måndag, september 27, 2010

Jackan från Somalia

Ibland när J har svårt att somna brukar hon be mig berätta någonting "kul" från min uppväxt. Med kul menar hon aldrig en framgångssaga, som slutar med hur jag blev hett villebråd bland tjejerna och halvt ihjälluggen, vilket är tur med tanke på att utbudet av just de historierna är en aning begränsade. J vill höra om mina tröstlösa försök att bli en häftig kille – fruktad bland män, åtrådd bland kvinnor. För de historierna slutar aldrig som på film.

Det här är en av hennes favoriter...

Nä, jag hade ingen större framgång hos det motsatta könet när jag befann mig i livets känsliga ålder (puberteten). Snarare motgång. Det hjälpte liksom inte hur mycket jag ansträngde mig för att synas. Jag hade alltid kompisar som syntes bättre. Deras äldre bröder eller systrars koll på musik och mode gav dem snålskjuts runt de värsta minfälten. Jag förblev osynlig. Ända tills jag fick min första jeansjacka. Men det skulle inte bli riktigt som jag hade tänkt mig...

Någon gång i början av högstadiet var det jeansjacka som gällde. Alla fräna hade jeansjacka. De allra tuffaste hade till och med klippt av ärmarna och trätt västen på sin ännu häftigare mc-jacka från Shock. Men det var att sikta lite väl högt. Det visste jag. Om jag mot förmodan skulle lyckas tigga loss pengar till en jeansjacka så gjorde jag nog fan bäst i att inte stympa den. Chansen att jag under samma livstid skulle belönas med ytterligare en jacka, i skinn dessutom, var ungefär lika stor som att Leif "Loket" Ohlsson skulle ringa och erbjuda min farsa sitt jobb på Bingolotto. Det skulle helt enkelt bara bli väldigt kallt om armarna den hösten.

Jag tjatade och tjatade. Levi's skulle det vara, eller möjligtvis Lee. Mycket viktigt. Det fanns några sorgliga stackare som hade fått Crocker men det var hästskit, det visste alla, de hade något sämre passform och inte alls lika snygga sömmar. Då kunde det nästan kvitta.

En dag när jag kom hem från skolan stod en stor kasse på bordet och väntade på mig. Adenmarks stod det på den. Det var illavarslande. Adenmarks var en butik för människor som var färdiga med mode. Jag hade tidigare fått ett par Lee-jeans därifrån, med passform för en brasseröv iklädd blöja. Det såg bokstavligen ut som att jag hade gått på toa i brallorna under en veckas tid när jag hade dem på mig. Som tur var hade pinan blivit kort för redan efter första tvätten hade ett stort fult hål uppstått mystiskt på ena byxbenet. Jag kände hur en klump i magen svällde upp från storleken av en liten pingisboll till ett tungt bowlingklot på en sekund. Mamma deklarerade glatt att de minsann hade varit och köpt en jeansjacka till mig. Joråsåatte... de hade minsann hört bön, men att jag borde fått vara med och välja existerade inte i deras begreppsvärld. Nu var det som det var och jag kunde bara gilla läget så jag svalde hårt och tog några stapplande steg mot påsen. Den såg stor ut. Oroväckande stor. Om den inte innehöll minst fem klädesplagg så var det mycket jeansjacka för pengarna som låg och lurade på mig. Så mycket fattade jag.

Jag öppnade påsen och kikade försiktigt ner i den. Som för att dämpa fallet. Det hjälpte inte. Det första jag möttes av var synen av ett bylte i stentvättad denim. Det såg allvarligt syraskadat ut men min hjärna hann övertyga mig om att bara det var en Levi's eller Lee, så skulle det nog gå att rädda, med tillräckligt många tygmärken. Darrande lyfte jag upp jackan ur påsen som vore det en truppmina jag höll i mina händer. Det sista hoppet släcktes när jag vecklade upp den. Jag kände hur mina ögon började tåras och sedan blev allt bara svart.

Det var ingen Levi's. Det var ingen Lee och inte ens Crocker. Det var inget som ens med Tim Burtons fantasi kunde likna den tajta midjekorta modell man skulle ha. Passformen var mer som en jutesäck med ärmar. Mamma hade tyckt att det var bra om jackan täckte rumpan, nu när det började bli kyligt i luften och allt. Nog täckte den rumpan alltid. Den hade kunnat täcka ett hästarsle. Men det var inte allt. Det värsta av allt var att jackan hade resår både i nederkant och vid ärmsluten. Resår! Hur i helvete hade det gått till?

