torsdag, oktober 29, 2009

Äventyrare står inte högt i kurs hos mig

Gäst hos Skavlan förra veckan var den norska äventyraren Jarle Andhöy. Han har gjort till sin grej att göra vansinniga polarseglingar i världens mest otillgängliga farvatten. Gott så.

Jag skiter egentligen i Jarle Andhöy. Det som stör mig med alla äventyrare är deras karaktäristiska tourettesexhibitionistiska persona. De kan inte bara göra sin skit och hålla käft. Låta oss andra vara. Nä, de måste bli sedda som nationalhjältar (minst) och gästa varenda tv-soffa mellan sina expeditioner och berätta om hur nära döden de var den här gången.

Jag tror att mitt äventyrarhat väcktes till liv riktigt ortdentligt först i somras när Fredrik Sträng dampade loss rejält i just något soffprogram. Han tog plats och skränade och var stissigare än ett helt amfetaminkalas, och jag tyckte att han berättade lite väl sorglöst om hur 11 personer i hans närhet dog förra året, när han misslyckades bestiga K2. Jag kände att jag hårdhatade honom och helst av allt hade velat sätta en fet hästspruta med bedövningsmedel rakt i halspulsådern på honom. Han stressade mig och det är dåligt.

Överlag tenderar äventyrare att totalt dränera energin ur sin omgivning. Tänk att ha en äventyrare eller extremsportare i sin absolut närmsta omgivning. Fy fan. Vilken mardröm att behöva sitta och lida igenom alla gastkramande historier om klätterexpeditioner, galna världsomseglingar, fallskärmshopp från stratosfärhöjd, hängflygning över aktiva vulkaner och liknande aktiviteter på varenda förfest. Min hjärna skulle börja brinna på riktigt och jag hade varit tvungen att lämna rummet för att låsa in mig på toa och hatkräkas en lång stund. Varje gång. Jag får panik bara jag tänker på det. Skulle lätt välja att ta emot ett regelrätt kok stryk än att tvingas sitta och lyssna och låtsashäpnas. Men det finns en nivå till i helvetet, och det är att behöva uppleva samma skit utan dövande mängder sprit i kroppen. Det faktum att alla äventyrare även verkar vara självutnämnda experter när det kommer till individ- och grupputveckling är fruktansvärt provocerande. Det ska föreläsas och läras ut. Hållas seminarier och workshops. Fan, jag kan riktigt föreställa mig hur det sväller i deras briefkallingar (i extra fuktuppsugande material) när de till och med får betalt för sin socialt efterblivna förfestrutin.

Och nu satt alltså Jarle Andhöy hos Skavlan och berättade att han snabbt blir uttråkad i den vanliga världen. Ja, vem fan blir inte det. Det betyder ändå inte att man inte kan göra någonting på ett normalt sätt. Varför måste allt vara en utmaning. Ett äventyr. Jag ger mig fan på att Jarle, till och med när han ligger och känner sig lite runksugen en ensam natt på "Berserk II" (det aningen bajsnödiga namnet på hans segelbåt), smörjer in händerna i tabasco – bara för att.

onsdag, oktober 28, 2009

Tvångsmässigt pollande

Jag har ett tvångsmässigt beteende som gör att jag bara måste svara när jag ser en poll. Jag kan bara inte låta bli. Jag måste få veta, jämföra och se vad andra tycker. Hur dumt det än är. Jag hatar mig själv för att min hjärna förnedrar mig genom att tvinga mig att delta. Så ovärdigt.

Nyss såg jag en poll på Aftonbladet. I anslutning till en artikel om nån från Berlusconiland som kommit på hur man gör tallrikar av en sorts extra tålig bröddeg och frågan var huruvida man skulle köpa ätbara tallrikar eller inte. Ja eller nej. Så jävla jävla dumt att jag blir förbannad bara av att något litet redaktionsmongo suttit och knapprat in den. Vem fan bryr sig?

Jag försökte låta bli men den sämsta delen av min hjärna behövde inte battla mig mer än fem sekunder för att jag skulle ge med mig och klicka. Jag kände verkligen ett brinnande behov av att få veta hur stor del av landets befolkning (eller i alla fall aftonbladets läsare) som skulle kunna tänka sig att köpa skiten. Jag klickade nej och blev nummer 19506 som svarade och ställningen är dryga 40% (ja) mot 60% (nej). Ja, nu känns livet mycket lättare igen... ehhh.

