Day 08 – A moment

Där satt jag med ett pyttelitet knyte insvept i den gula sjukhusfilten. Vi tittade på varandra. Försökte ta in vad som just hade hänt. Lika förvånade båda två. Belysningen var dämpad och vi satt helt ensamma i vårt rum. Det var natt och vi var alldeles knäpptysta. Jag hade blivit pappa. Den där underbart fina lilla tjejen som låg i min famn och bara tittade på mig var min dotter. Jag var hennes pappa. Det var första gången jag kände hur världen faktiskt stannade. På riktigt. Jag hade trott att det bara var något man sa, men den yttre världen hade aldrig någonsin känts så långt borta som nu.

Det hade varit en lång tuff förlossning som hade slutat med katastrofsnitt som de kallade det. Mot slutet hade något plötsligt hänt. Alla värden blev dåliga och bebisen måste ut. Fort. Rummet fylldes av människor. Kaos. Jag började samla ihop våra saker. En barnmorska skrek på mig att släppa allt och komma. Sedan minns jag bara att jag zoomade ut och hamnade i ett blurr. Jag befann mig utanför en operationssal. Bredvid mig satt en dvärg som upprepade ett mantra; allt kommer ordna sig. Jag såg hur en manlig läkare stod och tvättade händerna. Han hade gummistövlar på sig. Det var som att jag befann mig i Twin Peaks.

Efteråt visade det sig att dvärgen bara var en väldigt kort barnmorska. Varför läkaren hade gummistövlar fick jag aldrig förklarat för mig. Allt hade gått bra och då kom tårarna. Jag grinade av lättnad. Floder av glädje sköljde genom mig i form av gråt. Jag hade blivit pappa och nu skulle jag tillbringa de närmsta timmarna helt ensam med lilla S medan hennes mamma låg på uppvaket någonstans på det gigantiska sjukhuset. De där timmarna var skrämmande och fina på samma gång.

Fem år senare...

J vrålade av smärta. Rakt ut. Hennes hand knycklade ihop min med en kraft som jag aldrig hade kunnat tro var möjlig för en människa att åstadkomma. Det började flimra för min ögon. Det var nära nu sa den sista i raden av barnmorskor. Alldeles lugnt. Jag kunde inte förstå hur hon kunde vara så lugn. Att detta bara var en vanlig dag på jobbet för henne samtidigt som det var den mest omvälvande stunden i våra liv. Man kunde se huvudet nu sa hon. Bara lite till. Jag vågade inte titta. J snyftade av utmattning. Orkade inte mer sa hon. Det gjorde hon visst det, sa barnmorskan, och jag tänkte att det var tur att det var hon som sa det och inte jag. Så var det dags igen. J började skrika. Ett långt hjärtskärande skrik, samtidigt som hon på nytt stoppade blodtillförseln till mina fingrar. Och så hände det bara.

Plötsligt var hon ute. Lilla T. Skrynklig och röd och så väldigt liten. Världens finaste lilla människobarn. Hon fick ligga på J:s bröst och bli trygg en stund. Vänja sig vid den nya konstiga världen hon just anlänt till. Jag kände hur världen stannade på det där märkliga men enormt mäktiga sättet igen. Sedan släppte anspänningen och lyckan steg som ett rus och svämmade över mina tårkanaler. Jag hade blivit pappa. Jag hade banne mig blivit pappa igen.

Två helt olika förlossningar. Samma enorma lyckokänsla. En känsla som raderar allt det fula i världen för en stund. Det sägs att födseln är ens livs största trauma, samtidigt finns det inget större ögonblick i livet än när man blir förälder.