Stefan Holm sänker ribban

Jag hade på riktigt börjat tro att Stefan Holm och jag inte hade något otalt längre. Jag har inte känt någon irritation överhuvudtaget gentemot honom på över ett år. Tänkte nästan att min bloggterapi hade lyckats slipa ner de ultrakänsliga triggerpunkter hos mig, som han så effektivt brukade reta upp bara genom att synas i bild. Men så fick jag en länk på mail för ett par dagar sedan som tipsade om något fruktansvärt. Och nu är allt som vanligt igen. Stefan Holm och någon annan torr pajas har gett ut en bok med, håll i hatten nu, ordvitsar. De båda pågarna har känt varandra sedan länge och har roat sig med att sms:a hundratals vitsar och oneliners till varandra (försök greppa hur sinnessjuk deras relation måste vara) och kom under resans gång på att de bästa borde ges ut i bokform.

Med de bästa syftar de på goingar som exempelvis: ”Köttbonde blev tjurig när han kallades nöt”, "Höjdhoppare fick rivningskontrakt", Modemedveten fotograf bär kortbyxor" och ”Manlig potatisodlare skaffade sommarskor - köpte karltoffel".

Jimmy Nordins "Fram till EM-skandalen" framstår med ens som en fullständigt normal utgivning.

Det finns två saker jag har extremt svårt för. Det ena är besserwissrar och det andra är ordvitsar. Det förstnämnda infriar Stefan Holm genom att bara existera. Han skulle vara den självklara omslagspojken för besserwisseri på en överdos av tillväxthormon även med internationell konkurrens. Att titta på ett avsnitt av På spåret när han sitter i en av burarna, är för mitt humör vad en glödande grillbrikett är för en bensintank. Hur en person som på ett så egenkärt och oblygt sätt hävdar sitt intellekt kan gå och bli folkkär jag inte får ihop. Det är egentligen helt emot alla naturlagar. Ändå verkar det finnas en stark grogrund i det här förbannade landets ruttna radhusmylla.

Och så har vi ordvitsar. Detta satans påfund som av någon märklig anledning blivit lika starkt förknippat med Göteborg, som huvudet är med resten av kroppen. Det är den allra lägsta av humorformer. Till och med värre än Falkenbergsmongoloiderna Stefan & Kristers bedrövliga yttringar inom det naturvidriga buskis- och revyformatet. Dessutom tenderar människor som gillar ordvitsar att gilla det så mycket att det mer eller mindre framstår som komplexa vokala tics. De kan liksom inte låta bli att vränga på ord. Jag ryser av tanken på de få gånger min latenta 031-tourettes har blossat upp och jag inte kan låta bli att skoja till det med en ordvits. Då föraktar jag mig själv på ett sätt som skulle vara närmast obehagligt att beskriva i ord. Vi kan lämna det vid att jag duschar och gråter i timmar medan rotborsten får löpa som en oxpiska över min sorgliga lekamen, trots att jag vet att sådan smuts inte kan lögas bort, den måste tvagas bort med skammen som tvål.

Stefan Holm och hans kamrat knådar alltså ihop dessa två vidrigheter till en riktigt präktig surdeg. Och de sparar inte på krutet. Boken ska heta Tvetydigheter 1 & 2. Ett OCH två, tänker ni. Ja, för när man läst färdigt boken så vänder man bara på den och vips så sitter man där med del två i näven. "Köp en och betala för två", som de båda lustigkurrarna själva skojar till det.

Jag vill även passa på att bjuda på några citat ur artikeln i VF:

"Det var med tanke på marknadsföringsknepet. Och så blir det lite miljövänligare, vi tänkte att vi kanske kunde få den Gunde Svanen-märkt, säger Holm".

Hur lyckas man bli så här kvaddad i huvudet, tänker jag.

"Inga kritiska ögon har granskat urvalet. Men Stefan Holm har testkört några av vitsarna på sin Facebook med, enligt honom, gott resultat".

Oj, vad förvånande att pappa Johnny och några halvfigurer från värmländska besserwisserföreningen applåderar Stefan Holms nya projekt.

"Författarna är överens om att det kan vara i Göteborg den stora marknaden för boken finns".

Och här blir jag så förbannad att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig klart. Jag känner att jag förpassas in i ett märkligt chocktillstånd. Att bara släppa boken hade räckt mer än väl som förnedring, måste han verkligen pissa mig i ansiktet också. Det är faktiskt inte snällt.

Alltså, var i ligger det rimliga att en historiskt sett ganska medioker höjdhoppare får något slags kreativt fripass till att utveckla finurliga tokigheter och sedan vind för våg får komma till tals om dem i media (även om det oftast är strikt avgränsat till värmländsk sådan)? Ibland är verkligheten så sjuk att jag får mardrömmar. Varför kan Stefan Holm inte bara ta och börja hålla lite käft någon gång och skaffa sig ett jobb på bruket istället? Låta minnet av sina missgärningar som idrottsman läggas att vila, tillsammans med hans slyniga kortbyxorna i någon byrålåda i Kil.

Day 14 – What you wore today

Se lucka 10. Minus budskaps-t-shirt (man kan inte alltid stå på barrikaderna), plus en grå- och svartrandig HM-dito. Roligare än så blir det inte idag.

Day 13 – This week

Idag har vi hämtat en katt. Det är en kritvit katt som J lovade att jag skulle få döpa till det flotta namnet Higgins, men som hon sedan ångrade sig och tog tillbaka. Dåligt. Jag var även inne på att den skulle heta Bruschan, dels för att vi hämtade honom i Lövgärdet men även eftersom han blir Rysslands lillebror. Sedan har det stått mellan en rad dåliga namn samt Mats, Kaj eller Lorens; som vi båda gillar. Vi får se vad det landar i. Det kan nog bli en vecka i namnbråkets tecken. Förslag på bra kattnamn mottages med försiktighet (inga dubbelnamn eller krystat fyndiga).

Imorgon ska jag vara hemma och städa lite. Sedan blir det så lite aktivitet som möjligt och så mycket långkalsong som möjligt. Onsdag blir det fika med en kollega på förmiddagen. Torsdag fika med en vän som jag träffar alldeles för sällan. På fredag kanske jag ska gå på julfest, men känner mig väldigt ambivalent där. Lördagen kommer med andra ord att antingen utkämpas på bakfyllans slagfält eller mitt i julklappsångestens gatlopp.

Ps. Angående lucka 12, så slapp vi Lasse Åbergs-konsten i väskan den här gången. J:s systrar hade varit mycket mer raffinerade den här gången och gav tavlan i födelsedagspresent till S. Men inte nog med de. De gav henne även ett paket med tre Smurfhitsskivor. Så jävla lågt att utnyttja ett litet sexårigt barn för att få förnedra två vuxna. I väskan låg bara en VHS med Lasse Åbergs Hälsoresan. Men vi skrattar bara. Vi har nämligen kommit på en dubbelt så låg och nästintill djävulskt listig hämnd. S ska (nästan själv) få välja ut ett par riktigt fina julklappar i år. Man kan inte neka, byta eller lämna tillbaka något man får av ett barn. Inte ens Hitler hade haft hjärta till det. Så huka er systrar – snart är det jul.

Civilförsvaret tipsar

Idag när vi satt i bilen och lyssnade på nyheterna så hör vi att civilförsvaret, med anledning av gårdagens bombdåd i Stockholm, går ut och uppmanar allmänheten att vara uppmärksamma på människor med avvikande beteende. De menade på att självmordsbombare oftast har en sådan otroligt hög stressnivå att man kan se det i ansiktet på dem. Bra tips. Verkligen skitbra. Särskilt med tanke på att årets julhandel står inför sitt upplopp. Skulle ett irrationellt ångestladdat rörelsemönster och en fullkomligt panisk blick vara ett avvikande beteende i dessa dagar?

Lustigt att normen för avvikande beteende baseras på ett lugn som inte ens en procent av befolkningen upplever förrän de sitter med svullen buk och jäser framför Karl-Bertil Jonssons julafton.

Jag skulle vilja vända på tipset. Om man ser någon som flanerar runt på stan med något jävla mañana-beteende och verkar onormalt avslappnad och opåverkad av julrushen, någon som INTE har en blick som är sådär otäckt stresskadad. Då är det läge att ringa säpo, lägga benen på ryggen och Forrest Gump-springa hela vägen hem.

Day 12 – What’s in your bag

I vanliga fall går jag sällan runt med väska. Men som av en händelse råkar vi befinna oss i Laholm över helgen har jag packat ner lite skit i min svarta sport-bääg. Därför har jag packat ner kläder, tandborste, linsgrejer, glasögon, mobilladdare, mysbrallor samt ett par badshorts inför dagens sstundande spa-behandlingar på Hotell Skansens i Båstad.

Medan vi befinner oss på spa:t är det mycket troligt att innehållet i väskan adderas med random Lasse Åberg-konst och/eller en VHS med Stefan & Krister. Ett stående prank i J:s familj.

Day 11 – Your siblings

Jag har en bror som heter Peter. Han är 30 år och bor i Kålltorp.

Jag skulle kunna säga att han lever lite som The Dude i The Big Lebowski, men det gör jag inte, då kanske han blir sur. Dessutom bowlar han inte.

Jag minns när Peter hade jobbat sin första dag inom hemtjänsten. Då ringde han och sa att han hade sett mörkret. Peter gillar inte att arbeta med människor. Idag arbetar han som ostförsäljare på deltid. Där emellan har han hunnit arbeta med flygplansstädning och lagerjobb. Han har även gått en Skeppsmäklarutbildning.

Peter har starka åsikter om det mesta. Även saker han inte alls har särskilt mycket koll på. Precis som jag. Peter gillar musik, partaj och damer. Han har en förkärlek för karaktärer och går gärna mot strömmen. När Peter tar sig an ett projekt är det sällan något enkelt. Förra året fick han för sig att han skulle plöja Prousts På spaning efter den tid som flytt (en nätt liten svit om sju romaner och ca. 3000 sidor). Han började och slutade kan man säga (även om han själv nog bara tycker att han tagit en paus). Däremot är han en jävel på att plöja tv-serier. Där har han noll konkurrens.

Även om våra liv på många sätt är varandras raka motsatser står vi varandra väldigt nära och är på många sätt väldigt lika. Jag trivs i Peters sällskap och vi har haft så sjukt kul i varandras sällskap under åren. Han har det största tålamodet jag vet. Själv är jag av naturen ganska hetsig och utåtagerande. Peter låter det brinna inombords. För jag vet att han kan hata precis som jag men på ett annat sätt. Vi har samma humor och gillar väldigt ofta samma sorts filurer, både i film och böcker. Vi har rest tillsammans och varit på många festivaler ihop. Vi kompletterar varandra.

En av Peters bästa egenskaper är att han tar allt som det kommer, inte stressar upp sig och flippar ur när saker inte går enligt plan. Peter kan vara en trollkarl när det kommer till att anpassa sig. En gång när vi var i New York bodde vi på Bowery Whitehouse i elva nätter (en historia jag planerar att utveckla under lucka 21). Om det inte hade varit för honom hade jag troligen blivit sinnessjuk bortom all räddning då.

Day 10 – What you wore today

Större delen av dagen kommer jag att gå runt iklädd det här:

- Lilla mosmenyn + Twix 29 kr. Ett kraftfullt budskap. Fick den i present av min svägerska Emelie. Då kände jag mig värdefull. Tur att det snart är jul, så jag får möjlighet att köpa något riktigt fint till henne.

