onsdag, maj 09, 2007
Så typiskt norskt på något sätt
Men när det kommer till att vandalisera är de tydligen noviser. Läste en artikel igår (se nedan) där resultatet minst sagt befäster den svenska fördomen om det "typiskt norska". Ibland överträffar verkligheten vilken film som helst. Åh vad kul det hade varit att se på plats.
http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_15376956.asp
Poetisk rättvisa när det är som allra bäst.
Ibland blir man glad
Fy fan vad mallig jag blev. Jag kände mig lite som google fast i något mindre skala.
Det är exakt sådana nyheter som gör ens dag lite bättre.
tisdag, maj 08, 2007
konferensresan del 3
Det vankades räkbaggar på bryggan. Inte för mig dock eftersom senast jag förnöjde min gom med färska räkor fick en allergisk reaktion som välsignade mig med ett utseene som hade fått elefantmannen att känna sig het (OBS - ingen överdrift). Lite lustit och jävligt trist på samma gång eftersom jag ätit räkor som om det inte funnits en morgondag tusentals gånger förr.
Jag och en handfull kamrater åt istället pizza på centrumrillen där vi delade solsken och altan med en skönt högljudd turkfamilj. Sällan har en rackig pizza och kolsyrefri läskeblask smakat så ljuvligt. Inte ens den långa väntant kunde ta ner humöret.
Vi skojade om "spruthuset" och jag lovsjöng fast mark under fötterna en stund, sedan gick vi tillbaka till hotellet. Det vankades konferensmoment eftersom varje företag med god insikt in avdragskarusellen vet att man måste ha ett sådant moment för att en suparesa ska bli legal.
Vi satt på altanen i solskenet och konfererade med varsin kall öl. Min grupp skulle krea kring företagets inflyttningsfest. Blev ganska nöjd med ett förslag som gick ut på att man fick vara lite hands on med sitt grillkött. "Glaza grisen" skulle det heta och går ut på att man tar dit en liten kulting som man släpper in i konfan eller på liknande yta. Sedan ska de grillsugna utrustade med varsin hink glaze smörja en lille rackarn så han blir tokigt smarrig innan han ska upp på grillen. Men det ser inte ut som att det blir nåt av den idén. Inte den här gången.
Plötsligt kom en madame ut på terrassen. Hon var femtio med stort PLUS, hade frottébadrock och matchande tofflor. Hon hade en blonderad lite stubbad kärringfrilla och sög väldigt ofranskt på en gul Blend. Det var ingen tvekan om vem som var boss i hennes gäng. Hon lät fanimej exakt som Marge Simpsons syrror (fast högludd) när hon skrek på sina underhuggare att komma ut och ta en kall med henne. Lystet lät hon blicken vandra över allt manligt kött i omgivningen. Alla rös. Hon var ohygglig.
När jag och två boys till gick för att handla mer öl var vi tvungna att passera pantertanterna. Jag såg till min stora förtjusning att hennes ögon fastnade på min rumskompis röv och som med ett rovdjurs blick gick hon loss som om vore den en kartong chokladpraliner. Han var så jävla paxad.
Resten av kvällen illustrerade jag verbalt med en bänkalkis hesa släpighet hur min rumskompis kväll skulle sluta mellan hennes lakan. Kanske mer. Jag försökte på skoj starta en insamling för att se hur mycket cash vi kunde få ihop för att han skulle göra det. Han sa att för sju papp kunde han sitta vid deras bord och vara trevlig. No more, no less.
Vi släppte det där men både han och jag vet att det knappast hade slutat där om han väl passerat den gränsen. Han hade aldrig haft nåt att säga till om. Så jävla manhandlad han skulle blivit.
Istället gick vi till det enda utestället som var öppet i hela smögen. Havet hette det och var ett rätt värdelöst hak helt inrett i furu och andra träslag. Väggar, golv och tak. De sålde Mariestads flasköl till det barocka priset av 58 kr. Eftersom jag kommer från Göteborg trodde jag först att bartendern försökte sig på det gamla cowboytricket att ta betalt för två rundor. Cepe. Men så var det inte. Det ÄR så dyrt att dricka svenneöl i Smögen.
Där var fullt av locals och det fräckaste gänget bestod av en kille i jeansjacka som såg exakt ut som Niklas Wahlgren i Filmen G och två nästan identiska gymkillar med rakad skalle och väldigt v-ringade t-shirts och torsovärmare i dunjacksmodell. De såg ut som tvättäkta alp-knullare som kommit hem till Bohuslän för att forsätta steka. De hade med sig traktens donna förstod vi. En svanktatuerad och dåligt bevarad partybrud. Tillsammans ägde de stället.
Vi stannade en lång stund men jag tröttnade när de började spisa eurotechnohits med sedan väldigt länge passerat bäst-före-datum. Skummast av allt var ändå att rökförbudet inte verkade ha nått dit. Varenda jävel bolmade på ohämmat.
Med sura kroppar gick vi under tystnad tillbaka till våra rum. Alla var trötta efter en hård dag till havs (på olika sätt).
Jag sov drömlöst den natten.
måndag, maj 07, 2007
Ibland skäms jag för att vara svensk
Konstigt nog så är en viss idiot vid namn Doktor Alban inblandad i flera av de grejerna. Vad är det med honom egentligen? Vad är han ute efter? Vill han ha bråk? Frågorna är många när det kommer till den mannen. Han är en dålig person tycker jag. Dålig dålig dålig...
Just denna grejen är gammal som gatan (jag vet) men jag hade inte sett den innan. Min smala lycka antar jag. Nu har jag sett och jag har våndats. Jag kom på mig själv med att först gapflabba. Ett reaktion som snabbt överick i en mycket irriterande klåda över hela kroppen. Yrsel, illamående och genuint förakt.
Som den store filantrop jag är måste jag erkänna att jag anser att han samlat på sig tillräckligt nu för att degenerera sitt eget människovärde. Han har använt upp sin kvot av cepe-grejer kan man säga. Med råge. Doktor Alban är helt enkelt lite mindre värd än andra människor tycker jag.
Bara det att ha den dåliga smaken att försöka göra en grej i samarbete med den levande katastrofen Kicki Danielsson är värt en smäll. Ändå är det en försvinnande liten pinsamhet för en artistkarriär i jämförelse med hans folie-outfit och komplett utvecklingsstörda instick: "Come along, come along, come along", efter varenda refrängrad i videon ovan.
Helt uppriktigt tycker jag (och har alltid tyck) att Alban framstår som ett stort skämt i jämförelse med värsta idioterna i idoluttagningarna. Och då är han till skillnad mot skämtartister som Markoolio på fullaste allvar.
Hur en människa kan få betalt i annat är gruppstryk för sådan total brist på talang är för mig en enigma.
söndag, maj 06, 2007
Konferensresan del 2
Bakfyllan var lindrig. Vaknade sent (07.30), frukost intogs och morgontoalett avklarades på rekordtid. Magen hade inte vaknat men de fem närmsta timmarna skulle tillbringas till havs så jag tvångskrystade ut en rackare. Jag hade hört att tre saker var viktiga för att överhuvudtaget har någon chans att unvika sjösjuka; bra med sömn/inte bakfull, mat i magen och inte nödig.
Nu hade jag åtminstone klarat två av tre möjliga.
Påväg ner till bryggan frågade de andra mig om jag tagit sjösjuketablett. Det hade alla gjort. Det hade inte jag vilket till de andras stora nöje utlöste en liten panikreaktion. Jag visste att jag var rökt.
När vi kom fram till båten visade det sig att vår fiskegubbe inte alls var nån gammal mördare till sjöbuse. Jag hade förväntat mig en fet och fultatuerad bastard med pipa, sydväst och hela kittet. En sån som skulle kölhala en på två röda om man öppnade käften och började jiddra om sjösjuka. Istället var det en ung kille, reko som fan och inte alls en turisthatare även om jag misstänker att han redan på bryggan tänkte att vi var rätt "fittiga".
Fiskarkillen förklarade att det var lugnt på havet. Det hade blåst på natten så det var bara lite "gammel sjö" sa han och berättade att det kanske skulle "rulla" lite. Rulla lät inte bra alls i mina öron.
Han fortsatte och berättade att han varit ute och fiskat lite på morgonen, fångat lite kräftor och hunnit koka dem till bjudfikat. Fin gest men hej hej... håll i ponnyn nu, tänkte jag. Klockan var för i helvete 08.00. Det ÄR morgon och innan morgon är det natt. Jag fattade ingenting, det hela lät högst orimligt.
Vi puttrade ut ur hamnen och när vi kom utomskärs gasade han på ordentligt och jag förstod ruggigt snabbt vad rulla innebär. Fy fa nvad det krängde. Bara lite gammel sjö kändes inte direkt trösterikt men jag mådde inte illa, jag hade fullt sjå med sitta kvar i båten.
När vi var rätt långt ut var det dags att fiska. Fiskar'n visade spö-hantering och sedan körde vi igång. Just då var det dags för första person att bli kraftigt sjösjuk. Jag har aldrig förstått att grön i ansiktet verkligen betyder GRÖN. Klockan var strax efter nio, en kille hängde över relingen och skrek eftern som det brukar heta. Det var fyra timmar kvar innan vi skulle få känna på fast mark igen.
Fisket gick bra i ungefär 20 minuter för mig, sedan var det dags. Som en solidarisk gest gick jag och ställde mig med den sjösjuke. Jag höll hårt i ett stålhantag och försökte fokusera på horisonten. De andra fiskade på glatt och jag hatade dem lite i smyg för att de inte visade minsta tecken på illamående.
"Bara lite gammel sjö". Orden ekade i mitt huvud och jag tänkte att någon borde ge honom bonk för det när vi var tillbaks i land. Vi två som var sjösjuka började diskutera om det fannsmöjlighet att ringa till en taxibåt som kunde ta oss hem till hotellet igen. Han var redo att fläka upp en femhunka för att vi skulle åka hem igen. Jag var inte riktigt där men bra nära. Plötsligt var vi fler som stod och blängde mot horisonten som att det var nåt jävligt intressant på gång. Illamåendet förenade oss. Det var fint. Klockan var strax efter tio och jag började förstå att detta skulle bli mitt livs längsta dag.
På något sätt gick timmarna. Jag hade oförtrutligt stått som en staty i samma pose i flera timmar. Flera gånger hade vi bett att få åka hem tidigare men fiskar'n visste hela tiden ett ställe till, längre ut, som var värt att prova lyckan på. Jag började lacka ur rätt bra. Började tänka dåliga tankar om havet och sån skit. Fattade han trögt? Han hade ju redan fått pröjs. Men han VILLE inte vända, han älskade sällskapet och tänkte hålla oss kvar så länge som möjligt.
I ett försök att slösnacka lite var hans första fråga om vi jobbade inomhus. Vilken jävla idiot tänkte jag. Hur vanligt tror han att det är att en reklambyrå har sitt kontor under bar himmel. Som nåt "ur-och-skur-dagis". Han tyckte det var lustigt att vi var så många som jobbade med det vi gör. Jag förstod att han inte ser på reklambyrå som ett hederligt arbete. Han fattade nog inte hur rätt han har. Men ändå.
