fredag, februari 20, 2015

"För ett tryggare samhälle"

Sitter och skummar igenom nyheter. Fastnar flera gånger för den bisarra rapporteringen om hur SOS Alarm hanterade ett nödsamtal från en 16-åring som blivit skjuten i huvudet. Det är ju inte första gången SOS Alarm fått kritik för hur de hanterar 112-samtal. Men det här är nog det värsta jag har hört i sin genre.

Frågan är hur rekryteringsprocessen ser ut. På sin hemsida kan man läsa följande: Vi samarbetar med Rekryteringsmyndigheten där man i ett nästa steg får göra stress och simultantest samt personlighetstester som man får återkoppling på av psykolog.

Gött jobbat Rekryteringsmyndigheten! Hur kunde den här jävla nollan passera filtret? Ja, hon måste ju ha scorat rätt högt på stresstestet i alla fall. En person ringer efter att ha blivit skjuten i huvudet och skriker att de måste komma fort och hon bara mañana mañana. Den stressen jag känner bara av att höra hennes debila och skeptiska stämma går nog knappt att uppmäta. Det hade varit väldigt intressant att se psykologutlåtandet på hennes personlighetstest om man säger så. Ett hett tips är att kanske börja säkra ett EQ hos sina anställda som i alla fall tangerar Ted Bundys.

Så här lyder de första raderna i SOS Alarms uppdragsbeskrivning: SOS Alarm fyller en unik samhällsfunktion som dygnet runt larmar ut hjälpresurser vid olyckor och samhällskriser. På uppdrag av svenska staten ansvarar SOS Alarm för nödnumret 112.

Det låter ju fint och bra. Ett ganska viktigt uppdrag. Som svenska staten alltså valt att lämna över till ett gäng empatibedövade potheads. Det känns ungefär lika tryggt som att låta återfallspedofiler arbetsträna inom barnomsorgen eller att Obama skulle lotta ut ansvaret för USA:s samlade kärnvapens arsenal.

Hoppas verkligen att jag aldrig kommer behöva ringa 112.

tisdag, februari 17, 2015

Skrivkrampen

Jag tror att jag har fått en släng av den där beryktade och förbannade skrivkrampen som skrivande människor brukar tala om. Och jag inser att jag nog aldrig tidigare har upplevt det problemet. Inte på riktigt.

När jag gick hem på pappaledighet hade jag storvulna planer på att ägna mig åt skrivande så fort jag fick en stund över till mig själv. Jag inbillade mig att det skulle bli rätt många sådana stunder nu när jag tog den första delen av föräldraledigheten. Kanske har det också blivit många sådana stunder då jag i teorin bara borde fällt upp locket och börjat hamra. Men det har suttit hårt inne. De få rader som jag faktiskt fått ur mig har jag fått kämpa fram. Jag har haft svårt att motivera mig och kommit på tusen anledningar till varför jag inte hittar flytet och knäppt på en tv-serie istället. Skönt för stunden men det har stressat mig. Gjort mig på pissigt humör och snudd på deprimerad. Vilket egentligen är helt sinnessjukt. Jag är ju inte ledig för att få mer tid att skriva. Men ändå. Den där känslan har kommit krypande som en slemmig liten mördarsnigel (om det nu kallas krypa det de gör) och tagit över all min tankekraft. Ju mer jag har försökt blockera den och desto mer förlamad har jag känt mig och desto svårare har det varit att få ner en endaste liten rad.

För varje dag som går mellan det senaste blogginlägget höjs insatsen för att komma upp med något nytt. Inget känns vettigt och istället blir det just ingenting. Vilket formligen äter på mig. Det värsta av allt är att viljan finns. Jag är skitsugen på att skriva av mig men kan bara inte. Jag hatar det. Det är som ett skrivklådans Locked-in Syndrome. Jag blir en fjäril i glaskupan. Är det verkligen min lott? Bo fucking hoo, jag vet, men skrivkramp är fanimej en hund från helvetet.

Jag undrar om det finns några smarta trix för att bli av med skiten och komma loss. Jag tror inte på universallösningar men om någon som läser här har den perfekta metoden så skjut. Däremot tror jag att jag har börjat förstå sambandet. Med den inbillade ledigheten fick jag för mig att historierna skulle flöda. Men det gör de inte och kanske är det inte så konstigt. Plötsligt har min vanliga vardag ersatts av 100% marktjänst i hemmet med ett logistikpussel av hämtningar, lämningar, matning, blöjbyten och rena projektuppstarter bara för att lyckas komma utanför husets väggar. Jag säger inte att det inte är underbart. För det är det. Att vara föräldraledig är till 99% mumma för själen (och relationen till sina barn). Men alla intryck som det vanliga livet dagligen serverar hårdbantas till nästan anorektiska nivåer. Häromveckan var det mest intressanta när jag såg en Brunnsboversion av Bob Geldof på bussen. Det väckte förvisso ett inre fniss, men i övrigt, vad fan ska jag med det till.

