måndag, maj 14, 2018

Glassbilsnazisten i Danderyd

Det är glädjande att se att sommarredaktionerna verkar ha gått på sitt pass ovanligt tidigt i år. Har längtat efter att det ska börja poppa upp pushnotiser som den jag fick om att Hans Iwan Bratt har fått nog. Det är semester för mig. Att pushas till att läsa om nån gubbfan som har lessnat på att bli plågad av Hemglass signaturmelodi, timme efter timme hemma i sin lite för prydligt skötta Danderyds-villa, och att han därför har valt att gå ut via Facebook för att förklara krig mot Hemglass och kräva att glassbilen stoppas.

Inte nog med det ohyggliga lätet som tränger sig in i varje vrå. Den ambulerande dessert-piketen är rena trafikfaran när den kommer strykande längs gatorna och lockar, pockar och kittlar glasstarmen på folk i Sveriges alla bostadsområden. Dessutom är det helt onödigt eftersom glass finns att köpa nästan överallt. Som alla förstår har Hans Iwan ett otroligt starkt case här. Lycka till.

Men lugn och fin nu!

Det är ingen dekadent sensationsjournalistik vi pratar om här. Ingen smak för dagen. Hans Iwan är 100% real och har fört sin kamp i åratal. För några år sedan punktmarkerade han t.ex. en glassbil genom att följa dess rutt för att notera hur den påverkar trafiken, och om den verkligen är så populär som Hemglass själva hävdar. Tyvärr fotade han inte då men det planerar han att ta itu med nu i år. Phew. Då kan vi snart få pusta ut.

Glassbilsnazisten, Hans Iwan Bratt.
Det är lätt att fnysa åt priviligerade vita äldre män med tysk-klingande namn som Hans Iwan Bratt. Att avfärda dem som riktiga jubelidioter. Men jag väljer att se fler bottnar. Vi pratar inte bara om en man som bor i ett av Sveriges rent socioekonomiskt alla mest välmående områden och som bara råkar ha tappat konceptet. Vi pratar om välmående ur ett mycket mer holistiskt perspektiv. Det är viktigt att belysa. Särskilt nu när det är valår och allt. Hans Iwan Bratt mår så otroligt bra (trots sin ålder) att han med gott samvete väljer att lägga ner all sin vakna tid på att jävlas med Hemglass, som kommit att bli en institution i vårt land och som har så varit de senaste fyrtio åren (minst). På helt godtyckliga grunder dessutom. Låt mig bara gissa att Hans Iwan har vanan inne efter att ha drivit så kallade hjärtefrågor förr. Det var längesedan jag skådade en man med så stabil samfällighetsaura. Hans Iwan ser ut att vara en man med cologne som doftar rättshaverism och jag skulle kunna sätta halva min intjänade tjänstepension på att han ligger topp fem på SBK:s hi-score-lista med överklaganden av bygglov i Danderyd. Hans Iwan mår helt enkelt så bra att han, utan ersättning, gladeligen tar på sig rollen som Danderyds egen glassbilsnazist. Ingen jämrans kattmatskonnässör eller kupongkonstnär här inte. Hans Iwan är det svenska pensionssystemets bästa alibi på att våra äldre medborgare i vissa fall har det lite för väl förspänt.

Det enda som smolkar bägaren lite för mig är att Hans Iwan så himla resolut väljer att fokusera på den ljudmässigt sanitära olägenheten och den högst spekulativa tesen om "trafikfara". När ALLA vet att det verkliga problemet med glassbilsförare är att de i sju fall av tio är pedofiler (och i övriga tre fall pederaster). I alla fall om man ska tro på bilden som i decennier målats upp av den amerikanska populärkulturen.

måndag, maj 07, 2018

Gycklarnas afton

Fan är det med folk egentligen? Bara idag har jag sett en person på jätteenhjuling, min optiker på sin monowheel, den här parkerade äggmobilen (bilden) och precis alldeles nyss en glad chalmerist på träcykel. TRÄCYKEL!

Läste att Riksbanken ska skjuta lite på höjningen av styrräntan. Jag säger höj den nu så att jag slipper se folk ha råd med alla sina alternativa fordon. Vasa är fan värst. Där är det gycklarnas afton tjugofyra sju.

Har själv funderat på att skaffa elmoppe men haft ångest för att den ska verka knas med så breda däck. Men nu känner jag att precis allt är rimligt. Funderar på att skaffa en enmannadressin på hjul och bara ta för mig av det offentliga utrymmet. Eller en buble-boy-bubbla av kevlar och börja rulla in till jobbet i en kul peruk.

