Den senaste tiden har jag promenerat omkring mycket här ute i mitt närområde i allt vidare cirklar. Framför mig har jag skjutit barnvagnen där Sammie ligger. Hon verkar kunna sova precis hur länge som helst, så länge hjulen är i rullning. Och mina ben verkar kunna gå precis hur länge som helst, så länge jag blir stimulerad i öronen. Herregud vad konstigt det där lät.
Det jag menar är att jag älskar radio som format men har nästan helt lämnat gammelradio och lyssnar numera nästan uteslutande på podcaster. Ganska många podcaster. De flesta är pratiga och roliga. Alex & Sigge, Lilla Drevet och Lunch med Montelius tillhör mina absoluta favoriter i det svenska (och tyvärr ganska klena podbeståndet). Jag har försökt mig på Blankens Swanberg men inte fastnat. Anja och Julia är härliga men når inte riktigt upp (än) till den nivån mina tre svenska favoriter håller. Värvet har jag tröttnat på för längesedan. Mitt senaste svenska fynd är Flumskolan som är ganska kul men jag bara har hört två episoder hittills och kan inte riktigt uttala mig om den. En varg söker sin pod är egentligen en riktig favorit (mycket tack vare Liv Strömquist såklart) men jag har tröttnat på att ljudkvalitén är så jävla risig och att det inte verkar finnas någon intention hos de goda podägarna att förbättra den. Det är för övrigt en av de vanligaste anledningarna att jag inte orkar följa fler amerikanska podcasts än jag gör. Det finns svinmånga som verkar intressanta och initierade men herregud vad jag inte orkar lida mig igenom ens två minuter av något som låter att det är inspelat med en leksaksmikrofon INNE I NÅGONS RÖV.
Tidigare lyssnade jag slaviskt på Filip & Fredriks Podcast men var rejält trött på dem mot slutet eftersom det kändes som att de stod helt still i sin utveckling. Jag har alltid gillat Filip och Fredrik och vill gärna fortsätta göra det. Därför var jag tvungen att sluta lyssna på dem. Jag har liksom inte något problem med att poddare håller sig till ett och samma koncept/stil. Men från att bjuda på sig själva och blotta sin sårbarhet i utsatta situationer, lyfta fram sina sämsta egenskaper i ljuset, driva med varandra och fastna i galet skruvade spekulativa skov där hypotetiska situationer och händelser spårar ur som godståg och träffar magen och leder till skrattexplosioner. Allt sådant som gör dem briljanta. Till att allt mer bara bli en timme kändisrunk, drogromantik och allmänt ointressant jidder om någon jävla knark- och/eller sexdåre på Filips gym i LA och en ständig känsla av att dessa herrar har en desperat ängslan för att bli äldre eller kanske framför allt att verka äldre och därmed riskera att tappa sin publik.
Jag tror att jag tyckte att deras nedförsbacke började i samband med att Filip blev pappa. Men inte för att han blev en tråkig jävel som bara snackade om sitt barn. Utan tvärtom. För att han redan i avsnittet precis när hans dotter hade fötts ursäktade sig för att han ens skulle berätta om det. Och sedan vecka efter vecka gjorde allt för att undvika att prata om sitt nyfödda barn. Fy fan vad jag tappade respekten då. Istället berättade han glatt historier om nån tragisk jävla kokspundare som kommit på ett fiffigt sätt att återvinna sitt knarkrus genom att först snorta en jävla massa snö, sedan pissa i en behållare och spruta upp urinet i röven. Wow! Så istället för att fortsätta på det spåret de faktiskt var påväg när de var som allra bäst, bara ett halvår tidigare, när deras tv-format floppade ett efter ett och Fredrik hade börjat bli mycket mer personlig och intressant, typ i samband med att Filip var lite mentalt skör och också väldigt mycket mer intressant. Istället blev de allt mer tradiga och effektsökande tills att de äntligen gick ut och berättade att de tänkte ta en paus. Vilket var så otroligt skönt.
