fredag, mars 31, 2006

Jag är från Barcelona

Idag vaknade jag av att Juniorette kom inspringande tidigt i sovrummet och ville visa sina solglasögon som hon fick igår. Charmigt. Nåväl, inte efter att man svirat i sig en massa starköl på krogen kvällen/natten innan.

Jag var på Gump igår och spanade på "I'm from Barcelona". Man blir väldigt glad av deras musik och spelningen var riktigt bra. Jag hade sett fram emot att se de där jäkligt foxiga systrarna och de var faktiskt finare i verkligheten än i videon. Trevliga var de också. Dessutom var jag där med människor jag tycker om så då kan man väl nästan säga att det var värt en baksjuka...

Om det inte vore för att jag föll för det gamla trixet som jag fallit för så många gånger. Korvmannen stod utanför och fräste upp feta chorizos och korvtarmen ropade "hej jag vill ha". Jag borde lärt mig vid detta laget att hans korvar är ett nono-nocando men ölen lurade min hjärna att what the fuck jag klarar mig denna gången.

Inte en chans. Jag vaknade och insåg att det var lika kört som alltid. Inte nog med att mina bakfyllor alltid är svåra som det är. Med en smutsig chorizo som topping så pajar magen ur helt. Det är som att frivilligt utsätta sig för en bakteriesjukdom. Det är liksom säkrare att dricka kranvattnet i Mumbai. Jag undrar vad den korvmannen gör med korven egentligen.

Inget förutom maginfluensa trollar till splitterkonsistens på tarminnehållet. Goddäm, men jag vet att jag kommer att göra det igen och igen och... ända till jag dör. Att säga jag ska aldrig mer köpa korv är som att säga jag ska aldrig mer dricka.

När man kommer ut från ett mysigt ställe med bra musik och ett par öl för mycket innanför västen så är korvmannens dragningskraft otroligt stark. Man kan försöka intala sig att man bara kan gå förbi men innan man vet ordet av står man där och beställer "en feting extra allt". Och då är straffet redan ett faktum.

Jag har haft en tung dag men nu lever jag igen.

torsdag, mars 30, 2006

Pusha det inte Örjan

Jag skrev tidigare i veckan om ålderskrisens första tecken och hänvisade till den panikångestattack jag fick när jag såg min vattenballongskropp reflekteras i ICA:s entredörr. Då lastade jag inte jeansen utan tog det som en fingervisning om att kroppen började lacka ur över tokslimmat och la in om förtidspension.

Så var råkade jag av en slump hamna på Polacksnack och läsa runt lite och vad skådar mitt norra... En bild på kanske det sjukaste jag sett i jeansväg i hela mitt liv. Jag börjar scrolla upp och ner i jakt efter något som kan ge mig en hint om att detta är på skämt, att det är ett för tidigt aprilskämt, men det är det inte.

Alltså. Örjan Andersson, du har lyckats revolutionera den svenska jeansmarknaden. Du har frälst oss med dålig ekonomi och gett oss ett sjysst alternativ till svindyra acnebrallor. Du har lyckats lura i en hög med lönntjocka trettioplussare att det är fett med stretch. Du har helt enkelt omkullkastat alla konventioner. På bara ett par år har du lyckats med mer än de flesta lyckas med under hela sin livstid. Räcker det inte så?

Tydligen inte.

Uppenbarligen vill Örjan se hur långt han kan driva människor i den snåla måndagens namn och "designat" ett par jeans som får ägaren att se lika fåniga ut som de ridande poliserna i Kanada. Jag har svårt att föreställa mig att någon överhuvudtaget kan bära upp dem utan att se ut att vilja flasha en böjelse för blöjsex. Som smör på brödet har han valt att kalla modellen "Pamper". Det är ironi av högsta oktanhalt.

Att designa en jeansmodell som får köparen att se ut som han/hon skitit ner sig. Höja priset en hundring och dessutom uppkalla dem efter den hygienprodukt som iallafall varenda småbarnsförälder relaterar till som en ganska kostsam men nödvändig utgift. Det är att pusha det.

Örjan, du har lyckats bevisa en hel del saker med ditt jeanskoncept men nu måste du väl inse att gränsen är nådd. Fortsätter du nu kommer Cheap Monday utvecklas till ett riktigt otäckt experiment.

Pusha det inte Örjan... please... gör det inte.

Vårkänning - iallafall nästan

Idag vaknade jag på bra humör och det blev bara bättre när jag kom ut och kände solen gassa. För första gången sedan sommaren tog slut förra gången frös jag inte. Tvärtom jag kände mig nästan lite varm. För första gången på oerhört länge tänkte jag inte att "vaffan gör jag häregentligen... somebody kill me pleeeease".

Alla människor jag mötte såg lite vackrare ut än vanligt, lite varmare, lite mer kärleksfullt inställda till livet. Jag var såpass nöjd med tillvaron att jag till och med stämplade på vagnen.

Sedan köpte jag brekky på johnséns konditori, en rågbulle och kände lukten av sjysst bryggkaffe komma från vår moccamaster. Humöret verkade ha kommit för att stanna. I två minuter.

Innan jag ens hällt upp en kopp börjar min kollega P att häckla mig för att jag inte använder droppstoppen på bryggaren så att det droppade ut på plattan. Han toklackade och sa att jag var den mest talanglösa människan på jorden.

Gött! Så var man tillbaka och redan efter lunchen var vädret lite sämre, människorna lite fulare igen... och så vidare.

Jag hämnades genom att berätta lite för ingående om handlingen i "A History of Violence" som jag såg igår.

Silbersky = Skyldig som fan

Hagamannens valde inte helt oväntat Leif Silbersky till försvarsadvokat. Tack men det räcker så. Smart drag. Rättegång onödig. Jag skulle vilja döma ut sjukt mycket bonk som avslutas med stympning av vissa vitala organ - direkt på plats.

För när någon väljer "Sillan" att företräda en i rättssak vet denne att de står med brallorna nerdragna och antingen är skyldig som fan eller inte har en chadde. Det vet alla.

onsdag, mars 29, 2006

Ett gott råd Marabou

När ens reklambyrå vill illustrera "the greatness" av en ny produkt (i detta fall den smulfria Marabou X) och föreslår att man ska använda sig av en kortväxt basketspelare som får smulor i håret när hans lagkamrater äter en annan chokladprodukt.

Då börjar det bli dags att kolla runt efter en ny marknadsföringspartner.

Vad är dealen med antikviteter?

Efter lunchen gick jag som alltid förbi Göteborgs auktionsverk på tredje lång. I skylten låg i vanlig ordning en massa gammal skit i väntan på att krängas av vid nästa auktionstillfälle. Jag skulle tippa på att det är tänkt att fungera som cockteasers och locka fram köpsuget hos folk.

Idag låg där bland annat en gammal tennmugg och glänste med utropspriset 3600kr. Jag höll på att svälja tungan, jag skämtar inte. Vem i helvete köper en helt värdelös mugg inte större än plastmuggarna flourtanten brukade komma med, för samma pris som en splitter ny iPod. Jag bara undrar. Det kan bara vara en idiot som skulle lasta upp en sådan summa för en sketen mugg.

Man borde omyndigförklara deras bankkonto och endast låta dem handla mot fullmakt. Har man inget bättre att blåsa sin deg på så ska man inte ha tillgång sådana likvida medel.

Jag har förresten inte fattat tjusningen för gammal skit. Visst, en del gamla prylar ser ju grymma ut och kan ju då få kosta därefter, men jag blir alltid lika förbannad när jag ser experterna i antikrundan göra helt orimliga kostnadsvärderingar på till synes helt oanvändbara prylar. Jag kan inte förstå vad som gör att det nästan går i brallan för dem när de hittar ett råslitet allmogeskåp i original från 1700-talet, eller någon jävla stol som är så sliten att den knappt duger som brasved.

Fatta! Det KAN inte vara värt sådana summor. Det är huvudlöst och borde förbjudas. Den som köper tennmuggen har jag god lust att ge en fet backhand som straff.

Sekt, elitstyrka eller vandrande pinnar?

Jag slutar aldrig att förvånas. Allra mest förvånas jag över att jag aldrig upphör att förvånas. Jag tycker liksom att jag borde ha fattat att världens dårskap aldrig kommer ta slut. Kalla mig romantiker, för jag är väl den typ av människa som aldrig slutar drömma och hoppas helt enkelt.

Vi har alla sett dem komma gående mot oss när vi är ute. De är överallt. När vi går till bussen, affären, jobbet eller tar en skogspromenad. Med en övermänniskoattityd plöjer de fram och skyll sig själv den som inte viker undan. Plötsligt är DE herre på täppan och fan så mycket bättre än alla andra som är ute och går. En form av generell isntällning verkar vara att de äger företräde till all markyta. Bara för att de håller i ett par skidstavar.

Det är ju inte så att jag precis i dagarna upptäckt att en massa löst folk dräller runt med stavar i tid och otid. De syns överallt och har så gjort i ett par år nu åtminsone. Dessutom har det snicksnackats rätt duktigt i i tv och tidningar om hur jävla fantastiskt det är. Det jag upptäckt ganska nyligen är, förutom att en massa otäcka motionärer poppat upp, så har fler tvivelaktiga aktörer än det ligger hundbajs på gräsmattorna lyckas slå mynt på dessa sökare och desperata människor.

Det räcker inte att gå ut och gå. Man ska ha stavar. Och när man har stavar så ska man kitta upp med fler accessoarer än en gymnasieklass har tillsammans. Och när man packat fett med tillbehör så torde det bara vara att gå ut och lalla. Men icke. Då annordnas det kurser och föreningar och medlemsskap och gruppresor och fan och hans moster... De unga lockas med ökad effekt och de gamla med evigt liv. Det är så organiserat att man blir illamående.