måndag, april 23, 2018

Resan till Skopje

Förra veckan kom vi iväg till Makedonien till slut. Sist vi skulle åka (i höstas) fick vi vända i gaten på Landvetter. För kort tid kvar på passet visade det sig. Behöver gälla i tre månader efter hemkomst. Vi hade ca två månader kvar. Vad är grejen med det egentligen? Borde det inte vara så enkelt att antingen gäller passet eller också inte? Vad är poängen med ett sista giltighetsdatum om det sedan kan gå ut lite olika beroende på vart du ska? Arrrghhh. Josefine minns med skräck/skam hur jag skrek rätt ut framme vid disken när min hjärna hade hunnit processa boardingpersonens: ”Jag är ledsen, men ni kommer inte att komma med flyget idag”. ”Helveeeeeteeee!!!”, skrek jag där och då. Sedan skiljer sig våra historier åt en smula. Enligt Josefin tillkallade killen som fick mitt skrik i nyllet en annan person som hade lugnande effekt på mig. Som jag minns det, blev han bara lite stressad och ville dubbelkolla en grej. Hursomhelst är det ett av de snopnaste ögonblicken i mitt liv. Allt var betalt. Flyg, boende, transfer etc. Men det var bara att åka tillbaka till jobbet och hoppa in i ett pitcharbete. Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Fullkomligt vidrigt var det.

Men nu hade vi fixat nya fräscha pass och kom iväg. Vi hyrde till och med samma lägenhet som vi hade bokat sist. En liten loftlägenhet som var så mysig att jag började drömma om att bo så på heltid.

Det enda negativa jag har att säga om resan gäller flygbolaget. Wizz Air. Vilket fullkomligt rövbolag alltså. Man kommer in i deras online-bokning på gott humör och full av energi och kommer ut på andra sidan som ett förödmjukat bukras. Ryan Air har ju fått lite kritik för att lägga på en massa avgifter. Det är INGET mot Wizz Air. Även om man bokar biljett med handbagage är det inte säkert att man får med det i kabinen. För att vara säker på det måste man köpa tilläggstjänsten Wizz Go för några hundra per väg. Men då bjussar de på att man får ha med en liten handväska. Det ingår alltså inte annars och kan bli en dyr historia då de ska ha typ en triljard för att lösa något på plats på flygplatsen. Inget passerar nålsögat. Om man INTE betalar för att få välja plats så får man garanterat INTE sitta bredvid den man ska åka med. Då gör de allt för att det ska kännas att man valt att snika. Vill du ha extra plats för benen finns det en post för det. Jag har aldrig suttit så trångt i ett plan. De måste ha monterat ihop alla sätersrader 10-20 cm så att det finns några 20% premiumplatser och 80% riktiga grisaplatser. Josefine som är 165 cm hade ingen plats för sina knän. Jag är 189 cm. Do the math. Det enda som fortfarande var ingick utan extra kostnad var kabinluften. Fy satan vilket skitdåligt flygbolag. Ungerskt såklart. No surprise.

Nog om det. 

Skopje, vad ska man säga? Jag gillar verkligen staden, landet, folket. En liten huvudstad som man klarar av på några dagar. Ska man åka en vecka finns det massor av dagsutflykter man kan ta sig för. Det gjorde dock inte vi. Det mest utmärkande ur ett turistperspektiv är kanske att staden är ett neoklassicistiskt kitschmecka. The Guardian skrev något liknande och det känns som en rätt bra beskrivning. 2010 beslutade de sig tydligen för att kitta upp staden. Tränga sig in i historieböckerna. Staden fram tills dess hade mest bestått av DDR-osande betonghus, ett maffigt stenfort och ett ”gamla stan” förstås.





Inte mycket att se för utomsocknes tycktes det och således lösningen på den framtida turistnäringsnöten. Så regeringen beslutade sig helt enkelt att dränera stadsbudgeten till förmån för att dekorera huvudstaden. Och fort skulle det gå. Jag läste någonstans att de på bara några år lagt fem tusen miljarder kr på statyer och skrytbyggen. Plötsligt känns Nya Karolinska inte bara värt pengarna utan råbilligt. En riktig pangdeal. Summan låter som klassisk SD-matematik, men tydligen är det helt sant. Något som mötts av ”viss” kritik från det makedonska folket, som dittills klarat sig hyfsat bra utan pynt och kanske hellre hade sett att man prioriterade sjukvård, utbildning och andra välfärdsrelaterade saker. Men icke. Nu jävlar skulle criben pimpas. Och som de pimpat.





Jag får anstränga mig för att formulera mig så att jag gör det hela lite rättvisa utan att överdriva. Men jag kommer inte ens halvvägs. Skopje måste vara alla stadsarkitekters värsta mardröm. Jag tänker på huvudvärken Björn Siesjö lär ha haft över det omtvistade vattenspelet utanför Stadsbiblioteket i Göteborg. Alla vitala kroppsfunktioner skulle troligen kortsluta om han oförberedd tvingades slå upp ögonen i Skopjes centrumkärna. Tänk vilket jävla liv det blev om 30 miljoner. Vi slipper åtminstone se vart skattepengarna gick eftersom resultatet är några vattenstrålar, svaga som en prostatagubbes pisstråle, nedsänkta i gatuplan och omringade av ett järnstaket. I Skopje kan inte ens människor med långt gången starr undgå att se den "monumentala" härdsmältan.