Men fatta grejen. Jag är uppenbarligen inte ensam om min pinsamma hjärndefekt i alla fall. 19505 personer före mig hade också känt sig manade att klicka för att få reda på vad brödtallriken har för framtidsutsikter marknadsmässigt i vårt avlånga land.

Usch. Jag mår lite illa.

tisdag, oktober 27, 2009

Hej vardag!

Då var man tillbaka på jobb och utlämnad till vardagen. Ingen grå och kall sådan men det är fortfarande en chock. Har varit ganska ouppkopplad de senaste veckorna vilket har varit skönt. Inte mycket har stört mig i bubblan, men nu börjar jag allt bli sugen på att blogga lite måste jag säga.

Förresten. Jag har börjat kolla på den danska serien Klovn (tack vare ett välriktat tips i kommentarsfältet). Det är en skamlös kopia av Curb Your Enthusiasm. Fan allt är rippat rakt av, vilket jag måste tillstå först provocerade mig en smula, men det är så in i helvete bra. Lite svartare, sjukare och råare. Fylld av ultrafinska situationer. Ironiskt att det finskaste jag sett är danskproducerat. De kan göra film och tv de där danskjävlarna.

Det enda som hamnar på minussidan är att jag inte lyckats hitta några subtitles och deras grötspråk gör att jag bara lyckas tillgodose mig c:a 30% av helheten. Ändå är det så in i helvete roligt att jag känner av viss träningsvärk i mina halsmuskler. Jag skulle verkligen bli dödligt tacksam om jag kunde få text till det. Svenska engelsk eller dansk för den delen. Någon som kan hjälpa mig? Pleeeeaaase!!

lördag, oktober 24, 2009

Kropp och skit

Den mänskliga kroppen är bra komplex alltså. Det är mycket skit med den. Är det inte det ena så är det fanimej alltid det andra... eller det tredje. Nu börjar jag helt ärligt bli ganska fett less på min boddy.

Tidigare i veckan led jag av svår värk i rygg och axlar. Nu har jag fått ont i örat. Inne i örat. Först tänkte jag att det kanske var en vaxpropp. Jag har inte haft det sedan jag var en liten påg och det är så jävla äckligt att jag nästan kräktes bara av att tänka på att min kropp ens skulle kunna med att producera sån skit. Jag kände mig besviken. Vilket jävla svek om min kropp plötsligt skulle ha bildat en vaxpropp efter minst tjugofem alldeles utmärkta år helt utan. Jag tvingade J att titta efter för att se om mina misstankar hade bäring. Hon såg inget. Så jag bad henne att titta "djupare" (hur man nu gör det). Hon sa att det inte fanns ett spår av vax. Jag fick yrsel. Då innebär det ju att det är en hjärntumör, hävdade jag. Eller så är det för att jag börjat bli förkyld, försökte J. Jag såg mig själv behöva slösa bort helgen på någon av stadens smittohål och kved lite tyst för mig själv. Öroninflammation. Kan det vara så jävla illa? Bättre än vax i alla fall. Allt är bättre än vax.

Det ömmar liksom när jag trycker på örat och det gör mig förbannad att det kan bli strul med precis varenda del på den här kroppjäveln som jag måste dras med genom hela livet. J sa att det kanske är någon nervtråd som strular. Då kan man ju få ont. Och det skulle vara så jävla typiskt, om mina nervtrådar ska börja mucka med mig nu, på en lördag, när jag bara vill vara ifred och softa.

Nervtrådar. Vilken förbannad rövgrej. Känns så skört och opålitligt. Blir nervös bara jag tänker på det. Borde inte evolutionen ha satsat lite krut på att få till lite kraftigare doningar för att leda runt känseltrafiken i kroppen. Små trådar känns så förbannat old school. Det är som gjort för att trassla till sig liksom. Tänk bara när man lägger ner sin sina iPod-lurar i fickan, hur man får stå och nysta upp dem i en jävla evighet. Varenda gång.

tisdag, oktober 20, 2009

Talangscout fail

Sitter och kvaddar min hjärna med lite America's Got Talent så här på kvällskvisten. Det är ett program (med Jerry Springer som värd för att sätta rätta freakstämningen antar jag) där människor som inte lyckats inom sitt drömskrå får uppträda inför en jury som ska bedöma om de verkligen är dolda och har vad som krävs för att... ja vad fan de nu är de drömmer om. Uppträda och bli "kändisar" verkar vara grejen oavsett vad fan de pysslar med.

