Någonting har hänt i kvällspressbranschen. De flesta har nog vid det här laget vant sig vid vansinnigt överdrivna krigsrubriker med chock-, terror- och skandalsuffix. Inget man höjer på sina ögonbryn för direkt.
På sistone har jag dock lagt märke till (med stort nöje ska tilläggas) att det verkar råda någon form av jävligt störd begreppsinflation på tidningsredaktionerna. Jag undrar hur det kommer sig. Det känns som att den språkliga lekfullhet som hittills varit ganska förbehållen bloggare även spridit sig till journalistkåren.
Bara idag har jag på olika kvällstidningar (Aftonbladet, Expressen och GT) läst inte mindre än tre väldigt roliga och kreativa ordsammansättningar; chipspyromanen, staketstolpe-attacken samt sist och allra bäst baconterror. Helt seriöst. Baconterror. Det är smått fantastiskt och jag för min del välkomnar det.
Men frågan är vad språkekvilibrister som Jan Guillou, Bengt Ohlson och andra gobbajävlar har att säga om saken. Såna som brukar straffrunka sig själva sönder och samman om de blir påkomna med en felkommatering. Jag misstänker att de är präktigt onöjda med sådant oskick och förfall hos sina kollegor.
onsdag, mars 25, 2009
tisdag, mars 24, 2009
Varsel om rån
Igår fick jag ett otäckt meddelande i brevlådan. Det var ett vitt kuvert med ett brev där avsändaren kort och koncist, helt utan känslor förklarade att de planerat att råna mig den 12:e maj. Så jävla otäckt på alla sätt och vis. Avsändaren har till och med utsett plats och exakt tidpunkt. Övergreppet kommer ske i en lokal belägen på en central gågata klockan 16.40 och bytet förväntas bli 750 kr. Mer organiserat och överlagt kan det knappast bli.
Har ni hört något så sjukt?
Men inte nog med det. Vad jag förstår är det mycket möjligt att de vid råntillfället även kommer att besluta för att råna mig ytterligare en gång kort därpå och då kommer det med all säkerhet lämna djupa ärr i min privatekonomi. Fy fan.
Jag känner mig så hjälplös. Jag hatar verkligen Folktandvården och fruktar deras kallsinniga hejdukar. Tandläkarna.
Har ni hört något så sjukt?
Men inte nog med det. Vad jag förstår är det mycket möjligt att de vid råntillfället även kommer att besluta för att råna mig ytterligare en gång kort därpå och då kommer det med all säkerhet lämna djupa ärr i min privatekonomi. Fy fan.
Jag känner mig så hjälplös. Jag hatar verkligen Folktandvården och fruktar deras kallsinniga hejdukar. Tandläkarna.
söndag, mars 22, 2009
Okynnesparkeraren
Jag skrev om en parkeringspaxare förra veckan. Han bad om förlåtelse och det var ju fint. Men sedan har jag börjat tänka på det här med parkering i Majorna och det är ingen vacker business direkt. Eftersom parkeringar är bristvara här så beter sig folk som fullblodiga svin när det letas parkering. Alla trix är tillåtna och människor verkar ha lika bristande moral som prisjägare när det kommer till att haffa en plats att stasha sin bil på. Det stör mig som fan. Jag har ingen speciell att skylla på men jag verkligen hatar parkeringshelvetet i mina kvarter. Särskilt på min gata.
Jag har utvecklat ett sådant förakt mot mina grannar med boendekort (helt orimligt såklart), att när jag förra veckan fick syn på en dubbellucka precis utanför, kunde jag bara inte motstå frestelsen att riktigt festa till det. Istället för att lydigt åka till garaget så fulbackade jag in och ställde mig precis i mitten så det blev lyxigt mycket plats både framåt och bakåt. Jag riktigt njöt när jag pyntade in mina växelmynt i automaten. Den där känslan att bara betala halva priset för oxfilé. Att göra ett riktigt klipp. Där stod jag på en plats stor nog åt Snoop Doggs hallicklimo. Jag la i mynt så jag kunde står där onödigt länge.
Och igår när vi hade varit iväg på en massa ärenden och var påväg till garaget såg jag plötsligt att en lucka blev ledig längre ner på gatan. Det stang i mig. På det där sköna sättet. Lite som det måste ha känts att hitta en potent guldåder i Klondyke. Utan att tänka högg jag den och nu sitter jag här igen, färdig att åka men med lite kvalitétstid kvar ute på gatan. Så jag tar och bloggar istället.
Fan, jag har gått och blivit en okynnesparkerare i affekt. Så kan det gå.
Uppdatering kl 15:05
Nu står jag på gatan igen. Vi hittade en lucka stor nog åt en långtradare. Jag satte igång varenda hjärncell på att försöka hitta en lösning för att göra hela luckan till min men hur jag än klurade skulle jag bara kunna ta upp plats för max två bilar. Funderade en stund på att hyra släpkärra för att lösa problemet men hejdade mig. Det här okynnesparkerandet får inte spåra ur och bli ett monster. Dessutom har jag ingen dragkrok och så vägrade J att ta upp mer än en plats. Mes.
Jag har utvecklat ett sådant förakt mot mina grannar med boendekort (helt orimligt såklart), att när jag förra veckan fick syn på en dubbellucka precis utanför, kunde jag bara inte motstå frestelsen att riktigt festa till det. Istället för att lydigt åka till garaget så fulbackade jag in och ställde mig precis i mitten så det blev lyxigt mycket plats både framåt och bakåt. Jag riktigt njöt när jag pyntade in mina växelmynt i automaten. Den där känslan att bara betala halva priset för oxfilé. Att göra ett riktigt klipp. Där stod jag på en plats stor nog åt Snoop Doggs hallicklimo. Jag la i mynt så jag kunde står där onödigt länge.
