Allväderstövlar, bävernylon, glosbok, kortrast, matsäck, kvartsamtal, friluftsdag, munbloss, nikokick, träslöjd, syslöjd, vicevärd, styrelse, avslag, byscha, campingplats, midjeväska, truckkort, byggnadsarbete, bricklunch, allergichock, halsbränna, bajsblöja, skiljsmässa, fyllebråk, minneslucka, bakfylla, ölmage, ölrygg, ölröv, algblomning, deadline, karensdag, tvättid, diskberg, övertid, stressmage, renoveringsobjekt, flyttlådor, övervikt.
söndag, augusti 31, 2008
torsdag, augusti 28, 2008
Vad är poängen med Finnkampen egentligen?
Varför instiftar man en friidrottstävling mellan endast två nationer, som dessutom är halvmediokra i friidrottssammanhang? Jag skjuter brett och hävdar att det är ett typiskt finskt påhitt. För att de ska få ett tillfälle att förnedra oss i slägga, diskus, spjut, kast med liten boll och andra roliga gympagrenar. Det känns så meningslöst. Världens tråkigaste tävling. Det tangerar att spela memory med sig själv.
Fostrad i den klassiskt svenska vinnarandan vet jag att man blir folkhjälteförklarad på ett brons. Och i Finnkampen kan man som sämst bli tvåa. Så varför inte skita bara skit i allt meck och gå på bastun och fulspriten direkt.
Vem vet. Det kanske hade gjort Klüft gött att supa naken med en finsk kulstötare.
Fostrad i den klassiskt svenska vinnarandan vet jag att man blir folkhjälteförklarad på ett brons. Och i Finnkampen kan man som sämst bli tvåa. Så varför inte skita bara skit i allt meck och gå på bastun och fulspriten direkt.
Vem vet. Det kanske hade gjort Klüft gött att supa naken med en finsk kulstötare.
En underbar start
Hej livet! När min mobil började larma imorse ville jag ligga kvar och dö. Men jag var för kissnödig. Min hjärna hade svullnat snyggt under natten och skavde mot hjärnbarken vilket gjorde att varje steg jag tog kändes ungefär lika otrevligt som att mötas av en styv slagserie.
Efter blandade motgångar i hemmet närmade jag mig till slut hållplatsen och såg hur vagnen till dagis passerade. Lika bra det. När jag väl kom fram insåg jag att jag hade glömt att packa ner juniorettes galonutstyrsel så det var bara att gå hem igen. Påväg från vagnen råkade jag trampa i en vattenpöl och eftersom mina delikata tygskor släpper igenom vatten lika effektivt som ett durkslag blev min strumpa sådär svampigt blöt och härlig.
När jag väl hade droppat av juniorette på dagis och var en bit innan Mariaplan hörde jag hur elvan mot stan dundrade in mot hållplatsen. Jag hann med nöd och näppe med. Dock sträckte jag mig i höger ljumske. Min kropp är verkligen ett underverk av dålig fysik. Väl på vagnen försökte jag läsa men det är svårt att njuta av välskriven skönlitteratur när man känner att svettkörtlarna är pågränsen att börja leverera och huvudet håller på att implodera. Ett par hållplatser senare var vagnen fullpackad och jag hade den stora turen att klämmas in bredvid en tant som luktade chevreost. Mycket chevreost...
Jag gick in i mig själv och försökte desperat hitta mitt "happy place".
Sedan inledde jag min arbetsdag med en stadig treo-fukost. Jag känner att jag är riktigt spänd på vad livet har tänkt att erbjuda mig idag...
Efter blandade motgångar i hemmet närmade jag mig till slut hållplatsen och såg hur vagnen till dagis passerade. Lika bra det. När jag väl kom fram insåg jag att jag hade glömt att packa ner juniorettes galonutstyrsel så det var bara att gå hem igen. Påväg från vagnen råkade jag trampa i en vattenpöl och eftersom mina delikata tygskor släpper igenom vatten lika effektivt som ett durkslag blev min strumpa sådär svampigt blöt och härlig.
När jag väl hade droppat av juniorette på dagis och var en bit innan Mariaplan hörde jag hur elvan mot stan dundrade in mot hållplatsen. Jag hann med nöd och näppe med. Dock sträckte jag mig i höger ljumske. Min kropp är verkligen ett underverk av dålig fysik. Väl på vagnen försökte jag läsa men det är svårt att njuta av välskriven skönlitteratur när man känner att svettkörtlarna är pågränsen att börja leverera och huvudet håller på att implodera. Ett par hållplatser senare var vagnen fullpackad och jag hade den stora turen att klämmas in bredvid en tant som luktade chevreost. Mycket chevreost...
Jag gick in i mig själv och försökte desperat hitta mitt "happy place".
Sedan inledde jag min arbetsdag med en stadig treo-fukost. Jag känner att jag är riktigt spänd på vad livet har tänkt att erbjuda mig idag...
onsdag, augusti 27, 2008
Matrix = Skit
Igår gick Matrix på tv. Jag tittade och fastnade. Fast inte för att den var så fantastiskt bra som alla hemmabiomänniskor hade för vana att hävda, samtidigt som de i något desperat försök att addera lite extra tyngd, brukade hänvisa till någon kvasifilosofisk världssyn. Jag fastnade för att den var så förbannat kass. Alltså riktigt pinsamt dålig.
Fightingscenerna, effekterna, dialogen, kläderna. Jag satt och gapade. Jag fick en plötslig lust att läxa upp Lawrence Fishburn med händer, fötter och tänder. En massse. Morpheus vilken jävla fjant. Och Keanu Reeves såg ju för fan inte klok ut i sina råfula solbrillor. De gjorde honom ungefär lika mäktig som hans hjärndöda karaktär i Bill & Teds galna äventyr.
Hur i helvete orkade jag lida mig igenom skiten på bio undrade jag. Jag har för mig att jag också tyckte den var ganska bra, vilket spädde på mitt självförakt en smula. Det var i och för sig snart tio år sedan så jag får väl skylla på ungdomen. Sedan slog et mig dessutom att jag aldrig kommit mig för att se om den, vilket fick mig att tycka om mig själv lite mer än vanligt. Plus minus noll.
Nä, vad ska jag säga?
Igår lämnade Matrix ungefär lika stort intryck på mig som Porky's hämnd.
Fightingscenerna, effekterna, dialogen, kläderna. Jag satt och gapade. Jag fick en plötslig lust att läxa upp Lawrence Fishburn med händer, fötter och tänder. En massse. Morpheus vilken jävla fjant. Och Keanu Reeves såg ju för fan inte klok ut i sina råfula solbrillor. De gjorde honom ungefär lika mäktig som hans hjärndöda karaktär i Bill & Teds galna äventyr.
Hur i helvete orkade jag lida mig igenom skiten på bio undrade jag. Jag har för mig att jag också tyckte den var ganska bra, vilket spädde på mitt självförakt en smula. Det var i och för sig snart tio år sedan så jag får väl skylla på ungdomen. Sedan slog et mig dessutom att jag aldrig kommit mig för att se om den, vilket fick mig att tycka om mig själv lite mer än vanligt. Plus minus noll.
Nä, vad ska jag säga?
Igår lämnade Matrix ungefär lika stort intryck på mig som Porky's hämnd.
tisdag, augusti 26, 2008
Lika som bär!
