Lamotte har överträffat sin egen uselhet

I helgen var Joakim Lamotte igång igen. Han spenderade sin fredagskväll med att livesända två dryga timmar från Göteborgs gator, via sin facebooksida. Temat var att gå till botten med gatuprostitutionen i Göteborg. På absolut ingens begäran. Vi snackar lågvattenmärke av guds nåde.

Jag vaknade på lördagmorgonen och såg att debatten var i full gång. Jag låg kvar länge i sängen och tittade självskademässigt på hans video och häpnades av vad jag såg. Det är svårt att beskriva obehaget jag kände, men i förrgår publicerade Johan Hilton en både rolig och hemsk skildring av det hela i DN. Rolig för att han sammanfattar Lamottes värv med att det var som att se Pellefant dra på sig murvelhatten *asgarv på den träffsäkerheten*. Hemsk för att han drar en parallell till Stampenkrisen och hintar om att det här kanske bara är en försmak av framtidens journalistik. En dystopi på steroider alltså. Blir det sanning är allt hopp om en bra framtid ute. Då är det kanske lika bra att börja kamma sig med ett hagelgevär.

Jag kan fan inte tänka mig något värre än en avprofessionaliserad jounralistkår känner jag. Mardrömsbilderna jag får i mitt huvud hämtar sin inspiration från den stora nedmonteringen av psykvården kring millennieskiftet. I takt med att mediahusen klappar ihop kommer vilsna kvällskursjournalister och glada amatörer som Lamotte slussas ut från sina redaktionella uppdrag och börja löpa amok längs gator och torg i jakt på en göttigt populistisk story. Och då snackar vi nog inte en eller två skrupellösa individer. Marken kommer bli alldeles slipprig av alla pressleg som kasserats och vanligt folk kommer inte kunna röra sig fritt på stan utan att bli stoppade av en ivrigt jagande swishtorsk. Vi kommer nog att tigga om den gamla goda tiden och önska att fler hyperaktiva mobilabonnemangsförsäljare ska ockupera stadens allmäna utrymmen igen. Låt dem härja fritt. Bara vi slipper titta upp från en kall uteserveringsöl och riskera att möta Lamottes tomma blick. Den är som att oskyddat glo rätt in i solen och även om man har svetsglasögon kommer det inte hjälpa, för inga brillor i världen har ett uv-skydd som skyddar mot dubbel solkraft. Fytti faen!

Jag är nästan beredd att börja volontärjobba för att uppbringa ekonomiska medel till en låtsasredaktion som kan skicka ut Lamotte på kontrollerade och betalda gig, så att han slutar roama gatorna fram på det sätt han gör. Hade jag fått välja hade jag gärna erbjudit honom exakt så mycket han vill ha för att i en matig reportageserie, verkligen fördjupa sig i irländsk torvbrytning, eller nåt annat intressant. Bara han slutar med sina facebooksända spontanräder.  

Redan innan helgens påhitt  hade jag svårt att få grepp om hur Lamotte är funtad egentligen. Men jag är rätt tveksam till om han besitter större konsekvensanalytisk förmåga än våt papp. På riktigt. Killen hör att det rapporteras om att prostitutionen i Göteborg breder ut sig, och vips så har ryggradsreflexen krängt på honom en stålmannendräkt i form av ett stycke gråmelerad munkjacka. Han fattar sin smartphone som ett svärd och kastar sig ut i skydd av mörkret. Lamotte tänker kolla hur det egentligen ligger till med sexhandeln i Göteborg. Och det bästa sättet journalisten i honom kan komma på att göra det är att krogragga beyond after work-lulliga snubbar på uteserveringar. På en fredag. "Ska det vara lagligt eller olagligt att köpa sex?", frågar han. Och plötsligt består den manliga delen av befolkningen av 100% ultraliberaler. "Alltså, om ingen far illa så...", "Öh, om tjejerna gör det av fri vilja tycker inte jag att det..." och här skulle jag kunna fylla på med fler av de briljanta svaren. Lamotte fnissar nervöst och bekräftande omvartannat.

Av de personer Lamotte träffade så var det i princip bara kvinnor som hade nåt vettigt att komma med, men dem orkade han inte ens lyssna färdigt på. Det var som en ond fars.

En tjej sitter med ett riktigt rövgäng utanför en e-sportbar. Killarna har lyckats dricka ner sin intelligenskvot med uppskattningsvis 70%. Tjejen är skärpt och pratar med Lamotte. Plötsligt flabbar killarna bredvid till över nån fyndighet och vips så sveper Lamottes kamera bort från tjejen som är mitt i sitt resonemang. Hon tystnar. Lamotte drar vidare mot nästa party-posse. På vägen hinner han både tigga swishpengar för att ha råd att fortsätta med sina supergräv, och drabbas av den briljanta idén att han själv ska testa att cruisa runt med sin herrgårdsvagn och låtsas leta efter sexförsäljare i Rosenlundsområdet lite senare. Bara som ett experiment. För att känna hur det känns. "Lite osoft" kan han tänka sig att det kommer kännas säger han efter en stunds eftertanke. Epic. Fingertoppskänslan som Lamotte verkar begåvad med känns nästan fridlyst och kan nog helt ärligt bara uppstå som frukten av en ohelig allians mellan Malou von Sivers och Marcus Birro. Jag anar ugglor.

Alltså jag vet knappt vart jag är påväg med den här texten. Hur jag än försöker boxa intrycken så är de där två timmarna något jag aldrig mer vill uppleva en enda sekund av. Lite osoft räcker ingensatans. Särkskilt inte efter att Lamotte blivit bortschasad av kvinnorna från Rosenlundsstödet, som gör något på riktigt för att hjälpa kvinnorna som prostituerar sig vid gatorna, men ändå ställer sig och filmar dem på håll. Mot deras vilja och trots att han fått det tydligt förklarat för sig att det enda han gör när han håller på och håller på är att utsätta de redan utsatta kvinnorna för ännu större fara. Det är rätt så jävla bold att då ändå ställa sig på andra sidan gatan om marknadsföra den exakta geografiska positionen där de står. Givetvis stärkt av hejaropen från sin debila och/eller moralisk förruttnade tittarskara. Men ändå.

Det är inget fel på ämnet. Han hade troligen kunnat göra ett jättebra jobb om han faktiskt ville göra seriös journalistik. Han kunde bokat tid och pratat med representater från Rosenlundsstödet och andra initierade personer för att lyfta ämnet och uppmärksamma hela situationen. Men det skiter han rätt uppenbart i. Han bidrar på inget sätt till någonting positivt med de här spekulativa och ofräscha livesändningarna. Han kommer inte fram till någonting av värde överhuvudtaget. Han kommer inte med någonting nytt överhuvudtaget. Istället för att växla ut kraften i sin plattform och uppmana sina tittare att bidra med några slantar till en organisation som faktiskt gör skillnad för tjejerna som går på gatan, väljer Joakim Lamotte att vädja om bidrag för att kunna fortsätta sin hobbyjournalistiska karriär via facebook. Och det funkar säkert, vilket känns ännu mer hopplöst.

Det skulle vara intressant att titta närmre på om Lamotte ens betalar skatt för sina mecenat-pengar.