När de sedan gick ut och berättade att de skulle återkomma med ett nytt podformat och det där "nya" bara visade sig bestå i att de gjorde precis samma sak som innan sommaren men nu på engelska (i hopp om att dra en ny och internationell publik). Då bestämde jag mig för att sluta prenumerera och inte lyssna mer. Fy fan att behöva höra samma historier en gång till men på engelska istället. Nä tack. Istället har jag med stor behållning följt dem i deras nya programserie på kanal 5 – Ska vi göra slut? – som är det bästa de gjort på länge och just levererar "något nytt". Det finns hopp om pojkarna.
Men åter till det här med podcaster. Jag tycker det är svårt att hitta nya som jag fattar tycke för i någon större utsträckning. Jag vet inte hur folk gör för att hitta de där riktiga guldkornen för gudarna ska veta att de finns. En personlig favorit sedan väldigt länge är This American Life, som skulle kunna beskrivas som ett P3 Dokumentär möter Verkligheten i P3 men på en containerlast steroider. Då är det ändå en väldigt lam jämförelse men jag kommer inte på någon bättre just nu. Deras känsla för storytelling är verkligen superb. Sedan har jag provat lite olika men fram till igår bara hittat en enda som kan mäta sig med den och som dessutom toppar den – Serial – som för övrigt är finansierat av och om jag inte har helt fel till viss del även produceras av just This American Life.
Jag skulle säga att Serial är det bästa just nu. För att inte säga bästabästa. Tanken är att det ska göras flera säsonger men att varje säsong grottar ner sig i en sann historia och gräver i den och vecklar ut den vecka för vecka i den sanna kronologins anda – så länge det krävs för att komma till botten med mysteriet. Den första säsongen handlar om Adnan Syed som vid 17-års ålder greps, fälldes och dömdes till livstids fängelse (baserat på ett enda vittnes story) för att ha strypmördat sin före detta flickvän. Vecka för tar Sarah Koenig sig an storyn via en ny angreppsvinkel och hon gör det gåshudsbra. Jag minns inte när jag var så besatt av att höra mer mer (och mer) av en podcast. Så fort jag har gått på promenad har jag haft den i lurarna. Så fort jag har kört bil någon stans har jag fortsatt att lyssna och så fort jag fått lite pigg tid över så har jag lyssnat heligt på varje sekund. Det är ingen podcast jag sätter på när jag ska sova. Då blir det grisalyssning och den är helt alldeles för jävla bra för att somna till. Ja ni fattar.
Och då fattar ni även vilket tomrum som uppstår när man nått fram till den där extremt enerverande längtan till nästa episod. Man får abstinens och blir luddig i kanterna. Kan inte tänka på annat. Till slut tar man till metadon och det kan jag säga att det har inte varit lätt att hitta en värdig ersättare men igår bad jag Josefine att hjälpa mig hitta en lämpligt podcast. Hon vet vad jag gillar och hon är en researcher av rang. Jag vill ha mordmysterier, seriemördare, psykopater, olösta gåtor, omvälvande händelser och haktappande berättelser om världens värsta avskum. I love it! Dessutom vill jag att det ska vara välproducerat och det är där det blir problematiskt för gudarna vet att det finns många hobbymänniskor som verkar spela in crimeradio genom att läsa upp oformaterad Wikipediainformation på sin egen laptop och jag berättade ju vad jag tycker om det. Efter en stund hade hon plockat fram två olika alternativ, varav den ena jag redan har glömt namnet på, och så Sword and Scale som verkar vara right up my alley så att säga. Jag har hittills bara hört de två första men tycker att den levererar riktigt jäkla busbra på sin beskrivning: The Sword and Scale True Crime Podcast covers the underworld of criminal activity and the demented minds that perform the most despicable and unthinkable actions. We cover high-profile trials, unsolved murders, serial killers, weird news and missing persons cases.
Behöver jag ens säga: "They had me at demented minds!!"