En av männen som sitter anhållna för mordplanerna på Barack Obama är verkligen slående lik karaktären Cletus del Roy i The Simpsons. Det är lite kul tycker jag.
lördag, augusti 23, 2008
Tantlunch
Jag tog en sopp- och tårtbuffé för 87 kr på Seinbrenner & Nyberg igår. Smarreglarre. Det var jag, en vän och så en ruggit stor hord av tanter. Gamla klassiska tanter som av någon anledning verkar hamna före i kön precis hela tiden. Det tog lätt 15 minuter från betalning till att vi satt vid bordet med vår fisksoppa. Lite väl för att vara ett buffékoncept.
Men saker börjar falla på plats.
För ett tag sedan lade jag märke till hur Saluhallens delikatessdiskar varje fredag tokinvarderas av värsta pensionärsmaffian. De sammangaddar sig och rör sig sakta i från disk till disk i makalötst täta klungformationer, helt omöjliga att penetrera för människor under 65 år. Den våldsamma trängseln kring Steinbrenners dignande tårtbord igår fick det att gå upp för mig, att bakverk och andra gastronomiska läckerheter har exakt samma starka blodsband till gammelgommar, som kinakrubb har till alkoholister. Öppna ett kondis, en ostaffär eller liknande och du kan ge dig fan på att du snart tror att du jobbar i hemtjänsten. Fast tvärtom på något sätt.
Jag undrar hur detta går ihop egentligen. Med tanke på att den svenska folkpensionen inte direkt har rosats för att räcka till extravaganta vanor och en massa blingbling. Nä, det är helt klart något fuffens i görningen. Vad håller de på med på PRO egentligen? Vad är det för skum organisation? Jag tänker gräva vidare...
Men saker börjar falla på plats.
För ett tag sedan lade jag märke till hur Saluhallens delikatessdiskar varje fredag tokinvarderas av värsta pensionärsmaffian. De sammangaddar sig och rör sig sakta i från disk till disk i makalötst täta klungformationer, helt omöjliga att penetrera för människor under 65 år. Den våldsamma trängseln kring Steinbrenners dignande tårtbord igår fick det att gå upp för mig, att bakverk och andra gastronomiska läckerheter har exakt samma starka blodsband till gammelgommar, som kinakrubb har till alkoholister. Öppna ett kondis, en ostaffär eller liknande och du kan ge dig fan på att du snart tror att du jobbar i hemtjänsten. Fast tvärtom på något sätt.
Jag undrar hur detta går ihop egentligen. Med tanke på att den svenska folkpensionen inte direkt har rosats för att räcka till extravaganta vanor och en massa blingbling. Nä, det är helt klart något fuffens i görningen. Vad håller de på med på PRO egentligen? Vad är det för skum organisation? Jag tänker gräva vidare...
fredag, augusti 22, 2008
Jag tror att Acne syr sina jeans i sattyg
Jag brukar vanligtvis aldrig skriva om Schulmanbröderna men på sistone har Calle startat en s.k. "hatkampanj" som tilltalar mig mycket. Den är riktad ot Acne, för att kvalitén på deras jeans är så sjukt rackig. Jag vill visa honom mitt stöd.
Det är fan helt stört att de kan med att ta ut såpass brett med deg för jeans som har samma hållbarhet som ett par edible undies. Man vill ju gärna kunna gå en dag på stan utan att vara rädd att de ska lösas upp som gas bara man böjer sig ner. Fast jag måste ändå säga att det är en bedrift att lyckas designa brallor som fullkomligt shreddas vid ljumskarna trots att ens lår inte ens går ihop. Köper man ett par Acne kan man vara tämligen säker på att de inte existerar tre månader senare. Det är verkligen värdelöst.
Jag kommer nog att hata de där Acne-svinen för alltid. Ändå vet jag att jag kommer fortsätta köpa deras brallor hur dyra de än blir (typ) och hur kass kvalitén än blir. För de sitter så jävla bra. Jag skulle troligen fortsätta att bända upp en dryg tusing även om det var engångsjeans.
Etiketter: calle schulman, acne
Det är fan helt stört att de kan med att ta ut såpass brett med deg för jeans som har samma hållbarhet som ett par edible undies. Man vill ju gärna kunna gå en dag på stan utan att vara rädd att de ska lösas upp som gas bara man böjer sig ner. Fast jag måste ändå säga att det är en bedrift att lyckas designa brallor som fullkomligt shreddas vid ljumskarna trots att ens lår inte ens går ihop. Köper man ett par Acne kan man vara tämligen säker på att de inte existerar tre månader senare. Det är verkligen värdelöst.
Jag kommer nog att hata de där Acne-svinen för alltid. Ändå vet jag att jag kommer fortsätta köpa deras brallor hur dyra de än blir (typ) och hur kass kvalitén än blir. För de sitter så jävla bra. Jag skulle troligen fortsätta att bända upp en dryg tusing även om det var engångsjeans.
Etiketter: calle schulman, acne
Lite mer Chuck
Jag hade tänkt ha Chuck Norris-tema den här veckan men ändrade mig när en anonym person tipsade om det jag tänkte tipsa om i nästa post. Om man går till google och skriver in find Chuck Norris och sedan klickar på Jag har tur.
Etiketter: chuck norris
Då landar man på en resultatsida som säger "Google won't search for Chuck Norris because it knows you don't find Chuck Norris, he finds you."
Jag inser att det skulle se ut som att jag var sist på bollen vad jag än skrev om den rödhårige skäggapan. Men jag älskar Chuck Norris. Jag kanske är ensam i världen om att aldrig aldrig tröttna på chucknorrisfacts.com. Fan, den mannen har gjort så mycket viktigt för världen på så många plan bara genom att vara sig själv.
Ingen annan skulle kunna göra det han gör – it takes a fool... to remain Chuck
Everything blends, except Chuck Norris.... så bra!
Etiketter: chuck norris
onsdag, augusti 20, 2008
Attitydproblem bland svenska idrottare
Fy fan vad jag tycker att Usain Bolt är tuff.
Killen går in och tokdominerar finalen i 100 meter. Han lekte hem loppet och sket till och med i att knyta dojorna. Sedan halvspringer han till sig en seger i 200 meterskvalet för att idag gå in och damma av Michael Johnsons "omöjliga" rekord i finalen.
I presskonfan efteråt säger han: Jag måste säga att jag ser cool ut. Jag tittar på mig själv och tänker ”den där killen är snabb. Det är tillräckligt med attityd för att få Shaft att rodna. Jag blir alldeles glad när det väl kommer en frisksportare och beter sig som att han var en rockstjärna.
Tänk om Sverige hade haft idrottare med lite attityd. Men det har vi inte. Vi har bara en massa värdelösa mysdressare som river, snubblar, missar, plaskar och fipplar runt i Peking. Sedan ska de vara så tacksamma och enda kommentaren är att det var ju lite trist men det är bara att ta nya tag till nästa OS om fyra jävla år. De ler sina döda leenden och låtsas att det inte är någon fara, fast alla vi andra som tittar vet att de inte har nåt annat på gång i sitt liv än sporten, som de när det verkligen räknas dessutom just fått bevis på att de suger i.
Vad är problemet egentligen? Undrar vad Michael Douglas karaktär i Falling Down hade gjort.
Jag hade med förtjusning sett Stefan Holm ta ribban, knäcka den över knät och sedan föra ett dubbel-fuck-you mot publiken som sitter och äter korv på läktaren. Jag hade jublat om Kallur hade knäat ut tänderna på det där jävla svt-hjonet som intervjuade henne efteråt och han lerduvsnisse borde ha laddat om och skjutit knäna av Patrik Ekwall eller nån annat halt as.