När vi kom tillbaka inomskärs så kom min reaktion. Jag förvandlades till en slags agitator för en stund. Jag påpekade att jag anser att karg skärgårds miljö är sjukt jävla överskattat och förklarade hur vackert det istället är att komma åkande upp för stigbergsliden i en äcklig spårvagn och mötas av solen som börjat gå ner och låter sina strålar sätta en gyllene, nästan glödande färg på allting runt omkring. Som en portal, en annan dimension. En dimension där, vansinniga människor bråkar runt på torgen, butiker har öppet och det luktar avgas och kaffe latte.
Jag förklarade att jag aldrig skulle byta Majorna mot nån pissig liten sjöbod för 2,5 mille. Jag sa att jag tyckte skärgårdsmiljö är skit. En kollega tittade på mig och trodde att jag skämtade. Det gjorde jag inte. Inte då.
När vi kom av båten kände jag glädje. Det hade varit en riktigt hård prövning. Jag älskade livet och plötsligt var de tomma smögengatorna fina och mysiga. Klockan var 13 skarpt och vi skulle få hoppa leka som vi ville i flera timmar.
Jag lade mig på sängen och gick in i lätt koma och vaknade inte förrän det var dags för nästa pass...
lördag, maj 05, 2007
Konferensresan del I
Strax efter lunch på torsdagen åkte hela företaget hyrbuss till västkustpärlan Smögen. Det skulle bos på "Smögen havsbad" och drickas sprit under ett par dagar.
När vi anlände var det grått och tomt. Det kändes konstigt. Jag har bara besökt smögen under högsäsong innan. Nu var det bara en öde klippöken med en massa svindyra hus överallt. Inga människor. Allt var stängt. Allt.
Jag glodde in faciliteterna lite snabbt och lade märke till att vi och ett litet posse pensionärstanter var de enda sällskapen. Det brukar vara så på spa. Välbeställda pensionärer fullkomligen frossar i spa-aktiviteter. Det är deras Roskildefestival skulle man kunna säga. En festival som går ner i frottébadrockar och flipflops. Jag tycker det är mer otäckt än avslappnande. Det har jag alltid tyckt.
Jag hann knappt lägga in väskan innan det var dags för promenix. Företagets enda helvegetarian försökte desperat komma över föda men det visade sig vara lika svårt som att hitta förstahandskontrakt på en hyresrätt i Göteborg. Vi gick tillbaka.
Påväg till hotellet såg vi en mycket märklig företeelse. Ett litet gult hus i trä. Som vilket annat gammalt hus i den stilen som helst med skillnaden att det över dörren satt en träskylt som versalt bokstaverade ordet "SPRUTHUS". Vi fnissade som ett gäng fjortistjejer och började fotografera samt lätt stojigt spela upp en rad olika perverterade scener.

På hotellet valde halva sällskapet att att besöka relaxavdelningen. Vi andra valde att relaxa på ölavdelningen en stund.
Min rumskompis försvann plötsligt och ringde först ett par timmar senare och berättade att han nu låg på hotellrummet och ägnade sig åt en privat spyfest. Stackar'n hade på två minuter blivit brutalt magsjuk och sa att jag nog borde se mig om efter alternativt boende. Fy fan vad lesset.
Jag var övertygad om att mitt turschema skulle välsigna mig med en likadan. Det tog flera timmar innan min hypokondri dämpades och jag vågade börja tro att jag skulle slippa våldsbajsa ner mig i min hotellsäng.
Efter en stunds hasslande och dealande lyckades vi omgruppera lite och jag fick ta över min gravida kollegas enkelrum, på hennes eget initiativ ska tilläggas. Ett initiativ som uppskattades mycket men som framåt kvällen vändes emot mig och stärkte mitt rykte som den där sköna killen som "låter folk dö utanför min trappupgång (kräver en separat blogg) och helegoistiskt tvingar gravida kvinnor att ligga på obekväma extrasängar. Well, någon ska ju göra det också.
Efter ytterligare en stund visade det sig att det fanns en vakans i vår alltid så muntre copywriters rum. Taget. Inte för att det hjälpte upp ryktet direkt. Skadan var ju redan skedd, men ändå.
Efter inmundigande av mat och dryck vankades det öl på klipporna i mörkret. Något som föranledde anekdoter från de unga tonårens vansinnesfyllor med pissfulla moppekillar, gråtande tjejer, slagsmål, hångel, buskpull och allt annat som hör den tiden till. Vi hade trevligt.
Sedan drog det ihop sig och det blev dags att nana inför morgondagens "aktivitet".
Vi hade fått tre alternativ; dykning, havskajak och fisketur. Fullt medveten om risken för en galen sjösjuka (jag blir löjligt sjösjuk på x2000 och "Älvsnabben") valde jag fisketur eftersom det var det alternativ som minst troligt skulle innehålla inslag av undervattensvistelse.
Hur illa kunde det vara liksom...
torsdag, maj 03, 2007
Fiskar'n
Jag valde djuphavsfiske som heldagsaktivitet imorgon. Smart. Jag som hänger över relingen när jag åker älvsnabben i vanliga fall. 08.00-13.00 skall tillbringas på sjön. Havskatt är temat. Jag fattar inget. Jag har bara metat aborre innan och det var ju skoj. Detta är troligen inte riktigt samma sak.
Troligen kommer trötthet, hunger och ett visst mått av bakfylla vara ingredienser för att befästa en smäktande sjösjuka. Tänk på mig imorgon. Dödslängtan kommer troligen inte har varit starkare i mitt liv innan.
Gissningsvis kommer det hela toppas med en sådär kymig och tryckt känsla som bara uppstår när en riktig smögenuppfödd och hardcore trålargubbe ska ta ut ett gäng glättiga reklambyråsvin på sjön.
Fy fan vad han kommer hata oss. Jag vet det. Jag har varit med förr.
onsdag, maj 02, 2007
Tävling!
En äldre och bra sliten (skäggstubbig) man med grått, långt och flygigt hår samt lennon-brillor spatserar idag runt i Gbg iklädd klassisk cowboyluderklänning. Gräddvit. Hans blick signalerar tydligen "institutionalisera mig nu" och det hela ser jävligt rubbat ut tydligen.
R ville att jag skulle illustrera med en slags fantombild men jag tycker det känns något överflödigt i det här fallet.
Tävlingen går ut på att fånga denne man på bild. Den som först levererar (låt säga till min mailadress) en bild på mannen erhåller det finfina priset - en lunch med eller utan min, om det krävs, övertrevlige kollega R.
Hett tips. Mannen sågs vid lunchtid på Haga Nygata. Det var R själv som såg honom men av den höga dödsrisken inte vågade fota själv.
tisdag, maj 01, 2007
Arbetarnas nationaldag
Första maj, dagen då det ska gås i led, demonstreras och vara allmänt rött. Särskilt i Göteborg.
Trots att Majorna är den rödaste stadsdelen och gatorna borde gapa tomma en dag som idag var det osedvanligt månag som hängde runt och gassade sig i solen. Men det är klart. Det är ju den finkulturella, akademiska och fisförnäma vänstern som lever här. Klart att de inte orkar gå i led. Sånt är för fotfolket.
Annat är det nog med Ebba von Sydow och hennes arbetarklassfamilj skulle jag tro. Helt säkert var de ute och gapade och levde om i sossetåget. Sida vid sida med hamnarbetare och vårdbiträden. Jag menar, de jobbar ju ändå mycket som fan, hennes skeppsmäklarpappa och läkarmamma. Minst 60 timmar i veckan. Det är inte dåligt. Brrr vad de sliter.
Då sitter det gött att ha en sån här dag. Tillsammans.
lördag, april 28, 2007
Viktigt meddelande
Riktigt pervers sådan. Snudd på tysk.
fredag, april 27, 2007
Springnota
Var på Rover och drack mig yr på "kalla" i goda vänners lag. Alltid trevligt. När det var dags att gå, då gick vi. Det där med betalningen glömde jag helt av. Lucky me.
En mindre lyckad springnota var när jag var i artonårsålern och vi (jag och två kompisar) skulle åka svarttaxi för 400 kronor som ingen av oss hade lust att lägga ut. Vi planerade upp att vi skulle hitta en lämplig typ, åka och sedan explodera ut ur bilen och försvinna som ninjor i mörkret. Proffsigt.
Vi valde en tjock Kosovoalban i Brunnsparken. Han såg visserligen ut att kunna dräpa med händerna men kroppshyddan borgade för begränsad förflyttningsförmåga så vi gjorde upp dealen. En mindre lyckad kluns-session gav mig mittenplatsen. En kritisk plats i springnotebusiness. Under tystnad åkte vi våra dryga 3 mil i baksätet på den buttre mannens svin-opel.
När det var en cirka halvminut kvar på bilfären nickade vi i mjugg mot varandra. Vi gjorde oss beredda. När bilen stannade var planen att vi på given signal skulle vräka oss ur bilen. Jag minns att jag kände mig uppspelt av spänningen. Adrenalinet rann till...
Svartruta.
När jag vaknar är båda bakdörrarna öppna och platserna bredvid mig tomma. Bilen backar i hundranitti och en tjock alban skriker väldigt oglatt på utrikiska. Han försöker och lyckas nästan klippa den ene kompisen. Inte ett drömuppvaknande direkt. Det följt av ett stryptag och en ficktömning som gick på ungefär ett studiebidrag bättrade inte på känslan alls.
Jag hade på trettio sekunder lyckats med konststycket att somna som en narkoleptiker. Mitt under ett välplanerat smitningsförsök. Vass kille.
Mannen valde i sann humanistisk anda att låta mig leva. Det blev en sjukt fattig månad.
torsdag, april 26, 2007
Barn hjälper barn
Hela majblommans verksamhet bygger på att "barn hjälper barn". Det är fint. Barn får lära sig att det är viktigt att engagera sig i tidig ålder för de som har det svårt genom att ge sig ut i horder på stan och nasa pins, kransar och klistermärken etc.
När jag kom gående ned för avenyn härom dagen kom en flock små businessbarn och krängde som att det inte fanns någon morgondag. Det slog mig att kidsen hade blivit utrustade med en fet utesäljar-setup i form av mappar i typ våtdräktsmaterial ala dyra "second skins" (datorfodral). Flashigt värre.
Som de ville hjälpa.
Hjälpa t.ex. de små barnen i kinesiska slavfabriker, de som gjort ett så fint jobb med att sy upp säljmapparna.
onsdag, april 25, 2007
2:a klass på tåg
Sitter just och skrattar skadeglatt åt min kollega R som just blivit man-handlad av en vinalkad frigångarsnubbe, som med siffror försöker med siffror bevisa nåt gravitativt helt galet i ett exceldokument. Han har ett glänsande årskort i andraklass och lyckas alltid bli resekamrat (säteskompis) med helt vansinniga människor. Underhållning.
Någon har fisit i min vagn nu. Det är inget soft alls. Tanten bredvid mig humar i ett. Inte heller soft. En man utbrast nyss "think outside the box" på direktörs svengelska. Gör man sånt i andra klass?
Nu frågade R vad man gör när en 70-årig galen man kommer över en. Kommer, frågade jag. Han syftade inte på ejakulation utan mer fysiskt kommer över. Ramlar, snubblar, nuddar och hamnar i knät. Jag svarade att man antingen boxar honom hårt på njurarna eller biter ihop och glömmer.
R valde att bita ihop och minnas.
bla bla bla...
Det är en lugn tripp idag. Inte så många slipsar som det brukar. Det blir så när man bokar ett senare tåg. Det ska jag komma ihåg.
