måndag, augusti 15, 2016

Googla röv

Hej! Hur defibrillerar man igång en halvdöd blogg egentligen? Finns det någon smart strategi för det? Antagligen inte. Antar att det bara är att börja gräva där man står, vilket i mitt fall är som en aningen stukad person i bakvattnet av 2016 års upplaga av Way out West. Och egentligen finns det väl inte så mycket att säga om det hele som Den Lilla Oron inte redan har fångat i ett sjukt roligt och träffsäkert inlägg. Men i helgen led jag mer än jag gjort på länge och känner att jag måste prata om det.

Men med risk för att låta som en grinig gubbfan. Sicket rövår va!? Typ allt var ju röv i år. Rövväder. Rövpriser. Rövmat. Röv-line-up.

Way Out West, 2016

Jag minns 2007. Precis när jag hade tröttnat på att årligen emigrera till ett dansk lerfält precis efter midsommar. Då uppstod Way Out West som en lagom sexig hägring. En musikfestival i min egen by, som på ett fint sätt skulle lösa min plötsliga inkompatibilitet med 1. Torftigt campingliv (även ur EU-migrantperspektiv). 2. En 45-procentig risk att få ett gäng isländska bajs-dread-trubadurer som närmsta lägergrannar. 3. Att under en vecka låta den personliga hygienen förfalla till nivåer som jag gissar strider med Europakonventionen.

Perfekt!!

Som förstagångsbesökare var man såklart tvungen att kalibrera förväntningarna en ganska fet aning. Medan Danmark är ett land för glada livsnjutare (och rasister) är Sverige lite mer ett land för tuktade smygfyllon (och rasister). Det gör att Roskildefestivalen vid en jämförelse känns lite som Disney-versionen av en postapokalyps, där en glad och människovänlig tillvaro får en veckas total anarki att framstå som en fullt rimlig världsordning. Medan Way Out West framstår lite mer som en årlig byråkrat-kickoff med sina väktarförsedda dryckeshagar och nya kreativa förtäringssanktioner varje år.

Men med det sagt så gillar jag ändå att gå på Way Out West. I vanliga fall. Det brukar vara en så fin övergång mellan semester och jobb och jag har varit där alla år utom två. Det säger ju ändå något. Det är lite härligt med en festival där ålderssegregationen är såpass minimerad att även vi lite äldre människor, med ordnad ekonomi, fotriktiga skor och allt sånt, kan få stoja till det lite en gång om året utan att löpa risk att bli tagna för pervon och/eller föräldrar på stan. Men i år skavde det banne mig rätt ordentligt att punda upp dryga två papp, vilket gjorde att jag med både spargris och värdighet som insats valde att istället chansa på begagnade biljetter via Blocket. Köpte två biljetter billigt av en kille i golfjacka och punktajta jeans, som höll i sin cigarett på ett sätt som fick det att se ut som att han rökte en morakniv. Han hade även med sig en kompis med bakåtvänd keps, lång page, väloljat munläder och en facebook-profil som skvallrade om att han jobbar på Joe & The Juice. Nog sagt.

Det gick bra. De praktiskt taget kastade biljetterna efter mig, vilket jag misstänker dels berodde på årets aningen svajiga line-up, men kanske ännu mer vädergudarnas dåliga humör. Istidskyla och horizontalregn tar liksom udden av festivalsug.

Personligen tycker jag nog ändå att det sämsta med Way Out West är att krocken mellan deras ultrakommersiella samarbeten och den vakande anden av farbror-duktig-idealism avlar fram en helt ny ras av festivalbesökare. Jag måste erkänna att de skrämmer skiten ur mig.

Foto: Mats Tellving

Se hur självklart han håller i en liter chokladvälling när han målmedvetet går in mot festivalområdet. Som att det är det mest naturliga i hela världen. En lydig soldat. Fy satan så sjukt!

Att Oatly är där med sina svinäckliga produkter är väl egentligen bara jätterimligt. Hela deras idé är ju att försöka övertyga människor om att havremjölk är det självklara alternativet till vanlig komjölk. Men om det är så här effektiv hjärntvätten är vill jag bara knäppa mina händer och gråtande be om nåd. Snälla, låt mig hellre dela festival med 30 000 x bajsmannen än en armé av det här.

Och om det ska börja googlas mjölk hit och dit ska man nog passa på att googla palmolja också. Då får hållbarheten plötsligt lite kortare datum.

Om Way out West kunde fokusera lite mer på att göra festivalen till en så rolig musikupplevelse som möjligt i första hand istället hade jag inte brytt mig ett piss. Men när det hela blir en hållbarhetskonferens börjar man snart se alla sprickor i kristallen. Bara för att Max kränger veggoburgare under festivalens tre dagar försvinner inte alla ton nötkött de glatt serverar resten av året. Och även om Tutti Frutti råkar släppa en liten gelatinfri produkt så försvinner inte bulklasterna med grisprotein de plöjer ner i övriga 98% godispåsar. Om hållbarheten bara mäts innanför festivalstaketet kan väl Shell lika gärna komma dit och sälja sina goda kanelbullar. Eller varför inte låta Bofors gå in och sponsra hela jävla stället med Pulmicort, så länge de lämnar in sina Haubits och pansarskott i garderoben? Det vore kanske ändå det mest rimliga samarbetet Way Out West skulle kunna teckna – med tanke på hur överhängande risken var att utveckla förkylningsastma i år. Behöver jag ens förklara hur jag känner inför att blir träffad i huvudet av en chipskanon när när jag passerar Doritos monter, eller hur min hjärna tvingas registrera hur eventpersonalen från frysmatföretaget Findus ballar sig med bjudglass och gratis tatuering innan jag ens hunnit känna lukten av havremjölk?