Jag måste dock ge Ara Abrahamian massor med kredd för att han i rent missnöje lackade ur på prispallen och la ner sitt pissbrons. Han har kuk den pojken men räddar inte riktigt ansiktet på resten av den svenska OS-truppen för det, det skulle vara för mycket begärt av en enda person, men det väger upp ganska mycket. Efter förra OS ville han inte visa sin silvermedalj för flickvännen med motiveringen att han skämdes och att han hatar silvermedaljer. Precis den attityden saknar jag annars hos alla andra idrottare i det här landet. Men de kanske inte har tid att jobba på sin stil. All tid går ju åt till att kräma för kungabarnen, försöka vinna Jerringpriser och vara med i På spåret och sån skit.
Jag skulle bli väldigt förvånad om vi får se Ara Abrahamian i Doodbidoo.
Killen går in och tokdominerar finalen i 100 meter. Han lekte hem loppet och sket till och med i att knyta dojorna. Sedan halvspringer han till sig en seger i 200 meterskvalet för att idag gå in och damma av Michael Johnsons "omöjliga" rekord i finalen.
I presskonfan efteråt säger han: Jag måste säga att jag ser cool ut. Jag tittar på mig själv och tänker ”den där killen är snabb. Det är tillräckligt med attityd för att få Shaft att rodna. Jag blir alldeles glad när det väl kommer en frisksportare och beter sig som att han var en rockstjärna.
Tänk om Sverige hade haft idrottare med lite attityd. Men det har vi inte. Vi har bara en massa värdelösa mysdressare som river, snubblar, missar, plaskar och fipplar runt i Peking. Sedan ska de vara så tacksamma och enda kommentaren är att det var ju lite trist men det är bara att ta nya tag till nästa OS om fyra jävla år. De ler sina döda leenden och låtsas att det inte är någon fara, fast alla vi andra som tittar vet att de inte har nåt annat på gång i sitt liv än sporten, som de när det verkligen räknas dessutom just fått bevis på att de suger i.
Vad är problemet egentligen? Undrar vad Michael Douglas karaktär i Falling Down hade gjort.
Jag hade med förtjusning sett Stefan Holm ta ribban, knäcka den över knät och sedan föra ett dubbel-fuck-you mot publiken som sitter och äter korv på läktaren. Jag hade jublat om Kallur hade knäat ut tänderna på det där jävla svt-hjonet som intervjuade henne efteråt och han lerduvsnisse borde ha laddat om och skjutit knäna av Patrik Ekwall eller nån annat halt as.
Jag måste dock ge Ara Abrahamian massor med kredd för att han i rent missnöje lackade ur på prispallen och la ner sitt pissbrons. Han har kuk den pojken men räddar inte riktigt ansiktet på resten av den svenska OS-truppen för det, det skulle vara för mycket begärt av en enda person, men det väger upp ganska mycket. Efter förra OS ville han inte visa sin silvermedalj för flickvännen med motiveringen att han skämdes och att han hatar silvermedaljer. Precis den attityden saknar jag annars hos alla andra idrottare i det här landet. Men de kanske inte har tid att jobba på sin stil. All tid går ju åt till att kräma för kungabarnen, försöka vinna Jerringpriser och vara med i På spåret och sån skit.
Jag skulle bli väldigt förvånad om vi får se Ara Abrahamian i Doodbidoo.
Alla projekt är inte menade att vara
Det är aldrig kul när man tvingas avbryta ett projekt som man lagt ner en massa tid och en bit av det vi kallar sin själ i.
Innan semestern påbörjade jag ett personligt projekt som jag fram till nu låtit gå under namnet "Chuck Norris-tätt skägg nu tack". Tanken var att jag under min semester skulle odla upp och forma mig ett sjukt mäktigt skägg, lika tätt som Chuck Norris (gud av alla täta skägg).
Jag vet. Jag vet. JAG VET! Det var redan från början dömt att misslyckats. Så fyllt av övermod att Chuck själv hade kunnat kliva in vilken sekund som helst och straffa mig med en blixtsnabb och svinhård rundspark på struphuvudet med sina mördarboots. Som jag hade förtjänat det. Att seriöst försöka sig på en sådan solid skäggvägg är såklart lika lönlöst som att försöka trotsa atomerna i en bankvalvsdörr eller promenera till en annan galax. Men samtidigt, varför skulle jag nöja sig med ett vanligt dödligt skägg när jag med lätthet klarar av att odla upp en irakisk mustasch på överläppen.
Jag började med att odla vilt i några veckor och lyckades snart uppbåda ett klassiskt pundarskägg. Sista dagen innan semestern inhandlade jag en robust skäggtrimmer av märket Braun och tänkte att nu jävlar blir det åka av. Jag skulle hålla skägget i styr och liksom i smyg låta de lite tröttare hårsäckarna komma ikapp tills jag en vacker dag skulle stå där och malla mig med ett bart så tätt att aukustiken i ett medelstort rum påverkades.
Det är ett jävla jobb och fix måste jag säga. Det kräver ett övermänskligt tålamod och en massa lidande under resans gång. De glesare partierna syns extra väl när man får upp lite längd. Dessutom uppstår en slags flismaskinseffekt när man för trimmern mot de där små hårda stråhelvetena, som sprider sig värre än en luftburen virussjukdom i kaklade våtutrymen, vilket är mindre uppskattat av det motsatta könet i familjen än man kan föreställa sig. Det blir helt enkelt en jävla massa hår där det inte alls ska vara hår. Ganska snart är det du och ditt skägg mot resten av världen.
Nu har jag hållt på med det här satans skägget i över två månader och jag är inte dummare än att jag inser mig besegrad. Jag är inte stoltare än att jag kan erkänna att vissa har det, andra inte (alla utom Chuck Norris har det inte, för att vara lite mer specifik). Det går inte att på naturlig väg uppbringa ett Chuck Norris-tätt skägg. Det är bara så. Det är en naturlag. Ett halvlyckat resultat skulle kräva ett ganska omfattande transplantationsarbete och skulle kännas fel. Ett fuskskägg skulle dessutom inte generera självförtroende nog att börja bära ärmlös skjorta i ljus denim och en dubbeluppsättning mini-uzi t.ex.
Så jag har blåst av mitt projekt och kommer aldrig mer försöka mig på Chuck Norris-klass. Nu är jag slätrakad och om jag i framtiden går runt med två månaders skäggstubb så är jag helt enkelt bara orakad.
Etiketter: chuck norris,skägg
Innan semestern påbörjade jag ett personligt projekt som jag fram till nu låtit gå under namnet "Chuck Norris-tätt skägg nu tack". Tanken var att jag under min semester skulle odla upp och forma mig ett sjukt mäktigt skägg, lika tätt som Chuck Norris (gud av alla täta skägg).
Jag vet. Jag vet. JAG VET! Det var redan från början dömt att misslyckats. Så fyllt av övermod att Chuck själv hade kunnat kliva in vilken sekund som helst och straffa mig med en blixtsnabb och svinhård rundspark på struphuvudet med sina mördarboots. Som jag hade förtjänat det. Att seriöst försöka sig på en sådan solid skäggvägg är såklart lika lönlöst som att försöka trotsa atomerna i en bankvalvsdörr eller promenera till en annan galax. Men samtidigt, varför skulle jag nöja sig med ett vanligt dödligt skägg när jag med lätthet klarar av att odla upp en irakisk mustasch på överläppen.
Jag började med att odla vilt i några veckor och lyckades snart uppbåda ett klassiskt pundarskägg. Sista dagen innan semestern inhandlade jag en robust skäggtrimmer av märket Braun och tänkte att nu jävlar blir det åka av. Jag skulle hålla skägget i styr och liksom i smyg låta de lite tröttare hårsäckarna komma ikapp tills jag en vacker dag skulle stå där och malla mig med ett bart så tätt att aukustiken i ett medelstort rum påverkades.
