Historier från Hisingen - 2

Detta inlägget är en ett år gammal (vilket betyder att vissa platser/ställen kanske inte ens existerar idag) artikel jag publicerat på ett annat ställe. Jag lägger in den av två anledningar:

1. Jag har fått så många mail från läsare som känner ett stort sug efter Hisingenberättelser (många stockholmare till min stora glädje).
2. För att jag faktiskt inte har något bättre att skriva om idag känner jag.

Med detta inlägg avslutar jag min häckling av Hisingen. Le grand finale!
Det är ett marathonlångt inlägg så häll upp en kopp och luta er tillbaks så ska ni få följa med på en resa i västkustens Hades.

Jaha, då har man sett helvetet i vitögat. Det är sant. Jag och min bror Peter tog oss över till andra sidan. Det var annorlunda än jag hade föreställt mig. Det var inte särskilt varmt, inte kallt heller för den delen. Där var fullt av människor men ändå kändes det kusligt tomt och öde. Förfallet. Göteborgs svar på Tjetjenien. Hisingen tror jag bestämt att det heter.

Vi tog buss 52 från brunnsparken, destination andra sidan hamnen och Backaplan. Vi skulle se efter om Emmaus där var så fantastiskt som vi hört. Alla andrahandsbutiker i stan är ju alltid så förbannat utplockade. Det som ser schysst ut sitter oftast på dem som jobbar i butiken. Kvar blir bara pundarjackor, ballongskjortor och fläckiga chinos.

När vi kommer ut börjar vi med att passera en park mellan systembolaget och en stor avspärrad industritomt. Endast ruiner är kvar av den gigantiska fyndmarknad som folk och hisingebor brukade vallfärda till dagligen. Där ser vi ett gäng rävar som redan är inne på lunchölen. De gapar och skrävlar. En kvinna i mockaväst gestikulerar yvigt och aggressivt där hon står framför den ockuperade bänken. Vi låter blicken vandra längs hela parken och ser en mängd grupperingar. De äger parken. Strangers keep out! De olika falangerna har mobiliserat hela den tvåhundra meter långa gräsremsan och drar sig inte för att häckla förbipasserande. Trevligt som fan med sådan sammanhållning.

Det slår mig att jag faktiskt inte sett till de horder av rävar som vanligtvis brukar inta gräsmattan och lekplatsen framför Sjöfartsmuseet i år. Varje sommar flyttar de till det sköna Majornas höjder. "Med solen kommer missbrukarna" brukar vi säga. Det har i och för sig inte varit mycket sommar att tala om. Antingen så har de bestämt sig för att semestra hemma för en gångs skull, eller också har de kollektivt bestämt sig för att plocka ut sen semester i år.

Utan att söka ögonkontakt passerar vi rävhänget och går över den lilla bron som leder längre in i västkustens hades. Förbi Överskottsbolaget och in mellan taggtrådskantade gångstigar med diverse skrot liggande i drivor, på gräsmattor och i buskage. Jag har alltid funderat på hur kylskåp, spisar, bildelar, trasmattor och diverse källarförrådsinnehåll lyckas hamna på den typen av platser. Platsen känns varken särskilt smidig eller naturlig att dumpa grovsopor på. Vi ser skylten "Emmaus - fyndmarknad" peka åt höger och följer stigen. Det är en sådan stig man inte vill vara på när mörkret fallit och inte när det är ljust heller. Stället ligger väldigt avsides men ändå mitt i smeten. Det är för övrigt en rätt bra beskrivning av Hisingen bara det.

Vi går in på Emmaus, en gammal industrilokal med ingång via lastbryggan, och kollar snabbt igenom sortimentet. Jag måste säga att både jag och bror kände feta trailerparkvibbar när vi ser på folket som trängs bland den till nittionio procent skit som finns där. De flesta har den där buffliga och högljudda gör-som-jag-säger-annars-jävlar-attityden, samtidigt som de är extremt distanstagande till sin omgivning.

Jag hade fått ett hett tips om att det skulle finnas massor av koola grejer där. Jävligt koolt! Träningsjackor, puffskjortor, formlösa skinnpajer och högt skurna jeans i stentvätt med resår - oh my sweet lord - resår!

Jag känner mig besviken och smutsig. Vi går ner en våning till möbelavdelningen. Nästan folktomt. En klassisk rollspelartyp i långt hår, pipskägg och t-shirt med fantasyhårdrocksmotiv sitter och läser ett seriemagasin lite lojt. Avdelningsansvarig. Mäktigt jobb. Sitta och vakta en massa skitmöbler i en fuktig källare, för det skall sägas, jag har aldrig sett ett så värdelöst sortiment av möbler i en second handbutik. Det var vi, två kids och en sjukt lång transvestit som synade inredningsavdelningen.

Vi lämnar bygget lite modstulna och går vidare mot kvarteret som gud glömde - eller gav totalt fan i åtminstone.

På parkeringen utanför står en kvinna i leopardlinne, högt uppdragna jeans i ljus tvätt, vida upptill och smala nedtill. Hopsnörda med ett flätat läderskärp och nedstoppade i ett par allvädersstövlar. Tjusigt.