Hur som helst. Nu har jag bestämt mig för att rycka plåstret. Det får bli lite mekaniskt och konstlat ibland och konstiga nivåskiften mellan mina inlägg. Inte bry mig om att kvalitén blir lidande ibland utan bara börja skriva det som faller mig in.

Nu ska jag ut och springa. Det är första gången på extremt länge. Det är inget jag ser fram emot. Bara ännu ett plåster som måste ryckas för att bota ännu ett Locked-in Syndrome. För jag är egentligen en sjukt smärt kille, tillfälligt inlåst i en slags gubbhydda med ofrivilligt mycket rondör. Och så kan vi fan inte ha det.

tisdag, februari 03, 2015

Som Fågel Fenix

I helgen återuppstod The Pirate Bay efter en tids tyst träda. Kul tycker jag. Var inne och tittade runt lite och det såg väl ut som vanligt tyckte jag. Bortsett från att den klassiska piratskepps-logotypen var bytt mot en slags fenixfågel i heroiskt manér fanns det en stor skillnad. Webbplatsen var totalt strippad på de oändliga kavalkader av annonser för mirakelkurer för penisar, och vad det verkar, en aldrig sinande bestånd av kvinnor som med ljus och lykta letar efter män som likt de själva brinner för lite vanligt hederligt hedonistiskt leverne. Puts väck. Borta. Bara sådär. I två hela dagar. Typ.

Det var skönt så länge det varade. Kändes rent. Men nu är det business as usual igen. Och om man ska försöka se något positivt med det hela så är det faktiskt rätt roligt att stanna upp ett slag och försöka sätta sig in i budskapen som kommuniceras.

Jag förstår givetvis problematiken med att krafterna bakom den här humorformen är aningen mer ekonomiskt än filantropiskt lagda och att deras moraliska kompasser är om möjligt lika felkalibrerade som Marcus Birros. Men bortom det finns också ett underhållningsvärde som i alla fall jag kan uppskatta.

Vi börjar med två riktiga favoriter:


Först avsändaren. Företaget HorsePower och deras XXXXL-Formula. Man kan bara tänka sig hur tankegångarna måste gått där. De talar till en målgrupp med dvärgkukar och då duger inte extra large någonting till. Inte dubbel- och trippel-X heller. Nä, här snackar vi hästballe och för att verkligen förtydliga det lånas därför en storleksterm som fram tills nu endast använts inom amerikansk specialkonfektion för så kallade dundderfetton. Men visst.

Vidare är budskapet ganska rakt och tydligt: "Förläng din penis 4-8 cm på 2 veckor!". Frågor på det? Skulle möjligen vara en rent estetisk invändning då, mot valet att använda en clipart-kuk med pålagd exponentiell uppåtkurva, för att illustrera resultatet av sin förstklassiga produkt. Men kanske är det smart. Vad vet jag?

Bäst är ändå brödtexten som klargör att du bara är ett klick bort från att dramatiskt öka storleken på din penis. Dramatiskt – på bara ett par dagar. Sådant kan säkert skrämma en och annan och då är det bäst att ta det säkra före det osäkra och sätta på sig både livrem och hängslen i kommunikationen och klargöra att det inte kommer krävas något kirurgiskt ingrepp. Nänä, bara att knapra ett säkert, naturligt tillskott utvecklat av forskare för att uppnå resultaten som kvinnor älskar. Det finns så mycket fantastiskt i det här. Bara det att de faktiskt talar till en vuxen målgrupp som av allt att döma inte kan vara allt för snäv med tanke på att produkten faktiskt marknadsförs och lyckas säljas. Älskar generaliseringen också. Resultaten som kvinnor älskar. Härligt att kunna skjuta med ett sådan där trumpetpipehagel som Kalle Anka har.

Mer göttigt finns att hämta inne på företagets webbplats. Där visar det sig att de inte bara säljer hästpiller utan även löst mysteriet med kvinnor. Man kan läsa en massa matnyttig information om vad kvinnor drömmer om och vill ha samt att de flesta män inte lever upp till det. Snittpenisen är 15 cm i erigerat läge vilket kan tyckas lite snopet eftersom undersökningar tydligen visat att den nedre gränsen för en tillfredsställande penis går vid 15,5 cm. Så nesligt va. En halv centimeter över genomsnittet är allt som fattas för att garantera kvinnan en orgasm vid samlag. Bara att beklaga säger HorsePower och konstaterar att det inte är konstigt att miljoner av kvinnor erkänner att de aldrig haft en orgasm - eller fejkar de så att deras partners skall känna sig som "riktiga män". Sicken tur att HorsePower dessutom kan erbjuda en lösning på problemet. Med deras supereffektiva produkt kommer din balle att växa mellan 4-8 cm på bara två veckor.