Men. Det finns bara 31 avsnitt (än så länge) och jag känner redan panik över att behöva gå igenom samma grej som jag just nu går igenom med Serial. Därför skulle jag vilja be om era absolut bästa podcasttips. Det måste inte vara True Crime-tema även om jag ÄLSKAR det. Det kan egentligen vara vilken genre som helst. Gärna dokumentärt men även pladderpoddar och humor. Bara det griper tag i en lite och underhåller skiten ur en. Nu vet ni ju lite vad jag diggar. Vad sitter ni på för guld där ute?
tisdag, november 25, 2014
torsdag, november 20, 2014
Svart som kol
Igår var jag uppe en sväng och hälsade på hos mina favoritmänniskor på kirurgmottagningen. Anledningen var att jag skulle plocka bort stripsen som har suttit tvärs över operationssåret i över en vecka, och övergå helt till en så kallad hudvänlig häfta (brun tejp) som jag ska tejpa såret med i ett halvår för att ärret inte ska se ut som en Capricciosa. Problemet vara bara att jag hade fått nästan som brännsår på halsen av den där häftan där den kommit åt huden utanför såret. Att då börja tejpa med den över ett helt färskt sår och dessutom göra detta i ett halvår kändes extremt olockande.
Jag hade ringt 1177 på natten och frågat hur jag skulle göra och hon jag pratade med tyckte att jag skulle ta kontakt med kirurgmottagningen eller en distriktssköterska. Hon sa att jag kanske var känslig mot limmet på tejpen eller att limmet satt så hårt att det slet på huden och att jag då skulle behöve nåt starkt medel för att lösa upp klistret. Jag frågade om jag kunde köpa sånt på apoteket men hon sa att det jag behövde var eter eller medicinsk ren sprit.
När jag påtalade detta för Syster E på kirurgmottagningen så lät hon väldigt frågande.
– Eter, sa hon verkligen det!?
– Jo, ja det sa hon.
– Näe, då skulle du ju dö.
– Va?
– Ja alltså Eter. Du kan inte hålla på att lösa upp tejpklister på halsen med Eter, du skulle bli helt... och så sa hon nåt som betydde att jag skulle bli helt jävla zonkad och mer därtill.
– Ja jag tyckte eter lät lite konstigt men jag vet ju inte.
– Det var väldigt märkligt sagt. Det är nog bästa att du kommer upp så vi får titta på det.
Sagt och gjort. Jag satte mig i bilen och fräste upp. Hon tittade på såret och skrev sedan ut en silikonbaserad specialtejp som säljs i ark till helt barocka summor. Men ingen eter.
När jag kom hem så spelade jag upp hela historien för Josefine. Hur jag hade blivit tipsad om att be om att få en flaska eter till att lösa upp tejpklistret till syster E:s reaktion på detta och yada yada yada. Hon tittade på mig och såg lite finurlig ut.
– Eter alltså, ja då måste det ha varit någon du har pratat med många gånger då eller?
I vanliga fall är det en av Josefines bästa sidor. Hennes sinne för humor. Kol kommer inte i närheten av potensen i hennes svärta. Men den här gången påtalade jag att det kanske var aningen magstarkt. Som hon fnissade. Bubblande. Hon tyckte själv att hon var så jävela rolig när hon antydde att jag troligen har ringt 1177 och tajtat så mycket och frågat och nojat att de fan inte står ut med mig. Att jag uppnått peak tålamod hos sjukrådgivningen så att de helt sonika har skickat ut ett hemligt PM till alla anställda om att nästa gång någon ringer från det här specifika numret så tipsa om eter – oavsett vad ärendet gäller ska han ha eter.
Jag hade ringt 1177 på natten och frågat hur jag skulle göra och hon jag pratade med tyckte att jag skulle ta kontakt med kirurgmottagningen eller en distriktssköterska. Hon sa att jag kanske var känslig mot limmet på tejpen eller att limmet satt så hårt att det slet på huden och att jag då skulle behöve nåt starkt medel för att lösa upp klistret. Jag frågade om jag kunde köpa sånt på apoteket men hon sa att det jag behövde var eter eller medicinsk ren sprit.
"Sa pôjka ha lite eter" |
– Eter, sa hon verkligen det!?
– Jo, ja det sa hon.
– Näe, då skulle du ju dö.
– Va?
– Ja alltså Eter. Du kan inte hålla på att lösa upp tejpklister på halsen med Eter, du skulle bli helt... och så sa hon nåt som betydde att jag skulle bli helt jävla zonkad och mer därtill.
