Missbrukar-stylish

I fredags påväg hem från jobbet såg jag något mycket märkligt.

I spårvagnskuren på Stigbergstorget satt ett rävpar och jiddrade på klassiskt missbrukarvis. Hest och rått lät det.

Kvinnan stämde rätt bra överens med klichébilden av en hisingsalkis. Svart formlös skinnpaj med stora fickor och resår längst ner, precis en sådan som under 80-talet slog igenom explosionsartat på förortstorgen i a-lagskretsarna (ref. christerpetterson-jacka). Hennes frisyr var en slags hybrid mellan Marie Fredriksson och Billy Idol. Allt matchades snyggt av en sjukt grov läderhy, tidigare endast skådad hos plantagearbetare på jordens varmare breddgrader.

Mannen var mer utav en entreprenörsalkis med ring i örat och rakad skalle. Han hade skinnväst, skjorta och ett par Ecco-sandaler. Fotriktigt - annars får det va!

Efter en stund blev de lite mysiga och mjuka i tonen. Det var faktiskt fint på riktigt. Jag blev glad. Det blev de med.

Plötsligt tog mannen fram något som jag närmast associerar med slicka yuppiekillar i wallstreetmiljö, då när det begav sig. En sjukt flådig märkesportfölj med alluminiumbas och bruna skinnsidor i snakeskinyta. Han placerade den världsvant i knät och knäpper upp låsen riktigt sådär filmtufft.

I väskan har mannen ifråga riggat en fet setup i bättre minibarstandard. Han hade en liten flaska med vad jag förmodar var hembränt, en vinare (med skruvkork såklart) och två burköl. Han hade dessutom en lite trave med plastmuggar i vilka han tappade upp en fredspipa i vätskeform. Hade han haft en liten sektion som rymde barsnacks så hade jag blivit sjukt impad. Det var jag ändå.

När de svept sina rackare kramade de varandra. Nu var det helg.

Konstigt

Hmm... det är något som känns väldigt udda i bilden tycker jag.



Varför är det en massa prickar på plattan han har i munnen?

Blixtaktion

Jag har en granntant på 90 sura år.

Först tyckte jag att hon var en käck tant men efter ett halvår börjar jag inse att allt inte står rätt till.

Tanten som vi kan kalla för Ingrid är inofficiell och högst självutnämnd överkucku i fastigheten. Med krum rygg stryker hon runt i lokalerna och ser till att allt går till som det ska. För henne är grannsämjan viktig och det är hon som håller i taktpinnen.

Jag insåg snabbt att jag hade nackdelen att flytta in i den slot hennes favvogranne tidigare bott. En stor kostym att fylla skulle man kunna säga utan att ta i. Ja, nästan omöjlig om det inte vore för att jag i min oskuldsfulla ovetskap om hennes mastermind-later hjälpte henne att byta en glödlampa samma dag jag flyttade in. Sedan dess har jag stått på god fot. En jävla tur måste jag säga efter att jag har hört andra hyresgäster berätta om hennes översittarfasoner. Diktatormaterial skulle man kunna säga.

Hennes lägenhet är ett litet äckligt näste. Ett sånt vem som helst, efter första anblicken, skulle drömma mardrömmar om att vakna fastbunden i. Oräkneliga är gångerna jag slungats ut ur min skönhetssömn av hennes kravallstämma. Det är så att dörren skakar och färgen flagnar när Ingrid tar ton. Jag börjar tycka hon är tjatig nu.

Ingrid består av en mun full av tandkött, vinjetterat av vad jag misstänker är löständer av något slag. Påhängd är en 90-årings kropp. Hon vet allt om alla i huset. Majornas svar på Yoda.

Då och då har jag mött henne i trappen (en mardröm i sig eftersom tid inte verkar existera i hennes begreppsvärld) med en gratängform fylld av en maträtt som ser ut och luktar som någon form av tillredd avföring. Det är ingen lek att hålla tillbaka kräkreflexerna och jag kan inte med ord förklara hur livrädd jag är för att en dag bli tvångsinbjuden på fika. Det skulle knäcka mig totalt.

Insiderkällor har berättat för mig att brännvinsflaskorna jag sett i mangelrummet (obs: udda inslag) är Ingrids och hennes minst lika gamla "knullkompis" Nils som bor ett par uppgångar bort. De brukar mötas där nere för att supa och gud vet vad för oheligheter de gör med varandras kroppar. Jag får pytteskinn på det där dåliga sättet bara min hjärna kommer i närheten av att utforska den mörka sidan av fantasin. En kompis upplyste mig nyligen om termen "pegging" (sexuell aktivitet där kvinnan går loss med strap-on dildo i mannens bak) och jag är rädd att sanningen faktiskt inte ligger särskilt långt ifrån såpass perverterade kvarter i det här fallet.

Nils är en tärd men uppenbarligen stenhård jävel. Jag tänker varje gång jag ser honom hasa sig upp för trappan till Ingrids lya att det blir hans sista natt, men det blir det aldrig. Ingrid låter honom inte "gå vidare" förrän hon är klar med den stackarn. Fy fan vad dominerad han är. Ovärdigt. Han är så fast i hennes nät. Hans obefintliga kroppshydda bär alltid på en Haglöfsrygga och frågan är vad fan för sjukt han egentligen stashar där i.

De få gånger jag stött på dem tillsammans är det Ingrid som fört talan. Nils ser närmast livrädd ut och jag förstår honom. Min själ gråter för Nils och spontant vill jag rädda honom på något sätt.

Idag när jag åt frukost på ett café fastnade min blick på en text som fick mig att hajja till. Det var en annonstext för Amnesty. Den gick ungefär exakt såhär:

"När Amnesty får information om att en människas liv är i fara, när någon riskeras att avrättar, torteras eller försvinna genomförs en blixtaktion. Ett världsomspännnade nätverk protesterar omedelbart via brev, fax e-post och SMS som skickas till berörda regeringar"

Herr Reinfeldt kan nog räkna med en del stök inom kort för jag överväger starkt att höra av mig med ett anonymt tips till Amnesty om vad som försiggår i hjärtat av det idylliska Majorna i Göteborg.

Lunchsnack

Idag höll vi avskedslunch för en kollega som ska gå hem och bli mamma nu. 14 pers slöt upp. Det var god stämning, fredag och allt.

Plats:
Sun Wall - En av Göteborgs, kanske jordens, ofräschaste lunch restauranger (På huvudpersonens begäran). En s.k. "fulkina"

Samtalsämnen:
Olika avföringskonsistenser, äckliga sjukdomar och flygplanskatastrofer.

Slutsats:
Det är flådigt att jobba med reklam. Kul i huvudet blir man också.



Bonusinfo: Trots att restaurangen är belägen i ett hus mitt i centrum så skakade hela rummet som när en passagerarfärja modell as-bigg precis ska lägga till och bromsar med backen. Mycket udda känsla. Don't get it!

Otäckt sökresultat

Igår blev jag via en kollega varse att om man väljer bildsökning på google och skriver fotboll och trix i någon kombination så kommer min profilbild upp i en gigantisk resultatlista. Koolt tyckte jag, eftersom jag är totalt missanpassad när det kommer till nästan all form av idrott.

Jag ville söka på lite alternativa resultat och valde av en slump klassikern "analläckage". Och herre min je.

Träfflistan rymmer en handfull bilder varav bild nummer två är Hollywoods meste latinobuse Danny Trejo, vars rollspecialitet rymmer fängelsevåld med allt vad det innebär i form av anala våldtäkter och annat skoj.

Bild nummer tre är min profilbild. Behöver jag säga att jag får riktigt otäcka associationer. Jag slutar här för min mentala hälsas skull. Mardrömmarna är redan ett faktum.

Det osar björn

Det kan vara så att jag är överkänslig, men jag tycker att bilden nedan utstrålar kraftigt mycket sexavvikare. Jag kan lika gärna ha fel.

Mannens skönmysiga min förstärkt med ett par brillor närmast "klassiska" i psyko-sammanhang, helbeige klädsel och fotriktiga skor samt lös kroppshållning (jag misstänker starkt att hans hadslag är lamt/livlöst) gör att han kvalar in som ett tvättäkta wierdo. Lätt också.

Så länge hans fetish stannar med utagerande i knät på kopparfigurer är han ett rätt skönt wierdo.

Kanske är han inte ett wierdo alls. Kanske råkar han bara vara en kille som inte fattat att DDR-tiden är förbi. Att det finns färgad textil nu förtiden och att minen bara är effekten av en riktigt oturlig hundratjugofemtedel av en sekund.




Oavsett får jag känslan att något inte riktigt stämmer. Allt står inte rätt till. Det osar björn. En mycket märklig känsla.

Shake lick dip & flip...

Så lyder mantrat.

Ja, jag vet, jag är en klassisk beroendetyp. Jag provar en produkt, hookar upp på den nåt galet och börjar punda den. Jag har ingen som helst kraft att stå emot hjärnans abstinenssignaler. Det är alltid samma sak. Inget naturligt förhållande till "normal" konsumtionsmängd alls.

Jag minns första gången jag fyllehungrig meckade till mig själv en toast med ost, skinka och johnnys senap. Det klickade och min hjärna sa: Mikael, det här var smarrigt hörru, från och med nu gifter du dina smaklökar med den gyllengula såsen från "druvan". inget jidder - så är det bara.

Samma var det med min första närkontakt av Ben & Jerrys. Min hjärna hotade mig med kniv.

Jag köper en produkt, älskar den och bränner ut den tills jag inte kan se åt den igen. Så funkar det. När jag var fem knarkade jag messmör. Nu skulle jag hellre äta bajs.

Hursomhelst. Senast i craving-ledet är "Crazy Dips". Det säljs i påsar inklusive klubba. Jordgubb är grejen. På baksidan finns en väldigt tydlig manual (nåt alla jävla möbeltillverkare kan lära av) som förklarar hur det går till. Shake, lick dip & flip.

Jag gillar flip-momentet bäst för det är när man har det sprakande godispulvret på tungan. Mäktigt. Jag blir som ett barn. Det smäller och låter fräsigt från munnen om man gapar. Lyckan är total.

När jag var pojkvasker så fanns en liknande produkt. Den innehöll bara pulvret och hette "Snap n' crackle". Crazy Dips är samma sak fast pimpad med en jordgubbsklubba formad som en fot.

Kranen är videobutiken i Masthugget som jag inte kan passera längre utan att tvångsmässigt behöva gå in och köpa på mig ett par påsar. Men jag har även en pusher (J) som noga ser till att det inte hinner gå ur systemet. Det är en djävulsk drog.

Så om ni hör människor gå runt och hjärntvättat mumla Shake, lick, dip & flip, då vet ni vad det beror på.

En slags dagens outfit

Det är fint när våren väl kickar in. Folk blir som galna. Vissa klär av sig för fort och blir sjuka. Andra klär sig så att vi andra blir sjuka.

När jag kom gående över Järntorget igår så ser jag ett möte två män emellan ta rum. Att de var vänner var tydligt. Båda var 50 plus. Den ene högst alldagligt klädd.

Nummer två stod och väntade utanför Pressbyrån och här kommer det...

Mannen i fråga talade glatt men högljutt och hade ett yvigt kroppsspråk. Lite christerpetterssonskt fast med en ynglings iver. Hans ölgubbetjocka kropp inramades av en kritvit t-shirt, åtsmitande som en kroppsstrumpa och underkroppen bar upp ett par dressmanjeans som pryddes av fräna läderdetaljer på fickor etc. I bakfickan stack en dubbelvikt Metro upp snyggt (eller "snajsigt" som mannen ifråga själv troligen skulle uttryckt det).

Som om det inte vore nog hade han som lök på laxen toppat med att knyta en stot helvit snusnäsduk runt skalpen som en tokigt överdimensionerad bandana. Tillåt mig reprisera: BANDANA!!?

Hallå. 80-talet ringde och...

Nä fan, det stämer inte.

Hallå. De ringde från Deathwish 2 och sa att de behövde en statist till. En med en riktig jävla crazy-fuck-outfit.

Skumt påläggsnamn

Ibland undrar jag hur saker och ting funkar. Egentligen.

