måndag, februari 17, 2020

Freebasea vs. Freeestyla

En sak som jag slipper rent jobbmässigt, nu när jag är föräldraledig och så. Det är alla situationer där jag tvingas vara med om när i övrigt begåvade människor i min närhet, föreslår att vi ska lösa en uppgift vi står inför i ett projekt – genom att suga i oss ångorna från upphettade droger i fribasform. Det är sant. Det händer flera gånger i veckan. Ibland kan det vara kollegor. Ibland kunder. Det kan praktiskt taget vara vem som helst.

Av någon väldigt märklig anledning verkar det ha skett en begreppsförväxling på bred front och det är väldigt jobbigt, för det tar verkligen emot att höja sitt duktiga app-app-app-finger och rätta dem i sittande möte. Trots att jag grips av en stark lust att krypa ur mitt eget skinn varje gång jag hör det.

Till deras försvar så finns det ju verkligen tillfällen då jag gladeligen skulle föredra att inhalera röken från nåt fultjack, än att improvisera fram en käck lösning på ett råjobbigt problem.   

Därför tänkte jag med två illustrerande bilder förklara ordens innebörd:   

Freebasea.

Freestylea

fredag, februari 07, 2020

Vart är vi påväg?

Idag är det fredag. Vilket betyder att när man som jag, frivilligt har låtit mig evolutioneras in i ett supersvennestadie, då blir fredagsritualerna såhär års extra viktiga. Först middag med vin, sedan avhandlas traditionsenligt fredagsmys med barnen till något skitformat som de just nu gillar. Sedan när de lagt sig, det är då helgen börjar. Högmässan med tillhörande nattvard. Ost och chark-brickan åker fram. Bubblet poppas. Man känner sig lite mjuk i höfterna och knäpper nästan andaktsfullt igång På Spåret. Veckans höjdpunkt. Folkbildning i en lång skön utandning. Puttrigare blir det knappast.

Jag har valt att gilla den korviga vibben programmet får med Kristian Luuk och Fredrik Lindström vid rodret. Vanligtvis är det något som kan äckla mig något oerhört men det hör liksom till att det sitter två väletablerade mediamän och bresar ut sig inför svenska folket i Sveriges mesta anrika frågesportprogram. Visst får man lust att örfila Lindström lite ibland. När han på sitt patenterat bullriga manér skrattar så forcerat åt sina egna anekdoter att han nästan tappar andan innan han skrattat klart åt sin egen rolighet. Kan verkligen ingen säga till honom att skärpa sig med just den grejen bara? Kristiaaaan? Redaktionen? Please! Men annars är de toppen tycker jag. Ett väloljat maskineri. Helt befriat från ängsliga mångfaldsalibin. Det skulle vara rent vidrigt att se något ungt brötigt Ligga med P3-par ta över. Eller om den där krystvärken Daniel Hallberg skulle teama upp med Luuk istället för Lindström för att föryngra. Skönt också att slippa se fläppa youtubers och tiktok-artister ta upp plats i burarna. Men det är väl en tidsfråga. Bra att de fimpade Augustifamiljen också. Husband som koncept borde gått i graven med Oldsbergs epok.

Det jag gillar mest med På Spåret är att det är så välbalanserat. Det är liksom inte 100% mysigt och underhållande. Det är störigt också. Det finns en bra energi i saker man kan störa sig lite sådär lagom på. Det blir liksom aldrig riktigt trist då. Till exempel gillar jag att störa mig på hur svåra ledtrådarna är på tiopoängsnivån och oja mig hemma i soffan över hur självgott nöjda de måste varit när de spånat fram så ultralångsökta nuggets att inte ens Sherlock Holmes skulle ha en rimlig Janne att sätta det. Jag gillar också när de tävlande paren har riktigt keff personkemi. Det är kul att tolka deras miner och kroppsspråk och det blir nästan som et litet eget format mitt i formatet. Sådant lägger guldkant på den begynnande helgen. Sött och salt. Svart och vitt. En att känna empati för. En att störa ihjäl sig på. Det hade stört balansen om alla par hade så perfekt personkemi som Jonathan Unge och  Cecilia Hagen, Johan Glans och Farah Abadi, samt Johar Bendjelloul och Josefin Johansson. De är toppen och behövs för att ge programmet lite stabilitet. Men om alla skulle vara så våldsamt likeable skulle man inte bry sig om vem som vinner och då faller ju konceptet. Den typen av tag-teams vill man helst se krossa sitt motstånd.