– Ja jag tyckte eter lät lite konstigt men jag vet ju inte.
– Det var väldigt märkligt sagt. Det är nog bästa att du kommer upp så vi får titta på det.
Sagt och gjort. Jag satte mig i bilen och fräste upp. Hon tittade på såret och skrev sedan ut en silikonbaserad specialtejp som säljs i ark till helt barocka summor. Men ingen eter.
När jag kom hem så spelade jag upp hela historien för Josefine. Hur jag hade blivit tipsad om att be om att få en flaska eter till att lösa upp tejpklistret till syster E:s reaktion på detta och yada yada yada. Hon tittade på mig och såg lite finurlig ut.
– Eter alltså, ja då måste det ha varit någon du har pratat med många gånger då eller?
I vanliga fall är det en av Josefines bästa sidor. Hennes sinne för humor. Kol kommer inte i närheten av potensen i hennes svärta. Men den här gången påtalade jag att det kanske var aningen magstarkt. Som hon fnissade. Bubblande. Hon tyckte själv att hon var så jävela rolig när hon antydde att jag troligen har ringt 1177 och tajtat så mycket och frågat och nojat att de fan inte står ut med mig. Att jag uppnått peak tålamod hos sjukrådgivningen så att de helt sonika har skickat ut ett hemligt PM till alla anställda om att nästa gång någon ringer från det här specifika numret så tipsa om eter – oavsett vad ärendet gäller ska han ha eter.
onsdag, november 19, 2014
I strupen min
För ganska exakt ett år sedan fick jag beskedet att min sköldkörtel var kraftigt förstorad på höger sida. Jag hamnade i kö till specialistläkare och i mars konstaterades att jag behövde genomgå operation. Det togs vävnadsprover och en massa skit för att se om cystan var av god eller elak art. Efter mycket ångest fick jag veta att den var god (hur god en cysta nu kan vara). Men den skulle fortsätta att växa om den inte togs bort så jag sattes i kö.
I början av november hade jag väntat i nästan nio månader så aningen frustrerad ringde jag för att koll hur det egentligen såg ut. Det visade sig att de haft ena avdelningen avstängd ända tills nu och att horisonten på min väntan eventuellt kunde ses framåt april-maj men att det kunde bli ännu längre. Jag hade redan satt upp mig på återbudslista för operationer med kort varsel men bad dem att nu sätta upp mig som intresserad även av råkort varsel. Ifall ifall någon skulle ställa in sent.
Två dagar senare ringde det. Det som inte brukar hända hade hänt. Sent på torsdags eftermiddag hade de fått återbud med superkort varsel. Om jag kunde komma på provtagning redan nästa morgon så skulle jag bli opererad på måndag förmiddag. Jag sa ja utan att ens kolla barnvakt eller något. det fick helt enkelt lösa sig. Alternativet skulle vara att gå ytterligare ett halvår med den där jävla ångestklumpen i halsen. Jag intalade mig att det var ganska skönt också att det blev snabba ryck, att jag inte hann fundera så mycket då och oroa mig. Även om de är specialister på endokrinkirurgi så kändes tanken på att de skulle skära upp halsen och karva inte så jättehärligt. Nu i efterhand kan jag nog konstatera att det var rätt kort med tid. Jag hann inte förbereda mig så mycket mentalt alls och plötsligt var det måndag.
Jag kände mig skör när Josefine och barnen släppte av mig halv åtta på morgonen. Och skörheten släppte dåligt under förmiddagen tills dess att det var dags. Narkosläkaren S försökte med svag framgång skämta med mig för att jag skulle få lite distans. Jag tyckte att höll mig lugn men han sa att han kunde se skräcken i mina ögon. Och jag kände den. Fan fan fan. Pulsen stegrades enligt en exponentiell kurva. Ingen återvändo. Plötsligt rullades jag in i operationssalen. En massa människor kom och hälsade och jag sa bara ja ja ja och sedan fick jag nåt flummedel som skulle ta mig med på Liseberg. Det var först när det kickade in som jag kände att jag slappnade av helt. För första gången på ett år. Och sedan narkosmedlet. Poff. Borta.