Allt jag ville ha var en jacka som skulle göra mig lite tuffare. Eller inte ens tuffare egentligen. Lite mer vanlig hade räckt gott. Istället gick jag nu omkring i en jeansjacka så anskrämlig att den inte ens skulle duga till akut u-landshjälp. Jag kunde riktigt se framför mig hur in i helvete förolämpad den lille somaliern i tredje världen skulle bli när han förväntansfullt öppnade sitt klädpaket och fick syn på min jacka. Han skulle flippa och i vredesmod skicka tillbaka skiten åter avsändare. Och för allt jag visste kunde det mycket väl vara exakt så den hade hamnat på Adenmarks och sedan i min ägo.

Som jag hatade den jackan, men mitt samvete vann över min heder. Jag visste att mina föräldrar bara ville mig väl så jag bar jackan trots allt. Jag försökte minimera skadan genom att sy på ett par Judas Priest-märken, töja ut ärmarna och dra nytta av den nedre resåren genom att vika upp hela jackan i midjan. Det såg givetvis helt vansinnigt ut. Hade jag varit i myndig ålder hade jag nog blivit tvångstilldelad en god man.

Från att inte ha synts alls var jag plötsligt självlysande. På det dåliga sättet. Alla hade sett killen med "jackan". Jag blev stans första somalier. Gud vet att jag hade gängligheten. Ett par lite för korta ballongbyxor, vita tubsockar och ljusbruna loafers och jag skulle kunnat bli världens bästa Kat-smugglare, och kanske lyckats skaffa damer den vägen. Men det här utspelade sig i ungefär samma veva som Ny Demokrati staplade backar och penetrerade landets alla missnöjda småstadsbor med sin populism, vilken innebar att min somaliajacka blev en ungefär lika värdefull tillgång som ett övergivet skalbolag. Att jag överhuvudtaget skulle nå minsta lilla framgång hos någon levande person med slida, var lika troligt som att skolans hetaste tjej skulle börja kila stadigt med någon från särskolan.

Det blev extra tydligt en dag när jag och min bästa kompis kom cyklande längs en lång cykelväg. Jag lite före honom. I mitten av cykelvägen fanns en bänk och just den här dagen satt två donnor vi aldrig hade sett innan. De såg häftiga ut och tittade på oss och viskade i varandras öron. De fnissade lite och jag kände att det faktiskt inte var min jacka den här gången. Kanske fanns det hopp ändå. Med samma oförtrutna iver som alltid rätade jag upp mig och försökte verka lite skön och kool på min cykel (blå skottet). Jag kan fortfarande avundas mig själv uthålligheten jag hade på den tiden. Den var som en OS-fackla. Slutade aldrig brinna, trots att jag blev bränd gång på gång.

När vi började närma oss ropar den snyggaste av dem "Hallå snygging, kan du stanna lite?". Jag trodde knappt mina öron. Drev hon med mig? Jag tittade henne i ögonen och hon verkade faktiskt helt allvarlig. Innan jag hade hunnit svara ropade hon igen. "Hej, vi tycker du är så jävla snygg, kom hit". Hon skojade inte. Det här var min chans. Nu var det min tur. Jag kände det och när jag vände mig om mot min kompis med en frågande min väste han "Men stanna då för helvete". Mitt hjärta klappade på som en dubbelkagge och när vi precis kommit i höjd med tjejerna bromsar jag in tvärt och säger "Tjena, vad ville ni?". Då hände det som inte fick hända men som hände allt för ofta. Den snyggaste tjejens kompis tittade förvånat på mig, sedan på min kompis och så på mig igen. "Öh, inte du. Vi menade han (nickande mot min kompis) fattar du väl. Stick!"

Utan att säga ett ord började jag cykla iväg. Min kompis stannade såklart. Ragg gick före allt. Så var det bara. När jag hade kommit en bit hörde jag hur en av tjejerna ropade "Du, snygg jacka förresten".

Och det var sista gången jag tog på mig jackan från Somalia.

