söndag, februari 27, 2011

En sån dag

Vi hade precis handlat och fått med allt på listan utom en sak. Toapapper. Det var helt slut så en av oss skulle bli tvungen att springa ner till butiken igen. Nitlotten föll på mig. Jag har tidigare nämnt att jag i möjligaste mån försöker undvika att ställa upp endast dasspapper på bandet. Det är en så väldigt utsatt situation.

Det var stimmigt i butiken. Det kändes märkligt att stå och köa bland en massa storhandlare med bara ett fyrpack i famnen. När det var min tur ställde jag nervöst upp paketet på bandet och fäste blicken på ingenting lite längre bort. Medan kassörskan slog in toapappret satte jag in kortet, slog koden och lät mitt avtryckarfinger vila på OK-knappen. Allt var förberett för en snabb dialoglös exit.

Då. Tilltalar kassörskan mig och frågar: "Är det en sån dag?"

En sån dag? Vad då för dag? Hur menade hon nu? Sa hon verkligen det där? Frågade hon mig just efter att jag köpt endast fyra rullar toapapper, om det är en sån dag? Frågade hon just om jag skulle hem och tokbajsa?

Jag visste det. Att de tänker grejer när man gör ett så blottat och riktat inköp. Och det är exakt den situationen jag alltid känt sådan olust inför. Att kassapersonalen ska kommentera mitt toapappersinköp och få det att verka som att det är någon sorts intresse, högtidsstund eller en rit jag shoppar inför. Som att jag är helt sjuk i huvudet.

Jag bara tittade på henne. Inget i hennes blick indikerade att hon hade skojat. Hon tittade helt allvarligt på mig och hon verkade vänta på svar. Hon ville att jag skulle svara på frågan, om det var en sån dag, innan hon lät mig godkänna beloppet och sticka hem med mitt byte. Jag kände mig både överrumplad och lätt chockad. Skulle hon nöja sig med ett enkelt ja eller skulle det öppna upp för följdfrågor?

Efter en tystnad som pågick i en mental livstid klämde jag till slut ur mig ett försiktigt "Va?", varpå hon replikerade blixtsnabbt "var det bra så?". Det var bara en felhörning. Hon hade INTE antytt att det skulle vara en sån dag, med allt vad det skulle kunna innebära. Hon bara undrade om det var bra så. Precis som kassarutinen kräver... eller?

På vägen hem började jag gräma mig. Undrade hon om det var bra så som i är det verkligen bra så, du ser rätt så skitnödig ut, borde du inte slå på stort och köpa en hel bal på en gång.

lördag, februari 26, 2011

Liten men naggande ond


Fick en Pangspray skickad till mig i present (fråga inte varför). Först undrade vad fan jag ska med en sådan till. Jag bor ju i trygga Majorna. Sedan kom jag på att det är perfekt om jag skulle bli tvungen att åka över till Hisingen någon gång framöver. Mina färdigheter i MMA är ju något begränsade. Och eftersom jag inte hyser något vidare sug efter att bli utsatt för vare sig enklare personrån eller annan form av oprovocerat våld, kan det alltid vara gött att ha med sig en liten burk bjud-smärta i fickan. Får vara försiktig bara så att jag inte kliver på femman och spontantömmer den i nyllet på random hisingsbo. Det är ju så lätt hänt menar jag.

tisdag, februari 22, 2011

Lådhitler

Det sämsta med att ha katt är den förhatliga kattlådan. Sedan vi blev ett tvåkattshushåll verkar det dessutom råda exponentiell tillväxt i deras tarmproduktion, vilket innebär att vi allt oftare får tvingas genomleva den degraderande känslan som uppstår vid varje lådtömning. Som om det inte vore nog verkar Frallan ha kommit överens med Ryssland om att på sig rollen som nitisk lådinspektör och närvarar därför numera vid varje tömningstillfälle. För att kontrollera att det går rätt till. Det kvittar när man gör det och var han befinner sig. Så fort hans hörsel registrerar ljudet som uppstår när den lilla bajsspaden letar sig ner i kiselsanden, kommer han rusande som ett stridsflyg och placerar sig som en liten sträng führer snett framför lådan. Det stör mig. Som fan.



