Idag lärde jag mig ett helt nytt ord: "Juicekulturen". Låter fräscht.
Det var när jag lyssnade på senaste avsnittet av Stil där de pratade om begreppet lyxflummare och redogjorde för det, i alla fall för mig, nya fenomenet som stavas juicekultur. Aldrig hört om innan. Men tydligen är det ännu en mansdominerad bransch, där kärnan är att killar gör en stor jävla sak av att de pressar saften ur olika frukter. I programmet förklarades det också att den killpressade juicen tydligen är mer än ett vanligt tråkigt glas juice. Det blir precis som med allt annat som inte går att härleda någon reell nytta ur – en livsstil. Något som bekräftades av en kille som villigt erkände att han spenderar ungefär en tredjedel av sin lön på juice och gott häng i Juicebaren. EN TREDJEDEL!! På fruktsaft! Det är så orimligt att det är svårt att sätta det i ett sammanhang som blir greppbart, känner jag.
Det verkar råda en outtalad konsensus bland människor som sysslar med att framställa och eller servera vätska, om att höja det till något större (nästan heligt) som vi andra förväntas känna vördnad inför. Öl och kaffe är bara två exempel på grejer det gått hipster-troll i, som har tillskrivits kulturstatus men ändå nästan helt oifrågasatt (bortsett från vissa småsura bloggare). Men värst hittills måste väl ändå den så kallade juicekulturen. Kanske tycker jag det lite extra mycket för att juice är så fruktansvärt jävla platt. En fräsch guava-juice är liksom noll procent farligt för alla utom guava-allergiker. Och ett gäng ledsna guava-allergiker är kanske inte mycket att hålla sig i när man ska bygga myten kring en livsstil. Antar jag. Till skillnad från cigaretter, alkohol och knark är pressad frukt en produkt utan några som helst baksidor. Ingen vill förknippas med sådan skit. Visst, ett glas apelsinjuice till morgonmackan är väl alltid nice. Men säg mig en enda minnesvärd personlighet som är starkt förknippad med ett stenhårt intag av vitaminrik dryck. Säg mig ett hotellrum som slagits sönder som ett resultat efter en duktig juice-bender. Kyrkans barntimmar serverar ju dödligare snacks än du kan få tag på i en juicebar fylld med surrande crossfit-mongon. Nä, en produkt som inte ens har en partikel av självdestruktivt skimmer över sig måste nästan vara omöjligt att bygga en myt kring. Men de försöker i alla fall, juicekillarna, det måste man ändå ge dem.
Andreas "Ondskan" Wilson var också med i inslaget. Han är tydligen någon slags juicepionjär här i Sverige. Juiceverket heter hans ställe och på deras hemsida kan man till exempel se följande inlägg om en tävling (och livsstil såklart):
Någon har vält ut ett kallt glas juice. Isbitar överallt. Det är kaos. Det är mayhem. En naken kille med svullen tunga ligger och slickar upp juicen från bardisken samtidigt som han stirrar in i kameran med sin väl inövade date-rape-blick. Nu jävlar ska det tävlas i att blanda till juice. Men det är mer än en tävling. Just det. Det är en livsstil (där kom den igen). Juicestil till och med. Fräscht! Fatta hur mäktigt det kommer bli. De ska pressa frukt. Blanda saften. Tillsätta is och shakea loss satan. Och en bild må säga mer än tusen ord. Men en minnesbild från Magaluf 1998 säger mer än alla ord i hela fucking världen. Vi snackar bar överkropp, housemusik, tokiga cirkuskonster med diverse frukter och oändliga drivor med spättiga douchebags. Och så juice såklart. En helvetes massa juice. Jag måste erkänna att jag tycker det känns en smula oklart vad de egentligen syftar på med den där Magaluf-referensen. Men jag gissar att mängden könssaft som flödar under en säsong i Mallis svar på Sodom och Gomorra, är tänkt att vara en slags metafor för hur in i djävulen mycket juice som kommer pressas under Juiceverket Showdown 2016. Nice. Det vill man fan inte missa alltså.