Jag var på Hemköp "Stigis" härom dagen och spankulerade förbi charkdisken när mina ögon fastnade på en skylt där de ville puffa lite för en ny salamismak. Jesussalami. Kom igen?

Jag har tidigare ätit pepparsalami, vitlökssalami och fransk salami (anspelat på smak av franska örter är min vilda gissning) etc. Ganska tydlig beskivning av produkten via dess namn kan man tycka. Jesussalami däremot, det är nytt för mig.

Hur tänkte de? Tänkte de? Jag skulle väldigt gärna se en repris på det spånmötet.

Det var det värt

Idag berättar Anders Kvarby malligt för Resumé att gratistidningen City för första gången sedan starten 2002 gått med vinst. Just när jag började tro att det var över. Det har varit lite glest mellan de käcka utdelarna på sistone. På järntorget har det den senaste månadnen varit fler resenärer än tidningsnasare.

Hittills har de annars losat ca en halv "mille" som i MILJARD. Det var det värt.

Trägen vinner får man väl säga då. Tack vare alla jävla as till gratistidningsutdelares ihärdiga trakasserier och totala brist på respekt för allt vad personlig sfär innebär, visade mars månad svarta siffror. Grattis, då funkar det ju. Vad kul!

Som jag älskar entreprenörskap. Hoppas verkligen vi får se en massa nya gratistidningssatsningar nu framöver. Jag kan knappt bärga mig. Fint att få springa gatlopp till jobbet varje dag.

Dagens hjälte

Lemsipfrågan är löst.

En hyvens kille bosatt i London berättade precis att han postat ett pack till mig. Det må jag säga. Ibland blir jag förvånad över godheten vissa människor bär på. Det gäller flera som skrivit och erbjudit mig hjälp att fixa drugs. Det känns fint. Tackskaruhasåmycket Petter. Det uppskattas mycket.

Nu är det bara att vänta in nästa förkylning. Nästan lite uppspelt.

Hoppas nu bara inte någon vidrig lite tulltjänsteman med klåfingrar förstör glädjen.

Lyxhotell

En kollega kom just och berättade att han bodde på Hotel Edward i Lidköping när han var med på en plåtning nyligen. När han kom ner för att ätaa frukost hade de visat högsta klass genom att ha spetsat utbudet en smula. I anslutning till mat och dryck fanns en skål med en separat värktablettsbuffé som rymde det mesta på den receptfria marknaden. Det är banne mig fingertoppskänsla.

Jag diggar när hotell tar initiativ till att höja standarden utanför gängse hotellnormer. Fuck mintcrisp! Den där menlösa chokladbiten de envisas med att placera på kudden. En tajt smärtstillande, det är framtiden.

Så upp med glaset för personalen på Hotel Edward i Lidköping - Ol' pushers of painkillers

Fint ska det va

Ryssarna kan dom.

Alla vet ju att ryssar generellt är kända för sin stil och finess, men också för att ta i lite i överkant så fort det finns möjlighet. De är ena trendkänsliga rackare och i maffiakretsar har fräsiga gravstenar gått och blivit värsta bling-bling-prylen för de döda. Ju mer överdådig produktion desto fetare kreddbonus.

Jag förstår dem. Hur råmäktigt är det inte att fläka upp ett högblankt svart stenblock med ett maffigt utfräst foto på hårdingen som ligger och ruttnar under. Jag finner inga ord.

På en kyrkogård i staden Yekaterinburg duggar vulgogravarna extra tätt, eftersom staden på 90-talet var känd som “crime capital of Russia”, då ett stort antal ryska maffialedare bodde och chefade här. Gängkrig och andra våldsrelaterade roligheter resulterade givetvis i att många hårdnackade svin ligger i jord på just denna kyrkogård.

Klicka här för bella in några av dem.

Jag utlovar massor av gravstenar pimpade med ärrade och lönnfeta snubbar i bombarjacka, balkanmönstrade skjortor och chinos. Eller varför inte en tribaltatuerad förbrytare med en cigg ledigt i näven, det skulle vara nåt att pryda sin runa med.



Mest av allt gillar jag nog ändå en grav (se ovan) där två gangsterledare valt att sätta pricken över i med en bonussten där bilden är en Volvo 850 eller liknande. Vaffan skulle det vara bra för undrar jag? Vad ville de visa med den?

Världens hårdaste maffialedare som troligen använde den ryska statskassan som fickpengar går och fräser upp en bil som osar så mycket medelsvensson att man blir illamående över sin sista viloplats. Fy fan.

Det skulle vara svintöntigt med en Ferrari. Men en Volvo. Det känns bara för deppigt.

Undrar ifall de har begravt själva biljävlen också.

Bageltrubbel

Hej, jag jobbar på hemköp. Jag är cepe!!

Så borde de presentera sig, de som jobbar på Hemköp på Stigbergstorget.

Jag var på Hemköp och plockade på mig ett på mig ett par finfina bagels med sesamfrön. När jag kommer fram till kassan så säger hon i kassan att hon inte hart nåt styckpris på dem. Det är fem stycken för tjugo bagare som gäller. Jag ljuger och säger att det var de sista två men jag får ändå inte köpa dem. Kassamuppen dubbelkollar med sin kollega och säger sedan muntert att det antingen är fem eller inga och stoppar undan påsen.

Det finns ingen möjlighet att sälja bagels styckvis. Då slänger de dem hellre. Alltså, det är bara så jävla dumt.

Snopen som fan säger jag att det kan vara det dummaste jag varit med om. Kassörskan flinar. Hon verkar helt oförstående till att hon just gjort sig ansvarig till kraftiga nedskärningar i mitt bagelflöde. Jag får lust att klyva huvudet på henne, men låter bli.

Det hela är mycket provocerande. Snudd på barockt.

På hemköp kan man alltså inte köpa bagels styckvis. Bara i gross. Lustigt eftersom bagels är hyfsat mycket färskvara. Ingen äter väl fem bagels själv. Ska man verkligen bli tvungen att gå ihop ett gäng för att få stilla sitt bagel-sug? Det är sannerligen en galen värld vi lever i.

Jag vill ha Lemsip

Min kollega R läskade mig idag med ett skönt prepp mot förkylning och alla andra sorters smärta. Lemsip hette det och är en smärtstillande produkt på pulver som inte får säljas i Sverige. Aldrig får man vara glad. Men det är tydligen hot shit i UK.

Eftersom R själv är så nedpundad på det redan vill han ogärna dela med sig. Inte ens till ockerpris. Då måste det vara bra och därför anropar jag londonkontakter.

R recenserade själv preppet med ord som tar du en om dagen när du är sjuk känner du inte att du är sjuk. Så vill jag ha det. Han meckade sig själv en liten drink och jag måste tillstå att det luktade spännande. Fräscht och piffigt. Lite som en ammoniak-käftsmäll fast behaglig.

Måste ha.

Klartext

Igår kväll kantades tillvaron av tjeckisk öl, stekt haloumi och radiounderhållning i form av "Klartext - Nyheter på lätt svenska". Mycket trevligt.

Jag och J lyssnade på tre avsnitt och kom fram till att det är kvalitetskomedi. Aldrig trodde jag att nyheter kunde förädlas så och omsättas i ren humor. Det om man inte räknas till målgruppen vill säga.

Självklart inser jag att det finns en stor grupp männiksor som har behov av att få nyhetssändningarna levererade på ett sätt som är okomplicerat och lätt att ta in. Tanken är god. Grejen är att hade jag varit målgrupp hade jag blivit så JÄVLA förbannad av att lyssna så det går knappt att förklara i ord. Nyhetsuppläsarna verkar nästan tävla i någon sjuk form av dramaturgisk föredringsextravaganza.

De läser upp nyheterna med ett tonläge som inte ens en tvååring skulle se som acceptabelt. Det är lätt bisarrt att de får hålla på som de gör. En person som har svårt att hänga med får troligen inte större informationstörst när den som läser upp använder en tonalitet som känns tagen direkt ur "Hipp hipp" eller liknande. Fy fan vad surt att få en nedsatt förståelseförmåga dragen i gruset av självaste SR.

Jag skulle tippa att det faktiskt går att leverera nyheter på ett enkelt sätt utan att det låter som en sådan där pekbok (för de minsta). När jag tänker efter påmindes jag om Juniorettes första bok "Tippens leksakslåda". Stört. Tror mer att det handlar om att inte använda ett högtravande språk och undvika allt för invecklade sammanhang.

Följande exempel taget ur en rapportering kring rättegången rörande krigsförbrytelser som begicks under kriget i Bosnien:

...Det är bara en av männen som har erkänt att han varit med och mördat.
Han blev dömd av domstolen till att sitta i fängelse i 13 år.
Tre av de andra männen blev också dömda att sitta i fängelse i många år.
Men en man slapp att få något straff av domstolen...

Antingen består Klartext-redaktionen av en hoper begåvade humorgudar eller jordens mest cyniska svin. Jag har svårt att avgöra. Om man bortser från den kränkning de utsätter sin publik för kan jag utlova grovt med kul. När uppläsaren läste meningen "varit med och mördat" satte jag en bit haloumi i halsen. Det kan inte vara sant tänkte jag, men det är det. I allra högsta grad.

Man pendlar mellan att stundvis flabba så att tårar rinner och stundvis vråla i vredesmod över vansinnet på riksradio.

Frågan är om man på SR ser en plats i Klartext-teamet som straff eller belöning. Jag skulle verkligen vilja veta det.


Läs, lyssna och förkovra: Klartext >>

Paddan III

Idag var det dags för evenemangslunch med jobbet. Vi åkte Paddan. Inte det bastanta och svårt servicefientliga åbäket till kassörska på Hemköp i Majorna utan den platta turistbåten. Trevligt men svinkallt initiativ. Extra kallt för de (jag) som glömt av dagens lunchhändelse och klätt sig i sin fräsigaste vårjacka.

I samlad trupp gled vi runt i kanaler och hamninlopp med en råkäck guide och blev uttittade av folk. Nu vet jag hur varför folk som åker paddan aldrig tar ögonkontakt. De vill inte känna föraktet från standens medborgare.

Med på resan var skepparen "Ingvar", en stor rund man som hade skrattat klart här i livet. Fan vad sur han såg ut. Jag tittade på Ingvar flera gånger för att se om han ändrade sinnesstämning när det stojades och skojades. Det gjorde han inte. Det gick tydligt att känna hur Ingvar hatade oss. Hans sätt signalerade att han fan inte har betalt för att flabba och vara käck. Inte bitter, bara jävligt lack.

Kreddig snubbe den där Ingvar.

Så nu har jag gjort allt man kan göra i Göteborg. Tror jag.

"Lite extra naglar bara"

Jag vill passa på att önska alla som läser Bloggfrossa en glad påsk. Det blir en helg i vilans tecken. Äta blir det däremot inget av.

Inte sedan en spjuver vid namn Lars hade den goda smaken att via min kollega R passa en länk till mig via msn. Jag kunde bara inte låta bli att klicka. Jag ångrar mig nu.

Bilden visar något utav det värsta jag någonsin sett. Jag ryggade och skrek av äckel. Vek undan med blicken och försökte utan att titta träffa kryssrutan för att stänga fönstret så fort det bara gick. Men det gick inte snabbt nog.

Jag sa till R att hälsa sin gamle vapendragare att han är "en sjuk valp". Lars den jäveln skrattade rått och svarade sedan: "Äh, det var väl inget. Lite extra naglar bara".

...och plötsligt är jag inte alls sugen på ägg och sill och allt som hör till.


Varning!!
Klicka inte här. Jag menar det. Har aldrig varit mer allvarlig. Det är en bild man mår mycket bättre ifall man aldrig ser.

Pisskonst

Ja vad ska man säga. Det är bara att gratulera.

Den spanska "konstnären" Itziar Okariz åker nu runt om i världen och krämar ut ett rätt tjockt gage på att pissa inför publik. Hon kallar det konst. Genialt.

I maj kommer hon till Umeå för att lätta på blåsan. Tio papp + resa tar hon. Fy fan vad sköna pengar man kan göra i konstens namn. Det lustiga är att syftet är att väcka debatt kring gängse normer. Come on, lite bättre provokation kan hon väl bjuda på för all den degen. Att bara stå där och pissa känns sådär. Lite gjort också.