- Långkalsonger med snirkelmönster. Kärleksgåva av J. Jag trivs som fisken i dem. Älskar att gå runt och sprätta med tajt tyg runt skånkarna när jag är hemma. Bästa känslan under vinterhalvåret.

- En äkta Gasio. Fick den nyligen i present av min vän Morgan, som trodde han hade gjort ett riktigt klipp när han hade kommit över ett smärre parti av detta smäckra armbandsur, under sin senaste Indienresa. Jag gillar storyn bakom eftersom jag själv blivit blåst av den här typen av försäljare många gånger. Morgan hade tänkt köpa ett gäng Casio-klockor och göra sig en bra hacka på dem här hemma. Han beställde därför en hel drös av en gatuförsäljare och fick delbetala i förskott. På utsatt tid och plats kom han med spänd förväntan för att skörda frukten av sin tufft framförhandlade klockklipp. Det fanns en risk att han skulle ha blivit lurad på pengarna och få gå hem igen, tomhänt i skam och förnedring. Icke. Försäljaren var en hedersman och hade lyckats fixa fram en hel hög klockor. Affärsuppgörelsen slutfördes. Båda var nöjda och glada. Jag kan verkligen leva mig in i lyckoruset Morgan kände när han på lätta ben sprang upp till hotellet med sin skatt. Vilken vinnare han var just då.

På hotellet satt han och beundrade sitt glänsande klockfynd när en vän till honom råkade uppmärksamma det lilla horisontella strecket i slutet på C:et. Ett två millimeters streck som förvandlade hans Casio-lager till ett Gasio-lager. Åh, jag kan ta på besvikelsen han kände i den sekunden. Vreden. Hatet mot det lilla hala försäljarsvinet. Att det var kopior var ju en del av spelet. Men att det skulle vara kopior med en twist var aldrig med i beräkningen. Så lika men ändå så olika helt plötsligt. Precis som när jag köpte en bärbar Panasonic cd-spelare på Kanarieöarna för länge sedan, och först på hotellet insåg att jag hade köpt en Panasoanic. Den där glimrande förstaklasskänslan förvandlades till brun tredjeklass.

Men när man väl smält det hela så får de där blåsningarna ett större värde än originalen.

Nä, nu är jag tvungen att gå ut i kylan en stund och då blir jag ju tvungen att anpassa mig efter mer sociala normer. Jag kommer att dölja mina innerkläder med en skön svart vinterparkas, jeans och mina underbara Blundstones. Men sedan blir det samma stass igen.

Julpyssel

Sådär ja! Då har man smällt ihop ett praktfullt muminpepparkakshus, helt utan stress, missöden, frustration, irritation och fula ord. På nästan ingen tid alls. Det här vill jag verkligen göra om.


*Inlägget är skrivet på lite tvärtomspråkish.

Day 09 – Your beliefs

Jag tror att:

Man ska följa sitt hjärta i livets stora frågorna.
Positivt tänkande är överskattat.
Jag förtjänar dyra julklappar.
SJ hatar sina resenärer.
Jag har en bum appeal
Liggdusch skulle bli en het spa-trend.
Jag kan dricka fler öl än jag egentligen klarar.
Banan visst är en frukt.
Riktig kärlek är för alltid.
Jag lider lite mer än andra när jag är sjuk.
Kim Jong Il har en pytteliten snopp.
Halloumi är den ultimata mejeriprodukten.
Mina barn är helt perfekta barn.
Göteborgs spårvägar bränner sina intäkter på horor och knark.
Chuck Norris har världens tätaste skägg.
Treo (citrus) är den bästa värktabletten.
Robert De Niro aldrig kommer att göra en bra film igen.
Något slags öde sammanförde mig och J.
Tomas Bolme är en riktigt ond jävel.
Gamla människor pundar delikatesser.
Det sugs oerhörda mängder kuk i vatikanen.
Ett perfekt artificiellt bacon skulle belönas med Nobelpris.
Världen hade varit tråkig utan supertlativ.
Jag skulle få väldigt lågt betyg i ett moraltest.
Jag är en ganska bra person.
Mojito är den allra godaste drinken.
Berlin är bäst.
Jag alltid gör ett dåligt första intryck.
Doctor Phil är pervers på det dåliga sättet.
Homofober är rädda för sina egna lustar.
What goes around comes around.
Hisingen är sämst.
Stefan Holm är en genuint osympatisk människa.
Skåpbilen uppfanns i Belgien.
Ernst Kirchsteiger världens snällaste man.
Larry David är ett geni.
Cynism är viktigt för att orka med det svenska klimatet.
En massa andra saker...

Day 08 – A moment

Där satt jag med ett pyttelitet knyte insvept i den gula sjukhusfilten. Vi tittade på varandra. Försökte ta in vad som just hade hänt. Lika förvånade båda två. Belysningen var dämpad och vi satt helt ensamma i vårt rum. Det var natt och vi var alldeles knäpptysta. Jag hade blivit pappa. Den där underbart fina lilla tjejen som låg i min famn och bara tittade på mig var min dotter. Jag var hennes pappa. Det var första gången jag kände hur världen faktiskt stannade. På riktigt. Jag hade trott att det bara var något man sa, men den yttre världen hade aldrig någonsin känts så långt borta som nu.

Det hade varit en lång tuff förlossning som hade slutat med katastrofsnitt som de kallade det. Mot slutet hade något plötsligt hänt. Alla värden blev dåliga och bebisen måste ut. Fort. Rummet fylldes av människor. Kaos. Jag började samla ihop våra saker. En barnmorska skrek på mig att släppa allt och komma. Sedan minns jag bara att jag zoomade ut och hamnade i ett blurr. Jag befann mig utanför en operationssal. Bredvid mig satt en dvärg som upprepade ett mantra; allt kommer ordna sig. Jag såg hur en manlig läkare stod och tvättade händerna. Han hade gummistövlar på sig. Det var som att jag befann mig i Twin Peaks.

Efteråt visade det sig att dvärgen bara var en väldigt kort barnmorska. Varför läkaren hade gummistövlar fick jag aldrig förklarat för mig. Allt hade gått bra och då kom tårarna. Jag grinade av lättnad. Floder av glädje sköljde genom mig i form av gråt. Jag hade blivit pappa och nu skulle jag tillbringa de närmsta timmarna helt ensam med lilla S medan hennes mamma låg på uppvaket någonstans på det gigantiska sjukhuset. De där timmarna var skrämmande och fina på samma gång.

Fem år senare...

J vrålade av smärta. Rakt ut. Hennes hand knycklade ihop min med en kraft som jag aldrig hade kunnat tro var möjlig för en människa att åstadkomma. Det började flimra för min ögon. Det var nära nu sa den sista i raden av barnmorskor. Alldeles lugnt. Jag kunde inte förstå hur hon kunde vara så lugn. Att detta bara var en vanlig dag på jobbet för henne samtidigt som det var den mest omvälvande stunden i våra liv. Man kunde se huvudet nu sa hon. Bara lite till. Jag vågade inte titta. J snyftade av utmattning. Orkade inte mer sa hon. Det gjorde hon visst det, sa barnmorskan, och jag tänkte att det var tur att det var hon som sa det och inte jag. Så var det dags igen. J började skrika. Ett långt hjärtskärande skrik, samtidigt som hon på nytt stoppade blodtillförseln till mina fingrar. Och så hände det bara.

Plötsligt var hon ute. Lilla T. Skrynklig och röd och så väldigt liten. Världens finaste lilla människobarn. Hon fick ligga på J:s bröst och bli trygg en stund. Vänja sig vid den nya konstiga världen hon just anlänt till. Jag kände hur världen stannade på det där märkliga men enormt mäktiga sättet igen. Sedan släppte anspänningen och lyckan steg som ett rus och svämmade över mina tårkanaler. Jag hade blivit pappa. Jag hade banne mig blivit pappa igen.

Två helt olika förlossningar. Samma enorma lyckokänsla. En känsla som raderar allt det fula i världen för en stund. Det sägs att födseln är ens livs största trauma, samtidigt finns det inget större ögonblick i livet än när man blir förälder.

Dignitet

I söndags utmanade jag min dödslängtan och spontanåkte med J till Ikea för att köpa gardinstång och gardiner. Frivilligt. Allt gick bra, men jag fick en liten klump i magen när vi passerade matsalen och såg en massa par sitta och äta julbordsbuffé. Jag vet inte varför, men det är något som tar emot med att först röja mig fram med min visa-kortsmachete genom Ingvar Kamprads möbeldjungel, och precis på mållinjen sätta mig i grovköket och börja hetsäta sylta, sillsallad och aladåber till jag spyr av självförakt.

Måste den där giriga smålänningen verkligen bända upp en peng på precis allt som går att sälja?

Om Kampradgubben inte ens kan låta bli att talla på julmaten, dröjer det säkert inte så länge förrän det officiella midsommarfirandet börjar direktsändas från huvudkvarteret i Älmhult. Och sedan är steget nog inte särskilt långt till drakbåtsveckor med försäljning av pinnbröd på Ikea. Kanske att riksdagens rookies plötsligt får en riktig anledning att känna sig skakis över alla fornminnens existens.

I alla fall... När vi hade plockat åt oss gardinlängderna och gardinstången i form av ett vajerkit (med det ytterst ironiska namnet Dignitet) tog vi oss så mot kassorna. Vi betalade och åkte hem. Slutet gott allting gott... trodde vi. Men när jag senare öppnade vajerkitet och började montera så visade det sig att det ena fästet var helt felgängat och inte funkade. Kaputt. Vi måste alltså ta vår lilla räsernissan och medelst högst onödig miljöpåverkan köra den sura vägen tillbaka till varuhuset, i vinterväglag, för att byta en felgängad plattan som urspungligen inte ens kostade en hundring. Plötsligt kommer vi vara uppe i det dubbla bara i bränslekostnad. Adderat med tidsåtgång och irritationsslitage på hjärnan blir det kanske en av de sämsta affärerna jag har gjort. Detta om vi vill ha upp gardinerna före jul vill säga. Annars erbjöd de sig faktiskt att skicka ett nytt fäste men det skulle ta MINST tio dagar. Service anropar Ikea.

Var finns digniteten i en sådant ineffektivt logistikmaskineri undrar jag?

Day 07 – Your best friend

Jag har tänkt på det där med bästa vän. Jag har ingen sådan. Inte längre. Idag har jag en skara goda vänner som jag inte vill ranka. Hur skulle jag kunna göra det? Alla är bäst på sitt sätt. Vissa är gamla vänner så långt tillbaka som grundskoletiden, andra är relativt nya. Jag umgås på olika sätt med mina olika vänner. Ibland i större grupper. Ibland på tu man hand. En del av dem träffar varandra och blir vänner de också, andra sammanförs aldrig ens. Det är väl som för de flesta misstänker jag.

Min första bästa vän var en tjej som hette Jenny. Hennes pappa hette Mårten och jag minns att jag tyckte det var ett fräsigt namn. Vi bodde grannar i Backa och lekte med varandra varje dag. Vi var jättesmå och hade varsin skyffel i plast som vi brukade skyffla olika grejer med. Den vänskapen tog slut när jag flyttade. En gång när jag var fjorton år och hela familjen var i Fredrikshamn, ropade plötsligt en kvinna som kände igen min pappa. Det var Jennys mamma Ingela. Jenny var också med. Vi hade inte setts på tio år Jenny hade blivit svinsnygg och såg tuff ut. Jag hade ishockeyfrisyr och skämdes för mina smala kycklingben som stack ur mina oanständigt korta polkagrisrandiga shorts. Det vara aldrig tal om att hålla kontakten.