52 kommentarer:

Doktoranden sa...

Hahaha, jag har skrattat så tårarna trillat! Tack! Och god natt!

Ewa sa...

Hahaha! Det här känns igen! Men för mig handlade det fan i mig om allt mellan skor och födelsedagspresenter till kompisar som mamma så omtänksamt köpte. Vi bodde på landet med närmaste affär 20 mil bort, så det gick inte att komma undan...

elvis sa...

Hahahha! :)

Du gjorde min tisdagsmorgon!

Den hemska tvillingen sa...

Åååå vad mitt hjärta blöder för den här lille pojken! Och som så klokt visste att mor och far gjorde som de gjorde av godhet. Tappert!!! Men kom nu ihåg dina barnadagar när dina egna barn kommer i den åldern när "alla andra" är viktiga.

Lisa sa...

Jag skrattade så jag nästan satte frukostflingorna i halsen, du har lyckats ännu en gång!
Tack!

Jo tjena sa...

Hahaha herregud får nästan andnöd av skratt!

Sofia sa...

En komikers uppväxt :)
Sjukt bra.

niklas sa...

urk, jag känner igen mig för väl... Men jag tog ändå tag i det relativt tidigt och förbjöd min kära mor att köpa kläder till mig.

De gånger det ändå hände så sa jag rakt ut "det här kommer jag inte använda, har du kvitto så jag kan köpa ngt snyggt" det hjälpte. Idag kan jag ju förstå på ett annat sätt att jag inte var snäll på något sätt, men det är en hård värld i den där åldern. Äta eller ätas, och då får föräldrarna gå som collateral.

Anonym sa...

Det hade blivit bättre om du inte hittat på(?) det där sista med tjejerna på bänken.
Det hade blivit trovärdigare, och dessutom inte så långt...

Sedan trodde jag att sådana som du visste att man inte skall tala så där cyniskt om somalier? Du måste försöka hålla en rak linje i integrationsfrågan, annars hamnar du bums i NyD/SD-facket och där vet vi alla att du inte vill vara.

ls sa...

Underbar historia! Tack! Minns känslan från tonåren när man begåvats med något plagg som inte fyllde normen....

Fifi sa...

Åh, fy vilka hemska minnen du drog upp nu! Min pappa hade väldigt bestämda åsikter om jackor när jag växte upp. Han tyckte att jeansjackan var det perfekta plagget och jag bara hatade den, den var stel och obekväm. Dessutom fick jag ofta ärva jeansjackor som var stora som säckar på min tunna kropp. Varje gång jag hade växt ur en jeansjacka hoppades jag att jag skulle få någon annan jacka, men nej, jag fick alltid en ny jeansjacka.

Eller på högstadiet när alla andra hade jättetuffa vinterjackor, typ bulliga dunjackor och sånt och jag fick en oljerock! Kan du tänka dig?! Jag ville bara sjunka genom marken där jag gick omkring som en brittisk tant bland alla coolingar...

Anonym sa...

Hahaha, tack för dagens asgarv!! =)/ B-M

Anonym sa...

Känner igen sig alldeles för väl. Grymt bra skrivet.

Minnena fladdrar tillbaka till högstadiet i 7:an när man fått en Rosa kollegetröja med Bon Jovi tryck på och även de stentvättade jeansen med läderlappar fram på benen!!!???

Efter detta fick man allt se till att vara med när kläderna skulle inhandlas.

Jag försöker tänka på detta själv nu när min son vill vara med och handla.

You made my day. Tack

Johan I Majorna

liten B sa...

Ha ha hysteriskt skön historia. Har växt upp med bönder och där ska kläder vara funktionsdugliga, att det ska vara snyggt var inget dom tar hänsyn till :) Så nog känner man igen sig i historian lite om hur man försökte "pimpa" sina kläder...

Burgschki sa...

Nämen åh, fantastiskt historia. Fast jag får ont i magen av igenkänning när jag läser inlägget.

Anonym sa...

när ekshäringen gick ut så var det iklädd orange hellyhansen, otvättade jeans med tjafs och halvhöga moppeboots. ett rör hemkört, kletig trailerpark hockey och kromade pilotbrillor.

charmigt?/mvh exilväschötten

tessan sa...

så där höll min kära mor också på. handlade jefferson-jeans & konstiga basketdojjor på OBS!

jag har lovat mig själv att ALDRIG göra så mot mina barn, hur onödigt dyrt & hemskt jag tycker dagens mode är den dagen de vill vara hippa i plugget.