Och igår när vi hade varit iväg på en massa ärenden och var påväg till garaget såg jag plötsligt att en lucka blev ledig längre ner på gatan. Det stang i mig. På det där sköna sättet. Lite som det måste ha känts att hitta en potent guldåder i Klondyke. Utan att tänka högg jag den och nu sitter jag här igen, färdig att åka men med lite kvalitétstid kvar ute på gatan. Så jag tar och bloggar istället.
Fan, jag har gått och blivit en okynnesparkerare i affekt. Så kan det gå.
Uppdatering kl 15:05
Nu står jag på gatan igen. Vi hittade en lucka stor nog åt en långtradare. Jag satte igång varenda hjärncell på att försöka hitta en lösning för att göra hela luckan till min men hur jag än klurade skulle jag bara kunna ta upp plats för max två bilar. Funderade en stund på att hyra släpkärra för att lösa problemet men hejdade mig. Det här okynnesparkerandet får inte spåra ur och bli ett monster. Dessutom har jag ingen dragkrok och så vägrade J att ta upp mer än en plats. Mes.
torsdag, mars 19, 2009
Punk
Att vara punkig när man är 32 och lever svenssonlivet fullt ut, är att med snart tom plånka och en vecka kvar till lön gå och käka lunch på Hos Pelle för 130 spänn och toppa med en stor stark för 59.
Idag var jag punk!
Idag var jag punk!
Den här...
Tysken har klappat igen och öppnat nytt igen. Nu ska det recenseras bloggar och jag kan ge honom det, han gör det riktigt jävla bra.
Och veckans vinnare av internationella gubbjävelpriset är...
...den gamle surpåven Benedictus XVI.
Han får utmärkelsen efter sitt lågbegåvade uttalande om att kondomer inte bara är fel att använda i kampen mot aids i Afrika, utan att det även förvärrar problemet. Smart gubbe det där.
Fan, jag skulle verkligen vilja möta honom i ett riktigt fult gatuslagsmål. Jag skulle låta honom få ha sin blingblingspira som tillhygge. Mer handikapp än så skulle jag inte ge honom innan jag skulle inleda med att rallarsvinga av den där höga kantiga hatten. Sedan skulle jag blixtsnabbt köra the tiger claw och rycka lösgommen ur gubbfan och stampa sönder den i slow motion. Om han skulle vara sugen på mer jidder skulle jag generöst bjuda honom på en tung kukspark och tusen nålar ända tills han kommer på bättre tankar.
Han får utmärkelsen efter sitt lågbegåvade uttalande om att kondomer inte bara är fel att använda i kampen mot aids i Afrika, utan att det även förvärrar problemet. Smart gubbe det där.
Fan, jag skulle verkligen vilja möta honom i ett riktigt fult gatuslagsmål. Jag skulle låta honom få ha sin blingblingspira som tillhygge. Mer handikapp än så skulle jag inte ge honom innan jag skulle inleda med att rallarsvinga av den där höga kantiga hatten. Sedan skulle jag blixtsnabbt köra the tiger claw och rycka lösgommen ur gubbfan och stampa sönder den i slow motion. Om han skulle vara sugen på mer jidder skulle jag generöst bjuda honom på en tung kukspark och tusen nålar ända tills han kommer på bättre tankar.
onsdag, mars 18, 2009
Pärmfleppot
Josef Frizl lär nog inte bli aktuell för utmärkelsen "världens bästa pappa" på ett tag, men han ger onekligen epitetet pärmfleppo en helt ny innebörd.
tisdag, mars 17, 2009
Elfenbenskustenbrevet
Fick just ett jättepersonligt mejl från en kille från Elfenbenskusten. Han ber om min hjälp i ett bankärende. Han vill att jag ska hjälpa honom med en liten tjänst, att flytta på 18,5 miljoner dollar från hans konto till ett annat. Det må jag säga. Ett uppdrag med dignitet. Inte pjåkigt. Det passar mig som handen i handsken. Klart han frågar just mig.
Alltså, om jag hade varit Aladdin hade jag lätt gnidit fram anden och bränt en önskning på att få loss hemadressen till den jäveln som skickade det här brevet. Jag är så jävla trött på den typen av idioti. Att någon faktist lagt tid på att skriva ett sådant mejl. Jag skulle personligen vilja ha nöjet att bjuda aset på en riktigt brysk lavett och säga "Fy på dig!".
Dearest.
I am Emmanuel Kone from
Ivory Coast. I am a boy of 19 years old and
being that i lost my father a couple of months
ago.
my father was a serving director of the Cocoa exporting board
until his death, He was assassinated last january by the rebels
following the political uprising.
Before his death he deposited a sum of $18.5 Million in a bank
here in Ivory Coast and he also told me that the money was for the
importation of cocoa processing machine.
i want you to do me a favour to contact the bank and demand how to
get the money out from their bank and also to help me receive the
money in your country or any safer place as the beneficiary.
i have planed to do investment in your country, like real estate
and industrial production. This is my reason for writing to you.
Please if you are willing to assist me indicate your interest in
replying very urgent.
Thanks and best regards.
