Garnfetischism

Då och då brukar jag titta igenom mappen "roliga bilder" på min hårddisk. Den rymmer, precis som titeln antyder, allsköns bilder som jag finner roliga på ett eller annat sätt. Det finns också en undermapp som heter "obehagliga bilder" som i sin tur innehåller, just det, bilder som jag finner obehagliga. Inte som i trafikolycksobehag eller som i groteskt obehag, utan obehagliga på ett mycket otäckare plan.

Där i hittade bland annat en gammal goding föreställande Ullared-Morgans okände bror, iklädd ett raffset och penis instoppad i avgasröret på en bil. Och så den här:



Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Det är kanske därför jag inte har kommit mig för att blogga den tidigare. Jag blir förlamad av skräck och förundran på samma gång. Den är pervers på en så otroligt sjuk nivå att min hjärna hamnar i ett frysläge. Först vill jag spontant skratta till åt den korpulenta varelsen som bokstavligt talat har draperat hela sin kropp i någon slags garnkreation. Topp till tå. Men så möter jag blicken och förstår att den här personen lär vara mer än lovligt kvaddad i membranet. Det här är okontrollerbar sexuell njutning för honom/henne. Den ultimata kicken.

Att krypa in i en puppa av mohair och riktigt njuta loss. Det låter ofarligt vrickat. Som en slags tantra-tömning där bara personen i fråga själv förnedrar sig. Men titta då en gång till på blicken. Möt den. Där döljer sig det där obehaget jag talar om. Personligen hade jag utan vidare bokat in en vecka med helpension på Casa de la Fritzl, om det stod mellan det eller att tvingas vistas en sekund i stickpervots absoluta närhet.

Det är dock svårt att inte undrar vad grejen är. Jag blir nyfiken på hur det funkar. Det kan ju inte vara plagget i sig. Vilket dundrande antiklimax det måste vara i så fall. Varje gång. För så jävla gött kan det ju rimligtvis inte vara att mumifiera sig i en garndräkt. Tänk att sitta där varje kväll i ett halvår, maska för maska, och riktigt kåta upp sig av tanken när man äntligen ska få bli ett med sin egenhändigt stickade helkroppsmundering. Det måste ju vara så. Att det är vägen dit som är själva grejen. Annars finns det nog ingen lagom dos psykofarmaka för att lindra ångesten hos vederbörande.

Det måste ju vara som när man byggde en snögubbe som liten. Man kämpade och stretade som ett litet as med de tunga snöbumlingarna. Halsduk, morot och hela köret. Och så hade det hunnit bli plusgrader under natten, så snögubben såg ut som han hade varit på efterfest hos Pete Doherty, när man förväntansfullt sprang ut för att beskåda sin skapelse i dagsljus. Det tog udden av det så att säga. Exakt samma måste det vara när man väl krängt på sig sin dress. Då är det roliga över. Möjligtvis kan de få lite bonusbånge när de lägger ut bilder i någon stickningsfetish-ring, och kredden börjar hagla in från andra garnpervon som Mr Angora, Ullman och Fröken Flox?

Jag blir beklämd när jag tänker på vilken lågstatusfetish det måste vara. Det måste vara den allra ensammaste formen av sexuell njutning. Nudister, grupprunkare, lack- och lädermänniskor och såna som gillar att slåss medan de knullar, har ju stora klubbar för likasinnade att vända sig till. De som tänder på fötter, näsor eller valfri annan kroppsdel kan oftast någonstans lyckas frambringa viss förståelse från allmänheten. Till och med de som går igång på dvärgar, amputerade eller diskmaskinsdeformerade Tupperware-produkter har fått sina forum, tack vare Kanal5:s Outsiders. Men de som är heta på stickade helfodral lär nog inte dra fullt hus till klubbmötena direkt. De måste tillhöra den sorgligaste skaran människor som finns.

Förstå den frustrationen. Att veta med sig att det man diggar mest av allt, är så jävla skruvat att de hårdaste jävlarna på jordklotet skulle ligga sömnlösa av skräck, om de bara visste att deras granne satt inne och stickade sig själv till orgasm varje kväll.

Brrr... tänk dagen då en sån jävel väl öppnar hatluckan. När det brister. Då vill man fan inte bo i närheten av en garnbutik. Sanna mina ord.