Bevakningsuppdraget verkar utan konkurrens vara hans högsta prioritet i livet. Som vore det radioaktivt kärnavfall (vilket det i praktiken mycket väl skulle kunna vara) jag hanterar. Noggrant iakttar han hela processen. Följer i detalj skopans rörelsemönster från sand till påse och från påse till sand. Varje liten avvikelse i flödet registrerar han blixtsnabbt och markerar direkt sitt missnöje genom att etablera ögonkontakt. Jag avskyr hur han med bara blicken lyckas förmedla: Vaffan tror du att håller du på med din lilla bajsskyfflare? Skärp dig nu för helvete! Och jag bara lyder.

lördag, februari 19, 2011

Röris

Hittade en skön rörläggare på veteranpoolen. En riktig räv som inte har nåt emot att jobba helg. Skulle tippa att han lever i exil från knivsöder. Han bär en finsk spritbusekätting runt halsen och kallar mig kisen. Inte på det dåliga sättet. Det får mig att känna mig ung. Han pladdrar konstant och säger att jag ska ta det isigt hela tiden. När jag lämnade lägenheten ropade han morsning korsning, helt ironibefriat. Så jävla mäktigt. Så jävla äkta.

tisdag, februari 15, 2011

No one's like to party like i party hardy...



Så jävla briljant... och kul.

En magsjuka senare

Så här i efterhand kan jag nästan skratta åt det smått ironiska i att jag i söndags kväll skrev ett inlägg där jag beklagade mig över en helvetesnatt. Med tanke på att söndagsnatten bjöd på ett insjuknande i en hejdundrans magsjuka. Jag skulle kunna vara detaljerad angående min lösaktiga röv, men för allas trevnad låter jag bli.

söndag, februari 13, 2011

Sagan om när den tappre mannen fick lida helvetets alla kval

04.15 ljuder ett illvrål ut över Majorna. En katt(jävel) har just väckt sin husse genom att ta sin lilla äckliga tass och välta ner ett stort glas iskallt vatten, med precision, rakt ner mellan skinkorna på honom. Vi snackar 40 cl isvatten som snabbt breder ut sig som en sjö av kiss i en sängvätarbäddd. Chocken är total, vreden analkande. Den förvirrade mannen ruskar i sin sambo (som tror att skriket var "ännu ett överdrivet utspel") förklarar det fruktansvärda och förväntar sig medlidande. Istället blir mannen tillsagd att skärpa sig, lägga en filt över vattenfläcken och lägga sig igen. Frasen, du är väl vuxen för fan, uttalas. Mannen biter ihop och ber sin sambo i lugn ton att känna på fläcken. Då först förstår hon.

Mannen går med iskalla skinkor och ett förkrymt scrotum till garderoben och rotar fram ett stort badlakan samt ett täcke, lägger dem över fläcken, hämtar ytterligare ett täcke och lägger sig igen och försöker somna ifrån sin nya vilopuls på 220 bpm. Det går dåligt. Känslan av att ha blivit skändad av sin katt moler i huvudet på honom.

Desutom visar det sig att katten har blivit lite hungrig av all uppståndelse och börjar knapra torrfoder med samma ljudlighet som en stenkross maler ner block av gråsten till grus. Som lök på laxen börjar mannens sambo hosta en vedervärdigt hög hosta (det utan konkurrens värsta ljudet mannen vet). I rummet intill börjar även den lilla dottern att vakna till och när mannen tittar på klockan visar den plötsligt 05.59. En minut senare stämmer ljudet av barnaskrik in och kompletterar den sinnesförsvagande symfonin av vrålhosta och högljutt torrfoderknaster på ett pikant vis. Mannen känner att det hade varit skönt att bryta ihop och börja snorgråta men låter av oklar anledning bli. Efter blöjbyte och välling ligger dottern åter i sin säng, varpå mannen tar tillfället i akt att gå på toaletten. Utan att tända orienterar han sig likt en ninja genom övervåningen som är täckt av byggmaterial och diverse luriga hinder. När han väl kliver in i badrummet känner han något mjukt och blött mellan sin fotsula och mosaikgolvet. Bajs eller kräks, bajs eller kräks, hinner passera mannens tankecentrum, innan glimtändaren kickar igång lysröret och han med äckel möter svaret, med samma spänning som en livstrött pensionär möter innehållet i Bingolottos hemliga lådor. Kräks. Katten vs. Husse 2-0.