Som det är nu blir man nästan sugen på att ge sig in i priskrig och börja konkurrera. Pröjjar de min flygbiljett och lite frisprit så kan jag göra hennes jobb för en slät femhunka... eller vaffan, säg tusen spänn. Det är ändå en rätt bra bit till norrland.

Det är fantastiskt att höra arrangörerna motivera värdet av den skattebetalda kiss-showen. "Konstnären förbereder sig minutiöst: – Hon dricker en massa vatten. Sen gäller det för henne att hålla sig till det absolut rätta ögonblicket."

Ja herregud vilken insats. Tio tusen är som hittat. Verkligen. Grattis till Itziar säger jag bara. Hon måste verkligen skratta hela vägen till banken.

Om de verkligen vill väcka debatt skulle de nog modda showen en smula.

Låt oss säga att "Konstnären" kommer in på scen. Minutiöst förberedd. Hon har i två dagar ätit Imodium som om det vore jordnötter till ölen. Sedan har hon vräkt i sig ett halvkilo marinerade vitlöksklyftor och valt att gå på den mexikanska linjen och stuffat hårt med starkt kryddade enchiladas, fajitas och tacobuffé med allt vad det innebär. Strax innan ridån går upp drar hon i sig en drink byggd på ricinolja, katrinplommon och annat propplösande.

Hon stiger fram i ljuset, knäpper med pekfingret på mikrofonen och spejar ut i publikhavet. Hon harklar sig försynt och säger "nu ska ni få se". I nästa ögonblick vänder hon sig om, böjer sig ner så att kroppen formar ett U och bjuder sedan publiken på en bajsfontän av sällan skådat slag.

Trum trum. Ridå ner. Slut.

Där mina damer och herrar har ni ett konstverk som det skulle snackas om. Vad förvånade alla konstkritiker och kulturskribenter skulle känna sig när plötsligt sitter där täckta av bajs och vet att det de just varit med om kallas "konst".

Alex Shulman

Alex Shulman förbryllar mig.

Det är inte ofta jag har svårt att säga vad jag tycker om någon. Bra eller dåligt, på eller av, svart eller vitt. Det är antingen eller. Nästan alltid.

Alex Schulman har jag dock väldigt svårt att placera. Det finns en sida i mig som spontant vill sparka honom upprepade gånger i ansiktet. Den sidan ropar till mig att han är en person som påriktigt förtjänar en terminalsjukdom eller något annat som kreditkort inte kan bota.

När jag hade läst honom för första gången kom jag på mig själv med att dagdrömmande sitta och slicka mig om läpparna. Jag fantiserade om att han dog "spårvagnsdöden" eftersom påkörd, lemlästad och släpad av och under en spårvagn i självaste Göteborg troligen skulle vara den mest förnedrande upplevelse han skulle kunna vara med om.

Jag hatade honom intensivt men kunde inte sluta läsa. Det fanns något där. Något jag kände att jag gillade och ju mer jag läser desto mer börjar jag gilla den jäveln.

Allt han står för hatar jag fortfarande. Samtidigt är han ibland så rolig att jag drabbas av andnöd. Det är så förvirrande att pendla mellan en vilja att ömsom spöa upp en person och ömsom trycka dennes hand och säga: "Hej killen. Du är bra. Ett stort jävla as - men du är bra - ett as med stil."

Jag gillar hans enkla fyndigheter. När han kommenterar Claire Wikholms närvarande vid någon galapremiär och kallar henne ruffig uteliggare, när han kort berättar att han inte svarar när det ringer från ett 031-nummer, uppfinner en smiley alert till sitt mailprogran eller när hans mest raljanta sida ohämmat smädar folkgrupper tiull höger och vänster. Då är han alldeles briljant.

Vändpunkten kom när en kollega tipsat om herr Schulmans "Göteborg special" i senaste nummret av Stureplans pappersutgåva. Han recenserar sin korta visit i Göteborg med vissa saker så träffande att jag nästan ramlar i backen. Han kommenterar de värdelösa trubadurerna i Nordstan med att han nu vet hur utanförskap känns. Jag älskar det.

Jag älskar Göteborg. Jag älskar hans göteborgshat. Det finns ingen motsättning där.

Det är skönt att han inte fattar bättre än att "bete" sig i bred och billig folkfrontspress (Punkt SE). Så brutal brist på finess. Det är då man förstår att han själv totalt saknar klass. I synnerhet när han talar om förbrödring. Det är vackert.

Jag kommer aldrig glömma hans blogginlägg efter att han varit på Robert Wells och rubriksätter sin mycket roliga recension, "Rapsodi av skit". Där möts vi - i vårt RobertWells&Co-förakt. Det är förbrödring.

Vad ska man säga?

Alex Schulman, du förbryllar mig.

En sån dag

Strax innan lunch när jag satt på ett internmöte kände jag plötsligt ett vansinnigt sug efter att se på lite "krigs" eller krigsfilm som vissa säger.

Solen stod högt och när den filtrerades genom konferensrummets lamellgardiner uppstod det där varmdammiga ljusgula ljuset man får om man drar ner persiennerna i vardagsrummet mitt på dagen. Adderat med dålig kondition tar det fram det där sköna vietnamkrigsfilm-suget.

Jag fick en sådan stark lust att avvika hem till mitt vardagsrum med halvtaskig mörkläggning och endast dressad i kallingklädsel avnjuta pizza, folköl, djungelhetta och napalm. Det är det bästa. Men man måste vara sugen. Precis rätt stämning krävs.

Idag är en sån dag.

Jetlag

Det här med att simma är inte bara förenat med hälsa och välmående. Alla som läst bloggfrossa ett tag vet att jag tycker att "herrarnas" är värsta tillhållet för ett satans byke rent ut sagt.

Jag tänker inte ens hetsa upp mig idag. Jag börjar bara bli så förbannat trött. Vad är det med nakna män i grupp egentligen? Varför blir det fel i huvudet på så många av dem?

Visst finns det många "normala" människor som går dit i syte att träna och simma. Det är majoriteten såklart men som med alla andra extremgrupperingar är det fleppona som syns mest. Så många skumma människor och ett sådant skumt beteende. Jag fattar inte. Det har fått mig att fundera...

Varje besök på Valhalla är som att kastas in i en helt ny plats i universum, där en helt annan världsordning råder och jag bara råkar vara den enda som inte fattat att det är "normalläge". Sånt tröttar. Kanske är det inte dem utan mig det är fel på?

Jag är ledsen. Jag vill inte verka trångsynt men i min kompsikrets rakar vi varandra sällan på ryggen. Jag tycker det är ohyfsat att stå och fönstershoppa i duschen och tycker inte att det är alls socialt gångbart när en snubbe sitter och drar i sin penis på ett märkligt sätt i det ljumma rummet utanför bastun. Det är jättefint att så många män finner det mysigt att gosa som små håriga nallebjörnar - de får göra vad de vill - men helst inte i samma anläggning jag går till för att hålla mig i form.

Jag tycker i det stora hela att det är väldigt skumt att så många besöker Valhalla som att det vore ett jävla spa.

Jag har generellt inte svårt för nakenhet men jag anser att en viss gräns för hur bekväm man kan bli passerats när en kille står och skrubbar sitt ollon med tumnageln som att han försöker skrapa bort tuggummi från jeanstyg eller när en man med "klepp" tvålar in sin pung som att det vore en attraktion på ett nöjesfält. Jag blir så trött.

Trött, trött, trött.

Igår när jag duschat klart såg jag, i hyllan där folk lägger sina badbrallor och handukar, att det stod två burkar folköl. What the fuck?!

Jag säger då det. Varje besök på Valhalla är som en resa till en annan dimension. En slags twillight zone utan konventioner. Jag börjar lida av jetlag nu. Kraftigt.

Missa inte

Vårmode signerat San Quentin.

Igår när juniorette hade vaknat ur sin siesta kändes det att det vore dumt att inte utnyttja vädret. Kosan styrde mot vättlefjäll som är ett naturreservat i Angered.

Juniorette höll en makalös uppvisning i hur sur man kan vara ifall man inte ätit middag, vilket i sin tur föranledde ett pitstop på McDonalds i förortens centrum för att kitta upp med lite pommes och andra viktiga hörnstenar ur kostcirkeln.

Det var en viss stämning i kön måste jag tillstå. Utan att raljera skulle jag säga att klimatet var hårdare, tribaltatueringar och mysbyxor med gällivareröv är bra mycket mer förekommande där än på andra ställen i stan.

Före mig kön stod två killar som inte såg ut att ha haft nån mamma. De var rakade och såg otroligt karelskt elaka ut, härdade av sprit och våld. Den ene hade dessutom förstärkt sin bad as 'tuude med ett "modeplagg" som jag inte riktigt kan relatera till. En knallorange skjorta med kort ärm och ryggtryck: "San Quentin - State Prison - Deathrow - no. 58864478". Fy fan vad töntigt. Jag funderade och försökte förstå hur han måste tänkt när han köpte den men kunde inte riktigt komma fram till en rimlig förklaring. Deathrow, jättefräsigt verkligen.

Alltså, ett så pinsamt klädesplagg kräver en del av ägaren. Han måste verkligen tycka att det signalerar pondus. Nu när jag tänker på det så blir jag nästan provocerad av vilket hjon han måste vara. Usch!

Jag hade en sådan brinnande lust att förklara för honom hur fleppt det är att ha ett sådant plagg. Hur sjukt jävla töntigt det är. Livsglädjen i mig sa att det nog skulle vara en dum idé och faktiskt förenat med livsfara. En kille som ser ut att ha blivit skjuten i ansiktet med ett pumphagel ska man troligen inte försöka läxa upp verbalt.

Jag såg framför mig ett otäckt scenario om touretteskillen inom mig hade brutit fram och tvångsmässigt vräkt ur sig en svada. Då hade tuffingen med all säkerhet belönat min framfusighet med att bokstavligt talat SLÅ AV skallen av mig.

Jag höll tillbaka.

Tomas Andersson Wij

Jag var på konsert med J igår. Hon hade gett mig biljetter till Tomas Andersson Wij.

Jag har inte lyssnat på honom innan så mycket. Det enda jag egentligen visste var att han är en mycket begåvad textförfattare (en allvarlig sådan) och att jag tyckt mycket om en del av det jag hört tidigare.

Det jag inte visste var att han dessutom är en skitskön snubbe. Ödmjuk och jäkligt rolig i all sin stillsamhet. Under kvällen visade han upp en oändligt större talang än de idioter som i Sverige vanligtvis klassas som "elit" i ståuppkretsar. Ironiskt på nåt vis.

Jag funderade och kom fram till att det måste vara hans otroliga berättartalang. Mellan låtarna drog han en rad ganska lågmälda historier ur livet och här och där kom en liten twist som rev upp publikens asgarv. Inga billiga skämt, bara genuint berättande. Häftigt.

Vanligtvis kan jag känna mig lite avogt inställd till människor som hyllas kraftigt utan att jag själv hunnit bilda mig en uppfattning. Skeptisk brukar jag säga, men avundsjuk är nog ett ord som ligger närmre sanningen. Jag vet mina brister. Igår kände jag mig dock inspirerad och genuint överväldigad av hela stämningen. Det var bitterljuvt.

På slutet spelade han sin version av Carolas "Evighet". Innan igår kväll skulle jag lätt kunna svära i blod på att gåshud knappast skulle kunna uppbringas av den låten eller någon annan som hon haft i sin mun. Jag hade fel.

En underlig kväll minsann.

Skavsår

Jag köpte nya sneakers i helgen. Liksom alla inköp jag gör medförde det stor beslutsångest. Jag höll på att vela om vilka skor jag skulle ha i flera dagar tills valet slutligen föll på ett par fina bländvita Nike. Sweet!

Nya dojjor medför alltid grovt lidande eftersom mina fötter är så otroligt känsliga. De reagerar mot skav med skavsår som Oprah Winfreys publik reagrerar på gästernas snyfthistorier med tårar. De är delikata skulle man kunna säga.

Jag fattar inte hur jag kan bli invalidiserad efter en dag i nya sneakers. OK om det hade varit ett par skinnskor med mördarvassa kanter - såna med varningstext på skokartongen: "Varning, inte för lipsillar!". Men nu handlar det om skor som ska ha pensionärsfötter som komfortstandard. Galet.