Det är ett jävla jobb och fix måste jag säga. Det kräver ett övermänskligt tålamod och en massa lidande under resans gång. De glesare partierna syns extra väl när man får upp lite längd. Dessutom uppstår en slags flismaskinseffekt när man för trimmern mot de där små hårda stråhelvetena, som sprider sig värre än en luftburen virussjukdom i kaklade våtutrymen, vilket är mindre uppskattat av det motsatta könet i familjen än man kan föreställa sig. Det blir helt enkelt en jävla massa hår där det inte alls ska vara hår. Ganska snart är det du och ditt skägg mot resten av världen.
Nu har jag hållt på med det här satans skägget i över två månader och jag är inte dummare än att jag inser mig besegrad. Jag är inte stoltare än att jag kan erkänna att vissa har det, andra inte (alla utom Chuck Norris har det inte, för att vara lite mer specifik). Det går inte att på naturlig väg uppbringa ett Chuck Norris-tätt skägg. Det är bara så. Det är en naturlag. Ett halvlyckat resultat skulle kräva ett ganska omfattande transplantationsarbete och skulle kännas fel. Ett fuskskägg skulle dessutom inte generera självförtroende nog att börja bära ärmlös skjorta i ljus denim och en dubbeluppsättning mini-uzi t.ex.
Så jag har blåst av mitt projekt och kommer aldrig mer försöka mig på Chuck Norris-klass. Nu är jag slätrakad och om jag i framtiden går runt med två månaders skäggstubb så är jag helt enkelt bara orakad.
Etiketter: chuck norris,skägg
tisdag, augusti 19, 2008
JAAAA!
Så går det när man spyr sig själv i munnen och håller på, skulle jag kunna ha sagt... Men jag säger slutet gott, allting gott... för det var väl sista tävlingen va?
Det är nästan så jag lider med Holm eftersom han nu får dela hylla med Staffan Strand. Men bara nästan.
Etiketter: stefan holm, äntligen
Det är nästan så jag lider med Holm eftersom han nu får dela hylla med Staffan Strand. Men bara nästan.
Etiketter: stefan holm, äntligen
måndag, augusti 18, 2008
Tankfest
Wow! Igår lockade löpsedlarna med ett nytt saftigt scoop. Igen. Nu hade det kartlagts vart i landet man tankar billigast – eller fyndar som de kallade det.
Jag tror att priset på benz ligger på typ 13.09 där jag brukar tanka just nu. Det är såklart ett svinocker som borde få varenda drivmedelsbaron att brinna en smutsig oljebrand när de väl hamnar i helvetet, men jag vet ändå inte om jag tycker att det verkligen är värt att köra från Majorna till Sandåkra i Skåne för att få ner priset knappa 60 öre. Men det är klart... om man tankar en miljon liter så sparar man ju en slant.
Bra tips. Verkligen. Jävligt bra tips.
Jag tror att priset på benz ligger på typ 13.09 där jag brukar tanka just nu. Det är såklart ett svinocker som borde få varenda drivmedelsbaron att brinna en smutsig oljebrand när de väl hamnar i helvetet, men jag vet ändå inte om jag tycker att det verkligen är värt att köra från Majorna till Sandåkra i Skåne för att få ner priset knappa 60 öre. Men det är klart... om man tankar en miljon liter så sparar man ju en slant.
Bra tips. Verkligen. Jävligt bra tips.
söndag, augusti 17, 2008
Söndagsångest de luxe
Fy fan. Idag är en svart söndag. Nu är det slut på lek och allvaret står för dörren. Semestern är slut och om några timmar ska jag tvingas börja arbeta för min lön igen. Åh du grymma värld.
Men inte nog med det. Nu är det även dags att syna verkligheten från fler vinklar och byxlinningsvinkeln är en ledsam syn för känsliga ögon vill jag lova. Om min semesterfetma var deprimerande förra året så är resultatet av det här årets ferietid en global katastrof. Min kropp är ett folkmord.
Konflikten började med en ölrygg som med tiden har lyckats sprida sig längs bukpartiet och format en ölmage (ovanlig turordning men så är min kropp också en enigma när det kommer till dåliga överrasskningar) av värsta sort. De båda nationerna har nu gått samman och invarderat rövområdet. Min röv har kämpat tappert och hållit fetman stången in i det längsta, men påtryckningar har försvagat motståndskraften och jag är rädd att jag snart sitter på en klassisk ölröv. En vissen sådan. För mycket av det goda har gjort att mina byxor känns plötsligt indietajta på det där dåligt vällande sättet. Även lår-, och smalbensdistrikten har börjat
larma om ökad tillväxt. Jag är illa ute. Som fan.
Så inte nog med att mina lata dagar är över för den här gången (jag hulkar när jag skriver detta) så måste jag börja ta tag i allt annat på samma gång. Jag säger som jag sagt förut. Aldrig får man vara riktigt glad.
Men inte nog med det. Nu är det även dags att syna verkligheten från fler vinklar och byxlinningsvinkeln är en ledsam syn för känsliga ögon vill jag lova. Om min semesterfetma var deprimerande förra året så är resultatet av det här årets ferietid en global katastrof. Min kropp är ett folkmord.
Konflikten började med en ölrygg som med tiden har lyckats sprida sig längs bukpartiet och format en ölmage (ovanlig turordning men så är min kropp också en enigma när det kommer till dåliga överrasskningar) av värsta sort. De båda nationerna har nu gått samman och invarderat rövområdet. Min röv har kämpat tappert och hållit fetman stången in i det längsta, men påtryckningar har försvagat motståndskraften och jag är rädd att jag snart sitter på en klassisk ölröv. En vissen sådan. För mycket av det goda har gjort att mina byxor känns plötsligt indietajta på det där dåligt vällande sättet. Även lår-, och smalbensdistrikten har börjat
larma om ökad tillväxt. Jag är illa ute. Som fan.
Så inte nog med att mina lata dagar är över för den här gången (jag hulkar när jag skriver detta) så måste jag börja ta tag i allt annat på samma gång. Jag säger som jag sagt förut. Aldrig får man vara riktigt glad.
måndag, augusti 11, 2008
Båtresan
Igår såg jag en dokumentär från 1994. Båtresan heter den och skildrar ett gäng olika människor som åker finlandsfärja mellan Stockholm och Helsingfors för att förlusta sig.
Vad ska jag säga? Alltså, se den men se för i helvete till att bunkra upp med ett riktigt gott humör innan du sätter på den. Annars finns det nog ingen räddning undan en djupsvacka där allsköns psykofarmaka står sig löjligt chanslös. Det är inte bara en samhällsskildring av ett nittiotal där extremister av olika slag fann grogrund och hopp. Det är också en stilstudie i människans mest smaklösa och mörka kapitel historiskt sett.
Det är som en blandning av miljöer som tagna direkt ur rederiet och mode ur Seinfeld samt en hög människor som får en att vilja byta liv med vem som helst i Torsk på Tallin. Tragik är ett alldeles för svagt ord. Avsiktlig humor exiusterar inte. Båtresan är så kolsvart att det måste vara en ättling i rakt nedstigande led från Satan som gjort den. Den är helt fantastisk.
Att beskriva några scener skulle inte göra dess storhet rättvisa, men den porträtterar allt från ett par ängsliga killar som får ångra sitt partytrick, att köpa på sig en sjuk mängd skumgodis, blöta ner det och trampade in i hyttens heltäckningsmatta. Det är två arbetslösa finnar som ältar sin framtid utan hopp och brist på arbete, båtens eget husband och en gammal kärring som djuplodande diskuterar det fina med spritsorten Minttu. Det är en hel hög mediokra människoöden och en vulgär brist på någonting som ens kan liknas vid stil och finess.
