Det förbjudna

För ett tag sedan försökte jag mig i ord på en liten visualisering. Jag skrev att Daniel Breitholtz skägg fick Lasse Brandmans knullbarhetsindex att öka med femtusen procent, la ut en pressbild på Lasse med bildtexten "Win!". Det skulle jag inte ha gjort. Snart haglade de beska kommentarerna in. Jag hade gått över gränsen. Jag hade varit elak. Jag var en näthatare. Så jag vek mig och lät Lasse Kronér ta smällen istället. Jag var säker på att ingen skulle protestera då och att det dessutom skulle ge mig överhand i en eventuellt framtida dubbelmoralsdebatt. Jag hade rätt. Ingen protesterade. Men jag orkade inte jiddra och glömde snart av det hele.

Dock glömde jag inte den konstiga känslan av att ha blivit mer eller mindre tvingad att plocka bort mitt skämt. Det störde mig. Jag hade vikt mig för att jag inte ville vara en näthatare. Jag hade ju bara dragit ett skämt. Enligt vissa ett dåligt skämt. Taskigt. Smaklöst rentav. Men det var ett skämt och dessutom om en offentlig person som lär ha turnerat in ett antal mille under åren på sina föreläsningar och andra jippon. Är det verkligen rimligt att han ska vara off limits bara för att han är brandskadad? Är inte det diskriminering åt andra hållet? Hursomhelst. Det har gnagt i mig. Jag hatar att bli tystad och jag tycker faktiskt att man får skämta om Lasse Brandman. Och i söndags när vi strosade runt, mätta på hamburgertallrik, i Varberg centrum blev jag plötsligt varse om att vi är fler.

På ett elskåp satt en poster som gjorde reklam för en inspirationsshow med självaste Lasse Brandman och Sveriges tråkigaste hallänning Thomas Peterson. Snacka om kommunikation! Slagkraftigt shownamn ackompanjerat av två splashar. Ah, det vankas alltså både ståupp och succé. Inte pjåkigt. Jag studerade affischen och reagerade på att det kanske var ett aningen bold (eller billigt) knep att lägga en ljuseffekt som ser ut som en fucking påskbrasa i bakgrunden. Men vad gör man inte för att haussa igång ett skönt biljettkräng. Det vilar ju ett rätt massivt ansvar på Lasse-B:s axlar om man säger så. Fatta hur sjukt jävla ball han måste vara för att kompensera upp sin vapendragares totala brist rolighet. Vi snackar om en nivå som gamla människor idag refererar till som Hasse-och-Tage-magi [min anm. Hasse och Tage var enligt uppgifter Sveriges enda existerande humorpar under 60- och 70-talet, och de lär ha haft monopol på det här med att vara roliga under samma epok].    

Jag tittade lite till och insåg att kreatören bakom printenheten inte sparat på krutet, utan verkligen gått loss på brandreferenserna:

"En glödande föreställning". Verkligen!? Är det någon mer än jag som tolkar det som ett frikort? Och jag misstänker att det kommer poppa upp en och annan fyndig lokaltidningsrecension med citat som "Brännande het satir", "Eldig humor" och "Vanställande rolig show" den 15:e maj.