torsdag, maj 14, 2020

Stegjägaren

Jag har promenerat en hel del på sistone. Jag tänker väldigt bra när jag promenerar och det är väldigt skönt att tänka bra. Under föräldraledigheten har jag därför ägnat stor tid till att gå långa promenader. Låter stegräknaren ticka på. Det finns något märkligt tillfredsställande i det. En vanlig dag när jag är på jobbet och jobbar och så går jag kanske 5000 steg. Det är fanimej ingenting. Nu nöjer jag mig inte med promenader på under 15000 steg. Det har blivit som ett gift och har adderat en slags diffus struktur i min annars ganska så strukturlösa tillvaro. Min favoritpromenad är att gå till Eriksberg och köpa lubb. Lubb är en torskfisk som är ganska fast i köttet. Den är väldigt god men allra mest gillar jag namnet. Lubb. Det ligger så bra i munnen.

I förrgår gick jag mot Eriksberg i vanlig ordning, men sket i lubben och fortsatte raskt mot Färjenäs, över Älvsborgsbron mot Majorna och genom Slottskogen mot Linné. Känslan av hur värdelös Övre Husargatan är sköljde över mig. Ett ogästvänligt blåshål som trots flera trevliga inslag inte lyckas finna ens en liten grisaplats i mitt hjärta. Kan vara stans sämsta gata. När jag äntligen tillryggalagt den plöjde jag mig raskt genom Vasastan, raka spåret mot Gårda. Vidare tog jag mig mot Örgryte och svängde in på Danska Vägen. Förbi gräddan. Mötte drivor med avmätta överklassyngel. De kom dragandes som i små plutoner. Uniformerade med marinblå quilt-jackor och högpresterande talgkörtlar, samt den där lite förvuxna looken. Som småbarn med lite sådär avstängt direktörsutseende. Perverst nästan. På det dåliga sättet.

Fortsatte ända till jag kom till Redbergsplatsen. Gjorde ett pit stop på ett café i höjd med Östra Kyrkogården, genomförde blöjbyte, köpte surdegsfralla och en generös latte. En läcker toscalängd låg nästan förföriskt upplagd innanför disken och fångade min uppmärksamhet. Visste att jag inte borde men kunde inte låta bli. Väl ute på gatan igen råkade jag styra rakt in i en hundbajskorv med barnvagnens högra bakhjul. Försökte desperat parera trots att skadan redan var skedd och körde istället rakt in i en helt annan hög hundbajs, först med framhjulet och av rena farten vänster bakhjul också. Bingo! I vanliga fall hade en säkring troligen brunnit av i skallen på mig, men nu suckade jag bara. Om det var den fysiska tröttheten eller ett slags zen-mode låter jag vara osagt. Stannade och åt upp mackan och konstaterade att folk i östra Göteborg inte verkar digga att plocka upp efter sina hundar särskilt mycket. Det kan jag ändå förstå. När jag själv hade hund för fjorton femton år sedan undvek jag det notoriskt. Blev en del konfrontationer med brorduktig-patrullen, men jag resonerade som så att hellre en liten utskällning än att tvingas känna den vämjeliga bajsvärmen genom ett mickromillimeter tunt plastskikt. En känsla av total förnedring. Såna som jag ska nog inte ha hund så det är tur att jag inte har det längre, för då hade jag högst troligt varit precis lika värdelös som hundmänniskorna i östra Göteborg. Minst.

Vek av ner för Ånäsvägen mot Gamlestaden. Noterade en liten reklambyrå (?) med det uppiggande namnet Big Mama Media. Tog höger in på Ejdergatan. Mindes att min gamla fotolärare John Ljungqvist hade en ateljé och galleri där. Borta sedan länge nu. Undrade lite över vad han gör nu för tiden men släppte det nästan direkt. Noerade att det låg en slags serietidningsaffär i källarvåningen. Fick pedofilvibbar. Troligen helt felaktigt men rös ändå av obehag. Genade över en stor grusplan och lyckades sladda bort de sista bajsresterna från hjulen. Kände lättnad. Korsade leden och navigerade mig snabbt genom Gamlestaden mot cykelbron som löper över älven mellan Marieholm och Tingstadsvass (?) Mitt på bron ringde jag till min fru och bad henne plocka upp mig på Ingo. Jag kollade stegräknaren och insåg att jag var uppe i över 27.000 steg. En halvmara. Eller ett Göteborgsvarv bokstavligt talat. Medan jag väntade insåg jag att jag just gjort en djupdykning i den göteborgska demografin. Det blir så himla tydligt vilken profil människor har i de olika delarna av stan. Inte oväntat direkt men väldigt intressant. De enda jag inte fick med var bönner och kranskommunsmänniskor. Men de brukar mest hålla till runt centralenområdet och innanför vallgraven.

Vi tankade och åkte till Ikea. Gick säkert ett par tusen steg bara där. Det har gått från att vara bland det värsta jag vet till att vara bland det bästa jag vet. Inget folk där i princip. Ett gigantiskt varuhus för sig själv. Går inte att förklara känslan. Måste upplevas.

När jag kom hem så kollade jag stegräknaren igen. Över 30.000 steg. Nytt rekord. Meningslöst men fyllde mig med en märklig känsla av tillfredställelse.  

fredag, april 03, 2020

Mjukisjeansen

Appropå det här med algorim-terrosism som jag berörde lite löst i förra inlägget, så har jag fått upp den här annonsen i mina sociala flöden minst tusen gånger på bara några veckor. Känns aggressivt nästan. Om nu de här algoritmerna är så jävla finurliga så är det någon som verkligen verkligen är övertygad om att jag är den epicentrala målgruppen för mjukisjeans. Eller vad man nu ska kalla det. Själv tror jag att tekniken är lika simpel som taktiken. De har valt uttröttning som säljstrategi.


Personligen vill jag gärna tro att min hjärna kräver lite bättre säljargument än de dukar upp för att jag ska bli sugen på att vädra plånkan.

De ba': Stramande jeans. Attans. 
Jag ba': Mhm...
De ba': Känner du igen det?
Jag ba': Eh ja! 
De ba': Vi har löst problemet med: [Plats för förväntningar] "Perfect Jeans".  
Jag ba': Visste inte att det var ett problem. Trodde att det var lite grejen med jeans i smal passform?
De ba': Men de känns ju som mjukisbyxor ju...

Jag vet inte men något säger mig att Perfect Jeans inte alls är särskilt perfekta. Det finns väl kanske en anledning att det inte finns något varumärke som heter Perfect Car? Är det inte så att ett företag som vill låta påskina att deras produkt är helt revolutionerande och därför väljer att använda ett förstärkande prefix som till exempel "perfect", i själva verket saluför en rätt bedrövlig produkt? Som i det här fallet – en riktig bajsbyxa.

För mig är det hela mycket enkelt. Jag gillar jeans. Att köpa ett par jeans som känns som mjukisbyxor låter i mina öron precis lika dumt som att köpa ett par mjukisbyxor som känns som jeans. Det normala torde väl vara att om man vill ha ett par byxor som känns som mjukisbyxor så köper man ett par mjukisbyxor. Punkt.      

Men jag tror absolut att de har en målgrupp: Män vars fruar köper deras kläder ur katalog samt alla lönnfeta mellanchefer vars enda intresse är att ligga på sofflocket vareviga helg, samtidigt som de fistar sin chipspåse med ena handen och häller i sig burköl med den andra. Livet ut. För dem som gillar att glo på sport nonstop, men själva gett upp och heller inte har för avsikt att anstränga sig ett piss mer i livet, men ändå vill kunna röra sig ledigt i tajta jeans på arbetstid. En djävulsk chimär. För dem är de här brallorna verkligen perfekta. Det håller jag med om. Men det är inte jag och därför stör jag mig på att jag får den här annonsen i mitt flöde precis HELA TIDEN.

Men eftersom jag inte kan göra något som helst åt den där lilla grisalgoritmen så får jag helt enkelt gilla läget. Mitt vapen blir istället att viga all min tid online till att klicka och på och interagera med annonsen. Riktigt läska den lilla algoritmjäveln till att pusha annonsen till mig gång på gång på gång, i en ändlös ström, på ett nästan självskadeaktikt beteende. Och jag kommer njuta av det. För jag vet att på andra sidan sitter ett gäng som har investerat riktiga pengar ur sin marknadsföringsbudget och jag ska bli den dyraste kund de aldrig fått.  

onsdag, april 01, 2020

Data-Jesus


Läste att regeringen tagit initiativ till Hack the Crisis, ett slags LAN-party för kodfolk, som går av stapeln till helgen. Kul. Gissa om det blev hårt i brallan på många programmerare när de nåddes av den nyheten. Jag vet ingen annan grupp människor som älskar att samlas i stora grupper för att göra exakt det de gör på jobbet varje dag – men helt gratis och i maratonformat. Varje gång ett problem uppstår så poppar det som på volley upp grossvis med så kallade hackathon-event, där horder av snabbfingrade introverter med lite för seriöst Star Trek-intresse ställer sig i givakt, gladeligen redo att offra sin helg till att hamra if-satser och hålla på med ettor och nollor och annat jox. Är det inte olika klimat- eller flyktingkriser som utlyser dessa storskaliga engagemang så kan det lika gärna vara något mer allvarligt. Som ett initiativ för att kartlägga ALLA indiska restaurangmenyer och en gång för alla skapa ett plattformsoberoende digitalt verktyg, med det högre syftet att stilla IT-konsulters akuta sug efter butter chicken alla dagar i veckan. Alltid redo som små självgoda binär-scouter. Och så nu detta. Ett gyllene tillfälle att få dygna i rikets tjänst. Koda för kung och fosterland så att säga.

Jag vill helst inte bli missförstådd den här gången. Jag har alltså inget emot programmerare som folkgrupp. Alls. Tvärtom. Jag känner och gillar flera stycken. Duktiga jävlar. Riktiga magiker. Jag har heller inget emot att de organiserar sig på ett nästan fackmannamässigt sätt och dressar om till, för oss vanliga dödliga, osynliga superhjältedräkter och hackar satan på sin fritid. Vi har dem att tacka för mycket fint. Helt ärligt. Det råder heller knappast någon tvekan om att den här krisen redan har lagt grunden för en autobahn till fortsatt digitalisering av samhället. Inte ens de mest inbitna kontantkramarna lär väl argumentera mot det när vi kommer ut på andra sidan Corona. Men det är samtidigt något infernaliskt mallgrodigt över hela den här Data-Jesus-grejen. Därför vill jag i sann jante-anda påpeka att även om vi har systemutvecklare att tacka för samhällsviktiga tjänster såsom Swish och Netflix får vi inte glömma att det faktisk är samma gäng som också ligger bakom algoritmerna som varje dag i ett år, ser till att vi blir påminda om skorna vi just har köpt, samt terroriserar oss med tips om ultra-stretchiga jeans med 86% elastan i tyget, bara för att vi råkat ladda ner en träningsapp. Och en massa annan skit. För att inte tala om att det faktiskt är deras fel att Jeff Bezos lyckats bli e-handelsvärldens Tengil.  