En businesstjej sitter lite längre bort och har en pälsväst på sig med matchande örhänge. Skulle vara kul att se den som en dagens outfit på nån modeblogg. Bredvid mig (andra sidan) sitter en snubbe 60årsåldern jag först trodde var "sillan" (Silbersky) men han är mer lik han i startrek, Patrick Stewart. Nästan en exakt kopia fast mer solbränd. En riktig bock skulle jag tro.
När tågvärdinnan var här och informerade om att högtalarna inte funkar idag såg jag vad han går för. Han missar bergis inte en chans att få doppa om jag säger så. En proffsknullare. Kul för honom.
Uppkopplingen är inte lika tröstlöst jävla skitvärdelös idag som den brukar, även om den inte direkt motverkar risken (eller bör jag säga chansen) att drabbas av hjärninfarkt...
...
När jag stod och pissade på tågtoaletten nyss var min enda tanke att det skulle bli en jävla mess om tåget krockade eller spårade ur. Jag skulle få piss över hela mig. Skulle vara skitjobbigt att komma på möte i sånt skick... Ehh, hur fan har man blivit i huvudet egentligen?
Tycker alltid det är vidrigt på såna toaletter. Jag riktigt känner hur bakterierna klistrar sig som hundbajs under skosulan, fast över hela kroppen.
...
Jag har verkligen mulat i mig chokladkolor och kaffe idag. Som ett svin.
Södertälje syd. "The city of dreams" eller kanske "The city of some peoples dreams probably".
Nu ska jag av.
tisdag, april 24, 2007
Missbrukar-stylish
I spårvagnskuren på Stigbergstorget satt ett rävpar och jiddrade på klassiskt missbrukarvis. Hest och rått lät det.
Kvinnan stämde rätt bra överens med klichébilden av en hisingsalkis. Svart formlös skinnpaj med stora fickor och resår längst ner, precis en sådan som under 80-talet slog igenom explosionsartat på förortstorgen i a-lagskretsarna (ref. christerpetterson-jacka). Hennes frisyr var en slags hybrid mellan Marie Fredriksson och Billy Idol. Allt matchades snyggt av en sjukt grov läderhy, tidigare endast skådad hos plantagearbetare på jordens varmare breddgrader.
Mannen var mer utav en entreprenörsalkis med ring i örat och rakad skalle. Han hade skinnväst, skjorta och ett par Ecco-sandaler. Fotriktigt - annars får det va!
Efter en stund blev de lite mysiga och mjuka i tonen. Det var faktiskt fint på riktigt. Jag blev glad. Det blev de med.
Plötsligt tog mannen fram något som jag närmast associerar med slicka yuppiekillar i wallstreetmiljö, då när det begav sig. En sjukt flådig märkesportfölj med alluminiumbas och bruna skinnsidor i snakeskinyta. Han placerade den världsvant i knät och knäpper upp låsen riktigt sådär filmtufft.
I väskan har mannen ifråga riggat en fet setup i bättre minibarstandard. Han hade en liten flaska med vad jag förmodar var hembränt, en vinare (med skruvkork såklart) och två burköl. Han hade dessutom en lite trave med plastmuggar i vilka han tappade upp en fredspipa i vätskeform. Hade han haft en liten sektion som rymde barsnacks så hade jag blivit sjukt impad. Det var jag ändå.
När de svept sina rackare kramade de varandra. Nu var det helg.
måndag, april 23, 2007
Konstigt

Varför är det en massa prickar på plattan han har i munnen?
söndag, april 22, 2007
Blixtaktion
Först tyckte jag att hon var en käck tant men efter ett halvår börjar jag inse att allt inte står rätt till.
Tanten som vi kan kalla för Ingrid är inofficiell och högst självutnämnd överkucku i fastigheten. Med krum rygg stryker hon runt i lokalerna och ser till att allt går till som det ska. För henne är grannsämjan viktig och det är hon som håller i taktpinnen.
Jag insåg snabbt att jag hade nackdelen att flytta in i den slot hennes favvogranne tidigare bott. En stor kostym att fylla skulle man kunna säga utan att ta i. Ja, nästan omöjlig om det inte vore för att jag i min oskuldsfulla ovetskap om hennes mastermind-later hjälpte henne att byta en glödlampa samma dag jag flyttade in. Sedan dess har jag stått på god fot. En jävla tur måste jag säga efter att jag har hört andra hyresgäster berätta om hennes översittarfasoner. Diktatormaterial skulle man kunna säga.
Hennes lägenhet är ett litet äckligt näste. Ett sånt vem som helst, efter första anblicken, skulle drömma mardrömmar om att vakna fastbunden i. Oräkneliga är gångerna jag slungats ut ur min skönhetssömn av hennes kravallstämma. Det är så att dörren skakar och färgen flagnar när Ingrid tar ton. Jag börjar tycka hon är tjatig nu.
Ingrid består av en mun full av tandkött, vinjetterat av vad jag misstänker är löständer av något slag. Påhängd är en 90-årings kropp. Hon vet allt om alla i huset. Majornas svar på Yoda.
Då och då har jag mött henne i trappen (en mardröm i sig eftersom tid inte verkar existera i hennes begreppsvärld) med en gratängform fylld av en maträtt som ser ut och luktar som någon form av tillredd avföring. Det är ingen lek att hålla tillbaka kräkreflexerna och jag kan inte med ord förklara hur livrädd jag är för att en dag bli tvångsinbjuden på fika. Det skulle knäcka mig totalt.
Insiderkällor har berättat för mig att brännvinsflaskorna jag sett i mangelrummet (obs: udda inslag) är Ingrids och hennes minst lika gamla "knullkompis" Nils som bor ett par uppgångar bort. De brukar mötas där nere för att supa och gud vet vad för oheligheter de gör med varandras kroppar. Jag får pytteskinn på det där dåliga sättet bara min hjärna kommer i närheten av att utforska den mörka sidan av fantasin. En kompis upplyste mig nyligen om termen "pegging" (sexuell aktivitet där kvinnan går loss med strap-on dildo i mannens bak) och jag är rädd att sanningen faktiskt inte ligger särskilt långt ifrån såpass perverterade kvarter i det här fallet.
Nils är en tärd men uppenbarligen stenhård jävel. Jag tänker varje gång jag ser honom hasa sig upp för trappan till Ingrids lya att det blir hans sista natt, men det blir det aldrig. Ingrid låter honom inte "gå vidare" förrän hon är klar med den stackarn. Fy fan vad dominerad han är. Ovärdigt. Han är så fast i hennes nät. Hans obefintliga kroppshydda bär alltid på en Haglöfsrygga och frågan är vad fan för sjukt han egentligen stashar där i.
De få gånger jag stött på dem tillsammans är det Ingrid som fört talan. Nils ser närmast livrädd ut och jag förstår honom. Min själ gråter för Nils och spontant vill jag rädda honom på något sätt.
Idag när jag åt frukost på ett café fastnade min blick på en text som fick mig att hajja till. Det var en annonstext för Amnesty. Den gick ungefär exakt såhär:
"När Amnesty får information om att en människas liv är i fara, när någon riskeras att avrättar, torteras eller försvinna genomförs en blixtaktion. Ett världsomspännnade nätverk protesterar omedelbart via brev, fax e-post och SMS som skickas till berörda regeringar"
Herr Reinfeldt kan nog räkna med en del stök inom kort för jag överväger starkt att höra av mig med ett anonymt tips till Amnesty om vad som försiggår i hjärtat av det idylliska Majorna i Göteborg.
fredag, april 20, 2007
Lunchsnack
Plats:
Sun Wall - En av Göteborgs, kanske jordens, ofräschaste lunch restauranger (På huvudpersonens begäran). En s.k. "fulkina"
Samtalsämnen:
Olika avföringskonsistenser, äckliga sjukdomar och flygplanskatastrofer.
Slutsats:
Det är flådigt att jobba med reklam. Kul i huvudet blir man också.
Bonusinfo: Trots att restaurangen är belägen i ett hus mitt i centrum så skakade hela rummet som när en passagerarfärja modell as-bigg precis ska lägga till och bromsar med backen. Mycket udda känsla. Don't get it!
Otäckt sökresultat
Jag ville söka på lite alternativa resultat och valde av en slump klassikern "analläckage". Och herre min je.
Träfflistan rymmer en handfull bilder varav bild nummer två är Hollywoods meste latinobuse Danny Trejo, vars rollspecialitet rymmer fängelsevåld med allt vad det innebär i form av anala våldtäkter och annat skoj.Bild nummer tre är min profilbild. Behöver jag säga att jag får riktigt otäcka associationer. Jag slutar här för min mentala hälsas skull. Mardrömmarna är redan ett faktum.
torsdag, april 19, 2007
Det osar björn
Mannens skönmysiga min förstärkt med ett par brillor närmast "klassiska" i psyko-sammanhang, helbeige klädsel och fotriktiga skor samt lös kroppshållning (jag misstänker starkt att hans hadslag är lamt/livlöst) gör att han kvalar in som ett tvättäkta wierdo. Lätt också.
Så länge hans fetish stannar med utagerande i knät på kopparfigurer är han ett rätt skönt wierdo.
Kanske är han inte ett wierdo alls. Kanske råkar han bara vara en kille som inte fattat att DDR-tiden är förbi. Att det finns färgad textil nu förtiden och att minen bara är effekten av en riktigt oturlig hundratjugofemtedel av en sekund.

Oavsett får jag känslan att något inte riktigt stämmer. Allt står inte rätt till. Det osar björn. En mycket märklig känsla.
Shake lick dip & flip...
Så lyder mantrat.Ja, jag vet, jag är en klassisk beroendetyp. Jag provar en produkt, hookar upp på den nåt galet och börjar punda den. Jag har ingen som helst kraft att stå emot hjärnans abstinenssignaler. Det är alltid samma sak. Inget naturligt förhållande till "normal" konsumtionsmängd alls.
Jag minns första gången jag fyllehungrig meckade till mig själv en toast med ost, skinka och johnnys senap. Det klickade och min hjärna sa: Mikael, det här var smarrigt hörru, från och med nu gifter du dina smaklökar med den gyllengula såsen från "druvan". inget jidder - så är det bara.
Samma var det med min första närkontakt av Ben & Jerrys. Min hjärna hotade mig med kniv.
Jag köper en produkt, älskar den och bränner ut den tills jag inte kan se åt den igen. Så funkar det. När jag var fem knarkade jag messmör. Nu skulle jag hellre äta bajs.
Hursomhelst. Senast i craving-ledet är "Crazy Dips". Det säljs i påsar inklusive klubba. Jordgubb är grejen. På baksidan finns en väldigt tydlig manual (nåt alla jävla möbeltillverkare kan lära av) som förklarar hur det går till. Shake, lick dip & flip.
Jag gillar flip-momentet bäst för det är när man har det sprakande godispulvret på tungan. Mäktigt. Jag blir som ett barn. Det smäller och låter fräsigt från munnen om man gapar. Lyckan är total.
När jag var pojkvasker så fanns en liknande produkt. Den innehöll bara pulvret och hette "Snap n' crackle". Crazy Dips är samma sak fast pimpad med en jordgubbsklubba formad som en fot.
