Dvärgen

Igår var jag på Hornbach (igen) för att inhandla bänkskiva, bets samt lite "fästelement" (skruv och shit ni vet). Fästelement, fy fan vad analt. Ungefär som när en arbetslös person kallar sig ”fritidsforskare” fast helt utan spår av humor eller självdistans. Fästelement – fy fan.

Jag hatar generellt sett alla byggvaruhus och de som jobbar där. De får en alltid att känna sig utvecklingsstörd. Och de verkar gilla det. Blottar man strupen och visar minsta osäkerhet kring en materialfråga eller bygglösning är det bara att ställa in sig på ett föraktfullt bemötande, finsk service och verbal förnedring. De har verkligen inga gränser – byggmaterialshjonen.

Det hela började rätt bra. Jag steppade upp till en tjock kassakille och gick på rätt hårt, ställde kvalificerade frågor om bets och fnös lite missnöjt när han sa att de inte hade natursvamp i sortimentet. Jag hade fortfarande kvar mitt människovärde i hans ögon. Bästa att inte pusha det.

Sedan var det dags för de riktiga doningarna. Själva bänkskivan. Virket. Jag valde ut en flott ekskiva som behövde moddas med lite tillskärning för att passa in där jag vill ha den. Då tappade jag flytet.

De har en liten avdelning för just sådana grejer på alla större byggvaruhus och det är samma sak överallt. De kastar in ett par halvfigurer med ungefär samma servicekänsla som en svinsur arbetsförmedlare i en slags specialutformad slöjdsal. Sågar, fräsar, borrar och annan skit. Sedan är nog tanken att de ska hjälpa kunderna med tillkapning av material etc.

Jag kom fram till kassan med min skiva. Behövde kapa bort 2,5cm på bredden. Det var ingen före mig och de två samhallkillarna bara stod där och petade sina näsor. De noterade genast min närvaro, tittade på mig och jag såg hur de tänkte att där kan du gott stå in jävel. Låtsades göra nåt viktigt fast en blind person skulle kunna se att de inte hade nåt vettigare för sig än att titta på stämpelklockan.

Efter en lång stund masade ett av lufthuvudena, en våldsamt kortväxt man med invandarbakgrund, sig fram till kassan. Han frågade vad jag ville genom att säga JA i irriterat tonläge och titta på mig förebrående. Som om jag hade förstört hans dag. Ett sånt jävla svin.

Jag förklarade mitt ärende i hans lilla skyddade verkstad. Utan att bekräfta tog han skivan och kapade till den. Tog god tid på sig och lämnade sedan tillbaka den utan att röra en min. Bara den där efterblivna blicken. Jag sa tack och innan jag hunnit avsluta den korta frasen hade aset vänt ryggen mot mig.

Undrar vart hittar de så kundfientlig personal egentligen. Det är imponerande nästan. Det känns som att de som jobbar i byggvaruhusens woodshops är motsvarigheten förhållandet mellan polis och väktare. För slöa för att bli hantverkare, för fula för att bli slöjdlärare. En omöjlig ekvation kan man tycka.

Jag brann inombords. Ville hoppa över disken och skalla ut tänderna på honom och kompat av ett avgrundsvrål knäcka ekskivan över hans taxben. Låta honom förstå. Men det gjorde jag inte såklart… man är ju inte psyko.