De äter mig ur huset

Jag brukar störa mig på människor som tillskriver sina husdjur en närapå övermänsklig intelligens. Ni vet: "Åh min hund, katt, undulat, hamster, minigris, orm, dvärgbälta är så himla klok... vet ni en gång satt han/hon och bla bla bla..."

Visst, vissa djur är säkert mer högpresterande än andra, något som och på vissa plan kan tolkas som stora mått av intelligens. Men jag har alltid tänkt att majoriteten av alla standardhusdjur ändå besitter en ganska begränsad slutledningsförmåga och vanligen handlar utan någon grövre konsekvensanalys.

Dock börjar jag vackla. Inför mina katters (Ryssland och Frallan) sjukt beräknande hjärnor. Den senaste veckan har de överraskat i sin sneaky mastermindness. De verkar i skuggtimmen och levererar sitt meddelande mer effektivt än det klassiska hästhuvudet i sängen. De sabbar livlinan till mina Apple-produkter utan pardon. Och det värsta är att jag inte kan vara hundra på vem av dem det är. Frallan ser alltid skyldig ut och ryssland tittar alltid avmätt på mig. Det har hänt flera gånger förut och visst har jag tyckt att det har varit märkligt, men ändå tänkt att det måste ha slumpat sig så, att det bara råkar ha blivit mina hörlurar eller sladden till min mobil-, padda- eller datorladdare de väljer att gnaga av i skydd av natten. När ingen ser på.

Jag har förbannat dem men haft överseende med hänvisning till att de inte förstår bättre. Den gemensamma nämnaren är att det alltid händer när de är missnöjda med något. Vanligen mängden förplägnad. Om man ignorerar dem när de är missbelåtna med sin dagsranson – då jävlar – kommer hämnden levererad tung som en familjebibel.

I veckan inträffade ett liknande scenario. Ryssland och Frallan vankade av och an och signalerade med sin tydligaste tydlighet att de ville bli serverade. Men eftersom Ryssland är på den absoluta gränsen till "full blown obesity" och de överlag har fått lite mer än veterinären ordinerat så var kiosken stängd kan man säga. Jag och Josefine gick och lade oss för att titta ikapp lite Girls och Looking och somnade. Hon med datorladdaren på sin sida, jag med telefonladdaren i telefonen på min sida.

På morgonen när jag skulle stänga av larmet upptäckte jag att min telefon bara hade 20% batteri kvar, vilket var märkligt. Så jag kopplade ur och i laddaren igen, men utan framgång. Ingen signal. Vid en snabb okulärbesiktning kan jag inte förstå varför, men så använder jag mitt taktila sinne och låter fingertopparna löpa längs sladden. Och där var det. Brottet. Sladden var avbiten och det var den enda sladden med den lilla lightning-kontakten jag hade kvar. Jag kved och bad Josefine att sträcka mig datorn så att jag kunde kolla vad en ny sladd kostar och vilken affär som är närmast. Död. Datorn var död trots att laddarsladden satt i. Jag började befara det värsta. Att de klippt den kabeln också så med ett ryck lät jag sladden löpa mellan mina fingertoppar och mycket riktigt, där var brottet. Jag kände hur det började bulta mellan mina tinningar. Det är min gamle vän Mörkret som kom på blixtvisit. Jag kan inte beskriva det hat jag kände mot kattjävlarna just då. Det var som en blurrig jävla kaksmet.

Plötsligt hörde jag ett ljud bakom mig utifrån hallen, så jag vände mig om med sladden i händerna, och mötte Frallans blick. Han såg skyldig ut. Stirrade avvaktande. Jag vände på huvudet och tittar på Ryssland som låg i sängen. Han stirrade uttryckslös tillbaka mot mig med sin avmätt och aningen kyliga skepsis. Vi blev stående så under ett ganska långt ögonblick, i en slags blängversion av en mexican standoff, där alla vet att den som gör första draget förlorar. Självklart blev det jag som förlorade. När jag hämtade andan för att ge ifrån mig ett avgrundsvrål såg Frallan sin chans och pep iväg snabbare än en blixt.

Det tog en stund för mig att inse hur jävla beräknande de varit. De har liksom betraktat, sett samband och helt uppenbart förstått att laddsladdar är den moderna människans akilleshälar. Hit em where it hurts. De små svinen har alltså gått, i godan ro, från ena till andra sidan och av alla sladdar valt just de tunna krispiga apple-sladdarna och bara klippt dem. Alltså det är så djävulskt att jag nästan tappar andan. För att inte tala om vilket slag mot ekonomin. Två sladdar som kommer att kosta mig totalt runt en tusing. Bara sådär.

Jag tjöt att jag önskade att de hade fått sig en rejäl kyss men blev påmind om när Ryssland hade bränt sig på nosen av en glödlampa och på reflex sprutbajsade ner hela min iMac + närliggande vägg, att jag skulle förlora vilket som. Ett sånt gissel. Det jag kan ta till nu är justera ner lyxighetsgraden på deras proviant och medvetet köpa Friskies eller nåt annat budgetfoder för att jag vet att de kommer bli så jävla onöjda. Men jag vet inte om jag vågar. Vem vet vad de tar sig till då?