Det bästa av allt är ett nybildat finskt nazistparti som valt att förlägga sin partikonferens på färjan för att kunna kombinera nytta och nöje. Dem kunde jag knappt få nog av. Partiet består av en riktigt hjärndöd gubbjävel på 60+ och hans sorgliga ursäkt till son plus kompis. Tillsammans "planerar" de tre att rensa upp i ett smutsigt bakvatten bestående av invandrare, homosexuella och annat löst pack med sin smarta politik. De heilar vilt och förklarar malligt att Lucifer är deras gud (vilkt jag starkt betvivlar att Lucifer själv skulle se som en fördel). De hyllar sin germanske anfader och någonstans mellan fylla och iver förklarar gamm-gubben att Sverige består av 90% homosexuella och alldeles för mycket humanister.
Jag skulle tro att det är Båtresan har gett upphov till det gamla uttrycket finsk stämning. För maken till finsk stämning har jag aldrig skådat.
När eftertexterna börjar rullar är man lämnad med en känsla som är svår att förklara. Men säg att man sitter och klämmer på en festivaltoalett när dörren plötsligt rycks upp och en dyngrak snubbe kaskadspyr rätt in. Dörren stängs och det blir mörkt. Innan hjärnan har lyckats sortera informationen av den händelse man just blev offer för rycks dörren åter upp. Samma kille som nyss kom och våldsspydde har mitt i sin svinfylla dragit slutsatsen att det var dumt gjort, men också insett att ett förlåt nog räcker ganska dåligt och istället resonerat så att attack är bästa försvar, varpå han springer tillbaka och nitar stackarn som knappt hunnit komma ur den första chocken, rakt i ansiktet. Ungefär så kändes det – fast lite kul också.
Vad ska jag säga? Alltså, se den men se för i helvete till att bunkra upp med ett riktigt gott humör innan du sätter på den. Annars finns det nog ingen räddning undan en djupsvacka där allsköns psykofarmaka står sig löjligt chanslös. Det är inte bara en samhällsskildring av ett nittiotal där extremister av olika slag fann grogrund och hopp. Det är också en stilstudie i människans mest smaklösa och mörka kapitel historiskt sett.
Det är som en blandning av miljöer som tagna direkt ur rederiet och mode ur Seinfeld samt en hög människor som får en att vilja byta liv med vem som helst i Torsk på Tallin. Tragik är ett alldeles för svagt ord. Avsiktlig humor exiusterar inte. Båtresan är så kolsvart att det måste vara en ättling i rakt nedstigande led från Satan som gjort den. Den är helt fantastisk.
Att beskriva några scener skulle inte göra dess storhet rättvisa, men den porträtterar allt från ett par ängsliga killar som får ångra sitt partytrick, att köpa på sig en sjuk mängd skumgodis, blöta ner det och trampade in i hyttens heltäckningsmatta. Det är två arbetslösa finnar som ältar sin framtid utan hopp och brist på arbete, båtens eget husband och en gammal kärring som djuplodande diskuterar det fina med spritsorten Minttu. Det är en hel hög mediokra människoöden och en vulgär brist på någonting som ens kan liknas vid stil och finess.
Det bästa av allt är ett nybildat finskt nazistparti som valt att förlägga sin partikonferens på färjan för att kunna kombinera nytta och nöje. Dem kunde jag knappt få nog av. Partiet består av en riktigt hjärndöd gubbjävel på 60+ och hans sorgliga ursäkt till son plus kompis. Tillsammans "planerar" de tre att rensa upp i ett smutsigt bakvatten bestående av invandrare, homosexuella och annat löst pack med sin smarta politik. De heilar vilt och förklarar malligt att Lucifer är deras gud (vilkt jag starkt betvivlar att Lucifer själv skulle se som en fördel). De hyllar sin germanske anfader och någonstans mellan fylla och iver förklarar gamm-gubben att Sverige består av 90% homosexuella och alldeles för mycket humanister.
Jag skulle tro att det är Båtresan har gett upphov till det gamla uttrycket finsk stämning. För maken till finsk stämning har jag aldrig skådat.
När eftertexterna börjar rullar är man lämnad med en känsla som är svår att förklara. Men säg att man sitter och klämmer på en festivaltoalett när dörren plötsligt rycks upp och en dyngrak snubbe kaskadspyr rätt in. Dörren stängs och det blir mörkt. Innan hjärnan har lyckats sortera informationen av den händelse man just blev offer för rycks dörren åter upp. Samma kille som nyss kom och våldsspydde har mitt i sin svinfylla dragit slutsatsen att det var dumt gjort, men också insett att ett förlåt nog räcker ganska dåligt och istället resonerat så att attack är bästa försvar, varpå han springer tillbaka och nitar stackarn som knappt hunnit komma ur den första chocken, rakt i ansiktet. Ungefär så kändes det – fast lite kul också.
lördag, augusti 09, 2008
Klart pöjka ska ha en länkning!
Den gamle Silverfisken har lagt sin reklamarkarriär på hyllan. Iallafall temporärt. Istället vill han ägna sig åt en karriär som Brisbane Wedding Photographer. Jag gillar och respekterar människor som faktiskt vågar satsa på att förverkliga drömmar. Det är lätt att det blir mycket snack och lite verkstad annars.
Jag gissar på att det kommer gå bra för pojken Jonas. Han har ett fantastiskt berättarspråk textuellt och alla som följt hans bloggande vet att han har en gåva även när det kommer till att berätta i bilder.
För de som inte redan sett den: http://jonaspeterson.com/blog/
Eftersom Google rankar sajter efter länkningar föreslår jag att ni som gillar Mr Silverfisk bjuder på en länkning/inlägg. Det är han fan värd. Minst.
Själv minns jag när Jonas "hjälpte" mig att bli listetta med kioskvältarordet analfanfar en gång i tiden. Bara en sån sak.
Jag gissar på att det kommer gå bra för pojken Jonas. Han har ett fantastiskt berättarspråk textuellt och alla som följt hans bloggande vet att han har en gåva även när det kommer till att berätta i bilder.
För de som inte redan sett den: http://jonaspeterson.com/blog/
Eftersom Google rankar sajter efter länkningar föreslår jag att ni som gillar Mr Silverfisk bjuder på en länkning/inlägg. Det är han fan värd. Minst.
Själv minns jag när Jonas "hjälpte" mig att bli listetta med kioskvältarordet analfanfar en gång i tiden. Bara en sån sak.
torsdag, augusti 07, 2008
Ära
Mäktig upptäckt.
Jag har blivit länkad från majorna.nu. Det är såklart mycket stort och ärofyllt. Känner mig lite som en hedersmedborgare, lite som Johannes Brost i Laholm, fast självutnämnd. Jag diggar ju majorna rätt mycket. Jag tycker att Majorna är bäst.
Jag tackar Andrea, en annan invånare i Majorna. Det var hon som tipsade dem. Såna är vi i Majorna. Vi håller ihop.
Jag har blivit länkad från majorna.nu. Det är såklart mycket stort och ärofyllt. Känner mig lite som en hedersmedborgare, lite som Johannes Brost i Laholm, fast självutnämnd. Jag diggar ju majorna rätt mycket. Jag tycker att Majorna är bäst.
Jag tackar Andrea, en annan invånare i Majorna. Det var hon som tipsade dem. Såna är vi i Majorna. Vi håller ihop.
onsdag, augusti 06, 2008
Akut shortsbrist
Jag har gjort följande betraktelse: Det verkar råda en akut brist på vettiga shorts i det här landet.
