And then I see a darkness – del 1

Nu ska jag berätta om något av det jävligaste jag varit med om.

Det började med att vi hade besök av vår vän som är bibliotekarie. Hon hälsade på oss i vårt nya hem och allt var frid och fröjd ända till följande dag. När jag av någon anledning besökte källaren passade jag på att snyta mig och spolade ner pappret i toaletten. Jag var helt oförberedd på hur vattennivån plötsligt höjde sig när jag hade tryckt på spolknappen, utan att sjunka igen. Stopp. Vi hade fått vårt första stopp i avloppet utan att ens hinna använda toaletten… ja, bortsett från föregående kväll när jag noterade att vår gäst hade gått ner för att besöka den vid minst två tillfällen. Jag greps av panik. I lägenheten hade allt varit så enkelt. Om något mot förmodan hände var sjunde år så ringde man bara ett nummer så kom nån gubbe och fixade allt från rörstopp till krånglande fönster, kalla element, huvudsäkringar och ditten och datten. Jag insåg att från och med nu kommer jag plötsligt att vara utlämnad till mig själv och ett virrvarr av faktureringssugna jourtjänster och entreprenörer.

Något hade kloggat igen rören och jag började darra vid tanken på att det kunde vara generationers tarmuttömningar som långsamt hade krympt rören under flera decennier tills dess att en olycklig slump (troligen) gjorde att en liten biblotekaries besök satte spiken i kistan, marsipanrosen på tårtan eller vad man nu vill använda för liknelse till rörkollapsen.

Jag googlade med hjärtat i halsgropen och fick tipset att börja med en sån där pinne med gummitratt. Det hjälpte föga. Jag kunde höra hur rören mullrade ilsket där nere, som att försöka väcka en björn (bokstavligt talat), men stoppet verkade inte ge med sig. Vattennivån sjönk men bara för att komma upp ur golvbrunnen istället. Jag tittade och såg med fasa hur ljusbrunt vatten sköljde upp i samma takt som jag pumpade. Jag provade att spola igen men det var fortfarande stopp. Proceduren upprepades men allt var bara ett enda stort sisyfosarbete. Så fort vattnet sjönk kom det upp ur golvbrunnen istället. Och stanken av svavel och skit blandade sig till en uråldrig stank som fick mig att ångra det där med husköp direkt.

Nästa tips vara att inhandla ett så kallat rensband. Sagt och gjort. Josefine åkte till Biltema och en kort stund senare stod jag och firade ett metallband med någon slags fjäderbeklädd projektil i främre änden,  ner i holken och vidare ner i mörkret. Fram och tillbaka, upp och ner, in och ut. Jag bet ihop och la allt vad värdighet heter åt sidan. Jag plöjde ner rensbandet i varenda jävla hål i det där badrummet men utan resultat. Så gjorde jag ett sista försök i holken och tyckte mig stöta på ett motstånd som jag med lite ihärdiga penetrationsförsök till slut lyckades komma igenom. Jag spolade med samma deprimerande resultat igen. Jag accepterade mitt nederlag och gav modstulet upp.

Vad jag inte visste just då var att jag trots allt hade löst problemet och lite senare visade sig proppen ha lösts upp och jag hade sparat ett par tusen i rörmockarjidder.

Men just där och då, när jag firade upp bandet igen, hade jag totalt zonat ut och handlade i ett slags passive mode. Jag hade nästan vant mig vid att mina armar inpregnerats av fekalievatten upp till armvecken vilket gjorde att jag, när metallbandet väl kom upp ur alla rörkrokar, inte var beredd på att det skulle kränga till och skvätta mig rätt upp i ögat. Jag fick bajsvatten i ögat och över hela ansiktet. Jag skrek som en gris och rusade upp till vårt fungerande badrum för att tvaga mig.

Där kunde allt ha slutat ganska lyckligt ändå. Men det gjorde det såklart inte. De där pengarna jag just hade sparat skulle komma att belasta mitt konto negativt i en helt annan ända...