Mannen drar en djup suck. Utan att i rent ursinne gå loss och slå sönder all inrednig på toaletten, vilket hade varit den mest naturliga reaktionen vid det här laget, tvättar han i lugn och ro av sin fot och tvättar bort den lilla kattspyan som är snyggt placerad rakt under handfatet.

Väl tillbaka i sängen tittar den tappre mannen på klockan som nu hunnit bli 07.05. Dottern har somnat om, så även hans sambo som dessutom har slutat hosta. Ett lugn råder i lägenheten och mannen kryper till kojs i hopp om att få en liten stund sömn innan det är dags att gå upp och möta soluppgången med sina alldeles för osövda ögon. Då hör han hur den ena katten börjar krafsar på garderobsdörren och därmed framkallar ett av mannens absoluta hatljud. Mannen känner hur hjärnpulsådern är nära att brista ut i en bastant stroke, och skrikväser fram en fattwa om ond bråd död för kattskrället i fråga. Stressnivån är nu såpass hög att man kan utvinna atomkraft ur den passiva aggressivitet som uppstår i energifältet runt mannen. Katten verkar förstå allvaret och går och lägger sig. Mannen börjar så sakta slappna av. Så mycket man kan slappna av när man känner att kallt vatten sakta börjar läcka igenom underlaget man sover på. Han tittar en sista gång på klockan som nu visar 07.50. Mannen somnar. Tio minuter senare har dottern sovit färdigt och det är dags att vakna och gå upp.

torsdag, februari 10, 2011

Tatueringstankar

Har gått i tatueringstankar på sistone. Det gör jag då och då. Jag har vacklat så mycket i mellan olika motiv genom åren att jag har lovat mig själv att inte vara för impulsiv. Min senaste tanke som jag tror att jag inte skulle ångra är att göra en skrivmaskin. En gammal Olympia på underarmen eller nåt...

Men så fick jag syn på den här:



Som tagen rätt ur random roman av Hans Gunnnarsson. Jag blir så nyfiken på ägaren. Jag har sett människor tatuera in sådant som ligger dem extra varmt om hjärtat förr. Men hur mycket älskar man inte att parkera röven i sin snurrfåtölj om man tatuerar in den. Med fotpall och allt. Mäktigt.

onsdag, februari 09, 2011

Semmelmannen

En god vän till mig har äntligen gjort slag i saken och startat en semmeltestarblogg som är fullkomligt delikat i sin briljans. Hans identitet är ännu okänd för de flesta, bara ett fåtal är invigda i hans hemlighet, men precis som sin blogg rör han sig över Stockholm under namnet "Semmelmannen". Han är semmelrikets egen Bruce Wayne som med rättvisan (och en slynig plånbok) som enda medel är på jakt efter den perfekta temlan. Typ.



Från den 1:e februari ända till självaste fettisdagen kommer han testa minst en semla om dagen och recensera den. Seriöst, detta är ta mig fan ett av de bästa initiativ jag har hört talas om. Särskilt i tider som dessa när det stökas, bråkas och lids så förbannat runt om på klotet. Jag förklarade genast att jag var avundsjuk på hans skapelse och tjatade om att få hans välsignelse att öppna filial i 031-området. Om allt går som det ska kan jag komma att starta upp göteborgskontoret redan nästa år, och vem vet, kanske kommer Semmelmannens imperium ha biffat upp sig och blivit rikstäckande om några år. Semlornas egen Guide Michelin. Man kan alltid drömma.

Nåväl, nu handlar det om originalet.

