Har tagit en liten paus från mastodontprojektet och började lyssna på lite random låtar istället. Bland annat kom Alex Cameron upp i huvudet efter att Josefine satt på honom härom kvällen. På Spotify alltså.
Det vilar nåt magnetiskt över honom som fångar en. Både hans texter, musik och hans mystiska persona. Får inte riktigt grepp om honom men man sugs liksom in i hans värld av pervertioner, romantiskt mörker och stundvis så briljanta formuleringar att man själv börjar tvivla på att det här med skrivande är lönt. Det grämer mig verkligen att jag missade honom på Pustervik i höstas. Trots att jag inte ens hade lyssnat på honom vid det laget. Det händer så sällan nu för tiden att jag ramlar över en artist som jag blir så totalt hänförd av men nu gjorde jag det och allt är den här låtens fel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar