tisdag, december 23, 2014

Vi måste prata om Birro

Igår läste jag Anders Westgårdhs sista krönika för Aftonbladet, där han verkligen lyckades kittlade alla sverigedemokraters ömmaste punkt och gensvaret var som väntat lika snabbt som det var kletigt och vildsint. Som att vattna en påskbrasa med napalm. På sin blogg publicerade han sedan ett litet urval av den imbecillism han triggat igång och jag måste säga att läsupplevelsen är en slarvigt blandad cocktail på förfäran och förtjusning. Rassenötterna tänder till på alla cylindrar så fort någon uttalar sig och blottar i samma sekund hur illa det är ställt med läs- och skrivförmågan bland de som säger sig värna om Sverige. Ett sådant totalt jävla mörker. Och så sent som idag läste jag att Aftonbladets Carina Bergfeldt fått ta emot närmare femhundra mail, efter en kolumn där hon drog parallell mellan det politiska läget i dagens Sverige och Tyskland 1932, där man bland annat skrev att hon skulle våldtas med ett basebollträ analt av somalier. Den texten måste verkligen ha träffat där den skulle. Jag blir mållös. Våldtas. Analt. Med ett basebollträ. Av somalier. Här undrar jag om inte 'peak hat' måste ha uppnåtts ändå. Vilket osökt får mig att tänka på Marcus Birro.

Jag har verkligen fått bita mig i läppen för att inte kommentera ett av Sveriges kanske märkligaste mediafenomen genom tiderna, den till synes oändliga Birrogate som de senaste månaderna har kulminerat i ett slags fyrverkeri av superlativt munhuggande mellan Birro, den nyfrälsta kristna delen av befolkningen och ett par småfascistiska röster på ena flanken, och twittervänstern, delar av journalistkåren och ja... typ resten av klabbet på den motsatta. Vare sig man vill eller inte har man fått sig till livs något som pågått i många år – hur fruktansvärt synd det är om Marcus Birro – precis hela tiden. Det tär på psyket. Och efter att någon gång förra veckan ännu en gång ha överrumplats av en nyhet som bara måste ha repriserats minst lika många gånger som kvällstidningarnas gamla hederliga sommarplågor: "Så mycket tjänar dina grannar", "Så mycket är din bil värd" och så vidare går det bara inte längre. Det bildas ett övertryck.


Är det verkligen rimligt att ens EN gång under sin livstid tvingas utsättas för "nyheter" av det här slaget? Ändå tror jag att jag bara i år har mötts av den (och här hade jag vanligtvis säkert dragit till med tresiffrigt) fyra gånger. Det är svårt att förmedla den känslan det genererar utan att ladda språket med mustiga beskrivningar av mer grafisk art, som t.ex. att jag riktigt kan känna en skenande eksempåväxt på min hjärna, att jag reflexmässigt grips av lusten att hälla salt i ögonen och... ja, ni fattar. Men jag tänker att jag ska nöja mig med att säga att det förstör min dag den här gången. Men som det förstör dagen sedan. Något så in i helvete förstör det dagen. Alltså det förstör min dag så till den grad att jag är rädd att jag själv riskerar att bli tvungen att kontakta psykakuten... Nä, fan nu var jag där igen. Det här funkar verkligen inte... Hrrrmm, vi börjar om igen...  

Så här: Jag tycker att det är en jobbig nyhet, rent av beklämmande, att intet ont anande sitta och läsa exempelvis gp.se och plötsligt bli exponerad för information som förtäljer att Marcus Birro har stängt sitt Twitter-konto. Igen. Det känns ovärdigt. Det måste väl ändå finnas någon sorts lägsta gräns för hur generöst man får lov att tolka in ett nyhetsvärde i saker och ting. På riktigt. Att Marcus Birro meddelar att han tänker sluta twittra är INTE ENS HÄLFTEN så intressant som nyheter om lägsta priset på julskinka, förseningar på en busslinje eller att en sjukpensionär inte har fått sin soffa levererad ännu trots att hon blivit lovad att får den före jul. Ändå har jag som sagt blivit uppmärksammad på exakt just det och inte bara den här gången utan som sagt vid upprepade tillfällen bara under det senaste året.   