Jenny sa...

De som kämpar i motvind är de som kommer ut på andra sidan som tuffast. Så måste det vara. Min mamma köpte sockiplast till gymnastiken när jag gick på högstadiet (!), och när jag sa åt henne att det inte kommer att funka åkte hon tillbaka till affären och bytte dem mot ett par andra sockiplast. Hjärnsläpp ...

wysiwyg sa...

Ahh, underbar berättelse, du har ju författartalanger

Anonym sa...

Gå fram till de där fnissiga tjejerna på en bänk idag så tror de att du är pedofil, påtänd eller en religös fanatiker.

Framsteg?

-Luca

Anonym sa...

Haha - du har gjort även min tisdag! Jag skrattar så jobbarkompisarna undrar om det slagit runt för mig :)

Julia sa...

Ugh, sympatiskamsmärta i röven.

Anonym sa...

Ett helt undebart inlägg, fan vad bra du skriver! Men en mamma som tyckte "att sy en jeansjacka blir mycket billigare än att köpa en Levis" så smälte man inte in på Samskolan direkt. Stor igenkänning m.a.o. :-)

//Felix

Mr Elway sa...

Härligt Mike, du får avslöja mer av godnattsagorna J får!

Anonym sa...

Åh fy fan, jag döör!

"hade jag nog blivit tvångstilldelad en god man" - helt underbart

Sofia sa...

Hahahah! Ingen skriver en blogg som du! Dagens skrattfix :)

Anonym sa...

"J vill höra om mina tröstlösa försök att bli en häftig kille – fruktad bland män, åtrådd bland kvinnor."

jag förstår henne, jag vill också höra mer!

-Luca

Karin sa...

Vilket sanslöst roligt inlägg, jag har skrattat så tårarna rinner! Ohh så kul!! Jag vet precis hur du kände dig, min pappa handlade alla mina kläder på Obs!, gissa om jag fick vara hon som höll i handväskorna när kompisarna åkte DiscoJet med snygga killar.

Mimsy Galore sa...

Usch! Känner igen mig totalt. Att det var så svårt att ha rätt kläder och att det betydde så mycket.

Jag hade också på mig ful-kläder för att inte göra någon ledsen. Dessutom var de ärvda av någon äldre kusin eller nåt. Säkert i flera led.

Nästan komiskt när man tänker tillbaka på det idag.

Molly sa...

Åh vilka minnen du drar fram!
Min mamma som tyckte hon kunde sy kläder som var "minst lika fina som dom i affären". När alla småtjejer hade broderade Puss&Kram-jeans hade jag hemmagjorda broderier på mina från Epa. Trillade på vilje och slog hål på knäna så jag skulle slippa ha dom :)

el Guapo sa...

http://www.adenmarks.se/huset.html

mikebike sa...

Doktoranden: Vad kul att den kom till glädje för fler :)

Ewa: Du skulle bara veta hur många historier jag har gällande klädesplagg. det skulle bli tjatigt att dra dem alla men jag har en om ett par giraffmönstrade converse som jag kanske drar nån gång :)

Elvis: och du min nu. Tack!

Den hemska tvillingen: jag minns och har lovat mig att vara mer lyhörd men jag antar att det är föräldrars lott. att härda sina barn med god vilja :)

Lisa: haha jag blir glad när jag hör det. det var jobbigt då men kul att tänkla tillbaka på. jag har klarat mig helskinnad kan man säga.

jo tjena: haha tack hörru!

sofia: vad snäll du är. uppskattar dina fina omdömen.

Niklas: ja jag var för mesig med sånt. Jaghar än idag inte bytt en enda julklapp eller födelsedagspresent.

Ls: ja alla har vi såna historier.

Fifi: hahaha som jag flabbade. Jag kan se det framför mig. hahaha skulle vara kul att höra dne långa versionen nån gång.

B-M: vassego, och tack själv.

johan i majorna: ja det tänker jag med tänka på när mina kids vill börja välja. I viss utsträckning iaf. tack hörru.

