Day 07 – Your best friend

Jag har tänkt på det där med bästa vän. Jag har ingen sådan. Inte längre. Idag har jag en skara goda vänner som jag inte vill ranka. Hur skulle jag kunna göra det? Alla är bäst på sitt sätt. Vissa är gamla vänner så långt tillbaka som grundskoletiden, andra är relativt nya. Jag umgås på olika sätt med mina olika vänner. Ibland i större grupper. Ibland på tu man hand. En del av dem träffar varandra och blir vänner de också, andra sammanförs aldrig ens. Det är väl som för de flesta misstänker jag.

Min första bästa vän var en tjej som hette Jenny. Hennes pappa hette Mårten och jag minns att jag tyckte det var ett fräsigt namn. Vi bodde grannar i Backa och lekte med varandra varje dag. Vi var jättesmå och hade varsin skyffel i plast som vi brukade skyffla olika grejer med. Den vänskapen tog slut när jag flyttade. En gång när jag var fjorton år och hela familjen var i Fredrikshamn, ropade plötsligt en kvinna som kände igen min pappa. Det var Jennys mamma Ingela. Jenny var också med. Vi hade inte setts på tio år Jenny hade blivit svinsnygg och såg tuff ut. Jag hade ishockeyfrisyr och skämdes för mina smala kycklingben som stack ur mina oanständigt korta polkagrisrandiga shorts. Det vara aldrig tal om att hålla kontakten.

Min andra bästa vän träffade jag i sandlådan på Trekungagatan i Kungälv. Han hette Anders och drömde om att bli kravallpolis. Jag drömde om att jobba på posten. Anders lärde mig allt om hårdrock, skräckfilm och att tåla stryk. Vi höll ihop från den dagen. Umgicks nästan varje dag under de kommande femton åren. Gick samma förskola, samma klass, parallellklass under mellan- och högstadiet och i gymnasiet samma klass igen. Vi valde bygg båda två. Hatade det tillsammans och sökte mediaprogrammet på Munkebäck ihop. Efter sista året var det dags att göra värnplikt. Det slumpade sig så att vi skulle rycka in samma dag på P4 i Skövde. Det var en lustig slump tyckte vi, för i det militära väljer man ingenting själv. Det visade sig att vi skulle tillhöra samma kompani, samma pluton och till och med skulle dela logement. När vi kom in hade vi till och med blivit placerade i samma våningssäng. Det kändes helt sjukt och jag minns att världen framstod bra liten just då. Anders träffade en tjej från landet och flyttade ihop med henne kort efter lumpen. Nu är vi bara kompisar på Facebook. Hörs knappt en gång om året. Det är lite sorgligt men jag antar att det är en del av livet.

I vuxen ålder har vänskapsrelationer kommit och gått. En del som man kanske trodde att man alltid skulle vara nära har långsamt försvunnit ut i periferin av en eller annan anledning, vissa har blivit för energikrävande och andra som man kanske inte ens trodde att man skulle bli vän med från början, har visat sig vara alldeles enastående människor.

Nu för tiden är det J som är min allra närmsta vän. Hon känner mig bäst av alla och är den enda person jag orkar tillbringa så mycket tid med förutom mina barn såklart. Vi har nästan alltid roligt ihop (i alla fall om ni frågar mig) och är till och med kära. Dessutom ligger vi med varandra.