Min andra bästa vän träffade jag i sandlådan på Trekungagatan i Kungälv. Han hette Anders och drömde om att bli kravallpolis. Jag drömde om att jobba på posten. Anders lärde mig allt om hårdrock, skräckfilm och att tåla stryk. Vi höll ihop från den dagen. Umgicks nästan varje dag under de kommande femton åren. Gick samma förskola, samma klass, parallellklass under mellan- och högstadiet och i gymnasiet samma klass igen. Vi valde bygg båda två. Hatade det tillsammans och sökte mediaprogrammet på Munkebäck ihop. Efter sista året var det dags att göra värnplikt. Det slumpade sig så att vi skulle rycka in samma dag på P4 i Skövde. Det var en lustig slump tyckte vi, för i det militära väljer man ingenting själv. Det visade sig att vi skulle tillhöra samma kompani, samma pluton och till och med skulle dela logement. När vi kom in hade vi till och med blivit placerade i samma våningssäng. Det kändes helt sjukt och jag minns att världen framstod bra liten just då. Anders träffade en tjej från landet och flyttade ihop med henne kort efter lumpen. Nu är vi bara kompisar på Facebook. Hörs knappt en gång om året. Det är lite sorgligt men jag antar att det är en del av livet.

I vuxen ålder har vänskapsrelationer kommit och gått. En del som man kanske trodde att man alltid skulle vara nära har långsamt försvunnit ut i periferin av en eller annan anledning, vissa har blivit för energikrävande och andra som man kanske inte ens trodde att man skulle bli vän med från början, har visat sig vara alldeles enastående människor.

Nu för tiden är det J som är min allra närmsta vän. Hon känner mig bäst av alla och är den enda person jag orkar tillbringa så mycket tid med förutom mina barn såklart. Vi har nästan alltid roligt ihop (i alla fall om ni frågar mig) och är till och med kära. Dessutom ligger vi med varandra.

Livräddningsutrustning

Mitt sovrum luktar fräsch tant och jag älskar det!

Efter mitt inlägg där jag hyllade Emster, för att hon hittat lösningen på den universella och fruktasnvärda blöjluktsprobelmatiken, fick jag ett mail från en tjej som heter Nina och bor i England. Hon erbjöd sig att lösa mina och J:s problem för gott. Och i veckan kom ett paket neddimpande på hallmattan. Det innehöll tre paket Nappy Bags (små elegant parfymerade påsar i mjukaste sidenplast). Livräddningsutrustning.

Sedan dess har luften varit lättare att andas här hemma kan jag säga. Det är en ynnest att komma ner till sitt sovrum (där vi även stashar skötbord plus blöjsop) och inte längre mötas av sur blöjlukt redan i trappan, utan istället känna en svag, nästan lite förförisk nyans av ren lättparfymerad tant. Det är helt fantastiskt. En slags nystart.



Så om du vill köpa något fint i julklapp till någon du tycker om. Försök få händerna på lite sköna Nappy Bags. De räddar fler liv än brandfilten. Jag lovar.

Tack än en gång Nina för din välgärning.

Day 06 – Your day

Om jag fick min egen dag (som nationaldagen, julafton eller kanelbullens dag) då skulle bestämma att den firades ungefär så här:

Alla skulle vara lediga och sova ut hur länge man ville. Men man skulle ändå vara uppe tidigt. Sedan skulle man äta en rejäl hjärtstoppar-frukost med bacon, fattiga riddare, starkt pressokaffe och hela konkarongen. Fåglar skulle kvittra under den klarblå himlen och det skulle vara sådan där skön krisp i morgonluften. Det skulle kännas att det var min dag. Det skulle inte finnas några krav alls, samtidigt skulle den vara laddad med samma förväntningar som man har inför midsommar och nyår, men alla skulle bara gilla det eftersom det alltid blev den bästa dagen. Varje år.

Det skulle badas, grillas och drickas öl. Om man nu gillar att bada, grilla och dricka öl. Annars kunde man göra något annat. Man skulle umgås bara med de man gillar bäst och kanske lyssna på Thin Lizzy. Alla skulle dra runt, men ingen skulle bli trött i benen. Tiden skulle gå en fjärdedel så fort, men ändå kännas alldeles för kort. Inget skulle kosta något. Inget skulle vara för svårt den dagen. Inga skulle vara ovänner. Alla skulle bara vara svinglada hela dagen, säga att livet leker och mena det.

Robert Wells och Stefan Holm skulle hålla i någon extremt obevakad TV4-gala, med artister som EMD och annat bös. Troligen någonstans på Hisingen. Inga andra skulle vara där. Möjligtvis Marcus Birro och ett gänga andra jobbiga rövhål. Pigge Werkelin och Malou von Sivers skulle vara Antarktiskorrespondenter. Vi andra skulle nog lyssna mycket på The National den dagen. Mysa. När kvällen kom skulle vi ligga sked med melankolin och låta den växa in. Nick Cave skulle läsa högt ur Bunny Munros död i Slottsskogen. Blixa Bargeld skulle titta förbi. Han skulle ha med sin aukustiska gitarr, men ingen skulle bli arg, för tillsammans skulle han och Nick bjuda på en finstämd version av The Ship Song.

Sedan skulle vi samlas nere vid hamnen, i tusental, och åka vattenskoter rakt mot den sista tunna strimman av brandgul solnedgång. Vi skulle åka med blickarna fästa framåt, till tonerna av Gregorian Monks version av Sound of Scilence.

Day 05 – Your definition of love

Kärlek är att känna i själen att man har hittat sin livskamrat. När man vet att man alltid kommer att vara tillsammans, i alla fall om man själv får bestämma. Att inte tvivla ens när det skriks och bråkas som värst och sakerna flyger. Att sova sked 365 dagar om året utan att tröttna.

Kärlek är vetskapen om ingenting kan komma emellan en. När man känner sig fullkomligt trygg och vågar lita till hundra procent på den andre. Att vara stolta över varandra. När man tycker det är roligt att ha tråkigt tillsammans och när man bajsa med öppen dörr (Obs! korrigering gjord efter läsarreaktioner. Min poäng gick inte riktigt fram).

Kärlek är när ett förlåt gör allting bra igen. När man är vi två mot världen. När man känner att den här personen kan jag dö för. När man ställer upp för varandra och ställer krav på varandra. När man känner sig uppskattad för den man är. Och när man vet att det här är på riktigt.

Kärlek för mig är Mikael och Josefine för alltid.

Day 04 – What you ate today

Det här ämnet är ju såklart helt värdelöst tråkigt de dagar jag inte äter avsmakningsmeny på El Bulli, vilket är ungefär 365 dagar om året.

Det hade kunnat vara lite kul häromdagen, när jag åt en Pasta al Pollo på Biscotti i Majorna och blev häcklad av en förståndshandikappad kvinna. Den stressen jag kände när hon tvingade fram en konversation med mig genom att prata med Tintin (en liten svikare som överförtjust bekräftar precis alla hon får ögonkontakt med) vet inga gränser. Jag skyfflade i mig maten med en fart som skulle kunna kvala in mig till till ett avsnitt av Eats of Strength och ställa mig mot Ed "Cookie" Jarvis i vilken ätartävlingf som helst. Jag svepte mitt skållheta lunchkaffe som kall juice en sommardag. Hela tiden var jag ansatt av kvinnans jobbiga frågor och spaningar. Hon tvingade mig att svara på och bemöta allting. Jag kände behovet av flykt växa inom mig till paniska proportioner. Minnet av en fika där hon höll mig och min mor gisslan i närapå en och en halv timma blev plötsligt väldigt levande.

Övriga kafégäster tittade på mig för att se hur jag skulle hantera situationen. De njöt av att det var jag och inte de som satt i rävsaxen. Jag kände hur min hjärnbark glödgades och förstod att en hjärnbrand som skulle komma att ödelägga en betydande del av mitt hjärncellslandskap, bara var sekunder bort. Jag blev tvungen att rymma. När jag reste mig och började ta på mig jacka trappade hon upp sin terror. Hon spände ögonen i mig och berättade helt taget ur luften att det utfästs en belöning för den som avslöjar och sätter dit idioten som dödar träd med kopparspik i Delsjöområdet. Jaha, svarade jag torrt i ett fruktlöst försök att avstyra vidare diskussion i ämnet. Jag har försökt innan. Det går inte. Har hon väl fått ögonkontakt med en så finns det inget att göra för att avbryta. Bara fly.

Hon formade sina händer till en kikare, höjde rösten och bjöd på en audiovisuell simulering om hur man skulle ligga uppe och trycka med en kikare. Eller kanske en sådan där stor kamera. Tjugo tusen kronor. Förstår du? Gött att kamma hem den summan. Den som gjorde det skulle nog bli överlycklig. Tjugo tusen kronor. Men man skulle nog behöva bo i en grotta då. Det skulle nog vara bäst. Så kallt som det är nu och allt.

Jag kände mig dykarsjuk. Och kränkt. Det vara som att lämna helvetet när jag äntligen tog ett stapplande steg ut i vinterkylan. Jag hade klarat mig men det var på rövhåret.

Men idag har jag inget sådant att berätta i anslutning till vad jag ätit. Allt har varit lugnt (nästan) och skönt (se specifikation nedan).

Frukost:
Kaffe och nybakta frallor från stans bästa bagare. Fransken på Koopmansgatan. Vi samtalade om indiska affärsmän, psoriasisfiskar och logistik.

Lunch:
En chèvre-crepe och en latte på St. Germain. Småpratade med en person som jag delade företagskollektiv med för några år sedan.

Fika:
Pressokaffe och ett vaniljkuvert. Skällde på klåfingrigt barn och jobbig katt för att de trissade upp mina stresshormoner.

Middag:
Planerar att strax göra min nya paradrätt. Fläskfilégryta med kronärtskockshjärtan. Till det en smarrig Pinot Noir. J får vara discjockey och ansvara för kvällens filmunderhållning.

Day 03 – Your parents

Min mamma kommer från landet. Min pappa kommer från stan. De träffades ironiskt nog på folkets park i Kungälv. Pappa ljög och sa att han också kommer från landet och mamma har berättat att hon tänkte att han måste vara en idiot som försökte lura i henne det. Pappa har nämligen samma dialekt som de gamla hamnarbetarna i Göteborg, men har alltid hävdat att han är en riktig [bonnapôjk] bara för att hans föräldrar och kom från Jörlanda. Envishet in till döden och ett jävla temperament har alltid varit två av hans signum. Mamma är precis lika envis och så är hon en jävel på att retas. Jag vet att hon tyckte att Fredrik Belfrage var en het kille och att Tommy Körberg var ful.

Jag tror att pappa hade på sig sin ljusblå kostym när de träffades. Det var hans finaste gå-bort-kostym. I alla fall enligt honom själv. Det lite oklart hur de sedan gick vidare från det där första mötet och blev ett par. Men det blev de. Det är 40 år sedan nu, vilket betyder att de måste ha varit gifta i drygt 35.

De var ute och dansade varje vecka på olika folkparker. En gång blev min mamma utsedd till miss Spekeröd. Hon lyser alltid upp lite extra när hon berättar om det. Det tycker jag är fint. När man letar upp pappa i telefonkatalogen står det postiljon bredvid hans namn. Han har jobbat på Posten i nästan hela sitt vuxna liv och älskade det där stora företaget (även om han aldrig skulle erkänna det idag). En gång satte han stopp för mina planer på att gå med i Mulle. Det var bara för kommunister, sa han. Politiska ytterligheter har aldrig varit pappas kopp te.

