Clear eyes. Full Hearts. Can't lose.

Igår nådde vi vägs ände med Friday Night Lights. Känslan den lämnar efter sig kan bäst beskrivas som ett bitterljuvt vemod. En väldigt bra men jobbig känsla. Det låter måhända banalt men det känns verkligen som att säga hej då till en nära vän som är påväg att försvinna till andra sidan jorden på permanent basis. Man vet att de finns kvar och det går att hålla kontakten men det blir aldrig samma sak. Det som lämnas tydligast kvar är alla minnesvärda stunder. Highs and lows.

Så är det med Friday Night Lights. Fem säsonger med det bästa av det bästa. Trots att jag måste erkänna att jag (helt obefogat) var lite tveksam till ramberättelsen som råkar kretsar kring ett litet high school football-lag i den amerikanska södern.

Här får ni en liten glimt av FNL. Jag tittade på den nyss och gåshuden fick mina underarmshår att vaja som sädesfältet i Gladiator-introt. Kanske svårt att förstå innan man har sett serien.



Det finns sjukt många bra serier att titta på, som griper tag och underhåller och engagerar och för stunden känns grymma. Homeland, Mad Men, Sons of Anarchy, Breaking Bad, Walking Dead och nu senast True Detective för att nämna några. Fantastiska serier som är välproducerade och delikata i hela sin uppenbarelse. Sedan finns de de som är mer än så. De som står över det eller tilltalar en mer på djupet av sig själv. Som The Wire, Six Feet Under, Kalla Fötter, Klovn och Tusenbröder, serier som betytt mycket för mig och som lämnat ett större avtryck än majoriteten av utbudet. Serier som man sörjer för att man vet att man inte kommer få uppleva särskilt många av under sin livstid.

Och så finns Friday Night Lights. Ett eget djur med många sidor som tar en med till en annan värld. I Texas. En värld där man också vill vara, men ändå inte. Som bjuder på möten med människor som alla har bra och dåliga sidor. Precis som i livet i stort. Lågmält storartat. Hela serien slår an något inom en som får en att vilja vara bra på ett ganska märkligt sätt. Bortsett från, eller snarare trots, några ofrånkomligt klassiskt amerikanska moralkakor är den perfekt. Vi snackat fem plus. Storymässigt är den helt fantastisk i sin komplexa enkelhet. Castingen är briljant. Soundtracket är episkt rakt igenom. Och visuellt är den genial såtillvida att man verkligen sugs in genom rutan och nästan upplever den på plats, i Dillon, en håla i Texas. De visuella effekterna står klippning och ljus för på ett smutsigt äkta sätt utan att bli dogmatiskt eller lågbudgetosande. Tvärt om. Friday Night Lights är drama när det är som allra bäst. Dessutom speglar den utanförskap, innanförskap, glädje, sorg, kärlek och hat på ett naket och fantastiskt fingertoppskänsligt sätt. Den innehåller misär och dåliga förutsättningar utan att frossa i det. Den innehåller lycka och framgång utan att kokettera med det.

Friday Night Ligths innehåller kort sagt allt man vill ha i en serie. Kanske är det arbetarklasspojken inom mig som triggas lite extra mycket av det konstanta underdog-temat. Eller kanske är det bara så att det är världens bästa tv-serie. Den är i alla fall topp tre enligt mig.