Semmelmannen är den enskilt roligaste entusiastblogg jag har läst. Jag älskar själv semlor och känner både vördnad och stor respekt för detta bakverks gudomliga skapelse. Ofta kan jag drömma återkommande gräddiga semmeldrömmar, redan från säsongsavslut till försäsongen. Ändå kan jag inte låta bli att skratta så att det nästan kommer kiss när jag läser Semmelmannens alldeles underbara formuleringar och detaljnörderi. Den bästa humorn är ofta sprungen ur det djupaste allvar. Glöm aldrig det.

Nu ska jag sluta tjata och låta er njuta. Läs semmelmannen här. Det kan vara det bästa beslut ni tar i hela ert liv.

tisdag, februari 08, 2011

Skönt är att bli förvånad

Det är så otroligt skönt att bli förvånad. Det blir jag inte särskilt ofta nuförtiden. Jag har liksom vant mig vid världens vansinne vid det här laget. Vant mig vid att tugga, svälja och glömma så fort jag slår upp en tidning, och det sämsta mänskligheten har att erbjuda skyfflas rakt ner i halsen på mig. Jag har till och med lärt mig slappna av när Peter Settman sätter igång att fista mig, när allt jag vill är att koppla av framför tv:n.

Men när jag såg Dressmans nya Rolling Stones-kampanj blev jag faktiskt paff på riktigt. Så in i helvete sjukt men fantastiskt roligt på samma gång. Den som lyckades signa rättigheterna kommer ju gå till historien som personen som lyckades knäcka de gamla rockrävarnas varumärke en gång för alla. Varken pedofilskandaler, överdoser eller ens ålderdom har ju lyckats rå på dem hittills. Men så plötsligt, från ingenstans, kommer Dressman in på arenan och klyver gobbajävlarna som fuktig furu.

Fatta hur många medelålders män som knappt vågat drömma om att slippa lös ur sina strykfria byxor och ribbstickade tröjor av egyptisk bomull, som plötsligt fått ett alibi för att våga bli lite "rockiga". Och så kommer deras modeleverantör nummer ett och dukar upp till köpfest. Bara sådär. Grattis Sverige!

Dessutom har de som alltid lyckats få till en riktigt schysst Ullared-patina på samtliga tryck. Ett konstsycke i sig. Det hela är våldsamt genialt. De kommer givetvis sälja grossvis med t-shirts till sin målgrupp (män som gett upp) och i samma veva tokdöda all annan konkurrens.

Ingen kommer någonsin vilja riskera att få frågan om man köpt sin bandtröja på Dressman. Saker som bär muntrycket kommer inte ens duga till att elda med utanför Dressmans kundgrupp (som för övrigt kommer att fyllas på underifrån i all evighet). Det är bara att applådera. Dressman har troligen lagt grunden för ett vattentätt monopol på Rolling Stones-merchandise från nu.

måndag, februari 07, 2011

The botten is nådd

Igår när vi kom hem efter att ha varit ute en sväng, stod jag och muttrade medan jag grävde i fickan efter dörrnycklarna. Jag gruvande mig ljudligt inför att behöva möta lukten av den förhatliga kattlådan i hallen. Den nya kattmaten har nämligen fuckat upp de små livens tarmflora såpass att de har utvecklat en massiv produktionslinje för ett nytt aggressivt C-stridsmedel på kuppen.

Ivrigt rusade S:et in först för att säkra. Väl inne utbrast hon förtjust: "Näe pappa, det luktar inte bajs... Det luktar bara skräp".

Jag tittade på J och kände hur tröttheten grep tag om mig igen. Man vet att man har nått en slags bottennivå när familjens 6-åring försöker peppa upp stämningen med att det bara luktar sopor hemma. Måtte den här jävla renoveringen bli klar snart.

söndag, februari 06, 2011

Mys enligt Mikael

Jag har med ingen framgång försökt komma i kontakt med strutsgänget på nightlife.se i veckan. Trängtan fullkomligt bultade i mig efter att få uttrycka min otroliga tacksamhet och glädje över det fantastiska bloggpriset jag fick skickat till mig förra veckan. Ni vet det som bestod av ett stycke goodiebag (innehållande diverse reklamartiklar = ren skit) samt en "mysdress". Men ingen verkar vilja svara. Så agerar riktiga proffs *hrrrmm...rövhål...host*.