Första gången jag kom i kontakt med den så kallade juicekulturens märkliga väckelsemöten var för nåt halvår sedan när Joe & The Juice släppte en fullkomligt horribel video där en massa juicekillar i bar överkropp snurrade, hjulade, jonglerade med frukt och fräckade sig inför sin hundraprocentiga killpubliks hjärntvättade jubel. Även om den videon checkade av cirka 98 procent av mina triggerpunkter, kunde jag inte förmå mig själv att försöka bryta ner det bisarra i ord. Jag antar att min hjärna förpassade sig själv till ett akut viloläge och inte gick igång igen förrän det fruktansvärda var över. Det blev bara svart. Sedan minns jag inget förrän jag vaknade gråtandes i duschen.
Det har hela tiden vilat något obehagligt över Joe & The Juice. Det skaver som ett par illasittande jeans bara jag ser skylten på ett av deras ställen. De har fått mycket kritik för sin homogena personalpolitik. Och visst, det luktar korvfest lång väg. Men är inte det verkliga problemet att de dessutom har suboptimerat kategorin och bara anställer värsta sortens rövhål?
Det där var aningen generaliserande såklart och jag kan omöjligt stå för ett sådant uttalande på riktigt. Men det känns lite skönt att säga det, för det är lite den vibben jag får när jag passerar ett av koncernens juice-sjapp.
Mina egna erfarenheter begränsas egentligen till flygplatsversionen, för det är bara när jag har varit på väg att flyga någonstans som jag har kommit i direktkontakt med dem. Sista gången (bokstavligt talat) var när jag skulle flyga till London tidigare i år och på grund av den tidiga avgångstiden hade svår kaffeabstinens och köerna var orimliga på den andra rövkedjan (Espresso House) så jag mer eller mindre tvingades in på Joe & The Juice. Det var en av de värsta kundupplevelser jag har varit med om. Inte för att de var otrevliga på något sätt. Tvärtom. Där rådde en dräpande inställsam trevlighet, vilket är tusen resor värre. Alltså, om jag får välja mellan att känna kundförakt genom att bli high fivead av en innebandykille som tilltalar mig med förnamn fem gånger mitt i en pumpig house party-ljudfond medan jag beställer en svart kaffe eller bli spottad i ansiktet. Då väljer jag det senare – alla dagar i veckan. Det hela kändes så fruktansvärt ansträngt att det knappt går att göra rättvisa med något så simpelt som ord.
För att ytterligare profilera sig som ett företag av och för douchebags hade de sköna grabbarna dessutom upprättat ett sociologiskt experiment skulle man kunna säga. En könsfördelad drickslåda med frågeställningen: "Who tips the most? Men och Women?". Spänningen i det.
Och förra veckan släppte den danska juicekedjan tydligen en ny film där de försöker sig på exakt det som jag i början av texten ifrågasätter som ett omöjligt mål att uppnå. Mytologisera det okvalificerade jobbet som juicepressare och skapa en känsla att det inte bara är ett sätt för unga killar att skrapa ihop 90 spänn i timmen utan att det är ett sätt att leva. Att det är ett brödraskap. Det är så sjukt att jag måste erkänna att jag ändå gillar det någonstans. De har liksom inte snålat med ett skit. De checkar av hela spektrat med Hollywoodröst och matiga ljudeffekter med allt från tuggiga rotorblad och CSI-igt datablipper, för att inte tala om ett gytter av filmiska grepp som jump cuts, slowmotion och helikopteråkningar. Allt på en gång, för att ackompanjera en lagom stökigt tatuerad killes resa (med kokosvatten i ena handen och skateboard i andra) mellan lägenheten han aldrig kommer få råd med, till jobbet som är anledningen. Givetvis behöver en sådan stark story även toppas med två sorters soundtrack och läckra drömsekvenser där vår käre protagonist fantiserar om lyckan i att komma till jobbet, fistbumpa en kollega innan de gets down to business och börjar skära frukt och preparera juicebaren inför ännu en härlig dag i livet som en av Joe's Douches.