När jag sedan vaknade upp hade nästan fyra timmar förflutit. Jag har några fragmentariska bilder av suddiga ansikten som pratar med mig innan det och sedan ett långsamt morfinrus som klingar av och fylls på under nästan sex timmar på uppvakningsavdelningen. Det kan vara en av de mest avslappnade stunder jag har upplevt. Jag föreställer mig att detmåste vara så det är att vara bebis. Korta vakna sekvenser, lösryckta och tillsynes helt utan något strukturellt mönster, med en räcka dimmiga gestalter att knyta an till medan de fyller en med ett slags medel som verkar lugnande och gång på gång tar en med till djupet av de luddiga drömmarnas härliga dalgång.
Den 10 november 2014 är utan tvekan mitt livs märkligaste dag. En sådan jävla resa. Från att ligga iklädd landstingets extremt osmickrande operationskläder och dofta svagt av desinfektionstvättsvampens sterila medel i ett av kirurgiavdelningens väntrum, med den monumentala dödsångestens extremt förskörande effekt, håglöst tittande på när Malou frossade loss i ännu ett uppmuntrande tema: "Tsunamin – 10 år senare". Till att plötsligt ligga helstenad med ihopsydd hals, fylld till bredden med morfin och inte ens ha kontroll på sin egen urinblåsa. Wow, alltså!
Ingen hade informerat mig om att narkosmedlet i åtta fall av tio resulterar i att blåsan inte riktigt hajar att den behöver tömmas så att man måste hålla koll på urinmängden med ultraljud, och om man inte lyckas få igång det hele får man helt enkelt välja mellan att bli tömd på manuell väg eller riskera en permanent kateter i två månader. Jag tror att det var det som slutligen ryckte mig ur dimman, att jag trots att jag tekniskt sett borde vara svinpissnödig inte kände minsta tillstymmelse till nödighet. Jag satt på toaletten i en halvtimma utan framgång. Jag började fundera på om det var en kort liten inblick i en av den annalkande ålderdomens alla vedermödor. Jag är dålig på att hantera smärta men tror fanimej att en svag pisstråle skrämmer mig mer. Då och då knackade sköterskan på dörren för att kolla så jag inte svimmat av (det hade varit nåt, ligga avsvimmad och nerpissad på uppvakets toagolv) men till slut kände jag att det bara var att ge upp. Under hela min vårdväg har jag låtit sköterskor och doktorer göra vad de anser lämpligt utan att krångla så varför börja nu. Men det kändes jävligt märkligt.
Jag rullades tillbaka till min lilla slot och sköterskan började förbereda tömning. Just där och då inleddes ett helt nytt kapitel i mitt liv – och nu blir jag transparent här. Jag orkade inte ens tänka på det bisarra i situationen utan vände bara på ansiktet och stirrade likgiltigt åt ett annat håll medan jag kände hur sköterskan tog fram min snopp och bredde ut någon slags vadderad plast över pungen och runt om den lilla druvan. Jag vägrade konsekvent att möta hennes blick. Ville bara få det överstökat. Hon informerade mig om att hon först skulle spruta in lite bedövningsmedel och sedan föra in en slang och det gjorde hon. JÄVVELAR, det sved som en könssjukdom när röret nådde blåsan och just då kändes själva operationen som en baggis i jämförelse. Plötsligt var det klart.
– Kolla vad mycket kiss, sa hon och höll glatt upp påsen framför ögonen på mig.
– Mmm...
– 500 milliliter så du var verkligen nödig.
– Åfan, jag älskar verkligen hur kompromisslös vården är.
Sedan bad jag om lite mer morfin. Klockan 22 var det dags att komma upp till vårdavdelningen och där möttes jag av två sköna tanter som jobbande graveyard-skiftet. De frågade hur jag kände mig och jag sa att det nog var rätt ok. Sedan sa hon att hon hade hört att kisseriet inte hade kommit igång. Vad i helve... hann jag tänka, ryktesvägen är tydligen snabbare än ljusets hastighet här i huset. Men sedan kom jag på att det givetvis måste stå i datamaskinen eller nåt. Jag frågade hur snabbt det brukar ta innan det löser sig och min hjort-i-helljus-blick måste ha triggat igång spexarandan hos dem, för de svarade med ett glatt skrockande.
