lördag, maj 28, 2011

Små vinster i vardagen

Jag var och handlade mat för runt en femhunka på Hemköp. Jag missbedömde mängden varor och la bara upp en påse på bandet. Ett misstag jag märkte efter att kassörskan hade påbörjat inscanningen av nästa kunds varor. Jag gick fram och frågade om jag bara kunde köpa en påse till, varpå hon svarade att det var ok, att jag kunde ta en men inte behövde betala. Jag fick alltså en påse på köpet. Då kände jag den i kroppen. Vardagsvinstkänslan.

Det handlar inte om pengar, snålhet eller girighet. Det är högst irrationellt och egentligen helt omätbart. Det är bara så förbannat skönt, den där oväntade känslan av att plötsligt och helt utan ansträngning, göra en liten vinst av något slag. Något fullkomligt banalt oftast.

Jag har inte reflekterat över det tidigare men jag kände igen känslan. Så jag började tänka och kom snabbt på fler små vinster som förnöjer min vardag på ett närmast bisarrt sätt: 
  • När jag och J delar på en bulle och jag lyckas välja största biten (gäller förövrigt all delning).
  • När jag lyckas sno sista parkeringsplatsen på gatan (helst precis före någon annan). 
  • När jag får fel (till min fördel) växel tillbaka på en hundralapp. N
  • När batterierna i tv-fjärren slutar funka men jag får igång dem genom att öppna luckan snurrar lite på dem. 
  • När jag lyckas säga svaret före de tävlande i Vem vet mest.
  • När jag är dömd att missa spårvagnen men precis hinner med.
  • När det visar sig att en Ben & Jerry's-burk innehåller osedvanligt mycket chunks.
  • När jag säljer något otympligt på blocket extra billigt för att slippa hjälpa till att bära ut skiten. 
  • När jag är ensam i bilen och släpper en avgrundsmördande fis och slipper låtsas att det kommer utifrån, att det är Tintin eller bara slipper skämmas.
Vilka små vinster i vardagen är era favoriter?

torsdag, maj 26, 2011

Tyskt krut förgås icke så lätt

För lite mer än ett och ett halvt år sedan klappade Lidl i Majorna ihop. De hade hållit till på Stigbergstorget, i något som bara måste vara den affärsmässigt ofruktsammaste lokalen på den här sidan landet. Inget har överlevt där. Inte ens lågprismat lyckades locka dit kunder. Själv besökte jag butiken endast en gång för att köpa korv, en produkt man kan tycka att en tysk butikskedja inte riktigt ska kunna misslyckas med. De är bra på mycket, tyskarna, men är det något de är riktigt jävla busbra på så är det att bygga bilar, att utforska sexuella tabuterritorier och att göra korv. Men de måste ha varit en norrman som jobbade med korvinköpen för de var den gråaste korv jag sett. Den fick den där läbbiga grå skinnkorven svenska arbetarklassbarn avskydde redan på 80-talet att framstå som färgglad. Man skulle inte ens mata hunden med Lidl-korven.

Butiken var ett som ett komprimerat katastrofområde med en Galne Gunnar-skyltning av sitt sortiment, som nästan fick Netto att verka lite småsexigt. Ja ni läste rätt. Netto. Så illa var det faktiskt. Som en liten warp zone raka vägen till Hisingen. Tänk "Kville meets Skara Sommarland". Femtehandsimporterat fulkött trängdes bland plastukuleles och uppblåsbara madrasser. Livstidsransoner av edamerost, konserverad kokt skinka i gele och surkålskonserver stod pallvis uppställda och skapade trånga livsfarliga labyrintpassager som skulle ha gett självaste Indiana Jones en panikångestattack vid blotta åsynen. Här och var låg taffliga kubbspel och andra typer av leksaker som ingen vill ha och drällde, självklart tillsammans med en specerivara av något slag. Så att Lidl i Majorna var dömda att dö var rätt solklart.

Sedan dess har lokalen stått helt tom. Tills idag. Tro det eller ej men Lidl ger sig på ett andra försök och idag invegs det utav bara fan. Gratiskorv och ordvitsar bjöds det på i parti och minut. Jag hörde hur en anställd kvinna i 50-årsåldern (tusen spänn på att hon är från Frölunda) med eftertryck utbrast "Mjölk och bölle, det ä la änna gött!?", till en man vars varor hon hjälpte till att packa.