Men visst, för all del, gör ett försök att koda oss ur den här jävla krisen någon gång då. Själv tänker jag fortsätta testa det här med hemmakarantän och social distansering ett tag till. Det är också viktigt.

fredag, mars 27, 2020

Klappekonomi

Det är rörande hur svenska folket nu sluter upp bakom all vårdpersonal som bokstavligen går på knäna dessa dagar. Kallar dem hjältar. Plötsligt har det gått upp för gemene man hur viktig den yrkeskategori vi som samhälle i alla tider har valt att pissa i ansiktet (rent ekonomiskt då alltså) faktiskt är. Så nu vänder det. Nu får de betalt i applåder och tacksamhet istället. Mycket trevligare tycker jag. Nu måtte de väl ändå bli nöjda?

Paying my dues.
Gillar det här nya tidens med klappekonomi. Smidigt och klasslöst. Väldigt sympatiskt också. Lite synd om de som har tvingats amputera en hand eller två såklart, som nu står helt utan monetära medel. Men det finns väl inga lösningar där precis alla blir nöjda? Tänkte i alla fall att jag skulle åka en sväng till Mediamarkt idag och plocka upp en ny tv, kanske komplettera med nåt maffigt ljudsystem och kanske lite annat plock. Vikten av bra ljud och bild har aldrig varit större än nu i isoleringsåldern. Frågan är om det räcker med en riktigt distinkt applåd och hur lång den isåfall måste vara. Behöver den vara hjärtlig?Någon som vet? Det är ju krångligt med växelkurser när man lanserar helt nya valutor. Hur funkade det med bitcoin egentligen?

Ska nog ringa takläggaren också. Det var ju lite otur att jag hann betala den där fakturan och nu sitter med ett helt onödigt lån på banken. Han kanske kan skicka en kreditfaktura i utbyte mot att jag ger honom och gubbarna en stående ovation. Kan försöka få Josefine och barnen att hjälpa till lite också för att skapa lite mer drag under galoscherna. Samtidigt vill man ju inte betala överpris bara för att man går över till en annan valuta.

Frågan är hur man betalar för enklare saker som man köper rakt över disk. Typ en kaffe. Då känns ju applåder och hejarop plötsligt lite dyrt. Borde räcka med en tumme upp eller ett enklare bifall kan jag tycka. Möjligtvis en slow clap. Ett jubelrop är i alla fall knappast att tänka på. Likadant men tvärtom blir det ju när man vill safta till med en flång ny Tesla eller kanske en ny segelbåt. Då blir det ju ett väldans handklappande tänker jag. Som att komma dragandes med en säck växelpengar i den gamla tidens ekonomi. De kanske föredrar större sedlar. Som en stormande hyllning eller ett riktigt riktigt ystert fröjderop.

torsdag, mars 26, 2020

Proaktiv hemmakarantän

För ett par veckor sedan låg nästan hela familjen här hemma förkylda och smårisiga. Covid-19? Vem vet. Troligen inte men jag hoppas såklart det så att man har löst guldpasset till det härliga flockimunnitetsgänget 2020. Men sån tur har jag väl ändå inte? Dessutom kändes det verkligen mer exakt som en vanlig bonnaförkylning, men något lindrigare och mycket mer utdragen.

I alla fall så har jag roat mig lite i hemmakarantänen med att tänka på hur handlingen i olika filmer skulle  kunna komma att se ut i en post Corona-framtid:

Filmscen 1: Slagsmålsklubben



Vi befinner oss i en smådunkel källarlokal full av medelålders män som står i en stor ring. Mitt i ringen står två män i bar överkropp redo att göra upp med sina bara händer. Den ene har kostymbyxor kotlettfrisyr och ett klassiskt hockeyflin. Han är mäklare och har varit med förr. Den andre är överviktig, har ostbågshy och ofräscht skägg. Han gör en star trek-hälsning mot publiken som börjar bua. Han jobbar med IT och är ny för kvällen. På en tom ölback står en gammal räv med ena handen på gonggongen och en mikrofon i den andra, där han med en agiterande ton drar regelverket:

Mina herrar, välkomna till Slagsmålsklubben. Första regeln i Slagsmålsklubben är: Tvätta alltid händerna i minst 30 sekunder med tvål och vatten innan en fight. Andra regeln i Slagsmålsklubben är: Tvätta alltid händerna i minst 30 sekunder med tvål och vatten innan en fight. Tredje regeln i Slagsmålsklubben är: Om någon hostar, nyser eller snörvlar så avbryts fighten. Och den fjärde och sista regeln: Om det är ditt första besök på Slagsmålsklubben måste du bära munskydd...


Filmscen 2: Rånet
En maskerad bankrånare kliver in på ett bankkontor. Väl innan för dörren harklar han sig och vrålar: "Lyssna nu jävligt noga era jävlar, det här är ett rån!!" Sedan rullar han blixtsnabbt upp sin balaklava till strax under näsan och avfyrar några distinkta hostsalvor rakt upp i luften. Bankkunderna slänger sig skrikande ner på golvet. Någon tar darrande på sig ett munskydd. Kassa personalen paralyseras av skräck. Någon försöker spela hjälte och sträcker sig diskret under skrivbordskanten och trycker upprepade gånger på alcogelens pumphandtag. Bankdirektören öppnar dörren till valvet och kommer personligen utdragandes med handtruck fullastad med guldtackor...

Filmscen 3: Delikatessen
En svart komedi om en fattig framtid med stor matbrist. Filmen kretsar kring ett gäng nihilistiska pensionärer i Sveriges huvudstads mer välbärgade stadsdelar som bland annat huserar ett vattenhål i form av en anrik men också helt nyrenoverad saluhall.

I öppningsscenen presenteras en seniormaffia vars medlemmar alla vet att de snart ska till att duka under i hemska sviter av den vilt härjande lungpesten som rasar över hela världen. De har ställt in sitt orubbliga sikte på att aktivt bidra till utplåningen av en annan utrotningshotad art, och väljer därför att ägna sina livs sista andetag till att dagligen länsa delikatessdiskarna i saluhallen på rökt ål. För i den saluhallen råder det aldrig någon brist på ål...

onsdag, mars 25, 2020

Stockholmssyndromet

Efter att i dagarna ha bevittnat mängder av svenska seniorers iskalla dödsförakt, kan jag tycka att det är på sin plats att uppdatera betydelsen av det klassiska begreppet Stockholmssyndromet:



Stockholmssyndromet (eller Östermalmssyndromet), är ett psykologiskt tillstånd där privilegierade riskgruppsstofiler som uppmanats att stanna hemma för sitt eget och samhällets bästa (t.ex. vid händelse av en skenande dödspandemi) trotsar allmänna rekommendationer och ger sig ut i klungor för att svina på stan och/eller fjällvärldens after ski-ställen. Ofta syns de trängandes kring delikatessdiskarna i Östermalmshallen dit de mest förtappade själarna vallfärdar för att bunkra rökt ål, för att de ÄLSKAR smaken av rökt och utrotningshotad ål. Mot bättre vetande, men helt i linje med sin uppkäftigt hyperegoistiska läggning, uppvisar de en extremt provocerande oförståelse inför såväl epidemiologers som myndigheters vädjan om deras bidrag till att minska smittspridning och risken för en världsekonomisk kollaps. Detta är ett uttryck för identifikation med Satan.

Kill em all!

torsdag, mars 19, 2020

En dasspappersdystopi

Det är Sverige 2020 och Covid-19 härjar för fullt:

Hårdvalutan i Covid-19-tider.

Jag fattar att folk blir nerviga när landet, ja världen, utlyser fler och fler nödåtgärder. Ingen har hittills varit med om något liknande och det är klart att det blir lite rörigt, att folk köper på sig lite extra konserver, pasta och andra torrvaror. Jag har verkligen full förståelse för det. Att man fixar lite grejer så att man klarar sig ett par veckor i det här värdelösa karantänläget vi befinner oss i just nu. Men seriöst. Dasspappersbunkring, vem hade sett det komma. Det är ju helt sinnessjuk. Tre dagar i rad har jag varit ute för att försöka få tag i ett paket rullar, FÖR ATT MITT BLYGSAMMA SEXPACK börjar ta slut här hemma. Noll jaktlycka. De första dagarna var det som att stiga in i 30-talets Ryssland när jag kom till Willys. Igår verkade allt vara som vanligt ungefär i butikerna. Allt verkade finnas igen. Utom toalettpapper. Jag har ju läst om fenomenet på sociala medier och skrattat för mig själv åt idioterna som roffat åt sig Lambi och Serla likt abstinensstinna heroinpundare som suger av gamla gubbar för en kabbe. Fast för en luftig rulle oblekt skithuspapper från Lidl istället. Men det var lättare att hålla sig för skratt när man möter tomma hyllmetrar i butik efter butik och vet att det bara finns två rullar kvar hemma i badrumsskåpet.

Ryssen kommer?

Det är som att toalettpapper som produkt har råkat ut för en existensiell uppryckning av högre makter, totalt raderats ut från vårt solsystem och endast lämnat oss med glada minnen av sötebrödsdagarna då man kunde torka stjärten med bländvita bommullsmjuka pappersark, en masse, som man kunde vika eller skrynkla efter behag. Jag försöker tänka lite så för att hålla tillbaka mitt avgrundsdjupa människoförakt. Dessutom hade det varit en mer rimlig förklaring än det tragiska faktum att det enda folk verkar bry sig om mitt i denna kris är att oavsett hur det hela kommer att utveckla sig, hur många som än kommer att drabbas och dö i sviterna av Coronapandemin – så ska de jävlarimej vara helgarderade så att de kan sitta och lyxskita in i all oändlighet. Kanske lika bra att ställa in OS nu när bajsa plötsligt verkar ha blivit den bredaste folksporten vi har. Globalt dessutom.

Att ens behöva läsa om hur folk turnerat runt som små autonoma bajspatruller och länsat butiker på dasspapper. Hur de köpt balar i plural, hetsfyllt sina vagnar och bilar och till och med släpkärror, med precis allt papper de kunnat få tag i. Hur det till och med har uppstått slagsmål om toapapper i matbutiker butiker. Det är sannerligen ett mörkt kapitel i mänsklighetens historia som skrivs i detta nu. Är den nordkoreanska modellen verkligen så dum? Förtjänar vi bättre? Förtjänar vi ens en framtid?

Det är nog inte ens det djupt osolidariska i vansinneshamstringen jag upprörs över. Det är väl mänskligt antar jag, att man känner oro för utvecklingen och kanske lyckas finna en liten slags tröst genom att fylla ladorna med lite extra så att säga. Det är för att det visar hur sorgliga vi människor är. Jag hoppas verkligen att alla nyfrälsta hobbypreppers kommer njuta av att käka sina krigsförråd av ravioli och konserverad burkkorv ända till nästnästa midsommar. Jag hoppas också att alla toalettrullsgourmander, när allt det här är över, kommer att känna skam när de torkar sig i röven. I all framtid. För det känns mer än tragiskt att den gemensamma markören för vår samtid högst troligt kommer bli hur till synes vettiga människor drabbades av en total masspsykos och isolerat valde att börja panikköpa dassrullar – som att det var den respiratorluft de behöver för att kunna andas.