Kranen är videobutiken i Masthugget som jag inte kan passera längre utan att tvångsmässigt behöva gå in och köpa på mig ett par påsar. Men jag har även en pusher (J) som noga ser till att det inte hinner gå ur systemet. Det är en djävulsk drog.
Så om ni hör människor gå runt och hjärntvättat mumla Shake, lick, dip & flip, då vet ni vad det beror på.
onsdag, april 18, 2007
En slags dagens outfit
När jag kom gående över Järntorget igår så ser jag ett möte två män emellan ta rum. Att de var vänner var tydligt. Båda var 50 plus. Den ene högst alldagligt klädd.
Nummer två stod och väntade utanför Pressbyrån och här kommer det...
Mannen i fråga talade glatt men högljutt och hade ett yvigt kroppsspråk. Lite christerpetterssonskt fast med en ynglings iver. Hans ölgubbetjocka kropp inramades av en kritvit t-shirt, åtsmitande som en kroppsstrumpa och underkroppen bar upp ett par dressmanjeans som pryddes av fräna läderdetaljer på fickor etc. I bakfickan stack en dubbelvikt Metro upp snyggt (eller "snajsigt" som mannen ifråga själv troligen skulle uttryckt det).
Som om det inte vore nog hade han som lök på laxen toppat med att knyta en stot helvit snusnäsduk runt skalpen som en tokigt överdimensionerad bandana. Tillåt mig reprisera: BANDANA!!?
Hallå. 80-talet ringde och...
Nä fan, det stämer inte.
Hallå. De ringde från Deathwish 2 och sa att de behövde en statist till. En med en riktig jävla crazy-fuck-outfit.
tisdag, april 17, 2007
Skumt påläggsnamn
Jag var på Hemköp "Stigis" härom dagen och spankulerade förbi charkdisken när mina ögon fastnade på en skylt där de ville puffa lite för en ny salamismak. Jesussalami. Kom igen?
Jag har tidigare ätit pepparsalami, vitlökssalami och fransk salami (anspelat på smak av franska örter är min vilda gissning) etc. Ganska tydlig beskivning av produkten via dess namn kan man tycka. Jesussalami däremot, det är nytt för mig.
Hur tänkte de? Tänkte de? Jag skulle väldigt gärna se en repris på det spånmötet.
måndag, april 16, 2007
Det var det värt
Dagens hjälte
En hyvens kille bosatt i London berättade precis att han postat ett pack till mig. Det må jag säga. Ibland blir jag förvånad över godheten vissa människor bär på. Det gäller flera som skrivit och erbjudit mig hjälp att fixa drugs. Det känns fint. Tackskaruhasåmycket Petter. Det uppskattas mycket.
Nu är det bara att vänta in nästa förkylning. Nästan lite uppspelt.
Hoppas nu bara inte någon vidrig lite tulltjänsteman med klåfingrar förstör glädjen.
fredag, april 13, 2007
Lyxhotell
Jag diggar när hotell tar initiativ till att höja standarden utanför gängse hotellnormer. Fuck mintcrisp! Den där menlösa chokladbiten de envisas med att placera på kudden. En tajt smärtstillande, det är framtiden.
Så upp med glaset för personalen på Hotel Edward i Lidköping - Ol' pushers of painkillers
torsdag, april 12, 2007
Fint ska det va
Alla vet ju att ryssar generellt är kända för sin stil och finess, men också för att ta i lite i överkant så fort det finns möjlighet. De är ena trendkänsliga rackare och i maffiakretsar har fräsiga gravstenar gått och blivit värsta bling-bling-prylen för de döda. Ju mer överdådig produktion desto fetare kreddbonus.
Jag förstår dem. Hur råmäktigt är det inte att fläka upp ett högblankt svart stenblock med ett maffigt utfräst foto på hårdingen som ligger och ruttnar under. Jag finner inga ord.
På en kyrkogård i staden Yekaterinburg duggar vulgogravarna extra tätt, eftersom staden på 90-talet var känd som “crime capital of Russia”, då ett stort antal ryska maffialedare bodde och chefade här. Gängkrig och andra våldsrelaterade roligheter resulterade givetvis i att många hårdnackade svin ligger i jord på just denna kyrkogård.
Klicka här för bella in några av dem.
Jag utlovar massor av gravstenar pimpade med ärrade och lönnfeta snubbar i bombarjacka, balkanmönstrade skjortor och chinos. Eller varför inte en tribaltatuerad förbrytare med en cigg ledigt i näven, det skulle vara nåt att pryda sin runa med.

Mest av allt gillar jag nog ändå en grav (se ovan) där två gangsterledare valt att sätta pricken över i med en bonussten där bilden är en Volvo 850 eller liknande. Vaffan skulle det vara bra för undrar jag? Vad ville de visa med den?
Världens hårdaste maffialedare som troligen använde den ryska statskassan som fickpengar går och fräser upp en bil som osar så mycket medelsvensson att man blir illamående över sin sista viloplats. Fy fan.
Det skulle vara svintöntigt med en Ferrari. Men en Volvo. Det känns bara för deppigt.
Undrar ifall de har begravt själva biljävlen också.
Bageltrubbel
Så borde de presentera sig, de som jobbar på Hemköp på Stigbergstorget.
Jag var på Hemköp och plockade på mig ett på mig ett par finfina bagels med sesamfrön. När jag kommer fram till kassan så säger hon i kassan att hon inte hart nåt styckpris på dem. Det är fem stycken för tjugo bagare som gäller. Jag ljuger och säger att det var de sista två men jag får ändå inte köpa dem. Kassamuppen dubbelkollar med sin kollega och säger sedan muntert att det antingen är fem eller inga och stoppar undan påsen.
Det finns ingen möjlighet att sälja bagels styckvis. Då slänger de dem hellre. Alltså, det är bara så jävla dumt.
Snopen som fan säger jag att det kan vara det dummaste jag varit med om. Kassörskan flinar. Hon verkar helt oförstående till att hon just gjort sig ansvarig till kraftiga nedskärningar i mitt bagelflöde. Jag får lust att klyva huvudet på henne, men låter bli.
Det hela är mycket provocerande. Snudd på barockt.
På hemköp kan man alltså inte köpa bagels styckvis. Bara i gross. Lustigt eftersom bagels är hyfsat mycket färskvara. Ingen äter väl fem bagels själv. Ska man verkligen bli tvungen att gå ihop ett gäng för att få stilla sitt bagel-sug? Det är sannerligen en galen värld vi lever i.
onsdag, april 11, 2007
Jag vill ha Lemsip
Eftersom R själv är så nedpundad på det redan vill han ogärna dela med sig. Inte ens till ockerpris. Då måste det vara bra och därför anropar jag londonkontakter.
R recenserade själv preppet med ord som tar du en om dagen när du är sjuk känner du inte att du är sjuk. Så vill jag ha det. Han meckade sig själv en liten drink och jag måste tillstå att det luktade spännande. Fräscht och piffigt. Lite som en ammoniak-käftsmäll fast behaglig.
Måste ha.
Klartext
Jag och J lyssnade på tre avsnitt och kom fram till att det är kvalitetskomedi. Aldrig trodde jag att nyheter kunde förädlas så och omsättas i ren humor. Det om man inte räknas till målgruppen vill säga.
Självklart inser jag att det finns en stor grupp männiksor som har behov av att få nyhetssändningarna levererade på ett sätt som är okomplicerat och lätt att ta in. Tanken är god. Grejen är att hade jag varit målgrupp hade jag blivit så JÄVLA förbannad av att lyssna så det går knappt att förklara i ord. Nyhetsuppläsarna verkar nästan tävla i någon sjuk form av dramaturgisk föredringsextravaganza.
De läser upp nyheterna med ett tonläge som inte ens en tvååring skulle se som acceptabelt. Det är lätt bisarrt att de får hålla på som de gör. En person som har svårt att hänga med får troligen inte större informationstörst när den som läser upp använder en tonalitet som känns tagen direkt ur "Hipp hipp" eller liknande. Fy fan vad surt att få en nedsatt förståelseförmåga dragen i gruset av självaste SR.
Jag skulle tippa att det faktiskt går att leverera nyheter på ett enkelt sätt utan att det låter som en sådan där pekbok (för de minsta). När jag tänker efter påmindes jag om Juniorettes första bok "Tippens leksakslåda". Stört. Tror mer att det handlar om att inte använda ett högtravande språk och undvika allt för invecklade sammanhang.
Följande exempel taget ur en rapportering kring rättegången rörande krigsförbrytelser som begicks under kriget i Bosnien:
...Det är bara en av männen som har erkänt att han varit med och mördat.
Han blev dömd av domstolen till att sitta i fängelse i 13 år.
Tre av de andra männen blev också dömda att sitta i fängelse i många år.
Men en man slapp att få något straff av domstolen...
Antingen består Klartext-redaktionen av en hoper begåvade humorgudar eller jordens mest cyniska svin. Jag har svårt att avgöra. Om man bortser från den kränkning de utsätter sin publik för kan jag utlova grovt med kul. När uppläsaren läste meningen "varit med och mördat" satte jag en bit haloumi i halsen. Det kan inte vara sant tänkte jag, men det är det. I allra högsta grad.
Man pendlar mellan att stundvis flabba så att tårar rinner och stundvis vråla i vredesmod över vansinnet på riksradio.
Frågan är om man på SR ser en plats i Klartext-teamet som straff eller belöning. Jag skulle verkligen vilja veta det.
Läs, lyssna och förkovra: Klartext >>
tisdag, april 10, 2007
Paddan III
I samlad trupp gled vi runt i kanaler och hamninlopp med en råkäck guide och blev uttittade av folk. Nu vet jag hur varför folk som åker paddan aldrig tar ögonkontakt. De vill inte känna föraktet från standens medborgare.
Med på resan var skepparen "Ingvar", en stor rund man som hade skrattat klart här i livet. Fan vad sur han såg ut. Jag tittade på Ingvar flera gånger för att se om han ändrade sinnesstämning när det stojades och skojades. Det gjorde han inte. Det gick tydligt att känna hur Ingvar hatade oss. Hans sätt signalerade att han fan inte har betalt för att flabba och vara käck. Inte bitter, bara jävligt lack.
Kreddig snubbe den där Ingvar.
Så nu har jag gjort allt man kan göra i Göteborg. Tror jag.
torsdag, april 05, 2007
"Lite extra naglar bara"
Inte sedan en spjuver vid namn Lars hade den goda smaken att via min kollega R passa en länk till mig via msn. Jag kunde bara inte låta bli att klicka. Jag ångrar mig nu.
Bilden visar något utav det värsta jag någonsin sett. Jag ryggade och skrek av äckel. Vek undan med blicken och försökte utan att titta träffa kryssrutan för att stänga fönstret så fort det bara gick. Men det gick inte snabbt nog.
Jag sa till R att hälsa sin gamle vapendragare att han är "en sjuk valp". Lars den jäveln skrattade rått och svarade sedan: "Äh, det var väl inget. Lite extra naglar bara".
...och plötsligt är jag inte alls sugen på ägg och sill och allt som hör till.
Varning!!
Klicka inte här. Jag menar det. Har aldrig varit mer allvarlig. Det är en bild man mår mycket bättre ifall man aldrig ser.
Pisskonst
Den spanska "konstnären" Itziar Okariz åker nu runt om i världen och krämar ut ett rätt tjockt gage på att pissa inför publik. Hon kallar det konst. Genialt.