–Vi ger dig till klockan två. Sedan tömmer vi dig!
Klockan 1.30 kom det igång igen och känslan av pissnödighet har nog aldrig varit mer efterlängtad. Lite mer morfin och sedan sov jag som en bebis tills P i morgonpersonalen kom in och väckte mig för att ta tempen. Jag frågade om jag möjligtvis kunde få ta den själv. Jag kände att om jag åtminstone kunde komma ut från sjukhuset med en, av vårdpersonalen, outforskad kroppsöppning – så skulle jag vara tämligen nöjd. Absolut, sa P glatt, drog på en plastfilm över termometern, sprutade glidslem på spetsen och sa att jag kunde roa mig kungligt och sedan var välkommen upp att äta frukost.
Jag har svårt att sätta ord på den kärlek jag känner för all vårdpersonal på Sahlgrenska. Både på kirurgmottagningen, operation och på avdelning 33. De är sådana jävla stjärnor. Jag känner att det klagas ganska vitt och brett på sjukvården men när man väl är inne så blir man så sjukt bra behandlad. Det kan inte vara en slump. Människorna som jobbar med sånt här är fan riktiga hjältar. Det är så otroligt absurt att deras profession är så underbetald.
Jag åt frukost och blev utfordrad med mer medicamento innan det vara dags att åka hem. Vid lunchtid blev jag utskriven och måste säga att hur skönt det än var att allt hade gått bra och att jag kände mig hyfsat med i matchen för att ha legat med uppskuren hals under några skälvande timmar dagen före, så var det med ett visst vemod jag sa ajöken till P och bad henne hälsa de andra. Bra människor. Såpass att jag nästan hade börjat med drömma om att jobba med en sån go gäng på avdelning 33, glida runt lite stressat i Sahlgrenskas kulvertsystem iklädd sjukvårdarstass och take-away-kaffe. Snacka skit under några korta pauser och skrocka att jag ger dig till två – sedan tömmer vi dig till någon annan stackare som lika chockartat som mig just fått uppleva mixen av den krassa humor och djupa medmänsklighet som jag skulle tro är ganska unikt för det mikrosamhälle som byggts upp inom det svenska vårdsystemet. Sedan skulle vi göra high fives, kanske skulle någon börja spela harpa och... ja, sedan var det dags att gå hem som sagt.
Med mig fick jag lite broschyrer om vad som händer nu och hur man behandlar människor som opererat bort hela eller delar av sin sköldkörtel. Jag hoppas vid gud att min stackars halva kalibrerar sig fort som fan, så att jag slipper den högupplösta upplevelsen av biverkningar som viktuppgång, nedstämdhet, ansiktssvullnad och förstoppning. Men men. Nu väntar en period på 6-8 veckor, innan det är dags att få svar på vävnadsprover och se hur allt egentligen har gått. Jippi!
I början av november hade jag väntat i nästan nio månader så aningen frustrerad ringde jag för att koll hur det egentligen såg ut. Det visade sig att de haft ena avdelningen avstängd ända tills nu och att horisonten på min väntan eventuellt kunde ses framåt april-maj men att det kunde bli ännu längre. Jag hade redan satt upp mig på återbudslista för operationer med kort varsel men bad dem att nu sätta upp mig som intresserad även av råkort varsel. Ifall ifall någon skulle ställa in sent.
Två dagar senare ringde det. Det som inte brukar hända hade hänt. Sent på torsdags eftermiddag hade de fått återbud med superkort varsel. Om jag kunde komma på provtagning redan nästa morgon så skulle jag bli opererad på måndag förmiddag. Jag sa ja utan att ens kolla barnvakt eller något. det fick helt enkelt lösa sig. Alternativet skulle vara att gå ytterligare ett halvår med den där jävla ångestklumpen i halsen. Jag intalade mig att det var ganska skönt också att det blev snabba ryck, att jag inte hann fundera så mycket då och oroa mig. Även om de är specialister på endokrinkirurgi så kändes tanken på att de skulle skära upp halsen och karva inte så jättehärligt. Nu i efterhand kan jag nog konstatera att det var rätt kort med tid. Jag hann inte förbereda mig så mycket mentalt alls och plötsligt var det måndag.
