Ansiktsmålare och oskyldiga störobjekt

Svt1 sänder just nu hockeyfinalen i Junior-VM. Sverige möter Kanada och någon intervjuar två riktiga böfa som har målat sig i ansiktet. Jag vet inte vad det är men jag har inget förtroende för människor som har dille på att måla sig i ansiktet så fort det vankas idrott. Det är något jävligt rubbat över det.

Sprtnytts Marie Lehman är på plats med hockeymogulen Niklas Wikegård. Jag vet inte varför jag gillar honom. Han är så jävla inkörd på hockey. Hockey hockey hockey. Det är hans allt. Hans blick är alltid tom och pupillerna är lika stora som hockeypuckar så man ser rätt in i skallen på honom och där finns ingenting. Utöver hockey då. Enda gången man får se honom riktigt glad är när landslaget tar guld. Då ser han kåt och levande ut helt plötsligt. Så egentligen borde jag inte gilla honom. Men jag gör det.

Marie Lehman däremot gillar jag inte. Varje gång jag ser henne tänker jag på att hon mobbar barn och att det var därför hon fick sparken från lilla sportspegeln. Det är inte alls sant (vad jag vet) men J lurade i mig det i somras och nu är barnmobbare det första jag tänker så fort hon kommer i bild. J sa att hon hade retat en kille som skulle kasta bollar i små hål och kanske lyckas vinna en svinful t-shirt eller kanske ett tennisracket i bästa fall. Han hade missat och hon hade i sändning sagt att han var en jävla sopa och gått på om hans totala brist på bollkontroll så att han började lipa och då hade hon bara skrattat rått. Lustigt att jag gick på det. Eller inte bara gick på det förresten. Jag hummade och sa instämmande att jag också hade hört att hon var ett as mot barn. Fast det hade jag inte alls hört. Jag har faktiskt ingen aning om hur hon är med kids.

I alla fall tar det alltid en stund innan jag kommer på mig själv och korrigerar bilden. Inom mig hoppades jag nog att det skulle vara sant. Det låter så jävla sataniskt att låta en programledare som hatar barn hålla i ett barnprogram. Det skulle vara höjden av dålig smak. Alltid när jag kommer på att det inte är sant minns jag också hur dum jag kände mig när J pekade och skrattades så hon nästan kvävdes för att jag gått på hennes konstiga lur. Där jag satt med öppen mun och störde mig på Marie Lehman utan någon riktig anledning.

Lika jävla dum som en ansiktsmålare.