I maj kommer hon till Umeå för att lätta på blåsan. Tio papp + resa tar hon. Fy fan vad sköna pengar man kan göra i konstens namn. Det lustiga är att syftet är att väcka debatt kring gängse normer. Come on, lite bättre provokation kan hon väl bjuda på för all den degen. Att bara stå där och pissa känns sådär. Lite gjort också.
Som det är nu blir man nästan sugen på att ge sig in i priskrig och börja konkurrera. Pröjjar de min flygbiljett och lite frisprit så kan jag göra hennes jobb för en slät femhunka... eller vaffan, säg tusen spänn. Det är ändå en rätt bra bit till norrland.
Det är fantastiskt att höra arrangörerna motivera värdet av den skattebetalda kiss-showen. "Konstnären förbereder sig minutiöst: – Hon dricker en massa vatten. Sen gäller det för henne att hålla sig till det absolut rätta ögonblicket."
Ja herregud vilken insats. Tio tusen är som hittat. Verkligen. Grattis till Itziar säger jag bara. Hon måste verkligen skratta hela vägen till banken.
Om de verkligen vill väcka debatt skulle de nog modda showen en smula.
Låt oss säga att "Konstnären" kommer in på scen. Minutiöst förberedd. Hon har i två dagar ätit Imodium som om det vore jordnötter till ölen. Sedan har hon vräkt i sig ett halvkilo marinerade vitlöksklyftor och valt att gå på den mexikanska linjen och stuffat hårt med starkt kryddade enchiladas, fajitas och tacobuffé med allt vad det innebär. Strax innan ridån går upp drar hon i sig en drink byggd på ricinolja, katrinplommon och annat propplösande.
Hon stiger fram i ljuset, knäpper med pekfingret på mikrofonen och spejar ut i publikhavet. Hon harklar sig försynt och säger "nu ska ni få se". I nästa ögonblick vänder hon sig om, böjer sig ner så att kroppen formar ett U och bjuder sedan publiken på en bajsfontän av sällan skådat slag.
Trum trum. Ridå ner. Slut.
Där mina damer och herrar har ni ett konstverk som det skulle snackas om. Vad förvånade alla konstkritiker och kulturskribenter skulle känna sig när plötsligt sitter där täckta av bajs och vet att det de just varit med om kallas "konst".
onsdag, april 04, 2007
Alex Shulman
Det är inte ofta jag har svårt att säga vad jag tycker om någon. Bra eller dåligt, på eller av, svart eller vitt. Det är antingen eller. Nästan alltid.
Alex Schulman har jag dock väldigt svårt att placera. Det finns en sida i mig som spontant vill sparka honom upprepade gånger i ansiktet. Den sidan ropar till mig att han är en person som påriktigt förtjänar en terminalsjukdom eller något annat som kreditkort inte kan bota.
När jag hade läst honom för första gången kom jag på mig själv med att dagdrömmande sitta och slicka mig om läpparna. Jag fantiserade om att han dog "spårvagnsdöden" eftersom påkörd, lemlästad och släpad av och under en spårvagn i självaste Göteborg troligen skulle vara den mest förnedrande upplevelse han skulle kunna vara med om.
Jag hatade honom intensivt men kunde inte sluta läsa. Det fanns något där. Något jag kände att jag gillade och ju mer jag läser desto mer börjar jag gilla den jäveln.
Allt han står för hatar jag fortfarande. Samtidigt är han ibland så rolig att jag drabbas av andnöd. Det är så förvirrande att pendla mellan en vilja att ömsom spöa upp en person och ömsom trycka dennes hand och säga: "Hej killen. Du är bra. Ett stort jävla as - men du är bra - ett as med stil."
Jag gillar hans enkla fyndigheter. När han kommenterar Claire Wikholms närvarande vid någon galapremiär och kallar henne ruffig uteliggare, när han kort berättar att han inte svarar när det ringer från ett 031-nummer, uppfinner en smiley alert till sitt mailprogran eller när hans mest raljanta sida ohämmat smädar folkgrupper tiull höger och vänster. Då är han alldeles briljant.
Vändpunkten kom när en kollega tipsat om herr Schulmans "Göteborg special" i senaste nummret av Stureplans pappersutgåva. Han recenserar sin korta visit i Göteborg med vissa saker så träffande att jag nästan ramlar i backen. Han kommenterar de värdelösa trubadurerna i Nordstan med att han nu vet hur utanförskap känns. Jag älskar det.
Jag älskar Göteborg. Jag älskar hans göteborgshat. Det finns ingen motsättning där.
Det är skönt att han inte fattar bättre än att "bete" sig i bred och billig folkfrontspress (Punkt SE). Så brutal brist på finess. Det är då man förstår att han själv totalt saknar klass. I synnerhet när han talar om förbrödring. Det är vackert.
Jag kommer aldrig glömma hans blogginlägg efter att han varit på Robert Wells och rubriksätter sin mycket roliga recension, "Rapsodi av skit". Där möts vi - i vårt RobertWells&Co-förakt. Det är förbrödring.
Vad ska man säga?
Alex Schulman, du förbryllar mig.
En sån dag
Solen stod högt och när den filtrerades genom konferensrummets lamellgardiner uppstod det där varmdammiga ljusgula ljuset man får om man drar ner persiennerna i vardagsrummet mitt på dagen. Adderat med dålig kondition tar det fram det där sköna vietnamkrigsfilm-suget.
Jag fick en sådan stark lust att avvika hem till mitt vardagsrum med halvtaskig mörkläggning och endast dressad i kallingklädsel avnjuta pizza, folköl, djungelhetta och napalm. Det är det bästa. Men man måste vara sugen. Precis rätt stämning krävs.
Idag är en sån dag.
tisdag, april 03, 2007
Jetlag
Jag tänker inte ens hetsa upp mig idag. Jag börjar bara bli så förbannat trött. Vad är det med nakna män i grupp egentligen? Varför blir det fel i huvudet på så många av dem?
Visst finns det många "normala" människor som går dit i syte att träna och simma. Det är majoriteten såklart men som med alla andra extremgrupperingar är det fleppona som syns mest. Så många skumma människor och ett sådant skumt beteende. Jag fattar inte. Det har fått mig att fundera...
Varje besök på Valhalla är som att kastas in i en helt ny plats i universum, där en helt annan världsordning råder och jag bara råkar vara den enda som inte fattat att det är "normalläge". Sånt tröttar. Kanske är det inte dem utan mig det är fel på?
Jag är ledsen. Jag vill inte verka trångsynt men i min kompsikrets rakar vi varandra sällan på ryggen. Jag tycker det är ohyfsat att stå och fönstershoppa i duschen och tycker inte att det är alls socialt gångbart när en snubbe sitter och drar i sin penis på ett märkligt sätt i det ljumma rummet utanför bastun. Det är jättefint att så många män finner det mysigt att gosa som små håriga nallebjörnar - de får göra vad de vill - men helst inte i samma anläggning jag går till för att hålla mig i form.
Jag tycker i det stora hela att det är väldigt skumt att så många besöker Valhalla som att det vore ett jävla spa.
Jag har generellt inte svårt för nakenhet men jag anser att en viss gräns för hur bekväm man kan bli passerats när en kille står och skrubbar sitt ollon med tumnageln som att han försöker skrapa bort tuggummi från jeanstyg eller när en man med "klepp" tvålar in sin pung som att det vore en attraktion på ett nöjesfält. Jag blir så trött.
Trött, trött, trött.
Igår när jag duschat klart såg jag, i hyllan där folk lägger sina badbrallor och handukar, att det stod två burkar folköl. What the fuck?!
Jag säger då det. Varje besök på Valhalla är som en resa till en annan dimension. En slags twillight zone utan konventioner. Jag börjar lida av jetlag nu. Kraftigt.
måndag, april 02, 2007
Vårmode signerat San Quentin.
Juniorette höll en makalös uppvisning i hur sur man kan vara ifall man inte ätit middag, vilket i sin tur föranledde ett pitstop på McDonalds i förortens centrum för att kitta upp med lite pommes och andra viktiga hörnstenar ur kostcirkeln.
Det var en viss stämning i kön måste jag tillstå. Utan att raljera skulle jag säga att klimatet var hårdare, tribaltatueringar och mysbyxor med gällivareröv är bra mycket mer förekommande där än på andra ställen i stan.
Före mig kön stod två killar som inte såg ut att ha haft nån mamma. De var rakade och såg otroligt karelskt elaka ut, härdade av sprit och våld. Den ene hade dessutom förstärkt sin bad as 'tuude med ett "modeplagg" som jag inte riktigt kan relatera till. En knallorange skjorta med kort ärm och ryggtryck: "San Quentin - State Prison - Deathrow - no. 58864478". Fy fan vad töntigt. Jag funderade och försökte förstå hur han måste tänkt när han köpte den men kunde inte riktigt komma fram till en rimlig förklaring. Deathrow, jättefräsigt verkligen.
Alltså, ett så pinsamt klädesplagg kräver en del av ägaren. Han måste verkligen tycka att det signalerar pondus. Nu när jag tänker på det så blir jag nästan provocerad av vilket hjon han måste vara. Usch!
Jag hade en sådan brinnande lust att förklara för honom hur fleppt det är att ha ett sådant plagg. Hur sjukt jävla töntigt det är. Livsglädjen i mig sa att det nog skulle vara en dum idé och faktiskt förenat med livsfara. En kille som ser ut att ha blivit skjuten i ansiktet med ett pumphagel ska man troligen inte försöka läxa upp verbalt.
Jag såg framför mig ett otäckt scenario om touretteskillen inom mig hade brutit fram och tvångsmässigt vräkt ur sig en svada. Då hade tuffingen med all säkerhet belönat min framfusighet med att bokstavligt talat SLÅ AV skallen av mig.
Jag höll tillbaka.
söndag, april 01, 2007
Tomas Andersson Wij
Jag har inte lyssnat på honom innan så mycket. Det enda jag egentligen visste var att han är en mycket begåvad textförfattare (en allvarlig sådan) och att jag tyckt mycket om en del av det jag hört tidigare.
Det jag inte visste var att han dessutom är en skitskön snubbe. Ödmjuk och jäkligt rolig i all sin stillsamhet. Under kvällen visade han upp en oändligt större talang än de idioter som i Sverige vanligtvis klassas som "elit" i ståuppkretsar. Ironiskt på nåt vis.
Jag funderade och kom fram till att det måste vara hans otroliga berättartalang. Mellan låtarna drog han en rad ganska lågmälda historier ur livet och här och där kom en liten twist som rev upp publikens asgarv. Inga billiga skämt, bara genuint berättande. Häftigt.
Vanligtvis kan jag känna mig lite avogt inställd till människor som hyllas kraftigt utan att jag själv hunnit bilda mig en uppfattning. Skeptisk brukar jag säga, men avundsjuk är nog ett ord som ligger närmre sanningen. Jag vet mina brister. Igår kände jag mig dock inspirerad och genuint överväldigad av hela stämningen. Det var bitterljuvt.
På slutet spelade han sin version av Carolas "Evighet". Innan igår kväll skulle jag lätt kunna svära i blod på att gåshud knappast skulle kunna uppbringas av den låten eller någon annan som hon haft i sin mun. Jag hade fel.