Mamma var hemma med mig och min lillebror i många år, innan hon tog upp sitt jobb inom vården igen. I efterhand har jag fattat att vi inte hade en sjö att ösa ur när det kom till pengar. Fredrikshamn var utomlands och champinjoner var beigea och hala och kom i konservburk. Ibland blev det fel. Men vi kände oss alltid älskade. De gjorde alltid sitt bästa och ville alltid vårat väl. Det är jag väldigt tacksam för idag. Det gör till exempel att jag nu har fått distans och kan skratta åt historier som den om min gamla somaliajacka.

Båda mina föräldrar är några av de starkaste personer jag vet. De har haft orättvist många motgångar i livet. Första gången mamma fick cancer tänkte jag att om gud finns så måste hen vara helt slut i huvudet. Andra gången förstod jag att det inte finns någon gud. Jag hörde henne sällan gnälla över det även om förstod att hon hade ett helvete då. Sedan blev hon frisk. För några år sedan blev pappa plötsligt förlamad. Ryggmärgsskada konstaterades, men ingen har med säkerhet riktigt kunnat fastställa vad det egentligen var som hände. Idag sitter han i rullstol. Det tog lång tid för dem båda att acceptera sin nya livssituation. Men de har kommit ut rätt bra på andra sidan tycker jag.

Att leva livet

I senaste avsnittet av Lyxfällan (förra veckan). Där mina vänner, fick vi ta del av Sveriges kanske fyra värst funktionsnedsatta hjärnhalvor. Jag kan säga att det var längesedan jag blev så provocerad av ett tv-program på tv3.

Avsnittets huvudpersoner var ett par som hade så dålig koll på sin ekonomi att de borde tvångsomhändertas. För sitt eget bästa. Mannen var en heltidsjobbande kaffepundare med en fittkittlare på hakan och konstant vettskrämd blick. Ett fullt rimligt resultat om man som han dricker 15-18 koppar kaffe om dagen och använder blancolån som vore det smörgåspålägg. Om Anders Bagge hade haft en Mini Me så hade det varit den här killen. Hundra procent.

Mannens fru var en riktig klassiker. Ingen hade kunnat skriva en sådan karaktär och spela den bättre än hon. Hon hade en arrogans som kunde misstas för lättsamhet. Hon också sina dagar, men med något mindre inkomstbringande aktiviteter som rökning, läsk och Farmville. J tippade att hon innan programmets slut skulle ha plockat ur sin underläppspiercing. I helvete heller. Det krävs nog mer än en personlig konkurs för att en kvinna, som tatuerat in BITCH med gotiskt typsnitt över brösten, ska göra någon form av anpassning. Jag har aldrig tidigare sett någon så totalt skita i att telefonkatalogstjocka buntar med kronofogdebrev dimper ner på hallmattan varje månad. Att hantera det genom att sänka två paket cigg och en liter cola per dag måste väl ändå betecknas som sinnessjukt.

De var verkligen par i brott. Båda hade en massa sköna bortförklaringar till hur deras ekonomi sprungit läck och till slut brustit. De åkte i brant nedförsbacke mot helvetet men verkade inte bry sig ett skit. De verkade helt oförstående men reagerade inte med panik och ångest som vilken människa med några procent vett i huvudet hade gjort. De gick back tjugo papp i månaden och enda reaktionen de lyckades på konfrontation var några indolenta: Jaha!? Oj, är det så illa, Nä det hade vi inte förstått. Man nästan önskade att de skulle bli livegna för resten av sina liv istället för att få hjälp. Det finns så många människor som förtjänar hjälp, men de sitter inte i lyxfällan och spelar dumma.

På frågan hur i helvete de egentligen resonerar när de sitter med kronofogdekuvert upp till öronen och ändå inte tvekar att sms-låna till en ny espressomaskin eller något annat svenne-göttigt. Då svarar mannen med det odödliga citatet: "Jag gillar att leva livet".

[Jag tror att jag gör så att jag lämnar lite utrymme till eftertanke här]

Ok, vi gör så här. Stryk deras skulder och låt dem börja om. De gillar ju för fanken bara att leva livet.

Nyss saxat ur Malous mun

– Många av de roligaste komikerna är ju faktiskt CP-skadade.

Hon menade detta helt seriöst och använde alltså inte CP-skadad som den mindre officiella och något mer politiskt inkorrekta termen för "knäpp på ett kul sätt", "dum i huvudet" eller något som över huvudtaget innehöll någon ironisk underton.

Vilken fantastisk koll hon måste ha. Jag kan inte komma på en enda rolig ståuppare som är CP-skadad. Har jag missat något? Hon kan ju inte seriöst ha syftat på han Odelberg. Han är ju verkligen värdelöst tråkig. Jag kan tänka mig att han var kul på en personalfest någon gång på nittiotalet men man kan inte bygga en vettig humorkarriär över tjugo år på att köra en repertoar som baseras på sin CP-skada. Man kan uppenbarligen leva på det, men det är inte samma sak som att vara en av de roligaste. Dessutom pratade hon plural. Många av de roligaste... Vi snackar alltså om en hel drös skitroliga CP:n som totalt har gått mig förbi. Det känns inte bra. Vilka är de? Jag vill veta nu.

Bonuskul:

Malou lyckades dessutom tvinga Kodjo Akolor att bekräfta detta uttalande. DET mina damer och herrar, är stor humor.

Day 02 – Your first love

Hon hette Therese Magnusson. Jag träffade henne samma dag som jag flyttade till Kungälv. Hon var lite äldre än mig. Hon var åtta. Jag fem. Om ni frågar mig var det kärlek vid första ögonkastet. Om ni frågar henne så lär hon inte ens minnas mig. Så kan det vara ibland.

Therese brukade komma hem till mig och leka när hon hade slutat skolan. Varje dag. Hon lotsade mig i den sociala gemenskapen med de andra barnen på gården, såg till att jag fick vara med och spela Burkboll. Hon behandlade mig som jämnårig och hon brukade försvara mig mot en livsfarlig psykopatkille som hette Kaj. Jag älskade henne förbehållslöst. Brukade drömma om henne på nätterna. Vi skulle cykla, leka kurragömma och dricka oboj tillsammans för alltid. En dag slutande hon plötsligt komma. Mamma sa att hon nog hade blivit stor. Börjat tvåan och allt. Inte skulle jag vara ledsen för det, som hade så många kompisar nu. Men det var jag. Jätteledsen.

Jag började leka med Therese lillasyster Sandra istället. Hon var bara ett år äldre än mig och också fin, men inte som som sin storasyster. Sandra var av det lite tuffare virket och kunde lätt bli lite våldsam när hon inte fick som hon ville. Men det var det värt för genom Sandra fick jag ibland möjlighet att träffa Therese. Så småningom glömde jag Therese. Eller slutade bry mig i alla fall.

Många år senare, när jag gick i gymnasiet och började träna på det lokala gymmet "Ultra Sun", började jag plötsligt stöta ihop med Therese igen. Då kände hon inte igen mig längre och var ihop med en jättebiffig kille som kallades PC (eftersom han jobbade med att sälja datorer på Tandy's Computer Centre på Backaplan). Han var enligt ryktena svinrik och kom alltid körande som en sprätt i en vit Porsche. Jag brukade säga att han hade köpt den för att han hade så liten kuk, en uppgift min kompis starkt dementerade efter att han sett PC i duschen en gång. Den killen var fan bara för mycket. Jag hyste ett lika starkt som grundlöst ogillande gentemot PC. Men på något väldigt skruvat känslomässigt plan såg jag honom som en slags rival – han hade ju snott min tjej.

Day 01 – Introduce yourself

Mitt namn är Mikael och jag är en bloggare.
– Hej Mikael!

Men jag är inte bara bloggare...

Jag föddes en tidig novembermorgon 1976. Vi bodde i Backa. Hisingens Hills, Göteborgs Rosengård. Ja det är sant. Jag erkänner att jag har mörkat det. Jag kommer från Hisingen. Länge tänkte jag att en fotostatkopia (gillar det ordet) på mitt pass skulle bli mitt sista blogginlägg. Men nu får jag komma på något annat. Det var innan bilarna hade börjat brinna varje natt men det var tillräckligt oroligt för att mina föräldrar skulle tycka att det var en oskön plats att bo på.

När jag var tre och ett halvt fick jag en lillebror och ett ganska kort tag därefter flyttade vi till Kungälv. Där växte jag upp och det var därifrån jag fick nästan alla referenser under min omyndiga tid. I retrospektiv var det ett bra ställe att växa upp på. Väldigt skilt från den uppväxt jag idag ger mina egna barn dock. Det fanns inget som hette överbeskyddad på den tiden, och curling var fortfarande bara ett begrepp kopplat till ett gäng fjantar som envisades med att kalla sin löjliga hobby för sport.

Jag var liten och spinkig under hela min uppväxt. Det var inte någon tillgång direkt. Tvärtom. På den tiden var det bättre att vara fet än för smal. Då gick man oftast säker från fysiska angrepp i alla fall. Var man en spinkis föll lotten däremot så att stora delar av ens uppväxt gick åt till att försöka slippa stryk och mobbing i möjligaste mån. Så även min. Utanför hemmets trygghet fick jag helt enkelt satsa på att bli klassens clown (jag har alltid har hatat det uttrycket). Det gick sådär. Eller ganska bra. Ibland. Tror jag. Det är nog den där ständiga oron över att inte passa in, att bli sviken, att hamna utanför som har gjort mig så ambivalent i många avseenden. Jag har en närapå handikappande beslutsångest när det kommer till små oviktiga beslut som lunch, klädinköp, aktiviteter etc. Men det härdade mig nog faktiskt, hur klichéartat det än kan låta, också i många avseenden. Jag misstänker att även min svartsyn, cynism och humor härstammar ur den där tiden. Och det är jag glad för så här i efterhand.

I hemmets trygga vrå däremot, var allt tryggt och fint. Vi levde folkhemslivstyle med kärnfamilj, sommarstuga, husvagnscamping, hund och kombi. Hela faderullan. Jag har nästan bara glada minnen av mina föräldrar och min uppväxt ur det avseendet och jag tror i grund och botten att det någonstans är kombinationen av de där två olika världarna som har gjort mig ganska stark i mig själv. En pessimistisk realist, javisst. Men en ganska lättsam sådan. Det här blir pladdrigt märker jag...

Efter grundskolan var det dags att välja vad man skulle bli. Jag valde Bygg- och anläggning. Ett val som givetvis måste ha tagits i ett tillstånd av svår sinnesförvirring hårt kryddat med grupptryck (nästan alla mina kompisar valde den vägen). Jag hatade slitet redan efter två månader. Ändå härdade jag ut första året och toppade med att välja inriktning betong inför andra ring. Jag tror jag försökte bli en hård jävel. Det kan ha varit de två mest bortkastade åren i mitt liv. Det och värnplikten och mina truckförarjobb. Ändå är jag på något sätt glad att jag gick den där extremt obekväma vägen hit. Jag tror att jag uppskattar saker på ett sätt jag kanske inte hade gjort annars. Men det kan lika gärna vara arbetarklasspojken i mig som talar.

Så länge jag kan minnas har skrivandet varit viktigt för mig. Jag har alltid älskat att formulera mig och leka med språket. Hellre än väl, men gärna väl har väl. Skriva om allt möjligt. Berätta. Något jag tror att de som följt den här bloggen har förstått vid det här laget. Idag arbetar jag som copywriter. Jag har hittat min grej.

