I de halvblindas rike

Det här är Jan-Öjvind Swahn och han är min stora hjälte just nu. Eller hade varit kanske man ska säga, för han bet tyvärr i gräset år 2016. Man kan säkert säga mycket om Jan-Öjvind Swahn, men dåligt självförtroende, det hade han icke. Han är den eviga kungen av oss fyrögda. Nyligen gick det upp för mig att om alla varit lite mer som han så hade mitt liv varit mycket lättare. Hurdå? Låt mig förklara ...

Mannen med världens starkaste självförtroende.

Ända sedan knappt könsmogen ålder har jag varit närsynt som en gris. Det är inte så himla kul precis. Jag minns att jag upptäckte det i samband med att min lillebror fick glasögon, för det var så skönt att prova dem. Särskilt när vi tittade på tv. Allt blev så klart. Det var heaven. Jag ville inte erkänna att jag var närsynt. Varken för mig själv eller någon annan. Men jag fortsatte att prova brorsans barnbågar mer och mer, ända tills dess att han började protestera och sprang till mamma och pappa och ylade om att jag vägrade ge tillbaka hans brillor. Det blev ohållbart.

Motvilligt gick jag med på att boka en tid hos Gustafssons Optik i Kungälv. En optiker av den lite mer gamla skolan som minsann inte tyckte att synfel skulle blandas ihop med mode. Ett par glasögon var ett funktionellt hjälpmedel för människor med nedsatt syn. Punkt. Så jag kom därifrån med ett par bågar som möjligtvis med mycket god vilja och livlig fantasi skulle kunna påminna lite om ett par pilotglasögon. Så jävla dumt namn på en glasögonmodell egentligen. Perfekt syn är väl typ självaste baskravet för att ens få drömma om pilotyrket. Hursomhelst. Mina nya glasögon var en märkeslös bastard-modell som troligen skulle ha fått Jeffrey Dahmer att skruva på sig av rent obehag. Men de hade i alla fall fjädring i skalmen och det skulle man ha. Det hade Matte i klassen på sina vita Lacoste-bågar och han hade lyckats undgå mobbing i alla år, trots att han var både pittögd och hade en glastjocklek som krävde sin näsrygg. Förvisso var Matte en av de starkaste killarna i vår årskull och var det något som premierades så var det fysisk råstyrka, vilket dessvärre en spinkis som jag skulle få förmånen att kunna matcha mina nya glasögon med alltså.

Resultatet blev att jag alltid sket i att ha mina glasögon på mig när jag befann mig bland människor utanför hemmet. Trots att jag verkligen behövde dem. I skolan kisade jag mig genom lektionerna och endast i nödfall, som när vi skulle titta på film, så placerade jag mig allra längst bak i klassrummet, väntade till det var mörklagt och först en bit in i filmen lirkade jag i smyg upp glasögonfodralet och satte på mig denna skamliga tingest. Löjligt kan jag tycka idag. Men just då kändes det som att det skulle kunna innebära multipla läsår av obehag om jag blev påkommen med mina glasögon på offentlig mark. Då skulle ingen fjädring i världen kunna hjälpa mig. Sådär höll jag på och famlade mig fram med dåligt låtsad perfekt syn. Men i samma sekund som jag klev innanför radhusdörren hemma bytte jag identitet likt en lätt utvecklingsstörd superhjälte. Då åkte brillorna på omedelbums och plötsligt såg jag ut som en ledsen skolskjutare. Not so gångbar look.