Med tanke på tidsplanen lär det inte ha funnits en skulptör utan heltidsjobb på hela Balkan. Det gör också att resultatet spretar en aning. Minst sagt. Överallt står det statyer. Jag menar verkligen överallt. Mest centralt är en fontän prydd med en minst sagt överdimensionerad Alexander den store på en stegrande häst. Bara svärdet han dragit är lika stort som Poseidon på Götaplatsen. Typ. Därifrån kan man med blotta ögat skåda ett hundratal andra statyer av olika art. På andra sidan Vardar (floden) kan man t.ex. skåda inte mindre än tre svinstora fontäner till som är generöst smyckade med massor av gigantiska skulpturer. Inom en radie om bara 50 meter (jag skojar inte). På bara en av broarna räknade jag till 28 koppargubbar i mänsklig storlek. Då har de inte snålat med broar heller kan jag säga. Framför triumfbågen (för självklart ska de ha en egen triumfbåge) sitter en farbror stor som ett Atterfallshus och blickar ner över förbipasserande människor. Men även gator och gränder är prydda med massor av nutida koppar-madness. Det är en kvinna som går och pratar i mobil. Shoppande tjejer i hotpants, en gubbe med klumpfot, en go gäng som ser ut som riktiga a-lagare, ett psykfyllo som flippat ur och gapskrattande höjer sin spritflaska i ena näven och ett avslitet labradorhuvud i den andra. Helt random placerat också. Mitt utanför skyltfönstret på en skobutik står en tjur, lika stor som The Bull of Wallstreet. Jag misstänker att bara pungen består av koppar motsvarande ett värde av en klassisk barackförskola i Göteborg. Längre in på samma gata står en två och en halv meter hög familj styvmoderligt inskuffad på en lastpall bakom en uteservering. På merparten av statyerna har kopparn inte ens ärgat ännu.






Man får lätt känslan att de kanske tagit sig lite vatten över huvudet i sin beställning av gatukonst ändå. De vet nog inte hur fan de ska få plats med allt och det blir nog lätt så när man på egen maskin dränerar jordklotet på kopparresurser. MEN. Alltså, jag älskade det. Så jävla sällan jag ens lägger märke till statyer i en stad. Här gick det verkligen inte att undvika. More is more, liksom. Det makedonska folket kanske kan se det som en rätt säker investering rent råvarumässigt om inte annat.

Mitt i Vardar låg inte mindre än tre Playmobilskepp (större än Ostindiefararen) som rymde uteserveringar, restauranger och hotell. Kul men ganska bisarr syn. I gamla stan var det basar veckans alla dagar. Vi fastnade mest för det äldsta (och enda för den delen) mikrobryggeriet i Skopje. Där mellanlandade vi många gånger. Synnerligen trevligt.


För att inte tala om Churrostanten. Jag köpte en churros lite nonchalant (hur gott kan spritsad deg vara) i förbifarten första dagen och sedan var jag fast i träsket. Det var som att hon hade doppat dem i heroin. Jag var bara tvungen att smaka de där sirapsdrypande godingarna varje dag. Hon såg ganska bister ut men blev väldigt glad när vi kom förbi och handlade. Tro fan att vi kom förbi. Hennes churros var magi och hon min personliga churros-kran. Jag tror aldrig jag har använt ordet churros så många gånger i ett textstycke innan. Hur som helst gillade hon Angela Merkel så mycket att hon döpt en baklava (ja hon gjorde såna med) efter henne. Hur sympatiskt är inte det?



I Makedonien har man en väldigt avslappnad attityd till rökning. Eller rökning är nog egentligen ganska strikt obligatorisk. Alla måste röka. Järnet. Men eventuella hälsoproblem kopplat till rökning verkar de ha en ganska avslappnad attityd till. En kväll gick vi på en Kafana (en slags Balkan-bistro) som hade fått höga betyg på Tripadvisor. När vi kom dit var det ett jävla liv. Ett inhouseband stod runt ett bord och dundrade på med en svängig balkanlåt. De spelade för en man som såg ut att vara väldigt bekväm med att sitta och äta med ett sexmannaband omkring sig. Han pratade t.ex. i mobil som om det inte stod en brötig orkester i princip på honom. Då och då ställde han sig upp och la armarna runt deras axlar, svepte en shot Raki och tog fram en svullen sedelbunt och började skala av sedlar och knöka ner dem i musikanternas skjortfickor och i deras instrument. Alla skrattade bullrigt. Han måste ha varit nån slags makedonsk kingpin. Folk kom och gick kring hans bord. Kvinnor, män och några uppenbart imponerade yngre underhuggare i gympabrallor och munkjacka.



Vi frågade hovmästaren om de möjligen hade plats för två obokade matgäster. Han skakade på huvudet och svarade skamset att det bara fanns plats på den rökfria avdelningen. I Skopje är det troligen ungefär som att erbjuda någon att äta i soprummet. Han förväntade sig nog inte att vi skulle tacka ja. Det var bara vi och en mamma (som tog ett par rökpauser under middagen) med ett barn som satt i den rökfria delen. Eller rökfri och rökfri. Det enda som skiljde avdelningarna åt var tre fyra trappsteg upp. Det var ungefär lika rökfritt som rökrummet i ett lärarrum på 70-talet. Den passiva rökningen jag utsattes för bara under den middagen motsvarar nog lätt två paket Marlboro. Det vara som att komma till uppochnervända världen. Jag tror seriöst inte att jag såg en enda Makedon som inte rökte. Kanske att de skulle sälja av lite koppar och bygga ett eget Nya Karolinska ändå.