Emmanuel Kone
Alltså, om jag hade varit Aladdin hade jag lätt gnidit fram anden och bränt en önskning på att få loss hemadressen till den jäveln som skickade det här brevet. Jag är så jävla trött på den typen av idioti. Att någon faktist lagt tid på att skriva ett sådant mejl. Jag skulle personligen vilja ha nöjet att bjuda aset på en riktigt brysk lavett och säga "Fy på dig!".
måndag, mars 16, 2009
Män som hatar kvinns
Nu har jag precis lyssnat klart på första delen av Stieg Larsson-trilogin, Män som hatar kvinnor. Den var bra. Den var över förväntan. Reine Brynolfsson är en jävel på högläsning. Älskar hans röst. Men det var två saker som störde mig ganska mycket (förutom det faktum att Stieg verkade förutsätta att det bara var trögskallar som skulle komma att läsa hans böcker) genom hela boken:
1.
Listbeth Salanders skitattityd till precis allting. Visst, hon har haft en ruff uppväxt, men så jävla surmulen som hon är blir jag bara trött av. Hon ler skevt minst femton gånger under bokens gång, hon suger i sig fler cigg per minut än en arbetslös ensammorsa med ett knippe jävelungar i en hyrestrea i Bredäng. Hon är så våldsamt jävla EMO att självaste EMO-trappan (trappan vid slutet av pisstuneln på vänster sida när man kommer in i Nordstan från centralen) framstår som ett gäng glada kampare vid hennes sida. Och så är hon en besserwisser med rätt att döda. Fy fan.
2.
Att Stieg Larsson verkar ha varit sjukt kåt på att namedroppa diverse teknikspecar. Fan, det kändes snudd på perverst och stundtals lät det som att Reine läste rätt upp och ner ur Dustinkatalogen. Lisbeth tog upp sin state of the art Powerbook G4 med 60 gigabyte hårddisk och 512 megabyte RAM, bluetooth och aluminiumchassi och kollade om hon hade fått e-mail. Jag har försökt förstå men jag kan inte komma fram till någon annan slutsats än att han sysslade med seriös produktplacering.
Annars var den bra.
Nu ska jag gå på nästa del. Flickan som lekte med elden.
1.
Listbeth Salanders skitattityd till precis allting. Visst, hon har haft en ruff uppväxt, men så jävla surmulen som hon är blir jag bara trött av. Hon ler skevt minst femton gånger under bokens gång, hon suger i sig fler cigg per minut än en arbetslös ensammorsa med ett knippe jävelungar i en hyrestrea i Bredäng. Hon är så våldsamt jävla EMO att självaste EMO-trappan (trappan vid slutet av pisstuneln på vänster sida när man kommer in i Nordstan från centralen) framstår som ett gäng glada kampare vid hennes sida. Och så är hon en besserwisser med rätt att döda. Fy fan.
2.
Att Stieg Larsson verkar ha varit sjukt kåt på att namedroppa diverse teknikspecar. Fan, det kändes snudd på perverst och stundtals lät det som att Reine läste rätt upp och ner ur Dustinkatalogen. Lisbeth tog upp sin state of the art Powerbook G4 med 60 gigabyte hårddisk och 512 megabyte RAM, bluetooth och aluminiumchassi och kollade om hon hade fått e-mail. Jag har försökt förstå men jag kan inte komma fram till någon annan slutsats än att han sysslade med seriös produktplacering.
Annars var den bra.
Nu ska jag gå på nästa del. Flickan som lekte med elden.
Sista bejkoninlägget
Det här med bacon verkar ligga många varmt om hjärtat. Det är fint det. *Kanske skulle starta en bejkonblogg*. Det har formligen vällt in nya bacontips. Jag vet inte vad jag ska göra med allt. Det här får bli sista inlägget om bacon på Bloggfrossa. I alla fall på ett litet tag. Annars blir det tjatigt.
Fick ett hett tips om en väckarklocka med inbyggd bacongrill. Fan vad bra. Jag hatar när väckarklockan ringer. Att vakna av det härligt fräsande stekljudet och doften av bacon istället hade säkert gjort mig glad. Jag minns att jag gillade att vakna i mitt pojkrum på helgerna och känna hur det luktade helgfrukost stekt ägg och bacon från nedervåningen.
I alla fall...
Jag tror att J skulle gilla den. Hon har nämligen väldigt god smak. Vi skulle kunna ha varsin. En för vanlig hederlig bacon och en för fejkon (sojabacon).
Fick ett hett tips om en väckarklocka med inbyggd bacongrill. Fan vad bra. Jag hatar när väckarklockan ringer. Att vakna av det härligt fräsande stekljudet och doften av bacon istället hade säkert gjort mig glad. Jag minns att jag gillade att vakna i mitt pojkrum på helgerna och känna hur det luktade helgfrukost stekt ägg och bacon från nedervåningen.
I alla fall...
Jag tror att J skulle gilla den. Hon har nämligen väldigt god smak. Vi skulle kunna ha varsin. En för vanlig hederlig bacon och en för fejkon (sojabacon).
söndag, mars 15, 2009
Sportspegeln
Kollade just på Sportspegeln. Vet inte alls varför. Jag hatar Sportnyheter egentligen. Det är så jävla gubbtrist. Särskilt nu när jag inte längre kan njuta av tanken att Marie Lehmann fick kicken från Lilla Sportspegeln för att hon skulle vara en barnmobbare.Idag satt Staffan Olsson med i studion. Mannen med världens fultråkigaste frisyr. Han på minner mig om en blandning av Iggy Pop, en Afghanhund och Neime (en farlig kille från Kungälv som hade bomberjacka och slog folk i skallen rätt ofta i början av nittiotalet). Det blir så jävla fel när man har kavaj, för korta brallor och den där jävla frillan.
Jag blir fan deppig när jag ser Staffan. Han utstrålar inte vinnare någonstans. Han borde fan klippa sig alltså. Han är ju en vinnare. Egentligen.