Jag antar att det även är ganska naturligt att alla andra samhällsfrågor tillfälligt hamnar på paus i sådana här lägen. Det har till exempel varit ovanligt tyst på den blåbruna flanken vilket känns skönt som omväxling. Regeringen och alla myndighetspersoner får också beröm för sin balanserade information, till och med från självaste familjen Wallenberg, för hur de hanterar det pågående samhällshaveriet. Jag är benägen att hålla med. Och då flyger ju inte grisarna ännu. Vem vet. Kanske kommer sossesverige att komma ut större och starkare på andra sidan. Man kan ju alltid hoppas att en och annan dasspappersbunkrare och alla andra egoistiska dyngrövar faktiskt kommer att reflektera lite och börjar uppskatta värdet av lite skattetryck ändå. Kanske kommer opinionen kräva att vi förbjuder våra största bolag att skatteplanera bort mångmiljardbelopp från statskassan varje år så kanske kommer vi också stå bättre rustade nästa gång vi ställs inför en världsomspännande nödsituation. Men det är såklart för tidigt att sia om. Jag misstänker att den blekingebördiga Lill-Hitler och hans fakta- och kunskapsföraktande rövgäng säkerligen kan komma upp med nån ny kreativ vinkel på hur vi kan lasta invandringen för för detta också.

Jag läste förresten också att man via satellitbilder kan se hur utsläppen har minskat drastiskt sedan Corona kom till stan. En bra grej i alla fall. Vi kan alltså ställa om. Om vi verkligen vill. Det slog mig att vi kanske borde fatta galoppen nu och se Coronaviruset som ett stort fuck you-finger från moder jord till hela mänskligheten. En liten påminnelse om att vi prövat naturens tålamod länge nog och en hint om att den inte behöver oss utan snarare skulle må mycket bättre helt utan fölk. Smältande isar, rasande skogsbränder och kraftfulla orkaner har ju inte bitit på kapitalismen hittills. Har inte varit tydligt nog. Men alla som sett Outbreak i Farozonen vet att ett nytt virus alltid är klasslöst vilket blir väldigt väldigt obehagligt. Nästa gång kanske det inte blir en jobbig förkylning som raserar ekonomin tillfälligt och dömer våra äldre och sjuka till döden. Det kanske är vanilj jämfört med vad som komma skall. Nästa gång kanske det blir lite mer pang i bössan om vi inte skärper oss. För det finns nog inga vaccin som biter på ett bottenkört klimat och då är ett privat mobiliseringsförråd med dasspapper en rätt klen tröst ändå.

måndag, mars 09, 2020

Sönderfall

Sverige. Vad är det för jävla land vi håller på att skapa oss själva egentligen? Det är en ganska rimlig fråga att ställa sig tycker jag. Ett land som dirigeras av en massa jävla Jimmies. Dels en partiledare (kanske vår nästa statsminister om det vill sig illa) från landets nu största parti, som åker på grabbresa till turkiska gränsen och skämmer ut landet i ett ovärdigt PR-spex, genom att dela ut flygblad med budskapet att hit men inte längre – till människor som har förlorat precis allting. Utan att det får några direkta konsekvenser. Visst, några röster höjs i tidningarnas krönikespalter. Men samtidigt satt ett helt land hemma helt obrydda som lyckliga idioter och peppade upp inför den sista kvällen av sex veckors skoningslös sondmatning med Christer Björkmansk nöjeskorruption. Ett underhållningsmonster där den glada buskillen Jimmy Jansson står för lejonparten av all "kultur" som kablas ut till fölket. Även det utan protester. Det är inte utan att man undrar vad Jimmy Jansson egentligen har för sjuk hållhake på papi Björkman.

JimmieJimmy-festivalen 2020.

Ja! Jag vet att mellognäll är tradigt, gammalt och gjort. Bla bla bla... "Titta inte på det då om du tycker att det är så himla dåligt". Jo tjena. Som att be en person som befinner sig under vatten att ta ett djupt andetag och slappna av. För alla som har barn i förskoleålder och uppåt vet att Mello är det mest obligatoriska som finns. Det är inte valbart för fem öre. När jag på söndagen efter första veckans deltävling skrockade lite smålyckligt över att ha sluppit undan (vi hade haft middagsgäster då) så var det som att se barnen i ögonen medan jag sköt tomten. Så jodå, jag måste tyvärr bita ihop och lida mig igenom lavinen av lättuggad familjeunderhållning som varje år drar över landet likt en bestialisk våldtäktsskvadron beväpnad med paljetter, prål och uselt musikaliskt hantverk. Men inte nog med det. Jag tvingas också hålla god min medan barnen härjar jävel framför tv:n med sina små feta chipsfingrar och bara måste överrösta tv-ljudet med ett eget kreativt lager av sång och dans i den redan tjocka dimman av folkhemsopium och tungrök. Dessutom måste jag låtsas gilla hela konceptet. Annars blir det ytterligare en rättegång där barnen dömer ut stränga straff för oliktänkande när det kommer till den årliga Jimmy Jansson-festivalen.

Jag försöker se det gulliga. Det oskuldsfulla. Jag försöker intala mig att det ändå är en positiv kraft i andra änden av det fascistiska flygblads-spektrat. Att det svenskaste vi har faktiskt kan vara en myspysig latinobuse som gängtatuerat in en not under ena ögat, där tårar i den riktiga gängvärlden  brukar symbolisera tagna liv. Vad ska det betyda ens? Att Mendez är en musikmördare råder det inget tvivel om när man hör hans bidrag, men kanske skulle han ändå gått på tårar, för gud vet hur många riktiga liv han kommer att ha på sitt samvete när Vamos Amigos fått fullt fäste på landets alla förskolor.  Men skitsamma. När man ställer det mot hur tonläget inom den svenska politiken förflyttats de senaste fem åren och hur de verkligt mörka krafterna slagit rot på riktigt är det faktiskt lite rörande att se hur den svenska publiken råälskar de latinoinspirerande tonerna och glatt sjunger sig hesa till låtens två enda spanska ord.

"Jag ska göra kaos med Nils musiksmak."

Jag försöker tro att det riktiga Sverige faktiskt inte har några som helst problem med att rösta fram tre svarta soul mamas till att representera vår nation i Europa. Att vi kanske inte är så fixerade vid att identifiera likheter i allting ändå och att Mello kanske trots allt är en förbrödrande kraft på något sätt. Sedan påminns jag av att det bara är ett par veckor sedan en reklamfilm, vars retoriska grepp byggde på en hyllning till oss som bor och lever i Skandinavien, lyckades bli så misstolkad att det nästan startades upplopp. Inte bara av de förväntade faktaresistenta högertrollen och den skånska missnöjesmaffian som man är van vid att se caps lock-kriga i olika kommentarsfält. Nej nej. I tusental gjorde ett tvärsnitt av befolkningen sitt allra yttersta för att missförstå och få känna sig kränkta. Jag hade kunnat förstå om kritikstormen rörde det faktum att ett flygbolag såhär i flygskamstider försöker öka människors resande med hjälp av ett ganska vågat retoriskt grepp. Men icke sa nicke. Det hela lyckades istället vinklas till hur djupt islamiseringen måste ha nått i vårt samhälle när självaste SAS försöker ta ära och heder från alla skandinaver. Bojkotta SAS blev valspråket. Suck. Jag upprepar, vad är det som håller på att hända med Sverige? Håller vi på att bli ett riktigt jävla pissland?

Det är en högst rimlig fråga när debatten om Jimmy Åkessons flygbladsjippo handlar mer om att han tagit sig rätten att skriva sitt budskap å svenska folkets vägnar, än hur otäckt det han faktiskt gjorde var.  Det hela var ett regelrätt betatest för att se om han har nerverna som krävs för att bevittna små barns och deras föräldrars helvetiska lidande, på centimeteravstånd, och spotta dem i ansiktet utan att darra på manschetten. Nu vet vi.

Det är ganska slitet vid det här laget, att dra paralleller till den tyska samhällsutvecklingen på 1930-talet, men nu är det inte längre särskilt långsökt. Mekaniken på hur Sverigedemokraterna opererar upp i toppnivå är på många sätt identisk och det är äckligt att se hur väl så klassisk fascistretorik och propaganda fungerar. Ännu en gång.

Att syftet med resan skulle ha varit att försöka göra någon "nytta" för Sverige är väl inget ens de mest enfaldiga av partiets icketänkande anhängare tror. Frågan är vad de tror? Att Jimmy tog på sig redigbyxan och ryckte ut för att stjälpa flyktingarna på plats? Kanske det. Vad det verkligen handlar om är en klassisk avledningsmanöver. Sverigedemokraterna behövde skapa något nytt rabalder för att dra uppmärksamheten bort från Peter Kadhammars autentiska tittägg, där man kan se rakt in i vårt lands framtid, i en text om SD-styret i Hörby kommun – ytterligare ett sverigedemokratiskt och högaktuellt betatest. Men lite mindre PR-sticky så att säga. Där får man verkligen en liten försmak hur ett Sverige i Jimmys regi kommer att se ut. Not so nice. Not so nice at all. Den bakfyllan vill man nog inte vakna till, inte ens om det blir mellokväll varje kväll.

Men vem orkar bryr sig?

Med alla Coronarapporter på det så blir det alldeles för mycket dysterkvistar på nyhetsredaktionerna nu för tiden och då är det såklart bra mycket skönare att skråla med till glada men efterblivna dagisdängor: "Shu shu. Vem e som oss?". Det kan man verkligen fråga sig. Vem fan e som oss?

onsdag, mars 04, 2020

Jojo Rabbit är en högriskmatiné

Det är mysigt att kolla på film med barnen. Och lärorikt.

Häromdagen kollade vi på Jojo Rabbit med hela familjen. En nazi-satirisk dramakomedi om en liten vilsen kille mitt under andra världskrigets brinnande slutskede som slits mellan sin inlärda kärlek till das faterland med självaste Adolf Hitler som sin allra bästa låtsaskompis och den nyvunna kärleken till en liten judisk tjej som hans mamma gömmer på deras vind. Stökigt.


Det är en helt fantastisk film från ruta ett och ända in i mål. Den var riktigt kul att se med barnen också för de uppskattade den på helt olika sätt beroende på ålder. Enda förbehållet är om man har barn i nyfikenåldern som Sammie är i nu. Då är det istället lite av en högriskmatiné. Alla med erfarenhet av barn i den åldern vet att information sugs in som deras hjärnor som vatten i badsvampar, sedan förpackas den till något för dem greppbart och kommer ut igen som en aningen rudimentär sanning. Ibland superbra. Ibland inte lika superbra.


I en av scenerna där Gestapo kommer på hembesök till lilla Jojo finns det en farsartad sekvens där hälsningsfrasen "Heil Hitler" uttalas i vad som känns som en evighet. Till en början skrattade vi men under scenens gång lade vi märke till att Sammie betraktade alla meningsutbyten med både allvar och koncentration. Jag anade fara och färde och mimade åt Josefine att spola framåt men signalen gick dåligt fram och innan vi visste ordet av var det över och då hade det heilats loss säkert ett femtiotal gånger. Jag kunde se hur informationen processades i Sammies huvud och mycket riktigt, ut kom hennes slutsats: "Heil Hitler. Det betyder hej på engelska ... [konstpaus] ... det ska jag lära alla mina kompisar på förskolan". 