Därmed är det inte sagt att det är ok att Marcus Birro får ta emot hot och obefogade kränkningar. Varje person har rätt att uttrycka sina åsikter, även om de är obekväma, kontroversiella eller rent av idiotiska – utan att för den sak skull bli föremål för någon slags fri jakt. MEN. Med den rättigheten kommer också en slags tyst överenskommelse om att man måste tåla att bli emotsagd. Angriper man en person eller en grupp människor får man också räkna med motangrepp. Ju hårdare eller klumpigare man uttrycker sig desto mer onyanserade tenderar också protesterna att bli. Detta vet Birro mycket väl. Han säger själv att han valsat runt i offentligheten under två decennier och han har ju stuckit ut hakan rätt rejält några gånger (minst sagt) under åren. Om han på riktigt hade tyckt att det var så himla jobbigt att bli kölhalad i sociala medier och andra forum, så har han under årens lopp fått chansen alla dagar i veckan att lära sig att uttrycka sig på ett sätt som inte får människor att fucka ur och gå bananer på honom. Milt sagt. Ett visst ansvar måste man ta för det man skriver. Det gäller alla och det är nog de flesta med på. Utom just Marcus Birro. 

Gång på gång har Marcus Birro tagit sig rätten att måla med den bredaste penseln från sina olika plattformar med minst sagt god räckvidd. Gång på gång har han också lyckats rulla igång en boll av reaktioner med sina texter, så pumpade med expressiva formuleringar och kraftord att jag inte kan hejda en alldeles fnissig bubblighet att löpa amok inom mig. Han har genom en flagrant överanvändning, på helt egen maskin, lyckats förbruka och totalt vattna ur ord som ryggradslös, perverterad, vämjelig och feg. Men kanske allra mest ordet hat. Det har han lyckats montera ner till ett ingenting bestående av två konsonanter med en vokal i mitten. Varken mer eller mindre. Det mina damer och herrar – är inte dåligt. 

Marcus Birro gillar att ta i när han skriver och hålla en hård ton. Jag förstår honom. Innerligt. Jag tycker också, och det här menar jag verkligen av hela mitt hjärta, att det är något underbart förlösande i att ta i lite när man skriver. Skriva så att det känns. Problemet är bara att Marcus Birro inte tål att någon annan uttrycker sig lika... låt oss säga mustigt. Han verkar på riktigt anse att han själv har något slags heligt patent på att raljera stenhårt benhårt mot vem han än känner sig manad att trycka till. Men så fort någon reagerar, säger emot eller laddar sin text enligt samma modell som han själv, då hänger han sig med hela sin kroppstyngd i stora hat-tutan. Han slår larm. Då är de förbannade bromsar av smuts, fega jävla insekter som sprider sin träck och tror att världen är ett hånfullt hatiskt hål – där de sitter bakom sina datorskärmar och ja... hatar. Wow!  

Är det inte hinduismen eller islam som får smaka den store poetens vrede så är det kvinnliga kulturredaktörer, feminister eller den fria aborträtten. Eller vem som helst som går i clinch med Marcus Birros lilla världsbild. Det kräver inte mycket googling för att hitta en uppsjö av hans passivt aggressiva och rasande pulserande svador. Ändå skäms han inte för att gråta ut som Lille Skutt i precis alla kanaler. Och hade det inte varit för att han lyckas hamna i centrum precis varenda gång han känner sig skymfad så hade det kanske kunnat få passera. Men nu blir det en riksangelägenhet som drabbar precis alla, även de som inte är inblandade och det är problematiskt. För precis som i Pojken och vargen slutar folk att lyssna, börjar störa sig och efter att ha fyllt garderobslängor med avlagda och malätna offerkoftor blir Marcus Birro väldigt svår att ta på allvar. Men det är stor skillnad på ringaktning och hat. Hat eller näthat är INTE synonymt med att uttrycka sig i starka eller raljanta ordalag om någon även om det är exakt det Marcus Birro själv verkar tro fullt och fast. 

