Hans Gunnarsson mon amour

I onsdags avhandlade bokcirkeln "Biblan" (namnet kommer av att vi brukar konsumera i alla fall en bag-in-box rött per träff) min favoritförfattare Hans Gunnarssons senaste roman. Försmådd. Det kändes vemodigt på något sätt för mitt inträde till hans litterära värld började med hans förra roman Albatross och jag var efter bara några sidor helt fast. Sedan arbetade jag mig i rask takt bakåt och konsumerade samtliga av hans böcker girigt som kebabpizza på bakfyllan. Det är en märklig känsla som uppstår inom mig när jag läser Hans Gunnarsson. Jag känner en väldigt stark koppling både till hans sätt att beskriva vardagen och antihjältekaraktärerna i alla hans texter. Ett välbehag. Eufori.

Det var som vanligt Josefine som introducerade mig till hans författarskap efter att hon själv läst Albatross med stor behållning. Men nu är han min. Husguden. Det är rätt skönt att ha en sådan. Därför var det ganska självklart när valet av bokcirkelbok hamnade på mitt bord. Försmådd. Som jag hade längtat. Men det gick fort, den läste sig praktiskt taget själv och jag fick till och med portionera upp läsandet för att det inte skulle ta slut alldeles för fort. Och nu är det plötsligt över. Igen. Vilket är förbannat jobbigt ska jag säga. När kommer nästa? Jag måste ha en till. Måste.

Försmådd handlar om Ingvar, en ensam överårig historielärare som brinner för andra världskriget och framförallt den stundande temadagen, som han sätter ett nästan livsavgörande hopp om skall handla om förintelsen. Ingvar hyser en skepsis som angränsar förakt inför både sina elever och kollegor. Ingvar som är av den gamla skolan minns den tid då läraryrket tillskrevs förhållandevis hög status och vämjas av hur lärarrummet, som förut var en plats för kontemplation och intellektuella diskussioner, förvandlats till ett uppehållsrum för kreti och pleti. Men han har ett gott öga till skolans rektor Stina, som han försöker närma sitt eget alldeles socialt handikappade vis. Enträget gör han sig upprepade ärenden till Tussilagovägen där han av bara farten börjar göra affärer med Stinas burdust brötiga och agressiva granne Ragnhild. Men allt är inte guld och gröna... Gradvis börjar Ingvars drömbild av Stina att solkas ned i en kedja av händelser och upptäckter som kulminerar i vad Ingvar själv beskriver som en ond fars.

Jag älskar hur Hans Gunnarsson levandegör sina karaktärer och lyckas karva så djupt i deras alldaglighet att de antar klassika Lynchska kvalitéer. Han lyckas på ett finurligt och nästan omörkbart sätt leta reda på och sätta fingret på ett mörker, som man efter att ha läst, inser och blir övertygad om existerar inom oss alla.

Har ni inte läst Hans Gunnarsson så gör det. Om ni så bara ska lyda ett enda råd i era liv.