En sak som slog mig var att jag helt obemärkt har börjat använda benämningen "Sneakers". När hände det? Förr hette det rätt och slätt "gummiskor" vilket är ett fan så mycket bättre namn enligt mig. Enkelt också. Sneakers låter så bajsnödigt.

Jag minns att det bara fanns två benämningar på skomodell när jag var liten. Man kunde ha finskor eller gummiskor och strävan låg i att så ofta som möjligt få bära de sistnämnda.

Sedan fanns det seglarskor också men det var mer som ett straff egentligen, en kategori för sig själv. Seglarskor var säkert fräsigt om man bodde på marstrand, pratade om kvartalsrapporter och åt gåslever till brekky redan i mellanstadiet och halkade runt på nån segelbåt varenda lediga stund. Jag själv bodde i ett höghusområde med s.k hög koncentration av arbetarklass. Högsta till och med. Där föll det inte i lika god jord kan jag lova.

Jag minns att en kille i klassen hade en pappa som drev en enligt ryktet framgångsrik firma som producerade och sålde vikdörrar. En "riking" som vi kallade det. Han hade värsta sortens seglarskor. De var blå-röd-vita. Såna som blev lite trendiga förra eller förrförra året. Fy fan, jag ryser när jag tänker på det. En störig kille i klassen lät honom aldrig vara efter det. Jag minns särskilt en dag när han under lektionstid smög ut och fyllde dem med urin. Då var de inte lika mycket "Bourgeoisie" längre.

Jag minns att jag var livrädd för att missköta mig så att morsan och farsan skulle straffa mig med ett par.

Det gjorde jag tydligen. Lagom till sommarlovet fick jag och min bror varsitt par ljusbruna av märket Ecco. Helvete vad jag slet på dem under sommaren så att jag skulle slippa ha dem till hösten. Jag gjorde allt med dem. Jag åkte BMX, spelade fotboll, sprang runt i skogen och till och med skerjtade med dem.

Det jag allra mest minns av den sommaren är först lidandet av världshistoriens mest brutala skavsår och sedan lyckan av slutfört uppdrag. Till hösten bar jag lejon igen. Med snören förvisso (kardborre var som bekant the shit då) men ändå.

Man tror att fötter härdas men det gör de inte. Nu får jag tydligen skavsår av att titta på nya skor... Life is pain

Det var underbart

Gick förbi en kiosk imorse. Såg löpet för "Se & Hör" eller nån annan kärringtjabbel-blaska:

Pernilla Wahlgren efter förlossningen:
- Det var underbart!

Oh my fucking god! Vilken jävla rubbe.

Hela sverige efter skottlossningen:
- Det var underbart!

HDK-frisyr

Imorse när jag åkte spårvagn hoppade en tjej på och sattesig snett mitt emot. Hon hade en väska med pins som det stod HDK på. Jag tittade på henne och konstaterade trött att hon hade en HDK-frisyr.

Det var lite flikigt, lite rakat och assymetriskt precis överallt. Fattar inte dealen. Misstänker att devill sticka ut och vara lite "arty farty". Det är det inte. Såg snarare ut som en frisyr man kan få ifall ens elaka kompisgäng dragit ett fylleskämt.

Konstigt det där. Jag undrar måste varenda person som kommer in på HDK klippa till sin en frippa som majoriteten människor skulle relatera till som"medicinalskadad".

Det är svårt att sticka ut när alla i klassen kör samma trix. Då ser det ut som hobbyrummet på ett dårhus.

Levande statyer och annat nordstadsslödder

Jag roade mitt kära psyke med att hänga i Nordstan flera gånger i helgen.

Helvetets smältugn är en grov underdrift. Inget toppar Nordstan. Jag hatar den platsen över allt annat på denna jord tror jag. Anledningen till idiotutflykterna var ämnad för skorea och sedan återlämning av ångestinköpet. Men ändå.

Det är inte lite påfrestande att trängas med horder av praktknäppon, små äckliga idrottslag och bingolottoförsäljare (har de inte slutat med det dumma formatet ännu), lars-winnerbäck-wannabe-mongon, fyndfamiljer, fräna förortsgäng och så vidare.

Aldrig har jag skådat så många smaklösa människor uppdressade med midjekorta pälsjackor, italjanoboutiquejeans (preppade med massor av blingbling-attiraljer), stora guldskärp, vulgära mängder söt parfym och franskmanikyrerade naglar i gross. Det är märkligt att det i vissa kretsar anses attraktivt att spackla upp sig som ett reperbahn-luder, skräna som en bänkalkis och tugga bubbelgum som en 14-åring från vågmästarplatsen. De borde inte få föröka sig. Men det gör de. Som fan också.

När jag var helt uttömd på energi och gick runt som ett tomt skal i satans galleria (jag ville bara ut) såg jag ett fenomen som har gäckat mig i flera år. Mänskliga statyer.

Fy fan vilket mongoyrke. De står utklädda till nån skit och hela grejen går vad jag förstår ut på att de ska stå still och hålla käften och som tack kanske få pynt i mynt. Det patrasket som jobbar i Nordstan måste vara alldeles extra utvecklingsstörda för de kan inte ens lyckas med konststycket att stå still i en halv minut. Pundigt.

De levande statyerna genererade trots sin sorgliga uppenbarelse total "folkkloss" i mitten av Nordstan. Jag var nära att på plats resignera, bryta ihop och börja lipa men det övergick snabbt i en vacker fantasi där jag pressade mig fram bland alla människor, tog sats och med ett handbollskast svinade en näve växel i ansiktet på den bronsfärgade mannen som försökte likna en egyptiskt filur. Fy fan vad det hade varit skönt.

Hur går snacket i gycklarkretsar egentligen? Uppenbarligen tror de att det bara är att ställa sig på en låda och se duktigt muppig ut så ska kulorna rulla in. Men serrö - den gubben går inte. Det funkar tyvärr inte så. Man måste faktiskt jobba också...

Nu har ett års stresshormon pulserat genom mina ådror i helgen så av ren självbevarelsedrift ordinerar jag mig själv en paus på minst ett år från Nordstan - jordens fulaste plats.

Usch!

Nu har jag gått förbi Apoteket och blivit förbannad varje gång i flera veckor.

I fönstrena sitter posters i monsterformat som visar en härlig liten bildserie på en liten flicka som är förkyld nåt så in i helvete. Hon petar i näsan, nyser, kvider och ser alldeles fasansfullt vanaställd ut. Jag äcklas av bilderna. Känner mig smittad bara av att gå förbi.

Herregud vilket preventivmedel de skyltar med, är första tanken. Det är provocerande av apoteket att exploatera en liten flicka på det viset. Få allmänheten att hata henne istället för att tycka synd om. Så rått. Det säger en del om vitrockarnas cynism.

I ett längre led kan man ju undra hur fan föräldrarna resonerade.

Vår dotter skulle passa perfekt till den här vidriga kampanjen. Hon kan ju se rejält dassig ut. Gött med lite fickpengar också.

Typ så kanske. Ring S.O.C

Fan, nu är det helg igen, men...

Lugn i stormen!

Snart är det måndag igen.

Nedräknare >>

Det sämsta av två världar

Igår var jag på valhalla igen.

När jag stod och duschade kom en snubbe gående och gudars skymning om han inte var en nästan identisk version av Iggy Pop. Fast tjock.

Det måste vara det sämsta av två världar

Falafelnazin

Alla som har sett Seinfeld minns Soupnazi. Göteborg har sin egen version av samme man. Den brutalt hårda balkankillen som jobbar i en slags husvagn framför saluhallen med att rulla ihop ett par tusen falafelrullar till stans alla sniklunchare varje dag.

Tro fan att han är sur. Eller han är inte sur, han är bestämd. Disciplinerad. Inget jävla trams liksom. Allt går enligt ett minituöst tweakat flödesschema: Beställning -> Betalning -> Sås & dryckesval -> Leverans. Strömlinjeformat för framgång i den hårda falafelrullarkonkurrensen. Sånt går hem hos mig.

Dessutom är han bäst i stan på falafel. Perfekt förhållande mellan krisp på ytan och mjuk inuti. Han kan lätt kosta på sig en rock 'n rollattityd. Ingen tvekan.

Vi var tre som beställde idag. Tre olika val av rulle i samma beställning är sjukt risky och kräver stort fokus. Vi skojade lite i ledet och pratade om att det hade varit kul att jobba pro-bono med ett av världens största inredningsföretag. Jag anade irritation i falafelmannens blick. Brrr...
Man får passa sig för att vara FÖR glad när man ska beställa.

När det var min tur gjorde jag generalmissen att tveka inför såsvalet. Jag såg på de rynkade ögonbrynen att mitt velande inte föll i god jord direkt. En miss till och jag tror att han falafelnazin hade hoppat ur sin vagn och dödat mig mitt på torget.

Jag är alltid rädd när jag beställer lunch där, men jag gillar det samtidigt. En slags charmig lunchparadox som tas till en ny nivå genom den bistre mannens gladlynte kollega som har hand om ekonomi och leverans. Mister happy är ganska neutral fram till leverans då han varvar upp till en sådan sjuk trevlighetsnivå att man nästan får för sig att han tänker bjuda ut sin dotter till en. Skumt. Good cop/bad cop i sin yttersta bemärkelse.

Jag funderar seriöst på att kontakta Göteborgs turistråd och försöka få med honom och hans lilla sura vagn i turistbroschyrerna. Ärligt talat - det slår väl bra mycket högre än att springa runt och glo på Liseberg, Götaplatsen och åka Paddan.

Ska man åka paddan ska det åtmionstone ha föregåtts av ett besök hos Göteborgs svar på Soupnazi. Det stavas upplevelseindustri.

Bagarkoncept

Igår när jag var in en sväng hos bagarn här runt hörnet ropade hon glatt, när jag frågade vad de hade för smarrigt: Vi har det här nya, Vinnarbröd heter det.

Vinnarbröd, energilimpa, hälsobröd, rågsport och så fucking vidare. All positivism står mig upp till halsen. Ok, inget nytt men när jag upptäcker att den typen av lingo är väletablerad även i bagarbranschen blir jag trött. Så trött.

Det hade varit så skönt att komma in till bagarjäveln på måndag morgon när man är sådär skönt suicidal och allmänt livstrött, fråga efter ett lämpligt bröd och få svaret: Vi har ju det här nya Förlorarbrödet - det är tjockt gott killen - skulle passa dig perfa!

Det hade gjort min dag. Jag hade skaffat stammiskontrakt rakt av.

Vad fint det hade varit att komma in och mötas av brödnamn med en mer negativ klang. Om bara en endaste gång. Hej jag skulle vilja köpa: En "Slutkörd" sötlimpa, Ett "Misslynt" rågbröd och en påse "Slöfockar" med sesamfrön.

Fan, det hade varit något.

Tiffany

Hemma från skånepågarnas förlovade land. Alltid lika skönt att landa i Majorna igen.

Jag har träffat Tiffany Persson idag. Inte Hipp hipps karaktär utan den riktiga. Jag skämtar inte. Aldrig hade jag trott att det fanns en exakt kopia med det gör det. Hon jobbar med reklam.

Gudars skymning!

Väderhelvete

Vad är det för fel på Sverige/Göteborg? Vädret är helt mongat.

Trodde fru vår hade tittat in för att stanna. Tydligen inte.

Jag ska strax åka på en liten biltur till självaste skåneland och snöflingorna faller stora som knytnävar. Usch. Hoppas att snökedjorna är på. Har ingen vidare lust att dö på vägen idag. Särskilt inte i skåne.

Operation: Ignorans

Det är söndag. Klockan är strax 22 och the fiddler on the roof spelar sin obegripliga skit igen. Han verkar ha skaffat nåt skönt litet blockflöjtsmongo att jamma med. Det låter piss.

Helgen har varit kool annars. Han har inte gjort nåt väsen av sig men självklart kompenserar han med att avsluta veckan på sitt alldeles eget sätt. Det är raffinerad terror.