Det är beklämmande att se mediokra dansgrupper, värdelösa magiker, vidriga och totalt karismabefriade familjenummer där mamma, pappa och sex barn gör en egen tolkning av Sound of Music. För att inte tala om en massa ospec. gycklarpack, imitatörer och medelålders tribute-artister (jag hittade inte någon lämplig synonym för artist, trots att det inte finns en enda liten atom med artist-dna i deras kroppar).

Men det mest beklämmande är ändå att se David Hasselhoff som en av de tre jurymedlemmarna. Haha... visst det var säkert kul på pappret att låta honom vara med och bedöma vilka människor som är oslipade diamanter talangmässsigt. Men på riktigt. Han sitter där i sin skinnpaj med sin bortsupna blick och bara rågillar allt. ALLT. Jag tänker att om han hade fått råda över hela tv-tablån här i Sverige hade jag nog skjutit mig själv i huvudet. Eller sålt tv:n.

Hasselhoff borde bli omslagspojke för Socialstyrelsens informationsfilm om att mångårig proffsalkoholism och plastikkirurgi är en synnerligen dålig kombo. Han ser ut som ett gammalt lapptäcke av läder. Herregud. Idol-juryns Andreas Carlsson ser verkligen ut som en orörd blomma Bredvid gamle Hoffen.

Mister Stiff

Jag har uppnått nya höjder av stelhet i min rygg och jag lider. Känner mig som en gammelek i kroppen. Behöver massage, men ingen fjösig spa-anläggningsmassage. Det skulle vara oerhört provocerande att gå och betala 500 spänn för att någon hälsomänniska med solariebränna och mild röst ska talla mig på ryggen i en halvtimma. Jag behöver en hårdhänt jävla rallarknådning. En omgång som lever i gränslandet mellan massage och stryk. En sån som skulle få en hamnarbetare att börja lipa och ett finskt hård-homo att be om nåd. Typ. Något annat har inte en janne mot mina muskelknopar kan jag säga.

Kanske att en idrottsmassör med riktigt hårda nypor är lösningen. Men hur fan får man tag i en sådan utan att jobba som hockeyproffs?

söndag, oktober 18, 2009

Nightwatch

En av fördelarna med en nybakad i familjen är att jag får bekanta mig med natt-tv. Som jag har saknat natt-tv inser jag nu.

Kollade på Knight Rider igår eller om det var i förrgår. Underbart och idiotiskt på samma gång. Var människor generellt hårt efterblivna på åttiotalet? Eller var de bara så svältfödda på underhållning att de åt bajs bara det serverades på en tallrik?

En talande pizza-räser... hallå!? Hur jävla dumt är inte det egentligen. Att det blev en internationell succé är smått anmärkningsvärt. Jag vågar knappt drömma om vilka poster människor som tokdiggade Knight Rider då har idag. Jag menar, jag älskade det själv, men så sysslar jag inte med något för världen särskilt avgörande heller. Tänk om det är ur Knight Rider som USA:s försvarsminister har hämtat sin grundmoral. Inte ens barnkanalen kommer undan med sån skit nuförtiden. Och hur folk av fri vilja brännmärkte sina näthinnor med den bultande bulan i Hasselhoffs högt uppdragna byxor i ljus denim, vecka efter vecka, det är för mig en gåta. Samtidigt är det sjukt kul.

Nä, jag känner att jag nog kommer nog att få i mig min beskärda del av ful-tv framöver. Äntligen får jag en försvarbar anledning att frossa i skit och jag ser fram emot det av hela mitt hjärta. Hur dumt det än är så känner jag en stark förkärlek till alla gamla tv-serier där "världen" ska räddas i varje avsnitt. Jag vill uppleva gamla älsklingar som V, Kojak, A-Team, McGyver, Hulken och T.J Hooker. Men jag vill ha mer. Jag vill ha allt. Ge mig en högkonccentrerad injektion med Baretta, Hunter, Mash, Airwolf, Renegade, The Rockford Files, Acapulco H.E.A.T, 21 Jump Street, Starsky and Hutch, Tennisspionerna, The Fugitive, Hawaii Five-0 och Kvinnofängelset... Ja fan, till och med Kvinnofängelset .

lördag, oktober 17, 2009

Ärtan is in, let the fun begin!