ÄR DET INGEN ANNAN SOM MÄRKER VAD SOM HÅLLER PÅ ATT SKE???

Någon ond jävel verkar sitta och toppstyra alla svaga själar som är på jakt efter ett hälsosammare leverne. Plötsligt har något så oerhört simpelt som att promenera blivit ett projekt som kräver mer kunskap och planering än en Mount Everestexpedition. Och alla köper det. Inte undra på att de tror att de är lite bättre, lite vassare och lite mer värda än alla andra.

En armé håller på att byggas. I friluftsanläggningars regi anordnas träningsläger Al-Qaida style. Där drillas deltagare i stavgångens ädla konst. Små oberoende celler sätts samman. Man får lära sig att agera i såväl stora som små grupper men skall även fungera individuellt om så krävs. Gemenskap byggs upp och trohet svärs inför "staven". Viktigast av allt är att aldrig någonsin ifrågasätta.

Syftet är för mig ännu oklart men att det råder hjärntvätt på hög nivå är helt säkert. Personligen tyckar jag att det börjar anta rent skrämmande proportioner.

Gemensamt för dem alla är "blicken" (som vore de upplysta) och den totala övertygelsen.

tisdag, mars 28, 2006

Varning utfärdas

Håll er borta från brottning för allt i världen.

Visst ser det kul ut att brottas runt och ha sådär kul som bara två killar kan ha... eller tjejer... eller varför inte mixat. Vare sig om det är på skojnivå, som partyhöjare eller på klubblokal. Men allt är inte så kul som det ser ut. Det kan ha förödande konsekvenser också...

Man kan ju få blomkålsöron.

Vandrande pinnar

Jag kom just att tänka på ett "husdjur" som var sjukt trendigt när jag var mellan sju och tio år gammal skulle jag tro. Vandrande pinnar. Jag hade en kompis som hade en sådan rackare boende i glasburi deras kök.

Minns att min mor och far inte var nämvärt sugna på att ha kvistved som sällskapsdjur så det blev till att stirra sig mätt hemma hos kompisen. Det gick rätt fort faktiskt men jag minns att det var lika poppis med de där små liven som det var att bära på hund för nåt år sedan.

När blev vandrande pinnar ute egentligen?

Kanske skulle fråga herr Virtanen. Han är ju mister ute- och innelista himself.

måndag, mars 27, 2006

Ålderskris

Första tecknet på att en ålderskris ligger och lurar: Är när man börjar skämmas för att man bär tajta Cheap Mondaybrallor.

Min kompis H ringde innan marockoresan och berättade att han varit inne och tjackat ett par röda Cheap Monday men att han redan på gatan drabbats av panikångest och fått lämna tillbaks dem. Han kände sig gubbsjuk i dem. Jag flabbade och tyckte att han var löjlig men han måste ha sått ett dåligt frö i mitt undermedvetna. Något som har fastnat och brytit ner min helmantlade försvarsmekanism.

Jag har hittills känt mig oövervinnerlig. Sett mig själv som en form av ungdomens titan och visat mitt fula finger i trots mot tiden. Jag har stått oberörd av det faktum att jag närmar mig helvetestrean a.k.a trettistrecket. Ända tills igår...

Jag hade varit hos en kompis och svullat i frasvåfflor och skulle bara förbi affären på hemvägen. På mig hade jag dagen till ära tagit just mina nyaste Cheap Monday's och kände mig jävligt otuff i dem. Den marockanska bufféveckan har gjort sitt, tänkte jag och kände mig lite som en halvfylld vatteballong i en hårt knuten hand när jag kollade mig i spegeln. T-shitren kändes för kort och mina tändsticksben såg råknasiga ut när midjan tog vid. Men jag sket i det och intalade mig själv att det berodde på att jag inte gått in brallorna än. Självbedrägeriets verkliga dårskap.

Så fort jag skulle till att sätta mig ner kände jag kalluft i stjärtskåran som alltså blottades. Stretch är ett jävla sattyg och borde inte vara lagligt i kombination med jeanstyg. Det är det som gör att lönnfeta trettioåringar utmanar ödet och ohämmat trotsar fysikens alla lagar genom att tränga på sig korvskinnstajta brallor. Jag kände mig jävligt obekväm och inte alls lika frän som jag gjorde i provhytten när hon som jobbar i butiken kom förbi och sa att de satt perfa. Det hade irriterat mig hela dagen och jag var skarpladdad med en känsla av okomfort.

När jag kom gående och såg spegelbilden i glasdörrarna på ICA så brast det. Jag tänkte: Vem fan tror du att du är killen? Vem försöker du lura - ditt gängliga fetto?!?

Och när vi gick förbi påläggshyllan tog jag det rationella beslutet att jag skulle gömma mina sausageskin-brallor längst in i garderoben. För min egen mentala hälsa. Dags att vakna upp och fatta att man inte är en spänstig yngling som kan ränna runt och kränga i sig öl och andra onyttigheter utan att kroppen får betala dyrt.

Min tid som spinkis verkar gå mot ett ödesdigert slut. Kanske ingen idé att kämpa emot det omöjliga, men jag bör åtminstone vakna upp och fatta att likörmanipulerad Oboy och taxfreetoblerone inte är synonymt med filmmys utan snarare med rent jävla vansinne.

Min självbild är slagen i spillror.

Så fort jag sluter ögonen flimrar subliminala meddeladen förbi. Min hjärna börjar ofrivilligt formulera ett brandtal om att det är kanske är dags att acceptera att gabardinfasen tagit sin början och att klädinköp snart kommer gå genom frugan via någon postorderjätte i den hopplöst ledsamma textilhuvudstaden som stavas B-O-R-Å-S.

söndag, mars 26, 2006

Nya favvodrycken - apelsinoboy

Jag vill passa på att ge lite kredd till mina vänner D och L som upplyste mig om det finfina med att spetsa sin varma choklad med lite Cointreau. Apelsinoboy - fy fan vad fint. Jag är lika hookad som en crackpundare.

Ska klämma en sådan nu och spana in en färsknedladdad wallanderfilm. Mastermind. Den är säkert skit men jag är lite av en buff på svensk krimfilm. Gillar Beck. Gillar inte Wallader lika mycket men det duger i krig. Dessutom diggar jag Ola Rapace också.

Att gilla svensk krim är som att ha nåt pinsamt i skivsamlingen. Men jag ser ju bloggfrossa som en utmaning i att stärka mig själv genom att fläka ut alla pinsamheter.

Skivhyllan är jag nog inte redo att blotta än men det kanske kommer om machosistådran tar över mitt förnuft. Jag sitter på ett par rätt tunga skitplattor vill jag lova. Droppar jag dem kan jag bli tvungen att lämna landet för alltid. Oh sweet lord!

Sveriges tråkigaste - ett potentiellt massförstörelsevapen

Till skillnad från vad många tror så ligger sverige inte direkt i lä när det handlar om utveckling av massförstörelsevapen. Tvärtom. Sverige sitter på ett potentiellt och framförallt mycket potent sådant, långt mycket lurigare och mer ondskefullt än klassiska kärnvapen eller biologiska stridsmedel. Otäckheternas allra ytterligaste klimax.

Ponera att Sveriges (kanske världens) två absolut tråkigaste männiksor, Lars Adaktusson och Laila Freivalds, skulle ingå en kärleksrelation. Pang! Där har vi det.

En lovefusion mellan dem skulle kunna skapa långt mycket mer förödelse än Nagasaki och Hiroshima sammantaget. Tillsammans skulle deras auror sprida sig som ett aggressivt fågelvirus gånger tio. Genom tv-rutorna och rätt in i de svenska folkhemmens vardagsrum. Vi skulle stå helt värnlösa och tråkas ihjäl, sakta och mycket plågsamt. Går det att föreställa sig nåt värre. En medial pandemi.

Jag har funderat länge och kommit ram till att de båda utan konkurrens är de tråkigaste människorna som avlats fram. Freivalds är så slätstruken och intetsägande att hon med sitt stelopererade anlete och otroliga talanglöshet i alla former av mediala sammanhang blir underhållning i dess renaste form. Lars Adaktusson lyckas framgångsrikt alltid framstå som så tråkig att han blir rolig. Det är snudd på diaboliskt ironi - ett mind game av rang.

Jag höjer ett varningens finger mina vänner.

lördag, mars 25, 2006

Dagens ord - "snavalo"

...eller snarare gårdagens.

Så här var det. En pundarkille med grov göteborgsdialekt (varför har de mest nedgågna medborgarna alltid så utpräglad göteborska) frågade mig om han kunde få "låna" lite pynt av mig. Typ en femma eller tia. Det var en ny kille men han körde samma repertoar som alla andra.

Vad är det med detta jävla lånandet hela tiden? Jag har inga moraliska problem med att bidra lite till hans sprit eller knarkranson om jag har onödiga mynt på fickan. Däremot stör jag mig nåt alldeles särdeles på att de vill LÅNA pengar. Ett lån grundar sig på att det finns någon sorts avbetalningsplan med i bilden. Ett lån förutsätter att det finns en ambition hos låntagaren att göra rätt för sig gentemot långivaren.

Den här killen kändes inte som en solid låntagare om jag säger så. Dessutom har jag gjort det till en princip att aldrig ge en spänn till en kille som jag inte känner som vill "låna" dem av mig.

Självfallet ljög jag den liraren rakt upp i ansiktet och sa att jag inte hade några mynt trots att mina fickor rasslade som om jag just vunnit jackpot på danmarksfärjans enarmade bandidos. Då stirrar han ilsket på mig och ger mig sitt syrligaste pundargrin och säger: "Ditt jävla snavalo".