I paret Parisa Amiri/Gunnar Wetterberg så älskar jag Parisa men vill lavettera upp Gunnar i brygga så fort han öppnar klaffen. Ändå är han kanske minst jävlig av de störiga i år, men det är nåt jag inte riktigt pallar. I paret AnnaMaria Fredholm och Mikael Appelgren älskar jag AnnaMaria men lider nästan fysiskt av att se hennes lättsamma försöka att liva upp Äpplet, likt en femtonåring som vägrar ge upp att försöka kickstarta igång en riktigt sur Puch Dakota. Utan tändstift. Ömmade också för Peter Magnusson som knappt verkade orka dra lasset med Inga-Britt Ahlenius. Satan vilken antikarisma hon besitter. Tyckte mig se hur hans låga blev svagare för varje fråga han behövde ta sig an tillsammans med henne. Som att iskallt se på när någon långsamt sjunker i kvicksand. Jag skulle kanske inte påstå att jag älskar hon Ebba från Skärgårdsdoktorn. Visst, hon är käck så det förslår, men det är ju en klen tröst när farbror doktorn själv bara sitter bredvid och grymtar som en gammal gris. Han verkar tro att det är VM i att vara oskön han deltar i. Tyvärr hade han garanterat förlorat även det för den guldmedaljen verkar Kalle Lind nämligen ha tecknat prenumeration på.

Gubb de luxe.

Kalle Lind. Jag har förstått att man gör bäst i att gilla honom. Han verkar ganska omhuldad av både komiker och andra kulturpersoner men även av kreti och pleti. Allmänbildad, må så vara, men rolig? Det är för mig en större gåta än livet självt. Allt jag ser är en knastertorr skånepåg som försöker göra ironiska skjortor (kämpa) till sin gimmick och har ett oändligt självförtroende. Han verkar enbart gå igång på sin egen surmulet skorrande stämma. Fy. Fan. Vilken nitlott Isobel Hadley-Kamptz drog när hon blev tilldelad den sydsvenska surpuppan. Hon borde belönas med tapperhetsmedalj för att hon har lyckats stå ut med honom i två hela säsonger utan att duka under för sviterna av PTSD – som hade varit fullt förståeligt. Vad vet vi egentligen? Att Kalle Lind inte litar en sekund på sin lagkamrat, trots att hon verkar bra mycket bättre påläst än han är ett som är säkert. Han bara knorrar och tvivlar utan att dra på smilbanden en endaste liten gång och döljer dåligt hur han råhatar varenda sekund någon annan än han själv gläntar på kakluckan. Ett tydligt karaktärsdrag han har är att så fort han inte har en aning om svaret, vilket är lite för ofta, då kamouflerar han sin kunskapslucka genom att toksnöar in på någon liten och helt ovidkommande anekdot på ett nästan perverst sätt. Bara för att ta så mycket plats som möjligt. Det finns ett namn för sådant beteende. Vid ett tillfälle fick han chans att riktigt breda ut sig i en oändlig skröna om Cornelis Vreeswijk och det var en chans han tog mer än gärna. Minst sagt. Alla i studion skrattade krystat men man kunde nästan se hur de undrade vad i helvete han höll på med när han bräkte på för att imponera. Då tror jag att Isobel innerst inne ville strypa honom länge och plågsamt. Det ville nog alla. Till och med Fredrik Lindström som ändå höll uppe skenet rätt bra. På något sätt tillför det ändå en bra dynamik till programmet.

Jag har funderat lite på att tipsa produktionen inför nästa säsong om att det hade varit kul att tematisera de tävlande paren hårdare och basera dem på deras mest tydliga karaktäristika. Typ sätta ihop Inga-Britt Ahlenius med Marianne Arne (hon som nästan hade ihjäl Anders Ankan Johansson förra året med sitt totalförlamade väsen). Det hade varit upplyftande på ett nästintill oförklarligt sätt att få se deras lågintensiva samarbete ta form i det humorlösa ökenlandskap som skulle uppstå i deras bur. De skulle suga livet ur programmet på ett sätt vi aldrig har skådat. Som dementerar. Samtidigt borgar det för en "beige alert" som eventuellt skulle göra större skada än nytta i det långa loppet.

Dementorerna

Personligen hade mitt drömpar kanske varit att åter bjuda in På Spåret-veteranen Stefan Holm, men tema upp honom med sin forne nemesis Patrik Sjöberg. Det hade kunnat bli legendarisk underhållning att se dem tjivas i dressinen.

Höjdarna.

En annan dunderduo skulle kunna vara att para ihop Joakim Lamotte och Marcus Birro, men det hade kanske blivit en sådan överlast av jubelidioti att det inte skulle gå att hantera. Risken finns att det går helt fel och att de istället blir folkkära på kuppen, vilket skulle leda till att vi fick se mycket mer av dem än vad önskvärt är. Och det hade jag inte kunnat förlåta mig själv.

Jubelidioterna.