Egentligen så stör det inte så förbannat mycket. Det är inget som inte går att överrösta med eget oljud. Det är bara det att det låter så förbannat fult med folkmusik. För honom är det inte ett intresse. Det är en livsstil och jag har generellt stor respekt för att människor väljer att leva sina liv annorlunda än jag. Gränsen är dock passerad vid det här laget. Jag kommer få fylla mina öron med fetvadd på midsommarafton i år. Annars kommer jag att kräkas ner alla barnen när jag dansar i ring med Juniorette.

Utan att blinka tackat ja till ett minaret tio meter från min balkong hellre än att behöva höra knarrande och gnissel som ovanför. Fan, jag hade lätt varit med och röstat igenom en hel mosképark på innergården. Muslimska böneutropare har ingen jävla aning om hur jämmer och elände ska låta kan jag säga efter att ha bott granne med violinisten från helvetet i ett halvår.

Jag ska lämna detta ämne nu. Om inget helt häpnaväckande sjukt inträffat nu så tänker jag inte hatblogga om mitt ras till granne mer. han är inte värd uppmärksamheten. Jag tänker ignorera att hans toner sprider sig som bajslukt i fastigheten.

Får se hur länge det håller...

Majornas svar på Näcken

Idag är jag på precis så gott humör man är på när man vaknat av att grannen ovanför (styrelsen) övar vansinniga folkmusikskalor på sin vidriga lilla fiol - KLOCKAN 07.00!!

Det jävla aset har tydligen inte någon form av fingertoppskänsla alls. Han verkar tro att ALLA gillar hans skit. Men det gör ingen. Det vågar jag lova.

Spontant önskade jag att jag var tuff nog för att springa upp och mörda honom. Jag skulle krossa det fasansfulla instrumentet mot hans huvud. Japp jag blir aggressiv av tanken att jag bor granne med Majornas svar på näcken.

Jag försöker föreställa mig hur han brukar gå till gamla pingvindammen i slottskogen, dressa av sin lusekofta, grovrandiga manchesterbrallor och waldorfpjucks för att sätta sig och gnola. Då blir jag lite gladare. Folk skulle gå dit och kasta macka. Svinhårt.

Bara en tvättäkta dåre tror att det är kool att spela sin skit innan människor hunnit vakna till en helvetesdag. Det är strykvarning 11 på en skala 1-10. Nu är måttet sjukt jävla rågat.

Nu är hämnden ett faktum. Man vet aldrig när den kommer, det kan dröja, men kommer gör den och då blir det inte kul... det kan jag lova. Bäst av allt är att det inte lättat på hela dagen. Jag är lika förbannad nu som i morse.

Enda botemedlet är öl... NU NU NU!!!

Hans Fahlén

Jag tycker att Hans Fahlén ser ut som en kuk.

Inte en styv kuk. Mer en mysig kuk. En rakad kuk. En liten, tjock och glad kuk. En riktigt folklig svärmorsdrömskuk som gillar att åka skidor, gå runt i hikingdojjor och ta sin fyrhjulsdrivna jeep ut till Järvsö och hänga lite till"vänster" (come on, hur många tror på riktigt att han inte har knullat med lill-babs).

Hans Fahlén är så käck. Han har varit Farmen-Hasse, Fortet-Hasse och nu Mullvads-Hasse. För mig har han dock mest av allt varit När och fjärran-Hasse.

Jag hatar inte Hans Fahlén. Inte alls faktiskt, men jag tycker att det var rätt så jävla CEPE att anställa honom som skidsports-representant i ett reseprogram i den folkliga kanalen tv4. Jättefränt att han kan åka lavin-off-pist från toppar man knappt kan ta sig till med super helikopter av apachemodell ens, men inte direkt en resa de lyckades sälja in till sin genomsnittlige tittare.

Fina klipp blev det ju i alla fall . Vem minns inte ALLA "årets klipp" i nyårsspecialen där Hasse står och snorar på nån alptopp och är fullkomligt adrenalinkåt. Usch. Då ville jag slå ett hårt knytnävsslag i magen på honom så att han pissade ner sina termobrallor.

Nåväl, det är dött och begravet. Nu har Hasse blivit en "het och fet" mullvadsprogramledare på femman. Och en kuk. Kuk-Hasse.

Golbögen (brev till Ben & Jerry's)

Pssst!

Ben & Jerry's. Vet ni. Hemköp på stigbergstorget har nedgraderat er från de fräcka frysskåpen på bästa plats till en liten sunkig jävla frysbox som kammar noll i displayförmåga. Det värsta av allt är att ni blev degraderade till förmån för Eldorados frysta bär i papplåda. Fy fan.

Vad har ni gjort dem för ont egentligen? Det straff ni utsatts för är ju jämförbart med att bli dragen i avföring.

Jag kanske vet vad det hela beror på och jag kan ge er tipset. Ni vet hur man betalar. Jag snackar checkar från "Bank of Ben & Jerry's" såklart.

Det är så att sist när jag köpte en Chocolate Fudge Brownie (för någon vecka sedan) så innehöll den nästan inga "chunks" som ni är så jävla malliga över. Det är ju halva er grej. Jag var så besviken sist att jag funderade på att reklamera min pint. Men jag orkade inte. Matt av upgivenhet.

Kan det vara så att ägaren av Hemköp stigis precis som jag är en trogen pundare av era smaker och att han i protest mot för få chunks/ml glass förflyttade er till grisaboxen?? Det låter rätt rimligt om ni frågar mig.

Jag brukar inte tjalla men gör undantag här. Det är så sorgligt att er försäljning ska slå i botten just där jag köper mitt knark. Nu har ni chans att ställa allt till rätta igen. Om ni ser till att dunka i fett med chunks framöver så är hälften glömt. Om ni skickar över lite mer av er vackra valuta (ni har adressen) så är jag villig att påpeka denna lilla fadäs och försöka ta er upp på gräddhyllan igen. Där ni hör hemma.

Fred och kärlek på er

/Råttan

Minoritetskul

Är det någon som har ett problem med att jag tänker länka till en film där två dvärgar spöar skiten ur varandra och berätta att jag pendlade mellan två statuslägen när jag såg den:
1. Öppen mun och i chock.
2. Skratt till farligt nära kvävning.

Tack och hejdå.

Ni andra. Klicka på länken nedan så ska ni få se varför en av världens största idioter, Jerry Springer, är multimiljonär.

Killen har som de flesta säkert vet en tv-show som handlar om relationer (skulle man kunna säga för att vara extremt onyanserad) och typiska problem som en typisk amerikansk familj ställs inför i sin vardag. Varje avsnitt går ut på att en beef ska lösas.

Klassiskt tema kan vara att en kille och en tjej kommer för att tala ut hos mister Springer. Bra forum liksom. Det visar sig snabbt att tjejen har knullat med killens alla kompisar, filmat skiten och skickat som julklapp till alla de känner. Som hämd har killen då inlett en bögromans med hennes pappa, lillebror och fem närmsta grannar. När alla tror att stämningen är spänd nog visar det sig att tjejen under exakt samma period OCKSÅ haft en bögromans med sin pappa, lillebror och fem närmsta grannar eftersom det plötsligt kommer fram att hon hela tiden varit hermafrodit utan att killen märkt det (killen har nämligen rökt så in i helvete mycket crack att hans sinne för detaljer blivit sjukt trubbigt).

Tänk er det 365 dagar om året. Vem som helst blir blasé efter ett kort tag och det är tvunget att toppas precis hela tiden. Det fattar alla.

Länken nedan innehåller vad jag skulle påstå är ett konststycke i förnedringstelevision. En form av topp. Man kommer inte mycket längre än såhär.

Det skulle möjligtvis vara om Jerry himself skulle fått ett cp-ryck och plötsligt sliter av sig sin tv-pastorkostym och iklädd endast ett par tunga fetishkallingar och sammetsfluga jagar runt dvärgjävlarna på scen tills de är alldeles utmattade och då våldsbögar dem något alldeles tokigt, ackompanjerad av publikens vilda extas.

Det kommer... men tills dess:
http://www.break.com/index/midget_fight_on_springer.html

Arnold hälsar

Jag skulle vilja presentera en ganska så komplett sammanfattning av Arnolds filmkarriär med ett enda klick.

http://eeuauaughhhuauaahh.ytmnd.com/

Enjoy.

Vem hade trott att det skulle vara så skönt

Det står en flaska "Camps" lönnsirap på hyllan här i köket. Den är prisbelönt, består av 100% clean lönnsav och i min värld har den blivit lika viktig som Johnny's senap och Ben & Jerrys. Jag pundar den.

100% är perfektion. Renare blir det inte. Lönnsirap är sirapvärldens svar på läkarsprit.

Jag läste på ettiketten och fick klart för mig varför den är så dyr. Det tar 40 år för ett lönnträd att bli tappbart. Tokigt. Men inte nog med att den är god som knark. Den är nyttig med.

På den lilla skrytfoldern som följer med kan man läsa:

"Lönnsirap är med sin unika smak rik på mineraler (kalium, kalcium och magnesium) och hjälper till att bibehålla en hälsosam livsstil."

Det ska jag tänka på nästa gång jag smäller i mig American pancakes till jag nästan spyr. Hur nyttig jag är.

Man kan kosta på sig en kolesterolbomb av creamecheese bagels, pannkakor, fritata och bacon som side. Allt är förlåtet bara man kommer ihåg att ta duktigt med lönnsirap. Det jämnar ut sig. Och vem hade kunnat tro att det skulle vara så skönt.

Upptäckten är för mig som att vara 10 år och precis ha hittat ett åkpass till en nöjespark.

Nytt begrepp

Har precis lärt mig ett nytt begrepp: Cykelbudsful.

Var på Pizza Hut och svullade i mig lite fredagsbuffé. Skön grund om man ska dricka tjeckiskt efter jobbet.

Plötsligt dundrar en hord av cykelbudskillar från stans alla firmor in. De var kanske 8-10 stycken. Alla ser likadana ut. Smutsiga och äckliga som fan. Svårt att sätta fingret på vad exakt problemet är förutom att de ser ut som ena riktiga hobos. Det är nåt neandertalaraktigt över dem. Seniga killar med tatueringar, måttlös ansiktspiercing, mentalfallsfrippor (missfärgad mohikanmodell verkar vanlig förekommande) och den där allmänt otvättade looken. Alla är klädda i insvettade elastiska kläder med neonfärgade inslag.

Vad är grejen. Måste man se ut och bete sig som fan bara för att man livnär sig på att rulla runt och leverera grejer? Jag tror fanimej att jag hatar alla cykelbud.

Det var som att sitta och äta vid bordet bredvid en massa kopior av Christer Petterson och hans sköna posse. Med skillnaden att de var yngre, ofräschare och hade fulare kläder. Ska aldrig mer anlita cykelbud.

Multiman - på självaste kvinnodagen

Idag när jag rotade i värktablett-och-vitamin-lådan på jobbet lyckades jag få fingrarna på ett rör "Multiman" från Friggs. Jag upprepar, Multiman. På självaste kvinnodagen och allt. Fett.

Är det nåt vi män behöver så är det banne mig specialvitaminer med lite mer kuk i än alla andra fjösiga brustabletter. Vi män behöver ju lite mäktigare doningar såklart.

Skönt att R&D-avdelningen på friggs fattat dealen och tagit fram en tablett med mer boost i vitaminväg och dessutom skalat bort sånt där onödigt tjafs som järn. Inte nog med det. De passade på att boosta in lite omega3 också för att befästa ett intelligensmässigt försprång. Sweet.

Lite attityd och en ny fräsig förpackning i svart satt som det skulle i gommen det också. Alla förbannade brusvitaminer och mineralshit har så multifärgade och fruktiga motiv annars. Det är gay. Det vet ju alla. Äntligen ska män ända ner i betongarbetarfacket kunna luta sig tillbaka och stå för att de också diggar (dricker) vitaminer. Det är den nya svarta, bokstavligt talat.

Aldrig mer ska en man behöva smyga undan för att skamset dricka sin dos. För nu är den här - Multiman. Det känns fint.

Det är så lätt att vara mes och så svårt att vara man.

Iprenmannen

Åhhh vad jag är så trött på den lille vanskapte mannen i plojig Buttericksutstyrsel.

Minns att jag flabbade jättemycket när han kom cyklande för första gången in i primetime tv, med en gitarr och fleppt stora fötter och spelade sin iprenlåt. Roligt grepp för ett läkemedelsföretag. Gott så.