Fan vad paff jag blev. Jag trodde det var ett påhittat ord men efter lite googlande hittade jag en form av göteborgsparlör som förklarade göteborgsförankrade slangord. Snavalo betyder tydligen snåljåp och är ett klassiskt och väletablerat uttryk. Jag har aldrig hört det innan men gissa om jag kommer börja använda det.

Ironi när det är som bäst. Det är inte varje dag man suger i sig visdom av killarna som hasslar till sig växel till, folköl, tändargas och tjack-kabbar på Järntorget. Dagens ord alltså: Snavalo.

Surtvätt och ljuspunkter

Två dagar efter hemkomst och ledan hänger som ett fett jävla ok över mina axlar. Jag håller på att tvätta alla kläder vi hade med på resan och känner hur mitt humör håller på att svikta.

Nyss när jag var ute i tvättstugan var en kärring som jag lyckats synka tvättid med i snart sju år ute. Hon hade satt upp sig på inte nästa men nästa tid igen efter mig så jag tyckte det kändes safe att låta tvätten hänga kvar en timme extra. Ingen hade ju ändå den tiden. Men den här tanten har en tendens att scouta tvättider och göra dem till sin egendom så när jag kom ut nu stod hon och surade i väntan på mig. Jag hejade ohämmat och låtsades som precis ingenting men kände hur hon satt och väntade. Hon höll tillochmed i sina påsar med blöt tvätt. Lyfe, ställde ner, lyfte, ställde ner, lyfte... osv till jag höll på att bli helt tokig.

Jag böjde mig för pressen och rafsade ihop min tvätt fort och förpassade mig därifrån. Då får jag frågan: "Är du färdig". Ja vafan tror du, tänkte jag, men svarade bara mesigt "japp".

Då gör hon den. Hon tar fram moppen och riktigt demonstrerar med en suck hur oansvarig jag är som inte moppar golvet i torkrummet efter mig. Jag har faktiskt inte fattat den rutinen. Måste man moppa även om man inte ens kan se en partikel på golvet. jag tycker inte det men det finns lagar och stadgar uppsatta av lädertanten och hennes posse. Då är det rutin att våttorka golv, skölja ur tvättstället i plåt (som jag aldrig har använt), torka av tvättmaskinen på ovansidan oavsett om det behövs eller inte och så tömma dammlådan på torktumlaren.

Hon liksom stannade upp för att se min reaktion. Jag höll igen, visade inte en min. Hur analt får ett microsamhälle bli egentligen? Tack för den. Nu känns hela lördagen hopplös.

Jag får försöka fokusera på de få ljuspunkter som bjuds. Bland annat är det våffledagen idag och jag ska ner till en vän och mula in ett par frasiga i pajhålet... mmm... Och så har ju Freivalds äntligen avgått i veckan.

Äntligen!

fredag, mars 24, 2006

En sorts sammanfattning

Jag ska inte fortsätta att tjata om marockovistelse efter detta inlägg men måste få det ur systemet.

Mycket har hänt på bara en vecka. Tex har vädret pendlat som en tennismatch här hemma. Jag fick ett sms när jag var i Marocko. Det var från brorsan. Han skrev att våren hade kommit och att han till råga på allt gått och blivit optimist. Jag svarade att jag tyckte han lät jävligt otäck men han svarade bara "haha". Kändes som att han konverterat och gått med i någon sjuk sekt.

Igår snöade för fullt när vi kom hem och idag var vädret piss på morgonen men finfint på eftermiddagen... och så har man mage att ifrågasätta svenskarnas svårmod.

Jag har alltid tyckt att har man inget annat att snacka om än vädret kan man lika gärna hålla käft. Men nu börjar jag förstå att det är en viktig del av den svenska kulturen. Vädret är så oerhört viktigt för oss och en del av det som håller oss samman som folk. Ungefär som det där fenomenet att alla män i Marocko äger en skinnpaj av knarklangarmodell. Det går inte att förklara, det bara är så.

Jag försökte förgäves förstå. Jag kan fatta kaftanprylen och att de kör fez men skinnjackan... Jag frågade om de tyckte det var lika varmt och skönt som jag som bara gick runt i en pikétröja... jajjemen, det tyckte de: "Verry fine wetheeer". Men ändå... ingen ide att fundera mer på det. Vissa saker bara är och jag ska aldrig mer skämmas för att prata om väder och vind.

Fick ett nyfiket mail i förrgår från en tjej som undrade över bidéupplevelsen. Det är väl inte mer att säga än att det faktiskt är en rätt soft men likväl en ganska överflödig pryl. Det var nice att köra en omgång men lite för omständigt för att det skulle bli en daglig vana som att borsta tänderna t.ex. Jag menar jag duschar ju ändå varje dag och vill iallafall tro att jag inte har ett så stort behov av att tvätta röven flera gånger per dag. Hur gjorde de på åttiotalet, de som hade plats/råd att tränga in en sådan pjäs i badrummet - de rika som farsan brukade säga. Jag misstänker att de inte använde den utan bara flashade med den. Berätta gärna ni som hade en sådan.

En jävligt udda upplevelse var att hotellet hade tyska och franska satelitkanaler och att jag således har kollat in Juniorettes favoritprogram "Noddy" med tyskt tal. Det låter helt vansinnigt men hon verkar inte bry sig ett skit. Hon kom lika glatt springande när signaturen löd "das kleine noddy" som på svenska. Väldigt lustigt att höra världens hårdastye språk i bäbisformat.

Konstigt hur man anpassar sig snabbt till olika levnadssätt.När jag gick upp idag sket jag i frukost för det var för jobbigt att göra den själv och när jag var inne i en affär gjorde jag mig redo att pruta järnet.

Jag har haft en sjukt bra vecka och är jättenöjd men skulle nog inte rekomendera Marocko som ett drömresemål. Agadir är nog ganska unik med att vara världens tråkigste stad. Det är nåt som är lite brunt med hela norra Afrika skulle jag tro. Det känns faktiskt inte som att vi ens var på den kontinent jag i vanliga fall förknippar med Afrika. Hur som helst jag är glad att vi inte valde Egypten. Då hade man känt sig mer eller mindre tvungen att spana in pyramider och annan kulturell skit. Jag har aldrig varit så osugen på att utforska mitt resemål som denna gång.

Det mest kulturella vi gjorde var att bli tokblåsta av en "guide" på stans marknad (souk). Så fort vi satte oss i taxin och sa "to the souk" hade vi särat på skinkorna för alla nasarsvin i Agadir och när taxichauffören plockade upp mobilen var penetrering ett faktum. Så fort vi kom fram kom hans kumpan fram och var svintrevlig och ville "hjälpa" oss. Jag störde mig på honom vid blotta åsynen. Han såg ut som en marockansk version av freshprince fast var helt klädd i jeanstyg och lite kraftigare mopedmustasch än Will Smiths rollkaraktär.

Sedan följde en oförhandlingsbar förnedring i form av pinpointad rundtur till alla hans polers där han troligen dealat till sig en skön procent på försäljningen. Vi sa att vi ville gå själva men då blev han putt och sa att det inte var säkert för oss att gå själva. Det var nog så för han hade nog sett till att få oss knivade om vi försökte slingra oss mer.

På marknaden arbetade jordens värsta avskum. Jag fick på ett ställe en enligt mig sjysst deal på conversekopior (hur mycket kopia en liten bit tyg och en gummisula nu kan bli). 150 spänn var en tajt deal men jag ville helt inte ha svarta, jag ville ha mörkblå så jag ville leta vidare. För det skulle jag straffas. Guidejäveln tog mig till en anna snubbe som gav mig det roliga utgångspriset 600 och tokvägrade gå ner under 300 trots att jag sa att jag redan fått ett rpis på 150. Då gick jag tillbaka till den första affären och guiden var väldigt snabb att lägga några sköna ord för mig på arabiska så det var noll chadde att jag skulle få de där svarta för 150. Jag lackade ur och sa att han sagt det tio minuter tidigare. Han erkände men hävdade att det då rört sig om fejk och nu var original. Han visade att de var gjorda i USA men jag sa att det var det som var fejk för de görs i Kina. Hur fan kan man med att ens köra en sådan vals. Jag hade gjort vad som helst för att få se någon trycka in en molotov i hans lilla "butik".

Efter det ville jag gå men P ville stanna och bli pålurad en klocka. Säljargumentet var att det var äkta läderarmband fast en regnjacka mer troligt skulle vara av läder. Jag ville spy på försäljaren som trodde att vi inte fattade bättre. Hela tiden tjatade guiden om mina Converse och frågade hur mycket jag ville ge. Jag sa att jag aldrig skule ge mer än 150 och han försökte jämföra det med om jag skulle köpa en kamel. Jag sa att jag aldrig i helvete skulle handla kamel och han blev skitsur för att jag dissade hans väletablerade jämförelse som troligen lyckats lura tusen svennar innan mig.

Vi sa att nu räcker det, vi vill dra här ifrån. Guiden tog oss strategiskt till baksidan av marknaden och berättade att han ville har pröjs (som om vi inte fattat att han inte ledde runt oss mot våran vilja för nöjes skull). Vi protesterade lite lätt och jag stack till honom en tjuga men han blev asförbannad och sa att en hundring skulle han ha. Där det satt tvåhundra sura marockaner som helt säkert hade flått oss och gjort sandaler av oss om vi börjat messa, så D plockade fram en slät hunka och så lät han oss fara tillbaka med samma polare som kört oss dit.

Jag var så förbannad inombords och hade jag fått styra över vädrets makter för en minut hade jag låtit sätta en fet blixt rätt i huvudet på guiden. Och som vi hade flabbat när hans huvud hade klyvts som blöt björkved.

torsdag, mars 23, 2006

Svensk markkänning

Well, då var man tillbaka. Orkar inte skriva nåt ikväll men lita på att jag ska bloggfrossa de kommande dagarna. Svinkul att läsa alla kommentarer. Fint att bloggfrossa liksom lever ett eget liv även utan mig.