Jag kände mig skör när Josefine och barnen släppte av mig halv åtta på morgonen. Och skörheten släppte dåligt under förmiddagen tills dess att det var dags. Narkosläkaren S försökte med svag framgång skämta med mig för att jag skulle få lite distans. Jag tyckte att höll mig lugn men han sa att han kunde se skräcken i mina ögon. Och jag kände den. Fan fan fan. Pulsen stegrades enligt en exponentiell kurva. Ingen återvändo. Plötsligt rullades jag in i operationssalen. En massa människor kom och hälsade och jag sa bara ja ja ja och sedan fick jag nåt flummedel som skulle ta mig med på Liseberg. Det var först när det kickade in som jag kände att jag slappnade av helt. För första gången på ett år. Och sedan narkosmedlet. Poff. Borta.
När jag sedan vaknade upp hade nästan fyra timmar förflutit. Jag har några fragmentariska bilder av suddiga ansikten som pratar med mig innan det och sedan ett långsamt morfinrus som klingar av och fylls på under nästan sex timmar på uppvakningsavdelningen. Det kan vara en av de mest avslappnade stunder jag har upplevt. Jag föreställer mig att detmåste vara så det är att vara bebis. Korta vakna sekvenser, lösryckta och tillsynes helt utan något strukturellt mönster, med en räcka dimmiga gestalter att knyta an till medan de fyller en med ett slags medel som verkar lugnande och gång på gång tar en med till djupet av de luddiga drömmarnas härliga dalgång.
Den 10 november 2014 är utan tvekan mitt livs märkligaste dag. En sådan jävla resa. Från att ligga iklädd landstingets extremt osmickrande operationskläder och dofta svagt av desinfektionstvättsvampens sterila medel i ett av kirurgiavdelningens väntrum, med den monumentala dödsångestens extremt förskörande effekt, håglöst tittande på när Malou frossade loss i ännu ett uppmuntrande tema: "Tsunamin – 10 år senare". Till att plötsligt ligga helstenad med ihopsydd hals, fylld till bredden med morfin och inte ens ha kontroll på sin egen urinblåsa. Wow, alltså!
Ingen hade informerat mig om att narkosmedlet i åtta fall av tio resulterar i att blåsan inte riktigt hajar att den behöver tömmas så att man måste hålla koll på urinmängden med ultraljud, och om man inte lyckas få igång det hele får man helt enkelt välja mellan att bli tömd på manuell väg eller riskera en permanent kateter i två månader. Jag tror att det var det som slutligen ryckte mig ur dimman, att jag trots att jag tekniskt sett borde vara svinpissnödig inte kände minsta tillstymmelse till nödighet. Jag satt på toaletten i en halvtimma utan framgång. Jag började fundera på om det var en kort liten inblick i en av den annalkande ålderdomens alla vedermödor. Jag är dålig på att hantera smärta men tror fanimej att en svag pisstråle skrämmer mig mer. Då och då knackade sköterskan på dörren för att kolla så jag inte svimmat av (det hade varit nåt, ligga avsvimmad och nerpissad på uppvakets toagolv) men till slut kände jag att det bara var att ge upp. Under hela min vårdväg har jag låtit sköterskor och doktorer göra vad de anser lämpligt utan att krångla så varför börja nu. Men det kändes jävligt märkligt.
Jag rullades tillbaka till min lilla slot och sköterskan började förbereda tömning. Just där och då inleddes ett helt nytt kapitel i mitt liv – och nu blir jag transparent här. Jag orkade inte ens tänka på det bisarra i situationen utan vände bara på ansiktet och stirrade likgiltigt åt ett annat håll medan jag kände hur sköterskan tog fram min snopp och bredde ut någon slags vadderad plast över pungen och runt om den lilla druvan. Jag vägrade konsekvent att möta hennes blick. Ville bara få det överstökat. Hon informerade mig om att hon först skulle spruta in lite bedövningsmedel och sedan föra in en slang och det gjorde hon. JÄVVELAR, det sved som en könssjukdom när röret nådde blåsan och just då kändes själva operationen som en baggis i jämförelse. Plötsligt var det klart.