Vi kunde inte låta bli att gå in och spana och ta mig fanken. Det såg åtminstone bättre ut än sist. Visst hade de kvar ett lagom skruvat sortiment och visst känns det lite Ö&B-priceless, men det var faktiskt helt ok. Plus att de har spetsat sitt folkölsortiment med goda Perlenbacher. Det kan bli återbesök på den i sommar.

Vi får se hur länge det håller den här gången.

tisdag, maj 24, 2011

Otack är världens lön!

Vad krävs för att förlora sitt jobb idag egentligen? Den kristna domedagsprofeten Harold Camping har vid ett flertal tillfällen missskött sitt jobb med att förutspå världens undergång. Ett rätt grovt misstag kan man tycka, eftersom det märks rätt tydligt om man har fel. Redan 1994 kampanjade han hårt för ett datum i maj. När inget hände satte han ett nytt domedagsdatum till så sent som nu i lördags. Ytterligare ett löst skott visade det sig. Och nu tänkte man ju att han åtminstone skulle bli inkallad till chefens kontor för att få sig en ordentlig uppsträckning. Men icke.


Harold Camping kör på som han alltid har gjort. Han sätter ett nytt datum. Den här gången ska tydligen apokalypsen innefalla mitt under oktoberfestivalen. Attans. Men med Harolds usla track record är det ingen högoddsare att hoppas på att det inte blir av då heller.

Frågan är hur mycket kredd Harold Camping egentligen har kvar i sina led. Jag menar, inte ens hans trognaste anhängare kan väl ha undgått att det osar lite väl mycket bluffverkstad om den gamle gneten. Till och med "En Ding Ding Värld" var ju bättre på att skapa trovärdiga sensationsnyheter.

Samtidigt får man ge honom en sak. Domedagsprofet måste vara lätt det otacksammaste jobbet man kan ha. För ju duktigare man är desto mindre belöning har man att vänta sig. En duglig självmordsbombare kammar ju hem sjukt mycket mer uppskattning. Till och med mimartister måste känna större tacksamhet än en domedagsprofet. Nä, snacka om att Harold Camping har ett riktigt pissjobb. Han blir ju bara utvärderad när han gör fel. 

måndag, maj 23, 2011

DJ Clabbe!?

Bläddrade igenom min SR-app och plötsligt nös jag till. Det var som när man får damm i näsan, men det var bara att jag råkade bläddra förbi podarkivet till radioprogrammet "DJ Clabbe".

Om ovan nämnda format finns på Sveriges Radio att läsa följande: "Programmet där Claes af Geijerstam, på klassiskt DJ Clabbe-manér, spelar ny och gammal musik." För att förtydliga något så syftar "ny" till musik som producerades någon gång i början på 90-talet. Med "gammal" menas den musik som låg på listorna när farfar Clabbe själv gick i pension. Alltså någon gång på det glada 60-talet.

På programsidan bloggar DJ Clabbe friskt i en osammanhängande gubbordvitsaranda om Samantha Fox, via Mickel räv i buskarna och vidare till hur saven stiger och Lena höjer PH-värdet. Jag vill inte ens veta om det sistnämnda är menat att att ha en sexuell underton. Sanningen skulle troligen leda till att jag blev tvungen att skada mig själv. Och det vill jag inte. För övrigt lär väl den enda sav som stiger hos Clabbe numera vara innehållet i hans grovfibriga vuxenblöja. Bortsett från den blå rök som lägger sig likt smog över Stockholm när han tömmer sin pung då...

Ok. Nu gick jag över gränsen igen.

Andra härliga musikreferenser som DJ Clabbe slänger sig med är Wham och Cher. För att inte tala om hans Rock N' Roll-specialare där han tydligen hyllade bortgångna "hjältar" som Rock Olga, Rock Ragge och Burken. Ja ni läste rätt. De här halvfigurerna har tydligen funnits, och de refereras nu 2011 i Sveriges Radio till, fantastiska liveartister och "Sveriges rockkungar". I nästa andetag namedroppar han de som är kvar. Jerry Williams, Rock Boris och Little Gerhard. Ja de är ju verkligen kvar. Att Jerry Williams ens levde fortfarande fattade jag för ett par år sedan när jag kom körande förbi Rondo och plötsligt kände hur den fräna lukten av tantfitta (ref. ett antal indoor walking pass på friskis) sippra igenom AC:n.