Först måste jag erkänna att deras totalignorans genererade en smula irritation inom mig, sedan ilska, för att till sist blomma ut i en lika oväntad som nyfunnen fetischform. Tack alla nightlife-svin för att ni höll ut och vägrade svara, för att ni stod på er och teg mig in i ett perverterat avvikarbeteende. Jag är oändligt tacksam ska ni veta. Aldrig kunde jag ana hur eggande det skulle vara att komma hem från en arbetsdag, kränga på sig sin alldeles för trånga gimpdräkt i collegematerial, och sedan lägga sig och riktigt njutläsa tantsnusk på hårt underlag. Fy fan, jag svallar av kåthet.


Och vilken fingertoppskänsla sedan. Nightlife bara måste ha anställt gamla profilers från FBI för att lyckas med sådan spjutspetsmänniskokännedom. Jag tappar andan av deras träffsäkerhet. Jag kommer troligen aldrig att läsa en ny bok igen. Jag tänker nog köpa på mig en hel låda av Abby Gaines mästerverk "Bröllopsmissen" och läsa den om och om igen tills den dagen jag dör. Så jävla bra är den...

Låt mig bjuda på ett litet stycke ur fjärde kapitlet:

"Beröringen av Adams fingertoppar fick Casey att sluta skratta. Hennes ögon blev stora och hon bet sig osäkert i underläppen. Efter några sekunders tvekan lutade hon sig fram mot honom.
Den här gången frågade han inte om lov, och det fanns inte heller någon publik som kunde se och kommentera hur ivrigt och hungrigt hon särade på läpparna för honom.
Det här måste vara en reaktion på den extrema stresshan utsatts för under det senaste dygnet, försökte Adam intala sig själv medan han tog hennes mjuka läppar i besittning. Hennes tunga var lika ivrig som hans, hon slog armarna om hans hals och Adam slutade försöka rättfärdiga sitt beteende. Han hängav sig helt och fullt åt den underbara kyssen och drog Casey närmare. Det märktes att hon var förvånad, men hon verkade inte ovillig..."

The new guy syndrome

Den här veckan har varit tung. Utöver en mentaldödande förkylning, en pågående kökrenovering som nådde ett slags klimax i och med montering av stommar och panikjakt efter en elektriker, började jag även mitt nya jobb. Som om det inte vore nog med att plötsligt tvingas gå upp 06.30 för att ens ha en suck att hinna komma i tid till lämningar och jobb. Man är inte så värst frack i roten efter sju månaders föräldraledighet, och jag påmindes hårt om varför jag tycker det är så in i helvetet jobbigt att byta arbete. Känslan av att vara "den nye". Hatar det. Den tröttar mer än allt tillsammans. Det brukar alltid ta ett par månader att komma förbi det, innan man har skapat sig kontaktytor och känner sig hemma bland sina nya kollegor. Samtidigt känns det väldigt kul. Det finns en värme och öppenhet på företaget som gör att söndagsångesten helt uteblir. Skönt.

onsdag, februari 02, 2011

Elektriker sökes

Hjälp!

Vi är mitt uppe i en panisk köksrenovering och har kommit till el-delen. Så jag skulle bli väldigt glad och jättetacksam om någon kunde rekommendera en bra (gärna trevlig, dock inget krav) elektriker. Helst, och nu vet jag att jag kräver mycket, skulle jag vilja att det inte är en av alla de ockerhjon som smutsat ner elektrikerbranschen och gjort mig ömsom fobiskt ömsom hatiskt inställd till hela yrkeskategorin.

Exempel:
Sist vi anlitade en elektriker var uppdraget att flytta ett redan befintligt uttag cirka 30 cm i sidled. Materialåtgången var ett plaströr på runt två meter samt lite el-kabel. Tidsåtgång 40 minuter. Prislapp: 2400 kr.

INTE ok!

Om ni undrar...

Så har jag och J monterat våra nya köksstommar själva (för att vi är så jävla äckelsnåla). Två kvällar i rad från det att barnen lagt sig till efter midnatt.

Hur det känns?

Jag vill spy och dö såklart.