Jag vill först och främst tacka för alla kommentarer med alla grattis och fina namnförslag de senaste dagarna. Det var både rörande och vansinnigt kul att ni uppbådade ett sådant engagemang och det var fantastiskt kul att ta del av det medan vi tillbringade en massa timmar i vår naturfärgade cell på Östra Sjukhusets BB. Tack så hemskt mycket.

Nu har vi i alla fall kommit hem (i onsdags) och hunnit landa lite. Väldigt skönt. Att välja namn är inte det lättaste om man som jag brukar drabbas av svår beslutsångest så fort det finns fler än två val på lunchmenyn. Men vi gjorde en lista på de namn vi gillade mest. Många av de förslag som postades tyckte vi jättemycket om, andra älskade vi och så hade vi en handfull helt andra sedan innan. Vi har provat lite olika i några dagar tills vi äntligen hittade rätt till vår lilla ärta. Tintin ska hon heta.

Och här är hon:

tisdag, oktober 13, 2009

Äntligen!

Så till slut efter mycket väntan och längtan kom vår lilla bebis. En liten tjej. Fantastisk och underbar på alla sätt. Igår kväll kl 21.45, efter en bra men väldigt jobbig förlossning. Jag är så stolt över min älskling. Jag hade aldrig klarat det. Inte ens en tiondel av det. Jävlar vad stark hon är. Makalös.

Annars så mår vi bra allihop. Men är vääääldigt trötta. Precis som man ska antar jag. Föräldralycka och obeskrivlig kärlek.

För tillfället går vår minsta lilla familjemedlem under sitt nya nickname. Ärtan. Vad hon ska heta på riktigt får vi diskutera. Hade det blivit en kille fanns flera starka kandidater, trots att jag motvilligt fick ge mig när det kom till "Higgins", men på tjejfronten står det lite still. Vi har några bra alternativ och har hunnit skrota några också, men tips mottages tacksamt. Hon har ju lite att leva upp till, med tanke på att hennes storasyster är ganska så väletablerad och med en kattstorebror heter Ryssland.

lördag, oktober 10, 2009

Indianbluffen

En sådan här fräsig jacka såg jag när jag var på Hemköp härom dagen:



En filt med ett läckert indianmotiv typ. Drömfångare, hövding, örn och hela paketet. Jag undrar lite hur man tänker när man köper en sådan. Hur det ser ut hemma? Jag ser vattensängar, hemmabarer, obskyra furuperversioner och takfläktar med mycket mässing och rotorblad med någon sorts rottinginfattning. Jag vill inte låta fantasin skena iväg längre än så. Då blir jag inte bra för mig själv.

Samtidigt blir jag lite glad. För visst är det skönt att det finns människor som hänsynslöst går mot alla modebloggsevangelier. Egentligen är det mycket mindre vansinne att köpa en sådan här jacka och digga den öppet, än att vara en sådan som ser att Elin Kling eller någon annan profet verkar tycka att haremsbrallor är het skit och slaviskt ställer sig i kö för att få köpa.

Skit samma. Det här skulle handla om indianer.

När jag var liten så gick jag i samma klass som en tjej som hette Tanja och kom från Bolivia, eller om det bara var hennes pappa som kom därifrån. Det spelar ingen roll. Mamman hade i alla fall träffat en Bolivian och tillsammans fick de en dotter. Pappan hade stannat i (eller flyttat tillbaka till) Bolivia och flickan bodde med sin mamma på samma gård som jag. Vi var lika gamla och brukade leka ihop och började senare även i ettan tillsammans. Allt var frid och fröjd.