Jaja, från sol och bad till helveteskyla... men det känns rätt bra ändå. lite trött på marockaner och sjukt trött på fransmän.

Vive la france - fuck me sideways!

tisdag, mars 21, 2006

Marocko del 2

Hmm far skriva snabbt har bara 4 minuter internettid kvar.

Kul att jag fick sa manga kommentarer pa senaste inlagget. hinner intye lasa dem har for jag sitter pa dyr modemuppkoppling men jag ska ta mig tid nar jag ar hemma igen.

Allt ar fortfarande valdigt bra om man bortser fran att jag fick dirre for forsta gazngen idag nar jag lag vid poolen. Vet inte om det var for att jag bestamde mig for att ta en alkoholfri dag idag. man kanske inte ska trixa sa och bryta monster. Imodium... for forsta gangen forstar jag reklamen... ni vet... Ahh nej diarre (nar man som minst behover den).

Jag vaknade och kande mig allmant fet och bakfull idag. Otrevligt. Lyckades tokpruta pa en klocka (en dieselkopia). forsaljaren var rasur och sa att jag var "a verry verry bad man" men jqg vet att sa fort man far kopa nat sa ar man blast men denna gangen undrar jag om jag inte gjorde en bra affar. D o H var inte valkomna att forsoka deala till sig ett bra pris. Han ville inte salja mer till oss och bad os ga. jag flabbade men tyckte lite synd om tjejerna som inte fick kopa guccikopior till rimliga priser.

Har inte gjort sa mycket mer... eller jo jag har provat biden vi har pa hotellrummet. I Marocko ar det lyx att tvatta roven i lagt monterade porslinshandfat. De har inte fattat att det ar fett ute.

Sedan har vi upptackt att vi hatar fransman. Jag har bestamt mig for att sluta ga sa hart at tyskar. Fan vad otrevliga fransman ar alltsa. Vi har mycket grodor pa omradet btw... bast att de passar sig:)

Jag tycker aven att marockansk forsaljningskonst ar forkastlig. man fart lust att ge de javla gatuhasslarna en backfist nar de kor sitt tugg: bara titta det ar gratiz, bara titta inte kopa, titta titta det ar billigt... osv. Jag har funderat pa om man ska lara dem lite svenska sa att de kan valkomna nasta turistsvin med frasaerr som "kom och titta ditt javla pundhuvud" och "titta titta din morsas fitta"

Jaja, vi far se. Jag skriver mer nar jag landat i gbg igen. Jqg borjar arligt talat trottna pa gratissprit och atsamycketduvillbufé... men solen kan jag leva med.

lördag, mars 18, 2006

Snabbrapport fran Marocko - del 1

Ett jag haller pa att ga bananas pa deras teckenuppsattning i det har javla landet. inte nog med att de har fuckat upp det genom att blanda in arabiska. de har haft den goda smaken att flutta pa nagra tangenter helt och hallet, bl.a. A och M.

Resan borjqde fint med att jag innan en timme pa resan hade fallt upp ryggstodet med ett swung sa att farbrorn bakom mig spillde ut en halv ol samt en stor del av sin ratatouille over sina chinos. Fan vad sur han var, men jag forstar. Det hade jag med varit om jag sett utt som jag hade diarrèrester i skrevet.

Nar vi kom fram blev vi val mottagna pa hotellet. Jippie. Vi har dragit vinstlott for en gangs skull. Superlyx. Dock upptackte vi att medelaldern var kring 70 nar vi anlande, vilkzt lattades upp nar tva busslaster unga tyskor kom dag tva. Sweet.

Drinkarna vid poolenserveras i plastglas sa vi haller oss till olen. man hinner dricka ratt mycket bira pa en dag. Alla ar valdigt trevliga men de foredrar att snicksnacka pa franska och verkar tycka att man ar nan javla yank nar man tackar pa engelska.

Igar blev vi lurade att gena genom en slummig stadsdel. D flippade nar vi hamnade i nagon form av centralmarknad for haschforsaljning och P lackade pa en snubbe som ville visa oss vagen till den stora marknadsplatsen. han sa att han inte litar pa killar soom gar runt i skinnjacka nar det ar 28+ och steksol.

Idag blev vi lurade av en javla lirare och sjalvutnamnd guide. han blaste oss pa lite cash men vart mest bara en storig javel.

Vi har kommit fram till att nar en forsaljare sager att svenskar ar good people sa har vi blivit fett lurade. nar de sager you not want, you go sa ar man pavag att hitta en rimlig prisniva.

Jag har inte handlat nat och ar osaker pa om jag kommer gora det. holl pa att gora ett klipp pa ett par converse(kopior saklart men spelar inte sa stor roll) for ca 130 kr. jag sa at jag ville kolla in ett par bla och nar jag kom tillbaka sa kostade de plotsligt 500. Jag sa att jag fatt ett battre pris forut och de sa att da var det kopior, nu var det real stuff. Sakert din javla marockan tankte jag och hatade honom resten av dagen.

Jag borjar kanna att jag kommer sitta pa en javla massa vardelos valuta som inte gar att vaxla in nar vi aker hem. Om jag inte signar upp mig pa kamelridning eller nat annat "exotiskt". Vi har en strandhasslare som heter Abdul som har sitt territorium pa var strandremsa. Han verkligen stinker svett men ar valdigt trevlig.

Vad ar dealen med att alla maste ha skinnpaj i stekande sol egentligen? Har de inte fattat konceptet med latt kladsel vid bastuvarme?

det var allt for nu.

mossmoss
\mikebike

torsdag, mars 16, 2006

Semestertider på Bloggfrossa

Nu vankas det som bekant semester i en hel vecka. Jag ska gå upp om exakt fyra timmar för att hinna till incheckning och sån skit. Det ska bli galet skönt men jag måste erkänna att det känns lite konstigt att klappa ihop Bloggfrossa så här en hel vecka.

Jag såg på hotellets hemsida att det finns tillgång till internetupkoppling och jag som alltid brukar föra någon form av resedagbok kommer nog inte kunna hålla mig från att delge lite marockansk "hotstuff info" under veckan. Så titta in vet jag.

Det blir en annorlunda Bloggfrossa skulle jag tro. Lite Bloggfrossa on the road... eller hrrrm... Bloggfrossa by the pool. Vi hörs snart igen mina vänner.

Duscha järnet era struliga fleppon;)

onsdag, mars 15, 2006

Bollen är i rullning

En del har hört av sig om klagogramtjänsten och jag måste säga stopp till alla förfrågningar nu. Jag har antagit mig tre fall. Ett angående en ipod där inskroptionen på baksidan blev minst sagt misslyckad. Ett fall där eniro är boven i byråkratidramat och så prio ett, en killes otroliga förnedringsprocess med Comviq. Han har bett om en grad tre på klagomål så det blir första anhalt.

Idag har jag skickat ut lite förbrev för att sondera terräng. Jag förklarade ödmjukt att jag ville ha en mailadress till någon lite högre upp i hierarkin, eftersom jag hade ett viktigt klagobrev att leverera och förväntade mig ett vettigt svar. Man vill ju inte att det sitter en apa på andra sidan och plockar upp ett mail med så noga vald och riktad vrede.

En har svarat. Comviq passande nog. De förklarade snällt att jag allt vick nöja mig med att skicka till kundjänstapan men lovade att jag skulle få ett svar. Nåväl, alltid något.

Så fort jag är tillbaka från marocko så tar jag tag i detta. Och då jävlar!

Över och ut

/mikebike

Två otäcka upptäckter på en lunchrast

Nu på lunchen gjorde jag två upptäckter. jag ska inte gå så långt som att säga fasansfulla men otäcka helt klart. Jag var på H&M för att kitta upp med ett vitt snutlinne. När jag hittade dem så hamnade jag i valet och kvalet mellan medium och large och var tvungen att prova.

Första upptäkten:
Jag har gått och blivit en largekille. Fan, jag som alltid varit en mediumkille. Min kompis P lugnade mig med att det var inget att oroa sig med. En storlek på HM kan betyda vad fan som helst. Jag började svettas. Det betyder ju att jag tekniskt sett kan vara en xl-kille. Jag får hoppas att det är två hårda boxningsträningar som gjort mig så biffig redan.

Andra upptäkten:
När jag stod där och kände mig rätt nöjd i mitt largelinne så ser jag plötsligt något jag inte sett innan. Inte så tydligt iallafall. Jag har börjat få hår på bröstet. Goddämit. Jag har varit helt ovetyande om den vansinniga utvecklingen. Jag har ju vanlig glödlampsbelysning som ger det där saggigt gula ljuset. HM:s provhytter har fluorescerande belysning vilket är jämförbart med spermalamporna de har i CSI. Finns det nåt där så syns det så att säga.

Det är inte så att jag har en mäktig ryamatta. nej nej, mer ett glest kalhygge av ganska ljusa och spröda hårstrån. Aaaarrrggh! Jag har gått och fått en mopedmustasch på bröstet men det är inte det värsta i kråksången. Det värsta är att vid närmre kontroll så såg jag att hårstråna verkad växa uppåt. Det såg fan inte klokt ut. Precis som att min kroppsbehåring tröttnat på sin värd och planerar ett attentat. Tänkt om jag vaknar en natt av att min skabbiga bröstmatta försöker strypa mig. FY FAAAN!

Det känns som min egen kropp sviker mig. Om utvecklingen håller i sig vet jag inte vad jag gör. Jag får väl joina klubben och sätta mig i kön bland alla dom som vill beama bort sin intimhårväxt med laser.

De där amerikanarna har ALLT!

Expressen skriver idag att en texasnice skönhetsdrottning från Texas blev krossad av ett godståg i måndags. Fan vad tragiskt. Hon hörde det inte komma eftersom hon var döv.