– Kolla vad mycket kiss, sa hon och höll glatt upp påsen framför ögonen på mig.
– Mmm...
– 500 milliliter så du var verkligen nödig.
– Åfan, jag älskar verkligen hur kompromisslös vården är.
Sedan bad jag om lite mer morfin. Klockan 22 var det dags att komma upp till vårdavdelningen och där möttes jag av två sköna tanter som jobbande graveyard-skiftet. De frågade hur jag kände mig och jag sa att det nog var rätt ok. Sedan sa hon att hon hade hört att kisseriet inte hade kommit igång. Vad i helve... hann jag tänka, ryktesvägen är tydligen snabbare än ljusets hastighet här i huset. Men sedan kom jag på att det givetvis måste stå i datamaskinen eller nåt. Jag frågade hur snabbt det brukar ta innan det löser sig och min hjort-i-helljus-blick måste ha triggat igång spexarandan hos dem, för de svarade med ett glatt skrockande.
–Vi ger dig till klockan två. Sedan tömmer vi dig!
Klockan 1.30 kom det igång igen och känslan av pissnödighet har nog aldrig varit mer efterlängtad. Lite mer morfin och sedan sov jag som en bebis tills P i morgonpersonalen kom in och väckte mig för att ta tempen. Jag frågade om jag möjligtvis kunde få ta den själv. Jag kände att om jag åtminstone kunde komma ut från sjukhuset med en, av vårdpersonalen, outforskad kroppsöppning – så skulle jag vara tämligen nöjd. Absolut, sa P glatt, drog på en plastfilm över termometern, sprutade glidslem på spetsen och sa att jag kunde roa mig kungligt och sedan var välkommen upp att äta frukost.
Jag har svårt att sätta ord på den kärlek jag känner för all vårdpersonal på Sahlgrenska. Både på kirurgmottagningen, operation och på avdelning 33. De är sådana jävla stjärnor. Jag känner att det klagas ganska vitt och brett på sjukvården men när man väl är inne så blir man så sjukt bra behandlad. Det kan inte vara en slump. Människorna som jobbar med sånt här är fan riktiga hjältar. Det är så otroligt absurt att deras profession är så underbetald.
Jag åt frukost och blev utfordrad med mer medicamento innan det vara dags att åka hem. Vid lunchtid blev jag utskriven och måste säga att hur skönt det än var att allt hade gått bra och att jag kände mig hyfsat med i matchen för att ha legat med uppskuren hals under några skälvande timmar dagen före, så var det med ett visst vemod jag sa ajöken till P och bad henne hälsa de andra. Bra människor. Såpass att jag nästan hade börjat med drömma om att jobba med en sån go gäng på avdelning 33, glida runt lite stressat i Sahlgrenskas kulvertsystem iklädd sjukvårdarstass och take-away-kaffe. Snacka skit under några korta pauser och skrocka att jag ger dig till två – sedan tömmer vi dig till någon annan stackare som lika chockartat som mig just fått uppleva mixen av den krassa humor och djupa medmänsklighet som jag skulle tro är ganska unikt för det mikrosamhälle som byggts upp inom det svenska vårdsystemet. Sedan skulle vi göra high fives, kanske skulle någon börja spela harpa och... ja, sedan var det dags att gå hem som sagt.
Med mig fick jag lite broschyrer om vad som händer nu och hur man behandlar människor som opererat bort hela eller delar av sin sköldkörtel. Jag hoppas vid gud att min stackars halva kalibrerar sig fort som fan, så att jag slipper den högupplösta upplevelsen av biverkningar som viktuppgång, nedstämdhet, ansiktssvullnad och förstoppning. Men men. Nu väntar en period på 6-8 veckor, innan det är dags att få svar på vävnadsprover och se hur allt egentligen har gått. Jippi!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)