Missa inte Lassgårds nya långvårdsdeckare

Apropå film och tv-serier så måste jag bikta mig lite. I dagarna såg vi Den döende detektiven, ett svenskt kriminaldrama baserat på GW:s böcker om "superpolisen" och gobbajäveln Lars Martin Johansson. Alltså vilken jävla bajsmacka!

Eftersom svensk krim är ett av mina guilty pleasures så kunde jag inte hålla fingrarna borta från den överjästa syltburken. Jag hade noterat att serien fått ovanligt goda recensioner och som en kännare av genren vet jag att det inte är ett bra tecken. När kritiker hyllar krim så kan man nästan utgå ifrån att det kommer vara skit som ska till att serveras. Men ändå kunde jag inte låta bli. Dålig svensk krim är ju också svensk krim så att säga. Men även jag har gränser.

Demenskåthet 1 av 500

Jag vill börja med att säga att jag gillar Rolf Lassgård. Det gör jag verkligen. Att han blivit utsett till en av "Sveriges sexigaste män" pluralt antal gånger är både rörande och en jävla enigma på samma gång. Det tar ju inte hedern från honom. Möjligtvis de svenska kvinnorna en aning, men främst de gamla seglivade öken som ligger bakom listan. Skitsamma. Jag gillar Rolf Lassgård och kanske hade ingen lyckats göra rollen som LMJ i Den döende detektiven bättre än han. Men det säger inte särskilt mycket. Jag är tämligen säker på att en djuplodande instruktionsvideo om nässköljning skulle bjuda på fler rafflande scener och ungefär en centriljard större fräschör. Det är väl skitsamma om han gör en bra roll när hela miniserien är ett massivt potpurri av gamla flåsande, stånkande och rossliga gubbkadaver. Det är fan bra grovt att ta in.

Det hela börjar med att LMJ står och tjabbar lite med några ungsnutar vid en grillkiosk. En fransk hotdog senare har den gamle supersnuten fått en stroke. Nej, det är inte som jag försöker raljera här. Han sätter sig i sin bil och börjar trycka in korven i ansiktet när en säkring brinner av i skallen på honom. Han faller bokstavligen över ratten och vaknar igen i en sjukhussäng, halvförlamad och surare än Peppe Engs gymbag. Det låter som ett dramatiskt anslag. Det är det inte. Det stakar däremot ut riktningen för vad som riskerar att bli en helt ny subgenre inom svensk krim. Långvårdsdeckare. Åh Gud, låt det inte hända. Det är ju helt sinnessjukt att klamra sig fast vid den svenska gubbmaffian så till varje pris att historier med klassiskt hårdkokt polisvåld tvingas ge plats åt diton där huvudrollsinnehavaren ser ut att vada i trolldeg genom hela filmen. Kritikerna rosar Lassgårds fantastiska skådespel och flera gånger bejublas kemin mellan honom och Helena af Sandeberg, hans före detta kollega och gunstling som lär ha metoo-material så det räcker och blir över till ett eget upprop under hashtagen #bängentrålar. Men jag har svårt att se denna grandiosa insats. Den döende detektiven består av tre timmars klemande med en klassiskt bitter gubbdjävul som bara sitter och morrar och fräser medan de kvinnliga motspelarna pysslar om honom i hans hem/stridsledningscentral, där han leker privatdeckare med ett synnerligen grovt och olöst pedofilmord som enklare hjärngympa. Spänningen är precis lika frånvarande som det konstant närvarande flåslarmande och väsande kroppsljudet som LMJ släpper ifrån sig. Möjligtvis skulle han kamma hem grand prix i en gala som belönar ytterst trovärdiga rolltolkningar av karaktärer vars minspel bygger på fifty-fifty delar dements och kåthet. Om det nu finns en sådan (?). Den rollen gör han nämligen helt otroligt övertygande i ungefär femhundra scener här. Och där slår nog banne mig ingen på det här jordklotet honom.

Demenskåthet 2 av 500 

Jag har svårt att förstå hur den här produktionen lyckades ruska fram sin budget överhuvudtaget. Ett mindre rafflande snutäventyr får man nog leta länge efter. Hade det inte varit för att det är vår hårdast adlade kriminalprofet, självaste Leif GW:s gamla korvfingrar som suttit och knattrat fram den här övertråkiga mastodontbajskorven till kriminaldrama så hade den nog aldrig vädrat tv-tid alls. Men nu är det ju det och därmed blir vi andra tvungna att lida. Ja jo, jag kunde ju ha stängt av men självspäkaren i mig kunde inte låta bli att lida sig igenom eländet. Känslan den lämnade efter sig kan bäst beskrivas som ömhet in i själen. Den sortens ömhet jag antar att man kan känna efter ett rejält skov reumatism. Tack Rolf. Tack Leif. Tack alla världens manliga seniorer som slutar på f.