Död
Jag fick frågan om jag har sett en död människa någon gång. Det har jag. Förutom alla levande döda som jag har sett de få gånger jag befunnit mig på Backaplan (Hisingen) har jag sett två döingar.
Den första gången var när polisen drog upp en alkis ur den halvt igenväxta kanalen nära ankdammen i Kungälv. Jag gick i nian och vi hade kemilektion när vi plötsliogt såg att det var grejer på gång vid den lilla gångbron. Hela skolan sprang dig och de tuffa killarna vrålade upphetsat att en snubbe hade dött. Polisen hade spärrat av och vi kunde inte komma särskilt nära. Ett par tappra konstaplar försökte desperat skingra folkmassan, men hur får man 350 spänningstörstande högstadieelever att gå tillbaka till sina klassrum när det äntligen ska till att vankas död och i bästa fall kanske mord, i en stad vars största händelse dittills var invigningen av en gågata tio år tidigare. När de drog upp honom tystnade hela skaran. Han såg svullen ut. Det kändes inte alls spännande. Bara sorgligt. Jag minns att jag tyckte det var ganska obehagligt. Någon viktigpetter i klassen förklarade att han måste ha legat länge och hänvisade till olika fakta ur en anatomibok han hade hemma.
Andra gången var en släkting till mitt ex. Det var otäckt. Han låg i sin kista med ansiktet insjunket och området runt hans läppar och ögon var alldeles mörkt. Den bilden hängde kvar ett tag och jag tänkte på att det finns människor som träffar döda i sitt jobb dagligen. På riktigt. För dem är det troligen helt odramatiskt. Det skulle jag aldrig orka. Jag kunde inte ens äta upp räkmackan på begravningsfikat efteråt.
En av de mest bisarra döinghistorier jag hört kommer från min svärmor. Den är helt sann. I sina unga dagar hade hon en dag gått till ett gatukök mitt i Laholm. Hon beställde en mosbricka av korvgubben. När han hade lagt upp moset och precis skulle till att räcka över det stelnade han till. Min svärmor tittade förskräckt på mannen. Hans blick var helt tom och det började stötas ut två rännilar av saliv längs hans mungipor. Några sekunde senare föll han ner och landade med ansiktet rakt i mosbrickan. Stendöd. Korvgubben dog i moset. Som i en dålig komedi. Mitt framför ögonen på min svärmor. Hon åt inte mos på över tio år.
Den första gången var när polisen drog upp en alkis ur den halvt igenväxta kanalen nära ankdammen i Kungälv. Jag gick i nian och vi hade kemilektion när vi plötsliogt såg att det var grejer på gång vid den lilla gångbron. Hela skolan sprang dig och de tuffa killarna vrålade upphetsat att en snubbe hade dött. Polisen hade spärrat av och vi kunde inte komma särskilt nära. Ett par tappra konstaplar försökte desperat skingra folkmassan, men hur får man 350 spänningstörstande högstadieelever att gå tillbaka till sina klassrum när det äntligen ska till att vankas död och i bästa fall kanske mord, i en stad vars största händelse dittills var invigningen av en gågata tio år tidigare. När de drog upp honom tystnade hela skaran. Han såg svullen ut. Det kändes inte alls spännande. Bara sorgligt. Jag minns att jag tyckte det var ganska obehagligt. Någon viktigpetter i klassen förklarade att han måste ha legat länge och hänvisade till olika fakta ur en anatomibok han hade hemma.
Andra gången var en släkting till mitt ex. Det var otäckt. Han låg i sin kista med ansiktet insjunket och området runt hans läppar och ögon var alldeles mörkt. Den bilden hängde kvar ett tag och jag tänkte på att det finns människor som träffar döda i sitt jobb dagligen. På riktigt. För dem är det troligen helt odramatiskt. Det skulle jag aldrig orka. Jag kunde inte ens äta upp räkmackan på begravningsfikat efteråt.
En av de mest bisarra döinghistorier jag hört kommer från min svärmor. Den är helt sann. I sina unga dagar hade hon en dag gått till ett gatukök mitt i Laholm. Hon beställde en mosbricka av korvgubben. När han hade lagt upp moset och precis skulle till att räcka över det stelnade han till. Min svärmor tittade förskräckt på mannen. Hans blick var helt tom och det började stötas ut två rännilar av saliv längs hans mungipor. Några sekunde senare föll han ner och landade med ansiktet rakt i mosbrickan. Stendöd. Korvgubben dog i moset. Som i en dålig komedi. Mitt framför ögonen på min svärmor. Hon åt inte mos på över tio år.
fredag, mars 13, 2009
Baconantiklimax
När jag kom hem ikväll var det dags att laga mat. Det skulle bli pasta carbonara och alla vet vad det innehåller. Just det. Bacon. Det är bara det att när man lever med en vegetarian så är det sojabacon (ironiskt va) som gäller. Det var gott men ärligt talat, sojabacon är en jävligt blek kopia av originalet som utvinns ur grisar. Det blir lite utav ett baconantiklimax...
Fan, bacon är bra. Om jag fick välja en sak att äta varje dag resten av livet så skulle bacon ligga sjukt bra till. Det är bra i alla former. Fast jag har inte ätit det i friterad form (än).
Sedan är bacon jävligt snyggt också. Det piffar lätt upp sånt som är trist och höjer lägstanivån på precis allt här i världen. Inte bara mat. Ta till exempel den här sidan, och den här, eller varför inte den här.