Nä fy fan för allt det där!

Vad sägs om att Luger lägger lite mer energi på att boka band till nästa år, istället för att slå knut på sig själva i jakten på en storleverantör av fermenterat te? Bara ett tips. Och samarbetet med Agrikultur. Om man har tid att sätta sig och äta en femrätters för tolvhundra spänn mitt under en musikfestival. Säger inte det något om bristande fokus då? Alltså, servera jättegärna bara vegetarisk mat. För all del. Men fyra rotfruktsflarn och en torr grönsakspuck är tyvärr ingen day saver när man står upp till midjan i lera.

När vi ändå pratar hållbarhet. Slöseriet med tid det är när man mot sin vilja köper en pissvarma 33cl Norrlands i PET-flaskor för 60 spänn stycket, och de i kassan envisas med att utsätta en för det extra momentet att låta kunden själv slå in totalbeloppet... Jag lovar att det är lättare att bota AIDS än att hitta EN enda transaktion där någon medvetet skulle ha lagt på dricks.

Kanske är det också lite för att jag nu när jag börjar pusha 40, och inte lika obrytt kan njuta av livet med plastpåsar på fötterna i ett par Converse när lervällingen går upp till anklarna, som jag känner mig såhär himla skör. För när jag vaknade på lördagen så kände jag mig som ett gammalt träd som girigt sugit upp fukten med rötterna (fötterna). Det pulserade från knäna och neråt. Hettade. Jag tänkte på några tjejer som dag två fortfarande envisades med att bära flipflops. Det var Keith Richards-nivå på fuckfingret de gav sin personliga hälsa.

Braveheart.

Men jag tänkte också på killen som stod framför mig när ösregnet började. Han hade sadlat på med sina Ralph Lauren loafers i blå mocca och säkrat upp med grå strumpor. Verkligen ett ypperligt val av fotbeklädnad. Jag var fan tvungen att ta upp mobilen för att dokumentera. Det vilade något nästan fridlyst vackert och vemodigt över den naiva hoppfullheten.

Ja! Jag är besviken. Och Gnällig. Som fan.

11 kommentarer:

Den där Andreas sa...

Och du levererar ett inlägg som visar på att din bloggform inte alls har tagit skada av oregelbundet bloggande. Lysande!

För övrigt får Wows olika spektakel om kött och mjölk och allt vad det är att tänka på Preem som marknadsför klimatsmart korv, alltså korv där en del av köttet är utbytt mot grönsaker. Korv kanske är bättre för klimatet men vad gör det när den som köper den har fyllt upp sin tvåtons suv med 70 liter diesel?

mikebike sa...

Andreas: Tack du! Haha klimatkorv. Så jävla rolig produkt.

Z sa...

Förutom att den där "Den Lilla Oron"-texten om wow är en riktig rövtext så håller jag med dig. Tror jag. Jag har lyckats att gilla pop, vara ung på nittotalet och dyrka The Smiths utan att vara på en enda musikfestival. Träbåtsfestivalen i Risör är nog den enda festival jag varit på, och där drack vi Whisky. Nästa år hoppas jag på Heden

Erik F sa...

Sluta inte skriv. Snälla.
Skriv en bok.

mikebike sa...

Z: Tyckte du att den var röv? haha träbåtsfestivalen i Risör. Jag tycker (på riktigt) att du verkar vara en spännande person.

Erik F: Tack hörru. Men vaffan då om? ;)

Z sa...

Den texten säger mest om hen som skrivit den. Som om äntligen, äntligen går det att håna hipsterhjonens försök att minska köttkonsumtion, könsneutral strävan, och kvinnor som pratar om mens. För innerst inne i den utbildade, lärorika och välanpassade medelklasskribenten finns det kvar en mellanstadiepojke som gillar att dra vingar av flugor och skrika att tjejer är dumma. Oatley däromot.

Tack detsamma!

Maria sa...

Tack, nu vet jag att jag gjorde rätt som hoppade detta året. Det blev alltså precis så illa som jag trodde. Eller nä, mycket värre, vädret kunde jag inte förutse. Sia hade jag väl kunnat se. Eller egentligen inte, hon stod väl helt still bakom sin lugg som vanligt? Men hon lät bra har jag hört.

Maria sa...

PS
Kul att se dig!

Maria sa...

PS
Kul att se dig!

Anonym sa...

Lilla Orons text var så prick på! Stör mig så på alla dessa muppar som i helskägg, för korta jeans, obskyr keps och alla andra tillbehör tar plats på dessa evenemang. Jag förstår inte varför denna mentala förflackning, könsutsuddande och begreppskollaps får sånt utrymme i dessa event? Ja, ät mindre kött. Ät mer grönsaker och baljväxter. Odla själv om du kan - det ger goda erfarenheter och förståelse för kretslopp. att höra dessa hjon gå loss om sin "gerlla-odling" är en förolämpning av guds nåde för de som lever på det, och oss som har hanterat detta sen barnsben. Skit på er - Oatly och de där bloggfleppona som förpestar diverse medier.... så, nog surgubbat för idag. Mvh/Exilväschötten

ulrika sa...

Vad hände med sex, drugs and rock n'roll? Suck. Så sorgligt.