Vi hann med ganska mycket under tre intensiva dagar och jag vill nog rekommendera människor att åka. Gillar man att turista i en stad helt utan turister är det världsklass. Till och med de ställen som på alla andra platser skulle klassas som uppenbara turistfällor var 100% oturistiga. Att en ofiltrerad mikrobrygd pilsner kostar mellan 15-20 spänn är inte heller kattskit.

torsdag, mars 29, 2018

Langos-Kenta

Kul det här med Kent Ekeroth ändå. Han "flyttar för att slippa idioterna i dårhuset Sverige". Det är så ironiskt att det inte ens blir kul att skoja om. Det är måhända hans bottenlösa självhat som gör att han helt självmant väljer att bli exakt det han hatar mest i hela världen. En riktig invandrare. I Ungern dessutom. *Fniss*. Ett land som är så öppet malliga över sin fientlighet gentemot icke-ungrare. Hans officiella motivering: För att de inte tar emot invandrare (?). Den inofficiella sanningen: Det bästa stället att leva ut sin perverterade langos-craving på.

Yummy yummy i Ekeroths tummy.

Skämt åsido. Det är väl knappast en skräll att en gammal flensost som Kenta efter en enklare asyl-shoppingrunda väljer att ta sitt pick och pack för att öppna ny låda i Europas mest osympatiska land. Ungern är ju som klippt och skuret för gamla nazister. Och så blir det ju en nästan rörande fin reunion för det gamla järn(rörs)gänget eftersom Erik Almqvist var en sådan early adopter som har gjort Budapest till nån slags helig fata morgana för utstötta människor i den bruna sektorn. Grattis Ungern. Not. Vilken jävla dunder-nitlott till invandrare de har släppt in i självaste vardagsrummet.

Ser lite fram emot att grävsugna murvlar ska rapportera om Kents "snyltande" framfart i det ungerska systemet, men samtidigt så väldigt jävla skönt att slippa se hans lilla sura och fnasiga nylle i media gällande något som rör svensk inrikespolitik framöver.

Se så. Se till att självdeportera dig snarast nu Kent. Det lär nämligen finnas fyrtiotusen miljarder ton langos att upptäcka i Budapest. Minst.

onsdag, mars 07, 2018

Said by retards

Ibland är det gött att få jobba med att försöka göra lite skillnad på riktigt. Känna att det man lägger ner sin kraft på inte bara handlar om att öka försäljning eller varumärkeskännedom eller marknadsföra ett påhittat värde, utan något som betyder något lite mer. Därför har det varit jäkligt kul att den senaste tiden få ha varit med och skapa och lansera en kampanj för Gil – ett kooperativ som med ideella värden samordnar assistans för människor med funktionsnedsättning. Ni vet de där tokiga rackarna som gjorde CP-ölet, CP-dockan och har stökat omkring lite här och var med sina socialpolitiska kampanjer. Deras grej har blivit att provocera för att nå fram genom bruset med sina budskap, som i grund och botten handlar om att människor med funktionsnedsättning ska ha rätt att leva sitt liv på samma villkor som alla andra.

Eftersom de har jobbat mycket med fysiska produkter hittills ville vi hitta på något digitalt. Det har varit svårt. Men också jävligt roligt.

Kanmpanjen heter Said by retards och är ett instagramkonto (@saidbyretards) där människor med olika funktionsvariationer citerar världens dumheter förpackat som inspirational quotes med storvulen musik och cheesy bakgrundsbilder. Poängen är att sätta fingret på hur mycket folk det finns på olika typer av maktpositioner som beter sig helt efterblivet, men att det är människor som lever med funktionsnedsättning som ofta refererade till som retards, cp och mongo etc. En tankeställare. Men det är också kul, med glimten i ögat.

Nu är det strax Internationella kvinnodagen och vad passar då bättre än att uppmärksamma den med lite klassiskt kvinnohat signerat den Trump och den gamle SD-röven Erik Almqvist:


För att ta del av denna kampanj (och gör det är ni snälla) hade det varit hyvens om ni följde @saidbyretards på instagram. Det finns ingen fläskig mediabudget i ryggen. Inte en enda spänn faktiskt. Tanken är att vi med ihärdighet och uthållighet ska få kontot att växa organiskt.

Och för den som vill ha lite mer info om kampanjen så finns det på: saidbyretards.com



fredag, januari 19, 2018

Välkommen till douchebag-fabriken!

Vet inte riktigt var jag ska börja... ehhh...

Jag fick i alla fall ett tips (tack) om en film med så kallat starkt material och klickade igång den. Jag ska helt ärligt erkänna att jag inte hade så stora förväntningar om att bli omkullkastad. Man har ju sett en och annan corporate bullshit-film genom åren. Men jag måste tillstå att den här ändå levererade något så in i hästväg.




En smula överlyriskt försökte jag visa min fru men hon orkade inte titta klart. Hon utgick från att det var en ny samling youtubers som gjort en överdriven sketch. Kunde varit. Men det är hundra procent allvar. Det är det som är så himla fascinerande. Och hemskt.