Mmm... Prova själva att sätta färj på nätet med http://bacolicio.us/
Fan, bacon är bra. Om jag fick välja en sak att äta varje dag resten av livet så skulle bacon ligga sjukt bra till. Det är bra i alla former. Fast jag har inte ätit det i friterad form (än).
Sedan är bacon jävligt snyggt också. Det piffar lätt upp sånt som är trist och höjer lägstanivån på precis allt här i världen. Inte bara mat. Ta till exempel den här sidan, och den här, eller varför inte den här.
Mmm... Prova själva att sätta färj på nätet med http://bacolicio.us/
Grisälskare
Sitter och tittar på en blogg: This is why you're fat - where dreams become heart attacks.
Jag förfasas över äckligheten och känner ett paradoxalt förakt. Paradoxalt för att jag kommer på mig själv med att faschineras. Jag föreställer mig hur det skulle vara att sätta tänderna i friterade cheeseburgare, köttårtor eller varför inte en pizzastrut. Jag njuter till viss mån av att äcklas. Skumt.
Så ser jag plötsligt The Bacon Explosion:
Two pounds of bacon woven through and around two pounds of sausage and slathered in barbecue sauce.
...Och det börjar vattnas. Den verkar inte helt dum. Tvärtom. Jag blir sugen. Jag älskar tamejfan bacon.
Jag förfasas över äckligheten och känner ett paradoxalt förakt. Paradoxalt för att jag kommer på mig själv med att faschineras. Jag föreställer mig hur det skulle vara att sätta tänderna i friterade cheeseburgare, köttårtor eller varför inte en pizzastrut. Jag njuter till viss mån av att äcklas. Skumt.
Så ser jag plötsligt The Bacon Explosion:
Two pounds of bacon woven through and around two pounds of sausage and slathered in barbecue sauce.
...Och det börjar vattnas. Den verkar inte helt dum. Tvärtom. Jag blir sugen. Jag älskar tamejfan bacon.
torsdag, mars 12, 2009
Alltid något
Igår skrev aftonbladet om att metamfetamin (den så kallade dödsdrogen) börjat sälja bra i sverige och visade bilder från nätklassikern "Faces of meth".
Den stora nedsidan är att man snabbt blir jävligt sunkig och nedgången. Ett mänskligt vrak. Bokstavligen. Min godlynte kollega R kunde dock efter att ha frossat i misären fastslå att uppsidan är att den verkar göra håret lite roligare. Lite mer posh.
Fan, det är banne mig sant. Beroende på hur man ser på det såklart. Det verkar i alla fall inte bli sämre. Alltid något.
Man ska se det positiva i saker. Sån är jag!
Den stora nedsidan är att man snabbt blir jävligt sunkig och nedgången. Ett mänskligt vrak. Bokstavligen. Min godlynte kollega R kunde dock efter att ha frossat i misären fastslå att uppsidan är att den verkar göra håret lite roligare. Lite mer posh.
Fan, det är banne mig sant. Beroende på hur man ser på det såklart. Det verkar i alla fall inte bli sämre. Alltid något.
Man ska se det positiva i saker. Sån är jag!
tisdag, mars 10, 2009
Parkeringspaxaren
Jag har lite dåligt samvete.
I fredags när vi hade besökt mina föräldrar och kom hem till trygga fina Majorna igen så började parkeringsletandet med en gång. För att vara säker på att få en parkering i mitt område bör man sluta senast 15.00 på en vardag. Helger är rökta dygnet runt. Fattar inte vad som är grejen. Har folk inga jobb eller tänder de på en bra parkering? Nu när jag tänker efter kan jag nästan själv bli lite upphetsad av en lyckad parkering. Allra bäst är när det finns en fet lucka precis utanför porten, så det bara är att plöja in i 50 som en annan jävla taxichaffis, istället för att mecka med fickparkering och sån skit. Fickparkering är sjukt avtändande. Visst kan det vara gött att få till en sådär riktigt snygg och rätt igenom perfekt fickis. Fast det är mer som att bajsa. Skönt men osexigt.
I alla fall så var livet snällt mot mig. I vanliga fall brukar jag räkna med att lätt få scouta runt som en torsk, ett tiotal varv innan jag slutligen flippar ur och svärande kör biljäveln till garaget, som ligger lite längre bort. Men nu hann jag inte ens köra ett helt varv innan två parkerigsplatser uppenbarade sig. Det var två bilar som hade varit på besök någonstans i kvareteret som var påväg. Jag kände adrenalinet utsöndras. Nu gällde det att handla snabbt. Eftersom jag kom från fel håll och parkeringsrutorna var snedställda stod valet mellan att göra en bonnaparkering genom att avigt svänga in från fel håll, hamna snett och behöva trixa fram och tillbaka. Eller att passera, vända blixtsnabbt i korsningen och hamna rätt direkt. Jag valde det sistnämnda. Jag var ändå först och endast en mötande bil kunde konkurrera om platsen men skulle inte ha en chans.
Nöjd som en hankatt med nötterna i behåll gjorde jag min manöver som planerat och svängde in mot platsen jag hade sett ut. Jag log malligt för mig själv och kände mig upprymd men insåg snabbt att något var fel.
Mitt i parkeringsrutan stod en gubbe med två willyskassar och gestikulerade vilt. Jag stirrade på honom som att han var efter och fortsatte att köra. Han backade men gesterna blev bara mer yviga och intensiva. Jag insåg att han gjorde anspråk på platsen och kände med ens hur mitt humör mulnade till. Där stod en fotgängare och försökte hålla en plats som var så uppenbart jävla min. Nädu gubbe, den där funkar inte på mig, tänkte jag när jag vevade ner rutan och sträckte ut huvudet för att fråga vad han sysslade med.