Jag har även gift mig. Skiljt mig. Blivit pappa gånger två. Hittat mitt livs stora kärlek Josefine och konverterat från hund till katt. Sedan ett halvår tillbaka är jag pappaledig och det är helt fantastiskt.

Och så en sammanfattning:

Jag gillar att störa mig på saker, har generellt svårt för folklighet (men inte alltid). Jag hatar buskis, jag älskar finess, men inte snobberi. Jag ogillar sport, är ointresserad av bilar (annat än som färdmedel). Jag lider av någon slags bum appeal som gör att världens alla luffare verkar fatta tycke för mig. Jag är blyg, men ganska bra på att låtsas. Jag stressar lätt upp mig, men gillar nya utmaningar. Jag fruktar att prata inför grupper men utsätter mig för det ändå ibland. Jag går lätt upp i saker. Ofta maniskt. Jag har flera sociala patos, men orkar bara inte leva upp till dem just nu. Jag älskar kufar och eldsjälar. Karaktärer. Jag gillar olika och har svårt för trångsynthet, men jag kan vara jävligt tjurskallig. Jag gillar lugna hemmakvällar med mys. Jag har kroppsångest. Jag tycker om att resa till städer men längtar just nu efter en all-inclusive semester på nån paradis-ö. Jag blir glad när jag upptäcker ny musik men engagerar mig mindre och mindre i det. Säger att jag borde ta tag i det men sätter hellre på en bra film. Jag skulle kunna fortsätta så här i timmar men skulle ändå glömma tusen saker och ni skulle börja hata mig. Så jag bryter här.

Hej på er. Trevligt att råkas.

Min egen adventskalender

Det har cirkulerat en lista på nätet med trettio förbestämda bloggämnen. Jag måste erkänna att jag först var skeptiskt. Det brukar bli så jävla tjatigt när alla bloggare plötsigt ska börja skriva om samma saker. Men alla har sina historier och jag har faktiskt blivit förvånad över hur många helt fantastiska små historier jag läst och blivit berörd av. Särskilt på bloggar som i vanliga fall inte varit så personliga/privata. Tanken är lite kittlande.

Så jag har tänkt och bestämt mig för att hoppa på det här jag med. Nu när de flesta snart är igenom eller redan klara kanske det finns plats för en till tänker jag. Som ett litet sidospår till mitt bloggande. En annan typ av berättande. Kanske. Jag kan i alla fall inte tänka mig en bättre tid för det än nu såhär i adventskalendertider och allt. Vi får se hur det går.

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Teknikkillen

Förra veckan ringde det telefonen. Rösten i andra ändan deklarerade kort: "Det är jag". Det var min farfars syster som jag inte hört ifrån på ett halvår. Hon hade fått problem med sin RDS-radio. Den hade tappat alla de lagrade kanalerna, som jag hjälpte henne att ställa in i somras. Inte bra.

När jag hjälpte henne första gången åtnjöt jag en oproportionerligt stor tacksamhet. Jag var en superhjälte i hennes ögon som med bara några enkla knapptryck "programmerade" hennes radio till perfektion. Gott så. Allt fridens och fröjdens. Vad jag inte insåg då var att jag i samma sekund även hade skrivit på ett ofrivilligt serviceavtal på livstid som hennes privata teknikinstallatör.

Så igår var jag där och ställde in kanalerna igen, fikade laxmacka och ältade den utdragna striden i hennes bostadsrättsförening, gällande en gammal stenmangels existens. En konflikt som pågått i över tre år nu. Jag tvingades bland annat ta del av en infekterad brevkorrespondens och en rad sköna personangrepp. Problemet är tydligen att föreningen har mottagit en gåva i form av en antik stenmangel i storleksordningen två pingisbord, som fått ersätta de "moderna" manglarna (som hon älskar). Jag fick förstå att det råder korruption och maktmissbruk i styrelsen och den skyldige pekades ut som, och här citerar jag; "ett gammalt avskyvärt äckel till man". Jag måste erkänna att jag blev imponerad av hennes verbala vrede. Mina öron fick bevittna citat som fick trumhinnorna att rysa.

När det var dags för mig att gå hade vi slagit ihjäl väl ett par timmar. Jag fick med mig ett paket tunnbröd och flytande margarin. Frågor på det? Hon tackade så mycket och lovade att ringa i den händelse att några tekniska problem skulle råka uppstå. Det känns tryggt.

Jag vet faktiskt inte vad jag har öppnat för port nu.

Pensionärskryptering

Jag känner att jag stör mig på gamla människors sätt att svara i telefonen.

Man knappar in ett nummer, signalen går fram och och som hälsning möts man av en recitation av det telefonnummer man just slagit. Vad är grejen med det? Jag vet väl för i helvete vilket nummer jag just har slagit, och även om det skulle ha blivit fel så har jag ju ingen aning om vart jag har kommit annars. Vad är det som tar emot så mycket att svara med sitt namn?

Jag tycker att det är en kryptisk skitstil att svara med sitt telefonnummer. Ungefär som om jag skulle börja svara "kvadratmeterpriset på tilläggsisolering" när någon vill veta min längd, och "kilopriset på fransyska" rörande min vikt.

Hjärtekrossaren

Har just hämtat S (strax 6 år) på skolan när hon börjar prata om en klasskompis lillebror (4 år):

S: Isak älskar mig!
M: Jaså, gör han?
S: Ja han verkligen ÄLSKAR mig
M: Hur vet du det?
S: Alma har sagt det. Hon har sagt att han är kär i mig. Jättekär.
M: Jaha... vad kul.
S: Mmm...
S: Jag tror att det är för att jag brukade gunga med honom.
M: Ja, ibland krävs det ju inte mer.
S: Men jag är inte kär i honom.
M: Ok.
S: Han är för ung för mig.
M: Ja, han är ju bara barnet
S: Mmm... men vi kan ju alltid vara kompisar!?

Kill your darlings

Det är uppenbarligen inte ett begrepp Snusk-Gert är familjär med. Hans chef bokade av studioporren och Gert Fylking gick som väntat bananas. Och på frågan vad önskar du dig mest av allt just nu, svarar han:

– Jag har avtalat tid med min chef Christer Modig och vi ska försöka hitta ett sätt att gå vidare så alla blir nöjda. Då menar jag att det här ska bli av.

Ja, man ska välja sina strider. Av allt i hela världen är det livesex i sin studio Gert Fylking önskar sig allra mest. Det är nästan slow clap-läge på det.

*klapp... ... ... ... klapp... ... ... klapp*

Hmm... undrar om det fru Fylking mest av allt önskar sig just nu är extra ammo till sin småviltstudsare?

Dysfunktion man kan ta på

Igår var en ruff dag och efter en sådan gillar jag att kolla skräp-tv på kvällen. Så jag tittade på tv4:s koppleriprogram Bonde söker fru tidigare. Underhållningslöst skulle vara en grov underdrift. Anti-underhållning är en mer korrekt term. Var är dårarna?

Visst, de har alltid med en snyggbonde. Det är han som brukar vara rätt bildskön och gifter sig med en av de charmigaste kvinnorna. De vars kärlekshistoria sedan får ligga som en latent trosfuktare för alla Se&Hör-prenumeranter, ända tills det är dags för nästa omgång. För oss andra är det ungefär lika intressant som att läsa innehållsförteckningen på en sådan där risgrynsgrötkorv. Det är dårarna vi vill åt. Helst riktiga dårar, men i värsta fall får de socialt missanpassade duga.

Fan vad vi gillar att se en sjukligt tafatt bonde på 40 som fortfarande bor hemma hos (eller vägg i vägg med) mamma och pappa. Vi njutmular i oss popcorn medan de nästan pissar på sig vid sitt första mötet med tjejerna/killarna. Vi ryser av kittlande pinsamhet, när de ska försöka bekanta sig med varandra, med en kommunikativ förmåga som lätt skulle kvala in på en erfaren logopeds top tio största utmaningar. För att inte tala om deras passionslösa längtan. Inte efter kärleken. Utan det funktionella med tvåsamheten. Helst någon som är van vid jobba med grisar och som älskar hushållsbestyr. Lite avlastning. Säg inte nej. Ni vet att det är sant.

Men den här omgången finns det inga ytterligheter. Snyggbonden är såklart med. Sedan är det en gänglig skåning (med ett ultrastörigt flabb) som man (i alla fall jag) bara får lust att lappa till precis hela tiden, en kuf av det harmlösa slaget, samt omgångens enda kvinnliga bonde. Den sistnämnda mantlar, helt utan konkurrens, rollen som den minst karismatiska människa jag någonsin har sett. Förutom killarna hon har lyckats välja ut då. De är i en klass för sig. Allihop. Vi pratar om dysfunktion i fast form. Hur det ens är möjligt att brevledes lyckas samla ihop ett så hyperaggressivt kluster av charmlöshet kommer troligen för alltid att vara höljt i dunkel. Jag gissar dock att det rör sig om någon form av övernaturlig magnetism.

Grejen är att det inte ens är kul att kolla på, utan är mer som en förkylningsblåsa. Irriterande men ändå svårt att helt låta bli.

Vänner

Pratade med en kompis för en stund sedan. Han frågade vad J gör i Norge. Jag sa att hon är där i folkhögskolans tjänst och troligen längtar ihjäl sig efter mig. Då lugnade han mig med att de med största sannolikhet röker knark och ligger i ormgrop. Phew! Vilken tur. Man vill ju inte behöva oroa sig i onödan.

Rapport från Norge

Jag pratade med J nyss. Frågade hur kaffet är i Norge. Det är tydligen kass. Som danskt kaffe (diskvatten). Grått och med en smak av damm med andra ord. Vet inte varför men det gladde mig. Inte av skadeglädje gentemot J (jag unnar henne alltid en god kopp rykande java), men kanske lite mot norrmännen. De kan sin olja och skit. De har fina berg och vacker natur. Och så är de sådär morsom hela jävla tiden. Rediga.

Men kaffe – det har de inte en jävla aning om.

Krishantering

Igår blev kungen informerad om Koreakrisen. Skönt. Sedan dess har hela nationen väntat med spänning på hur han har tänkt agera i den här delikata situationen. Och idag meddelade kungen äntligen att han kommer hantera det på kungars vis...


Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?

Ärligt talat. Att bjuda in kungen till utrikesnämndens möte. Är inte det lite som att ta med barnen till jobbet? Man drar sig för det för man vet att man inte kommer få något vettigt gjort.

Gerts värld - din gubbröst i natten

Nu har Robert Aschbergs sorgliga skugga Gert Fylking bjudit in två porrskådisar till sitt radioprogram. De ska ha livesex i sändning. Wow! Jag ramlar verkligen omkull av banbrytandet. Vilken skön gubbpervo-edge alltså...

Jag blir så jävla trött. Det är så uppenbart att rubrikfnasket i Gert Fylking har grämt sig sönder och samman, över det faktum att han inte lyckats provocera någon, sedan han anordnade diarrésprutar-SM någon gång för längesedan under tv3:s heydays. Precis ALLA skiter i Gert jävla Fylking och det vet han. Den frustrationen. Att inte ens duga till nödslakt. Det är nästan så att jag tycker synd om honom. Men bara nästan.

