Det känns helt omöjligt att gå igenom hela sitt liv för att försöka hitta sitt absoluta favoritminne. Det finns ju så många minnen som skulle kunna platsa och väljer man ett så finns det tusen till som är minst lika bra.
Tidigare idag berättade jag i alla fall för Kulturkoftan om när jag träffade J för första gången. Det är ett både fint och sjukt minne.
Vi träffades på Mariaplan och gick till Café Kardemumma som ligger precis i närheten. Jag var sjukt nervös för hon var den första personen jag kommit i kontakt med genom bloggen och sedan träffade för att ta en fika med. Vi beställde varsin latte och satte oss på uteserveringen. Jag vet inte hur min tankegång gick, men för att bryta isen valde jag att berätta om när jag fick en allergichock av räkor. Detta när vi hade träffat varandra i kanske fem minuter.
Detaljerat berättade jag om hur jag hade fått en nysattack och snabbt börjat svullna upp runt ögonen medan jag satt och bajsade i mina föräldrars kolonistuga. Det hela gick fort och när jag kom ut från toan såg jag hur min mamma ryggade vid åsynen av sin groteska son. Jag sa att jag kände mig konstig och att jag kanske borde åka till sjukhuset. På väg till sjukhuset eskalerade svullnaden i ansiktet till missbildningar av elefantmannennivå. Väl på sjukhuset tog det under en minut innan jag hade blivit av med alla kläder, fått en adrenalinspruta i benet och en helvetes massa kortison. Jag berättade att till och med läkaren hade skrattat åt mig och skämtat om att hon verkligen hoppades att detta inte var min vanliga look. Jag var i mitt esse. Det fanns inga gränser på vad hur långt jag kunde tänka mig att gå när det gällde att bjuda på mig själv. Jag blev allvarlig och förklarade helt seriöst för stackars J hur alla kroppens funktioner lägger av vid en sådan allercichock. Jag berättade hur jag hade fått springa i sjukhusets nattsärk, genom akutens väntrum med mitt vanskapta anlete och vräkt mig in på toaletten för att explodera i en högljudd diarré av sällan skådat slag.
Att J och jag är ett par idag säger kanske mer om henne än om mig.
10 kommentarer:
Smart drag tycker jag. OM personen man dejtar stannar och lyssnar till HELA den storyn så MÅSTE personen vara lite intresserad ändå. En slags test! :-D
KUL att ni träffades via din blogg. Det hade jag ingen aning om! :-)
Det ÄR verkligen kärlek!
Jag vill veta mer!
saltistjejen: Haha ja men det visste jag ju inte då. Ja det gjorde vi ju kan man säga.
tvillingen: hmmm haha ja det blev ju det till slut i alla fall:)
Jonna: vad vill du veta mer om?
Räkreaktionen. Eller hur du och J blev en dou. Vilket som.
Eller en duo ifall du inte vet vad en dou är.
Jonna: haha ja fan du skulle kunna få den så detaljerad att du bad om nåd. räkreaktionen alltså :)
Vem kan motstå en sån berättelse? Där satt J och tindrade med ögonen och tänkte: "Åh, det är han. Den rätte. Mitt framtida barns pappa."
Och ja, det säger en hel del om J.
Hahah. Ja, hon måste redan ha varit helt attraherad av dej och ditt sätt när du berättade det där.
Helt fantastiskt! Jag tycker att man borde vara lite mer öppen på första dejten, våga lite istället för att fega och prata om vilka filmer man gillar.
Förresten var du och J väldigt elaka i min dröm i natt. Bara så du vet.
Skicka en kommentar