Mobile Group är ett halt litet rövgäng som öppnade telefonförsäljarlåda och på ett år har lyckats med bedriften att dra på sig nästan hälften så många anmälningar till Konsumentverket som bjässen Com Hem (med 1,8 miljoner hushåll knutna till sina tjänster). Det måste väl ändå vara någon slags rekord tänker jag. Lätt värt en high five i alla fall, för är det något det är gott om i den här sköna rekryteringsvideon så är det high fives. Välkommen till douchebag-fabriken liksom.

I videon får vi se hur en lång rad unga "grabbar" som med brutalt linläst inlevelse sitter och hyllar sig själva och sitt underbara företag. Jag får gåshud av tanken på att jobba där. Obehagsgåshud alltså. Att vistas mitt i ett sådant vakuum hade troligen påfrestat både kroppen och psyket mycket mer än en permanent rymdvistelse. Jag försöker liksom föreställa mig hur det skulle vara att jobba med gänget på Mobile Group och efter att ha tittat på videon fem tusen gånger inser att jag lyckats få en unik förnimmelse av en tidigare oupptäckt tionde krets i helvetet.

Tänk er själva att vakna bakis varje dag efter gårdagens shotrally. Med ett sus i öronen av ljudminnet från pumpande houseremixer. Du är lite öm i armen efter att inte direkt ha snålat med den gamle stekveven. Klockan börjar bli mycket och du inser att alla vita skjortor är prydda med gulfärgade badges of honor, små tysta vittnesmål om föregående nätters segervissa lökringstillverkning. Inget som inte går att piffa till med den gamla studentkavajen och en röd näsduk i alla fall. Det skaver lite men väl på jobbet smälter du snabbt ihop med sin "familj", dina patriotiska rövhåleribröder. VD:n Anders Andreasson glider in sist och välsignar flocken med *trumvirvel, trumvirvel, trumvirvel* en saftig high five! Det är standard. Det går inte att missta lukten av tandbleknigsmedel som utsöndras när alla smajlar upp sig. Anders är den självklare ledaren med alfahanestatus och respekt efter sina oändliga klubbnätter och ihärdiga Fernetrace. Sömnbristen har belönat honom med en kroniskt bruna ringar runt ögonen, vilket för alla som lever i den vanliga världen är en fet varningsflagga. I telekom-dimensionen är det däremot, efter en ordentlig blandskuld hos kreditbolagen, det närmaste du kan komma Nirvana. För Anders har det dessutom inneburit att han numera har ett grosslager av engångsligg i ryggen. Tvättbjörnslooken har gjort att han nio klubbkvällar av tio (otroligt nog) får napp på en lättare lögn om att han är Färjan-Håkans biologiska lillebror. Men nu är det rättning i ledet. Dags för en lång dags sälj mot natt. Det ska krämas mobilabonnemang till vilket pris som helst. Ring tills ni blöder. Inget är heligt och landet ligger uppdukat som en kinabuffé med lättlurade pensionärer i sötsur sås. Hunt 'em down boys. Varje kill belönas rikligt med fistbumps och ett och annat presentkort på spraytan. Lunchrast är såklart bara för fittor, men stjärnsäljaren Mebius bjuckar gärna hela kontoret på en liten uppvisning av enarmsarmhävningar. En stående favorit sedan fylleresan till Dubai. Stämningen kokar. Grabbarna grus börjar bli redo att ta över världen ännu en kväll. Glädje, lojalitet och kärlek ända in i kaklet. Negativ är bara sur. Positiv har alltid tur. FY FAN! Det skulle vara ett synnerligen trögrullande ekorrhjul att försöka springa i.

Nä, skämt åsido. Vilka jävla rövhattar alltså. Bara scenen som är filmad i svartvitt snett underifrån, när boysen kommer gående nerför gatan, borde vara fog nog för att ringa snuten och i preventivt syfte anmäla dem och därmed förhindra minst 20 brott mot samtyckeslagen i ett svep. Nog för att de är ett tuppigt gäng. För deras skulle hoppas jag faktiskt att de har ett vigare munläder än de visar upp i sina stackatolevererade oneliners i filmen. Jag vet faktiskt inte om jag ska bli imponerad eller äcklad av hur effektivt de lyckats tvätta bort varenda liten atom av sånt som skulle kunna få dem att framstå som en sympatisk samling unga entreprenörer. De känns nästan kyligt programmerade. Som om de vore en tafflig version av ett AI-interface som någon riktig fullblodsdåre prototypat fram. Eller är det verkligen möjligt att bli så sjukt okarismatiska på riktigt? De får ju fan Joe & The Juice samlade personalstyrka att framstå som världens mest pålitliga och genuint älskvärda människor.