Med det sagt ska jag försöka vara saklig och sansad nu även om affekt vanligtvis är mitt mest rimliga sinnestillstånd när det handlar om mannen i fråga. 

Den fria världens största gråtbebis har på sistone varit lite mer missnöjd än vanligt. Först twittrade han att den gemensamma nämnaren för den största delen av världens terrorism är Islam. Många blev arga och de kritiska replikerna börjar hagla. Tonen var hård och Marcus Birro kände sig hatad. Sedan tackar han ja till att bli intervjuad i en högerextrem podcast, blir petad från sin tron som kolumnist på Expressen. Allt går fort och Marcus Birros eget missnöje låter sig inte dröjas. Vitt och brett gråter han ut i varenda litet utrymme han får möjlighet. Han använder sin vid det här laget klassiska retorik för att gå till mottattack. Det har ju funkat förr. Problemet är bara att han kanske har visat lite för mycket av sina unkna åsikter för att det ska gå att snacka bort med lite finpolerad lingo. Kort därpå bryter även hans förlag med honom och jag måste erkänna att jag tycker att han får lite väl mycket på sitt bord. Inte för att det är oförtjänt men för att han plötsligt verkar befinna sig i ett fritt fall karriärmässigt. Och det är nog fan inte särskilt ball.  

Jag lämnar det därhän att han parallellt med alla professionella motgångar även fått motta hat och hot från olika håll. Det är verkligen inte ok. Det är ett gissel men det gör honom inte unik. Alla som uttrycker starka åsikter får ta emot infekterade spottloskor på volley. Ju högre plattform man står på desto större växer sig lavinen. Marcus Birro verkar ha fått för sig att han är den mest drabbade personen på jorden och att det är helt obfogat. Han ger uttryck för ett extremt oskönt martyrskap och målar ut en vänsterextrem twitter-elit som den värsta falangen när det kommer till att sprida sörja. Men alla som skrivit i negativa ordalag om t.ex. SD vet att det är en massivt minerad mark man ger sig ut på. Jag har själv fått ta emot en hel del skit via mail och ibland i kommentarer för texter. Ibland med all rätt, ibland ganska obefogat. Även personangrepp (en masse) hot och ett par mordhot har jag fått genom åren och det är verkligen osoft. Det vet jag. Men det är skillnad på motangrepp och uppiskat hat. Eftersom jag precis som Marcus Birro gillar att ta i när jag skriver så vet jag att reaktionerna kan bli ganska så over the top ibland. Men det är inte per automatik hat det rör sig om. Man kan inte att skriva hur raljant som helst om en person eller grupp av människor och sedan slå hat-alarm så fort någon svarar i affekt. Det blir bara irriterande.    

Men det är exakt det Marcus Birro alltid väljer att göra när saker inte flyter på som det ska. Han fyller spaltmeter med pressporträtt där han sitter gravallvarlig och blankögd och lipar loss om hatets lakejer, om alla offentliga tyckare och tänkare som hukar i sin politiska korrekthet, om de fega och ryggradslösa i maktens korridorer som oförtjänt behandlar honom som en slags paria. Hur alla vill se honom falla. Snyftar att han inte klarar mer utan måste lämna landet (vilket alltid innebär en tvåveckors semester i Italien). Stänger twitter. Sedan är det upp och hoppa igen. Skillnaden är bara att gensvaret verkar utebli den här gången. Visst har han en skara trogna lärljungar som kommer till undsättning men det gör de ju alltid. Det är kanske inte så enkelt att det bara är några rabiata vänsterextremister eller misogyna redaktörer som manar på hans undergång den här gången. Kanske tycker de flesta att han faktiskt passerat gränsen för vad som är ok den här gången? Jag vet inte. Men jag tror kanske att ett förlåt hade varit ett mycket bättre glidmedel än att söka konfrontation med uppbackning från sina kristna bundsförvanter och några lumpna sverigevänner.