Tara Rose McAvoay hade uppnått sitt livs modelldröm när hon vann skönhetstävlingen "Miss deaf Texax" förra året. Det är om än mer tragiskt än själva olyckan. Att de har speciella skönhetstävlingar för döva. Man kan tycka att en hörselskada inte är en defekt som ska göra det omöjligt att delta i samma skönhetstävling som de övriga Missarna.

Men i USA - "möjligheternas land" - där har de fan ALLT.

Meck inför Marocko

Imorgon bär det av till Marocko!

Behöver jag säg att det ska bli skönt att lämna all skit här hemma för en vecka i ren lyx och frosseri. Vi ska bo på det ett av de bästa hotellen i Agadir. Folk säger att det är skittrist stad men asbra strand. Well, det räcker för mig. Jag åker inte dit för att kolla på en massa skit. Jag ska stressa av, ligga på stranden, ligga vid poolen, bli masserad, äta, slappa och marinera mina inre organ i gratissprit. Japp mikebike ska åka All-Inclusive.

Jag och min fru gjorde det en gång för många år sedan och lovade oss själva att aldrig resa så igen men jag har ändrat åsikt. För att nå total avkoppling finns det inget bättre än att ha en resebyrå som curlar hela vägen från Majorna ner till dubbelsängen på Afrikas västkust. Vill man göra sin resa till ett äventyr är supercharter inte direkt att föredra. Men den här gången har jag inget sug efter att bli erbjuden att sälja min fru för 40kg hasch, hyra bil och köra planlöst ut i vildmarken. Jag har ingen lust att resa med rygga och vara smutsig och fattig och inte ha en aning om var jag ska sova nästa natt. Jag vill bara ta det kool och låta problemen begränsas till om det är dags för en kall öl eller en gin & tonic. Variation känns fint och dessutom är det första trippen med Juniorette som inte är 1,5 år än.

I vanlig ordning har jag valt att lösa alla bestyr sista dagen (idag) och börjar känna en inre paikångest. Ska till försäkringskassan och hämta papper så att jag blir väl omhändertagen om jag bryter armar och ben. Gjorde ett försök nu på morgonen. Det var fem nummer före men bara en kassa öppen och kärringen som satt där var extremt pratsugen. Hon drog fan sitt livs memoarer för sin "kund" och jag började sakta koka.

Att vänta på statliga myndigheter är en form av väldigt brutal tortyr. Man äts upp inifrån och märker det inte förrän den där välbekanta känslan kommer över en: Tänk om jag hade ett pumphagel nu, då skulle ni allt få se. Vilken tur att man så sällan packat på sig hagelbraket.

Plötsligt kom det in en tjej med tajta jeans och läderstövlar. Hon såg farligt dominant ut men hade duff... mmm... duff! Det räddade situationen. För strax därefter kom en städerska där lyckan för längesedan lämnat in. Jag har aldrig sett en ledsnare människa. Tro lars det! Hon städar ju för helvete på försäkringskassan. Jag gick därifrån.

Påväg till kontoret mötte jag en uteliggare som frågade vad klockan var, jag svarade och han sa "Tackar mannen", precis som att vi hänger i samma gäng. Jag har sagt det innan, jag lider av en "bumappeal". Alla lodare verkar känna samhörighet med mig och det är inte så jävla kul. Jag har inga problem att hålla mig för skratt direkt. Känns sådär att signalera homievibbar till stans trasigaste själar.

Sist löste jag problemet genom att klippa mig men jag har inte råd nu. Jag får hoppas att en vecka på lyxhotell löser biffen.

tisdag, mars 14, 2006

Tusenbröder

Igår såg jag den. Återkomsten. Den efterlängtade avslutningen på vad jag brukar hävda, den utan värdigt motstånd bästa dramaproduktionen i svensk tv-historia. Tusenbröder.

Jag hade givetvis läst en massa förståsigpåare såga den vid fotknölarna. Hävda att det är just sådana här filmer som aldrig borde få känna bioduk. Jag såg även filmkrönikans Orvar Säfström dissa den som fan. Men vem fan bryr sig om vad Orvar säger nuförtiden. En kille som verkar sträva efter verbal utlösning varenda gång han ska till att recensera en film. En kille som med sina vulgopollisar, pubertetshårdrockarfrilla och ständiga nickticks gör det jävligt lätt för oss andra att hålla igen varenda tillstymmelse till utlösning. Hursom helst, Orvar gillade inte filmen och ur ett filmrecensentperspektiv kan nog varenda person på jorden hålla med om att resultatet inte blev så lyckat som det borde.

Men just Tusenbröder går inte att bara behandla som vilken jävla dussinproduktion som helst. Den har ett arv att förvalta och jag personligen bestämde mig redan innan för att lägga mina kritiska ögon åt sidan för ett tag. För att träffa polarna en stund igen. Träffa familjen. För det var precis så det kändes när ljuset tändes och det var dags att gå hem. Det var ett kärt återseende.

Drygt tjugo minuter i n i filmen vänder sig min kompis A sig mot mig och säger: "Fan, jag tycker det håller". Jag svarade med att nicka och riktigt mös inombords. Det var en njutning att se Ola Rapace iklä sig rollen som Hoffa en sista gång och hans voiceoverpartier som så många viktigpettrar tycker är överflöd satt jag bara och rös till. Samspelet mellan manustexten och Olas sätt att läsa den är ovanligt bra. Känns oskrivet samtidigt som det känns oerhört välskrivet. Alla som sett serien förstår vad jag menar.

Jakob Ekelunds karaktär "Petter" från "Tusenbröder 2" har sågats utan pardon i den nya delen. Det har tyckts att han är ett nyfrälst skämt. Jag ställer mig helt frågande till om de recensenterna ens har sett Tusenbröder när det gick på tv. Han var ännu sjukare nu än han var då. One sick puppy, för att använda en gammal klassiker. Han spelar mycket bra men fyller kanske inte så stor funktion den här gången. Han hade kunnat vara med ännu mindre utan att det varit konstigt.

Först när hälften av filmen har gått börjar man känna att allt går för fort. En massa konstiga slutsatser dras, man kastas fram i historien och de stämningar och den extremt trovärdiga ångest som kännetecknade de första två delarna får aldrig riktigt utrymme. Den hinner inte fånga en i sitt grepp och man får bara känna försmaken.

De sista femton minuterna är enligt mig en skymf mot Tusenbröder som varumärke. Allt går såfort och känns inte särskilt genomarbetat. Jag upplever stressproduktion och åskådaren får aldrig "känna" den där känslan av ett hårt slag i magen innan allt går åt helvete. Precis den där känslan som fått mig att älska Tusenbröder tidigare, som fått mig att längta efter mer, den hinner aldrig ikapp. Plötsligt är det över.

Det är ett bra slut. Precis ett sådant slut serien behövde för att kunna kunna dö som produktion och leva vidare som en storslagen historia. Men vägen dit känns ostrukturerad och tempot så hastigt, en massa faktorer gör själva upplösningen ryckig och resultatet känns ofärdigt...

...vilket man skulle kunna säga att det på sätt och vis ÄR.

I fredags var jag i kontakt med Ingemar Leijonborg, regissörens far, som är inblandad i form av producent. Han kunde ge mig det lugnande beskedet att det med säkerhet kommer en längre (rättare sagt dubbelt så lång 2X90min) version på tv lagom till jul. Tusenbröder - Återkomsten spelades in för tv-formatet och först när det mesta redan var inspelat blev det tal om att göra en film. Inte konstigt att man upplevde en massa luckor i filmen.

Det känns som att de gjort ett bra jobb efter förutsättningarna med att sätta ihop en film av det. Dock hade det kanske räckt med ytterligare tio minuter en kvart filmtid för att täcka upp en del och få fram den känsloeffekten jag saknade i slutet.

Hursomhelst är Tusenbröder speciellt och jag kan inte sätta ett betyg på Filmen. För den är mer än en film för mig. Under de år som gått har karaktärerna nästan blivit verkliga. De har varit som osynliga grannar och jag har aldrig kännt en dramaproduktion snudda så nära mitt eget liv som Tusenbröder. Inte för att jag varit ens i närheten av att hamna i samma situation som Hoffa och Co men för att jag kan relatera till honom som människa. Jag tror faktiskt att de flesta kan känna att det inte ligger så förbannat långt bort att hamna där under fel omständigheter.

Som fristående film skulle jag underkänna den. Om jag inte hade en så kärleksfull relation till karaktärerna hade jag nog velat ha pengarna tillbaks, men nu kan jag inte bortse från det faktum att det var väligt skönt att få träffa dem igen...

Och jag blir glad av tanken att allt det jag saknade på vita duken troligen kommer fylla mitt vardagsrum lagom till nästa vinter.

måndag, mars 13, 2006

Atomvinter är inte för mig

Så jävla förbannad alltså!

Jag är så jävla förbannad på farbror frost nu att jag håller på att bli tokig. Jag har fan bitit ihop denna vintern, nästan klarat den utan ett psykbryt bara för att jag har en marockoresa att värma mig med om mindre än en vecka.

Jag välkomnade förkylningen jag fick för två veckor sedan och hoppades att den skulle ta mig ordentligt till helvetet en gång för alla liksom. Rensa systemet och sedan låta mig vara. Visst, kass var jag men tydligen inte tillräckligt för att hindra en förkylningsjävel till att lurpassa på mig runt hörnet. Har ju gått runt och snuvat lite ända sedan årsskiftet och börjar lacka rätt bra på det nu.

Livet är inte alltid rosa som det heter. I helgen när det vankades partaj och allt så slår den mig som en chucknorrisfist i ansiktet (förkylningen alltså) en gång till. Jag blev pajig som fan och fick stanna hemma. Drömde feberdrömmar hela dagen och hade inte ens motståndskraft nog att säga nej till "mellokväll". Låg på soffan, sur som fan och kollade när Carola och Kjelleman plockade hem vinsten. Jag funderade på om det verkligen känns så jävla speciellt att vinna den där tävlingen nuförtiden. Jag menar, hur svårt motstånd hade de?