Jag är ledsen Gert, men det funkar inte som du tror. Det är ingen som blir arg. Ingen bryr sig. Trots att du ringer till kvällspressen och försöker blåsa upp något. Du kan ta dit folk som knullar grisar (jag bjuder dig på den idén) i din direktsändning och du kommer ändå inte lyckas uppröra hälften så mycket som när Nemo, "Jockiboi" eller något annat litet dokuägg försöker sig på en hel treordsmening i tv. Att folk skulle ha hört av sig till dig och tyckt något överhuvudtaget om ditt ofräscha grepp är nog tyvärrr bara ett av dina fantasifoster. Ärligt talat. Knull-ljud från två porrskådisar, kan det bli mer ointressant än så?

Nä, det enda som faktiskt är provocerande med Gert Fylking, är att han vägrar fatta att han fyllt 65 år och borde gå i pension. Nu. Det är dags att ställa sin plats till förfogande för någon som föddes efter Hitlers död, högertrafikomläggningen eller den första månlandningen. Man kan ju praktiskt taget känna lukten av malpåsar och tandköttsersättning genom etern när han går loss med sitt gubbsvammel.

Om Gert Fylking nu är så in i helvete sugen på att kolla porr. Kan inte någon snäll själ på hans redaktion ta och berätta om det här med internetz? Så att vi andra slipper lida för hans lustars skull.

Lite kvällsfunderingar...

- Hur kommer det sig att så många saker här i världen sägs smaka kyckling, medan kyckling alltid bara smakar kyckling? Kan det egentligen vara så att kycklingar går runt och smakar krokodil?

- Hur kommer det sig att en till synes fulländad påläggsprodukt som salami har en alldeles deliciös lukt när den ligger på en macka; men stinker död, förruttnelse och NO-lärare så fort lukten alstras ur någon annans mun?

- Och är det verkligen ställt bortom allt rimligt tvivel, att Bob Hansson och Caroline af Ugglas kan ha vistats en längre tid i samma livmoder? Jag är inte alls säker.

- När ska det bli jeanstapetens tur att göra comeback? Precis allt annat går ju i cykler, men jeanstapeten verkar har frusit fast på avbytarbänken.

Hon fattas mig ikväll

J har stuckit till Norge. Borta hela veckan. Lägenheten känns konstigt tom utan henne, trots att barnen ligger där nere och sover. Ryssland håller mig sällskap i soffan. Vi har slutit fred efter den lilla "bajsincidenten" förra veckan. Jag funderar på att blogga men känner inte riktigt för det. Det är något som fattas. J fattas mig ikväll.


Update:
Nu har jag tröstätit en 2/3 Ben&Jerry's. Det känns både bättre och sämre.

Kraftigt bakslag för kattlobbyismen

I ett svagt ögonblick (efter några glas vin) frågade jag om J inte trodde att Ryssland skulle vilja ha en kattlillebror eller kattlillasyster. Det tog hon som ett frikort och har under den senaste veckan gått in hårt i rollen som lobbyist. Hon sitter och finkammar blocket och pepprar mig med bilder. I morse hade hon trappat upp sitt strategiarbete med en rad fultrick och hade till och med värvar S (Juniorette) till sin smutsiga kampanj.

– Pappa *rådjursblink*, jag vill så gärna ha en kattunge.

Jag har sagt att om det överhuvudtaget ska komma upp för diskussion får hon allt putta upp samma värdelösa löfte som hon körde innan vi skaffade Ryssland. Att hon lovar att ansvara för all lådtömning. Ett löfte som snabbt skulle visa sig värt lika mycket som innehållet i kattlådan. Men ändå. Det hade varit en gest. Istället försöker hon med en ologisk retorik få det att verka som att jag tigger och ber om tillökning i familjen. Det låter kanske lite väl genomskinligt, men hon är bra på sina grejer, och jag ska villigt erkänna att hon fram tills nyss hade lyckats dyrka upp, kanske tre av sju dörrar in till mitt hjärta. Dörrar som efter en "incident" är både stängda och reglade igen.

När vi städade sovrummet nyss uppmärksammade J plötsligt en massa bruna fläckar över hela datorskärmen och väggen. Hmmm!? Vi snackar ett rejält stänk. Det visade sig efter ett stycke tankesmedja, lukttest och lite minne att Ryssland hade bränt sig på en glödlampa igår kväll medan jag var ute. Han hade tydligen blivit så rädd att han flygit en meter upp i luften och samtidigt (tydligen) sprutat ur sig en vätska, med någon av sina kroppsöppningar, över vägg och min älsklingsdator. Fy faaaan. Det är så jävla ofräscht att jag nästan klöks bara av att skriva det här. Nu måste väggen målas om för färgen lossnade när jag tvättade bort det. Och datorn känns plötsligt extremt begagnad. Spelar liksom ingen roll att jag har tvättat bort fläckarna. Minnet finns kvar.

Som grädde på moset avslöjar J fnissande att hennes första tanke faktiskt var en undran över vad fan som försiggår framför datorn när hon inte är hemma. Soft... ehhh? Verkligen en fin början på fredagsmyset, när ens SAMBO antyder att hon nyss hyst misstankar om att man skulle vara en hängiven bajsrunkare.

25 timmar finsk stämning

Äntligen säger jag bara!

Se så fin den är där den står och glänser. Jag kan knappt förmå mig att packa upp den. Kan nästan inte fatta att den är min min min... Bara min.

Det har länge varit helt omöjligt att få tag i Klovn, världens utan konkurrens roligaste/sjukaste tv-serie, med undertexter. Och råkar man inte vara av dansk börd, gör språkförbistringen att man förlorar ca. 75% av det underbara roliga. Men så häromdagen släpptes alla 6 säsonger i århundradets fetaste måste-ha-box om 14 dvd-skivor – med engelska undertexter. 249 spänn på cdon. Som jävla hittat skulle jag säga. Inget att tveka på. Tvärtom. Det är er förbannade plikt (om ni anser er ha något som helst sinne för humor) att slänga er på beställknappen och håva in ett exemplar innan de säljer slut. För bövelen.

Jag har tipsat om den innan och nu känner jag mig nästan som självaste jultomten. Vi pratar om en riktig lyckolåda. 25 plågsamt roliga timmar, späckade med hälsovådliga halter av finsk stämning och jobbiga situationer. På danska. Inget ämne är för sjukt för att avhandlas (tydligen).

Köp den nu. Det kan vara det viktigaste beslutet ni kommer att ta i ert liv.

St. Germain

Det här inlägget är främst riktat till er som bor eller brukar hänga i Majorna.

Det har öppnat ett nytt café på Karl-Johansgatan 2 (mittemot sjöhistoriska) i Majorna. So what, tänker ni. Gå dit säger jag. Det är inte ofta jag slösar bloggutrymme på ett café. Men det här råkar jag gilla skarpt.

St. Germain (gå in och gilla) drivs av ett råtrevligt par som heter Jenny och Chris och jag hoppas verkligen att de ska få snurr på sin bissniss. De har smarriga crepes och grymt gott kaffe.

Problemet är bara att majbor ofta är så jävla inkörda på sunkiga Zenit (visst de har en finfin uteservering men nu är det vinter) som har kört i samma hjulspår sedan det öppnade. Inte ens ägarbyten lyckas rå på vare sig menyn eller den bohemiska standarden. Eller också Marmelad nere vid Mariaplan, där man nästan får betala med sina organ för att ha råd med en macka och kaffe.

Lev på kanten. Våga prova något nytt. Jag tror ni kommer att gilla det.

Daniel Olofssons mamma

Donny skrev häromdagen om en telefonist hos polisen som har en rivig, djup, tantporrig röst. Han refererade till; den där kompisens lite för heta mamma. Kompisen som alla, helt enligt naturlagen, någon gång har haft. Det fick mig att minnas.

I mitt fall var det en kompis som hette Daniel Olofsson som hade gårdens hetaste mamma. Jag gillade inte Daniel Olofsson något nämnvärt. Han var tråkig, barnslig och rätt dum i huvudet. Egentligen var han min lillebrors kompis, men jag kunde inte låta bli att umgås lite med honom jag också. Då visste jag nog inte riktigt varför, men såhär i efterhand inser jag att det var för att kunna flukta på hans spännande morsa. Hon hade en oförklarlig dragningskraft. Omöjlig att förstå innan ens elvaåriga kulor fallit ner, men som man känner.

Daniel Olofssons mamma var ensamstående. Hon hade mörkt hår i en rockig frisyr (på det pudelrockiga sättet), hade alltid syndigt rött läppstift och matchande nagellack, ljusa tajta jeans och något djurmönstrat upp till, under sin mc-jacka. När de andra mammorna släpade omkring i snowjoggings långt in på försommaren, bar Daniel Olofssons mamma högklackat eller fräcka boots året om. Hela hennes uppenbarelse var en raffig (lite trashig) blandning av liderlighet och ömt moderskap. Kanske var hon lite yngre än de andra mammorna. I alla fall verkade det så.

Jag älskade hur hon brukade sticka ut huvudet från köksfönstret och ropa, med sin erotiskt hesa stämma, efter sonen när maten var klar. Det var alltid spännande att följa med hem till Daniel Olofsson. På helgerna brukade hans mamma vädra sina sängkläder på balkongen och hemma gick hon ofta runt i bara trosor och linne. Dessutom hade hon eget körkort. Lika ofta som de andra barnens mammor kom släpande på matkassar, kom Daniel Olofssons mamma gående med en ny man som fick ha handen i hennes bakficka. Hon gillade män som såg ut som Mel Gibson i Dödligt Vapen. Min egen mamma gillade Fredrik Belfrage, men han fick aldrig ha handen i hennes bakficka, då hade pappa blivit arg.

När Daniel Olofssons mamma var glad var hon gladast av alla, när hon var allvarlig såg hon djupt deprimerad ut. Daniel Olofsson träffade nästan aldrig sin pappa. Plötsligt en dag hade de flyttat. Bara sådär.

Kanske är det Daniel Olofssons mamma som jobbar i polisens växel. Man vet aldrig.

Temperament

Jag hittade det här fantastiska klippet hos Annlouise:



Jag gillar henne. Hon har ett skönt temperament och vägrar att misslyckas. Hon satsar ihärdigt för att lyckas hålla tonen och tar ingen skit. Inte ens från sig själv. Hon kommer att gå långt den här tjejen. Troligen inte som sångerska dock. Men kanske som projektledare på en reklambyrå!?

Kanske tycker jag om henne extra mycket om henne, eftersom hon påminner så mycket om mig själv. När jag spelar Playstation.

Jag ligger i fejd

Med min egen kropp (igen).

Mig veterligen är jag den enda personen av manligt kön som lyckats gå upp i vikt av att vara pappaledig. Alla andra brukar vara ute och gå mäktiga rundor så att kilona bara rinner av. När jag gick hem hade jag tränat som ett litet as i ett över ett halvår för att vara en ultrafit lattefarsa redan från start. De första veckorna gick jag också mäktiga rundor och kände mig allmänt hälsosam. Det kändes bra att tillhöra de sundas gäng. Mitt livs bästa tid. Men en semester med tillhörande dekadent livsstil senare, samt fortsatta unningar av livets goda (öl, pizza och allt som kolhydratsdjävulen lockar med), sitter jag plötsligt här och har tappat alla koncept. Jag känner mig fet, blek och orkeslös. Jag är på god väg att bli ett vrak.

Ja ja ja, jag vet att jag har gnällt och gnytt innan, men vad fan ska jag göra då tycker ni? Bara acceptera? Kanske det. Viljan har flytt landet och karaktären har gått och självdött. Min vän Mats tycker att jag ska bli vän med fetman, välkomna den och bli trivsamt fet. Lätt att säga när man driver en matblogg, men det kanske är precis vad jag borde göra. Därför har jag börjat spana lite på tjockisar. Inte på det perversa sättet, utan bara för att kolla vilken typ av hull jag ska satsa på. Det finns ju så många olika sorters sätt att vara fet på.