Nu är det som det är och Marcus Birros huvudsakliga plattform förutom sin egen blogg är numera den värdekonservativa och vad jag förstår fett frireligiösa tidningen Världen idag samt någon sorts kolumn på bettingsajten Rekatochklart. Jag hoppas verkligen att han får behålla de jobben. Jag hoppas också att det ger honom lite frid och utrymme för reflektion och självrannsakan. Det kan nog vara bra. Kanske kommer det ut en helt annan Marcus Birro på andra sidan. Det hade varit fint.

Kanske är det den annalkande julen som gör mig så naivt hoppfull, men man vet aldrig. Oavsett lär vi bli varse när han öppnar sin twitter-kiosk igen, vilket jag knappast tror kommer dröja längre än tills över helgerna.



fredag, december 12, 2014

Så många svek och sorger, men jag förlåter dig ändå, Kurt Sutter

Så passerade ännu en serie ur vår tid och kommer aldrig mer tillbaka. Jag pratar givetvis om Sons of Anarchy vars finalavsnitt sändes i tisdags. Jag lovar att INTE spoila det utan mer sammanfatta serien som helhet, ur mitt perspektiv, utan att gå särskilt djupt in i detalj på en massa händelser.


Jag minns när jag började titta på Sons of Anarchy. Den kom som ett ganska uppfriskande inslag i veckans tv-meny som för tillfället bestod till stor del av välberättade historier med (mer) lågmälda skeenden. Sorgen efter The Wire hade klingat av en aning och jag kände mig redo att prova något nytt. Det var Josefine som tyckte att vi borde testa lite mc-våld, jag var ganska skeptisk för jag kände mig osäker på om det skulle kunna bli något annat än en platt historia med mycket pang-pang och och en testosteronhalt koncentrerad som frän pungsvett i en gubbes skinnbrallor. Visst, en spännande inramning med det lilla mikrosamhälle av organiserad brottslighet som kretsar kring den ganska vedertagna bilden av kriminella motorcykelklubbar. Men inte så mycket mer än så. På pappret.

Vi hade väntat ut ett par säsonger och jag tror att året var 2010 när jag lite motvilligt gick med på att kolla in pilotavsnittet. Jag var inte jätteimponerad men vi fortsatte titta. Jag minns att mina misstankar om spekulativt övervåld redan tidigt infriades, ganska exakt enligt det recept man fått sig till livs genom åren, tack vare media och urbana legender om den rådande hänsynslösheten inom mc-världen. Men den födde också något mer. Josefine fattade tycke för serien redan efter två avsnitt och kanske någonstans kring fjärde eller femte episoden var även jag fast. Det har blivit lite mer regel än undantag för de serier jag älskat mest genom tiderna, att jag inte blivit blixtförälskad direkt, utan mer legat sked ett tag och låtit den växa in (Lex: The Wire).

Men som den växte in. Under åren har det oborstade lite bångstyriga brödraskapet kommit att bli ett viktigt inslag i vardagen. Diskussioner kring matbordet och en gemensam längtan efter nästa avsnitt. Jag gillade redan från början att storyns grundvalar utgår ifrån och bygger på en ganska generös men ändock en nytolkning av Shakespeares Hamlet. Om det har det skrivits tusentals artiklar så jag behöver knappast göra någon vidre utlägging om Jax Teller som den förvirrade och ångestridne prinsen, Clay Morrow som den elake kungen som fulspelat till sig både drottningen (Gemma Teller Morrow) och kungariket (SAMCRO) genom att rygghugga sin broder (John Thomas Teller)... und so weiter, und so weiter. Det var mycket det som höll samman serien. I alla fall till en början. Det var också det som gjorde att jag länge köpte de vulgära bufféportiornerna av övervåld som serverades vecka efter vecka. Mitt där i allt det dammiga, blodiga och brutala fanns också något djupare. Karaktärer som växte och kom nästan till livs genom LED-burken på väggen. Så många svek, så många sorger, så mycket smärta, så mycket mörker. Och ond bråd död. För att inte tala om alla tillfällen den rev upp en nästan fysisk längtan efter hämndens ängel som då och då dyker upp för att skipa en, om inte särskilt samhällsbyggande så i alla fall väldigt poetisk, rättvisa. Sons of Anarchy helt enkelt har fyllt det kittlande behovet av fiktion och verklighetsflykt som uppstått i bakvattnet av alla relationsdramer av mer realistisk art – utan att gå fantasy helt över en. Ungefär som The Walking Dead gör, men kanske aningen mer nära verkligheten ändå. Kort sagt. Kurt Sutter & Co lyckades skapa en, för sin genre, ovanligt stark relation mellan mig och rollkaraktärerna i Sons of Anarchy och i fyra hela säsonger och en bit in i den femte fortsatte jag att förvånas över hur den kunde leverera en så konstant hög nivå.

