Luftgitarrfrossa

Jag vet att jag har sagt det förut men den här gången vet jag att jag inte lovar för mycket när jag säger: Förbered er på det sjukaste fenomenet det mänskliga ögat hittills fått skåda.

Om jag säger "luftgitarr" vet jag att 99,9% av er spontant känner att ni vill dräpa. Försök inte med nåt annat. Jag vet att det är så. Det går inte att trycka undan den jobbiga bilden som dyker upp i huvudet (och ger alla sinnescentrum en synkron hurril) när man ser en drucken pajsare stå och låtsas spela gitarrsolot som strömmar ur högtalarna på ett ölställe.

Höj insatsen och försök föreställa er nyktra människor göra samma sak. På en scen. Med en publik. Jag vet, det är svårt och bara tanken är provocerande nog för att den mest vattenkammade pacifisten åtminstone i teorin ska kunna tappa förståndet. Jag tror på riktigt att det hade kunnat få Gandhi att släppa lite på sin filosofi om det var på riktigt. Och det är det.

Jag talar om innehållet i den fantastiskt underbara dokumentären "Air Guitar Nation" som porträtterar två personers (plus en massa andra idioters) kamp om en (uppenbarligen attraktiv) plats i världsmästerskapen i luftgitarr. Japp ni läste helt rätt. LUFTGITARR. Alltså människor som spelar på en gitarr av luft till en låt som någon annan spelar på riktigt. Precis så sjuk har världen blivit att det numera finns ett VM där människor som helt saknar eller åt minstone har en väldigt begränsad talang här i livet tävlar med sin "talang". Att spela Luftgitarr.

Det otäcka (och någonstans lite fina) med Air Guitar Nation är att det är helt omöjligt att INTE beröras på något sätt och ta alla dårar till sig. Först sitter man och gapar med krubbluckan på vid gavel, helt paralyserad, och bara väntar på att någon ska avslöja att det hela är på låtsas. När man inser att det faktiskt är på riktigt blossar först ett oundvikligt förakt upp som mot slutet, helt mirakulöst, har bytts ut mot ett slags skruvat gillande. Kanske är det för att de brinner på ett sätt jag aldrig sett någon brinna förut. Nästan så att jag känner ett sting avundsjuka på deras totala hängivelse. De verkligen lever för sin skit och bryr sig inte en sekund om att hela världen skrattar ut dem och ifrågasätter deras mentala hälsa.

De kallar det konstform, livsstil och hela faderullan. Och hur orimligt det än är så menar de varenda ord. Någon säger att luftgitarr handlar om frihet, att det fina är att man inte behöver vara en rockstjärna för att vara en rockstjärna. Metaidioti på en nästan andlig nivå. Att världsmästerskapen hålls i Finland varje år adderar på något sätt en extra dimension.

Air Guitar Nation tar en med på en berg-och-dalbanefärd genom alla känslolägen. Det var svårt att hantera att det faktiskt finns något så sjukt som ett träningsläger för luftgitarrister som vill fila på sina uppträdanden och få tips och trick av ett proffs hur man spetsar till sin scennärvaro. Proffs på luftgitarr alltså. Det går knappt att greppa den nivån av galenskap.

För att riktigt toppa väljer de artistnamn som får porrstjärnenamnen från 70-talet att låta svenniga. C Diddy, Bjorn Turoque, Krye Tuff, The Tobinator, Mr Metallizer och Cherry Vanilla är bara några få exempel.

Jag gillar scenen när C Diddy sitter bredbent i en soffa, iklädd sin semi-perversa scenkostym bestående av spandex, mantel och någon konstig bröstplatta med en stor Hello Kitty, inför den amerikanska mästerskapsfinalen och snackar shwkit om sin mest ivriga konkurrent Bjorn Toroque som att det är något medeltida tornerspel de ska mötas i: "Don't get me wrong. I dont wanna hurt him. But if he goes up against me – he may get hurt". Är det någon annan som riktigt kan se hur en massa män i vita rockar åker runt och letar efter innehållet till hispans madrassrum?

Till sist. Här är två klipp som kanske ger en liten liten uppfattning av vansinnet som väntar för den som vill se. Video nummer två är inte med i dokumentären utan är en spoof på en gitarronanistvideo gjord av C Diddy på helt eget bevåg. Sug på det.





Se den. Ni kommer att tacka mig. Jag lovar.