Pontare, det måste vara nåt fel i huvudet på honom. Det är han och killen med Storälgen som ger norrlänningar brunt rykte. Hade en snubbe i stan gått omkring som Pontare går klädd hade han plockats in för längesedan.

Rednex. Ärligt talat, jag trodde de var borta förlänge sedan. De och sina fransbrallor. Fy fan vad smaklöst när ett gäng från svedala spelar banjo som om vore det socialt accepterat någon annanstans än bland bönner som de i "Den sista färden".

Günther och hans solskensflickor. Skolboksexemplet när ett partytrix gått för långt. Jag uppriktigt önskade att någon på svt hyrt in skön kille med ett PSG-90, snipergevär, som skulle smälla huvudet på honom som en jävla persika när han gör sin putmustasch i närbild. Han är en Idiot. Han är inte ens lite kul.

..och där låg jag och hade feber, snorade och kände att mina trumhinnor spände trumskinnen och körde solo i huvudet på mig när jag kom på det. Jag köper inte vintern längre.

Varför sopsortera och vara sparsam med tomgångsskörning? Varför välja bort freon? Varför överhuvud taget bry sig om att inte slänga svårnedbrytbara produkter som plast och skit i naturen eller använda miljövänlig avfettning när man tvättar bilen. Varför hålla på och curla för världen som ändå bara kommer knulla en hårt bakifrån när vintern kommer igen.

Nä, nu är det jag som planterar kvicksilverbatterier som vårlök, använder kustiksoda som diskmedel, slänger mina uttjänta vitvaror i skogen, slösar med energi så mycket jag kan, använder frigolit som grillkol och all annan skit man kan göra för att fucka upp systemet. Jag kommer aktivt välja bort ekologiska produkter till förmån för de mest oetiska alternativ jag kan hitta. För vad blir straffet?

Växthuseffekt min röv! Jag välkommnar arktiskt issmältning och hoppas på så stora hål i ozontäcket att det blir sommar jämt. Att behöva klä sig i en sådan där nice kärnkraftsskyddsdräkt på heltid är ett billigt pris enligt mig för att slippa den svenska atomvintern år efter år. Fuck the world for fucking with you liksom.

Tänk vilket vansinne lite "underhållning" i melodifestivalformat och en förkylning för mycket kan utlösa på en måndagsmorgon. Läskigt.

Nära kammar ingen pallplats

Satt hemma med en elak förkylning (igen) i lördags och råkade spana lite på inomhus-VM i friidrott. Lite halvintresserat kollade jag herrarnas höjdhopp, jag som brukade bry mig så. Holm kom bara femma och det enda jag tänkte på var att undrar om inte Holma tänker nåt på mig och Mr. Needles när han står där på banan och fokuserar inför ett hopp. Iallafall lite. De är ju så vidskepliga de där atleterna.

Jag tror nog att vare sig holmapojken vill det eller ej så har jag snott en liten plats i hans huvud.

Holm. Jag är en man av heder som håller mitt ord, men jag säger det igen. Du kan koola av lite. Mr Needles ligger i mitt köksskåp och latar sig hela dagarna. Vi har släppt greppet om dig nu. Om det går kass för dig nu så beror det bara på hjärnspöken.

lördag, mars 11, 2006

Jag är tuffast på berget

För ett tag sedan hade jag och min grannbloggare Lisa en beef om vem som var tuffast på berget. Idag går hon ut och skriver på sin blogg att om man googlar på tuffast i stan så ligger hennes blogg etta.

Nåväl, söker man på "tuffast på berget" så är det Bloggfrossa som envåldshärskar. Och alla vet att det är berget som gills.

Joråmensåatt... SWEET!

Vackert och fult

Det vackraste som finns är kvinnor som spelar cello. Jag har sagt det innan men det tål att sägas igen. Såg Anthony and the Johnsons i nån norsk snackeshow nu på morgonen och började nästan lipa när den cellisten kom in. Så vackert!

Det fulaste som finns är kvinnor i flock som dansar, hoppar och tjuter till Thomas Ledin. Det är verkligt motbjudande. Det spelar ingen roll hur vackra de må vara i vanliga fall. Ledinmusik gör vem som helst riktigt ful.

fredag, mars 10, 2006

Norrländska vansinnesprojekt - del II

Det är nåt visst med norrlänningar och stora grejer. De har den största ytan av landet, de största skogarna, den största staden (ytmässigt). Snart har de den största älgen och för några årsedan skaffade Härnösand sig "världens största flöte". Storslaget.

Härnösand är kanske mest känt som den narkomantätaste kommunen i Sverige (procentuellt i förhållande till population), i alla fall om jag ska tro min kollega P a.k.a Jägarn a.k.a Statistikern. Det låter i och för sig rimligt eftersom det isåfall skulle kunna vara förklaringen till hur kommunledningen valde att förvalta de cirka 2 mille de lyckades få loss i kulturbidrag för några år sedan. För det som hände var att någon femfemma kom på och genomförde den briljanta idén att försöka locka turister till stan med ett flöte i bombastiskt format.

Precis som älgen troligen kom till under ett rusfyllt tillstånd så är jag nästan säker på att idén till världens största flöte är resultatet av ett knarkpartaj på arbetstid.

Jag kan tänka mig att det gick till ungefär så här:
Farbröderna och tanterna i Härnösands kommunhus satt och klippte en hövding på eftermiddagen när ett tjockt kuvert kulturpengar trillade in genom brevlådan. Ordföranden öppnar kuvertet och ser: "wow, två miljoner"

De fimpar jointen och börjar snacka hur de allra smartast ska fördela pengarna. Två miljoner är kanske inte så mycket i Stockholm men i en liten stad som Härnösand kan man nog ställa till med ett par kul event för de cashen. Men många event betyder mycket jobb och mycket jobb betyder mindre tid till att softa. Bättre då att spendera allt på ett enda projekt som dessutom kan ge mervärde i form av ökad turistnäring (för det är efter skogsindustin norrlands största och enda kassako).

De diskuterade en stund och kom troligen fram till att stan inte har ett skit som folk vill komma och se. De får se till att köra en norrländsk klassiker. Kanske ta fram ett bisarrt skrytbygge till exempel. Men det är så jobbigt att börja bygga om i stan och lägga om trafik och sån skit. Återigen för mycket jobb, inte bra.

Hmmm... samtliga kliade sig i huvudet när nån janne plötsligt kläcker det. Vi skaffar oss ett stort fett jävla flöte med tillhörande metspö och lägger i viken. Ja, vad bra det kör vi på. Så var det problemet ur världen. Klubb klubb.

Storälgen ter sig smått genial i jämförelse med "flötet". Jag kan i mina vildaste fantasier inte tro att det är sant att de verkligen klubbade igenom den idén. Hur mycket pengar hade de inte kunnat spendera på att göra nåt kul för ungdomar eller panschisar för den delen. Vem fan bryr sig om ett stort flöte som dessutom inte är SÅ jävla stort? Har det genererat EN enda ny turist så vet jag inte vad jag ska tro.

Det mest ironiska i hela historien är att pengarna aldrig räckte till själva metspöt. Inte för att det gjort hela grejen till en så värst mycket sexigare turistattraktion men nu ligger det ett helt meningslöst tvåmiljonersflöte och är en vagel i ögat på alla som bor i trakten.

Gött jobbat!

torsdag, mars 09, 2006

Världens största älg

Precis när man trodde att mänskligheten nått en form av peak när det kommer till idiotiska turistidéer så stiger en ny kandidat fram och kröner sig själv kungen av arkitektonisk galenskap.

Thorbjörn Holmlund heter en snubbe som driver en vildmarksanläggning upp i Svansele. Han har länge närt en dröm om att bygga världens största älg i trä på toppen av ett berg mitt i obygden. Inte nog med att den ska vara stor som ett as. Den ska fungera som ett hotell och rymma cirka 350 gäster. Älgjäveln ska "bita" i en tallstam som också kommer fungera som hiss och ingången är således via älgens mun.


Hur man kommer på en sådan grej är inte så svårt att räkna ut. Det är vad folk i allmänhet kallar "fyllegrej", men inte Tobbe. Han har på riktigt startat upp projektet som beräknas gå loss på cirkus 50 miljoner. Själv ska han satsa en mille. Resten hoppas han kunna lura till sig från allmänheten. Hallå, varför stoppar ingen killen? Väck honom för i helvete, för hans eget bästa. Ett projekt av denna dignitet startas bara i en fas av mental ohälsa eller av någon som fastnat med näsan i skotertanken. Alltså, Storälgen spöar skiten ur William S. Burroughs värsta heroinhallisar.

Först när jag fick nys om det så gapflabbade jag, i tron att det var ett bisarrt aprilskämt som hängt kvar från förra året, men svalde skrattet när det visade sig vara på fullaste allvar. Hur kan man i sin vildaste fantasi tro att det kommer vallfärda så mycket turistsvin för att bo i en älg. Alltså en del kommer säkert åka dit och glo men fan vad det måste generera deg för att gå runt. Det ligger ju inte så förbannat lättillgängligt heller.

Jag tyckte ishotellet var en idiotgrej också, men kan ändå förstå tjusningen med att allt från ljusstakar och whiskeyglas till sängar är gjort av is. Storälgen däremot, det enda spektakulära med den är storleken. Ungefär lika kul som "Världens största stekpanna" nånstans ute på vischan i USA eller "bocken" i Gävle.

Hoppas inte folk får för sig att göra samma grej med älgen bara. Då lär projektet inte bara gå till historien som världens största älg utan världens dyraste brasa också.