Neeeeeeeeeej!!!!

Jag orkar inte ens tänka på hur det kommer att förmedlas på förskolan. Kanske blir vi stämplade som brunskjortor av personalen i hemlighet. Kanske blir det allvarligt samtal. Den som sa att det är från barn och alkisar man får höra sanningen vet inte ett piss.

tisdag, februari 25, 2020

Hetväggsbryderi på Semmeldagen

Idag är det den årliga Semmeldagen och hetvägg eller inte hetvägg, det är frågan.

I Skara råder dock inga tvivel.

Varje år när Semmeldagen infaller brukar jag införskaffa mig en präktig kvalitétssemla och leker alltid med tanken på att avnjuta den som hetvägg. Ni vet när man trycker ner den mustiga skapelsen i en skål med varm mjölk och inmundigar den med sked i en kamp mot tiden. Möjligtvis en av de mest vulgära traditioner vi har kvar skulle jag säga. För risken att sitta där med den vidriga åsynen av uppluckrad kardemummabulle som en klibbig gröt är knappt värd oddsen. Samtidigt är det så lockande. Så läge bullen är hållfast kan det bara beskrivas som deliciös fulländning. Jag har faktiskt inte tordas prova sedan jag själv var liten palt, hos mormor, där semlorna alltid serverades så default. Mina kval slutar alltid med att jag fegar ur och äter den med samma precision som en bombtekniker desarmerar en tickande sprängladdning.

Först okulärbesiktigar jag bakverket i sin helhet och känner in bullens tyngd. Sedan gläntar jag försiktigt på locket med mitt högra pekfinger, greppar det med ett klassiskt pincettgrepp och lyfter varsamt varsamt så att det skira täcker av florsocker inte råkar förstöras. Det kräver en enorm precision. Jag är aldrig stadigare på handen än när jag försiktigt för locket mot munnen för att sluka det i en eller maximalt två tuggor. Sedan ger jag mig i kast med grädden som bör vara precis lagom fluffig. Jag undanröjer det yttersta lagret med endast min tungspets som verktyg. Som en isskulptör in spe. När proportionerna av grädde/mandelmassa är perfekt (dvs. när man på vissa ställen endast näppeligen kan skymta den gyllene mandelmassans delikata härd under sitt mjuka vita gräddtäcke) då tar jag första tuggan och är noga med att få exakt lagom mycket grädde, mandelmassa och kardemummabulle. Här får jag lita på min erfarenhet.

Det finns tyvärr ingen exakt standard inom bageribranschen längre. Vare sig för proportioner, storlek eller estetisk utformning utformning. Med internet och sociala medier har det blivit rena vilda västern på semmelbaksfronten, vilket gör semmelätandets ädla konstform till ett svårnavigerat landskap där man får förlita sig på både skicklighet och tur. Det är ytterst viktigt att inte ta för lite så man står där med endast bulle och grädde i munnen. Det är en katastrof som kommer att färga resten av upplevelsen.  Men inte heller för mycket av det goda så man kladdar ner sig och ser motbjudande ut inför sitt eventuella sällskap, men framförallt för att inte få svällande sötsliskig munkänsla. Då är det helt kört. Bett för bett äter jag mig sedan med noga avvägda tuggor igenom bullen. Höger vänster, höger vänster, vänster höger. Det är som i en grotesk dödsdans jag rör mig med munnen över det syndiga kaloriberget. Jag smakar inte ens på kaffet emellan. Förrän jag når finaltuggan. Det svarta guldet neutraliserar effektivt sötman och frälser smaklökarna i en närmast gudomlig symfoni...

Plötsligt är det över.

Semlan är desarmerad och man fylls med ens med lika delar mättma, tillfredsställelse och skam. Det har nåt ändå. En årlig ritual. Hur föredrar ni att avnjuta era semlor dagen till ära? Hetvägg, hand upp!

Glad Semmeldag på er allesammans!

måndag, februari 24, 2020

Swingeraktigt beteende

Jag gav Josefine en natt på Marstrands havshotell med spa-paket och middag i julklapp och bokade in oss på alla hjärtans dag förra helgen. Mister lava-lava, liksom. Ett strategiskt drag och en liten försäkran för att slippa trängas bland allsköns konferensdeltagare hela dygnet. Allt gick enligt plan och det var riktigt mysigt att befinna sig på annan ort medan takläggarna slet hund här hemma för att hinna lägga klart taket innan Dennis skulle komma och börja stöka runt med sina dödliga sekundmetrar och mardrömsregn och paniklågtryck (som Aftonbladet valde att förpacka nyheten om regnovädret).

Vi drack några muskelavslappnande glas bjud-cava innan vi äntrade SPA-avdelningen. Där var fullt med andra par. Vi tassade runt och skötte oss själva. Testade lite olika pooler, bubbelbad och bastusorter. I en jacuzzi såg vi att flera för varandra vilt främmande par satt och socialiserade. Två av männen snackade högljutt och skröt om sina jobb och diskuterade olika marknadssegment och sådana kul grejer. Stämningen var hög. Jag var lite sugen på att testa en av de stora badtunnorna utomhus men två av dem var fyllda till bredden med folk och vi var enade om att det skulle vara en veritabel mardröm att knö sig ner i den tredje tunnan som bara innehöll två välförfriskade par med arvingarna-casper utseende och tillhörande dialekt. Inget för oss. Josefine har tydligt deklarerat att hon tycker hela konceptet badtunna andas swingerintresse. Jag håller med om att det kan kännas väldigt obekvämt att vistas i nästan naket tillstånd bland vilt främmande snackepåsar. Jag kan dock tycka att det blir lika obekvämt att sitta knäpptyst med sociala skygglappar bland människor som är precis tvärtom. Tack och lov var det en ganska bra mix på stället som helhet. Så vi gick till bastuflotten för jag hade fått för mig att ta ett dopp i havet.

Sagt och gjort. Vi gick in och värmde oss i bastun bland lite annat löst folk. Några var snackiga. Särskilt en kille. Några var tystlåtna. Perfekt. När vi suttit en stund bestämde vi oss för att hoppa i. Jag blev lite småsprallig för jag vet att jag inte alltid kan hålla tillbaka gallskriket vid vinterbad och det kan bli lite pinsamt. Josefine var först i och först upp. Hon höll lugnet. Jag hoppade i och kände att jag skulle kunnat få en stroke av kylan när jag försvann ner under vattnet, men jag lyckades hålla käften sånär som på lite småpaniska frustljud medan jag klättrade upp för stegen. Väl inne i bastuns förmak kände jag mig upprymd och fnissig. Jag bekräftade med tydlighet hur satkallt jag tyckte att det hade varit men att det var härligt. Innanför glasdörren satt de andra kvar. Josefine väste till mig att inte överdriva och inte vara så jäääävla kontaktsökande. Jag tittade frågande på henne medan vi gick in. En av de andra männen frågade med ett skratt hur det var i vattnet. Jag skrattade till svar och frågade om det var ok att slänga på lite mer vatten på stenarna i bastuaggregatet. Det blev ett rungande ja. En tjej försökte övertyga sin kille om att det var deras tur och de försvann ut. Det var precis lagom social nivå.

När alla andra gått ut för att ta ett dopp passade jag på att fråga jag vad Josefine menade med att jag varit  kontaktsökande. Hon spärrade upp ögonen och sa att det var hela sättet jag gestikulerat och bräkt på om hur kallt det var.  Som att jag jagade efter en ingång till samtal. Jag sa att jag inte fattade vad hon menade. Hon sa att det var ett "swingeraktigt beteende". Jag gapade kränkt och sa att det då minsann var sänkt ribba för swingerstämpel. Sedan brast vi ut i ett flabbanfall. Jag antar att ens sensoriska sinnesintryck kanske blir lite allmänt uppskruvade när man hamnar i seminakna situationer med helt okända personer. Allt som allt var det både kul och trevligt.

Sedan var det dags för middag. När vi stod och väntade på att bli tilldelade bord noterade jag en ovanligt hög förekomst av blommönstrade slimfit-skjortor på män. Vanligen nedstoppad i denimbrallor med rejält åtspänd livremmen. Det är en viss typ av män som har annekterat den stilen. Ingen speciell ålder egentligen och det verkar spänna över samtliga socioekonomiska grupper. Det verkar precis lika vanligt bland brandmän, snickare och bilmekaniker som IT-konsulter, mäklare och mellanchefer. Den gemensamma nämnaren verkar vara att genomsnittlige användaren ser ut att vara självaste prototypen av en grabbegrabb. En sådan som gillar att kunna dra en massa sköna bög- och fittskämt när de hänger med grabbarna, samtidigt som de gärna vill utstråla att de är såpass trygga i sin manlighet att de utan problem kan lajva mjukman och därmed känner sig heeeelt bekväm med att klä sin torso i textilier med samma mönster som sin mormors gamla fintrosa.


Det är inte fenomenet som sådant som är ovanligt. Tvärtom. De blomskjortade männen brukar frodas i alla möjliga offentliga miljöer. Det märkliga var den extremt hög koncentrationen, rent procentuellt alltså. Vi räknade till minst fem par där mannen bar en sådan skjorta bara i vår del av restaurangen och jag började amatörgissa lite på måfå. Kunde det kanske vara en vanligare böjelse än man anar, att väldigt många grabbegrabbar när en dröm om att se ut som Glenn Strömberg, eller de handlar sina kläder uteslutande på KappAhl, kanske rörde det sig till och med om att de här männens fruar handlar alla kläder. Men varför skulle det slumpa sig så? Det hela kändes som en abstrakt form av Rubiks kub.

Vi kunde inte låta bli att betrakta dem där de satt med fingrarna i käften i sina glada skjortor och släppte ifrån sig dova stönljud medan de sörplade i sig safterna från sina skaldjursplatåer. Det tog en liten stund innan polletten föll ner. Den blommiga slimfit-skjortan måste vara en slags hemlig signal till andra likasinnade. Människor med swingeraktigt beteende. Brrr....


fredag, februari 21, 2020

Lös inte Palmemordet, please!

Det har snackats en del om palmemordet i dagarna. Jag vill höja ett varningens finger, eller kanske allra helst utlysa flyglarm. Det här att chefsåklagare Krister Petersson lovar att Palmeutredningen ska presentera en lösning på det snart 34 år gamla Palmemordet under första halvåret i år, det är katastrof. Oansvarigt. Samhällsvådligt rent av. Fattar de vilket enormt tomrum de kommer att skapa hos svenska män i medelåldern? Vi snackar alltså om en hel generation män vars eviga hobby nu håller på att tas ifrån dem. *Poff* Bara sådär.