Mina kompisar tyckte dock inte att glasögonen var en särskilt stor grej och de vande sig fort även om en kille som hette Johan Thorstensson, men kallades för Torsken, krasst konstaterade att de troligen inte var den allra bästa "fittmagneten". Jag var nog inte hundra på den exakta innebörden av vad en fittmagnet var, men förstod såklart att det rörde sig om någon sorts amorös dragningskraft och att det då inte var bra att ha en dålig sådan. Det visade sig också vara en ganska korrekt spaning. Vid ett tillfälle när hela klassen skulle se den nära fyra timmar långa Ben Hur behövde Mickan, en av de tuffa tjejerna plötsligt gå på toa – ett riskmoment jag inte riktigt hade upprättat någon beredskapsplan för. Jag blev sedermera tagen på bar gärning, med brillorna på i all sin prakt, kan man säga. Hon sa inget. Men hon log på ett sätt som gjorde att jag inte riktigt kunde slappna av och koncentrera mig på de cirka två återstående timmarna av galärslaven Judahs strävsamma väg mot blodshämnd. Efteråt möttes vi vid skåpen men hon sa fortfarande ingenting. Phew. Det gick några dagar och precis när jag hade börjat glömma incidenten mötte jag Mickan i korridoren när hon kom gående med sitt lydiga posse. Plötsligt var det där igen, leendet. Jag fäste blicken längst ner bort i korridoren och fortsatte att gå. Precis när de hade passerat vände hon sig om och ropade: "Öh, var har du dina snygga brillor då?". Det var en retorisk fråga. "De där som du har snott av din morfar". *Asgarv utbröt*. Innan dagen var slut var mina pilot-ish glasögon ett samtalsämne.

Nästa steg var linser. Mina föräldrar gick motvilligt med på det när jag fyllde femton och började prutta runt på moppe. Jag skyllde på att bågarna klämde åt så hårt när jag hade hjälmen att jag inte kunde ha dem, och att driva runt på trimmad moppe med knapp ledsyn var inte riktigt ett alternativ. Det var skönt. Ingen av mina hjältar på den tiden var brillorm. Arnold, Stallone, JVCD, Dolph. Ingen. Att min egen fysik var exakt lika frånvarande som deras glasögon var däremot inget hinder för identifikation. Inte från min sida. Jag har tänkt lite på det där. Hur ens hjältar förändras med åren. Idag är ju alla de där actionbjässarna riktiga pajastyper. Det blir helt andra kvalitéer som räknas.

Långt senare skaffade jag i alla fall glasögon igen. Frivilligt. I takt med att vuxenlivets självförtroende infann sig hade jag dragit på mig ett störigt brytningsfel som dubblar linskostnaden. Men jag hade även börjat få för mig att sådana där reklamarbrillor, med tjocka plastbågar, skulle skänka ett lite intellektuellt skimmer över min look. Det gjorde de tyvärr inte skulle det visa sig, men jag trivdes med dem i alla fall, och såhär i efterhand när jag inser hur närvarande olika motgångar är under ens uppväxt. Då kan jag helt klart konstatera att det är väldigt skönt att vara vuxen. Ända tills man plussar 40.

Ganska nyligen gjorde jag nämligen en chockartad upptäckt. Jag har inte längre bara har svårt att läsa på långt håll. Av en ren slump kom jag att notera att det även börjar bli besvärligt att läsa små texter på nära håll. Det var när jag skulle kolla koktiden på ett paket jasminris och var tvungen att leta upp en stark ljuskälla och hålla paketet i exakt rätt vinkel på exakt rätt avstånd för att ens ha en chadde att kunna uttyda vad det stod. En precisionsförmåga man kan både ha och mista i yngre år. Det var då jag insåg att åldern verkligen har kommit ikapp mig och att den nu straffar mig med långsynthet också, något som i sig kanske inte är direkt ovanligt, men som i kombination med min mullvadssyn i övrigt gör att jag blir fredlös i alla lägen. Jag var tvungen att lägga mig ner och sucka djupt och länge. Livet är så himla rått ibland.

Vad fan ska jag göra nu? Funderar seriöst på att ringa Memira. Samtidigt är jag lite skraj för att operera ögonen. Bara tanken på vad en bakfull ögonläkare med laserstråle i händerna skulle kunna ställa till med. Tänk om jag blir blind istället liksom. Det skulle ju bara vara för typiskt. Kalla mig pessimist, men jag brukar alltid identifiera med med den lilla riskprocenten. Till exempel när jag läser bipacksedeln (numera i perfekt ljus, i exakt rätt vinkel och på väl avvägt avstånd) på en medicinförpackning och ser att en av 200.000 riskerar att drabbas av blodiga akutdiarréer – då brukar jag nästan kunna se mig själv sitta skrikandes på porslinstronen.

Å andra sidan vad är alternativet när man önskar leva ett hyfsat bekvämt liv, men inte har ett självförtroende av metertjock Grafen? Som Jan Öjvind Swahn måste ha haft. Den killen omfamnade sitt synfel och byggde hela sin identitet på det. Det är annat det.