Lyckas
Thorbjörn Holmlund med detta så kommer han säkerligen att nå en form av obskyr hjältestatus i trakten, men det är att spela med lite väl hög insats skulle jag vilja påstå. Om älghotellet floppar så kommer ett stycke vildmarksentusiast att få skaffa hemlig identitet och leva i exil. Man kommer nog inte se med blida ögon på en snubbe som tjatat loss 49 mille och sedan flunkar skiten.

Jag skulle tro att "älgjakt" får en helt ny innebörd och säsongen lär nog sträcka sig bra mycket längre än några fuktiga höstveckor per år isåfall.


Läs mer på www.storalgen.se

Diktatur - ja tack!

Fick en länk skickad till mig nyss (se längst ner). Ett slags potpurri i filmfromat när President George W Bush håller mindre framgångsrika tal.

Visst kan man säga fel. Alla kan säga fel då och då men ärligt talat, lite mer skärpa borde man kunna förvänta sig av en snubbe som sitter på världens mäktigaste post. Att ingen i kongressen tagit sitt ansvar och köpt upp ett par frasiga hitman-timmar för att rädda landets rykte är ofattbart. Bara det faktum att han fortfarande lever får det att lukta konspiration.

Det känns som någon ondsekfull mastermind kör ett osmakligt experiment på resten av världen med Bush som marionettdocka. För att se hur mycket skit världen tål. Hur förklarar man annars att en efterbliven får hålla på och regera världen åtta år i rad.

Varje gång Georgie jr. ska hålla tal så ser hans ögon ut som två pisshål i snön. Det är uppenbart att han inte har en aning om vad han gör uppe vid podiet. Man får ett tydligt intryck av att han hellre vill sitta i sitt ovala rum och leka med fingerfärg eller runka till hobbexkatalogen än att hålla tal till nationen. Helt sanslöst.

Skicka killen på en kurs eller vad som helst. Det finns ju specialpedagoger för rätt grava diagnoser och om än bara en liten förbättring kan uppnås är det alltid något. Jag menar, om de så bara kan förmå honom att iallafall "se ut" som att han hhar nåt där uppe så skulle det vara bättre för alla.

Det är dessutom oerhört grymt att utsätta en mentalt handikappad människa för sådan press och när man tänker efter så är det verkligen demokratins mörka baksida. Frågan är om det inte är lite softare att leva under Kim Jong Il's regim i Nordkorea ändå, än med vetskapen att en kille vars huvud är en vakumbehållare sitter på knapparna till jordens undergång.

Länk till filmen

onsdag, mars 08, 2006

Tjejer som bygger kropp

Igår hittade jag en makalöst rolig bild. Jag var på jakt efter något som kunde tänkas passa som gratulationskort och sprang på ett foto av några damer som pysslar med den lätt bisarra företeelsen "bodybuliding".


Klicka för en större version

Jag vet inte vad det är men jag har alltid tyckt att det är skitkul och kolla in bilder på människor som bygger kropp. Det till trots att jag är en spinkis med lösa mag- och bröstmuskler (jag väljer för mitt självförtroendes skull att kalla det pop-smal). Hur som helst är det nåt galet över det hela. Ansiktsuttrycken brukar alltid göra att det ser ut som man har med ett klassiskt första-lektionen-i-photoshop-montage att göra. Det måste vara freakshowsuget i mig som gör att jag bara inte kan låta bli att bläddra i "B&K Magazine" när jag väntar på pizzan.

Ärligt talat så förstår jag inte riktigt dealen med att de alltid ler och ser sådär mysighemmakvälliga ut i ansiket. Som om de inte alls står inoljade och tokflexar i bikini. Det hade varit rätt mycket trovärdigare om de såg ut att just ha fått en skrevspark hemlevererad.

Det finns två saker jag alltid funderar över när jag ser såna här bilder.

1.
Alltså, tjejerna på bilden är nog inte en dag äldre än tjugotvå. "Lägg av, inte en chans", säger ni. "Det är sant som fan", svarar jag.

De messar upp sin kropp så till den milda grad att de redan vid trettio ser ut att vara minst femtio år längre fram i tideräkningen. Tro lars att de flabbar. De sitter ju på halva lösningen av den stora gåtan. Hur man reser i tiden.

Än så länge verkar de dock bara ha lyckats resa den oangenäma och kroppsliga resan in i framtiden. Friskt vågat, hälften vunnet för att slänga till med en gammal klyscha. Fascinerande ändå, hur mycket man kan åstadkomma med lite smutsiga häststeroider och ett knippe extratider i solariet. Det sistnämnda genererar deras slitstarka och patenterade läderhud som verkligen ser ut att tåla en tidsresas g-kraft. Bring it on liksom.

Ganska otippat ändå kan man tycka, att det är kroppsbyggarna som först börjar närmar sig lösningen. Själv hade jag sett något japanskt brillmongo med vit rock som jobbar på Nasa. Men det är jag det.

2.
Jag har hört en urban legend säga att tjejer som trixar för mycket med testosprutor drabbas av två olika tillväxtproblem. Skäggväxt och s.k. "klittväxt" vilket innebär att klitoris på sikt transformeras till en liten penis. Festligt värre. Och snacka om att elda på det där freakshowsuget. Det skulle vara andra bullar än den skäggiga damen... lite utav två attraktioner i ett.


Sorry Christer att jag återanvände ditt grattiskort - men jag kunde inte låta bli.

Något oavslappnad avslappningsmetod

Om man direktöversätter den halvtrendiga relaxmetoden "floating" till svenska känns det genast lite mindre avslappnande att ligga näck i den där tanken... brrr!

Jag får direkt upp bilden av tanten i Lactal-reklamen.

tisdag, mars 07, 2006

Andra passet

Vad är det man säger? Är det efter tre gånger det blir en vana? Isåfall är boxningsträning väldigt nära en vana nu.

H fyller trettio i dagarna och som present fick han av mig att jag och han skulle träna när det var dags att dela in oss två och två. Han slapp vår ryske tränare som dagen till ära verkade vara på extremt bra humör. Han kom till och med ihåg mig från förra gången. Sån är jag. Gör starkt intryck på en gång... haha.

Nu sitter jag här och känner mig sur i musklerna. Galen träningsform egentligen. Jag kommer nog inte att fortsätta boxningstråden här i bloggen. Bara ta upp om det härnder nåt mer extravagant än mjölksyra.

Över och ut för idag.

måndag, mars 06, 2006

Bloggfrossa erbjuder gratis Klagogramservice v.1.02

Som ett led i mina ambitioner att utveckla Bloggfrossa kom jag att tänka på mina funderingar jag hade kring en klagogramservice för ett tag sedan. Det skulle fungera ungefär som telegram och blommogram fast med den lilla skillnaden att man gör mottagaren uppmärksam på sitt missnöje istället för tvärtom.

Min idé var ju att man skulle kunna beställa specialskrivna klagobrev och då kunna välja vilken förargelsenivå man kände att man ville kommunicera, samt tillval som lyxgnäll eller vanligt tråkigt.

Jag fick till min stora förvåning snabbt ett antal beställningar på hämndbrev. Bland annat en kille som önskade göra upp med en slyngel på Dells kundservice. En annan hade trots upprepade försök att säga upp en prenumeration fortsatt få paket nerdimpande en gång i månaden och kände hämndbehovet surra ända från fötterna.

Arbetsförmedlingen har visat sig generera mycket vrede ute i stugorna, likaså CSN, Försäkringskassan, Plusenergi. Vissa tycker att mäklare är heta hatobjekt medan andra bara har en keffig granne, jobbig före detta, idiot till chef eller bara har blivit rippad på för mycket deg hos bilreparatören (vem har inte det btw).

Kort sagt, det finns ett stort sug hos människor att leverera skopor med missnöje och sofistikerade förolämpningar till sina ryggapor. Få dem att förstå att gränsen är nådd.

Dock orkar man sällan ta sig för att plita ner sina väl valda ord och dra iväg dem. Det kan lätt kännas som att man upplever förnedringen en gång till och proportionerna har en tendens att nå orimliga gränser om man gör det själv.

Därför är det å mycket bättre att anlita en kille som har gjort gnäll till en hobbyverksamhet och låta honom tuta i den stora tutan när klagonerven värker för mycket.

På sikt kommer min klagoservice självfallet bli en betaltjänst men såhär i början är jag givmildheten själv och tänkte alltså åta mig några testfall helt kostnadsfritt. Tanken är att jag får möjlighet att testköra verksamheten och får se hur det fungerar. Jag sköter alla klagogram per e-post och kommer publicera dem här på Bloggfrossa tillsammans med det svar gnället genererar.

För att jag ska kunna anta mig ett case behöver jag följande info:

Beskrivning av oförrätt - Kortfattad beskrivning av problemet, vad du utsatts för, vem som utsatt dig för det osv.

Missbelåtenhet – Gradera på en skala mellan 1-3, där 1 är lätt missnöje och 3 angränsar till vansinne. För att jag ska veta vilken gnällnivå jag ska lägga tonen på.

Övrig information – Vitala uppgifter som rör fallet. All information i form av mejladress till mottagaren samt annat smått och gott som kan tänkas vara av intresse för mig.

Kom ihåg

Inget fall är för litet. Det måste inte röra sig om händelser som fuckat upp ens liv för all framtid. Det kan räcka att städaren på det lokala badhuset glömt att städa bort alla hårstrån från golvbrunnsfiltret eller att McDonaldspersonalen snålat med saltgurkan en gång för mycket.

Så kom igen och skynda, det är happy hour just for you.

Anlita mig per e-post eller i kommentarfältet.

söndag, mars 05, 2006

Släck mig jag brinner

Idag har varit en av de värsta dagarna på länge. Träningsvärken har antagit onda proprtioner. Det känns som det brinner innanför min hud.

