Senast jag grät var härom veckan när jag och J såg Max & Mary. En rätt igenom fantastisk historia. Jag har en tendens att bli blödig till sorgligheter i film och tv-serier. Som slutscenen i Six Feet Under, när det blir synd om David i Kalla fötter och när "hjältarna" kommer hem i Armageddon (vilket jag skäms som en hund för eftersom det är helt jävla sinnessjukt). The Reader lipade jag nästan episkt till. Jag skulle kunna nämna hur många fler exempel. Samma sak med böcker.
När jag var liten vägrade jag att se E.T. på bio för jag hade hört hur vidrigt sorglig den var och jag visste att det skulle få mig att börja lipa. När mamma läste Lassie fanns det ingen hejd på tårarna. Den modiga lilla hunden som var så modig och gjorde så många bra grejer och så. Jag svalde och svalde och försökte hålla igen till känslovallarna brast och tårarna sprutade som vatten ur en Super Soaker 2000. Generellt har jag alltid haft svårt för historier där djur hamnar i kläm. Därför tog det mig över ett år att ta mig an The Cove.
Det är rätt gött att lipa loss till litteratur och film. Det kan kännas som ett reningsbad ibland. Men jag föredrar nog att göra det ensam. Jag brukar försöka låta bli att grina när J är med, hon blir alltid så till sig. Hon älskar när jag bölar till film. Hon tycker det är fint och gulligt. Och så brukar hon alltid glatt flika in vilken hårding hon tycker jag är.
7 kommentarer:
Här är en lipare till & det blev dessutom värre då barnen kom för ett gäng år sedan. Min fru & jag brukar mörka lite för varann när vi gråter till lågkvalité, finkultur däremot, där kan man vara lite mer öppen & känslig
Om du inte sett Marley & Me ännu, kan jag varmt rekommendera den som katalysator för tårsvidande ögon, tungt hjärta och enorm klump i halsen. Läsa boken är ännu bättre (såklart).
Antar att det blev än värre sen du fick barn?
God Jul på dig!
När jag fyllde år sist satt jag ensam och kollade på Twilight. Och grät. Det är nog det i mitt liv ajg skäms mest för.
God jul!
Usch! Jag lipar till patetiska musikvideor av olika anledningar, vissa för att de är så perfekta till sin låt, andra för att de är så j-la sorgliga. Både av uefori och sorg alltså. Fan, jag e så lättköpt i vissa lägen.
Slutscenen i Six Feet Under är något av det bästa och vackraste som sänts på tv, så där kan jag verkligen hålla med dig.
By the way: du vet väl att det fanns en indian som blev så rörd när han såg avsnittet att han dog.
Han kallades därför Sioux Feet Under...
Mary & Max har den effekten även på mig ;)
http://fiffisfilmtajm.blogspot.com/2010/12/mary-and-max.html
Skicka en kommentar