Under årens lopp har serien i stort hunnit bjuda på fler chockerande vändningar än många andra serier någonsin gör och jag tog snabbt Jax, Opie, Tara, Clay, Juice och inte minst Gemma (som jag haft extremt svårt för under större delen av serien) till mitt hjärta. Bara för att nämna några. De blev snabbt det gäng kriminella kompisar jag aldrig har haft, men som jag brukade träffade varje vecka – de iklädda sina skinnvästar med fräckt klubbmärke, jag i mina rutiga pyjamasbyxor av nopprig flanell. Och det var fint.

Men så kom fallet. Inte så att den hoppade hajen i en isolerad scen utan det dåliga började långsamt sippra upp som något brunt och ovälkommet ur golvbrunnen. Jag tror det började efter Opies död i tredje avsnittet av femte säsongen. Det är vad man på riktigt kan kalla en episk scen. Reaktionerna lät sig inte dröjas. Fans världen över uttryckte sin chockartade sorg och diskuterade vilt i forum och nätartiklar som om vore Opie en nära vän eller familjemedlem i verkliga livet. Nu skulle inget bli som förut och det blev det inte riktigt heller. Visst serien fortsatte men redan i nästa avsitt kunde man känna tomgångens monotona lågvarv börja knyta näven runt allt som hittills hänt. Det var som om hela manusteamet fick paff-punka och allt började spåra ur och även om det glimmade till många gånger efter det så repade sig Serien tyvärr inte riktigt till samma nivå igen.

Mycket hade man kunnat förlåta. Det är mycket att kräva av en serieskapare att lyckas trollbinda sin publik rakt igenom en series livstid. Lite dippar får man räkna med och det var också det som gjorde att jag inte gav upp utan troget bänkade mig vecka efter vecka. Hoppet om att Kurt Sutter åter skulle börja leverera.

Det som i själva verket hände var att historien och relationsskildringen fick en allt mindre roll i berättandet. Kvar fanns förvisso kryddan av gränstänjande omoral, taskiga kvinnosyn, våld och inte minst actionladdade mc-/biljaktscener. Men utan själva ryggraden i serien blev det nu huvudingredienser som blandades upp allt mer med meningslösa karaktärer, oförklarliga sidospår och taffliga försök att väva in burlesk humor. Själva grundhandlingen började kännas allt mer avlägsen och hela sjätte säsongen var en enda lång besvikelse tyckte jag. Med några få undantag som Jax sista uppgörelse med Clay och det groteska mordet på Tara kändes ingenting längre utan flöt bara på som en jämntjock gröt, fylld med Kurt Sutters personliga perversioner. Det inte bara störde mig. Det äcklade mig.