Jag var på så pissigt humör att jag gick ut på promenad i detta förbannade vinterland. Gick i vredesmod. Hjälpte inte mycket men det var skönt att låta min sorgliga kroppskrake få frysa och lida lite. Som straff för att den straffar mig. Mohahahahahaaaaagghh.... skrattet fastnade i halsen

Nu ska jag duscha och Juniorette med. Ber till gud att hon inte gör nummer två. Då vet jag inte vad jag gör. Rullar mig i snön och ber dem* plocka in mig kanske.

*Männen i vita rockar som åker runt och scoutar efter nytt folk att köra sina trix på.

Bredbandsbolaget jag hatar er

Alltså jag är så förbannad just nu att jag snart imploderar.

För första söndagen på många år sitter jag och längtar efter första telesäljare som ska ringa och sälja på mig en tidningsprenumeration, mr music, kallingar eller för all del el- eller teleabonnemang. Han eller hon kommer att få känna på en släng av min fantastiska psykvrede vill jag lova. För jag har gått och blivit trött. Hädanefter kommer jag bete mig som ett jävla skithuvud mot alla som ringer och erbjuder någonting till en rimlig kostnad. Åhhh, de ska få må brunt på jobbet. De ska få darra innan de ringer nästa samtal.

Innan jul ringde ett halt säljsvin från Bredbandsbolaget och lyckades på ett mirakulöst sätt få mig att inte slänga på luren. Han måste vart bra för de brukar inte komma särskilt mycket längre än: "Hej mitt namn är XX och jag ringer från..." KLICK!

Något trix måste han dragit för jag lyssnade och tyckte hans säljargument lät smutt. Att ha allt på samma ställe och dessutom så sänka min bredbandskostnad.

Givetvis skulle allt vara sjukt smidigt. Jag behövde bara säga ja ett par gånger på en inspelning, resten skulle de ordna. Jag borde kanske anat oråd när han sa: "Håll i hatten för nu åker vi mannen" men jag flinade bara och svarade "visst visst". Jag får skylla mig själv för jag gick på det. Idag vet jag bättre och jag har inte känt mig så frustrerad och förnedrad sedan jag gjorde lumpen som jag gör idag.

När jag signade mig så skulle ett modem komma på posten. Det gjorde det inte. Mitt teleabonnemang skulle de säga upp (jag skulle inte behöva röra ett finger). Det har inte gjorts. Det som däremot har gjorts är att jag fått sämre prestanda än jag betalar för under snart tre månader. Jag fick inte min trådlösa uppkoppling att fungera eftersom jag hade fel modem och först när jag ringde teknisk support i tio omgångar kom de fram till att de "glömt bort" att skicka min skit. I fredags fick jag loss ett modem som visar sig vara sämre begagnat och så fasansfullt fult värdet på fastigheten sänks.

Dessutom saknades givetvis en kabel vilket gör att telefonen inte funkar samtidigt som mitt breda band. Jag får välja mellan att ringa eller surfa. Det är så jävla mycket 90-talatt jag håller på att spy. Sedan i fredags kväll har jag lagt c:a 5 timmars samtalstid hos Bredbandsbolagets support och de har ingen jävla aning om vad de olika avdelningarna kan göra. De lovar att återkomma men gör det inte så här sitter jag med en jävla u-landslösning och kan bara nås per mobil. Vem vet om jag någonsin kommer att få någon reda i detta träsket.

Jag saknar Televerket. Inga val - bara ett alternativ.

Det är inte så att världen går under för att jag nte kan ringa och surfa samtidigt, men är det något jag verkligen hatar så är det att bli fistad av ett bolag som lovar guld och gröna skogar och sedan inte kan hålla ett skit. Jag är så pissed off just nu att jag skulle vilja elda upp något. Helst bredis huvudkontor men eftersom mordbrand är rätt osoft så får jag nöja mig med att hämnas på alla telesäljarsvin.

Många tycker nog att det inte är deras fel, att det bara är ett jobb och att de säkert är studenter som gör det för att dryga ut sin CSN-lön. Men jag är ledsen att säga att de ätit upp mitt tålamod nu. Det är dags att börja ta ansvar för vad de ställer till med.

Det kommer inte bli kul att försöka sälja nåt till mannen som blev trött igen... var så säkra!

fredag, mars 03, 2006

Dagen efter

Smärta!

Så inleds dagen och ändå är detta nog bara en försmak av vad jag kommer få uppleva imorgon. Träningsvärken har en tendens att bli värst två dagar efter.

Förväntansfulla kom vi upp till den ruffiga träningslokalen. Det luktade boxningshall. En blandning av gammal svett, blod och mycket vilja. Nederlag och segrar. Sånt sitter i väggarna. Innan vi visste ordet av hade uppvärmningen börjat och jag tyckte att det kändes ganska bra, som förr på nåt sätt. När uppvärmningen var över en halvtimma senare var jag redan slut.

Tränaren var en hård jävel (kanske en av de hårdaste jag träffat) av vad jag uppfattade som ryskt material. Han var hård, bister och lät ingen falla ur och fubba. Han hade pondus. Allt, man måste ge allt annars jävlar. Han körde en viss jargong som nästan fick mina sköra reklambyråöron att trilla av. Kontorsvärlden har gjort mig fragil som en liten blomma eller kanske snarare maskros. Jag pallar inte riktigt med den machostilen längre.

Det hoppades och studsades och det mesta kändes exakt som förr fast mycket mycket värre. Allt löst på kroppen kändes extremt obekvämt. Trots att jag inte har så mycket till bringa kändes det som att jag släpade på en d-kupa. Mina obefintliga bröstmuskler studsade upp och ner och liksom skavde. Jag fick en glimt av vidden av min kropps totala förödelse. Sedan var det dags för säcken.

Vi delades in två och två och H som var med hade "turen" att hamna med tränar'n. Innan en timme gått av träningens två ville jag bara dö. Jag sneglade mot H:s håll då och då. Han var hålögd. Vi turades om att slå på säck och träna kombinationer, medicinbollar och situps, armhävnmingar och knäböj och så mera säck... När de två timmarna var över så kände jag inget längre. Alltså jag kan lätt säga att detta är fysträning på brutal nivå. Gymens boxercise - javisst - ge mig tre sådana pass i rad så kanske vi börjar närma oss den totala utpumpning en riktig boxträning ger. Och då har vi inte börjat sparra och slå på mitsar än.

Min vän M frågade efteråt när vi talade på telefon varför vi tog ut oss så. Tillåt mig flabba. Det är inte som att man har så jävla mycket val. Det är en diktatur under två timmar där tränaren ÄGER dig. Ta en paus under den tiden och du... eller nä det FINNS inte ens.

Jag försökte förgäves slösnacka lite med tränaren efter passet. Ingen respons. Noll respekt. Det är precis så det ska vara. Man måste förtjäna respekten, han vill inte ens ödsla munläder på de som inte visar att de förtjänar det och sånt tar en stund. Nån form av machosistisk ådra får mig ändå att se fram emot nästa pass.

Jag känner hur sorgligt och humorlöst detta inlägget är men det finns heller inte särskilt mycket att skratta åt. Jag har ont med stort ONT i varenda millimeter av min kropp. Enda anledningen att jag är på kontoret idag är att min kroppssmärta skulle ta kål på mig om jag låg i sängen... och då är detta bara en försmak.

Över och ut för nu.

torsdag, mars 02, 2006

Första passet...

D-Ö-D

Hårdast i stan

Idag smäller det. Första boxningspasset på tolv år. Nu snackar vi inte nån fjösig boxercise på nåt flashigt gym utan the real deal. Fan vad tufft.

Jag har ju i perioder och med ganska misslyckat resultat försökt manipulera min kropp och kondition i balans för att motverka det mest djävulska handikapp hos otränade - den beryktade kroppslösheten.

Det känns som att kroppen gett upp när man är smal men otajt som fan. Musklerna existerar tekniskt sett men verkr tagit ledigt och är hemma och kollar på video. Deppigt, men inget som inte lite hård träning kan fixa... det gäller liksom bara att faktiskt utföra den där träningen också.

Varenda gång jag kommit igång med något nytt har jag varit ruggigt motiverad. I en vecka. De som följt bloggen en längre tid vet att jag sprang tappert. Sedan kom det en fulhöst och sabbade upp löpsuget och dessutom är det en högriskaktivitet att ge sig ut på isbanan utan broddar nu. Sedan är löpning skittråkigt och bara för kärringar. Inget för så råbarkade och genomhårda MÄN som jag såklart.

Men idag gäller det alltså. Idag ska jag damma av min vänster-höger och känna säck. Ringde klubben i tisdags och tränaren verkade sådär lagom intresserad och ganska sur. Perfa. Jag hatar gym-käcka människor. Man ska inte vara glad när man tränar boxning... fokuserad, visst, men fan inte glad.

Det tragiska i samtalet var att jag undrade hur det går till när man vill börja. Då frågade han hur gammal jag var och jag svarade att vi var tre personer mellan tjugosex och trettio år. Han suckade djupt eftersom det är försent att ens hoppas på en karriär ändå och sa att det var tisdagar och torsdagar som gällde då. Andrahandssorteringen. Motionsboxare är ett svärord. Det kommer jag ihåg sedan jag faktiskt satsade för längesedan. Man hatade de asen som kom dit för att hålla sig i form och idag är jag ett av dem. Man måste ha hjärtat med annars är det ingen idé. Därför kommer jag satsa som att jag tror att jag är femton bast fortfarande...

Hoppas bara det håller i sig den här gången.

onsdag, mars 01, 2006

En form av ordvitseri

Direktöversätt (till engelska) och upprepa följande högt för dig själv:

Köpa-Se-Stol-Tio


...Mohahahahahaha, moget värre.