Fan, vilken härlig tid det måste ha varit ändå. 50-talet. Det räckte med att sätta substantivet "rock" som prefix till sitt förnamn, och vips så var man en rocker. Och Clabbe som var flink med att byta låt på sina vinylplattor blev snart rikskänd som en riktig discjockey. Inte så konstigt att dagen gymnasiekids sysslar med självskadebeteende i så stor utsträckning. Det enda som inte kräver rysk disciplin från tre års ålder för att lyckas bli skaplig på något i dagens mått mätt är att bli ett dystert EMO.

Hur som helst. Att Sveriges Radio ens hyser ett sådan program i sin tablå känns som ett helt sjukt stenåldersbeteende. Jag skulle helt ärligt tycka att programinnehållet kändes fräschare om det endast bestod av ljudet från en uppmickad bajskorv som de lät smälta i andakt under en värmelampa.

Så var det sagt.

Ordning på torpet

Sådär ja! Nu har jag fixat och trixat och fått till det så att jag känner mig hemma igen. Vilket aber det är att hålla på att mecka med sin bloggmall. Något så enkelt som HTML har gått och blivit så jävla data de senaste åren.

Men nu verkar det kool. Håll i er för nu ska här bloggas. Är ni redo?

lördag, maj 21, 2011

Hallå... Varför ser bloggfrossa ut som en MUF-blogg?

Jo, det är för att jag försöker bli lite modern (vända på kepsen) och hänga med i det tekniska.

Jag fattar inte ett jävla smack. Jag har uppdaterat min gamla stenåldersmall och plötsligt ser det ut som... ja inte fan vet jag. Skit. Bloggen är under konstruktion kan man säga. Är det någon som har kläm på hur jag styr om malldesignen här... om jag tex bara vill ha en smal högerspalt istället för två? När jag väljer "malldesigner" verkar inget vara tillämpbart på den mall jag har. Det kommer med andra ord troligen se för jävligt ut här den närmsta tiden tills jag fått styr på allt.

Jag behöver support. Någon frivillig?

tisdag, maj 17, 2011

Det är lätt att skratta...

Det är lätt att skratta åt den här bilden. Först.

Men när man efter en stund börjar fundera på om det kanske inte är på skoj utan att den här blekmjälla killen faktiskt har pallrat sig iväg till en rollspelsshop och handlat loss på riktigt. Spenderat varenda liten surt förvärvad lönekrona från sitt it-jobb, i källaren hos någon myndighet, på Robert Wells-peruk, tvåhandssvärd, gothkläder och en liten specialpung att förvara sin dykarklocka, androidlur och diverse andra regelvidriga persedlar i. Kittat upp. För att sedan ge sig ut i ett litet skogsparti, alldeles i anslutning till sitt ungkarlshotell i Borås, och plåta sig en ny mäktig profilbild till lajvforumet, där han som av en händelse råkar vara moderator.

Då slutar man skratta.

Hans blick signalerar lika delar mod och otäckheter. Han är en olösbar gåta. Det går helt enkelt inte att veta var man har honom. Man kan omöjligt förutspå om han som vanligt kommer att lufsa hem och ta sig en stilla kvällsrunk till medeltidsporr. Eller om det är idag det ska slå slint. Att han plötsligt får för sig att gå till attack med några inövade Conan Barbaren-tricks och börjar hugga skallar och lemmar av några stackars frisbeegolfare som råkar korsa hans väg. Kanske klyver han en pensionär som är ute och rastar sin tax, av bara farten. *Chop*.


Då skulle det inte vara så svårt att hålla flabbet. Det är det som är så läskigt med killar som gillar lajv. Man kan aldrig riktigt veta hur de tänker lägga upp sin dag. Och det är väl klart. Det kan ju lätt bli lite rörigt när man lever sitt liv i två olika världar.

Måste inte rubriksättare på en kvällsblaska vara det ultimata drömjobbet ändå?

torsdag, maj 12, 2011

Dagens citat

En nära kollega utbrast just följande fras: "Alltså jag kan sakna det där med saxofon i discolåtar... så himla härligt"

Hur tar man samtalet vidare efter det?

onsdag, maj 11, 2011

Hej U-ganda!