Hur då? Kan det verkligen vara sant? Ja för fanken!

Givetvis finns en fullt trovärdig förklaring till hur detta mirakelmedel faktiskt fungerar på företagets webbplats:

I samband med en erektion, flödar blodet till vävnaden i din penis som kallas för corpus cavernosum. Denna porösa vävnad expanderar för att rymma blodflödet. Den unika kombinationen av säkra, naturliga ingredienser i HorsePower+ ökar blodflödet till din penis kraftigt -- ett mål som enkelt kan uppnås på enbart några dagar. Du kan alltså få en större penis på mindre än vecka! Självfallet kommer du att fortsätta se stadigt förbättrade resultat om du fortsätter att ta HorsePower+. (Oroa dig inte. Din penis kommer inte bli alltför stor. Denna exklusiva formula har utvecklats för att uppnå maximala, inte överdrivna resultat.)

Jag älskar hur de balanserar på en tunn tunn vetenskaplig-ish tråd för att både peppa och lugna på samma gång. Viktigt att tänka på är att målgruppen trots allt är ganska skör och ängslig av sig. De vill inget hellre än att ha en större penis, därför är deras kritiska tänkande ungefär lika styvt som våt papp, samtidigt vill de inte gambla med den lilla stumpen de har och börjar kanske noja över hur det skulle vara om den blir för överdimensionerad. Som att det verkligen finns en överhängande risk. Jag kan riktigt ser hur den avslutande parentesen har tillkommit efter att HorsePowers inbox fyllts av mail från rådvilla män som oroat sig över att de kanske till och med kommer att bli lite för välhängda i slutändan. Det är ju liksom inte heller bra.

Jag skulle så gärna vilja skanna hjärnan på en person som gått hela vägen från att gå in på The Pirate Bay för att lägga vantarna på den senaste säsongen av Game of Thrones, till att bli fastna för annonsen i fråga, klicka, läsa och slutligen genomföra ett köp. I hopp om att deras penis bara några dagar senare ska resa sig som Fågel Fenix. Det måste ju rimligtvis ha hänt och det hade varit så in i helvetet kul att veta exakt hur resonemanget har gått inne i huvudet på dem.

Nästa annons är också väldigt rolig tycker jag. En ung kvinna står i färd med att dra av sig sina trosor, ackompanjerad av budskapet "OLDER GUYS ONLY!" Följt av det förtydligande "NO EXCEPTIONS". Samma grej där liksom. Vem klickar?

Uppenbarligen någon som känner sig ganska träffad. Va, är det sant? Vad är det här för gött ställe egentligen. En massa unga kvinnor som bara vill ha äldre grabbar. Alltså endast äldre. Inga fucking jävla undantag heller. Yngre killar gör sig icke besvär. Vem hade kunnat ana att en risig ämnesomsättning skulle betala sig? Ibland har man allt bra tur. Bakom bannern döljer sig alltså en uppsjö av seriösa kvinnor som står på kö för att lyckas träffa en gamm-gubbar. Bara att gå in och plocka liksom. Boom!


Sista exemplet är också den en liten personlig favorit. Kanske är man inne för att hämta senaste avsnittet av någon favoritserie när man helt utan förvarning får en väldigt direkt fråga slängd rakt i ansiktet. "Runkar du för mycket?". Va? Vem är det som undrar och varför? Ögonen letar sig neråt och där står en kvinna i grön klänning. Bilden påminner lite om spalten i en lokaltidning där en praktikant har sprungit runt och frågat fem olika personer vad de tycker om trängselskatten, hur de ska fira nationaldagen etc. Hon håller i en matchande kavaj samt en handväska. Med ens känns allt så förvirrat. Är det hon som får frågan eller frågar hon dig?

Längst ner kommer svaret som egentligen inte är ett svar utan bara förvirrar det hela än mer: Knulla upp till 4 kvinnor i veckan på Sveriges största sexdating-sida. Avsändaren är alltså en dejting-sida som har lyckats definierat sin målgrupp till män som runkar för mycket. Erbjudandet är att man istället för att spela skinnbanjo hela dagarna nu har möjlighet att lägra upp till fyra kvinnor per vecka. Fatta hur jävla roligt det skulle ha varit att sitta med när personen i fråga satt och sydde ihop den här annonsen. Ett sånt veritabelt mindfucking-geni.

Några enkla rader text, en bild på en kvinna och tänk vad förvirrade alla runkpellar plötsligt måste bli. Varför just fyra stycken? Handlar det om någon slags måttfullhetsprincip? Är fyra verkligen max? Och finns det något minimum? Hur regleras antalet samlag?