Han gick på kändisfester och dök upp i olika mediala sammanhang och blev ipremannen med hela svenska folket. Sedan började han bli jobbig. Ärligt talat. Kan någon låta honom dö nu tack. Det börjar kännas äckligt tjatigt att se det lilla miffot i reklampauserna nu. Samma, samma, samma.

Och varför ser han så beklämd ut för hela tiden? Hans ansiktsuttryck har tagit formen av en blandning mellan någon som är våldsamt bajsnödig och fått dukigt mycket pisk. Det är inte bara fult – det är provocerande med.

Jag har lust att skrika honom rakt i ansiktet: ”Hörru ditt lilla värktablettsmongo, ta en Treo och var som folk för i helvete om Ipren inte gör jobbet för dig.”

Spykillen

Min kollega R envisas med att hänga upp tidningsurklipp med bilder på sveriges höjdhopparkille no.1. kring min arbetsplats. Påfrestande. Inte för att jag bryr mig om "holma" längre, men ändå.

Det var väl kul för Stefan "monkey haircut" Holm att få känna på medgång igen (jag har ju som bekant lagt mr needles på hyllan) och plocka hem EM-gult inomhus trots att det alltid rör sig om juniorhöjder numera.

Dock fick jag reda på fakta från två oberoende källor som får mig att vilja ta upp parollen "meja meja meja" igen.

Alla har väl sätt hur jävla mongad killen ser ut när han står där inför ansatsen och kladdar sig i fejan och spottar och håller på. Tydligen spyr han sig själv i munnen (helt ärligt) och sväljer det igen. Gång på gång på... Ett sånt jävla svin. Det är helt rubbat. Jag får lust att slå honom på näsan. Hårt.

Jag som tyckte han var motbjudande som det var i sina alldeles för korta kortbyxor och rakade lår. Spygrejen blir bara too much.

Jag vädjar till den industriarbetande fadren (a.k.a "Tränarn"):

Snälla goa Johnny-boy, kan du lavettera upp lill-steffe i brygga om han inte lägger ner sina sjuka vomeringsticks? Basta!

Tackskaruha på backhand

/mike

Skumma drömmar

Inatt drömde jag att en kollega helt utan föreliggande provokation drog fram ett luftgevär och sköt mig på läppen. Skumt. Det gjorde ont som fan.

Styrelsen

I fredags kväll betsade jag bänkskivan jag var och kapade till hos "dvärgen" på Hornbach. Det luktade hård boffar-kvart i mitt vardagsrum så jag ställde ut skivan i trapphuset. En kvart senare hör jag att det är ett jägarns hallaballo i trappuppgången. Det härjas så att säga.

Jag hör hur nån sur jävel öppnar fönstret i trappen för att vädra (jävligt nödvändigt) ut den fasansfulla lackdoften. Jag orkar inte gå ut och starta en beef men min än så länge obeefade grannar så jag tar det kool.

Innan det är dags att nana går jag ut för att ta in grejerna och kan redan i mörkret se gnället lysa på en stort fett klagobrev fastsatt på min bänkskiva.

Jag tänder och läser följande:

Hej!
Det är förbjudet att ställa grejer i trappen, speciellt målade grejer som luktar lacknafta.
/Styrelsen

Alltså, det var det sämsta klagogram jag varit med om. Oproffsigt, bristande trovärdighet och oerhört barnsligt. Brr, jag ryser. Jag har med en riktig morsgris till granne att göra. En med såpass lite kuk att han är tvungen att ta backning av sitt gnäll med styrelsens underskrift.

Killen är med som suppleant i styrelsen. Suppleant. Ersättare. Skön SSU-style att börja jiddra i styrelsens namn så fort det är nåt. Kunde han inte bara skrivit sitt namn.

Idioten i fråga måste vara helt bortmongad i skallen. Jag är väl inte dummare än att jag förstår att han knappast samlat ihop till föreningsstämma kl 23 på en fredag. Jag blev så förbannad när jag ältade det.

Jag misstänkere fleppot som gnisslar på med sin jävligt o-smutta logdansmusik varenda lediga stund som skrev lappen. Killen klär sig i lusekofta vilket i sig är en anledning nog att ta till handgemäng. Troligen kom han hem, duktigt sugen att kränga på sig folkdräkten och låta sina feta fingrar smeka violinhalsen och gnissla sig själv till omusikalisk utlösning från 1875. Så känner han lackdoften och blir provocerad. Så modernt att det bara måste ställas till med klagkalas.

Min spontana reaktion var att jag skulle låta lappen ligga kvar i protest. Sedan tänkte jag att jag skulle gå ner och lägga den på min nittioåriga grannes rullator, men eftersom hon är den enda granne som aldrig skulle komma på tanken att klaga över något lät jag bli. Istället slängde jag lappen och kastade en förbannelse över svinet på våningen över. Smädade honom utan hans vetskap.

Blev sugen på att motadressera med en lapp som skulle lyda något i stil med:

Hej!
Det är tyvärr inte tillåtet att spela instrument så det låter i trappen, speciellt om det är bögig folkmusik och "musikern" i fråga spelar så uselt att man vill spontanmörda hans katt.
/Styrelsen

Men jag höll igen. För oraffinerat och olikt mig. Den som känner mig vet att hämnden kommer. Jag har tid på mig. Någon gång kommer det. När man minst anar det. Så har det alltid varit och jag nöjer mig inte med en liten pisshämnd. Jag har ett måtto, att alltid hämnas minst tre gånger så grovt. Göra ett statement.

Jag vet inte hur man mäter upp tre gånger på en surlapp. Hade jag varit yngre hade jag övervägt att bajsa i torktumlaren när han har tvättpass men det skulle vara så barnsligt.

Rent spontant känns det väl som att hans bil kan få sig en balle snyggt inristat på motorhuven eller liknande. Mer sofistikerat.

Male bonding

Var på Valhallabadet igår igen för simpass no.2.

Det är ett jävla ställe och ett jävla folk. Hade det inte varit för att min kropp skriker efter lite motion hade jag ALDRIG i helvetet satt mina än så länge fotvårtsfria fötter där.

I dushrummet när jag var påväg ut till bassängen såg jag något i ögonvrån som fick mig att rycka till. Det var två väldigt håriga invandrarkillar i 30-årsåldern som höll på med ett riktigt litet projekt. Den ene stod med löddrad rygg och höll sina händer ganska bestämt i tvättstället medan hans compadre rakade rygg och nacke på honom, som om det var världens vanligaste grej män emellan. Det var en märklig syn vill jag lova.

De hade tagit det där med male bonding till en rätt avancerad nivå skulle jag säga.

I bubbelpoolen lyste greken med sin frånvaro. I hans ställe satt en hög andra äckliga män. De satt väldigt väldigt nära varandra och liksom i halvcirkel med näsorna vända mot duschen. Jag tror de var där för att kolla på kuk. Nåt annat verkar orimligt. När jag gick förbi försökte jag se hård och farlig ut. Ville inte lämna utrymme för snicksnack om ett litet "ass-rape event" senare under kvällen så att säga.

I bassängen gjorde jag följande spaning. Asiatiska män har i genomsnitt en mycket udda simstil. Iallafall om man mäter snittet på de asiatiska män som besöker Valhallabadet. Dessutom har de ALLTID speedos. Hotter than hell.

När jag var klar och hade duschat såg jag på en plasma-tv att badet stänger 19.oo alla dagar utom onsdag och fredag då det stänger 20.00. Jag la märke till att det fanns en asterisk hänvisades till en fotnot bakom onsdagen och fredagens tider och gick närmre för att läsa det finstilta.

* betydde att mellan 19-20 har endast vuxna tillträde till Valhallas faciliteter.

Hmmm... För några årsedan blev jag i min okunskap fett varse om att fredagkvällar på Valhalla betyder fredagsmys signerat "Wild gay night - bastuklubb". Men vad händer uner samma timma på onsdagen tro. Kör de konceptet lill-lördag i herrarnas då? Kanske slängs det fram lite bira och några skålar med jordnötter som bjudsnacks.

Jag tänker inte utforska det vidare.

Dvärgen

Igår var jag på Hornbach (igen) för att inhandla bänkskiva, bets samt lite "fästelement" (skruv och shit ni vet). Fästelement, fy fan vad analt. Ungefär som när en arbetslös person kallar sig ”fritidsforskare” fast helt utan spår av humor eller självdistans. Fästelement – fy fan.

Jag hatar generellt sett alla byggvaruhus och de som jobbar där. De får en alltid att känna sig utvecklingsstörd. Och de verkar gilla det. Blottar man strupen och visar minsta osäkerhet kring en materialfråga eller bygglösning är det bara att ställa in sig på ett föraktfullt bemötande, finsk service och verbal förnedring. De har verkligen inga gränser – byggmaterialshjonen.

Det hela började rätt bra. Jag steppade upp till en tjock kassakille och gick på rätt hårt, ställde kvalificerade frågor om bets och fnös lite missnöjt när han sa att de inte hade natursvamp i sortimentet. Jag hade fortfarande kvar mitt människovärde i hans ögon. Bästa att inte pusha det.

Sedan var det dags för de riktiga doningarna. Själva bänkskivan. Virket. Jag valde ut en flott ekskiva som behövde moddas med lite tillskärning för att passa in där jag vill ha den. Då tappade jag flytet.

De har en liten avdelning för just sådana grejer på alla större byggvaruhus och det är samma sak överallt. De kastar in ett par halvfigurer med ungefär samma servicekänsla som en svinsur arbetsförmedlare i en slags specialutformad slöjdsal. Sågar, fräsar, borrar och annan skit. Sedan är nog tanken att de ska hjälpa kunderna med tillkapning av material etc.

Jag kom fram till kassan med min skiva. Behövde kapa bort 2,5cm på bredden. Det var ingen före mig och de två samhallkillarna bara stod där och petade sina näsor. De noterade genast min närvaro, tittade på mig och jag såg hur de tänkte att där kan du gott stå in jävel. Låtsades göra nåt viktigt fast en blind person skulle kunna se att de inte hade nåt vettigare för sig än att titta på stämpelklockan.

Efter en lång stund masade ett av lufthuvudena, en våldsamt kortväxt man med invandarbakgrund, sig fram till kassan. Han frågade vad jag ville genom att säga JA i irriterat tonläge och titta på mig förebrående. Som om jag hade förstört hans dag. Ett sånt jävla svin.

Jag förklarade mitt ärende i hans lilla skyddade verkstad. Utan att bekräfta tog han skivan och kapade till den. Tog god tid på sig och lämnade sedan tillbaka den utan att röra en min. Bara den där efterblivna blicken. Jag sa tack och innan jag hunnit avsluta den korta frasen hade aset vänt ryggen mot mig.

Undrar vart hittar de så kundfientlig personal egentligen. Det är imponerande nästan. Det känns som att de som jobbar i byggvaruhusens woodshops är motsvarigheten förhållandet mellan polis och väktare. För slöa för att bli hantverkare, för fula för att bli slöjdlärare. En omöjlig ekvation kan man tycka.

Jag brann inombords. Ville hoppa över disken och skalla ut tänderna på honom och kompat av ett avgrundsvrål knäcka ekskivan över hans taxben. Låta honom förstå. Men det gjorde jag inte såklart… man är ju inte psyko.

Alternativt lexikon

Fick ett tips av en läsare som heter Polly. Hon hade googlat "kisskorv" och hittat en guldgruva av kraftuttryck plus förklaringar signerat "dirty".

Här får man bland annat lära sig betydelsen av trender och modeuttryck som D.B.O, fistofob och truckflata enligt en väldigt tydlig pedagogik; ord, förklaring, exempel.

Jag har bland annat lagt till ett par nya favvo-ord i mitt ordförråd. Kioskmongo, waldorfpattar och det extremt sofistikerade ordet vänstersurfa ( se förklaring nedan).

Vänstersurfa

Förklaring: när datormusen flyttas till vänster sida för att kunna använda högerhanden till annat.