 

 Har någon ansvarig överhuvudtaget tänkt på vad de ska hitta på nu när det inte längre kommer vara socialt försvarbart (som om det någonsin varit det) att viga all sin fritid och samtalsämnen till sina egna efterforskningar kring Skandiamän, PKK-spår, Sydafrikakopplingar, Walkie-talkie-skummisar och tusentals snåriga konspirationsteorier? Överklaga olika stadsbyggnadsbeslut? Runka mer? Det kommer krävas en kinesisk industriinvasion och kukar av kolfiber för att stå pall den monumentala förtvivlan som behöver kanaliseras bort. Det kommer bli fullständigt kaos.

 Folk ojar sig över att köerna i trafiken blir värre och värre. Ha! Det är ingenting. Om Palmegruppen drar ut pluggen lagom till midsommar kommer det att motsvara ungefär tio femton slussen- och västlänkenprojekt samtidigt gissar jag. Vi snackar mayhem. Risken är att alla dessa män nu kommer tappa fotfästet totalt i tillvaron och helt utan mening börja famla runt som små håglösa riskorn i yttre rymden. Jag tror inte att det svenska välfärdssystemet har resurser nog att ta hand om den tsunami av ökat rekreationsbehov som kommer att slå hårt mot landets kommuner och myndigheter.

Hur många fler studiecirklar i ölbryggning mäktar vår nation med? För att inte tala om alla andra hobbies som kommer att materialsportas in i total förintelse. Jag pratar inte bara om löpning, cykling, klättring. Nej nej, inget kommer lämnas orört. Varenda sammanhang kommer att svämma över av små nitiska Dan Hörning-typer som skiter i det sociala värdet och bara kommer gå in för att lära sig precis allt som finns att kunna i ett ämne, ner på termnivå, för att sedan kunna sitta och undervisa resten av gruppen som kommer sitta gapandes och undra vad fan som just hände med deras mysiga lilla bokcirkel, te-klubb, finsnickeriförening och så vidare. Om Palmemordet blir löst kommer mordet på svenskt föreningsliv bli nästa stora gåta.

måndag, februari 17, 2020

Freebasea vs. Freeestyla

En sak som jag slipper rent jobbmässigt, nu när jag är föräldraledig och så. Det är alla situationer där jag tvingas vara med om när i övrigt begåvade människor i min närhet, föreslår att vi ska lösa en uppgift vi står inför i ett projekt – genom att suga i oss ångorna från upphettade droger i fribasform. Det är sant. Det händer flera gånger i veckan. Ibland kan det vara kollegor. Ibland kunder. Det kan praktiskt taget vara vem som helst.

Av någon väldigt märklig anledning verkar det ha skett en begreppsförväxling på bred front och det är väldigt jobbigt, för det tar verkligen emot att höja sitt duktiga app-app-app-finger och rätta dem i sittande möte. Trots att jag grips av en stark lust att krypa ur mitt eget skinn varje gång jag hör det.

Till deras försvar så finns det ju verkligen tillfällen då jag gladeligen skulle föredra att inhalera röken från nåt fultjack, än att improvisera fram en käck lösning på ett råjobbigt problem.   

Därför tänkte jag med två illustrerande bilder förklara ordens innebörd:   

Freebasea.

Freestylea

fredag, februari 07, 2020

Vart är vi påväg?

Idag är det fredag. Vilket betyder att när man som jag, frivilligt har låtit mig evolutioneras in i ett supersvennestadie, då blir fredagsritualerna såhär års extra viktiga. Först middag med vin, sedan avhandlas traditionsenligt fredagsmys med barnen till något skitformat som de just nu gillar. Sedan när de lagt sig, det är då helgen börjar. Högmässan med tillhörande nattvard. Ost och chark-brickan åker fram. Bubblet poppas. Man känner sig lite mjuk i höfterna och knäpper nästan andaktsfullt igång På Spåret. Veckans höjdpunkt. Folkbildning i en lång skön utandning. Puttrigare blir det knappast.

Jag har valt att gilla den korviga vibben programmet får med Kristian Luuk och Fredrik Lindström vid rodret. Vanligtvis är det något som kan äckla mig något oerhört men det hör liksom till att det sitter två väletablerade mediamän och bresar ut sig inför svenska folket i Sveriges mesta anrika frågesportprogram. Visst får man lust att örfila Lindström lite ibland. När han på sitt patenterat bullriga manér skrattar så forcerat åt sina egna anekdoter att han nästan tappar andan innan han skrattat klart åt sin egen rolighet. Kan verkligen ingen säga till honom att skärpa sig med just den grejen bara? Kristiaaaan? Redaktionen? Please! Men annars är de toppen tycker jag. Ett väloljat maskineri. Helt befriat från ängsliga mångfaldsalibin. Det skulle vara rent vidrigt att se något ungt brötigt Ligga med P3-par ta över. Eller om den där krystvärken Daniel Hallberg skulle teama upp med Luuk istället för Lindström för att föryngra. Skönt också att slippa se fläppa youtubers och tiktok-artister ta upp plats i burarna. Men det är väl en tidsfråga. Bra att de fimpade Augustifamiljen också. Husband som koncept borde gått i graven med Oldsbergs epok.

Det jag gillar mest med På Spåret är att det är så välbalanserat. Det är liksom inte 100% mysigt och underhållande. Det är störigt också. Det finns en bra energi i saker man kan störa sig lite sådär lagom på. Det blir liksom aldrig riktigt trist då. Till exempel gillar jag att störa mig på hur svåra ledtrådarna är på tiopoängsnivån och oja mig hemma i soffan över hur självgott nöjda de måste varit när de spånat fram så ultralångsökta nuggets att inte ens Sherlock Holmes skulle ha en rimlig Janne att sätta det. Jag gillar också när de tävlande paren har riktigt keff personkemi. Det är kul att tolka deras miner och kroppsspråk och det blir nästan som et litet eget format mitt i formatet. Sådant lägger guldkant på den begynnande helgen. Sött och salt. Svart och vitt. En att känna empati för. En att störa ihjäl sig på. Det hade stört balansen om alla par hade så perfekt personkemi som Jonathan Unge och  Cecilia Hagen, Johan Glans och Farah Abadi, samt Johar Bendjelloul och Josefin Johansson. De är toppen och behövs för att ge programmet lite stabilitet. Men om alla skulle vara så våldsamt likeable skulle man inte bry sig om vem som vinner och då faller ju konceptet. Den typen av tag-teams vill man helst se krossa sitt motstånd.

I paret Parisa Amiri/Gunnar Wetterberg så älskar jag Parisa men vill lavettera upp Gunnar i brygga så fort han öppnar klaffen. Ändå är han kanske minst jävlig av de störiga i år, men det är nåt jag inte riktigt pallar. I paret AnnaMaria Fredholm och Mikael Appelgren älskar jag AnnaMaria men lider nästan fysiskt av att se hennes lättsamma försöka att liva upp Äpplet, likt en femtonåring som vägrar ge upp att försöka kickstarta igång en riktigt sur Puch Dakota. Utan tändstift. Ömmade också för Peter Magnusson som knappt verkade orka dra lasset med Inga-Britt Ahlenius. Satan vilken antikarisma hon besitter. Tyckte mig se hur hans låga blev svagare för varje fråga han behövde ta sig an tillsammans med henne. Som att iskallt se på när någon långsamt sjunker i kvicksand. Jag skulle kanske inte påstå att jag älskar hon Ebba från Skärgårdsdoktorn. Visst, hon är käck så det förslår, men det är ju en klen tröst när farbror doktorn själv bara sitter bredvid och grymtar som en gammal gris. Han verkar tro att det är VM i att vara oskön han deltar i. Tyvärr hade han garanterat förlorat även det för den guldmedaljen verkar Kalle Lind nämligen ha tecknat prenumeration på.

Gubb de luxe.

Kalle Lind. Jag har förstått att man gör bäst i att gilla honom. Han verkar ganska omhuldad av både komiker och andra kulturpersoner men även av kreti och pleti. Allmänbildad, må så vara, men rolig? Det är för mig en större gåta än livet självt. Allt jag ser är en knastertorr skånepåg som försöker göra ironiska skjortor (kämpa) till sin gimmick och har ett oändligt självförtroende. Han verkar enbart gå igång på sin egen surmulet skorrande stämma. Fy. Fan. Vilken nitlott Isobel Hadley-Kamptz drog när hon blev tilldelad den sydsvenska surpuppan. Hon borde belönas med tapperhetsmedalj för att hon har lyckats stå ut med honom i två hela säsonger utan att duka under för sviterna av PTSD – som hade varit fullt förståeligt. Vad vet vi egentligen? Att Kalle Lind inte litar en sekund på sin lagkamrat, trots att hon verkar bra mycket bättre påläst än han är ett som är säkert. Han bara knorrar och tvivlar utan att dra på smilbanden en endaste liten gång och döljer dåligt hur han råhatar varenda sekund någon annan än han själv gläntar på kakluckan. Ett tydligt karaktärsdrag han har är att så fort han inte har en aning om svaret, vilket är lite för ofta, då kamouflerar han sin kunskapslucka genom att toksnöar in på någon liten och helt ovidkommande anekdot på ett nästan perverst sätt. Bara för att ta så mycket plats som möjligt. Det finns ett namn för sådant beteende. Vid ett tillfälle fick han chans att riktigt breda ut sig i en oändlig skröna om Cornelis Vreeswijk och det var en chans han tog mer än gärna. Minst sagt. Alla i studion skrattade krystat men man kunde nästan se hur de undrade vad i helvete han höll på med när han bräkte på för att imponera. Då tror jag att Isobel innerst inne ville strypa honom länge och plågsamt. Det ville nog alla. Till och med Fredrik Lindström som ändå höll uppe skenet rätt bra. På något sätt tillför det ändå en bra dynamik till programmet.

Jag har funderat lite på att tipsa produktionen inför nästa säsong om att det hade varit kul att tematisera de tävlande paren hårdare och basera dem på deras mest tydliga karaktäristika. Typ sätta ihop Inga-Britt Ahlenius med Marianne Arne (hon som nästan hade ihjäl Anders Ankan Johansson förra året med sitt totalförlamade väsen). Det hade varit upplyftande på ett nästintill oförklarligt sätt att få se deras lågintensiva samarbete ta form i det humorlösa ökenlandskap som skulle uppstå i deras bur. De skulle suga livet ur programmet på ett sätt vi aldrig har skådat. Som dementerar. Samtidigt borgar det för en "beige alert" som eventuellt skulle göra större skada än nytta i det långa loppet.

Dementorerna

Personligen hade mitt drömpar kanske varit att åter bjuda in På Spåret-veteranen Stefan Holm, men tema upp honom med sin forne nemesis Patrik Sjöberg. Det hade kunnat bli legendarisk underhållning att se dem tjivas i dressinen.

Höjdarna.

En annan dunderduo skulle kunna vara att para ihop Joakim Lamotte och Marcus Birro, men det hade kanske blivit en sådan överlast av jubelidioti att det inte skulle gå att hantera. Risken finns att det går helt fel och att de istället blir folkkära på kuppen, vilket skulle leda till att vi fick se mycket mer av dem än vad önskvärt är. Och det hade jag inte kunnat förlåta mig själv.