Drömfetma

Som av en händelse har det i dagarna varit en massa surr kring den nya filmen om Cornelis Vreeswijk. Jag sitter och tittar på gamla klipp och då slår det mig. Det är så fet jag ska bli. Sexigt fet som Cornelis. Enorm men ändå fast liksom. Han var så rörlig och såg svinkool ut vilken stass han än hade på sig. I ett klipp hade var han extra het, med en tajt syntetpolo och en lagom rymlig skinnjacka. Han var hundra gånger tjockare än jag men gick ändå runt och såg bekväm ut. Hans fetma var inget hinder. Det var en tillgång. Hur många kan säga det och samtidigt stå raka i ryggen?

Nu ska jag bara övertyga J om saken. Jag sa det till henne igår men hon verkade inte helt med på det (än). Frågan är hur man blir sådär fast. Jag har ju en tendens att bli lös. Det måste ju rimligtvis gå att styra.

Copyporr

Då och då ryser jag upp gåshud av reklam. Jävligt sällan men det händer och då är det jävligt bra. Tidigare i år presenterade min kollega (el guapo) mig för den mest intressanta mannen i världen. Sedan dess har jag varit kär.

Storytelling när det är som bäst.

Fryspåsen – bajsluktens fiende nr. 1

Jag har tidigare skrivit om hur jag aldrig kan vänja mig vid att byta bajsblöjor. Jag hatar det. Den mognad många säger kommer med ett föräldraskap, tror jag i själva verket kan vara den skada som uppstår när ens hjärna måste processa de mängder av traumatiska synintryck, från all avföring man tvingas möta och hantera varje dag. Det kan rimligtvis inte vara ofarligt. De människor som fnyser lite nedsättande och med en närmast nyfrälst övertygelse hävdar att man vänjer sig, är troligen de stackare som haft barn med högeffektiv tarmfunktion. De har helt enkelt blivit så avtrubbade inför ohygglighet att de inte längre kan ha ett empatiskt förhållningssätt till andra människors umbäranden. Eller så är de bara sjuka i huvudet.

Men det finns något i blöjbytenas bakvatten som är ännu värre. Något lömskt som sakta bryter ner och söndrar hela ens begreppsvärld. Jag talar om den där toppnoten av sur bajs som i vårt fall ha välsignat sovrummet med en alldeles ny doftkaraktär det senaste året. Det är blöjsopen som är själva epicentrum. Dess utsläpp lägger sig tungt som radon i hela rummet och sätter sig som kladdig marinad kring flimmerhåren. Jag blir lika modstulen varje gång jag kommer ner till sovrummet och möts av den passivt agressiva stanken. Den förstör allt som är vackert och mördar allt som är glatt.

"Men byt påsen då din jävla lipsill", säger ni. Ett lika bra pepp som att säga "skaffa ett jobb" till en arbetslös person. Det håller inte att springa ut på gården till soprummet med blöjpåsen varenda jävla gång T hart lagt en paj. Det funkar inte heller att ha blöjsopen någon annanstans än i direkt anslutning till skötbädden, och nu råkar den vara i sovrummet, eftersom vårt badrum är ungefär lika ljust och rymligt som en garderob. Och då pratar jag inte om Mariah Careys skogarderob som lär vara en paradvåning i sig, utan om en vanlig jävla svenne-PAX från Ikea. Det skulle helt enkelt bli ett logistiskt helvete. Så vi har lidit. Tänkt att vi bara får bita ihop och härda ut i svavelgruvan ett par år till.

Så läste jag emsters alldeles briljanta lösning på samma problem. Det är lika revolutionerande som idiotlätt. Fryspåsar. Att jag inte tänkt på det själv är ett mysterium. Jag menar, jag knorrar ändå om det här varje dag. Hjärnan är ett mysterium. I alla fall. Man lägger varenda liten blöjjävel i en tätsluten fryspåse innan man dumpar paketet i den lilla läckande reaktorn. Det minskar tydligen lukten med ungefär en miljon procentenheter och eftersom varje blöjbarnsfamilj ändå redan bidrar till sopberget med ungefär samma omfattning som en medelstor tillverkningsindustri, är det bara att köra så det ryker tycker jag.

Högst upp på inköpslistan: En pall fryspåsar.

Sovmorgon surprise

Klockan är halv elva. J ligger och sover. Därför har jag roat mig med att byta ut skrivbordsbilden på hennes dator till det här piffiga motivet:



(Och som vanligt är det inte killen som har skrivit inlägget som är med på bilden.)

Betongbarn

Vi bor inte i city. Vi bor i Majorna som ligger lite utanför stan, men som inte riktigt är ute på landet ändå. J växte upp utanför Laholm och när jag själv var liten var vi ofta ute på landet. Vi hade en sommarstuga ute bland åkrar och ängar, och där mormor bodde var det bondgårdar och djur som var de närmsta grannarna. Jag fick tidigt perspektiv. Det bästa av båda världar.

Igår när jag och J var ute på en liten promenad med barnen, blev det tydligt att det där med perspektiv inte kommer av sig själv och att vi måste göra något akut, om inte de ska bli inbitna citykids utan något som helst förhållande till djur och natur.

Juniorette (S) är snart sex år och lilla T har precis fyllt ett. Vi lekte inne på våra gårdar och S som är en fantastisk storasyster och jättefin med T i alla lägen (nästan) har själv tagit på sig ansvaret för att lära sin lillasyster allt om den stora vida världen. Hon är ju så världsvan och eftersom T har ett något begränsat ordförråd bestående av pappa, mamma och titta där har S insett vikten av god pedagogik. Det är ren underhållning att se hur hon sätter sig på huk, pratar långsamt, svinhögt och välartikulerat som om vore T en lomhörd, dement nittioåring. T älskar sin storasyster och bekräftar henne alltid med att skratta lyckligt åt allt hon säger, även när hon får skäll.

När S hade tröttnat på lekstugan och sandlådan försökte hon peppa T till att gå vidare. Vi bestämde att vi skulle gå och hämta ett paket i affären, och precis när vi ska till att lämna innergården börjar S skrikmotivera för T att släppa plastkrattan och hänga med.

– Kom T, vi ska ut i naturen nu! Det blir roligare för dig, det finns ännu mer att göra ute i naturen.

Den "natur" S syftade på består alltså av Majorna, med kullersten, spårvagnstrafik och några träd här och där planterade vid trottoarkanter. Jag och J tittade på varandra. Vi hade insett exakt samma sak. Vi håller på att uppfostra betongbarn. Barn som kommer leva i villfarelsen att Slottsskogen är vildmark och kolonilotter är lantbruk, om vi inte gör en insats. Vi måste göra något kvickt.

Tvillingar – bara deras mamma kan höra skillnad på dem

Håkan Hellströms nya platta har gått het här hemma på sistone. Jag gillar'n. Tio år. Det är lång tid att hålla som artist. Och så går en ny film snart upp på biograferna:



Se trailern här:

Ett brev till Spiderchick

Hej!

Jag tror att du (och dina läsare) missupfattade mitt inlägg rätt så jävla mycket. Förvånansvärt mycket. Eftersom det ramlar in så mycket bitska kommentarer från ditt håll kände jag mig nästan tvungen att gå in på din blogg igen. Där läser jag att vi har en bloggbeef. Nej, det har vi inte. Den kommer du få driva själv om du känner för det.

Låt mig klargöra några saker:

- jag framställer inte dig på ett vidrigt sätt.
- Jag spyr inte galla över dig.
- Jag hatar absolut inte dig, jag vet inte ens vem du är.
- Jag har INGA som helst problem med dig som person.
- Inlägget nedan handlar INTE om dig. Du råkade bara bli en del av det i rena farten.
- Jag antyder INTE, som du påstår i din blogg, på något sätt att du skulle vara en "hjärndöd, fånig liten brud, en bimbo utan något som helst intellekt".
- Jag spekulerar INTE överhuvudtaget i hur roligt eller tråkigt ditt liv må vara.

OK?

Det jag gjorde var:

- Jag skrev ett inlägg om att byta bloggbokmärken OCH hur skönt det är att rensa bort bloggar som bara är slöseri med tid/liv att följa.
- Jag nämner dig som det perfekta exemplet, eftersom jag länge haft dig i min reader men verkligen inte kan förstå underhållningsvärdet.
- Jag beskriver med en något raljant ton, tydliga exempel och några öppet effektsökande överdrifter varför din blogg tråkar ut mig.
- Jag skriver klart och tydligt att jag INTE har något horn i sidan till dig. Att du säkert är en jättebra tjej. Trevlig och allt.

Hur kan du tolka mitt inlägg som hatiskt?

Jag uttrycker bara min högst personliga åsikt om din blogg i ett inlägg som inte ens är riktat till dig. Inte heller länkat. Och ja, jag tycker verkligen att den är astråkig. Jag vet att jag inte behöver fortsätta läsa, jag kommer inte att göra det heller. Du skriver aldrig (i mina ögon) något intressant, kul, allvarligt etc. Du skriver, som jag påpekade, rena statusuppdateringar. Perfekt för Facebook. Dåligt för min reader.

Slutligen. Jag sätter mig inte över ditt bloggande. Du skriver om precis vad du vill. Jag kommer inte opponera mig (eftersom jag inte kommer se inläggen igen). Det var lite det den delen av mitt inlägg gick ut på. Att jag säger upp prenumerationen. Jag pallar helt enkelt inte. Däremot är det fantastiskt att dina läsare finner så stort nöje i dina texter. Jag berömmer dem ju till och med i mitt inlägg. Maken till lojala läsare har jag aldrig skådat. Bloggläsarnas marinsoldater. De kan verkligen ta emot hur mycket som helst.

Vem vet. Kanske kommer du till och med tacka mig en vacker dag. Din blogg fick ju verkligen en kickstart nu. Det är för övrigt det första roliga inlägget jag har läst från dig (det tycker uppenbarligen dina läsare också). Jag kommer att spara ner det tillsammans med kommentarerna och läsa när jag känner mig lite hängig.

Ps.
Fin bild förresten. Är den ny eller är det samma som du alltid använder? :)

Saker man kan göra tillsammans – byta bokmärken

Igår kväll satt jag och J vid var sin dator och bytte favorit-google-reader-prenumerationer. Jag fick Försök att inte se så snygg ut, Anders Annikas och Ett mercyfuck i Svensonville av henne. Hej på er! Ska bli kul att följa era liv. I utbyte fick hon Mitt eget jävla Narnia, Miss World och Jonas-AD (vilket i sig är helt sinnessjukt att hon inte redan hade).

Det är trevligt att få tips och byta bokmärken. En underskattad form av socialt umgänge. J anklagade mig för att sitta och trycka på guldet länge länge innan jag bjuder på länken. Det stämmer. Jag vill helst hinna bekanta mig lite först. Känna att jag har lite koll och inte bara kasta iväg ett tips hur som helst. Det kan sluta illa. Jag vill att det ska kännas att tipset kommer från mig. När jag väl gillar en blogg så är det inte fråga om tips längre. Då tjatar jag in den bloggen tills J antingen lägger till den, eller blockerar den för alltid av ren princip.