Jag hade glömt mina shorts i helgen och eftersom värmeböljan fick mig att fantisera om att gå loss med saxen på mina Acne-jeans var jag bara tvungen att införskaffa ett par panikshorts. Vart som helst och för hur stor/liten ekonoimisk investering som helst.
Vi börja de med att scanna H&M på Eurostop i Halmstad. Inget. JC. Inget. En annan butik jag inte vet namnet på. Inget. Jag bet ihop och klev in på KappAhl och var nästan lättad när där inte heller fanns något. Samtidig knöt det sig i magen. Jag skulle bli tvungen att undersöka Dressmans sortiment. Det skulle innebära grov förnedring eftersom jag inte är en Dressmankille. Och fan om inte där fanns ett par som skulle gå att ha under en helg långt hemifrån. Självklart fanns de bara i XXL. Trots att min trettioårsåldersfetma har brett ut sig och sargat min stackars lekamen så skulle det ändå krävas att man virade dem två varv och snörpte ihop med dubbla livremmar för att de skulle sitta uppe. Jag lät bli att köpa och kände mig uppgiven. Jag var dömd att antingen korta benen på mina brallor eller bara ta av dem och riskera att bli ett fall för sedlighetsroteln.
Vi åkte vidare och jag satt och raljerade aggressivt kring hur det kommer sig att skrynkliga shorts i pedofilrutigt (en slags pyjamasaktig look) är det enda som går att få tag på. De fullkomligt dominerar shortsutbudet men jag kan inte påstå att jag sett så många gå runt i dem (troligen pga de associationer som lätt kan dras). Jag blir förbannad bara jag tänker på mig själv i ett par sådana. Mina kritbleka kycklingben skulle se mäkta motbjudande ut och med det generösa utrymmet för både frammen och baken finns det inte ett klädesplagg i världen att ta på sig, som kan göra jobbet att avdramatisera den garanterade pervolooken. Folk skulle tänka att här kommer ännu en österrikare med rymlig källare, om jag skulle framträda i offentligt utrymme, iklädd ett par så vederstyggliga shorts. Möjligtvis burka.
På andraplats finns kammomönstrat eller asstora shorts i någon sorts vidrigt och grovt canvastyg med så mycket fickor och skit på att det ser helt rubbat ut.
Under dagen scannade jag igenom ytterligare två butiker innan jag som sista anhalt gjorde en vild chansning på KappAhl, vid Ica Maxi, Mellbystrand, där jag till slut hittade ett par. Ok, jag hade sänkt kraven från noll till minus men de funkade. Khakigröna med något för långa ben som får det att se ut som jag har dragit upp strumporna onaturligt högt, även när jag inte har några på mig. Till min stora sorg fick jag gå upp en midjestorleken utöver min normala för att inte skada mina tarmar. Storleksspannet medför dock att min röv kan vissna helt omärkbart så jag antar att jag gick plus minus noll.
Fan denna sommaren har inte varit snäll mot mig. Jag är ett offer. En fetis, blekis och har nu officiellt blivit en man som handlar kläder på KappAhl. Är det ens någon idé att kämpa emot nu tro?
Jag hade glömt mina shorts i helgen och eftersom värmeböljan fick mig att fantisera om att gå loss med saxen på mina Acne-jeans var jag bara tvungen att införskaffa ett par panikshorts. Vart som helst och för hur stor/liten ekonoimisk investering som helst.
Vi börja de med att scanna H&M på Eurostop i Halmstad. Inget. JC. Inget. En annan butik jag inte vet namnet på. Inget. Jag bet ihop och klev in på KappAhl och var nästan lättad när där inte heller fanns något. Samtidig knöt det sig i magen. Jag skulle bli tvungen att undersöka Dressmans sortiment. Det skulle innebära grov förnedring eftersom jag inte är en Dressmankille. Och fan om inte där fanns ett par som skulle gå att ha under en helg långt hemifrån. Självklart fanns de bara i XXL. Trots att min trettioårsåldersfetma har brett ut sig och sargat min stackars lekamen så skulle det ändå krävas att man virade dem två varv och snörpte ihop med dubbla livremmar för att de skulle sitta uppe. Jag lät bli att köpa och kände mig uppgiven. Jag var dömd att antingen korta benen på mina brallor eller bara ta av dem och riskera att bli ett fall för sedlighetsroteln.
Vi åkte vidare och jag satt och raljerade aggressivt kring hur det kommer sig att skrynkliga shorts i pedofilrutigt (en slags pyjamasaktig look) är det enda som går att få tag på. De fullkomligt dominerar shortsutbudet men jag kan inte påstå att jag sett så många gå runt i dem (troligen pga de associationer som lätt kan dras). Jag blir förbannad bara jag tänker på mig själv i ett par sådana. Mina kritbleka kycklingben skulle se mäkta motbjudande ut och med det generösa utrymmet för både frammen och baken finns det inte ett klädesplagg i världen att ta på sig, som kan göra jobbet att avdramatisera den garanterade pervolooken. Folk skulle tänka att här kommer ännu en österrikare med rymlig källare, om jag skulle framträda i offentligt utrymme, iklädd ett par så vederstyggliga shorts. Möjligtvis burka.
På andraplats finns kammomönstrat eller asstora shorts i någon sorts vidrigt och grovt canvastyg med så mycket fickor och skit på att det ser helt rubbat ut.
Under dagen scannade jag igenom ytterligare två butiker innan jag som sista anhalt gjorde en vild chansning på KappAhl, vid Ica Maxi, Mellbystrand, där jag till slut hittade ett par. Ok, jag hade sänkt kraven från noll till minus men de funkade. Khakigröna med något för långa ben som får det att se ut som jag har dragit upp strumporna onaturligt högt, även när jag inte har några på mig. Till min stora sorg fick jag gå upp en midjestorleken utöver min normala för att inte skada mina tarmar. Storleksspannet medför dock att min röv kan vissna helt omärkbart så jag antar att jag gick plus minus noll.
Fan denna sommaren har inte varit snäll mot mig. Jag är ett offer. En fetis, blekis och har nu officiellt blivit en man som handlar kläder på KappAhl. Är det ens någon idé att kämpa emot nu tro?
måndag, augusti 04, 2008
100-årskalas
I helgen firade Mellbystrand 100-årsjubileum. Det skulle firas in med en massa sköna folkliga aktiviteter av varierande sort och eftersom vi råkade tillbringa helgen där var vi inte sämre än att på lördagsförmiddagen ta en promenad och passa på att ta del av lite jippo.
När vi kom fram till området kring 14-snåret var det ståuppkomik med Johannes Brost på lilla scenen. Eller ståuppkomik är kanske att ta i. Det var mer av lite sköna skrythistorier helt utan poäng som travades upp på varandra av den gamla fyllbulten (som såg förvånansvärt pigg och fräsch ut i sin solbrända alkiskropp). Publiken var lagom sval men skrattade pliktskyldigt när han berättade om sina vip-pass till Herbie Hancock och Rolling Stones. Det blev smärtsamt tydligt varför man inte hört så mycket från den gode Brost de senaste tio åren. Han är verkligen en riktig sopa, men jag kan inte låta bli att gilla honom lite ändå. Han är en sådan jävla urloser. Sveriges meste underdog. Han har verkligen allt emot sig. Ingen karriär, ingen talang, inga utsikter och påsarna under hans ögon är rymliga nog att frakta hem matvaror för runt trehundra kronor i. Man skulle nästan kunna tro att det var han som fyllde hundra.