En dag när vi skulle prata om andra kulturer i skolan ropade vår fröken fram flickan och släppte bomben. Tanjas pappa var en indian. På riktigt. Jag minns att det nästan svartnade för ögonen på mig. Min skalle höll på att sprängas. Jag var kompis med dottern till en riktig indian. Det gick knappt att greppa. Det kändes overkligt och det bör tilläggas att jag vid denna period var mycket fixerad av vilda western, cowboys och indianer. Zeb Machahan var min största idol. Han gick jämt runt med kniv och var alltid klädd helt i läder med fransar, och så var han god vän med indianerna. Han kunde prata deras språk. Jag tyckte att det verkade så in i helvete koolt att få hänga med indianer. Rida med dem, kriga lite och sitta i någon hövdings tipi och bolma. Och så var jag polare med en indiandotter. Det var fanimej kattens pyjamas hela dagen.

Jag såg en skrynklig hövding med fjäderskrud, tomahawk och hela prylen framför mig. Om jag höll mig väl med Tanja skulle jag kanske få träffa honom någon gång. Inte så troligt för vad fan skulle en sån snubbe i vårat arbetarklassområde att göra. De andra farsorna jobbade på Volvo, nåt byggföretag eller körde lastbil. Det fattade man ju att en indianhövding har lite viktigare grejer för sig än att bo i höghus. De har ju sina krig att sköta och så måste de hela tiden vara på sin vakt så inte blårockarna hittar dem. Roddigt värre. Därför var det heller inget konstigt att hennes pappa aldrig var hemma hos dem.

Så var det dags för skolavslutning i tvåan eller trean tror jag, och Tanjas pappa skulle komma. Jag var mer spänd på det faktum att jag äntligen skulle få se en tvättäkta indian än på att tio veckors sommarlov stod för dörren. Det här var det största. Jag tjatade om det och jag minns att jag var helt nervös när vi gick till skolan den dagen. Alla barnen skulle samlas på en kulle utanför skolan och sjunga inövade sommarsånger. Föräldrarna skulle malligt stå nedanför och se på hur fina och duktiga deras vattenkammade söner och döttrar var. Jag kommer ihåg att jag febrilt lät ögonen leta sig genom folkmassan för att få syn på hövdingen. Men jag såg honom inte. Till slut hittade jag Tanjas mamma, men hon stod bara tillsammans med en väldigt solbränd snubbe i skjorta och chinos. Vad var det för jälva crap? Det kunde omöjligt vara hennes farsa. Han var ju ingen riktig indian.

Jag minns vilken kalldush det var när mamma försökte förklara för mig att det visst var Tanjas pappa och att, jo han var allt indian. Precis som över hälften av hela bolivias befolkning. Men de var inte samma typ av indianer som de nordamerikanska westernfilmsindianerna. De red inte omkring, krigsmålade och dödade bufflar. De kunde jobba med vad som helst, de körde bil och många var väldigt fattiga. Jag kände mig lurad och förnedrad.

Jag vet att jag det tog mig lång tid att komma över den besvikelsen och fortfarande kommer jag att tänka på just den historien om Tanjas pappa när jag ser ett klassiskt indianmotiv.

Det är inte säkert att det var exakt så här det var, men det är så jag minns det.

På bebisfronten intet nytt

Jaha. En vecka sen. Jag kan bli lite förbannad emellanåt när jag tänker på hur den ligger där inne och softar. Drar sig. Vägrar hjälpa till och komma ut. Men så tänker jag att... fint folk kommer sent.

torsdag, oktober 08, 2009

Om att gå barfodet på grus...



www.mandligsarbarhed.dk

Pilgrimsskägg, pianotänder och cynism i ett och samma paket

När jag kom till kassan i bokaffären och skulle betala för "Mannen under trappan", såg jag att det låg en liten trave med Paulo Coelhos "Livet - Utvalda citat". Och så kräktes jag lite i munnen. Som att hans kulturdåd inte bringat nog med skada som det är. Jag menar...

"De enkla sakerna är de mest speciella och det är bara de visa som lyckas se dem."

"Vi måste glömma det vi tror att vi är för att bli det vi verkligen är."

"Kärleken är nyckeln till att förstå alla mysterier."

För det första är det otäckt på alla sätt och vis att bara komma på tanken att samla ihop en massa tomt prat och sälja som "visdom". Jag kan riktigt se hur han satt som Narcisssus med en fet vinballe medan han bläddrade igenom all bullcrap han kommit upp med hittills. Och det är en hel del. Han nöjer sig liksom inte med att han redan lyckats sälja skiten en gång. Nä, nu ska han peta ut det allra göttigaste och kränga på sina trogna lamm exakt samma fraser en gång till – i högkoncentrerad form. Om inte det är cynism så vet jag inte.