Vad är det med dig, frågade jag med irritation i rösten.
Jag ska ha den här parkeringen, jag ställde mig här för att ta den.
VA?
Ja, jag sprang fort längre ner från gatan för att ta parkertingen.
Men vad i helv... så kan du ju inte göra.
Jo det kan jag väl.
Nä det kan du inte och det finns ju en plats där, sa jag och pekade på en ledig plats en bil bort.
Ok, sa mannen och försvann.
Jag fortsatte att parkera och kände hjärtat klappra intensivt. Jag hade varit beredd att gå ut och ta till handgemnäng för att flytta på gubben. Plötsligt knackade det på min ruta och jag såg att
det var samma gubbe igen. Jag suckade djupt och vevade ner rutan.
Du, jag vill be om ursäkt!
Ok.
Jag känner mig faktiskt ganska dum nu ska du veta.
Ja, svarade jag torrt och stängde rutan utan att se på honom.
J tyckte det hela var en mycket prekär situation. Hon skämdes men jag försvarade min svala attityd med att det var HAN som hade gjort fel genom att försöka sig på en regelvidrig paxning. Jag förklarade att jag själv i unga år hade försökt mig på ett liknande trick på Heden och att det för min del nästan slutade med stryk av en riktigt kombipappa den gången. Den här gubben borde minsann vetat bättre.
Nu har det ätit på mig i flera dagar. Dels för att han sa förlåt men att jag slängde upp handflatan och bad honom prata med den. Men dels för att han kanske gjorde rätt. Jag vet faktiskt inte riktigt. Vem säger att parkeringsrutor är opaxbara? Egentligen. Det är bara något jag har fått för mig. När jag tänker efter ser jag egentligen inga stadgar i pax lag som hindrar en från att köra en sådan fuling. Eller?
Parkeringsmannen: Om du läser det här så vill jag bara säga att du är förlåten. Och att jag ska kolla hur det egentligen ligger till med parkeringspaxning.
Och ni andra. Vad säger ni? Får man eller får man inte springa och ställa sig och försöka hålla en parkeringsplats, fast man ser att någon annan egentligen är före?
I fredags när vi hade besökt mina föräldrar och kom hem till trygga fina Majorna igen så började parkeringsletandet med en gång. För att vara säker på att få en parkering i mitt område bör man sluta senast 15.00 på en vardag. Helger är rökta dygnet runt. Fattar inte vad som är grejen. Har folk inga jobb eller tänder de på en bra parkering? Nu när jag tänker efter kan jag nästan själv bli lite upphetsad av en lyckad parkering. Allra bäst är när det finns en fet lucka precis utanför porten, så det bara är att plöja in i 50 som en annan jävla taxichaffis, istället för att mecka med fickparkering och sån skit. Fickparkering är sjukt avtändande. Visst kan det vara gött att få till en sådär riktigt snygg och rätt igenom perfekt fickis. Fast det är mer som att bajsa. Skönt men osexigt.
I alla fall så var livet snällt mot mig. I vanliga fall brukar jag räkna med att lätt få scouta runt som en torsk, ett tiotal varv innan jag slutligen flippar ur och svärande kör biljäveln till garaget, som ligger lite längre bort. Men nu hann jag inte ens köra ett helt varv innan två parkerigsplatser uppenbarade sig. Det var två bilar som hade varit på besök någonstans i kvareteret som var påväg. Jag kände adrenalinet utsöndras. Nu gällde det att handla snabbt. Eftersom jag kom från fel håll och parkeringsrutorna var snedställda stod valet mellan att göra en bonnaparkering genom att avigt svänga in från fel håll, hamna snett och behöva trixa fram och tillbaka. Eller att passera, vända blixtsnabbt i korsningen och hamna rätt direkt. Jag valde det sistnämnda. Jag var ändå först och endast en mötande bil kunde konkurrera om platsen men skulle inte ha en chans.
Nöjd som en hankatt med nötterna i behåll gjorde jag min manöver som planerat och svängde in mot platsen jag hade sett ut. Jag log malligt för mig själv och kände mig upprymd men insåg snabbt att något var fel.
Mitt i parkeringsrutan stod en gubbe med två willyskassar och gestikulerade vilt. Jag stirrade på honom som att han var efter och fortsatte att köra. Han backade men gesterna blev bara mer yviga och intensiva. Jag insåg att han gjorde anspråk på platsen och kände med ens hur mitt humör mulnade till. Där stod en fotgängare och försökte hålla en plats som var så uppenbart jävla min. Nädu gubbe, den där funkar inte på mig, tänkte jag när jag vevade ner rutan och sträckte ut huvudet för att fråga vad han sysslade med.
Vad är det med dig, frågade jag med irritation i rösten.
Jag ska ha den här parkeringen, jag ställde mig här för att ta den.
VA?
Ja, jag sprang fort längre ner från gatan för att ta parkertingen.
Men vad i helv... så kan du ju inte göra.
Jo det kan jag väl.
Nä det kan du inte och det finns ju en plats där, sa jag och pekade på en ledig plats en bil bort.
Ok, sa mannen och försvann.
Jag fortsatte att parkera och kände hjärtat klappra intensivt. Jag hade varit beredd att gå ut och ta till handgemnäng för att flytta på gubben. Plötsligt knackade det på min ruta och jag såg att
det var samma gubbe igen. Jag suckade djupt och vevade ner rutan.
Du, jag vill be om ursäkt!
Ok.
Jag känner mig faktiskt ganska dum nu ska du veta.
Ja, svarade jag torrt och stängde rutan utan att se på honom.