En underlig kväll minsann.
fredag, mars 30, 2007
Skavsår
Nya dojjor medför alltid grovt lidande eftersom mina fötter är så otroligt känsliga. De reagerar mot skav med skavsår som Oprah Winfreys publik reagrerar på gästernas snyfthistorier med tårar. De är delikata skulle man kunna säga.
Jag fattar inte hur jag kan bli invalidiserad efter en dag i nya sneakers. OK om det hade varit ett par skinnskor med mördarvassa kanter - såna med varningstext på skokartongen: "Varning, inte för lipsillar!". Men nu handlar det om skor som ska ha pensionärsfötter som komfortstandard. Galet.
En sak som slog mig var att jag helt obemärkt har börjat använda benämningen "Sneakers". När hände det? Förr hette det rätt och slätt "gummiskor" vilket är ett fan så mycket bättre namn enligt mig. Enkelt också. Sneakers låter så bajsnödigt.
Jag minns att det bara fanns två benämningar på skomodell när jag var liten. Man kunde ha finskor eller gummiskor och strävan låg i att så ofta som möjligt få bära de sistnämnda.
Sedan fanns det seglarskor också men det var mer som ett straff egentligen, en kategori för sig själv. Seglarskor var säkert fräsigt om man bodde på marstrand, pratade om kvartalsrapporter och åt gåslever till brekky redan i mellanstadiet och halkade runt på nån segelbåt varenda lediga stund. Jag själv bodde i ett höghusområde med s.k hög koncentration av arbetarklass. Högsta till och med. Där föll det inte i lika god jord kan jag lova.
Jag minns att en kille i klassen hade en pappa som drev en enligt ryktet framgångsrik firma som producerade och sålde vikdörrar. En "riking" som vi kallade det. Han hade värsta sortens seglarskor. De var blå-röd-vita. Såna som blev lite trendiga förra eller förrförra året. Fy fan, jag ryser när jag tänker på det. En störig kille i klassen lät honom aldrig vara efter det. Jag minns särskilt en dag när han under lektionstid smög ut och fyllde dem med urin. Då var de inte lika mycket "Bourgeoisie" längre.
Jag minns att jag var livrädd för att missköta mig så att morsan och farsan skulle straffa mig med ett par.
Det gjorde jag tydligen. Lagom till sommarlovet fick jag och min bror varsitt par ljusbruna av märket Ecco. Helvete vad jag slet på dem under sommaren så att jag skulle slippa ha dem till hösten. Jag gjorde allt med dem. Jag åkte BMX, spelade fotboll, sprang runt i skogen och till och med skerjtade med dem.
Det jag allra mest minns av den sommaren är först lidandet av världshistoriens mest brutala skavsår och sedan lyckan av slutfört uppdrag. Till hösten bar jag lejon igen. Med snören förvisso (kardborre var som bekant the shit då) men ändå.
Man tror att fötter härdas men det gör de inte. Nu får jag tydligen skavsår av att titta på nya skor... Life is pain
Det var underbart
Pernilla Wahlgren efter förlossningen:
- Det var underbart!
Oh my fucking god! Vilken jävla rubbe.
Hela sverige efter skottlossningen:
- Det var underbart!
onsdag, mars 28, 2007
HDK-frisyr
Det var lite flikigt, lite rakat och assymetriskt precis överallt. Fattar inte dealen. Misstänker att devill sticka ut och vara lite "arty farty". Det är det inte. Såg snarare ut som en frisyr man kan få ifall ens elaka kompisgäng dragit ett fylleskämt.
Konstigt det där. Jag undrar måste varenda person som kommer in på HDK klippa till sin en frippa som majoriteten människor skulle relatera till som"medicinalskadad".
Det är svårt att sticka ut när alla i klassen kör samma trix. Då ser det ut som hobbyrummet på ett dårhus.
måndag, mars 26, 2007
Levande statyer och annat nordstadsslödder
Helvetets smältugn är en grov underdrift. Inget toppar Nordstan. Jag hatar den platsen över allt annat på denna jord tror jag. Anledningen till idiotutflykterna var ämnad för skorea och sedan återlämning av ångestinköpet. Men ändå.
Det är inte lite påfrestande att trängas med horder av praktknäppon, små äckliga idrottslag och bingolottoförsäljare (har de inte slutat med det dumma formatet ännu), lars-winnerbäck-wannabe-mongon, fyndfamiljer, fräna förortsgäng och så vidare.
Aldrig har jag skådat så många smaklösa människor uppdressade med midjekorta pälsjackor, italjanoboutiquejeans (preppade med massor av blingbling-attiraljer), stora guldskärp, vulgära mängder söt parfym och franskmanikyrerade naglar i gross. Det är märkligt att det i vissa kretsar anses attraktivt att spackla upp sig som ett reperbahn-luder, skräna som en bänkalkis och tugga bubbelgum som en 14-åring från vågmästarplatsen. De borde inte få föröka sig. Men det gör de. Som fan också.
När jag var helt uttömd på energi och gick runt som ett tomt skal i satans galleria (jag ville bara ut) såg jag ett fenomen som har gäckat mig i flera år. Mänskliga statyer.
Fy fan vilket mongoyrke. De står utklädda till nån skit och hela grejen går vad jag förstår ut på att de ska stå still och hålla käften och som tack kanske få pynt i mynt. Det patrasket som jobbar i Nordstan måste vara alldeles extra utvecklingsstörda för de kan inte ens lyckas med konststycket att stå still i en halv minut. Pundigt.
De levande statyerna genererade trots sin sorgliga uppenbarelse total "folkkloss" i mitten av Nordstan. Jag var nära att på plats resignera, bryta ihop och börja lipa men det övergick snabbt i en vacker fantasi där jag pressade mig fram bland alla människor, tog sats och med ett handbollskast svinade en näve växel i ansiktet på den bronsfärgade mannen som försökte likna en egyptiskt filur. Fy fan vad det hade varit skönt.
Hur går snacket i gycklarkretsar egentligen? Uppenbarligen tror de att det bara är att ställa sig på en låda och se duktigt muppig ut så ska kulorna rulla in. Men serrö - den gubben går inte. Det funkar tyvärr inte så. Man måste faktiskt jobba också...
Nu har ett års stresshormon pulserat genom mina ådror i helgen så av ren självbevarelsedrift ordinerar jag mig själv en paus på minst ett år från Nordstan - jordens fulaste plats.
Usch!
I fönstrena sitter posters i monsterformat som visar en härlig liten bildserie på en liten flicka som är förkyld nåt så in i helvete. Hon petar i näsan, nyser, kvider och ser alldeles fasansfullt vanaställd ut. Jag äcklas av bilderna. Känner mig smittad bara av att gå förbi.
Herregud vilket preventivmedel de skyltar med, är första tanken. Det är provocerande av apoteket att exploatera en liten flicka på det viset. Få allmänheten att hata henne istället för att tycka synd om. Så rått. Det säger en del om vitrockarnas cynism.
I ett längre led kan man ju undra hur fan föräldrarna resonerade.
Vår dotter skulle passa perfekt till den här vidriga kampanjen. Hon kan ju se rejält dassig ut. Gött med lite fickpengar också.
Typ så kanske. Ring S.O.C
fredag, mars 23, 2007
Det sämsta av två världar
När jag stod och duschade kom en snubbe gående och gudars skymning om han inte var en nästan identisk version av Iggy Pop. Fast tjock.
Det måste vara det sämsta av två världar
torsdag, mars 22, 2007
Falafelnazin
Tro fan att han är sur. Eller han är inte sur, han är bestämd. Disciplinerad. Inget jävla trams liksom. Allt går enligt ett minituöst tweakat flödesschema: Beställning -> Betalning -> Sås & dryckesval -> Leverans. Strömlinjeformat för framgång i den hårda falafelrullarkonkurrensen. Sånt går hem hos mig.
Dessutom är han bäst i stan på falafel. Perfekt förhållande mellan krisp på ytan och mjuk inuti. Han kan lätt kosta på sig en rock 'n rollattityd. Ingen tvekan.
Vi var tre som beställde idag. Tre olika val av rulle i samma beställning är sjukt risky och kräver stort fokus. Vi skojade lite i ledet och pratade om att det hade varit kul att jobba pro-bono med ett av världens största inredningsföretag. Jag anade irritation i falafelmannens blick. Brrr...
Man får passa sig för att vara FÖR glad när man ska beställa.
När det var min tur gjorde jag generalmissen att tveka inför såsvalet. Jag såg på de rynkade ögonbrynen att mitt velande inte föll i god jord direkt. En miss till och jag tror att han falafelnazin hade hoppat ur sin vagn och dödat mig mitt på torget.
Jag är alltid rädd när jag beställer lunch där, men jag gillar det samtidigt. En slags charmig lunchparadox som tas till en ny nivå genom den bistre mannens gladlynte kollega som har hand om ekonomi och leverans. Mister happy är ganska neutral fram till leverans då han varvar upp till en sådan sjuk trevlighetsnivå att man nästan får för sig att han tänker bjuda ut sin dotter till en. Skumt. Good cop/bad cop i sin yttersta bemärkelse.
Jag funderar seriöst på att kontakta Göteborgs turistråd och försöka få med honom och hans lilla sura vagn i turistbroschyrerna. Ärligt talat - det slår väl bra mycket högre än att springa runt och glo på Liseberg, Götaplatsen och åka Paddan.
Ska man åka paddan ska det åtmionstone ha föregåtts av ett besök hos Göteborgs svar på Soupnazi. Det stavas upplevelseindustri.
onsdag, mars 21, 2007
Bagarkoncept
Vinnarbröd, energilimpa, hälsobröd, rågsport och så fucking vidare. All positivism står mig upp till halsen. Ok, inget nytt men när jag upptäcker att den typen av lingo är väletablerad även i bagarbranschen blir jag trött. Så trött.
Det hade varit så skönt att komma in till bagarjäveln på måndag morgon när man är sådär skönt suicidal och allmänt livstrött, fråga efter ett lämpligt bröd och få svaret: Vi har ju det här nya Förlorarbrödet - det är tjockt gott killen - skulle passa dig perfa!
Det hade gjort min dag. Jag hade skaffat stammiskontrakt rakt av.
Vad fint det hade varit att komma in och mötas av brödnamn med en mer negativ klang. Om bara en endaste gång. Hej jag skulle vilja köpa: En "Slutkörd" sötlimpa, Ett "Misslynt" rågbröd och en påse "Slöfockar" med sesamfrön.
Fan, det hade varit något.
måndag, mars 19, 2007
Tiffany
Jag har träffat Tiffany Persson idag. Inte Hipp hipps karaktär utan den riktiga. Jag skämtar inte. Aldrig hade jag trott att det fanns en exakt kopia med det gör det. Hon jobbar med reklam.
Gudars skymning!
Väderhelvete
Trodde fru vår hade tittat in för att stanna. Tydligen inte.
Jag ska strax åka på en liten biltur till självaste skåneland och snöflingorna faller stora som knytnävar. Usch. Hoppas att snökedjorna är på. Har ingen vidare lust att dö på vägen idag. Särskilt inte i skåne.
söndag, mars 18, 2007
Operation: Ignorans
Helgen har varit kool annars. Han har inte gjort nåt väsen av sig men självklart kompenserar han med att avsluta veckan på sitt alldeles eget sätt. Det är raffinerad terror.