Exempel: jag "vänstersurfade" när jag av misstag klickade in på Charles Bronsons hemliga bögsida.


http://www.fittkramp.com/svordom/sv/alla-svordomar/

Inte för vem som helst

Såg en annons på spårvagnen när jag åkte hem. Snutskolan söker aspiranter. För att göra en första sållning kommunicerar de tre frågeställningar. Svarar man ja på dem så är man tydligen hett grismaterial.

- Brinner du för samhällsfrågor?
Nej, inte direkt.
- Bryr du dig om din granne?
Nej, inte så att det håller mig vaken om nätterna.
- Reagerar du när någon blir fel behandlad?
Nej, isåfall skulle det fanimej bli en karriär, så många som blir felbehandlade hela tiden.

Förödande resultat för mig personligen. Det ser dessvärre ut som jag får fortsätta hanka mig fram i reklambranschen. Synd, för nu verkar de ha ändrat inriktning. Det stod att de söker människor bra på konfliktlösning genom diskussion - inga hårdhudade robotar. Mångfald och mjuka människovärden. Det låter det.

Tidigare år har väl rekryteringen kört efter följande upplägg om jag inte tar helt fel:

Trött på buset? Sugen maktmissbruk och lite skönt omotiverat övervåld ibland?

Då är det kanske just dig vi söker.

Förtroende är bra men kontroll är bättre brukar vi säga skämtsamt. Vi tror på att låta batongerna sköta snacket. Polisyrket är en chans för dig som vill kunna göra precis som det passar. Se det som en möjlighet att kunna ta ut svängarna och låta "kåren" sköta resten.

Låter det bra? Sök!

Du kan bli en gris redan imorgon. En gris med fräna kläder och handeldvapen.


Osympatistk javisst, men mer ärligt. Nu försöker de lura i oss att framtidens Gunvald bär plyschdress istället för trenchcoat. Vi får väl se.

Pissig dag

Idag vaknade jag en bit efter sex på morgonen av att juniorette upprepade ordet "blöja" gång på gång på gång och kastade in ett par "blöt" här och där. Jag tvingade långsamt ut ur sömnens barmhärtiga värld in i en helveteskantad morgon. Det susade.

Jag reste på mig och checkade ifall hennes blöja var tung. Det var den inte. Den fanns inte där och hennes nattlinne var dyblött. Jag kände hur en hjärnblödning låg och skavde. Hon hade slitit av sig blöjan i sömen och gått på toa i sängen. Jag tjöt, hon flinade bara lite malligt. Det var piss överallt.

Jag kände att jag ville börja lipa men det som inte dödar gör en bara sjukt bitter.

Fan, om detta är en grej hon börjat med kommer jag tvingas agera lite McGyver och ro på henne galonbrallor och gaffa upp midja och byxben lagom till det är dags att nana.

Mr fitness vol. 2

Så var det dags igen. För det årliga rycket.

Jag ger mig inte. Igår gick jag upp strax efter kl 9.00 trots att jag varit ute kvällen innan. Valhallabadet var målet och det var skönt att känna sitt världsvana lugn. Det var inte första gången jag började simma om man säger så. Är väl snarare inne på femte nu eller nåt.

Första var en riktig pers. Jag var så förvirrad då och rädd för "greken" (den fete och hårige invandraren som hållt bubbelpolen i sitt järngrepp sedan jag gick i gymnasiet, minst). Inte nu. Igår var jag målmedveten och världsvan, jag kostade tillochmed på mig att skämta lättsamt med kassörskan som sålde mig ett tio-gångerskort (man ska inte förta sig).

Greken var inte ens där vilken var mycket märkligt. Jag hoppades att han fått ett uppsving och kanske paxat ägget på Hagabadet. Gjort det till sitt. Det hade varit rätt åt rikingarna. De förtjänar greken mer än oss "sportsimmare". Vi som inte är där för att njuta.

Iallafall gick allt som smort. Det var inte särskilt mycket folk så en kilometer brann av rätt fort. Inte särskilt myket äckliga människor heller. Det var väl egentligen bara en väldigt motbjudande pensionärsgubbe som låg och och plaskade i första längan. Varje gång han närmade sig höll jag andan och knep ihop alla kroppsöppningar noggrant. Jag får för mig att de fällar av sig så mycket hud, de gamla. Då kan jag svårligen slappna av och känner stark irritation.

En kvinna envisades med att öva fjärilsim i motionsbanan - henne ville jag döda - annars var det inte många irritationsmoment. Skönt.

I stort sett förlöpte simpassset helt smärtfritt vilket ökade på mr fitnesskänslan rätt rejält. Ett gäng svensexekillar roade sig med att cp-dyka i simhoppshallen och den köttigaste visade upp ett duktigt ryggplask som nog fick skinnet att spricka upp fint senare.

Jag var mäkta förvånad att detta badhusbesök förflöt så strömlinjeformat. Det enda som egentligen drog ner betyget var när jag skulle snyta mig och gick in på den rymliga handikappstoaletten för att rycka åt mig lite torky.

Jag kände genast att något inte var som det skulle. Jag sneglade mot holken och såg hur någon hade haft den goda smaken att först sprutbajsa i holk och PÅ ring, för att sedan torka lite slarvigt så att det snarare såg utkletat ut än upptorkat. Genast blev det dubbelt så äckligt att stå barfotad inne på toan. Jag ville spontanspy rätt ut men höll mig.

Jag fattar inte vad det är med folk och offentliga toaletter. Det verkar vara vanligare än man kan tro att en person, säkerligen i övrigt fullt riktigt i huvudet, kommer in på en offentlig toalett och tänker: "Jävlar, nu ska jag passa på att skita över väggar och tak." Som om det vore världens mest naturliga reaktion bara för att personen i fråga inte behöver städa själv.

Jag inser att jag har en närmast sund inställning genom att nära mitt människoförakt. Det finns så många som inte förtjänar bättre.

Efter min fantastiskt fysiska kraftansträngning bar det av mot egg & milk där en fyllig amerikask brunch inmundigades. Jag fick det förklarat för mig att jag skulle behövt ligga i bassängen en hel dag för att förbränna den fettöverdosen men jag brydde mig inte.

Jag kände mig duktig, om än som en något rultigare mr fitness.

Det kallas visst snö

Två centimeter snö. Det är allt som krävs för att sätta Göteborgs förbannade skitkollektivtrafik totalt ur spel. Hur kan något vara så sjukt värdelöst och ändå få finnas undrar jag.

Hållplatserna var fulla av håglösa människor, sargade av väntan, bedövade av kölden. Hatet låg som filmjölk i luften. Och jag åt.

Plötsligt tjöt det i högtalarna och något västtrafikanställt missfoster förklarade myndigt att det nog var en bra idé att planera med kraftiga förseningar. Lite sent när man redan står på hållplatsen kan man tycka.

Jag fick vackert promenera. Från Majorna till centrum. Det kändes sådär.

Jag hatar politikerna i Göteborg för att de vägrar fatta hur sjukt mongo det är att ha spårvagnstrafik i bruk trots att vi kommit en bit in i det nya millenniet. Jag hatar Göteborgs spårvägar för att de trots sina ockertaxor inte lyckas tillhandahålla vagnar och spår som pallar med lätt vinterväder. Jag hatar att jag lydigt har köpt månadskort och mest av allt hatar jag att det blivit godkänd praxis att ingenting ska funka bara för att det faller ett par centimeter av det kalla blöta.

Det kallas snö för i helvete. På våra breddgrader borde det inte komma som en sån jävla överraskning. Inte varje gång. En flinga och det är kaos. Hur kan det vara så.

Jag blir så förbannad.

Grizzlymannen

Världen är full av dårar. Inga nyheter. Men igår såg jag filmen Grizzly Man och där, mina damer och herrar, har vi ett riktigt jävla cepe!

Se den är mitt allra uppriktigaste tips. Man känner sig så frisk efteråt.

Jag visste att huvudpersonen Timothy Treadwell troligen inte hade allt i ordning däruppe men att han var så otroligt mentalt förtappad var svårt att föresträlla sig innan.

Killen spenderade 13 sommrar i en del av Alaskas mest svårtillgängliga områden. Världens mest björntäta kvarter. Där roade han sig med en något mer udda form av det många industrisvennar annars kallar camping. Idioten flög gång på gång dit med endast sin videokamera, till en triljard myggjävlar som enda sällskap. Där bodde han i tält bland ett par hundra hungriga, kåta och bråksugna grizzlybjörnar och annat lajbans (ungefär lika safe som en syntkille på Sweden rock festival kan man tänka).

Vi får bevittna hur Timothy roar sig med att filma sig själv i olika situationer där han framhåller hur mycket han älskar björnarna och hur de i sin tur är beroende av honom som beskyddare (ett visst mått av hybris månne?). Han har döpt sina björnkompisar till allt från Sergant Brown till Gloria. The kind warrior - titulerar han sig gång på gång. Herre min je!

Man kan bara spekulera kring vad rösterna i huvudet gjorde med honom för till och från gör han skönt störda utfall mot kameran. Pendlar mellan en skruvad Owen Wilson-dialekt och en efterbliven lågstadieelevs röstläge. Det är vackert. Natur och vildmark i sin renaste form snyggt ackompanjerat av raseriutbrott och otäcka vansinnesflippar.

Han beter sig som ett dårhushjon rätt igenom men lyckas tweaka upp nivån något för varje år. Skickligt.

Timothy känner sådan innerlig kärlek till sina lurviga vänner. Ingen tvekan. Extra tydligt blir det när en grizzlytjej lägger ett rejält lass bajs och han är där snabbt som fan, klappar det och blir tårögd när han förklarar att han älskar bajset för att det är den del av och har varit inuti i hans favvonalle. Han känner för bajshögen som en pappa känner för sitt nyfödda barn.

De sista åren hade han övertalat sin björnrädda flickvän att haka på till hans sjuka sjuka sommarbostad. Det känns extra sorgligt eftersom han så tydligt tappar det som fan mot slutet.

Det hela slutar med att han och hans flickvän går en brutal död tillmötes och slutar sina dagar som grizzlysnacks. Snopet, njae inte direkt. Mer väldigt skumt på nåt vis. Tragiskt kanske mest för att det på något sätt blev kvittot på att de inte var så jävla tajta polare ändå.

Allt blir så... lönlöst på nåt vis.

When the levee breaks

Jag säger då det.

Det är så man får gåshud. Blotta anblicken av Miles Cooper som misstänks ligga bakom de sju brevbomber som pangat loss i England på sistone får punghåren att krulla ihop sig av obehag. Han är klassisk. En tvättäkta förlaga av en sån där kille som när det släpper, släpper loss kraftigt.

Han är en mycket trevlig, tyst pojke, säger grannen. Dessutom beskrivs han som en person som sällan sågs med några vänner. Har vi hört den förut?

Där har vi första tecknet. Det vet alla. Brrr…

Ovanstående, med en sexig personakt som rymmer en total specifikation på en enstöring med psykobrillor och skelögdhet, adderar han gott och väl ihop tillräckligt med poäng för att utseendemässigt kvala in som vilken annan inavelsskadad sociopat som helst.

Därtill beskrivs han som en ”hängiven cyklist”. Ehh, cowboy Bob, nödläge röd - Plocka in!

Hur svårt ska det vara: Larmcentralen tack! Vi har en kille här som kommer stöka till det något alldeles överjävligt otäckt här om ingen fixar plats åt honom i helmadrasserad svit. Omgående bums.

Å andra sidan. Kanske finns det en liten Miles Cooper i oss alla. Som kommer fram när allt fuckar sig. När gränsen är nådd. Bägaren ni vet.

Det kan vara ens granne eller arbetskamrat, brevbäraren, tidningsbudet eller killen i videobutiken. Miles Cooper är kanske som vem som helst… ända tills the levee breaks

Ett herrans liv

Igår gästade Arne Weise pojarna Hammar & Wikingssons program. Det smakade brunt.

Pinsamt att de båda programledarna visar sådan vördnad inför ett så uppenbart arrogant pervo. Weise betedde sig som en bänkalkis i studion och berättade malligt om när han knullade loss på bordeller i sin ungdom. Av någonanledning fick jag känslan att den eran inte var riktigt över. Reaktionen var kreddbonus och påeldning av hans vidriga ego.