Årets nyårslöfte: Se 80 filmer

Året har börjat rätt bra på tv och filmfronten. Vi har ju för vana att på nyårsdagen sätta upp ett antal filmer som vi ska försöka se under årets femtiotvå veckor. Ett ganska behagligt nyårslöfte kan tyckas. Första året satte vi upp det blygsamma målet 52 filmer. Förra året höjde vi till 70 (som vi klarade med en films marginal) och i år har vi höjt med ytterligare tio filmer och målet är nu 80 filmer. I dags dato har vi hunnit se elva stycken vilket ger inte kräver ett geni för att konstatera att vi lyckats hålla ett snitt på en film om dagen. Det brukar vara så i början av året. Anledningen till att vi började med de här listorna var för att vi insåg att vi mer eller mindre slutat titta på film sedan tv-seriernas verkliga intåg. Ett skönt sätt att varva lite.

2017
Förra året var enligt mig ett katastrofår. Av de sjuttio filmer vi såg var det max tio som låg över medelbetyg. Man får helt enkelt tugga sig igenom en del skit för att finna de riktiga guldkornen. Bäst förra året var nog Elle, White Girl, Moonlight, Mudbound, Beasts of No Nation, American Honey, The Square och den mycket otippade dokumentären Kittlad. Resten var som en jämntjock gröt med några toppar som Fences, Baby driver, City of Ghosts och Beatriz at Dinner och några riktiga lågvattenmärken. The Swiss Army Man och Don't Hang Up är filmer jag inte ens önskar världens rövhål att behöva genomlida. Everybody Want's Some!! och Here Alone var så värdelösa att vi snabbspolade oss igenom skiten till slut. 2017 var helt enkelt inte ett toppenår på filmfronten.

2018
Som jag nämnde inledningsvis så har det här året börjat rätt bra. Bortsett från att vi i nyårsdagens pizzakoma betade av de tre senaste Beckfilmerna av bara farten så har vi nog redan hunnit bräcka förra årets bästalista. Call Me by Your Name, The Florida Project, Lady Bird, Exfrun och Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är verkligt fantastiska filmer allihop.

För jag älskar dem alla

Julledigt med familjen. Det låter så härligt. Det är det också. Men lite förjävligt också. Många konflikter blir det. Med en tonnis som blir ständigt kränkt. En åttaåring som hakar på och en treåring som agerar ut på varenda känselsensor i sin lilla gosiga kerub-kropp. För att inte tala om en fru som allierar sig och bildar armé med småhonorna. De tuktar alla män i sin väg. Det är bara jag och Ryssland men han är inte mycket att hålla i när det blåser. Han ligger bara och kramar routern eller är ute och slåss med grannkatterna. Hans lojalitet kostar bara innehållet i en matskål oavsett var den kommer ifrån.

Jag har börjat läsa Bukowski igen. Lite som en slags barnslig revolt mot den domesticerande maktbalansen i hemmet. Fyllo och snuskgubbe är hans vanligaste epitet. Samtidigt så satans skarp han var. Fyllo definitivt men jag vet inte om han var så jävla snuskig egentligen. Han gillade förvisso att knulla men det gör väl de flesta. Nån drömkille var han säkerligen inte men fan vad rolig han måste ha varit att supa med.

Idag började dagen med en konflikt om läggtider och snapchatberoende. Äldsta dottern. Maxi. Hon känner sig konstant orättvist behandlad numer. Det tog två av dygnets bästa timmar. Sedan åkte vi till Angered och promenerade i skogen. Det var roligt ända tills dess att mini flippade och det blev läge att sticka hem. När jag och midi kom till en träbro som gick över en å skojade jag till det genom att hoppa på den så att det gungade jävel. Midi blev upprörd och frågade om jag jag inte tyckte att det skulle vara synd om de dog när de är så unga och allt. Det tyckte jag. Insåg sedan att karman tagit betalt för mitt lilla busstreck direkt. Mina ljusgrå chinos var fulla av skvättet från leran.

Vi handlade på Ica. Vegetarisk vecka blev det. Nytt år och allt. Vi köpte fika också. Donuts till barnen och frallor till oss vuxna. Jag ångrade mig nästan direkt och ville ha semla, men bet ihop. Jag orkar inte bli tjock och inte banta heller. Men nåt måste göras. Känner mig så himla svullen. Sedan kom vi hem och började genast bråka om vem som skulle ha PS4:an. Barnen vann. Jag surade och fick alla emot mig, inkl frugan. Så jag lade mig för att läsa igen. När jag skrockade för tredje gången frågade Josefine om jag hellre skulle vilja ha en egen lägenhet som luktar snopp där jag kan sitta och gibba. Jag drömde om det i 30 sekunder och njöt. Sedan sa jag nej. För jag älskar dem alla så innerligt mycket. Även när de tar kål på mig.