Egentligen så stör det inte så förbannat mycket. Det är inget som inte går att överrösta med eget oljud. Det är bara det att det låter så förbannat fult med folkmusik. För honom är det inte ett intresse. Det är en livsstil och jag har generellt stor respekt för att människor väljer att leva sina liv annorlunda än jag. Gränsen är dock passerad vid det här laget. Jag kommer få fylla mina öron med fetvadd på midsommarafton i år. Annars kommer jag att kräkas ner alla barnen när jag dansar i ring med Juniorette.
Utan att blinka tackat ja till ett minaret tio meter från min balkong hellre än att behöva höra knarrande och gnissel som ovanför. Fan, jag hade lätt varit med och röstat igenom en hel mosképark på innergården. Muslimska böneutropare har ingen jävla aning om hur jämmer och elände ska låta kan jag säga efter att ha bott granne med violinisten från helvetet i ett halvår.
Jag ska lämna detta ämne nu. Om inget helt häpnaväckande sjukt inträffat nu så tänker jag inte hatblogga om mitt ras till granne mer. han är inte värd uppmärksamheten. Jag tänker ignorera att hans toner sprider sig som bajslukt i fastigheten.
Får se hur länge det håller...
torsdag, mars 15, 2007
Majornas svar på Näcken
Det jävla aset har tydligen inte någon form av fingertoppskänsla alls. Han verkar tro att ALLA gillar hans skit. Men det gör ingen. Det vågar jag lova.
Spontant önskade jag att jag var tuff nog för att springa upp och mörda honom. Jag skulle krossa det fasansfulla instrumentet mot hans huvud. Japp jag blir aggressiv av tanken att jag bor granne med Majornas svar på näcken.
Jag försöker föreställa mig hur han brukar gå till gamla pingvindammen i slottskogen, dressa av sin lusekofta, grovrandiga manchesterbrallor och waldorfpjucks för att sätta sig och gnola. Då blir jag lite gladare. Folk skulle gå dit och kasta macka. Svinhårt.
Bara en tvättäkta dåre tror att det är kool att spela sin skit innan människor hunnit vakna till en helvetesdag. Det är strykvarning 11 på en skala 1-10. Nu är måttet sjukt jävla rågat.
Nu är hämnden ett faktum. Man vet aldrig när den kommer, det kan dröja, men kommer gör den och då blir det inte kul... det kan jag lova. Bäst av allt är att det inte lättat på hela dagen. Jag är lika förbannad nu som i morse.
Enda botemedlet är öl... NU NU NU!!!
onsdag, mars 14, 2007
Hans Fahlén
Inte en styv kuk. Mer en mysig kuk. En rakad kuk. En liten, tjock och glad kuk. En riktigt folklig svärmorsdrömskuk som gillar att åka skidor, gå runt i hikingdojjor och ta sin fyrhjulsdrivna jeep ut till Järvsö och hänga lite till"vänster" (come on, hur många tror på riktigt att han inte har knullat med lill-babs).
Hans Fahlén är så käck. Han har varit Farmen-Hasse, Fortet-Hasse och nu Mullvads-Hasse. För mig har han dock mest av allt varit När och fjärran-Hasse.
Jag hatar inte Hans Fahlén. Inte alls faktiskt, men jag tycker att det var rätt så jävla CEPE att anställa honom som skidsports-representant i ett reseprogram i den folkliga kanalen tv4. Jättefränt att han kan åka lavin-off-pist från toppar man knappt kan ta sig till med super helikopter av apachemodell ens, men inte direkt en resa de lyckades sälja in till sin genomsnittlige tittare.
Fina klipp blev det ju i alla fall . Vem minns inte ALLA "årets klipp" i nyårsspecialen där Hasse står och snorar på nån alptopp och är fullkomligt adrenalinkåt. Usch. Då ville jag slå ett hårt knytnävsslag i magen på honom så att han pissade ner sina termobrallor.
Nåväl, det är dött och begravet. Nu har Hasse blivit en "het och fet" mullvadsprogramledare på femman. Och en kuk. Kuk-Hasse.
tisdag, mars 13, 2007
Golbögen (brev till Ben & Jerry's)
Ben & Jerry's. Vet ni. Hemköp på stigbergstorget har nedgraderat er från de fräcka frysskåpen på bästa plats till en liten sunkig jävla frysbox som kammar noll i displayförmåga. Det värsta av allt är att ni blev degraderade till förmån för Eldorados frysta bär i papplåda. Fy fan.
Vad har ni gjort dem för ont egentligen? Det straff ni utsatts för är ju jämförbart med att bli dragen i avföring.
Jag kanske vet vad det hela beror på och jag kan ge er tipset. Ni vet hur man betalar. Jag snackar checkar från "Bank of Ben & Jerry's" såklart.
Det är så att sist när jag köpte en Chocolate Fudge Brownie (för någon vecka sedan) så innehöll den nästan inga "chunks" som ni är så jävla malliga över. Det är ju halva er grej. Jag var så besviken sist att jag funderade på att reklamera min pint. Men jag orkade inte. Matt av upgivenhet.
Kan det vara så att ägaren av Hemköp stigis precis som jag är en trogen pundare av era smaker och att han i protest mot för få chunks/ml glass förflyttade er till grisaboxen?? Det låter rätt rimligt om ni frågar mig.
Jag brukar inte tjalla men gör undantag här. Det är så sorgligt att er försäljning ska slå i botten just där jag köper mitt knark. Nu har ni chans att ställa allt till rätta igen. Om ni ser till att dunka i fett med chunks framöver så är hälften glömt. Om ni skickar över lite mer av er vackra valuta (ni har adressen) så är jag villig att påpeka denna lilla fadäs och försöka ta er upp på gräddhyllan igen. Där ni hör hemma.
Fred och kärlek på er
/Råttan
måndag, mars 12, 2007
Minoritetskul
1. Öppen mun och i chock.
2. Skratt till farligt nära kvävning.
Tack och hejdå.
Ni andra. Klicka på länken nedan så ska ni få se varför en av världens största idioter, Jerry Springer, är multimiljonär.
Killen har som de flesta säkert vet en tv-show som handlar om relationer (skulle man kunna säga för att vara extremt onyanserad) och typiska problem som en typisk amerikansk familj ställs inför i sin vardag. Varje avsnitt går ut på att en beef ska lösas.
Klassiskt tema kan vara att en kille och en tjej kommer för att tala ut hos mister Springer. Bra forum liksom. Det visar sig snabbt att tjejen har knullat med killens alla kompisar, filmat skiten och skickat som julklapp till alla de känner. Som hämd har killen då inlett en bögromans med hennes pappa, lillebror och fem närmsta grannar. När alla tror att stämningen är spänd nog visar det sig att tjejen under exakt samma period OCKSÅ haft en bögromans med sin pappa, lillebror och fem närmsta grannar eftersom det plötsligt kommer fram att hon hela tiden varit hermafrodit utan att killen märkt det (killen har nämligen rökt så in i helvete mycket crack att hans sinne för detaljer blivit sjukt trubbigt).
Tänk er det 365 dagar om året. Vem som helst blir blasé efter ett kort tag och det är tvunget att toppas precis hela tiden. Det fattar alla.
Länken nedan innehåller vad jag skulle påstå är ett konststycke i förnedringstelevision. En form av topp. Man kommer inte mycket längre än såhär.
Det skulle möjligtvis vara om Jerry himself skulle fått ett cp-ryck och plötsligt sliter av sig sin tv-pastorkostym och iklädd endast ett par tunga fetishkallingar och sammetsfluga jagar runt dvärgjävlarna på scen tills de är alldeles utmattade och då våldsbögar dem något alldeles tokigt, ackompanjerad av publikens vilda extas.
Det kommer... men tills dess:
http://www.break.com/index/midget_fight_on_springer.html
Arnold hälsar
http://eeuauaughhhuauaahh.ytmnd.com/
Enjoy.
söndag, mars 11, 2007
Vem hade trott att det skulle vara så skönt
Det står en flaska "Camps" lönnsirap på hyllan här i köket. Den är prisbelönt, består av 100% clean lönnsav och i min värld har den blivit lika viktig som Johnny's senap och Ben & Jerrys. Jag pundar den.
100% är perfektion. Renare blir det inte. Lönnsirap är sirapvärldens svar på läkarsprit.
Jag läste på ettiketten och fick klart för mig varför den är så dyr. Det tar 40 år för ett lönnträd att bli tappbart. Tokigt. Men inte nog med att den är god som knark. Den är nyttig med.
På den lilla skrytfoldern som följer med kan man läsa:
"Lönnsirap är med sin unika smak rik på mineraler (kalium, kalcium och magnesium) och hjälper till att bibehålla en hälsosam livsstil."
Det ska jag tänka på nästa gång jag smäller i mig American pancakes till jag nästan spyr. Hur nyttig jag är.
Man kan kosta på sig en kolesterolbomb av creamecheese bagels, pannkakor, fritata och bacon som side. Allt är förlåtet bara man kommer ihåg att ta duktigt med lönnsirap. Det jämnar ut sig. Och vem hade kunnat tro att det skulle vara så skönt.
Upptäckten är för mig som att vara 10 år och precis ha hittat ett åkpass till en nöjespark.
Nytt begrepp
Var på Pizza Hut och svullade i mig lite fredagsbuffé. Skön grund om man ska dricka tjeckiskt efter jobbet.
Plötsligt dundrar en hord av cykelbudskillar från stans alla firmor in. De var kanske 8-10 stycken. Alla ser likadana ut. Smutsiga och äckliga som fan. Svårt att sätta fingret på vad exakt problemet är förutom att de ser ut som ena riktiga hobos. Det är nåt neandertalaraktigt över dem. Seniga killar med tatueringar, måttlös ansiktspiercing, mentalfallsfrippor (missfärgad mohikanmodell verkar vanlig förekommande) och den där allmänt otvättade looken. Alla är klädda i insvettade elastiska kläder med neonfärgade inslag.
Vad är grejen. Måste man se ut och bete sig som fan bara för att man livnär sig på att rulla runt och leverera grejer? Jag tror fanimej att jag hatar alla cykelbud.
Det var som att sitta och äta vid bordet bredvid en massa kopior av Christer Petterson och hans sköna posse. Med skillnaden att de var yngre, ofräschare och hade fulare kläder. Ska aldrig mer anlita cykelbud.
torsdag, mars 08, 2007
Multiman - på självaste kvinnodagen
Är det nåt vi män behöver så är det banne mig specialvitaminer med lite mer kuk i än alla andra fjösiga brustabletter. Vi män behöver ju lite mäktigare doningar såklart.
Skönt att R&D-avdelningen på friggs fattat dealen och tagit fram en tablett med mer boost i vitaminväg och dessutom skalat bort sånt där onödigt tjafs som järn. Inte nog med det. De passade på att boosta in lite omega3 också för att befästa ett intelligensmässigt försprång. Sweet.
Lite attityd och en ny fräsig förpackning i svart satt som det skulle i gommen det också. Alla förbannade brusvitaminer och mineralshit har så multifärgade och fruktiga motiv annars. Det är gay. Det vet ju alla. Äntligen ska män ända ner i betongarbetarfacket kunna luta sig tillbaka och stå för att de också diggar (dricker) vitaminer. Det är den nya svarta, bokstavligt talat.
Aldrig mer ska en man behöva smyga undan för att skamset dricka sin dos. För nu är den här - Multiman. Det känns fint.