Efter det var det dags för final i talangtävlingen Popcorn, en riktigt usel variant av Idol som spred ett matigt os av clerasil-stift och tandställning över hela området. Talangerna som lyckats ta sig till final höll svårt låg klass, bortsett från en tjej (framförande det vedervärdiga shlagermissfostret Empty Rooms) som självklart krossade av en riktig acnebuffé till pojkduo som satte alla elvaåriga flickors hjärtan i brand med sina EMD-exter. J sa att hon ville gå upp på scenen och misshandla dem. Det hade varit riktigt fint.
Det hela presenterades av en gubbe från företaget Lingman & Co som envisades med att kalla sig själv för producent. Han var ett under av tafatthet. När det hela var över var det dags för de riktiga proffsartisterna. En ung tjej med hög röst från Strömstad, en riktigt äcklig kille med hårt inövad scencharm och en tioårig tjej som deltog och plockade hem vinsten i tv-programmet Talang 2008. Inför varje uppträdande snicksnackade producenten. Det riktigt knöt sig i magen, så dålig var han på att annonsera sitt stall. Han snackade upp deras förträfflighet, avbröt dem och bossade runt med dem som nån jävla fotbollsfarsa.
När det var dags för huvudnumret Zara Larsson, den tioåriga Talang-vinnaren, inledde han med att berätta för publiken att hon minsann gått ut från studion med en halv miljon på fickan ett halvår tidigare. Smart drag. Man kunde riktigt känna hur provocerade alla medelsvenssons tyckte att det var att ett litet glin som knappt kan breda en smörgås själv just cashat in två årslöner med en cover på Titanic-hiten My heart will go on. En tjock tystnad uppstod. Jag tror att jante i många av dem verkligen ville döda henne. "...Och nu sprider hon ännu mer pengar omkring sig... hahaha", fortsatte den plumpa mannen och riktigt eldade på hatet. Ingen respons.
Mannen verkade inse att det möjligen var taktiskt fel att mula in i ansiktet på alla crocs-beklädda husvagnscampare och andra semesterfirare att deras ekonomi var långt underlägsen lill-tjejens. För att rädda situationen drog han till med ett nervöst tomteskratt och sa "Nä, jag bara skoja, hon är riktigt snål den här tjejen. (konstpaus) ...här är hon Zara Larsson".
Det gjorde inte saken bättre. Tvärt om. Man kunde se nävar knytas i fickorna och käkmuskler spela janteversionen av Beethovens 10:e symfoni. Inte nog med att snorungen var rik som ett troll, hon var alltså snål också.
Skön start.
När vi kom fram till området kring 14-snåret var det ståuppkomik med Johannes Brost på lilla scenen. Eller ståuppkomik är kanske att ta i. Det var mer av lite sköna skrythistorier helt utan poäng som travades upp på varandra av den gamla fyllbulten (som såg förvånansvärt pigg och fräsch ut i sin solbrända alkiskropp). Publiken var lagom sval men skrattade pliktskyldigt när han berättade om sina vip-pass till Herbie Hancock och Rolling Stones. Det blev smärtsamt tydligt varför man inte hört så mycket från den gode Brost de senaste tio åren. Han är verkligen en riktig sopa, men jag kan inte låta bli att gilla honom lite ändå. Han är en sådan jävla urloser. Sveriges meste underdog. Han har verkligen allt emot sig. Ingen karriär, ingen talang, inga utsikter och påsarna under hans ögon är rymliga nog att frakta hem matvaror för runt trehundra kronor i. Man skulle nästan kunna tro att det var han som fyllde hundra.
Efter det var det dags för final i talangtävlingen Popcorn, en riktigt usel variant av Idol som spred ett matigt os av clerasil-stift och tandställning över hela området. Talangerna som lyckats ta sig till final höll svårt låg klass, bortsett från en tjej (framförande det vedervärdiga shlagermissfostret Empty Rooms) som självklart krossade av en riktig acnebuffé till pojkduo som satte alla elvaåriga flickors hjärtan i brand med sina EMD-exter. J sa att hon ville gå upp på scenen och misshandla dem. Det hade varit riktigt fint.
Det hela presenterades av en gubbe från företaget Lingman & Co som envisades med att kalla sig själv för producent. Han var ett under av tafatthet. När det hela var över var det dags för de riktiga proffsartisterna. En ung tjej med hög röst från Strömstad, en riktigt äcklig kille med hårt inövad scencharm och en tioårig tjej som deltog och plockade hem vinsten i tv-programmet Talang 2008. Inför varje uppträdande snicksnackade producenten. Det riktigt knöt sig i magen, så dålig var han på att annonsera sitt stall. Han snackade upp deras förträfflighet, avbröt dem och bossade runt med dem som nån jävla fotbollsfarsa.
När det var dags för huvudnumret Zara Larsson, den tioåriga Talang-vinnaren, inledde han med att berätta för publiken att hon minsann gått ut från studion med en halv miljon på fickan ett halvår tidigare. Smart drag. Man kunde riktigt känna hur provocerade alla medelsvenssons tyckte att det var att ett litet glin som knappt kan breda en smörgås själv just cashat in två årslöner med en cover på Titanic-hiten My heart will go on. En tjock tystnad uppstod. Jag tror att jante i många av dem verkligen ville döda henne. "...Och nu sprider hon ännu mer pengar omkring sig... hahaha", fortsatte den plumpa mannen och riktigt eldade på hatet. Ingen respons.
Mannen verkade inse att det möjligen var taktiskt fel att mula in i ansiktet på alla crocs-beklädda husvagnscampare och andra semesterfirare att deras ekonomi var långt underlägsen lill-tjejens. För att rädda situationen drog han till med ett nervöst tomteskratt och sa "Nä, jag bara skoja, hon är riktigt snål den här tjejen. (konstpaus) ...här är hon Zara Larsson".
Det gjorde inte saken bättre. Tvärt om. Man kunde se nävar knytas i fickorna och käkmuskler spela janteversionen av Beethovens 10:e symfoni. Inte nog med att snorungen var rik som ett troll, hon var alltså snål också.
Skön start.
söndag, augusti 03, 2008
En kvinnlig Clint Eastwood
Igår fick jag svaret på den eviga frågan, ifall det finns en kvinnlig motsvarighet till Clint Eastwood.
Ja det gör det. Hon bor och verkar i Mellbystrand.
Jag och J gick och satte oss på strandhotellets terrass för att koppla av och belöna oss efter en hård dags läsning. På bordet bredvid satt en rejält berusad kvinna med stenansikte och fräsigt snaggad frilla. Hon hade klätt upp sig med en virkad topp och stora mängder cigg. Med sig hade hon sin man som påminde om en mycket timid version av Ingvar Oldsberg. Han gjorde inget större väsen av sig. Av naturliga skäl. De hade beställt varsin pizza som verkade dröja på sig till kvinnans stora förtret.
Hon tog tag i problemet och väste till en anställd att de väntat orimligt länge. Vips så stod maten på bordet och den inmundigades under massiv tystnad. Det var inte fråga om vem som basade i den familjen. Mannen log försynt och nickade lydigt vid de tillfällen kvinnan talade. Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom.
Kvinnan ryckte upp och tände sin fjärde eftermatencigg när ett sällskap på tre grisfulla herrar i de femtio klampade in och intog bordet bredvid. Jag tyckte mig uppfatta en viss irritation från kvinnan när männen började skräna. Hon sa inte ett ljud, bara kisade och sög ännu hårdare på sin Prince.
Jag vet inte om hon rökte för njutning. Hon manhandlade sina giftpinnar. Rökte dem med våld. Utan en min.
När ett av fyllona började besvära hennes man kunde jag se att hon hade Clint i sig. Jag rös i en blandning av obehag och spännande förväntan. Mannen gjorde ingenting för att bli kvitt deras objudne gäst. Han verkade ganska oberörd av det provocerande i att bli häcklad av en drängfull gubbjävel. Jag antar att han visste vad som komma skulle.
