Prekär situation i omklädningsrummet

Igår gick årets första träningspass ner på lunchen. Nej, det är inget nyårslöfte. Det är bara ett vanligt hederligt straff. Nu ska min kropp få fan för att den gjort mig fet och dan.

Allt gick som det skulle. Jag kom till gymmet, bytte om och sedan satte prygeln igång. Först straffade jag mitt as till kropp med 30 minuter crossoverträning. Fy fan, jag hade en puls på som värst 193. Yrseln satt som en trång träkeps men det sket jag i. I ögonvrån kunde jag se tre kollegor till (en från samma kontor och två som jag inte känner alls väl från ett annat kontor) men de såg oförskämt pigga och glada ut. Halvtränare. De körde mer fittig träning som löpband och skit. När mitt hårda weight-loss-program var över ville jag helst av allt bara kräkas över räcket och ner över alla som låg och lyfte vikter av olika slag, men gick istället på roddmaskinen och rodde 2 km i ren chock. Min kropp hatade mig och jag njöt av det. Den skrek efter vattnet som för länge sedan var slut men min hjärna bad den att dra åt helvete. No treat for fat meat!

Efteråt linkade jag som en vietnamveteran upp till omklädningsrummet och började byta om inför helbrägdagörelsen (duschen). Då såg jag att jag i morgondimman hade glömt att packa ner en handduk. Helvetes jävla skit hann jag tänka innan jag paralyserades av stress inför situationen. Handduk är fan det sämsta man kan glömma i en träningsväska. Allt annat går att lösa. Jag letade som en idiot och tittade igenom varenda fack i väskan som om det verkligen fanns en rimlig chans att jag råkat packa ner ett badlakan i det lilla innerfacket avsett för plånbok och nycklar etc. Allt jag hittade var ett par extra kallingar och ett par extra strumpor.

Jag gick in i duschrummet där mina tre kollegor redan stod. Utan handduk, vilket i sig kändes väldigt udda, och utan att säga något. Nu började hjärnan arbeta. Hur skulle jag lösa situationen? Det stod mellan det mycket kymiga i att bli tvungen att fråga om jag kunde få låna en av kollegornas handduk. Det är en ganska laddad grej (för mig) och jag kände mig inte riktigt redo att bli handdukssvåger med en arbetskompis. Dessutom var den som jag känner bäst färdig och borta före jag ens hade hunnit smälta min idiotmiss. Kvar var bara de två som jag mer eller mindre bara känner vid namn. Det kanske låter löjligt men det kändes verkligen inte hundra att försöka tigga till sig en av deras handdukar och sedan stå där och torka kuk och pung m.m. som att vi växt upp ihop. Istället väntade jag ut dem, till de hade gått, vilket innebar att jag fick duscha onormalt länge. Jag han nästan få russinfingrar. Hela tiden tänkte jag att det här kommer jag nog kunna skratta åt en dag men just då var allting svart.

En kort stund funderade jag på att smyga in på toa och torka mig med pappersservetter men pallade inte med den freakfaktor jag skulle brännmärkas med ifall någon kom på mig med att komma ut helt näck från toaletten. Det och att jag då skulle bli tvungen att stå i piss och smuts med mina bara fötter. Ytterst oattraktivt. Så jag valde det sista alternativet. Mina extrakallingar.

Jag ställde mig och hoppade som ett riktigt psyko i duschrummet och vred ur håret, för att bli av med så mycket vatten som möjligt och minska vattenmängden på den stundande avrinningen vid skåpet. Det fungerade sådär kan jag säga. Blött som fan blev det och killarna som hade skåpen bredvid mig undrade nog varför i helvete jag började flytta runt mina grejer istället för att torka mig. Just då ångrade jag mitt val men då var det försent. Jag ville att mina skåpsgrannar skulle gå men de sölade som fan. Till slut var jag tvungen att börja torka mig för att de inte skulle tro att jag gick till gymmet för att nöjeshänga näck i omklädningsrummet. Jag plockade upp mina extrakallingar och började torka mig. Är det någon som förstår hur blöt man fortfarande är när man har torkat hela sin kropp med ett par kallingar? Jävligt blöt kan jag upplysa er om.

När de äntligen hade gått trodde jag att jag var ensam i omklädningsrummet och trädde extrasockarna på händerna och började halvhjälpligt torka håret. Då går plötsligt en eftersläntare förbi och jag får en mycket konstig blick. En sådan blick jag troligen själv hade kastat åt någon som står naken i ett omklädningsrum med en strumpa på varje hand och rufsar sig i håret.

Fy fan vad jag led.

Jag kan lätt säga att det var den finskaste lunchtimman i mannaminne men jag överlevde med förståndet i behåll. När jag kom ut på gatan gick jag på lättare fötter mot jobbet än någonsin. Jag kände mig uppriktigt tacksam att pärsen var över. Nästa gång blir jag handdukssvåger med precis vem som helst före att återuppleva den ångesten.