Först. Gå in här och skriv på. Det är bråttom.

Ett gäng riktiga u-landshjärnor har sett till att Ugandas regering kommer försöka rösta igenom ett lagförslag om att förbjuda samkönade relationer. Ett brott som enligt förslaget bör straffas med döden. Fräscht. Här skulle jag kunna lägga in plats för flabb... om det inte var för att det är PÅ RIKTIGT!!

För att försäkra sig om att verkligen komma till rätta med allt elände de homosexuella står för, ingår en liten add-on i lagförslaget, som går ut på att det räcker med att vara släkt och/eller vän till homosexuella för att tvingas döden dö.

Hittade den här propagandafilmen när jag läste på lite om vad fan som håller på att hända i det där pisslandet:



Först trodde jag att det var något vasst satirgäng som gjorde sig roliga på president Musevei och hans rövgäng till vapendragare. Jag riktigt kände hur skrattet bubblade inom mig. Det är ju liksom på en sådan intelligensbefriad nivå att jag tänkte att man bara måste ha en briljant hjärna, för att lyckats skapa humor av något så imbecillt som "Kill The Gays Bill". Men så insåg jag att det är på riktigt. Inte på skämt. Det är verkligen på så här utvecklingsstörd nivå de marknadsför sin sak.

Det för tankarna till när läskunnigheten i Sverige var fördelad på typ tre prästjävlar. Klart de ägde fett i alla trälars, statares och andra hjons ögon. Och se, de kunde ju uppenbarligen lura i folket precis vad för mög som helst. Exakt så verkar fallet vara i Uganda nu. Så istället för att propagera för att dra in allt bistånd så kanske vi borde hjälpas åt att pumpa in mer deg för att skapa en vettig skolgång för folket. Annars så kommer det alltidd att räcka att en riktig nöt får sig en fix ide, köper en powerbook och vips så har de ett dödsstraff för pollenallergi, röd som favoritfärg eller varför inte mot fattigdom.

Så till sist. Gå in här och skriv på nu. Det är bråttom.

tisdag, maj 10, 2011

Sommarlukter

Idag på vagnen hem delade jag säte med en kvinna som hade en bukett körsbärskvistar i famnen. Det var fint. Mindre fint var att en äcklig äldre man, bara en hållplats senare, parkerade sig i mittgången (ja, givetvis precis bredvid mig). Han hade skalat av sig ett lager av sina piss- och svettindränkta vct-kläder till vårvärmens hov. Den stanken. Behöver jag säga att lukterna körsbärsblom och koncentrerad urinsvettsmarinad gifter sig synnerligen dåligt? Jag kände att det började våldsbrinna i huvudet på mig.

Och för andra gången idag kom jag att tänka på den där scenen i Happiness, när peddo-psykologen drömmer sig bort till en fin dag i parken.

Fy fan för alla lukter som vaknar till liv under sommaren. Det borde rimligtvis finnas anti-terrorlagar som reglerar odörspridning av den arten i det offentliga rummet.

fredag, maj 06, 2011

Sexigt snack

Äntligen! Via Medelklassman fick jag igår den glädjande nyheten att Göteborgska är den sexigaste dialekten. Det är sant. För det har Sifo sagt. Och jag har haft det på känn. Att jag gått runt med en superkraft som jag bara inte vetat hur jag ska hantera... wow.

Nu väntar jag bara på att arbetsdagen ska ta slut. Då att jag ta och snacka omkull J med min gamla Sten-Åke Cederhök-imitation tror jag. Det kommer bli episkt.

Tänk vad kåta kvinnorna i publiken måste ha varit...

Lite så här tänker jag nu när jag vet sanningen...

torsdag, maj 05, 2011

Uppiggande morgonspänning

Idag när jag tog 3:ans spårvagn till jobbet gick jag på vagnen där fram och letade mig maniskt bakåt efter en sittplats (det är så ovärdigt att stå när man löst månadskort). I en av de främre raderna satt en kvinna som pratade tyst för sig själv, och som såg ut att inte ha gjort riktigt som doktorn sa och slarvat med sina medicamentos. Hon hade en hög med random grejer i knät (bl.a. lite tidningar och en scarf).