Jubelidioterna.

torsdag, januari 30, 2020

I de halvblindas rike

Det här är Jan-Öjvind Swahn och han är min stora hjälte just nu. Eller hade varit kanske man ska säga, för han bet tyvärr i gräset år 2016. Man kan säkert säga mycket om Jan-Öjvind Swahn, men dåligt självförtroende, det hade han icke. Han är den eviga kungen av oss fyrögda. Nyligen gick det upp för mig att om alla varit lite mer som han så hade mitt liv varit mycket lättare. Hurdå? Låt mig förklara ...

Mannen med världens starkaste självförtroende.

Ända sedan knappt könsmogen ålder har jag varit närsynt som en gris. Det är inte så himla kul precis. Jag minns att jag upptäckte det i samband med att min lillebror fick glasögon, för det var så skönt att prova dem. Särskilt när vi tittade på tv. Allt blev så klart. Det var heaven. Jag ville inte erkänna att jag var närsynt. Varken för mig själv eller någon annan. Men jag fortsatte att prova brorsans barnbågar mer och mer, ända tills dess att han började protestera och sprang till mamma och pappa och ylade om att jag vägrade ge tillbaka hans brillor. Det blev ohållbart.

Motvilligt gick jag med på att boka en tid hos Gustafssons Optik i Kungälv. En optiker av den lite mer gamla skolan som minsann inte tyckte att synfel skulle blandas ihop med mode. Ett par glasögon var ett funktionellt hjälpmedel för människor med nedsatt syn. Punkt. Så jag kom därifrån med ett par bågar som möjligtvis med mycket god vilja och livlig fantasi skulle kunna påminna lite om ett par pilotglasögon. Så jävla dumt namn på en glasögonmodell egentligen. Perfekt syn är väl typ självaste baskravet för att ens få drömma om pilotyrket. Hursomhelst. Mina nya glasögon var en märkeslös bastard-modell som troligen skulle ha fått Jeffrey Dahmer att skruva på sig av rent obehag. Men de hade i alla fall fjädring i skalmen och det skulle man ha. Det hade Matte i klassen på sina vita Lacoste-bågar och han hade lyckats undgå mobbing i alla år, trots att han var både pittögd och hade en glastjocklek som krävde sin näsrygg. Förvisso var Matte en av de starkaste killarna i vår årskull och var det något som premierades så var det fysisk råstyrka, vilket dessvärre en spinkis som jag skulle få förmånen att kunna matcha mina nya glasögon med alltså.

Resultatet blev att jag alltid sket i att ha mina glasögon på mig när jag befann mig bland människor utanför hemmet. Trots att jag verkligen behövde dem. I skolan kisade jag mig genom lektionerna och endast i nödfall, som när vi skulle titta på film, så placerade jag mig allra längst bak i klassrummet, väntade till det var mörklagt och först en bit in i filmen lirkade jag i smyg upp glasögonfodralet och satte på mig denna skamliga tingest. Löjligt kan jag tycka idag. Men just då kändes det som att det skulle kunna innebära multipla läsår av obehag om jag blev påkommen med mina glasögon på offentlig mark. Då skulle ingen fjädring i världen kunna hjälpa mig. Sådär höll jag på och famlade mig fram med dåligt låtsad perfekt syn. Men i samma sekund som jag klev innanför radhusdörren hemma bytte jag identitet likt en lätt utvecklingsstörd superhjälte. Då åkte brillorna på omedelbums och plötsligt såg jag ut som en ledsen skolskjutare. Not so gångbar look.

Mina kompisar tyckte dock inte att glasögonen var en särskilt stor grej och de vande sig fort även om en kille som hette Johan Thorstensson, men kallades för Torsken, krasst konstaterade att de troligen inte var den allra bästa "fittmagneten". Jag var nog inte hundra på den exakta innebörden av vad en fittmagnet var, men förstod såklart att det rörde sig om någon sorts amorös dragningskraft och att det då inte var bra att ha en dålig sådan. Det visade sig också vara en ganska korrekt spaning. Vid ett tillfälle när hela klassen skulle se den nära fyra timmar långa Ben Hur behövde Mickan, en av de tuffa tjejerna plötsligt gå på toa – ett riskmoment jag inte riktigt hade upprättat någon beredskapsplan för. Jag blev sedermera tagen på bar gärning, med brillorna på i all sin prakt, kan man säga. Hon sa inget. Men hon log på ett sätt som gjorde att jag inte riktigt kunde slappna av och koncentrera mig på de cirka två återstående timmarna av galärslaven Judahs strävsamma väg mot blodshämnd. Efteråt möttes vi vid skåpen men hon sa fortfarande ingenting. Phew. Det gick några dagar och precis när jag hade börjat glömma incidenten mötte jag Mickan i korridoren när hon kom gående med sitt lydiga posse. Plötsligt var det där igen, leendet. Jag fäste blicken längst ner bort i korridoren och fortsatte att gå. Precis när de hade passerat vände hon sig om och ropade: "Öh, var har du dina snygga brillor då?". Det var en retorisk fråga. "De där som du har snott av din morfar". *Asgarv utbröt*. Innan dagen var slut var mina pilot-ish glasögon ett samtalsämne.

Nästa steg var linser. Mina föräldrar gick motvilligt med på det när jag fyllde femton och började prutta runt på moppe. Jag skyllde på att bågarna klämde åt så hårt när jag hade hjälmen att jag inte kunde ha dem, och att driva runt på trimmad moppe med knapp ledsyn var inte riktigt ett alternativ. Det var skönt. Ingen av mina hjältar på den tiden var brillorm. Arnold, Stallone, JVCD, Dolph. Ingen. Att min egen fysik var exakt lika frånvarande som deras glasögon var däremot inget hinder för identifikation. Inte från min sida. Jag har tänkt lite på det där. Hur ens hjältar förändras med åren. Idag är ju alla de där actionbjässarna riktiga pajastyper. Det blir helt andra kvalitéer som räknas.

Långt senare skaffade jag i alla fall glasögon igen. Frivilligt. I takt med att vuxenlivets självförtroende infann sig hade jag dragit på mig ett störigt brytningsfel som dubblar linskostnaden. Men jag hade även börjat få för mig att sådana där reklamarbrillor, med tjocka plastbågar, skulle skänka ett lite intellektuellt skimmer över min look. Det gjorde de tyvärr inte skulle det visa sig, men jag trivdes med dem i alla fall, och såhär i efterhand när jag inser hur närvarande olika motgångar är under ens uppväxt. Då kan jag helt klart konstatera att det är väldigt skönt att vara vuxen. Ända tills man plussar 40.

Ganska nyligen gjorde jag nämligen en chockartad upptäckt. Jag har inte längre bara har svårt att läsa på långt håll. Av en ren slump kom jag att notera att det även börjar bli besvärligt att läsa små texter på nära håll. Det var när jag skulle kolla koktiden på ett paket jasminris och var tvungen att leta upp en stark ljuskälla och hålla paketet i exakt rätt vinkel på exakt rätt avstånd för att ens ha en chadde att kunna uttyda vad det stod. En precisionsförmåga man kan både ha och mista i yngre år. Det var då jag insåg att åldern verkligen har kommit ikapp mig och att den nu straffar mig med långsynthet också, något som i sig kanske inte är direkt ovanligt, men som i kombination med min mullvadssyn i övrigt gör att jag blir fredlös i alla lägen. Jag var tvungen att lägga mig ner och sucka djupt och länge. Livet är så himla rått ibland.

Vad fan ska jag göra nu? Funderar seriöst på att ringa Memira. Samtidigt är jag lite skraj för att operera ögonen. Bara tanken på vad en bakfull ögonläkare med laserstråle i händerna skulle kunna ställa till med. Tänk om jag blir blind istället liksom. Det skulle ju bara vara för typiskt. Kalla mig pessimist, men jag brukar alltid identifiera med med den lilla riskprocenten. Till exempel när jag läser bipacksedeln (numera i perfekt ljus, i exakt rätt vinkel och på väl avvägt avstånd) på en medicinförpackning och ser att en av 200.000 riskerar att drabbas av blodiga akutdiarréer – då brukar jag nästan kunna se mig själv sitta skrikandes på porslinstronen.

Å andra sidan vad är alternativet när man önskar leva ett hyfsat bekvämt liv, men inte har ett självförtroende av metertjock Grafen? Som Jan Öjvind Swahn måste ha haft. Den killen omfamnade sitt synfel och byggde hela sin identitet på det. Det är annat det.

onsdag, januari 29, 2020

Jag känner den djupaste oro för semmelutvecklingen

Var på Hemköp häromdagen för att köpa en semla. Kom till den lilla disken som vanligtvis huserar denna så syndigt lockande delikatess, vanligtvis i 2-packsformat, och vad skådar då mitt norra öga? Vaniljsemlor!? Disken var fylld till bredden med detta satans otyg. Jag började leta runt med blicken men där fanns alltså inte en enda klassisk semla i sikte. De var alltså inte slut. De fanns inte alls. Hade aldrig funnits. Allt som fanns var bara så kallade vaniljsemlor. Alltså semlor där man helt sonika ersatt självaste kronjuvelen i originalet, den förföriska mandelmassan, med något så banalt som vaniljkräm. Inget ont om vanilj. På rätt plats vid rätt tillfälle är det oslagbart. Men för helvete inte i närheten av en semla. Behöver jag säga att jag kände mig både tom och besviken när jag tvingades lämna butiken tomhänt?


Fan är det frågan om egentligen? Jag minns när vaniljsemlan gjorde entré på marknaden som ett litet obskyrt alternativ för mandelfientliga, men nu är den plötsligt household. Inga rationella argument verkar fungera. Populariteten fortsätter uppenbarligen att öka och i mitt lokala butiksdistrikt har den inte bara normaliserats utan uppenbarligen redan tagit makten med en överväldigande majoritet. Lyssna. Om vi inte tar vårt förnuft till fånga och motar bort denna otäcka bullen nu, då kan vaniljsemlan mycket väl regera Sverige under semmelsäsongerna framöver. Är det bara jag som ser en tydlig parallell till de senaste årens utveckling av samhällsklimatet i övrigt? Djupt oroande.

Jag ska villigt erkänna att jag är ultrakonserv när det rör fastlagsbullar och följer rättroget den gode Semmelmannens tydliga dogmer. Kardemummabulle, mandelmassa på äkta mandel (hackad för lagom mycket tuggmotstånd), rätt konsistens på grädden och helst ett föredömligt trekantigt lock förgyllt med ett delikat pudertäcke av florsocker. Varken mer eller mindre. Allt annat är bara olika former av extremistsemlor.

