Sommarlimbo

Av alla sätt att döda en blogg...

Det var längesedan nu. Jag har varit borta. Eller jag har varit här. Men borta. 2014 kommer gå till historien som året då jag lärde mig vad verklig trötthet är. Visst har jag varit trött innan. Fysiskt trött. Mentalt trött. Var för sig. Aldrig tidigare (vad jag just nu kan minnas) har de olika sorters tröttmorna smält samman som i år och bildat en så mäktig modertröttma. Det här med husköp, renovering och all den ångest det innebär. Vissa är nog skapta att rusta sig för det och till och med gilla det. Jag hatar det och vill bara bli klar.

Nu är större delen av huset renoverat och det har fan inte varit en lustfylld resa. Vi har gjort en hel del själva. Men den största delen har vi haft hantverkare till. Jag vet att jag gör många besvikna men jag har inte råkat ut för så mycket av den klassiska hantverkarpinan. De har haft egen nyckel och vi har levt i en märklig symbios under våren och sommaren. Men trots att de varit behagliga att ha här och trots att de hela tiden varit sjukt noggranna och lösningsorienterade utan att i slutändan skinna oss så har jag haft en konstant tryck över axlarna. Den har varit förlamande och jag har inte orkat tänka på något annat än att det ska bli klart. Fy fan. Den har tagit orden ifrån mig.

Varje sommar brukar det spritta i mig och jag brukar njuta av att kunna skriva precis vad som helst. Men inte i år. Jag minns inte ens när jag hade lust att skriva senast. Egentligen vill jag inget hellre, men det är som att den förlamande tröttheten gör att jag inte duger till annat än att måla en vägg, spackla ett hörn, luta ett golv osv. För jag gör grejer hela tiden. Varje dag fram till igår har varit ett gatlopp av praktiska sysslor som måste hinna utföras innan vårt nya lilla barn kommer i slutet av september. Det sätter en diffus men orubblig deadline och jag vet att folkt tänker haha, idioten tror att han ska få vila när barnet kommer, och det vet jag att jag inte kommer få men jag vet vad jag talar om när jag säger att jag är bättre rustad för den trötthet och de utmaningar en ny familjemedlem för med sig än ett ständigt pågående byggprojekt där man aldrig ser horisonten förrän det plötsligt är klart.

Det hände oss förra veckan. Det blev klart. Typ. Alltså det finns mer att göra men nu är hantverkarna klara och den där asjobbiga känslan när man inte känner sig fri i sitt eget hem har börjat fejda ut rätt skönt. Vi har fått tillbaka vårt liv och vi har så sakteliga börjat bada, grilla och semestersaker. Men tröttheten ligger kvar som en tung industrifilt och har förpassat mig in i en slags märklig sommarlimbo där jag redan tidigt på dagen börjar längta till kvällen och den gudomligt dekadenta nedvarvningen som jag har uppfunnit. Ett par avsnitt av rederiet (tack snälla för öppet arkiv) med whiskey och chips i sängen, ackompanjerat av en hårt arbetande gammal bordsfläkt av gjutjärn, som gör sitt bästa för att förvandla pizzaugnsvärmen som vandrar in genom vår tegelfasad till ett någotsånär uthärdligt klimat. Ett enkelt recept som har fått upp mig till ytan igen och som bevisligen fungerar rätt bra för nu börjar jag känna lust att kommunicera igen.

Vad jag försöker säga är att jag hoppas att några av alla läsare har hängt trots att bloggen varit en enda lång nedåtgående spiral under lång tid och nu på sistone kulminerat i total tystnad. Det skulle vara ett tråkigt slut på Bloggfrossa. Så får det inte gå till...

Appropå det här med att känna sig instängd eller inte fri i sitt eget hem så kom jag på en tragikomisk (med betoning på tragi) historia från min barndom som jag måste ta och plita ner.