Båtresan

Igår såg jag en dokumentär från 1994. Båtresan heter den och skildrar ett gäng olika människor som åker finlandsfärja mellan Stockholm och Helsingfors för att förlusta sig.

Vad ska jag säga? Alltså, se den men se för i helvete till att bunkra upp med ett riktigt gott humör innan du sätter på den. Annars finns det nog ingen räddning undan en djupsvacka där allsköns psykofarmaka står sig löjligt chanslös. Det är inte bara en samhällsskildring av ett nittiotal där extremister av olika slag fann grogrund och hopp. Det är också en stilstudie i människans mest smaklösa och mörka kapitel historiskt sett.

Det är som en blandning av miljöer som tagna direkt ur rederiet och mode ur Seinfeld samt en hög människor som får en att vilja byta liv med vem som helst i Torsk på Tallin. Tragik är ett alldeles för svagt ord. Avsiktlig humor exiusterar inte. Båtresan är så kolsvart att det måste vara en ättling i rakt nedstigande led från Satan som gjort den. Den är helt fantastisk.

Att beskriva några scener skulle inte göra dess storhet rättvisa, men den porträtterar allt från ett par ängsliga killar som får ångra sitt partytrick, att köpa på sig en sjuk mängd skumgodis, blöta ner det och trampade in i hyttens heltäckningsmatta. Det är två arbetslösa finnar som ältar sin framtid utan hopp och brist på arbete, båtens eget husband och en gammal kärring som djuplodande diskuterar det fina med spritsorten Minttu. Det är en hel hög mediokra människoöden och en vulgär brist på någonting som ens kan liknas vid stil och finess.

Det bästa av allt är ett nybildat finskt nazistparti som valt att förlägga sin partikonferens på färjan för att kunna kombinera nytta och nöje. Dem kunde jag knappt få nog av. Partiet består av en riktigt hjärndöd gubbjävel på 60+ och hans sorgliga ursäkt till son plus kompis. Tillsammans "planerar" de tre att rensa upp i ett smutsigt bakvatten bestående av invandrare, homosexuella och annat löst pack med sin smarta politik. De heilar vilt och förklarar malligt att Lucifer är deras gud (vilkt jag starkt betvivlar att Lucifer själv skulle se som en fördel). De hyllar sin germanske anfader och någonstans mellan fylla och iver förklarar gamm-gubben att Sverige består av 90% homosexuella och alldeles för mycket humanister.

Jag skulle tro att det är Båtresan har gett upphov till det gamla uttrycket finsk stämning. För maken till finsk stämning har jag aldrig skådat.

När eftertexterna börjar rullar är man lämnad med en känsla som är svår att förklara. Men säg att man sitter och klämmer på en festivaltoalett när dörren plötsligt rycks upp och en dyngrak snubbe kaskadspyr rätt in. Dörren stängs och det blir mörkt. Innan hjärnan har lyckats sortera informationen av den händelse man just blev offer för rycks dörren åter upp. Samma kille som nyss kom och våldsspydde har mitt i sin svinfylla dragit slutsatsen att det var dumt gjort, men också insett att ett förlåt nog räcker ganska dåligt och istället resonerat så att attack är bästa försvar, varpå han springer tillbaka och nitar stackarn som knappt hunnit komma ur den första chocken, rakt i ansiktet. Ungefär så kändes det – fast lite kul också.