Vi passerar ett limegrönt hus med galler för mörktonade skyltfönstren. Listmusik strömmar ur ett par högtalare på taket. De säljer bilstereogrejer och jag undrar vilken typ av bil som krävs för att få plats med den typen av högtalare. Nästa fastighet har inget skyltfönster men utlovar lösgodis till det ringa priset av 3.90 kr/hg. I korsningen där vi ska svänga vänster ligger, tro det eller ej, en "nattklubb". Skylten är blålila och den neonrosa texten lyder: "Cobra - bar, dans, och casino". Jag vet nog vad de serverar för dans. Inte är det jitterbugg i alla fall. Tvärs över gatan ligger Smyrnakyrkans nedlagda secondhand och på samma innergård trängs ytterligare två andrahandbutiker. Jag börjar undra vad fan jag har där att göra.

Jag pekar med hela handen och säger till brorsan: "Där ligger helvetet Peter, där bor djävulen." Längst in på gården ligger det sunkigaste stället jag någonsin varit på och då har jag besökt riktigt gudsförgätna platser vill jag lova.

Ett stort vardagsrumsbord av spegelglas och lättmetall blockerar delvis ingången. Peter vill absolut kolla in spektaklet så in går vi. I ingången står den bistra ägaren och talar i telefon. Han ser ut att vara från Marocko. Han dealar.

Vi går in i butiken som är stor som en gymnastikhall. Belysningen är dålig och golvet är täckt med röd heltäckningsmatta. Stora plastbunkar och behållare till hälften fyllda med vatten står utplacerade här och var. Jag har varit där när det regnade en gång och stället läcker som ett såll. Vi stannar till alldeles innanför dörren och utforskar hyllan med begagnade vhs-filmer. Den rymmer ett smalt sortiment. Mestadels porr och lågbudgetvåld till fantastiska överpriser. Jag känner den fräna mögellukten. Jag har känt den förut och vill vända, men Peter vill titta lite till. Vi spanar på en 16mm projektor och passerar en sliten diskmaskin, en sprillans ny motorsåg (i en monter av någon anledning) och en rad jävligt begagnade tv-apparater.

Då ser vi den plötsligt uppenbaras. Den som gjorde hela trippen värd all misär.

Det är en säng. Nä förresten, det är ett moderskepp. Den tillhör största och utan tvekan det mest överdådiga jag sett (och då bor jag ändå nära en möbelbutik som specialiserat sig på storslagen inredning från de lite sydligare breddgraderna). Sängen som är rökgul är fullspäckad med metalldetaljer i guldfärg och spegelglas. Sänggaveln vid huvudet är inte en sänggavel i vanlig bemärkelse. Det är en pjäs med inbyggd klockradio, bandspelare, askkopp, en form av spegelinklätt altare för drinkglaset, belysning, nattduksbord och bokhylla. Allt i ett. Stora gula fläckar på madrassen vittnar om att diverse filminspelningar troligen ägt rum.

Vi står en lång stund och funderar. Först på hur det skulle vara att faktiskt ha en sådan i sitt sovrum, sedan på vilken typ av människa som designat den och slutligen på den scen som utspelats när den såldes för första gången. Vem kunde på fullaste allvar ha köpt en sådan? Vem skulle kunna stå för en sådan? Ja, jag är fortfarande mållös. Min fantasi räcker inte halvvägs men ironiskt nog hittar vi den självklart på Hisingen.

Efter det beslutar vi oss för att gränsen är nådd och går en omväg tillbaks mot Hjalmar-Brantingsplatsen där spårvagnen tillbaks till verkligheten avgår. Vi går förbi en lagerlokal där de direkt ur garageporten säljer tre liter Cherry Coke-kopia för tio kronor och kexchoklad till kusligt låga priser. Hela området påminner löjligt mycket om Eight Mile Road i Detroit med igenbommade fastigheter och stängsel med taggtråd längst upp.

Längre ner på gatan kommer en person gående. Han ser ut att inte ha "alla läsk i backen" så vi viker av på en tvärgata och tar till vänster på nästa parallellgata. Obehagligt. Vi går längs med ett stort omålat plank som en gång varit ett hus som nu brunnit ner. Vid slutet av planket finns ett stort hål. Vi kikar in och där står ett bilvrak, ett bilvrak. En stulen bil har körts igenom planket, någon har slaktat den på delar, den har brunnit och hunnit rosta ordentligt. Den har stått där längre än en vecka om jag säger så.

Precis vid en stor korsning står vi med öppen mun. Hundrafemtio meter längre bort ligger Kville polisstation. En pundare passerar. En tokig arab gör en våldsam u-sväng och några kids skriker "håll käften fitta" till en kvinnlig cyklist som ringer på sin ringklocka.

Vi befinner oss i hjärtat av Hisingen. En hållplats från centrum. På mindre än två timmar har vi upplevt en odyssé av missbruk, elände och galenskap. Det är sommarens soligaste dag men istället för att åka till stranden gör vi ett studiebesök i helvetet. Påfrestande men lärorikt. Man lär sig att uppskatta sitt liv för hur jobbigt livet än kan kännas i perioder så kan man alltid tänka: "Det kunde ha varit värre, jag kunde ha bott på Hisingen."