Det är så lätt att vara mes och så svårt att vara man.
onsdag, mars 07, 2007
Iprenmannen
Minns att jag flabbade jättemycket när han kom cyklande för första gången in i primetime tv, med en gitarr och fleppt stora fötter och spelade sin iprenlåt. Roligt grepp för ett läkemedelsföretag. Gott så.
Han gick på kändisfester och dök upp i olika mediala sammanhang och blev ipremannen med hela svenska folket. Sedan började han bli jobbig. Ärligt talat. Kan någon låta honom dö nu tack. Det börjar kännas äckligt tjatigt att se det lilla miffot i reklampauserna nu. Samma, samma, samma.
Och varför ser han så beklämd ut för hela tiden? Hans ansiktsuttryck har tagit formen av en blandning mellan någon som är våldsamt bajsnödig och fått dukigt mycket pisk. Det är inte bara fult – det är provocerande med.
Jag har lust att skrika honom rakt i ansiktet: ”Hörru ditt lilla värktablettsmongo, ta en Treo och var som folk för i helvete om Ipren inte gör jobbet för dig.”
tisdag, mars 06, 2007
Spykillen
Det var väl kul för Stefan "monkey haircut" Holm att få känna på medgång igen (jag har ju som bekant lagt mr needles på hyllan) och plocka hem EM-gult inomhus trots att det alltid rör sig om juniorhöjder numera.
Dock fick jag reda på fakta från två oberoende källor som får mig att vilja ta upp parollen "meja meja meja" igen.
Alla har väl sätt hur jävla mongad killen ser ut när han står där inför ansatsen och kladdar sig i fejan och spottar och håller på. Tydligen spyr han sig själv i munnen (helt ärligt) och sväljer det igen. Gång på gång på... Ett sånt jävla svin. Det är helt rubbat. Jag får lust att slå honom på näsan. Hårt.
Jag som tyckte han var motbjudande som det var i sina alldeles för korta kortbyxor och rakade lår. Spygrejen blir bara too much.
Jag vädjar till den industriarbetande fadren (a.k.a "Tränarn"):
Snälla goa Johnny-boy, kan du lavettera upp lill-steffe i brygga om han inte lägger ner sina sjuka vomeringsticks? Basta!
Tackskaruha på backhand
/mike
måndag, mars 05, 2007
Skumma drömmar
Styrelsen
Jag hör hur nån sur jävel öppnar fönstret i trappen för att vädra (jävligt nödvändigt) ut den fasansfulla lackdoften. Jag orkar inte gå ut och starta en beef men min än så länge obeefade grannar så jag tar det kool.
Innan det är dags att nana går jag ut för att ta in grejerna och kan redan i mörkret se gnället lysa på en stort fett klagobrev fastsatt på min bänkskiva.
Jag tänder och läser följande:
Hej!
Det är förbjudet att ställa grejer i trappen, speciellt målade grejer som luktar lacknafta.
/Styrelsen
Alltså, det var det sämsta klagogram jag varit med om. Oproffsigt, bristande trovärdighet och oerhört barnsligt. Brr, jag ryser. Jag har med en riktig morsgris till granne att göra. En med såpass lite kuk att han är tvungen att ta backning av sitt gnäll med styrelsens underskrift.
Killen är med som suppleant i styrelsen. Suppleant. Ersättare. Skön SSU-style att börja jiddra i styrelsens namn så fort det är nåt. Kunde han inte bara skrivit sitt namn.
Idioten i fråga måste vara helt bortmongad i skallen. Jag är väl inte dummare än att jag förstår att han knappast samlat ihop till föreningsstämma kl 23 på en fredag. Jag blev så förbannad när jag ältade det.
Jag misstänkere fleppot som gnisslar på med sin jävligt o-smutta logdansmusik varenda lediga stund som skrev lappen. Killen klär sig i lusekofta vilket i sig är en anledning nog att ta till handgemäng. Troligen kom han hem, duktigt sugen att kränga på sig folkdräkten och låta sina feta fingrar smeka violinhalsen och gnissla sig själv till omusikalisk utlösning från 1875. Så känner han lackdoften och blir provocerad. Så modernt att det bara måste ställas till med klagkalas.
Min spontana reaktion var att jag skulle låta lappen ligga kvar i protest. Sedan tänkte jag att jag skulle gå ner och lägga den på min nittioåriga grannes rullator, men eftersom hon är den enda granne som aldrig skulle komma på tanken att klaga över något lät jag bli. Istället slängde jag lappen och kastade en förbannelse över svinet på våningen över. Smädade honom utan hans vetskap.
Blev sugen på att motadressera med en lapp som skulle lyda något i stil med:
Hej!
Det är tyvärr inte tillåtet att spela instrument så det låter i trappen, speciellt om det är bögig folkmusik och "musikern" i fråga spelar så uselt att man vill spontanmörda hans katt.
/Styrelsen
Men jag höll igen. För oraffinerat och olikt mig. Den som känner mig vet att hämnden kommer. Jag har tid på mig. Någon gång kommer det. När man minst anar det. Så har det alltid varit och jag nöjer mig inte med en liten pisshämnd. Jag har ett måtto, att alltid hämnas minst tre gånger så grovt. Göra ett statement.
Jag vet inte hur man mäter upp tre gånger på en surlapp. Hade jag varit yngre hade jag övervägt att bajsa i torktumlaren när han har tvättpass men det skulle vara så barnsligt.
Rent spontant känns det väl som att hans bil kan få sig en balle snyggt inristat på motorhuven eller liknande. Mer sofistikerat.
fredag, mars 02, 2007
Male bonding
Det är ett jävla ställe och ett jävla folk. Hade det inte varit för att min kropp skriker efter lite motion hade jag ALDRIG i helvetet satt mina än så länge fotvårtsfria fötter där.
I dushrummet när jag var påväg ut till bassängen såg jag något i ögonvrån som fick mig att rycka till. Det var två väldigt håriga invandrarkillar i 30-årsåldern som höll på med ett riktigt litet projekt. Den ene stod med löddrad rygg och höll sina händer ganska bestämt i tvättstället medan hans compadre rakade rygg och nacke på honom, som om det var världens vanligaste grej män emellan. Det var en märklig syn vill jag lova.
De hade tagit det där med male bonding till en rätt avancerad nivå skulle jag säga.
I bubbelpoolen lyste greken med sin frånvaro. I hans ställe satt en hög andra äckliga män. De satt väldigt väldigt nära varandra och liksom i halvcirkel med näsorna vända mot duschen. Jag tror de var där för att kolla på kuk. Nåt annat verkar orimligt. När jag gick förbi försökte jag se hård och farlig ut. Ville inte lämna utrymme för snicksnack om ett litet "ass-rape event" senare under kvällen så att säga.
I bassängen gjorde jag följande spaning. Asiatiska män har i genomsnitt en mycket udda simstil. Iallafall om man mäter snittet på de asiatiska män som besöker Valhallabadet. Dessutom har de ALLTID speedos. Hotter than hell.
När jag var klar och hade duschat såg jag på en plasma-tv att badet stänger 19.oo alla dagar utom onsdag och fredag då det stänger 20.00. Jag la märke till att det fanns en asterisk hänvisades till en fotnot bakom onsdagen och fredagens tider och gick närmre för att läsa det finstilta.
* betydde att mellan 19-20 har endast vuxna tillträde till Valhallas faciliteter.
Hmmm... För några årsedan blev jag i min okunskap fett varse om att fredagkvällar på Valhalla betyder fredagsmys signerat "Wild gay night - bastuklubb". Men vad händer uner samma timma på onsdagen tro. Kör de konceptet lill-lördag i herrarnas då? Kanske slängs det fram lite bira och några skålar med jordnötter som bjudsnacks.
Jag tänker inte utforska det vidare.
torsdag, mars 01, 2007
Dvärgen
Jag hatar generellt sett alla byggvaruhus och de som jobbar där. De får en alltid att känna sig utvecklingsstörd. Och de verkar gilla det. Blottar man strupen och visar minsta osäkerhet kring en materialfråga eller bygglösning är det bara att ställa in sig på ett föraktfullt bemötande, finsk service och verbal förnedring. De har verkligen inga gränser – byggmaterialshjonen.
Det hela började rätt bra. Jag steppade upp till en tjock kassakille och gick på rätt hårt, ställde kvalificerade frågor om bets och fnös lite missnöjt när han sa att de inte hade natursvamp i sortimentet. Jag hade fortfarande kvar mitt människovärde i hans ögon. Bästa att inte pusha det.
Sedan var det dags för de riktiga doningarna. Själva bänkskivan. Virket. Jag valde ut en flott ekskiva som behövde moddas med lite tillskärning för att passa in där jag vill ha den. Då tappade jag flytet.
De har en liten avdelning för just sådana grejer på alla större byggvaruhus och det är samma sak överallt. De kastar in ett par halvfigurer med ungefär samma servicekänsla som en svinsur arbetsförmedlare i en slags specialutformad slöjdsal. Sågar, fräsar, borrar och annan skit. Sedan är nog tanken att de ska hjälpa kunderna med tillkapning av material etc.
Jag kom fram till kassan med min skiva. Behövde kapa bort 2,5cm på bredden. Det var ingen före mig och de två samhallkillarna bara stod där och petade sina näsor. De noterade genast min närvaro, tittade på mig och jag såg hur de tänkte att där kan du gott stå in jävel. Låtsades göra nåt viktigt fast en blind person skulle kunna se att de inte hade nåt vettigare för sig än att titta på stämpelklockan.
Efter en lång stund masade ett av lufthuvudena, en våldsamt kortväxt man med invandarbakgrund, sig fram till kassan. Han frågade vad jag ville genom att säga JA i irriterat tonläge och titta på mig förebrående. Som om jag hade förstört hans dag. Ett sånt jävla svin.
Jag förklarade mitt ärende i hans lilla skyddade verkstad. Utan att bekräfta tog han skivan och kapade till den. Tog god tid på sig och lämnade sedan tillbaka den utan att röra en min. Bara den där efterblivna blicken. Jag sa tack och innan jag hunnit avsluta den korta frasen hade aset vänt ryggen mot mig.
Undrar vart hittar de så kundfientlig personal egentligen. Det är imponerande nästan. Det känns som att de som jobbar i byggvaruhusens woodshops är motsvarigheten förhållandet mellan polis och väktare. För slöa för att bli hantverkare, för fula för att bli slöjdlärare. En omöjlig ekvation kan man tycka.
Jag brann inombords. Ville hoppa över disken och skalla ut tänderna på honom och kompat av ett avgrundsvrål knäcka ekskivan över hans taxben. Låta honom förstå. Men det gjorde jag inte såklart… man är ju inte psyko.
Alternativt lexikon
Här får man bland annat lära sig betydelsen av trender och modeuttryck som D.B.O, fistofob och truckflata enligt en väldigt tydlig pedagogik; ord, förklaring, exempel.
Jag har bland annat lagt till ett par nya favvo-ord i mitt ordförråd. Kioskmongo, waldorfpattar och det extremt sofistikerade ordet vänstersurfa ( se förklaring nedan).
Vänstersurfa
Förklaring: när datormusen flyttas till vänster sida för att kunna använda högerhanden till annat.
Exempel: jag "vänstersurfade" när jag av misstag klickade in på Charles Bronsons hemliga bögsida.
http://www.fittkramp.com/svordom/sv/alla-svordomar/