J tyckte det hela var en mycket prekär situation. Hon skämdes men jag försvarade min svala attityd med att det var HAN som hade gjort fel genom att försöka sig på en regelvidrig paxning. Jag förklarade att jag själv i unga år hade försökt mig på ett liknande trick på Heden och att det för min del nästan slutade med stryk av en riktigt kombipappa den gången. Den här gubben borde minsann vetat bättre.
Nu har det ätit på mig i flera dagar. Dels för att han sa förlåt men att jag slängde upp handflatan och bad honom prata med den. Men dels för att han kanske gjorde rätt. Jag vet faktiskt inte riktigt. Vem säger att parkeringsrutor är opaxbara? Egentligen. Det är bara något jag har fått för mig. När jag tänker efter ser jag egentligen inga stadgar i pax lag som hindrar en från att köra en sådan fuling. Eller?
Parkeringsmannen: Om du läser det här så vill jag bara säga att du är förlåten. Och att jag ska kolla hur det egentligen ligger till med parkeringspaxning.
Och ni andra. Vad säger ni? Får man eller får man inte springa och ställa sig och försöka hålla en parkeringsplats, fast man ser att någon annan egentligen är före?
söndag, mars 08, 2009
Oh, Danny boy (The Raw Skin version)
Jag sitter och grämer mig lite över att jag missade sci-fi-mässan i år. Jag brukar skita totalt i sci-fi-mässan annars eftersom de alltid bara bjuder in gamla losers som bara genom att existera gör en så deppig att man får lust att ta sig en rejäl psykofarmaka-fika. Till exempel den storvuxna snubben med mer bling i munnen än en gangsta rappare, som spelade Jaws i ett par bondfilmer för längesedan. Eller varför inte killen som gick runt och svettades i Darth Vaders dräkt i de tre första Star Wars-filmerna, vars enda inkomstkälla sedan dess är att åka runt på den här typen av tillställningar och bli fotad och skriva autografer åt sci-fi-kåta trettioplussare och deras nyfrälsta kids.
Well. I år har de banne mig skruvat upp kvalitén ett par hundra procent. Visst, de har såklart med sån där tramsig skit, troligen klassade under G-kändisar i kändisskaphierarkin, som dockmakaren som höll i trådarna för Yoda och Jabba The Hutt när det begav sig. Men de har även fått med Hollywoods råskinn numero uno, Danny Trejo, på tåget. Visserligen förknippas han knappast med science fiction men snubben är så jääävla hård att han kan göra iskuber av 96-procentig läkarsprit bara genom att blänga lite surmulet på den. Jag antar att det väger upp den luckan i hans cv. Danny Trejo är en sån snubbe som på riktigt får killar som Juha Valjakkala att börja bädda sin säng med plastlakan. Själv pissar jag på mig bara av att möta hans blick genom tv-rutan (heter det så fortfarande i platt-tv-åldern).
Åh, vad jag skulle vilja ha ett foto på mig själv och den där onda latinobusen. Det känns som jag missade en klassisk once in a life time-upplevelse.
För den som önskal lite hårda fakta: Läs min korta biografi om Danny boy här.
Well. I år har de banne mig skruvat upp kvalitén ett par hundra procent. Visst, de har såklart med sån där tramsig skit, troligen klassade under G-kändisar i kändisskaphierarkin, som dockmakaren som höll i trådarna för Yoda och Jabba The Hutt när det begav sig. Men de har även fått med Hollywoods råskinn numero uno, Danny Trejo, på tåget. Visserligen förknippas han knappast med science fiction men snubben är så jääävla hård att han kan göra iskuber av 96-procentig läkarsprit bara genom att blänga lite surmulet på den. Jag antar att det väger upp den luckan i hans cv. Danny Trejo är en sån snubbe som på riktigt får killar som Juha Valjakkala att börja bädda sin säng med plastlakan. Själv pissar jag på mig bara av att möta hans blick genom tv-rutan (heter det så fortfarande i platt-tv-åldern).
Åh, vad jag skulle vilja ha ett foto på mig själv och den där onda latinobusen. Det känns som jag missade en klassisk once in a life time-upplevelse.
För den som önskal lite hårda fakta: Läs min korta biografi om Danny boy här.
Fyraårstrots kontra vattentortyr
Är i Halland. Juniorette är med. Hon är inne i fyraårstrotsen nu. Med stort jävla besked också. Hennes vilja är lag (tror hon) och det ställer till det för mina hjärnceller. Jag har nästan drabbats av total brain meltdown gissningsvis tio gånger den här helgen. Allra värst blir hon när hon pumpat sig full med socker i olika former. Då förvandlas hon från bedårande dotter till en sjukt påfrestande spårvagnsalkis. Det kan i och för sig ha sina ljuspunkter som igår kväll när vi led igenom mello och Amy Diamond uppträdde och Junioretta börjar peka och sluddra "Jag tycker att hon där som ser ut att ha två tänder ser ut som ett barn".
För övrigt är trotshumöret en av de ocharmigaste utvecklingsfaserna hittills. Jag hade kunnat sova mig igenom en vattentortyr om jag jämför med en fyraårstrots. En sådan kan inte ens den mest hårdnackade terroristen palla. Kanske är det för omoraliskt, men när elchocker slutat funka kan jag lova att man hade kunnat röja större framgång och få ur precis vilken info som helst ur vem som helst, genom att bara kasta in ett gäng sockerstinna dagisbarn och låtit dem fråga ut någon samvetslös jävel.
Jag har försökt finna lite få ro att skriva men det är helt enkelt omöjligt. Bara medan jag skrivit de här fattiga raderna har hon hunnit informera mig om att hon vill spela Gissa bajset på Bolibompas hemsida i runda slängar 150 gånger (jag hatar mig själv för att jag visade henne det).
