Stefan Holm sänker ribban

Jag hade på riktigt börjat tro att Stefan Holm och jag inte hade något otalt längre. Jag har inte känt någon irritation överhuvudtaget gentemot honom på över ett år. Tänkte nästan att min bloggterapi hade lyckats slipa ner de ultrakänsliga triggerpunkter hos mig, som han så effektivt brukade reta upp bara genom att synas i bild. Men så fick jag en länk på mail för ett par dagar sedan som tipsade om något fruktansvärt. Och nu är allt som vanligt igen. Stefan Holm och någon annan torr pajas har gett ut en bok med, håll i hatten nu, ordvitsar. De båda pågarna har känt varandra sedan länge och har roat sig med att sms:a hundratals vitsar och oneliners till varandra (försök greppa hur sinnessjuk deras relation måste vara) och kom under resans gång på att de bästa borde ges ut i bokform.

Med de bästa syftar de på goingar som exempelvis: ”Köttbonde blev tjurig när han kallades nöt”, "Höjdhoppare fick rivningskontrakt", Modemedveten fotograf bär kortbyxor" och ”Manlig potatisodlare skaffade sommarskor - köpte karltoffel".

Jimmy Nordins "Fram till EM-skandalen" framstår med ens som en fullständigt normal utgivning.

Det finns två saker jag har extremt svårt för. Det ena är besserwissrar och det andra är ordvitsar. Det förstnämnda infriar Stefan Holm genom att bara existera. Han skulle vara den självklara omslagspojken för besserwisseri på en överdos av tillväxthormon även med internationell konkurrens. Att titta på ett avsnitt av På spåret när han sitter i en av burarna, är för mitt humör vad en glödande grillbrikett är för en bensintank. Hur en person som på ett så egenkärt och oblygt sätt hävdar sitt intellekt kan gå och bli folkkär jag inte får ihop. Det är egentligen helt emot alla naturlagar. Ändå verkar det finnas en stark grogrund i det här förbannade landets ruttna radhusmylla.

Och så har vi ordvitsar. Detta satans påfund som av någon märklig anledning blivit lika starkt förknippat med Göteborg, som huvudet är med resten av kroppen. Det är den allra lägsta av humorformer. Till och med värre än Falkenbergsmongoloiderna Stefan & Kristers bedrövliga yttringar inom det naturvidriga buskis- och revyformatet. Dessutom tenderar människor som gillar ordvitsar att gilla det så mycket att det mer eller mindre framstår som komplexa vokala tics. De kan liksom inte låta bli att vränga på ord. Jag ryser av tanken på de få gånger min latenta 031-tourettes har blossat upp och jag inte kan låta bli att skoja till det med en ordvits. Då föraktar jag mig själv på ett sätt som skulle vara närmast obehagligt att beskriva i ord. Vi kan lämna det vid att jag duschar och gråter i timmar medan rotborsten får löpa som en oxpiska över min sorgliga lekamen, trots att jag vet att sådan smuts inte kan lögas bort, den måste tvagas bort med skammen som tvål.

Stefan Holm och hans kamrat knådar alltså ihop dessa två vidrigheter till en riktigt präktig surdeg. Och de sparar inte på krutet. Boken ska heta Tvetydigheter 1 & 2. Ett OCH två, tänker ni. Ja, för när man läst färdigt boken så vänder man bara på den och vips så sitter man där med del två i näven. "Köp en och betala för två", som de båda lustigkurrarna själva skojar till det.

Jag vill även passa på att bjuda på några citat ur artikeln i VF:

"Det var med tanke på marknadsföringsknepet. Och så blir det lite miljövänligare, vi tänkte att vi kanske kunde få den Gunde Svanen-märkt, säger Holm".

Hur lyckas man bli så här kvaddad i huvudet, tänker jag.

"Inga kritiska ögon har granskat urvalet. Men Stefan Holm har testkört några av vitsarna på sin Facebook med, enligt honom, gott resultat".

Oj, vad förvånande att pappa Johnny och några halvfigurer från värmländska besserwisserföreningen applåderar Stefan Holms nya projekt.

"Författarna är överens om att det kan vara i Göteborg den stora marknaden för boken finns".

Och här blir jag så förbannad att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig klart. Jag känner att jag förpassas in i ett märkligt chocktillstånd. Att bara släppa boken hade räckt mer än väl som förnedring, måste han verkligen pissa mig i ansiktet också. Det är faktiskt inte snällt.

Alltså, var i ligger det rimliga att en historiskt sett ganska medioker höjdhoppare får något slags kreativt fripass till att utveckla finurliga tokigheter och sedan vind för våg får komma till tals om dem i media (även om det oftast är strikt avgränsat till värmländsk sådan)? Ibland är verkligheten så sjuk att jag får mardrömmar. Varför kan Stefan Holm inte bara ta och börja hålla lite käft någon gång och skaffa sig ett jobb på bruket istället? Låta minnet av sina missgärningar som idrottsman läggas att vila, tillsammans med hans slyniga kortbyxorna i någon byrålåda i Kil.