Jag satt och tittade och gapade större och större för varje replik han levererade. Jag tänkte på allvar att nu har det spårat ur duktigt i hjärnan på den gamle ovärdige julvärden. När som helst hänger han ut den. Det var väl en ren händelse att så inte blev fallet.

Alltså maken till ocharmig gubbfan får man leta efter. Jag bara önskade för allas bästa att någon skulle rasa in i studion med en bultpistol och tvångsförlama honom från öronen och neråt.

Jag ville så gärna att Filip eller Fredrik skulle förklara för sin gäst att det är inte kreddigt att snacka dirty om bystiga mooreblondiner i tjugoårsåldern. Att det blir extra äckligt när man är inne på sämre delen av sjuttioårsåldern och själv har en dotter på arton. Det gjorde de inte. De bara flabbade och hjälper till att återetablera en skön kvinnosyn som luktar femtiotal. Fräscht jobbat.

Om det överexponerade radarparet inte har vett nog att säga det så:

Arne Weise - din tid är förbi. Now, go fug yourself din gamle koppärring!

Fuck you and stay

Away!!

Jag brukar vanligtvis inte gnälla på andras bloggar. Tycker att det inte spelar någon roll hur aktiv/inaktiv en blogg är eller hur intressant/ointressant heller för den delen. Så länge den fyller någon form av syfte för dess husse.

Men och det är ett stort MEN, Ostiniefararbloggen som drivs och skrivs av besättningen på ”Götheborg” och som varje dag är ”hot news” på göteborgspostens webbversion gör mig förbannad. Den är så jävla tråkig och så jävla ointressant att jag spyr.

Lägg ner nu, snälla!

Det skulle ju vara så autentiskt. Tror inte att originalversionens besättning höll på att gassa på soldäck, blogga och böga sig med små käcka event hela tiden. Så trött på dem. De tror att de gör nåt bra för att de åker träbåt men det gör de inte. De kostar bara en massa pengar (vilket jag vanligtvis kan flabba åt ifall det är ett privat företag som vulgar sig).

Jag stör mig för övrigt på det där båtprojektet som helhet och har gjort det från början. Ingen frågade mig om jag ville vara med och betala för att en massa slapptaskar ska åka runt och upprepa historien i en lightversion. Jag hade hellre åkt en spänn billigare på spårvagnen.

Visst, det var säkert en kul idé när den kläcktes att de skulle blogga och dela med sig. I två dagar. Frågan är om någon förutom anhöriga orkat läsa skiten efter att de passerat danskt vatten typ.

Det äter på mig att för varenda parkeringsbiljett eller böteslapp för den delen går degen som i en fet satans ikea-pipeline rätt in på båtkontot, för att de ska kunna åka hem igen.

Om de nu verkligen måste hem igen är jag duktigt redo att vädra plånkan för att de ska sluta blogga. Det räcker nu.

En sån där rapport ”Titta på mig, titta på mig - jag mönstar på” och jag tror att jag på allvar kommer försöka att samla in namn för att sätta samman en liten fin delegation på hundratusen pers.

Glöm Kungen, glöm hurrande och glöm ett ”VM-hjältarna-välkomnande”. Vi isåfall se till att de välkomnas med avföringsprojektiler och glåpord.

Det måste finnas en balans – det gör det inte nu

Vilka är med? Hand upp!

Den är nära nu...

Det verkar inte bättre. Vinterkräkis har intagit fortet.

Larmet gick i morse. Två arbetskamrater har gått hem för att roa sig med att göra nummer ett med tvåan etc.

Jag darrar.

Har tvättat händerna 50 ggr, blåst av alla lunchplaner och preppat med att äta hela vitpepparkorn. Nu har jag blåst av mina lunchplaner och ska gå ner till herr donk och förse mig med två kliniska cheeseburgare (yeah right).

Jag håller distans. Hålögt.

Den falska tryggheten hjälper inte som den brukar. Jag är säker på att jag är rökt... så snälla snälla, ge mig ett lindrigt straff.

Belmondo

Där har vi en fräsig kille må jag säga. En som kunde konsten att se sjukt tuff ut. Kanske tuffast av alla.

I lördags körde svt "Godard x 3" och inledde starkt med À bout de souffle. Den fick mig att vilja börja röka - men jag insåg snabbt att det knappast är lönt.

Fatta töntigt att börja röka när man är 30. Bara det är en fet "nono", i neon. Dessutom räcker det knappast att lubba över till seven och köpa ett packe röd Prince och börja suga i sig för att äga stan. Man behöver mer kulor i påsen än så om man säger... Det och en uppsättning sköna 60-talssvidar med hatt och allt.

INGEN kan röka så filmtufft som Jean-Paul gjorde. Aldrig innan, aldrig efter. Punkt.

Integritet och elegans förpackat i jävligt glassigt papper. En stilikon - extra allt - som när han kom i bild med ciggen nonchalant klistrad på sin mycket franska underläpp till och med fick lungcaner att osa sex. J-P Belmondo var vad man brukar ettiketteta som en MÄKTIG jävel.

Ingen kan med framgång försöka sig på ett sådant stilbyte utan att hamna i facket för socialt utvecklingsstörda människor - på studs. Bara Belmondo kunde konsten att röja och bete sig som en praktgris och ändå få folk att stå på kö be om backning.

Det känns lite deppigt när man inser sin totala brist på potential att bli ens i närheten så häftig... Det känns lite bättre när man inser att ingen annan har det heller.

Salut!

Pizzakriget

Igår kunde man läsa att det brutit ut ett fullskaligt pizzakrig i skåne. Det står mellan Renato's & Renatos. Mäktigt värre.

Det ena pizzasjappet ligger i Ängelholm, det andra i Helsingborg. Pizzabagar'n i Ängelholm hävdar å det starkaste att han var först med sitt "koncept" men att det nu kommit upp en annan Renato på spelplanen som försöker sno hans idéer och patent. En riktig copycat.

Jag ler när jag läser det. Han är så upprörd. Det är gulligt på nåt vis. Samtidigt får jag en spontan känsla av att vilja läxa upp lipsillen med min handrygg. Brutalt. Vaffan tror han egentligen att hans winande i kvällspress skall väcka för känslor?

Vi snackar om vanlig ohederlig pizzabusiness. Big deal ifall en pizzeria belägen i ett avstånd på cirka en halvtimma i bil rippat ens farligt heta pizzerianamn, "Renato's". Jag menar, en pizzeria har en hyfsat lokal målgrupp. Man får göra sjukt jävla bra pizzor ifall man ska få varenda skånepåg att gå man ur huse och välja Renatos i Helsingborg istället för sin namne i Ängelholm.

Ingen mentalfrisk människa tar sig längre än 300 meter för att köpa sin Capricciosa.

Men inte nog med att Renatos i Helsingborg hade snott det unika och framgångsrika pizzerianamnet. De hade även kapat menyn. Ojojoj... Bängaläpp. Det skulle råda fullskaligt inbördeskrig om varenda degknådare lipade så fort någon använde använde samma pizzanamn som dem. Jag har för mig att jag sett Calzone, Hawaii och Quattro Stagioni mer än en gång. Men jag kan ha fel.

Undrar vilken pizzabagare som egentligen äger patent på den sjukt väletablerade frasen "Det bli tio minooter..." eller kioskvältaren "Stor Cola". För att inte tala om konceptet "pizzasallad". Damn, den som kom på att man kunde hotta upp den färglösa kålsalladen med ett så raffinerat trix som att lägga i små paprikabitar måste rotera i sin grav. Vilket förbannat tjuveri. Det måste vara jordens smutsigaste bransch. Aldrig få man ha nåt ifred liksom.

Min spontana reflektion: Vad beefar idioterna om? De har just tagit position och blivit snabbmatsfräsarnas svar på "sandlådan".

Läs om renatos fejd >>

Natti natti Netto

Med sunt förnuft håller vi dansken på knä.

Ica har äntligen tagit sitt ansvar och säljer av sitt innehav i den danska (mat)varukedjan Netto och trycker tillbaka dem från Mälardalen. Grattis Stockholm får man väl passa på att säga. Hoppas det blir vår tur (i gbg) att fira snart.

Det ryktas att Nettoanställda i stockholmsområdet varit fyndiga och låtit trycka upp tischor med "Don't worry, Vi will be back" (efterblivet). Det vill jag salutera med en liten hälsning: Inte om vi får bestämma!!

Netto är som en cykel med raspande kedjeskydd och punka, som ett par fötter med liktornar eftrer en svettig dag i skor eller som den där kusinen man aldrig bjuder på sitt kalas. Gött att de pressas tillbaks till skåne med omnejd. Där frodas de istället har jag förstått... men där kan de ju härja bäst de vill tycker jag.

Bön är hörd och det tackar jag för.

Läs mer >>

Lock up your daughter...

...kill your son, when "shitfest" is coming to town.

Hörde att nya modellen av vinterkräkis kommit nu. Tack för det. Nu börjar en lång period av massiv ångest och misstänksamhet för mig. Kan inte slappna av. Särskilt mycket misstro riktar jag till människor som hanterar livsmedel.

Tidningarna berättar generöst om hur sjukhus får stänga och att "årets" är extra aggresivt. Smittar via luft tillochmed. Grattis alla som ska flyga. Snacka om rysk roulette. Jag har ju en dotter på dagis vilket bara det är som att TIGGA om att få bajsa löst under vinterhalvåret. Jägarns vad nojjig jag känner mig nu.

Varje gång det larmas om vinterkräksjukan fryser jag. Sedan kan jag inte tänka på nåt annat. Jag äcklas av kontakten med andra människor och tvättar händerna hundratals gånger om dagen. Jag har känningar i magen precis hela tiden och känner skepsis gentemot alla. Det tär.

Frågan är hur man kan lura de små bakterieasen. Går det ens eller är det inte lönt att kämpa emot?

Jaja, det är väl bara att bita ihop och hoppas på det bästa. Det brukar ju gå så jävla bra. Mitt turschema är inte så generöst med utdelning om man säger så.

Lika som bär

Tidigare idag var jag förbi Göteborgs tingsrätt för att regga ett dokument.

Utanför en av rättegångssalarna satt ett knippe snutar och drack kaffe. De väntade på någon. Vi hade sett en piketbil utanför så min kollega och vän R som var med spanade vaket på dagens happenings som satt uppsatt vid entrén. Det var häktningsförhandling med en herr Gregory Defoe (så jävla hårt namn) som tydligen förlustat sig med lite narkotikabrott, misshandel och våld mot tjänsteman.

När vi var påväg ut mötte vi killen i fråga. Det var som vi misstänkte ingen duvunge direkt. Grabben kom glidande i ett par feta seriemördarglajjor. Bara det såg stört ut. Jag och R enades om att han var en nästan identisk kopia av en kille jag använt för att illustrera frisyren Badboyhockey på mitt första webbprojekt Hockeyfrossa (se bilden). Vi rös av hans farliga aura.

Det var knappast första gången. Det kunde man se. Killen hade inte ens bemödat sig med att dressa upp. Han kom ledigt gående iklädd häktets snyggt urtvättade blå mysdress fast kortbyxemodellen. Fan, undrar om det inte till och med var flip-flops han hade på fötterna.


Gregory såg bister ut. Samtidigt blasé. Han hade frugan lydigt vid sin sida, på lagom distans såklart. En rutingrej. Det kunde man tydligt se.

Vi diskuterade och kom fram till att det knappast var greggans första volta. Det som skulle avverkas idag var troligen bara nån lite "add-on" på hans befintliga sittning.

Jag försökte få R att fläka upp sin mobilkamera och knäppa en bild. Han svarade att jag var sjuk i huvudet. Att det var en rubbad sak att ens föreslå. Istället tittade vi förtjust på när han i förväg gick med snutkopplet efter sig till bilen. Det var knappast första gången de träffades. Han verkade äga en stor portion kredd hos farbror blå. De verkade vara bundisar nästan. Väldigt udda.

Hur som helst var det fränt att se en fet crime boss på nära håll och diskuterade om vi kanske skulle beställa med lite Take Away Nudlar nån dag och ta en krim-lunch.

Zonkad rubbe

I morse på vagnen fastnade min blick på en rubrik i metro: "Faderskapstest friar mängder av misstänkta fäder".

Så jävla dumt. Luktar lite kvällspress Metro.

Uppskärpning basta!