Liten B: haha låter spännande. det får du berätta om. pimpningen av rejäla kläder :)

Burgschki: Åh tack. haha ja vi verkar vara många som har såna minnen. de flesta till och med. Kan inte du berätta nå sånt också? Tack så mycket för länkarna förresten. är det bara tre eller kommer det en fjärde?

exil: haha jättecharmigt!

tessan: ja man tänker ju det men jag inser att det även har format min värdegrund någonstans. man ska nog inte bara ge dem precis vad de vill ha jämt. även om lite bättre koll är att föredra. nu talar jag för mig själv bara.-

Jenny: hahah ja fy fan vad hård man är nu :) sockiplast fick jag med till gympan, fast i lågstadiet. sockiplast, blankshorts och en "singel" (linne).

wysiwyg: åh det var fina ord. tack så mycket.

luca: men varför i allsindar skulle jag det idag?

anonym: du får tipsa dina arbetskompisar om bloggen. jag tar gärna emot ett par läsare till :)

julia: oj hur då?

felix: tack så mycket och hahaha... fan vad rolig bild jag fick upp. Mina fördomar om samskolan gör det till ett jätteflabb :)

elway: skulle jag kunna, m,en jag tror att det skulle bli rätt tyröttsamt :)

anonym: haha tack.

sofia: tack för dina snälla ord. skrattfix, vilket asbra ord förresten.

Luca: hmm kanske det. men jag får portionera dem lite. det är påfrestande att återuppleva vissa saker igen när jag skriver ner dem ;)

karin: hahaha du, den historien skulle jag vilja höra. låter inte taget ur luften och jag fattar direkt. blir nyfiken.

mimsy galore: Javisst är det komiskt. på det där jobbiga viset. men det som inte gör en till ett nervvrak gör en säkert lite starkare nånstans :)

Molly: haha ja det är ju äldsta tricket i boken. så gjorde jag med ett par splitter nya manchester. det slutade dock med att jag hade två tygmärken som föreställde fotbollar på knäna. en klar försämring. så det tricket fick jag lägga av med :)

Nina sa...

ja herregud, jag känner precis som många andra igen mig alltför väl! Är glad att se att nån annan också har ett sockiplast trauma (tack Jenny!) jag minns fortfarande min förvirring och sedan förfäran när jag insåg att jag var den ENDA i samlings ringen i början på gympan i sjunde klass som hade sockiplast. För att inte tala om när jag tjatat om att få nåt plagg och mamma kommer hem med Klädkällar påsen och man var tvungen att låtsas vara glad. Brr. Fan vad skönt att vara vuxen! Tack för ett fantastiskt inlägg som vanligt!!

Jenny sa...

Åh, vilket roligt inlägg! Det är nåt väldigt tragikomiskt (ibland bara tragiskt) över föräldrar som ändå försöker- också blir det så fel.

Burgschki sa...

jag tror jag skrivit om mina ärvda kläder-minnen förr..och det var bara tre avsnitt. har inte sett alla själv ännu.

Anonym sa...

ja jävlar, har inte garvat så för mig själv sen anuskaffet

Madde sa...

Fantastiskt roligt. Framförallt när man bor ett stenkast lite drygt från Adenmarks. :)

Helena sa...

Underbart roligt!

Camilla sa...

Herregud vad jag skrattade när jag läste detta höll på att kvävas av skratt,fick såna flashbacks av mitt eget 80-90 tal i Mölndal my godness vad hemskt,så fruktansvärt jag var klädd och tyvärr så tyckte jag att jag var snyggt klädd jag måste varit från mina sinnens fulla bruk förstår jag idag ,det var årtionden med dålig smak så det borde vart olagligt och jag borde nog haft en god man pga det hahaha

Anna sa...

Åh jag har catchat up med senaste veckans bloggfrossa och kan bara konstatera att du är i högform! /Anna

Jonna sa...

Skönt att höra att alla föräldrar gjorde samma tabbe, men på något sätt går det inte ihop, vilka var det i så fall som hade alla de rätta grejerna? Eller inbillade vi oss bara?

Anonym sa...

Hmmm...

Är nog en av de få som fick de kläder jag ville ha tror jag. Har inte tänkt på att det kunde vara ett problem.

