Day 16 – Your first kiss

Hon hette Linda (tror jag) eller Frida. Jag minns inte exakt, men jag är nästan säker på att det var Linda. Hon kom från Nödinge och var den tuffaste tjej jag hade träffat.

Jag och några kompisar satt och drack folköl på Thorildskolans skolgård i Kungälv. Jag gick i sjuan och det vankades polisdisco (drogfritt disco anordnat av Kungälvspolisen) på Kvarnkullen. Vi satt och peppade varandra med påhittade skrythistorier om våra erövringar. Det var i slutet av sjuan eller början av åttan och ingen av oss hade ens varit i närheten av att få hångla med någon. Inte på riktigt. Bara uppstyrda hångel i form av ryska posten. Ändå satt vi där och snackade knulla medan vi blev fulla. Precis som vanligt.

Jag minns att jag kunde ligga på kvällarna och be till någon högre makt, att bara jag fick vara med om ett samlag en gång innan jag dog så skulle jag bli lycklig. En enda gång (drama har alltid varit min grej). Samtidigt tänkte jag att det kanske var att begära lite väl mycket för en kille som inte ens hade fått torrknulla (hångla samtidigt som man gnider sig mot varandra med kläderna på) med en tjej ännu.

Vi var uppsluppna. Trots att vi var ett gäng högoddsare kunde man ju aldrig vara helt säker på att det inte skulle bli något den här gången heller. Även om så oftast var fallet. Hoppet dog efter varje helg för att reinkarneras lagom till nästa. There is a light that never goes out.

Plötsligt kom tre ganska så välberusade tjejer insläntrande på skolgården. Rakt mot oss. Vi försökte se om vi kände igen någon av dem men det gjorde vi inte. De var utomsocknes och det var en bra sak. Då kunde jag vara precis vem jag ville. Jag kunde vara en häftig kille, gärna svår och till och med lite farlig. De hälsade och så plockade den ena av dem upp en svart sprejburk och började klottra blandade könsord, samt "Nödinge was here", stort på skolväggen. Vi tappade andan. Några fräckare tjejer hade vi aldrig träffat, och nu satt de och drack öl med oss som att det var världens mest naturliga sak. Jag tänkte att när som helst kommer jag att vakna ensam på mitt pojkrum, men det skulle dröja ända till imorgon. En kompis började göra närmanden mot sprejburkstjejen, en lång tjej med dimmig blick som fick smeknamnet flum, och en annan kompis försökte med dålig framgång fånga den tredje tjejens intresse.

Jag vet inte hur det gick till, det hände liksom bara. Från att jag satt och pratade med Linda till att vi började kyssas. Det fanns ingen övergång vad jag minns. Det var mer som en tidsglitch, där vi i ena sekvensen utbytte ord, och i nästa saliv. Det var så enkelt. Och så jävla bra. I den stunden kände jag mig som en riktig vinnare.

En halvtimma innan stängningsdags släntrade vi in både stelfrusna och drängfulla på polisdiscot. Vi gungade tätt ihop och omkring till Scorpions – Wind of change, och vi hånglade för kung och fosterland. Alla var där. Sedan skiljdes vi åt med bytta telefonnummer och löften om evig kärlek.

På måndagen kom klassens drottning fram till mig innan religionslektionen och frågade vem tjejen från helgen var. Hon hade något lurigt i blicken. Jag berättade och förstod att jag just hade lagt grunden till något som skulle kunna liknas vid en liten gnutta ryktbarhet. Min status höjdes ett par snäpp bara genom den bekräftelsen. Senare på dagen blev jag inkallad på rektorns kontor. Han sa att han hört talas om att jag visste vem som bar ansvar för klottret på skolväggen och att det var bäst att jag klämde fram det. Annars skulle jag kanske bli polisanmäld. Eller avstängd från skolan. Jag ljög dåligt, sa att det var någon kille från Stenungsund. Rektorn kastade sin nyckelknippa i skrivbordet med en sådan kraft att nyckelringen brast och nycklarna flög som små projektiler ur en splitterbomb. Han var fullkomligt rasande och påminde mig högljutt om att det stod "Nödinge was here" på väggen och frågade om jag trodde att han var helt dum i huvudet. Jag teg. Det fick duga som svar. Inget skulle kunna få mig att sälja ut flickan från andra sidan älven.

Jag träffade aldrig Linda igen. Vi pratade bara i telefon några gånger, innan våra planer på att ses till slut rann ut i sanden, som ett litet men fint minneskorn.