Sedan passade vi även på att göra en liten städning i våra readers. Det är som att rensa öronen. Skönt när man gör det och ännu skönare efteråt. Vi hetsade varandra att att offra. Det var kul. Jag fick henne att avsluta några, hon fick mig att avsluta några och så avslutade vi en tillsammans. Mysigt. Det är så obeskrivligt jävla skönt att avsluta prenumerationer på sånt som man råkat lägga till av slentrian, kanske på tips från en osäker källa, eller där man helt enkelt fallit offer för grupptryck. En sådan prenumeration man ångrar varenda gång en fetmarkerad siffra dyker upp framför bloggnamnet i readern. Som Spiderchick till exempel (jag länkar inte eftersom jag bryr mig om er). Jag fattar faktiskt inte ens hur hennes blogg hamnade i min reader från början. Hon är säkert en jättebra tjej. Trevlig och allt. Jag har verkligen inget horn i sidan till henne. Men herre jävlar vilken rövtråkig blogg hon driver. Det känns farligt för intellektet att titta in hos henne. Jag gjorde ett snabbt svep och hittade verkligen inte ett enda inlägg med någon form av substans överhuvudtaget.

För mig finns det två stora mysterier med Spiderchick. Hur orkar hon blogga över huvudtaget om det enda hon har att skriva är massor (verkligen massor) av statusuppdateringar om soffmys, tacokvällar, top model och så vidare? Jag måste tipsa henne om facebook. Vidare formligen lassar hon in bilder på sig själv där hon i 99% av fallen gör en tokig min och/eller peacetecken samt en fräck pose. Craaaaazy. Eller så föreställer bilden en redovisning av vad hon just handlat i mataffären...
– Öhh, kolla här. Jag skulle bara köpa mjölk va, men det blev visst sylt, keldasåser, bröd och lite annan skit istället. Men ingen mjölk. Jag glömde mjölken. Fatta knasigt. Stor igenkänning va?

Det andra mysteriet är hur hon kan ha så in i helvete många besökare. Seriöst. Hon hade 35 kommentarer på inlägget med bilden på matvarorna. Vad är det för människor egentligen? Troligen de mest lojala människorna i världen. Jag vill inte vara taskig, men det är exakt den typen av bloggar som gör att jag har ont i käkarna när jag vaknar på morgonen.

I alla fall. Nu är allt uppstyrt igen. Ordning på loftet. Nya fräscha bloggar, gamla godingar och annat löst pack. So fresh and so clean.

Sportätaren – Edward Cookie Jarvis

Efter att ha levt med internet i snart femton år trodde jag faktiskt att jag hade sett det mesta. Eller i alla fall att jag inte skulle häpna så många gånger till. Men så fick jag via Ron Obvious nys om Edward "Cookie" Jarvis, en amerikansk superstjärna, vars gebit är att äta mat. Massor av mat. Det låter kanske inte så mycket för världen, eftersom övervikt generellt sett redan är ganska så förknippat med befolkningen i det stora landet i väst. Men det här tar kakan, bokstavligt talat.

Oftast när någonting har nått en nivå som är såpass absurd att hjärnan inte riktigt klarar av att filtrera informationen på naturlig väg, brukar många av oss avfärda det med kommentaren: Bara i USA. Inte så konstigt med tanke på att det är landet där precis allting är tillåtet i jakten på lite stjärnglans. Vi har liksom vant oss vid att de beter sig som ett kolossalt ADHD-läger. Alla medel är sanktionerade i strävan efter nästa titel. Det är som att de i brist på en egen historia är så hypermaniskt inställda på att bli bäst, mest och värst – oavsett vad det råkar handlar om.

Skitsamma om det gäller rymdäventyr, idrott, patriotism, allmänt knäppa företeelser eller meningslöst övervåld. Kommer det en liten finsk uppstickare på skolmassakerfronten kan man ge sig fan på att det dröjer högst två dagar innan bucklan är tillbaka på andra sidan Atlanten igen. Allt är en sport. Eller kan bli åtminstone.

Precis här kommer Cookie Jarvis in i bilden. En självutnämnd amerikansk patriot, överviktig mäklare, familjeman och viktigast av allt; idrottshjälte. Elitrankad sådan. Hans gren är ätning som i att Ä-T-A mat. Skratta ni, men han klassas som en av de stora – en titan bland världens alla gourmander. Han har byggt hela sitt liv och karriär på sin ultraelastiska magsäck. Han gör det för ära och berömmelse, men främst gör han det för Amerika. Helt utan ironi säger Cookie Jarvis att han stöttar de amerikanska trupperna från hemmafronten (eftersom han inte kan vara på plats) genom att visa sina "true colours", vilket i hans fall råkar vara en do-rag med den amerikanska flaggans mönster och en svart rock där han låtit trycka sina ätarmeriter (en masse) i guld på ryggen. "U.S.A all the way". Han tycker på riktigt att han är en riktig hjälte. Hans fru också. En ganska skev bild av heroism (kan jag tycka) är den som baseras på att hur väl man pallar sätta i sig 40 varma mackor på tid.



Jag vet inte om jag ska skratta eller kväva mig själv med en plastpåse när jag ser hans fru berätta att han brukar svepa in sig i den amerikanska flaggan och bära Uncle Sam-hatt. Att han vill göra det för sitt land. Det och ära varmkorv i gross. Och där kom nästan en tår.

Nä, sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv finns det nog bara en titel Cookie Jarvis verkligen har chans på. Ofruktsamhetens furste. Jag skulle inte tro att tärande kan få en bättre omslagspojke. För om man bara är bra på en sak här i livet, och det råkar vara att sätta i sig matportioner, stora nog att föda medelstora afrikanska samhällen i månader. Är det då inte den yttersta graden av cynism att medvetet utveckla den talangen? Vi snackar om en kille som med största sannolikhet snart kommer att äta upp det amerikanska "vårdsystemet" med en kostnad på ca. 200 000 dollar om dagen. Samtidigt; den amerikanska drömmens vägar äro outgrundliga. Glöm inte det.

Så kommer då klippet som får mig att häpna. Det är från underhållningsformatet "Eats of strength", vilket bara genom namnet ger mig ett obehag som sitter kvar en dag:



En frodig kille (Cookie Jarvis) sitter på knä i ett litet altare framför ett bord med majskolvar. På sig har han sin karaktäristiska huvudbonad. Runt omkring sig har han välfyllda läktare med en upphetsat vrålande publik. Vi hör sportkommentatorer som tar sin uppgift på större allvar än radiosporten gör under fotbolls-VM. Vi får se tv-grafik som redovisar tid, formkurvor och nuvarande status. Atmosfären byggs upp av precis samma perversa komponenter som antikens gladiatorspel.

Signalen går och kämpen börjar systematiskt skalar loss majskorn med samma precision som en popcornfabrik. Han frossar i dem. Kommentatorerna går på om Cookie Jarvis olika tekniker. De berömmer hans effektiva skrivmaskinsteknik, där han för den smöriga kolven fram och tillbaka mellan läpparna i en rörelse som närmast påminner om valsen på en skrivmaskin. Vi bjuds på ätartävlingskuriosa och det briljeras med fakta om när Cookie Jarvis erhöll sin do-rag, samt fabuleringar om hur mycket svett som har runnit genom den under alla år som ätarmästare. Tiden börjar rinna ut och Cookie Jarvis känner pressen. Det går inget vidare idag och i ren stress går han över till sin specialutvecklade rotationsteknik där han våldför sig oralt på kolvarna. Glädje har aldrig varit så frånvarande som i Cookie Jarvis blick. Han ser lika blaserad ut inför sin uppgift som jätten i Jack och bönstjälken, där han sitter och utför världshistoriens mest kärlekslösa löpandebandavsugning. Hans ansikte täcks av kletiga majsrester men han kunde inte bry sig mindre. De avverkade kolvresterna släpper han med en kraftlös hand i en vidrig liten uppsamlingskorg. Och publiken hejar på. Outtröttligt. De till och med räknar ner de sista sekunderna trots det uppenbara, att Cookie Jarvis kommer misslyckas och hamnar långt under rekordet. Var det ett stjärnfall vi just fick bevittna månne?

Jag hör vad ni tänker. Bara i USA.

Boffar'n

Appropå anagram, så läste jag för ett tag sedan miss universums lista över godlukter, och insåg att jag (och hon) har vad man skulle kunna kalla en dieselnarkomans doftpreferenser.

Jag ska tanka bilen idag. En tillställning som skapar kluvna känslor. Min plånbok hatar det lika mycket som min näsa älskar det. Doften av bensin va. Så jävla smarrigt. För att inte tala om riktiga hjärndödare som tuschpennor, starkt lim, nagellack, Tipp-ex, lacknafta and the list goes on...

Man skulle kunna tro att jag är bara ett socialt sönderfall från att bli heltidsboffare, men så hårdgillar jag ju även mer oskyldiga lukter som gubbtvål (cederträ), kebabpizza och bebis.

Anagram

Var och såg Joakim Pirinen igår. Han hade gjort en massa anagram på sitt namn. Så det ville jag med testa. På mitt eget namn alltså...

laserkanonsmide
nasalrikedomens
dieselnarkomans
melodiernas sank
romelandas kines
sorlande anemisk
askim annorledes
diakonernas slem
klasen domineras
demonernas ilska
nomadernas kisel
sidornas lekamen
kolans minerades
en smakernas idol

Gore-Tex-pappor

Under min pappaledighet har min sedan tidigare redan dåliga inställning till Gore-Tex-pappor verkligen cementerats. Jag hatar dem. De får mig att känna mig dålig. Och det gillar jag inte. Alls.

Det finns inget värre än att komma springande i ett ösigt isregn med sin ofodrade trenchcoat och mockaskor lika täta som ett durkslag, och behöva möta blicken från ett sådant där redigt as med fleecefodrade friluftskläder i vindtätt och regnavstötande material. De tittar på en som den idiot man är och jag får en sådan lust att bara skrika dem rakt i ansiktet. Skrika att jag minsann har både mössa, vantar och en snygg vinterparkas hemma på vinden, men att fulhösten överrumplade mig och att jag tyvärr inte hunnit än plocka ner dem än. Skrika att när jag väl gör det så kommer jag att klara vädret lika bra som dem men UTAN att se ut som en jävla kuk i biege Gant-keps, knallorange bergsbestigarjacka, prasselbyxor och ett par grova kloakskor av Gore-Tex.

Jag vägrar att klä på mig en mundering värdig en Mount Everest-expedition, bara för att jag ska ut en sväng på lekplatsen och leka lite med med mina barn. Vad fan är grejen med det? Det är inte så att de där Gore-Tex-papporna leker mer med sina ungar än oss andra. Oftast står de bara där och ser ut som som en hög passiva Göran Kropp, medan de lojt puttar på en gunga eller med största försiktighet daddar lite hink och spade. Jag ser dem aldrig vada i skiten. De bara visar att de SKULLE kunna göra det. Att de är lite bättre. Bara för att de tekniskt sett skulle klara sig bättre än jag om vi plötsligt beamade våra arslen till Antarktis.

Ärligt talat. Man behöver faktiskt inte handla för tjugotusen spänn på Naturkompaniet för att kunna ta sig till Ica med en barnvagn. Och man behöver utrusta sig med isdubbar och en iridium-telefon för överleva en stund på Plikta. Inte på sommaren. Inte på vintern. Aldrig.

Idag är ingen vanlig dag, för det är...

Jaha, så var man 34 år. Äntligen. Vilken drömålder.

Hade ni varit här hade jag bjudit på tårta. Kanske. Och sprit. Nu får ni nöja er med (som jag tidigare nämnt) ledmotivet till den här och alla kommande bemärkelsedagar. Och det är minsann inte kattskit. Håll till godo...