Av alla sätt att förnedra en läsekrets...

Och vad är det egentligen för människor som klarar av att lida igenom 128 sidor med sån jävla dynga? Inte bara frivilligt utan även kan tänka sig att betala för det. Jag skulle verkligen vilja veta. Vem sätter sig på allvar och suger i sig av hans pretentiösa livsfilosofijidder, och tycker att det är STORA tankar. Ja, förutom Agneta Sjödin då, som troligen njuter upp sig själv i pilgrimsbrygga bara av att uttala hans förnamn.

"Det enda sättet att fatta rätt beslut är att ta reda på vilket beslut som är fel. Det är att undersöka den andra vägen utan att bli rädd eller uppgiven, och sedan fatta sitt beslut."


Ehhh... H-A-L-L-Å? Ser hans trotjänande läsare verkligen inte se att det är skrivet i piss? Kan man ta en längre omväg för att säga "Prova dig fram"? Nä usch. Jag är verkligen inte förtjust i den mannen och hans miljardärsflabb. Han har skaffat sig en tandrad i elfenben också. Som en kul grej. Det är sånt man kan göra när man gör feta bee's knees på vilsna människors desperata jakt efter lycka. Jag får lust att vrida om näsan på honom. Hårt. Och ge honom lite stryk också. Bonk liksom.

onsdag, oktober 07, 2009

Mannen under trappan

I söndags gick sista delen av Mannen under trappan på svt. Otroligt bra serie som baseras på Marie Hermanssons bok med samma namn. Skådespel, foto, scenografi och ångest av bästa sort. Den fick mig att drömma fuktigt om att montera ner den del i demokratin som gör det möjligt för kanaler som TV4 och Kanal5 att göra egna dramaproduktioner. När det kommer till drama slår svt de sina konkurrenter fingrarna. Det känns att det ligger heder och kärlek bakom deras produktioner. Kanske är skattesystemet och tv-licensintäkter en bidragande faktor eftersom de vanligtvis slipper hora in sin produktionsbudget via smutsiga sponsavtal och tyska samproduktioner. Men inte bara.


Det är nåt med fingertoppskänslan, och i det här fallet även det faktum att Jonas Karlsson (sveriges absolut bästa skådespelare genom tiderna som aldrig gjort en dålig roll) spelade huvudrollen. Han fick schizofrenin och det gradvis stegrande psykiska förfallet hos sin karaktär att sträcka sig genom rutan och lägga sig som en våt film över mig i soffan. Det var gåshudsbra. Allting.

Därför gick jag i måndags raka vägen till en pocketbokhandel och köpte mig ett exemplar av boken. Så har jag aldrig gjort förut. Läst boken efter jag har sett filmen (eller ja, serien). Nåväl, nu är den min nya spårvagnsläsning. Mycket pasande. Att stänga ute allt dårskap med ännu mer dårskap.

måndag, oktober 05, 2009

Larry Lovers

Träffade på Morgan Larsson (en av programledarna i Christer på P3) på vagnen hem idag. Vi hälsade och sedan gick han rakt på sak. Han frågade om jag gillade Curb Your Enthusiasm. Jag sa att jag älskade det, att det är min absoluta favoritserie någonsin och att jag älskar Larry David. Jag såg hur Morgan lös upp. Han älskar också Larry. Förbehållslöst. Det är en fin gemneskap. Att vara Larry lovers.

Sedan diskuterade vi Larry och olika jobbiga situationer hela vägen hem. Jag berättade att jag har slutat prata om Curb med nya bekantskaper, bara av den anledningen att så många inte verkar ha fattat hans storhet, och att jag har svårigheter att kunna känna respekt för människor som inte älskar honom lika mycket. Jag vill helt enkelt inte veta. Morgan höll med och berättade att han ofta hamnar i prekära situationer på grund av samma anledning. Och plötsligt mindes jag varför jag gillar Morgan så in i helvete mycket. På många sätt påminner han exakt om Larry.