Efter att mirakulöst nog ändå ha lyckats resultera i en av de mest uppseendeväckande säsongsfinalerna genom tv-historien så var jag ändå beredd att förlåta Kurt Sutter för att han hade slösat så hänsynslöst med min tid (och känslor). Även om mitt förtroende för honom som serieskapare var ganska hårt åtgånget så kan ett säsongsupplägg knappast bli mer lovande med en sådan föregående avslutning. Dessutom var det sedan länge bestämt att sjunde säsongen skulle bli den sista, så mina förväntningar var såklart löjligt höga, vilket egentligen var helt i sin ordning med tanke på vad han med sådan fingertoppskänsla hade lyckats åstadkomma under seriens fyra första levnadsår. Besvikelsen skulle komma att bli monumental.

Sjunde säsongen blev inget av det jag hade hoppats. Istället för att ta tillbaka det som en gång gjorde serien så vansinnigt stark valde han att skruva upp allt det som hade gjort den så dålig. Jag fick för mig att han Kurt jävla Sutter gjorde ett medvetet val genom att spendera budgeten till sista säsongen för att ge uttryck för sina inre skruvade lustar hellre än att återupprätta sin egen heder och ge fansen en värdig slutsäsong. Det vi fick i sista säsongens första tio avsnitt var bara en svallvåg av omotiverade mc-/biljaktscener, förutsägbara hämndscener, avrättningar, massmord och en hormassaker. Jag tänkte ett veritabelt växande hat mot Kurt Sutter. En sådan jävla sopa alltså. Gång på gång frågade jag mig om Kurt Sutter hade fått en stroke och inte kunde tänka ihop en vettig händelsekedja eller om han bara hatade sina tittare. Ett smart drag hade oavsett vad varit att kapa ner kanske bara tusen av statisterna i seriens porrfabrik och använt pengarna till att anlita en vettig manusförfattare. Då hade allt kanske kunnat bli helt annorlunda. Men istället valde han att hålla publiken gisslan genom en följetong av långfilmslånga avsnitt helt utan någon rimlig anledning. Det hade kanske kunnat vara ok att låta avsnitt efter avsnitt vara 90 minuter om det verkligen var strid på kniven för att lyckas knyta ihop grissäcken en gång för alla.

Men Kurt Sutter hade egentligen inte särskilt mycket mer att berätta. Det han valde att bjuda sina trogna fans på var istället en kavalkad poänglösa fängelsevåldtäkter, motbjudande tortyr, andefattigt relationsbyggande för att inte tala om märkliga sexscener. Att Tig (en av medlemmarna i brödraskapet) fattar tycke för en transsexuell person, och att de sedan inleder en kärleksrelation, hade mycket väl kunnat bli hur enastående som helst för serien. Men inte när det görs som något slags höhö-igt skämtinslag. Då blir det bara platt och irriterande. Eller en scen där Chibs stämmer träff med stadens nya polischefen i ett bilgarage och hon plötsligt blir så knullsugen att hon säger till honom att ta henne, där och då, på polisbilens motorhuv, framför ögonen på han med mössan som Kurt Sutter av någon oförklarlig anledning låter agera klubbmedlem under en lång tid utan att denne tillför ett endaste litet piss till serien. Han med mössan måste vara alla tv-serier genom tidernas utan konkurrens mest menlösa karaktär. Bara castingen av honom skulle räcka för att jag som tv-bolagschef i ren reflex skulle ha döda serien med en fingerknäppning. Jag kan inte komma på någon annan anledning än att han måste varit där som någon slags barmhärtighetsåtgärd för någon polare eller liknande. Skådespelarmaterial lär det knappast varit tal om och det där meth-langarutseende kombinerat med villkorligt-frigiven-aura gjorde att jag spontant greps av en lust att knäa in ansiktet på honom varje gång han var i bild, vilket i sin tur fick mig att undra om Siwert Öholm kanske hade rätt ändå).  Alltså, make till amöba får man leta länge efter. Och då var den scenen troligen hans största bedrift under sin tid i serien ändå.

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst och lista saker som blev dåligt med Sons of Anarchy efter Opies död. Det finns hur mycket som helst att kritisera. Men det kanske räcker såhär.