Trots min relativt starka motvilja mot nymodigheter på semmelfronten har jag nästan vant mig vid hur olika groteska uttryck för "kreativitet" inom bagerinäringen, lett till det ena bedrövliga försöket efter det andra, att uppfinna hjulet genom att snylta på en sann svensk klassikers ädla renommé. Semlans. De senaste åren har det varit både semmeltårta och semlor på croissantbröd Den sistnämnda som jag skamset måste erkänna att jag vid ett svagt ögonblick föll till föga för och faktiskt provade, den var inte direkt äcklig men den den var synnerligen själlös. Kände mig smutsig efteråt. Och omedelbar ånger. Tror det var Pressbyrån som för ett par år sedan lanserade något så urbota dumt som en "semmelwrap" och jag vet att känslan av äckel stegrades inom mig, när jag tvingades bevittna ett så hänsynslöst urholkande av en sådan (i sitt grundutförande) anrik klenod. Ditintills hade originalets popularitet trots allt stått relativt ohotad. Men plötsligt verkar olika vanställande semmelkombinationer ha blivit lite utav en nationalsport i det här jävla landet. Ett direkt bevis för det bevittnade jag när jag var på Ica igår och de precis innanför grindarna frontade med kanelbullesemlor. Jag orkade inte ens känna något längre. Jag bara suckade lite avtrubbat, och tog en bild.



Men en käftsmäll kom ändå när jag lite senare samma dag blev upplyst om att Estrella har lanserat en ny sorts chips som... trummeli trum trum trum... smakar SEMLA!! Jag trodde på riktigt att det var ett skämt. Det är inte bara en vulgär smakkombination, utan även en produkt som töjer ut alla ramar för anständighet. Det känns som att det är utanför all kontroll nu. Lite som när AI outsmartar människan.  


tisdag, januari 28, 2020

Dirty talk

Appropå det här med lax så kom jag att tänka på min goda vän, bibliotekarien. För några år sedan när hon var singel och ute och levde jävel i den beryktade nätdejtingdjungeln, berättade hon att hon vid ett tillfälle hade fått lite feeling för en snubbe. De hade pratat en del och kanske till och med träffats, jag minns inte så noga. De hade i alla fall chattat en stund och jag antar att de måste ha hamnat i ett läge där samtalet på något sätt övergått i ett slags dirty talk-läge. Gud vet vad för hedniskt skit som sades i den där chatten men en sak berättade hon som har etsat sig fast i frontalloben på mig. Någonstans i stridens hetta, så att säga, hade min vän bestämt sig för att lämna ord för handling och gå från cyber till IRL. För att kommunicera denna önskan, men utan att röja all mystik hade hon plötsligt frågat om han ville komma över och äta laxtallrik. Ridå.

Får det lov att vara...

Laxtallrik!? Alltså jag skrattade så att jag lipade. Jag trodde knappt mina öron. Vilken jävla atombombsinvit va. Det är utan konkurrens den konstigaste metaforen för cunnilingus jag någonsin har hört. Men också den roligaste. Tyvärr har detta inte bara förintat laxfiskarnas oskuldsfulla väsen för mig för all framtid. Den har också probelamatiserat själva ordet lax som prefix när det kommer till alla former av maträtter.

fredag, januari 24, 2020

Laxtröjan

Fredag. Äntligen. Idag rullar laxarna äntligen in på kontot!

Förvisso är det en rätt blygsam summa som rullar in för mig som är föräldraledig, men ändå. Några laxar blir det i alla fall. För att fira det har jag i alla fall tagit på mig min nya laxtröja. Josefine retar mig för den. Hon tycker att det ser ut som att jag går runt i bar överkropp när jag har den. Hon säger att den är hudfärgad men jag hävdar bestämt att den går i någon sorts nyans av lax.


Såg den på nät-rea och slog till direkt. En mörkhyad modell hade den till ett par mörkblå jeans. Tjusigt värre tyckte jag. Funderade inte så mycket mer på saken och reflekterade aldrig över att det kanske skulle kunna se annorlunda ut i kombination med blekfet svennehud. Men det kan det tydligen. Lärdom.

Hela familjen vek sig av flabb när jag sprätte runt för att mannekänga lite. Inte Milou såklart för hon är liten och fortfarande väldigt snäll. Hon vet också att det är jag som kontrollerar flaskan och man biter inte den hand som föder en. Dock spydde hon på den en stund senare. Men de andra tyckte att det såg ut som att jag tagit på mig en kroppsstrumpa och försökte bräcka varandra i rolighet. De varnade mig för att jag skulle kunna bli stämplad som blottare och polisanmäld om jag visade mig i den offentligt. Haha, idioter. Jag upplyste dem om att för att kunna dömas för sådant måste motivet vara av uppsåtlig sexuell art och det kan man väl inte direkt påstå att det är bara för att man råkat köpa en t-shirt med lite problematisk färgnyans. Att bära min laxtröja bland folk kan alltså bara i absolut värsta fall innebära att jag riskerar att dömas för förargelseväckande beteende och det kan det ju möjligtvis vara värt. För jag gillar att glida runt och se ut som en lite småhal lax.

Hoppas ni andra får en bra laxdag!

torsdag, januari 23, 2020

Stranger's Kiss

Har tagit en liten paus från mastodontprojektet och började lyssna på lite random låtar istället. Bland annat kom Alex Cameron upp i huvudet efter att Josefine satt på honom härom kvällen. På Spotify alltså.

Det vilar nåt magnetiskt över honom som fångar en. Både hans texter, musik och hans mystiska persona. Får inte riktigt grepp om honom men man sugs liksom in i hans värld av pervertioner, romantiskt mörker och stundvis så briljanta formuleringar att man själv börjar tvivla på att det här med skrivande är lönt. Det grämer mig verkligen att jag missade honom på Pustervik i höstas. Trots att jag inte ens hade lyssnat på honom vid det laget. Det händer så sällan nu för tiden att jag ramlar över en artist som jag blir så totalt hänförd av men nu gjorde jag det och allt är den här låtens fel:

tisdag, januari 21, 2020

Dags att göra slut med den utbredda spoilerrädslan

Såg nyligen Game of Thrones. Hela rubbet på ett bräde. En form av mastodontprojekt det också. Den var bra. Mina favoriter var Tyrion och Jamie Lannister, Arya Stark, The Hound, Sir Bronn, Brionne of Tarth och Daenarys. De onda jävlarna var också nåt i hästväg. Särskilt King Joffrey och Ramsey Bolton. Sicka svin ändå va!? De var synnerligen sköna att hata. Tråkigast i serien var nog den konstant bekymrade John Snow och hans kroniskt välfönade frippa. Min fru tyckte att han såg ut som att han var med i en parfym-reklam precis hela tiden. Vi googlade. Han ÄR facet för nåt parfymhus. Eftersom vi var sist på jordklotet med att se serien så har jag såklart även missat debatten huruvida George RR Martin har en fräsch kvinnosyn eller ej. Jag tror på ej. Jag misstänker att hora-, fitta- och våldta-räkneverket överhettades redan någon gång i säsong två.

I alla fall så slog det mig medan jag såg serien hur utbredd och respekterad spoilerkulturen är. Alla är verkar vara med på den. Det är som en global masspsykos som ingen tycker är det minsta märklig. Jag har inte ens försökt undvika spoilers och hade inte en jävla susning om vad Red Wedding och Battle of the bastards var. Blev förvånad när halva Stark-familjen blev ihjälknivade på ett gille hemma hos Walder Frey. Att jag aldrig hört talas om det ganska spektakulära i att Robb Starks gravida fru blir knivad i magen helt utan förvarning på ett partaj. Det visar hur sjukt vedertagen spoilerrädslan är.


Folk är så sjukt känsliga med spoilers. Man kan knappt säga namnet på en serie eller film utan att någon utbrister "spoila inte, jag har inte sett den än." Så fort man tipsar om en serie så bör det inledas med versalvarningen SPOILER ALERT. Annars får man fan. Det är känsligt det där. Det är inte ens lite på skoj. Människor verkar livrädda att de ska få höra en enda liten detalj för att det då riskerar att förstöra hela deras upplevelse. Det verkar också råda total konsensus i frågan. Att spoila verkar i princip klassas som ett brott mot mänskligheten. Personligen tycker jag att om ens upplevelse av en serie eller film hänger på att varje överraskningsmoment är helt obesudlat så kanske det inte är så hög kvalité på verket från början. En bra story kan man ju dessutom se flera gånger och ofta med större behållning än första gången.

Det var enklare förr, när alla serier sändes enligt fast tablåtid. Missade man när det sändes hamnade ansvaret automatiskt på en själv att undvika spoilers ifall man ville se det ospoilat. Men med alla streamingtjänster upphörde det synkroniserade tittandet och därmed även det gamla sociala kontraktet och istället började plötsligt nya regler att gälla.

Jag håller helt med om att det hör till vanligt hyfs att inte medvetet försöka förstöra en serie för andra genom att bräka ut kritiska händelser och storydetaljer. Särskilt inte i de stora publikmagneterna. Jag skulle kunna acceptera en tidsbegränsad håll-käften-klausul på typ två veckor. Men spoilerfobin har gått bananas. Det verkar gälla på livstid, vilket är helt sinnessjukt egentligen. Serier som har tre-fyra år på nacken kan alltså fortfarande vara känsligt att referera till en specifik scen eller händelse i. Vissa lipsillar verkar till och med anse att en film eller serie i princip är spoilad om man betygsätter den på den trubbiga bra eller dålig-skalan. Det är ju för i helvete orimligt!!

Tänk om VM-finalen i fotboll skulle bli belagd med spoilerförbud. Dagen efter fick tidningar inte skriva om matchen och ingen fick prata på sin arbetsplats om resultatet eller specifika mål ifall ifall någon kanske planerat att se matchen en annan dag. Eller om musikjournalister inte fick recensera en artists senaste platta för ingående för att det kanske finns läsare som inte hunnit lyssna igenom hela albumet ännu. Jag gissar att 100% tycker att det skulle vara absurt. Men när det gäller TV-serier och film är det plötsligt självklart.

En intressant sak i sammanhanget. Jag läste att det till och med gjorts studier som visar att den som känner till slutet på en berättelse i förväg faktiskt får ut mer av upplevelsen, men jag tänker inte duscha det så långt. Men jag tycker att det är dags att avpolettera den utbredda spoilerrädslan.

måndag, januari 20, 2020

Mastodontprojektet (del 1: 1-50)

Jag köpte ett par rejäla hifi-lurar (Sony WH-1000XM3) lagom till föräldraledigheten. Tänkte att nu jävlar ska här lyssnas på musik när jag är ute och spatserar. Men jag ville inte bara lyssna på måfå utan göra det till ett projekt. Så ramlade jag över Rolling Stone Magazines lista över världens 500 bästa album genom tiderna. En grisigt gediget sammansatt jury på totalt närmare 400 förståsigpåare som jobbat i åratal med att mejsla fram musikhistoriens crème de la crème-plattor. Perfekt. Ett mastodontprojekt som heter duga. Sådant gillar jag att sätta tänderna i.  