När fyllo nummer två, och den mest högljudda av svinen också börjar buffla och tränga sig paret verkade gränsen jävligt nådd.
Med andan i halsgropen och en viss förtjusning betraktade jag och J hur Clintan till synes helt oberörd avslutar sin cigg med ett bråddjupt bloss. Hon fimpar svinhårt och reser sig. Det är dags att röja.
Ledarfyllot vädrar fara och vänder sig om. Med förvånad min möter han kvinnans kyla. Hon skriker med hesare stämma än Bonnie Tyler något otydbart till mannen. Sedan går hon målmedvetet förbi och kallar rutinerat på en vakt, sträcker ut armen och snutpekar ut mot havet och säger: kan ni se till att visa den här mannen ut!
Den förut så kaxige gubben skrattar nervöst, håller upp armarna och tystnar. Han vet att han leker med döden nu och förpassar sig skamset själv ner för trappan. Där nere väntar han in sina comrades och vi hör hur de desperat försöker rädda sin förminskade manlighet genom att beklaga sig å hennes mans vägnar. Stackars gobbajävel att behöva ha en sån kärring, ylar han och får medhåll av sin polare. De linkar sakta bortåt. De påminner om soldater som just tvingats kapitulera. Berövade på all sin stolthet av självaste Clint Eastwood, fast den kvinnliga upplagan.
ALLA på serveringen tittar och tänker nog att hon är en riktig hjälte. Det enda som fattas är applåder, visslingar och ledmotiv. Det är vackert. Plötsligt tycker jag inte synd om hennes man längre. Han är stolt. De säger fortfarande inget. Kvinnan drar lite på smilbanden. De kurtiserar på sitt eget speciella vis. Så går de in, för det ska dansas. Hon styr, han följer – precis som det ska vara.
Ja det gör det. Hon bor och verkar i Mellbystrand.
Jag och J gick och satte oss på strandhotellets terrass för att koppla av och belöna oss efter en hård dags läsning. På bordet bredvid satt en rejält berusad kvinna med stenansikte och fräsigt snaggad frilla. Hon hade klätt upp sig med en virkad topp och stora mängder cigg. Med sig hade hon sin man som påminde om en mycket timid version av Ingvar Oldsberg. Han gjorde inget större väsen av sig. Av naturliga skäl. De hade beställt varsin pizza som verkade dröja på sig till kvinnans stora förtret.
Hon tog tag i problemet och väste till en anställd att de väntat orimligt länge. Vips så stod maten på bordet och den inmundigades under massiv tystnad. Det var inte fråga om vem som basade i den familjen. Mannen log försynt och nickade lydigt vid de tillfällen kvinnan talade. Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom.
Kvinnan ryckte upp och tände sin fjärde eftermatencigg när ett sällskap på tre grisfulla herrar i de femtio klampade in och intog bordet bredvid. Jag tyckte mig uppfatta en viss irritation från kvinnan när männen började skräna. Hon sa inte ett ljud, bara kisade och sög ännu hårdare på sin Prince.
Jag vet inte om hon rökte för njutning. Hon manhandlade sina giftpinnar. Rökte dem med våld. Utan en min.
När ett av fyllona började besvära hennes man kunde jag se att hon hade Clint i sig. Jag rös i en blandning av obehag och spännande förväntan. Mannen gjorde ingenting för att bli kvitt deras objudne gäst. Han verkade ganska oberörd av det provocerande i att bli häcklad av en drängfull gubbjävel. Jag antar att han visste vad som komma skulle.
När fyllo nummer två, och den mest högljudda av svinen också börjar buffla och tränga sig paret verkade gränsen jävligt nådd.
Med andan i halsgropen och en viss förtjusning betraktade jag och J hur Clintan till synes helt oberörd avslutar sin cigg med ett bråddjupt bloss. Hon fimpar svinhårt och reser sig. Det är dags att röja.
Ledarfyllot vädrar fara och vänder sig om. Med förvånad min möter han kvinnans kyla. Hon skriker med hesare stämma än Bonnie Tyler något otydbart till mannen. Sedan går hon målmedvetet förbi och kallar rutinerat på en vakt, sträcker ut armen och snutpekar ut mot havet och säger: kan ni se till att visa den här mannen ut!
Den förut så kaxige gubben skrattar nervöst, håller upp armarna och tystnar. Han vet att han leker med döden nu och förpassar sig skamset själv ner för trappan. Där nere väntar han in sina comrades och vi hör hur de desperat försöker rädda sin förminskade manlighet genom att beklaga sig å hennes mans vägnar. Stackars gobbajävel att behöva ha en sån kärring, ylar han och får medhåll av sin polare. De linkar sakta bortåt. De påminner om soldater som just tvingats kapitulera. Berövade på all sin stolthet av självaste Clint Eastwood, fast den kvinnliga upplagan.
ALLA på serveringen tittar och tänker nog att hon är en riktig hjälte. Det enda som fattas är applåder, visslingar och ledmotiv. Det är vackert. Plötsligt tycker jag inte synd om hennes man längre. Han är stolt. De säger fortfarande inget. Kvinnan drar lite på smilbanden. De kurtiserar på sitt eget speciella vis. Så går de in, för det ska dansas. Hon styr, han följer – precis som det ska vara.
fredag, augusti 01, 2008
Golden shower, nej tack!
Idag bär det av till havet igen. Ska bli smukket som man säger i Danmark. En mindre angenäm badfaktor är alla jävla alger men värst av allt är nog ändå brännmaneterna. Jag verkligen hatar att vada runt i vattnet för att inte trampa rakt igenom de salta badens efterbörd.
De ser ut som rikligt infekterade snorloskor där de ligger och guppar i all sin värdelösa ondska.
Det innebär att jag pensionärbadar. Jag går runt i vattnet på stela ben och halvkrum i ryggen, som en tokreumatiker. Inget stoj och skoj med andra ord. Jag har blivit extra livrädd för att bränna mig på en sådan där hal liten moderkaka, sedan J med stor förtjusning informerade mig om att lindring sker effektivast med urin.
Tanken är inte jättelockande att tvingas be någon av de man badar med om en golden shower. Men höjden av förnedring skulle ändå vara ifall man råkade dyka rätt igenom en rejäl brännis och att det faller sig så olyckligt att ingen i sällskapet råkar vara kissnödig. Tänk att i panik få springa och be en vilt främmande person att pissa en i ansiktet. Eller ännu värre,
tvingas betala någon annan för dito. Det är en upplevelse jag klarar mig bra utan och en syn jag gärna besparar barnfamiljer och alla andra badgäster för den delen.
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
De ser ut som rikligt infekterade snorloskor där de ligger och guppar i all sin värdelösa ondska.
Det innebär att jag pensionärbadar. Jag går runt i vattnet på stela ben och halvkrum i ryggen, som en tokreumatiker. Inget stoj och skoj med andra ord. Jag har blivit extra livrädd för att bränna mig på en sådan där hal liten moderkaka, sedan J med stor förtjusning informerade mig om att lindring sker effektivast med urin.
Tanken är inte jättelockande att tvingas be någon av de man badar med om en golden shower. Men höjden av förnedring skulle ändå vara ifall man råkade dyka rätt igenom en rejäl brännis och att det faller sig så olyckligt att ingen i sällskapet råkar vara kissnödig. Tänk att i panik få springa och be en vilt främmande person att pissa en i ansiktet. Eller ännu värre,
tvingas betala någon annan för dito. Det är en upplevelse jag klarar mig bra utan och en syn jag gärna besparar barnfamiljer och alla andra badgäster för den delen.
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)