lördag, juli 25, 2020

Läskigheter

Vi har grävlingar i trädgården. Igår morse var de tre stycken som bökade runt efter mask och skit i rabatterna på baksidan av huset. Vi såg dem genom köksfönstret. Så nära men ändå långt bort. Josefine gick och öppnade altandörren för att schasa bort dem. De brydde sig inte nämnvärt, men flyttade på sig när hon började stampa i trallen. Jag kände puls. De var fascinerande att se på men samtidigt obehagliga. Har hört så många stories om grävlingar. Att de biter tills det knakar osv. När jag var liten hade pappa blivit jagad av en ilsken grävlinghona nere vid fästningen i Kungälv, tidigt en morgon när han cyklade till bussen. Den storyn har etsat sig fast. Jag har också läst att grävlingars hjärnor är upphängda i som små gummiband vilket gör att de typ tål hur mycket stryk som helst. Urban legend kanske. Inte mindre läskigt för det. Särskilt inte när man har trädgården full av de jävlarna. De bor tydligen på berget bakom vårt hus.

Sedan gick vi en morgonpromenad. Vi gick ner från Brunnsbo, över Marieholmsbron via Redbergsplatsen, Örgryte och City. Nästan inget folk ute alls. När vi gick över den lilla bron från Gårda till Valhallabadet såg vi en man som satt skräddare mitt i en parkeringsruta. När han hörde våra fotsteg vände han sig mot oss. Som man gör. Han hade placerat vita kapsyler/plastlock på ögonen. Helt okommenterat. Gjorde inte en min. Som att det var världens mest normala grej. Jag försökte leta efter fysiska tecken på sinnessjukdom, en förklaring, men hittade inget. Mannen vände sig tillbaka och tittade ut över den ödsliga parkeringen. Det var otroligt omskakande. Men också kittlande. Kanske har jag lyssnat på för mycket seriemördarpoddar.

Dagen före det hade vi stött på en man som stod utanför Ticket mittemot NK, iklädd linne, shorts och flip-flops. Han hade rakad skalle och så mycket ansiktstatueringar att hans hudton var minoritet. Hela hans uppsyn andades brittiskt rått underklass-våld. Ändå var hans läskighetsfaktor nästintill noll om man jämför med obehaget kapsylögonmannen frambringade hos mig.

Jag önskar att jag hade modet att plocka upp mobilen och knäppa av en bild (ett tag samlade jag på karaktärer) men är fortfarande traumatiserad från när jag gick snett bakom en pundare som hade ett högljutt och aggressivt vansinnesutbrott mitt i steget under Vasagatans morgonrusning. Han gestikulerade vilt, gjorde utfall och gapade med en röst som kunde höras flera kvarter åt vardera håll. Han hade en otrolig impact på omgivningen. Vet inte varför jag filmade men har alltid varit svag för personer som lever lite utanför den givna ramen, som skakar om tillvaron för ett för oss andra som lever våra liv i vardagens homeostas. I alla fall så upptäckte han mig och han gillade INTE att en kille i med datorväska och konsultknäppt skjorta smygfilmade honom till sitt persongalleri. På en hundradels sekund hade han börjat rikta all sin vrede (och det var mycket vrede) mot mig. Han började gå mot mig och skrek som en dåre. Jag måste sett för rolig ut där jag flydde hals över huvud i mina halkiga skinnskor. Uthållig var han också. Från Vasaplatsen till korsningen Vasa-Viktoriagatan jagade han skrikandes efter mig som en långsam men livsfarlig zombie. När jag kom in på kontoret insåg jag att jag hade glömt att stänga av filmningen. Jag kikade. Rös. Raderade. Jag fick verkligen vad jag förtjänade. Ett gatlopp i skam där alla blickar riktades mot mig och inte den gormande vettvillingen, som hade bränt av varenda synaps med nån fuldrog och fått en snedtändning av guds nåde. Idag med lite distans, kan jag nästan ångra det. Hade varigt kul att se nu. Men det var läskigt då.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Kontakta kommunjägare, hade samma problem i mitt torp.

Anonym sa...

Grävlingar är ju bara en del i den bilogiska mångfalden, låt dom leva! De går åt i trafiken se när dom skall ut och jaga pök. Naturligt urval. Mvh/exilväschötten

adde sa...

Kapsylögonmannen! Kan vara årets roligaste ord.

Z sa...

Raderad tror vi inte på, du vill bara inte visa den.