Min tanke var att börja med det bästa och lyssna mig bakåt. Jag såg fram emot ett pärlband av legendariska plattor som jag nu skulle få tid att lyssna igenom från början till slut. Sicken njutning. Hittills har jag hunnit lyssna igenom 1-50. Asså wow. Sicken gubbfest. Korvdimman har legat så tät att det har stuckit i öronen stundvis. Det blir rätt mycket The Beatles, Bob dylan, Rolling Stones och den varan. Med all respekt för musikhistorien så kan jag säga att det inte bara varit lättlyssnat. Stundvis har det varit lite väl mastigt och jag har frågat mig är det här verkligen så in i helvetet bra att det förtjänar en plats på top 500. Finns det något som tycker att The Beatles är så jävla bra att de förtjänar att plocka ner en fem tio av de första 50 placeringarna. Jag fattar ju att deras arv varit viktigt för nya generationer av musiker men ändå. Så jävla bra är det inte alltså. När jag plötsligt någonstans efter ett tjugofemtal plattor hörde Stevie Nicks stämma var det nästan lite chockartat. Det värsta har dock varit att mina lurar för 3500kr inte har kommit till sin rätt i mer än ett par av de första femtio plattorna.

Det är ju inte bara en fråga om tycke och smak nu kanske. Det skulle bli omöjligt att finna konsensus kring en sådan lista. Man får ju ha respekt för att en rätt massiv jury kommit fram till det här på andra premisser än att "den här plattan innehöll många goa bitar".

Bäst hittills enligt mig har varit: Bruce Springsteen (Born to run), Fleetwood Mac (Rumours), Bob Dylan (Blood on the tracks), David Bowie (Ziggy Stardust), Van Morrison (Astral Weeks), Joni Mitchell (Blue), Michael Jackson (Thriller) och Ramones (Ramones).

Sämst har varit: All blues och all 50-talsrock inklusive Elvis Presleys Sun Sessions. Fy fan.

Nu ger jag mig på nummer 51-100.

fredag, januari 17, 2020

Antideppressivt krutpulver

Många säger ju att träning hjälper när man känner ångest. En promenad. Springa milen. Eller något annat fysiskt krävande. Det är möjligt att det funkar för andra. Men jag vet inte alltså. Ibland när jag känner mig lite nere brukar jag tänka lite på Max Wright. Ni vet han som spelade pappan i serien Alf. Då känns allt genast lite bättre igen. Det funkar varje gång. Jag ska förklara...


Idag tog jag en långpromenad på 1,2 mil. Det var ju uppfriskande och så, men det gav mig också en massa tid att tänka tankar jag vanligtvis inte hinner tänka. Jag gick till Lindholmen. Där såg jag alla unga studenter som var påväg till eller från någon klass. Jag strosade runt och kikade in genom fönster och såg unga människor sitta i sina klassrum med pannan i veck. Det gav mig existensiell ångest. Jag insåg att jag inte befinner mig på samma planet som dem ens. Jag är på Pluto. Samtidigt som jag är fri nog att tillbringa min tid efter behag så har jag fyra barn att försörja nu och nästa gång jag är såhär fri som nu är när jag når pensionsåldern. Livet må vara en lång sträcka, men sträckor tar slut. Jag kände ett tryck över bröstet.

Jag fortsatte promenera och passerade Volvo Lastvagnars huvudkontor i Lundby. Så många gånger jag varit på hopplösa möten i den där gudsförgätna byggnaden. Många bra också förvisso men det är ju de hopplösa som sätter sig i ryggmärgsminnet. När jag skulle korsa övergångsstället vid utfarten mötte jag en av pärmbitarna som var påväg hem från en dag i den bruna tegelborgen. Våra blickar möttes och då dämpades ångesten något. På vägen hem stannade jag för att köpa semlor och vin. Kontraproduktivt måhända men det hade börjat mörkna och jag tyckte att jag var värd det efter en sådan strapats.

När jag kom hem kände jag mig alldeles omtumlad av alla tankar jag hade hunnit tänka. Min fru sa att det är tydligt hur jag lever kampanj för kampanj utan att hinna lyfta blicken i vanliga fall. Hon tyckte det var fint att se hur föräldraledigheten skakar om mig lite. Hur den gör mig skör i köttet. Det är viktigt att lyfta blicken. Visst. Men det hjälpte mig inte då och fysisk ansträngning hjälper tydligen föga när jag drabbas av existensiell ångest. Då finns bara ett riktigt effektivt botemedel. Jag letar upp den mörkaste historia jag vet och frossar i mig den. Det här med att två minus blir plus osv.

Så jag plockade fram datorn och googlade snabbt Max Wright (R.I.P). Jag läste en artikel om hur mycket han alltid hade hatat att hans karriärs absoluta peak var när han spelade andrafiol åt en hårig docka (Alf) som dessutom satt på alla roliga repliker. Det genererade ett självhat som ledde honom rakt in i en destruktiv livsstil som kulminerade någonstans när pressen lyckades få tassarna på en minst sagt komprometterande video.



Tänk er att sitta på en 50-årig karriär inom teater, film och tv. Så poff är den borta för alltid. Och det enda han kommer att bli ihågkommen för i all framtid är en dassig hemvideo där han syns röka crack med och suga av en hemlös man. Mörkare blir det knappast.

Men det funkar som sagt varenda gång. Att ta del av Max Wrights levnadshistoria slår all världens psykofarmaka. Plötsligt är man on top of the world igen. Nästan så att jag borde tipsa vårdcentralernas allmänläkare om att de borde börja receptbelägga hans story och börja skriva ut den som ett alternativ till både antidepressiva piller och terapi.

tisdag, januari 14, 2020

Mörker som gör gott

Det finns knappt något värre än människors träningshistorier. Det skulle möjligtvis människors lyckade träningshistorier då. Det kvittar hur mycket man gillar personerna i fråga. Man spyr fan på deras prestationer och hälsoförklätt mallgroderi. Ja, givetvis det är såklart mycket avundsjuka inblandat för nästan ingenting får en att känna sig så fet som när andra personer plötsligt gör en fysisk klassresa och förvandlar sig själv till en slags grekisk gud. Man börjar leka med tanken men inser att det inte ens är lönt att försöka och så känner man sig ännu kassare. Fuck Rikard Olsson och hans 16 helvetesveckor liksom. Men det är också mycket för att det faktiskt är skittråkigt på riktigt att höra andra breda ut sig om sin senaste ultramaraton i nån rysk bergskedja eller ett enklare 120-timmarslopp med NASA-mat och vuxenblöjor. Värst är missionärerna. Ni vet de där asen i ens flöde som varit precis som du men kommit till insikt, lagt om livet och självmördat sin forna soffpotatispersona (som helt ärligt var mycket roligare) och kommit ut som någon slags multiatlet och börjat avverka maror, svenska klassiker och iron man-tävlingar i parti och minut. Fy fan.

Med det sagt så tänkte jag berätta att jag har börjat träna. Har tränat hela hösten. Eller "lyft skrot" som man säger på fackspråk. Men lugn, min träning kommer inte leda till träningsskryt. Den är bara ett ytterst nödvändigt ont för att upprätthålla den sköra terrorbalansen mellan att kunna behålla en rimlig dos njutning i livet och samtidigt slippa det skenande kroppsliga förfallet som kommer med fyrtioplusålderns efterblivna ämnesomsättning. Men det är inte så lätt det heller. För det svåraste är inte att komma igång som många säger. Tvärtom. Det är den lätta biten. Jag brukar komma igång flera gånger om året annars. Men det brukar bara hålla i sig i korta intensiva perioder och slutar alltid med en destruktiv motreaktion, där jag hamnar i en nedåtgående spiral och börjar drömma franska drömmar om transfetter, som jag sedan lever ut och plötsligt är jag tillbaka på ruta ett igen som en missnöjd jojo-bantare. Men nu tror jag banne mig att jag har hittat ett hack som gör det lätt(are). Det låter ju som nåt man hört tusen gånger innan men skillnaden är att den där motivationen inte får bygga på några hälsoskäl eller fantasin om en superkropp som målbild. Istället bygger det på att hitta motivation att komma iväg tillräckligt många gånger i veckan under lång tid, för att på så vis lura sig själv in i en ny vana även om den är jobbig som fan. För det är svårare att bryta en vana än att börja med något nytt.

Min lösning var att hitta det vidrigaste gymmet inom rimlig radie och sedan bara börja gå dit och träna som att någon kommer dö om jag inte gör det. I mitt fall var det extra enkelt. I direkt anslutning till min arbetsplats på Vasagatan i Göteborg ligger nämligen ett så kallat Nordic Wellness Express som jag vågar hävda slår alla andra gym i stan på fingrarna när det kommer till äckelpäckelfaktor. Ventilationen i hela lokalen är kass så man befinner sig i en kvav ångbastu av främlingars svett i samma stund man kliver in. Gymmet är dessutom inte utrustat med riktiga omklädningsrum utan bara tre små bås som påminner om provhytten i en secondhandaffär. Mittemot ligger två duschrum som alltid luktar av slarvigt bortstädat urin och som oftare än jämt bjuder på små överraskelser när man kommer in för att tvätta av sig. Det har varit allt från välanvända engångshyvlar, läckande schampoflaskor och andra standardfynd till blodiga mensbindor, dyblöta spetstrosor som hänger på duschvredet och regelrätta myrstackar av könshår och/eller lö på golvbrunnen. Och kanyler. Klinkergolvet är också som en rysk roulette laddad med fotvårtor i fem av sex slottar. Jag lovar att sådant härdar även de svagaste sillmjölken snabbare än man kan tro. Ett mörker som gör gott kan man säga. Genom att städa väldigt sällan eller kanske till och med aldrig har de verkligen lyckats upprätthålla den u-lands-fängelse-standard som krävs för att mitt träningshack verkligen ska fungera. Tack Nordic Wellness.


Ett axplock:

Lånetrosor.
Hygienartiklar.


Vid ett tillfälle mailade jag huvudkontoret (i en lättare släng av affekt) och frågade om jag kunde spara lite pengar på min medlemsavgift om jag väljer bort lyxdetaljer som den sädfyllda kondomen jag uppfattade var en del av den permanenta inredningen, efter att den legat och lurat på överkanten i ett av båsens väggar i flera månader. Det kunde jag inte. De svarade mig dock nästan omgående och förklarade att de haft problem med städbolaget den "senaste veckan" men att problemet nu skulle vara åtgärdat. Dagen efter var spermaballongen mycket riktigt borta, men den ljuddämpande tjockleken på dammlagret på omklädningshytternas klädhängare var minsann kvar. Man kan visst aldrig lita på dessa städbolag.

Inredningskondom.


Att träna på Nordic Wellness på Vasagatan är alltså som att stiga rakt in i mörkrets hjärta. Det är läskigt men man får under inga omständigheter vika ner sig utan måste välja att omfamna skiten. Det är där nyckeln till framgång ligger. För när man plötsligt spenderat några månaders lunchraster på ett ställe man inte skulle kunna drömma om att övernatta på som hemlös och sedan testar en av deras andra anläggningar – det är då känslan av träningslust plötsligt infinner sig – det är då man upptäcker att man har skaffat sig en vana.

Jag tror egentligen inte att jag tycker träning är ett dugg roligare än förut, men när har man besegrat sitt svikar-psyke och kommit ut på andra sidan, då är det fysiskt skitjobbiga med att träna ingenting. När jag började träna på Nordic Wellness flaggskeppsgym på Backaplan efter fem månaders lidande på Vasagatan, då var det som att besöka Liseberg med Guldpass.

Slut på träningssnack.