Men vänta lite nu, det jobbar ju faktiskt en tjej där också. Som Quality Manager är hon tydligen väldigt noggrann med vilken personal de väljer att ta in på firman. Okaaaj. Av videon att döma är hon väldigt bra på sin sak för hon verkar banne mig ha lyckats dammsuga hela Sverige på rövhål och samlat dem allihop under ett och samma tak och dessutom ordnat sysselsättning åt dem på en och samma dagverksamhet. Hon verkar också vara den enda som faktiskt faller lite utanför den där tvättäkta douchebag-ramen vilket gör att jag oroar mig lite för hennes framtida mentala hälsa. Jag vill liksom rädda henne på något sätt. Föreställ er bara att behöva stirra in i stjärnsäljarens Christoffer Mebius näsborrar hela dagen. Ett sådant jävla mörker. Eller att bli bländad av regionchefens Oliver Malms tvärblanka solariebränna. Eller att bli tungknullad i öronen dag ut och dag in av Emil Popvskis nasala stämma. Eller att drivas till gränsen av vanvett så att man degraderar till en varelse vars högsta önskan är att nå så högtupp i bonustrappan att man får bruka trubbigt våld mot företagets andre stjärnsäljare. Exemplen är oändliga.

Ridå.

lördag, januari 13, 2018

Missa inte Lassgårds nya långvårdsdeckare

Apropå film och tv-serier så måste jag bikta mig lite. I dagarna såg vi Den döende detektiven, ett svenskt kriminaldrama baserat på GW:s böcker om "superpolisen" och gobbajäveln Lars Martin Johansson. Alltså vilken jävla bajsmacka!

Eftersom svensk krim är ett av mina guilty pleasures så kunde jag inte hålla fingrarna borta från den överjästa syltburken. Jag hade noterat att serien fått ovanligt goda recensioner och som en kännare av genren vet jag att det inte är ett bra tecken. När kritiker hyllar krim så kan man nästan utgå ifrån att det kommer vara skit som ska till att serveras. Men ändå kunde jag inte låta bli. Dålig svensk krim är ju också svensk krim så att säga. Men även jag har gränser.

Demenskåthet 1 av 500

Jag vill börja med att säga att jag gillar Rolf Lassgård. Det gör jag verkligen. Att han blivit utsett till en av "Sveriges sexigaste män" pluralt antal gånger är både rörande och en jävla enigma på samma gång. Det tar ju inte hedern från honom. Möjligtvis de svenska kvinnorna en aning, men främst de gamla seglivade öken som ligger bakom listan. Skitsamma. Jag gillar Rolf Lassgård och kanske hade ingen lyckats göra rollen som LMJ i Den döende detektiven bättre än han. Men det säger inte särskilt mycket. Jag är tämligen säker på att en djuplodande instruktionsvideo om nässköljning skulle bjuda på fler rafflande scener och ungefär en centriljard större fräschör. Det är väl skitsamma om han gör en bra roll när hela miniserien är ett massivt potpurri av gamla flåsande, stånkande och rossliga gubbkadaver. Det är fan bra grovt att ta in.

Det hela börjar med att LMJ står och tjabbar lite med några ungsnutar vid en grillkiosk. En fransk hotdog senare har den gamle supersnuten fått en stroke. Nej, det är inte som jag försöker raljera här. Han sätter sig i sin bil och börjar trycka in korven i ansiktet när en säkring brinner av i skallen på honom. Han faller bokstavligen över ratten och vaknar igen i en sjukhussäng, halvförlamad och surare än Peppe Engs gymbag. Det låter som ett dramatiskt anslag. Det är det inte. Det stakar däremot ut riktningen för vad som riskerar att bli en helt ny subgenre inom svensk krim. Långvårdsdeckare. Åh Gud, låt det inte hända. Det är ju helt sinnessjukt att klamra sig fast vid den svenska gubbmaffian så till varje pris att historier med klassiskt hårdkokt polisvåld tvingas ge plats åt diton där huvudrollsinnehavaren ser ut att vada i trolldeg genom hela filmen. Kritikerna rosar Lassgårds fantastiska skådespel och flera gånger bejublas kemin mellan honom och Helena af Sandeberg, hans före detta kollega och gunstling som lär ha metoo-material så det räcker och blir över till ett eget upprop under hashtagen #bängentrålar. Men jag har svårt att se denna grandiosa insats. Den döende detektiven består av tre timmars klemande med en klassiskt bitter gubbdjävul som bara sitter och morrar och fräser medan de kvinnliga motspelarna pysslar om honom i hans hem/stridsledningscentral, där han leker privatdeckare med ett synnerligen grovt och olöst pedofilmord som enklare hjärngympa. Spänningen är precis lika frånvarande som det konstant närvarande flåslarmande och väsande kroppsljudet som LMJ släpper ifrån sig. Möjligtvis skulle han kamma hem grand prix i en gala som belönar ytterst trovärdiga rolltolkningar av karaktärer vars minspel bygger på fifty-fifty delar dements och kåthet. Om det nu finns en sådan (?). Den rollen gör han nämligen helt otroligt övertygande i ungefär femhundra scener här. Och där slår nog banne mig ingen på det här jordklotet honom.