Det gick i alla fall så långt att jag och Josefine varje vecka satt och förbannade aset Kurt Sutter medan vi tittade. Som att det var ett helt självklart inslag i själva tittandet. Jag kände att jag sket totalt i vad som hände och jublade till inombords när Bobby plötsligt fick en kula i huvudet. Jag tittade i ren ilska, bara för att det hade varit så himla konstigt att sluta titta efter att ha investerat så mycket känslor i serien. Jag hade verkligen sedan länge tappat hoppet om ett vettigt slut i Sons of Anarchy när det plötsligt hände något. Jag tror det var i tionde eller elfte avsnittet eller något. Plötsligt glimmade det till och jag kunde trots allt se ett spår av seriens forna storhet. Jag hann tänka att kanske, kanske går det att möta slutet med värdighet ändå – även om det skulle kräva ett riktigt Tre Kronor-slut (om ni minns att den slutade med att Sveriges bästa psykopatskådis Per Ragnar låste in sig själv och alla andra karaktärer i en idrottshall och sprängde hela skiten i luften = epic!)

Men så blev det inte. Det blev faktiskt bättre än så. Mirakulöst nog.

Utan att säga vad som hände kan jag säga att det sista avsnittet var så bra och att slutet blev så värdigt att jag förlåter Kurt Sutter för allt. Jag kan säga att jag hade gåshud över hela kroppen och höll andan under de sista skälvande minuterna och att när slutet kom så släppte klumpen i halsen och gjorde grönt ljus för tårkanalerna. Slutet var sånär som perfekt och gjorde det på något sätt värt all frustration. Utan att spoila något så skulle jag bara vilja ändra en pyttedetalj och det är att jag hade låtit slutscenen gå över i en svartruta några sekunder tidigare. Det hade blivit renare då. Men men. Sons of Anarchy fick ett slut som sitter kvar fortfarande, nu två dagar senare, och som hänger över mig som ett mullrande moln av vemod.

En rätt härlig känsla om ni frågar mig.

lördag, december 06, 2014

Några ord om krisen

Så försatte Sverigedemokraterna landet i politisk kris. Precis som utlovat. Det måste man ändå ge våra kära "Sverigevänner". De tvekade minsann inte på hanen när det kom till att fälla budgeten. BOOM!

Jag har svårt att beskriva det äckel jag kände när jag sedan såg Mattias Lill-Jimmie Karlsson nöjt sitta och malla sig med att de skulle fortsätta på inslagen bana tills de får gehör för sin förståndshandikappade invandringspolitik. Det där med att de skulle ta ansvar var bara ett slott av fisluft. Såklart. Även om de flesta redan från början har fattat att att SD bara har en lösning på alla problem så fanns det beklagligt nog allt för många missbelåtna människor som kände sig besvikna och svikna av systemet. Människor som kanske inte främst drivs av rasism, men som attraherades av att lägga sin röst på ett gäng som inte bara vågar utan njuter av att fucka upp grejer och försökte försvara sitt val med att de faktiskt vurmar för landets gamla, sjuka, arbetslösa och utförsäkrade. Att SD inte är ett enfrågeparti längre utan har växt upp snutit sig och blivit rumsrena. Visst, man fick ju svina lite för att få det lite göttigare själv. Men plötsligt kunde man hävda att man sätter äldrevården i första rummet och ändå få knäppa invandrarna på näsan på köpet. Mer som en liten bonus. Så jävla gött!

Jag vet inte vad jag ska tycka om de gamla, sjuka och arbetslösa som lät sig föras bakom ljuset. Det är svårt att tycka riktigt illa om dem. Men en del av mig hoppas att de ändå hajar till nu när de fattar att deras röst bara användes till att aktivt behålla en fortsatt hög pensionärsskatt, vaska äldrevården och att tacka nej till höjd a-kassa. Att de grävt ner sig själva i skit. Hoppas att det verkligen går upp för dem att stora delar av de löften som SD använde som glidmedel, för att lyckas tränga in ända till roten i de äldre väljarna, fanns med i budgeten. Budgeten man valde att medvetet tacka nej till baserat på en enda fråga. Invandringen. För nu kom kvittot på att det är den enda sanna frågan SD på riktigt bryr sig om. Det kommer aldrig att kunna bortförklaras. Jag hoppas att alla som lade sin röst på dem med de premisserna känner sig förnedrade och inser att de är så fett jävla blåsta nu. Dels för att de inte förtjänar bättre men kanske främst för att Sverige behöver deras vrede när det är dags för omval.

