Konferensresan del 2

Dag2:

Bakfyllan var lindrig. Vaknade sent (07.30), frukost intogs och morgontoalett avklarades på rekordtid. Magen hade inte vaknat men de fem närmsta timmarna skulle tillbringas till havs så jag tvångskrystade ut en rackare. Jag hade hört att tre saker var viktiga för att överhuvudtaget har någon chans att unvika sjösjuka; bra med sömn/inte bakfull, mat i magen och inte nödig.

Nu hade jag åtminstone klarat två av tre möjliga.

Påväg ner till bryggan frågade de andra mig om jag tagit sjösjuketablett. Det hade alla gjort. Det hade inte jag vilket till de andras stora nöje utlöste en liten panikreaktion. Jag visste att jag var rökt.

När vi kom fram till båten visade det sig att vår fiskegubbe inte alls var nån gammal mördare till sjöbuse. Jag hade förväntat mig en fet och fultatuerad bastard med pipa, sydväst och hela kittet. En sån som skulle kölhala en på två röda om man öppnade käften och började jiddra om sjösjuka. Istället var det en ung kille, reko som fan och inte alls en turisthatare även om jag misstänker att han redan på bryggan tänkte att vi var rätt "fittiga".

Fiskarkillen förklarade att det var lugnt på havet. Det hade blåst på natten så det var bara lite "gammel sjö" sa han och berättade att det kanske skulle "rulla" lite. Rulla lät inte bra alls i mina öron.

Han fortsatte och berättade att han varit ute och fiskat lite på morgonen, fångat lite kräftor och hunnit koka dem till bjudfikat. Fin gest men hej hej... håll i ponnyn nu, tänkte jag. Klockan var för i helvete 08.00. Det ÄR morgon och innan morgon är det natt. Jag fattade ingenting, det hela lät högst orimligt.

Vi puttrade ut ur hamnen och när vi kom utomskärs gasade han på ordentligt och jag förstod ruggigt snabbt vad rulla innebär. Fy fa nvad det krängde. Bara lite gammel sjö kändes inte direkt trösterikt men jag mådde inte illa, jag hade fullt sjå med sitta kvar i båten.

När vi var rätt långt ut var det dags att fiska. Fiskar'n visade spö-hantering och sedan körde vi igång. Just då var det dags för första person att bli kraftigt sjösjuk. Jag har aldrig förstått att grön i ansiktet verkligen betyder GRÖN. Klockan var strax efter nio, en kille hängde över relingen och skrek eftern som det brukar heta. Det var fyra timmar kvar innan vi skulle få känna på fast mark igen.

Fisket gick bra i ungefär 20 minuter för mig, sedan var det dags. Som en solidarisk gest gick jag och ställde mig med den sjösjuke. Jag höll hårt i ett stålhantag och försökte fokusera på horisonten. De andra fiskade på glatt och jag hatade dem lite i smyg för att de inte visade minsta tecken på illamående.

"Bara lite gammel sjö". Orden ekade i mitt huvud och jag tänkte att någon borde ge honom bonk för det när vi var tillbaks i land. Vi två som var sjösjuka började diskutera om det fannsmöjlighet att ringa till en taxibåt som kunde ta oss hem till hotellet igen. Han var redo att fläka upp en femhunka för att vi skulle åka hem igen. Jag var inte riktigt där men bra nära. Plötsligt var vi fler som stod och blängde mot horisonten som att det var nåt jävligt intressant på gång. Illamåendet förenade oss. Det var fint. Klockan var strax efter tio och jag började förstå att detta skulle bli mitt livs längsta dag.

På något sätt gick timmarna. Jag hade oförtrutligt stått som en staty i samma pose i flera timmar. Flera gånger hade vi bett att få åka hem tidigare men fiskar'n visste hela tiden ett ställe till, längre ut, som var värt att prova lyckan på. Jag började lacka ur rätt bra. Började tänka dåliga tankar om havet och sån skit. Fattade han trögt? Han hade ju redan fått pröjs. Men han VILLE inte vända, han älskade sällskapet och tänkte hålla oss kvar så länge som möjligt.

I ett försök att slösnacka lite var hans första fråga om vi jobbade inomhus. Vilken jävla idiot tänkte jag. Hur vanligt tror han att det är att en reklambyrå har sitt kontor under bar himmel. Som nåt "ur-och-skur-dagis". Han tyckte det var lustigt att vi var så många som jobbade med det vi gör. Jag förstod att han inte ser på reklambyrå som ett hederligt arbete. Han fattade nog inte hur rätt han har. Men ändå.

När vi kom tillbaka inomskärs så kom min reaktion. Jag förvandlades till en slags agitator för en stund. Jag påpekade att jag anser att karg skärgårds miljö är sjukt jävla överskattat och förklarade hur vackert det istället är att komma åkande upp för stigbergsliden i en äcklig spårvagn och mötas av solen som börjat gå ner och låter sina strålar sätta en gyllene, nästan glödande färg på allting runt omkring. Som en portal, en annan dimension. En dimension där, vansinniga människor bråkar runt på torgen, butiker har öppet och det luktar avgas och kaffe latte.

Jag förklarade att jag aldrig skulle byta Majorna mot nån pissig liten sjöbod för 2,5 mille. Jag sa att jag tyckte skärgårdsmiljö är skit. En kollega tittade på mig och trodde att jag skämtade. Det gjorde jag inte. Inte då.

När vi kom av båten kände jag glädje. Det hade varit en riktigt hård prövning. Jag älskade livet och plötsligt var de tomma smögengatorna fina och mysiga. Klockan var 13 skarpt och vi skulle få hoppa leka som vi ville i flera timmar.

Jag lade mig på sängen och gick in i lätt koma och vaknade inte förrän det var dags för nästa pass...