Jag tycker att videon är helt makalös. Så dålig att den blir bra. Så absurd att den blir rimlig. Döm själva vettja:
17 kommentarer:
Jag läser, ser filmen och skrattar mig harmynt, fast... i fosterställning.
Vad i h3lv373 lurade de mig just att titta på? Du nämnde ju inte ens att han målar sig i ansiktet! Du lämnade den lilla biten information för att du vet att vi kommer bli så paralyserade att vi inte kan stänga av.
Inte snällt, Inne snällt alls.
Så gött att du är tillbaka i högform! Gick förbi Joe & the juice på flygplatsen häromveckan och såg hela juicekille-gängetIRL för första gången. Drog en dräpande kommentar til min man som helt och hållet hade missat detta fenomen! Var en tidig morgonflight och min hjärna var därför inte i skick att fördjupa resonemanget ytterligare. Får be honom läsa detta helt enkelt!
Magda: jag är väldigt kluven där. Man kastas liksom mellan olika känslolägen när man skådar spektaklet.
Fotord: ha, jag visste inte hur jag skulle förmedla just den sekvensen. Den är ju sjukast i hela filmen.
Isabel: ja gör det, berätta gärna vad han sa :)
Men, är det helt säkert att det inte är otroligt sarkastiskt alltihop? Jag menar, inte kan det på fullaste allvar köra hela "ít's just a job!", "juice your life style" OCH slicka juice från en bar i en (felstavad!) annons?! De måste ju bara tycka att de är asroliga och najs ironiska? Att det är otroligt patetiskt är ju en annan sak, det måste väl vara menat att det ska vara kul?
Nej, det här måste vara nåt lurt. Det är för dumt för att vara något annat. Jag tror att Annelie är inne på något där, kanske det är någon med väldigt mycket pengar som gör ett experiment för att se hur många som går på det? Juice alltså? Nej.
Ja, VERKLIGEN!!! Tänk att någon annan har upptäckt det också. Jag har alltid tyckt det är något vagt obehagligt och mycket märkligt med den där kedjan. What's the deal with it, har jag jämt funderat. Men så är jag ju kvinna också, inte förrän nu har jag förstått att jag inte är riktigt bjuden på festen. Här i mitt shoppingcenter har de ersatt ett helt vanligt, fullgott fik med ett sån där ställe, FASTÄN det redan finns ett i våningen högre upp!
Men det här med filmen, det måste väl vara ironiskt...?!?
Oj, en sak har du missat i detta: Juiceverkets Instagrambild är en parodi på Joe & The Juice. Det är inte seriöst menat!
Aida: Oj, vilken miss. Oj, då kanske jag har missat nåt mer? Kanske är hela juicekulteuren bara ett stort gag? Kanske är joe & the juice filmer också oseriöst menat? kanske är både juiceverket och joe & the juice bara ett nytt ironi-imperium alltihop? vad vet jag :)
Kan juicekillarna vara Partille-Johnnys som har blivit unga vuxna nu sisådär 7 år senare?
Jag vill också påpeka att ett stort juiceintag är fruktansvärt destruktivt för tänderna.
Anna: hahaha, fan också du lyckades hitta den där destruktiva partikeln.
Hahaha, ja, man vet aldrig, det är en hoppfull tanke ;) Men nä, allt annat i ditt inlägg är nog på riktigt, tyvärr.
Förresten, om du kollar folks kommentarer till den bilden från Juiceverket på Instagram, så kommer du att se :)
Återkoppling! Visade min man detta inlägg och sen hörde jag honom först fnissa och sen skratta högt för sig själv i omgångar! Avslutades med ett "asså, fy fan, nu får jag hjärtklappning!" och det är ett gott betyg kan jag säga.
Ah, det är därifrån alla Paradise Hotel-snubbar kommer från!
Herregud.... på riktigt?
Skicka en kommentar