Jag läste att omvalet beräknas kosta en kvarts miljard. Bra pengar. På tal om att vaska grejer alltså. Och där sitter de andra partierna och daddar på var sin sida det lilla problembarnet utan att kunna komma överens. Det verkar nästan som att de njuter lite av att se allt falla och det är så jävla ansvarslöst. Mot väljarna (borträknat SD-falangen då). Mot landet. Ett nytt omval skulle mycket väl kunna leda till samma dödläge igen och vad händer med ett land i limbo om man försöker se det ut ett större perspektiv? Jag vet inte. Men det är knappast bra för någon. Hur ska det se ut om fyra år när man slösat bort ett år på jidder. Ingen kommer kunna lasta den regering det i slutändan blir någonting överhuvudtaget, oaktat hur illa det går.

Gudarna vet att jag inte har en susning om hur det politiska spelet verkligen funkar. Men en sak vet jag och det är att valresultatet tidigare har gett partier 10-13% av rösterna, det är inget unikt, partier som haft hjärtefrågor som inte riktigt funkar med vad majoritetens Sverige anser. Och de har heller inte fått något vidare gehör för det. Just för att majoriteten tycker tvärtom. Man har helt enkelt enats över partigränser om att det där kan vi inte ha. Punkt. Men med Sverigedemokraterna har situationen blivit absurd. Alla andra riksdagspartier har lovat oss att man inte kommer låta SD få inflytande. Så hur kunde det här hända?

Jag orkar fan inte läsa ett argument till om att det är bara för att SD är det enda partiet som vågar prata invandringspolitik. Det stämmer inte. Det är bara det att det inom alla andra partier råder nästintill konsensus i frågan. Det är inte så att invandring är tomma poster i allas partiprogram och budgetar. Men 87% (jag hatar egentligen när den siffran används för att klumpa ihop moderater, liberaler med sossar och vänsterpartister etc men här passar de synnerligen bra) har genom sina folkvalda politiker valt att se på invandring med andra ögon än SD:s suddiga rasseglasögon. Klart är att SD invandrare som tärande enheter, vilket inte bara är fel, utan också borde skicka en varnande signal till en stor del av den egna väljargruppen som på kort sikt kanske lyckats hoppa upp en pinne på hierarkistegen men som i det långa loppet utgör exakt samma "problem" man försöker torgföra gentemot invandrare. Det är smått makalöst att SD genom en slags isoleringsretorik lyckats finta så många av landets gamla och arbetslösa att deras recept är lösningen på alla problem så att de totalt har missat att de själva står på tur. Men nu kom kvittot lite tidigare än väntat kanske. När SD använde sitt mandat till att sälja ut landets svältande åldringar, beröva alla långtidsarbetslösa sitt lördagsgodis och spotta på landets välfärd i stort. Nu råder det väl ändå inget tvivel om att invandringen och endast den är tjurskallarnas röda filt.

onsdag, december 03, 2014

Lärdom

Ni vet när man var liten och kanske skrev något, ritade hjärtan, glada figurer eller en och annan kuk i imman på baksätets bilrutor –  när ens pappa blev sådär till synes oproportionerligt irriterad över att resultatet av ens konstnärliga ambitioner skulle komma att återuppstå i tid och evighet, varenda dag luftfuktigheten blev till kondens eller frost. Med motiveringen att det skulle se obra ut. 

Jag minns att jag brukade tänkta att det var en högst löjlig grej att käbbla om och att jag inte ens kunde förstå vari problemet egentligen låg. Det lågt liksom helt utanför ens begreppsvärld.


Jag vill bara meddela att jag vet bättre nu!