Jag hade turen att få en skinnpaj redan i 8:an av min snälle far, slitna jeans hade jag sedan innan (mor tyckte att jag skulle införskaffa levis men jag ville ha billiga brallor eftersom jag skejtade) som funkade bra med jackan.

Senare under det året blev det dags för ett par Martens-kängor (som då var högsta mode för de balla grabbarna på skolan).

Hade (i mitt tycke) tur med kläderna iallafall. Sen att jag hade svår mjölkmage (ungefär som på ett svältande barn man såg på bilder från Afrika) hjälpte ju inte direkt till med brudarna innan en bit in på gymnasiet och upptäckten av att ge fan i mjölkprodukter...

/Belz

mikebike sa...

el guapo: hahaha dig kan man lita på. fan vad kul.

nina: ja det är helt fantastiskt att vara vuxen och jagh tror ändå nånstans att all osäkerhet man tvingades genomlida her gjort att man känner sig lite mer säker idag :)

Jenny: ja det är det. jag misstänker att mina föräldrar kommer ta det här på fel sätt. egentligen är jag tacksam för alla upplevelser jag har fått gå igenopm tack vare mindre lyckade klädval. nu i efterhand alltså :)

hamburgskan: åh. kan du inte skicka länk. jag har missat det.

anonym: anuskaffet. det minns jag knapopt. vem är du som minns så och äöndå är anonym?

madde: gör du? bor du i stora höga? eller det kanske räknas som stenkast från stenungssund. roligt iaf att du har referensen. vad har du att säga om adenmarks då?

helena: haha tack så mycket hörru. du vet vilken cykelväg jag snackar om va? den förbi osvaldsvillorna.

camilla: shit 80-tal i mölndal. det måste varit så nära banhof zoo man kan komma i sverige :)

anna: åh vad roligt. tack för det. blir alltid ruggigt glad när någon orkar läsa bakåt.

jonna: det är vi med fel grejer som bloggar idag. de med rätt grejer har inte internet idag. de har radhus i kode.

belz: haha shit. mjölkmage. stackarn. ja vi har alla vårt lidande från de där jobbiga åren.

Bob Dobalina sa...

Det här var det bästa på länge! Shit, vilka minnen från ungdomsåren som vaknar till liv...

mj sa...

Fy satan vilket gott inlägg! Som jag garvflabbade under läsningen. Tänk det tangentbord som får ligga under dina fingrar, jag kan känna ett stygn av avund.

Anonym sa...

tänker på d m tjejerna å kommer ihåg när man satt utanför kiosken å ropade t alla nervösa killar som gick förbi "snygging, snygging" å de vände sig om varpå man skrattade å sa "tro du det va till dig lr?"

Anonym sa...

anuskaffet var my first mikebike experience, courtesy of min fru. hängiven läsare sen dess.

Anonym sa...

Fantastisk läsning, tårarna rann, med ett obehagligt igenkännande i magen. Jag fick en Sweden-väska isf Salomon-väska på min födelsedag (efter mycket tjat om ny Salomonväska), Crocker-jacka och hemmasydd gympapåse (storlek för liten). Alla hemmasydda kläder pryddes med märket "Homemade" och då den från bror ärvda bävernylonoverallen äntligen blev för liten fixades detta enkelt med extra bred resår i midjan och vips kunde jag använda den i hela två år till! Allt ackompanjerat av ett par bruna allvädersstövlar.

Jag lovar att inte utsätta mina barn för detta.

när det börjar sa...

mer, mer, mer!

Fisken sa...

HA HA HA!!! Min "somaliajacka" var snarare en Finnjacka ifrån Karelen.
Jag fick en märkeslös jeansjacka med luddigt innerfoder som vinterjacka. ALLA andra hade dunjackor.

Fifi sa...

Ja, sedan du drog upp de där minnena har jag börjat återuppleva dessa trauman, så jag får nog skriva ett långt och utförligt inlägg om det. Det blir billigare än terapi.

Grannen under är helt psycho, det är jag övertygad om nu. Särskilt som hon hörde av sig och klagade nu igen, när katterna är borta. Dunsar och knakningar nattetid, kan de upphöra? Ja, det kan de säkert, med medicin och terapi! Ev. bältesläggning och tvångströja.

Anonym sa...

Haha, skrattar så jag krampar.