När jag precis hade passerat hörde jag hur hon plötsligt och överröstande hög ton utbrast: "Jag har en pistol... Jag sa att jag har en pistol här". Sedan satt hon knäpptyst.

Den tystnaden. Den stämningen. Plötsligt hade alla spårvagnsresenärer förvandlats till sådana där hemliga anti-terroragenter som jobbar med att hålla koll på araber och andra misstänkta personer på de amerikanska inrikesflygen. Man kunde se huvuden vridas en grad eller två och jag lovar. Det fanns inte ett öga (inklusive mina) på den vagnen som inte hade örnkoll på kvinnan och den plötsligt mycket suspekta högen i hennes knä. Jag hann till och med tänka att det skulle vara jävligt ironiskt om jag skulle dö i en spårvagn. Att dö AV en spårvagn finns ju alltid med i riskkalkylen, när man som invånare väljer att färdas till fots i den här jävla stan. Men inte på grund av att en tokig högsbokärring skulle få för sig att öppna eld i kollektivtrafiken.

Dock hände ingenting. Det kanske bara var lite morgontourettes?

Och vad pigg jag blev.

I'm on a horse

Kan inte riktigt släppa det här med folkdräkter och skit. Det är en så jävla obskyr tanke för mig att det faktiskt finns människor som på riktigt har en böjelse för det. Men å andra sidan finns det ju tydligen människor som eggas upp av Tupperware-burkar som deformerats i en diskmaskin, så varför inte.

I alla fall så hittade jag en riktig porrsajt för alla hemslöjdshjon, fullspäckad med bilder att spela skinnfiol och rulla bär till. Det finns verkligen plats för alla på internet. Fint.


Gnissel gnissel gnissel...

I'm on a horse!

Rulla gnida, rulla gnida...

I'm on a sled!

onsdag, maj 04, 2011

Namn som stavas som de låter

Glömde att berätta hur glad jag blev när jag läste att folkdräktskvinnan, Anna-Karin Jobs Arnberg (förra inlägget), är gift med en man som heter Matts Arnberg. Varför då undrar ni kanske? Är det för att han som violinist i Kungliga Filharmonikerna även har fått en släng av hembygdssleven, och i sann sockenanda håller på med den avart inom musikvärlden som kallas folkmusik?

Nej! Det är för att han har den goda smaken att stava sitt danska lånenamn med två t:n istället för ett. Jag älskar fan namn som stavas som de låter. Särskilt namn som är så jävla enkla som och inte behöver krånglas till sådär helt i onödan. Matts liksom.

tisdag, maj 03, 2011

Solskensnyheter

Jag vet inte hur många bloggar och facebookstatusar jag har läst hittills idag som kommenterar uppvaknandet till snö i morse. Jag antar att det är den svenska folksjälen. Just därför tänkte jag passa på att lyfta en liten solskenshistoria istället.


Idag rapporterar nämligen Dalarnas Tidningar om att Dala-Flodatösen Anna-Karin Jobs Arnberg har lyckats få sitt drömjobb. Bara sådär. Hon lever idag i exil i Stockholm och jobbar som (och sug nu på det här) ”länshemslöjdskonsulent”. Någon ska ju göra det också. Enligt A to the K är det ett väldigt bra jobb. Men nu är det slut på det roliga. Hon har sökt och blivit erbjuden en tjänst som ”folkdräktsansvarig” på Nordiska Museet. Bättre blir det väl knappast för en person med det (i min värld) rätt obskyra intresseområdet ”Folkliga textilier och hemsljöd”. Bara att gratulera.

Men jag vill också höja ett varningens finger. För inget gott som inte för något ont med sig. Anna-Karin kommer troligen även bli en pornografiklassad snackis i de Sverigedemokratiska leden. Hon kommer bli ofrivilligt hyllad som kvinnan med den ”renaste” och mest ”ärofyllda” jobbkarriären någon i det här landet lyckats med sedan Karl den XII.

Och det är ju kanske inte så ball, bara för att hon råkar hård-digga folkdräkter.

måndag, maj 02, 2011

Roastin'

En miljard gånger roligare än Parlamentet säger ju i och för sig inte så mycket men...