Demenskåthet 2 av 500 

Jag har svårt att förstå hur den här produktionen lyckades ruska fram sin budget överhuvudtaget. Ett mindre rafflande snutäventyr får man nog leta länge efter. Hade det inte varit för att det är vår hårdast adlade kriminalprofet, självaste Leif GW:s gamla korvfingrar som suttit och knattrat fram den här övertråkiga mastodontbajskorven till kriminaldrama så hade den nog aldrig vädrat tv-tid alls. Men nu är det ju det och därmed blir vi andra tvungna att lida. Ja jo, jag kunde ju ha stängt av men självspäkaren i mig kunde inte låta bli att lida sig igenom eländet. Känslan den lämnade efter sig kan bäst beskrivas som ömhet in i själen. Den sortens ömhet jag antar att man kan känna efter ett rejält skov reumatism. Tack Rolf. Tack Leif. Tack alla världens manliga seniorer som slutar på f.

torsdag, januari 11, 2018

Årets nyårslöfte: Se 80 filmer

Året har börjat rätt bra på tv och filmfronten. Vi har ju för vana att på nyårsdagen sätta upp ett antal filmer som vi ska försöka se under årets femtiotvå veckor. Ett ganska behagligt nyårslöfte kan tyckas. Första året satte vi upp det blygsamma målet 52 filmer. Förra året höjde vi till 70 (som vi klarade med en films marginal) och i år har vi höjt med ytterligare tio filmer och målet är nu 80 filmer. I dags dato har vi hunnit se elva stycken vilket ger inte kräver ett geni för att konstatera att vi lyckats hålla ett snitt på en film om dagen. Det brukar vara så i början av året. Anledningen till att vi började med de här listorna var för att vi insåg att vi mer eller mindre slutat titta på film sedan tv-seriernas verkliga intåg. Ett skönt sätt att varva lite.

2017
Förra året var enligt mig ett katastrofår. Av de sjuttio filmer vi såg var det max tio som låg över medelbetyg. Man får helt enkelt tugga sig igenom en del skit för att finna de riktiga guldkornen. Bäst förra året var nog Elle, White Girl, Moonlight, Mudbound, Beasts of No Nation, American Honey, The Square och den mycket otippade dokumentären Kittlad. Resten var som en jämntjock gröt med några toppar som Fences, Baby driver, City of Ghosts och Beatriz at Dinner och några riktiga lågvattenmärken. The Swiss Army Man och Don't Hang Up är filmer jag inte ens önskar världens rövhål att behöva genomlida. Everybody Want's Some!! och Here Alone var så värdelösa att vi snabbspolade oss igenom skiten till slut. 2017 var helt enkelt inte ett toppenår på filmfronten.

2018
Som jag nämnde inledningsvis så har det här året börjat rätt bra. Bortsett från att vi i nyårsdagens pizzakoma betade av de tre senaste Beckfilmerna av bara farten så har vi nog redan hunnit bräcka förra årets bästalista. Call Me by Your Name, The Florida Project, Lady Bird, Exfrun och Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är verkligt fantastiska filmer allihop.


tisdag, januari 02, 2018

För jag älskar dem alla

Julledigt med familjen. Det låter så härligt. Det är det också. Men lite förjävligt också. Många konflikter blir det. Med en tonnis som blir ständigt kränkt. En åttaåring som hakar på och en treåring som agerar ut på varenda känselsensor i sin lilla gosiga kerub-kropp. För att inte tala om en fru som allierar sig och bildar armé med småhonorna. De tuktar alla män i sin väg. Det är bara jag och Ryssland men han är inte mycket att hålla i när det blåser. Han ligger bara och kramar routern eller är ute och slåss med grannkatterna. Hans lojalitet kostar bara innehållet i en matskål oavsett var den kommer ifrån.

Jag har börjat läsa Bukowski igen. Lite som en slags barnslig revolt mot den domesticerande maktbalansen i hemmet. Fyllo och snuskgubbe är hans vanligaste epitet. Samtidigt så satans skarp han var. Fyllo definitivt men jag vet inte om han var så jävla snuskig egentligen. Han gillade förvisso att knulla men det gör väl de flesta. Nån drömkille var han säkerligen inte men fan vad rolig han måste ha varit att supa med.

Idag började dagen med en konflikt om läggtider och snapchatberoende. Äldsta dottern. Maxi. Hon känner sig konstant orättvist behandlad numer. Det tog två av dygnets bästa timmar. Sedan åkte vi till Angered och promenerade i skogen. Det var roligt ända tills dess att mini flippade och det blev läge att sticka hem. När jag och midi kom till en träbro som gick över en å skojade jag till det genom att hoppa på den så att det gungade jävel. Midi blev upprörd och frågade om jag jag inte tyckte att det skulle vara synd om de dog när de är så unga och allt. Det tyckte jag. Insåg sedan att karman tagit betalt för mitt lilla busstreck direkt. Mina ljusgrå chinos var fulla av skvättet från leran.