Update:
Kollade just anndra avsnittet i sjunde säsongen av Curb Your Enthusiasm. Det är underbart. Faktum är att Larry har botat min rädsla för att bli tunnårig. Eller rädsla och rädsla. Jag har tjockt hår och ingen i min släkt är tunnhårig så jag ligger inte så pyrt till från början. Men man vet ju aldrig. Och om oturen skulle var framme så skulle det inte kännas så jäkla farligt. Nästan så jag önskar att jag blir flint. Nästan.

Högsbosnack

För ett litet tag sedan hörde jag hur en Högsbo-drottning (platinablonderad 37-plussare i mc-jacka, jeans med mycket strass och hesare stämma än Bonnie Tyler) beklagade sig för en lite tyngre kopia av sig själv. Hon var så himla trött på nånting. Om det var jobbet, barnen eller sitt senaste palatsragg* vet jag inte. Vad det än var så fick hon "rassja" (med extremt rullande R) på det. Rassja. Vilket ord. Jag har inte hört det sedan jag var liten. En kompis blendmamma från Mölndal brukade slänga sig med det i tid och otid. Hon fick rassja på allt och det var minsann inte nåt bra att få. Rassja. Ett slags nervöst stressyndrom typ. Jag trodde att det var ett dött uttryck, att de sista narkomanerna som använde det hade plockat ner skylten för länge sedan. Men tydligen inte i Högsbo.

Idag delade jag ånyo vagn med en samlig käcka invånare från ovan nämnda stadsdel. De charmade oss medresenärer genom att högljutt deklarera att en kille i gänget satt och luktade "sagge" (gammelsynonym för sperma). Alla blev jätteimponerade. Och killen fortsatte i väl två hållplatser om inte mer, att informera precis alla avstigande och påstigande om sin kamrats omisskännliga saggeodör och att det kom sig av att någon hade "saggat" på honom. Fantastisk nivå.

Jag tror att jag måste ta och börja hänga lite i Högsbo. Det verkar vara lite av en lingvistikarkeologisk biotop.


* Palatsragg är ett ragg som kan berätta självupplevda historier från minst femtiotalet och fram till idag. De är alltid överförfriskade och finns i gross på det klassiska stället Palace i Göteborg. De lever för att få gnida sig lite mot yngre människor.

Hallå?

Ingen bebis än. Segt. Dagen D var i lördags. Vi var laddade. Vi var redo. Men inte ett jäkla tecken på att den var sugen på att komma ut till oss i ett höstkallt Göteborg. Kan i och för sig förstå den ur höstaspekten, men vaffan. J är färdigväntad, jag är färdigväntad, Juniorette har nog gett upp hoppet och Ryssland verkar skita i vilket.

Så får man be om lite respekt för sina föräldrar tack. Ut. Nu.

...hallå?

torsdag, oktober 01, 2009

Kulturmys

Jag erkänner jag är en tv-pundare. Älskar dålig tv. Det kan vara så avkopplande. För att inte tala om att låta hjärnan vila ut till ett saftigt krigsspel. Men när man lever ihop med en högkulturell flickvän så behöver man ibland kompromissa lite. Göra sånt som båda gillar. J nöjer sig inte med hur låg nivå som helst säger hon. Hon kräver att få dyka ner i ett stycke förkovrande litteratur då och då. Därför har vi beslutat att börja med bokdagar. Ni vet, när man bara låter tv:n vara avstängd hela dagen och istället kryper upp i soffan med en god bok (för att använda ett slitet uttryck) och och bara njuter av en medryckande historia i den fantastiska världen av ord. Kultiverar sig lite helt enkelt.

Själv har jag ju inte behövt läsa en medioker roman på flera år. Det är en riktig lyx. Min bokhallick (J) ser, som jag berättade om förra veckan, till att jag inte behöver läsa något under 4 i betyg. Både jag och J delar nämligen kärleken till det skrivna ordet. Fascineras av språket och alla känslor man kan förmedla med det.

Och i söndags åkte vi till bokmässan så att J fick träffa sin favoritförfattare och lägga vantarna på ett signerat exemplar av någon specialutgåva med begränsad upplaga. Kul. Några av de allra bästa böckerna jag har läst är hennes tips.

Men det är klart, vi tycker ju inte lika i riktigt 100% av fallen...