Vi handlade på Ica. Vegetarisk vecka blev det. Nytt år och allt. Vi köpte fika också. Donuts till barnen och frallor till oss vuxna. Jag ångrade mig nästan direkt och ville ha semla, men bet ihop. Jag orkar inte bli tjock och inte banta heller. Men nåt måste göras. Känner mig så himla svullen. Sedan kom vi hem och började genast bråka om vem som skulle ha PS4:an. Barnen vann. Jag surade och fick alla emot mig, inkl frugan. Så jag lade mig för att läsa igen. När jag skrockade för tredje gången frågade Josefine om jag hellre skulle vilja ha en egen lägenhet som luktar snopp där jag kan sitta och gibba. Jag drömde om det i 30 sekunder och njöt. Sedan sa jag nej. För jag älskar dem alla så innerligt mycket. Även när de tar kål på mig.

lördag, december 23, 2017

En förhöjd jul signerad Mandelmann

December försvann och plötsligt är det dan före dan utan att en gnutta julkänsla har hunnit infinna sig. För att boosta den lite ville Josefine titta på lite jul-tv. Vanligtvis brukar vi välja att kolla på Ernst men i år kände vi att vi var tvungna att ta till lite tyngre droger. Mandelmanns jul. Wow! Har ni sett så fattar ni nog vad jag menar. Har ni inte sett är det nog lika bra. För satan vet att man aldrig ska bli sig själv igen när man fått sig en ordentlig genomsköljning av den minst sagt joviale Gustav Mandelmann och hans hurtfriska fru Marie (eller Machi som han envisas med att kalla henne).

Alltså på riktigt. Jag var förberedd på det värsta men hamnade inte ens halvvägs. Jag har fanimej aldrig sett nåt likande. Att bevittna julförberedelserna hemma på den ekonomiskt oberoende familjen Mandelmanns österlenska skrytgods är som att åka på en supertungviktsknockout och vakna i en sinnessjukt surrealistisk lustgashallucination. Maken till fryntlighet har i alla fall jag aldrig skådat. Hans tonfall påminner om en frikyrklig version av Edward Blom och hela programmet är en smått makalös uppvisning av en idylliskhet som precis INGEN i hela världen har varit i närheten av. Ja, utöver Mandelmanns då.

Makarna Mandelmann tar tittarna med på det bisarraste julstöket som någonsin stökats. Det mest rimliga hade kanske varit en guidad tur i Mandelmanns Avanza-portfölj men istället får vi se när Gustav nästan spricker av tacksamhet när han luktar på sin fruktskörden i sitt fruktförråd och hur han nästan pissar på sig av glädjen han känner när han äntligen få ge sina kossor så smarrigt jule-hö och gårdens saftigaste äpplen. Han kramar om dem, skrockar och kurrar om hur tacksam han känner sig så här års. Han kan till och med unna sig en riktigt gles och ful julgran. SÅ förbannat skön är han. Det är i och för sig rätt lätt att förstå. Lätt att känna sig ödmjuk gentemot livet när man sitter på Djupadal som tar upp en fjärdedel av Österlens markyta och ränteinkomster som skulle få Warren Buffet att känna sig misslyckad. Gustav och Machi bjuder givetvis även tittarna på sina bästa julrecept och pyssel för alla andra superprivilegierad människor och godsadel runt om i landet. Äppelglögg på höstens ranson av äppelmust, 100% egenproducerad korv på gårdens djur som sedan röks i sin privata tomte-size-skorsten, enklare bordsdekorationer som endast kräver att man har en egen äppellund (alternativt länsar fruktavdelningen på random ICA Maxi) och ett ton "Bonkisar". Just bonkisar (nån slags bondkakor) som Machi envisades med att kalla dem så många gånger att det började kännas som någon slags pervers böjelse, har kanske inte med något slags ultravulgärt privilegie att göra. Men kanske det faktum att det är det enda Gustav Mandelmann önskar sig i julklapp. Jag ger mig fan på att Mandelmanns jul kommer leda till en kraftig ökning av utskriven psykofarmaka. De ger en hel nation ångest och dåligt samvete över sina futtiga liv.

Vi var så fackade i huvudet efter programmet att vi var tvungna att kolla ett avsnitt av Jul med Ernst för att komma ner lite. Men det blev för stora kontraster. Jag lovar. Jag som brukar tycka att Ernst är allmänt puttrig, myspysig och tillfreds med livet, upplevde det som att det var Lilja 4-ever vi tittade på. Det var något som kändes riktigt off. Vet inte om var för att Mandelmanns verkligen spöar skiten ur Ernst när det kommer till gemytlighet, men både jag och Josefine reagerade på att det var nåt som saknades i hans blick. Något fanns inte där. Han kändes lite dystrare än vanligt och hade dragit på sig en lite svullen look, vilket fick oss att spekulera i om Ernst själv gått och blivit en siffra i statistiken när det kommer till knaprande av antideppressiva piller. Varken mossbufféer eller en egenhändigt hopknåpad vedhållare med handtag i "överblivet skinn" verkade skingra molnen på den Kirchsteigerska himlen. Jag frågade en kollega som fortfarande var  oskuld i Mandelmann-sammanhang och han hävdade att Ernst var precis som vanligt. Men jag vet inte? Klart är att ett enda Mandelmann-avsnitt riskerar att resultera i samma kraftiga överproduktion av serotonin som ett ihärdigt MDMA-missbruk och lämnar en lika yster som en tom plastkasse. Så jag höjer ett varningens finger och säger fy fan. Fy fan för Mandelmann och hans jul.