För övrigt är trotshumöret en av de ocharmigaste utvecklingsfaserna hittills. Jag hade kunnat sova mig igenom en vattentortyr om jag jämför med en fyraårstrots. En sådan kan inte ens den mest hårdnackade terroristen palla. Kanske är det för omoraliskt, men när elchocker slutat funka kan jag lova att man hade kunnat röja större framgång och få ur precis vilken info som helst ur vem som helst, genom att bara kasta in ett gäng sockerstinna dagisbarn och låtit dem fråga ut någon samvetslös jävel.
Jag har försökt finna lite få ro att skriva men det är helt enkelt omöjligt. Bara medan jag skrivit de här fattiga raderna har hon hunnit informera mig om att hon vill spela Gissa bajset på Bolibompas hemsida i runda slängar 150 gånger (jag hatar mig själv för att jag visade henne det).
fredag, mars 06, 2009
Brev till den girige sossen
Jan Emanuel:
– Jag ångrar den där förbannade annonsen så det skär i kroppen. Onödig, olämplig och osmart. Jag skulle kunna hugga av ett finger för att ha den ogjord. Jag ber inte om ursäkt. Jag säger förlåt.
Njae, Janne. Inte ens under Aftonbladets laserbrännare kan du hålla dig till sanningen. Skönt arrogant på något vis. Jag gillar att du beter dig som en jävla bilskojare. I själva verket tror jag att det som skär mest i kroppen på dig är att du blev påkommen med dina feta fingrar rätt i kakburken. Eller hur? Hade varit rätt sköna stålar annars. Vid sidan om det där sossetråket du håller dig med. Antar att du saknar det gamla goda uppsalamaffialivet. Kicka lite, droga lite och robba till sig lite extra cash. Klart det hade varit nice att kunna köra en kombo. Sosse-thug.
Det är skönt att se att det gamla zebraordspråket håller. Ränderna går aldrig ur.
Lycka till med politiken och oroa dig inte. Det här med lite hustlande och dealande är inget som sätter käppar i hjulet för en riktig streber-sosse. Tvärtom. Det kan leda till partiledarpost. High five på dig.
– Jag ångrar den där förbannade annonsen så det skär i kroppen. Onödig, olämplig och osmart. Jag skulle kunna hugga av ett finger för att ha den ogjord. Jag ber inte om ursäkt. Jag säger förlåt.
Njae, Janne. Inte ens under Aftonbladets laserbrännare kan du hålla dig till sanningen. Skönt arrogant på något vis. Jag gillar att du beter dig som en jävla bilskojare. I själva verket tror jag att det som skär mest i kroppen på dig är att du blev påkommen med dina feta fingrar rätt i kakburken. Eller hur? Hade varit rätt sköna stålar annars. Vid sidan om det där sossetråket du håller dig med. Antar att du saknar det gamla goda uppsalamaffialivet. Kicka lite, droga lite och robba till sig lite extra cash. Klart det hade varit nice att kunna köra en kombo. Sosse-thug.
Det är skönt att se att det gamla zebraordspråket håller. Ränderna går aldrig ur.
Lycka till med politiken och oroa dig inte. Det här med lite hustlande och dealande är inget som sätter käppar i hjulet för en riktig streber-sosse. Tvärtom. Det kan leda till partiledarpost. High five på dig.
Skäll
Morgontystnaden bröts nyss på kontoret. Jag fick skäll av min kollega M som skrivit brev till Ett klick för skogen. Han menade på att jag sabbar allt genom att publicera vad vi kommit fram till. Han skällde högt på skånska. Så jag tar tillbaka mitt inlägg tills han har fått svar (sedan lägger jag ut det igen).
Fan jag gillar grejen måste jag säga. Att kunna ta tillbaka grejer sådär utan vidare.
Fan jag gillar grejen måste jag säga. Att kunna ta tillbaka grejer sådär utan vidare.
torsdag, mars 05, 2009
Ångerfull
Fan. Idag lunchade jag med en gammal kollega. Han lackade ur igår efter att ha läst mitt uppriktiga försök att göra väl. Idag pratade vi ut och jag måste säga det. Han har fan en poäng.
Jag får ångest varenda gång jag går in på den där sidan och ser att räknaren inte passerat tre mille ens. Det är så jävla kört. Allt är de där snikna sponsorernas fel. Där sitter de och håller på sina dollars medan de låter folk klicka ihjäl sig för att rädda en skogjävel de själva uppenbarligen skiter i. Hade de brytt sig om skogen på riktigt hade de fan gått in med lite deg vid det här laget. Ogint.
Fan också. Jag visste det. Jag ska ge fan i välgörenhet. Det blir bara fel.
Om ett par veckor är den där gammelskogen körd och vad händer då med mitt klick? Stiftelsen lovar att klicket inte är förgäves och säger att om de misslyckas med den här skogsaktionen så läggs pengarna på att rädda en annan skog istället. Det knyter sig i magen på mig. De tar alltså förgivet att de bara kan ta och använda mitt klick till att köpa något annat som jag kanske inte alls vill stödja. Det känns förjävligt.
Det är inte så att jag inte vill stödja en god sak, men det måste fan kännas helt rätt. På lunchen kom vi därför fram till att vi ska be om att få våra klick tillbaka. Så väl på kontoret igen tog min kollega M tag i saken och formulerade ett brev till stiftelsen. Han förklarade hur han i ögonblickets iver hade klickat utan att inse vad det innebar men att han nu ångrade sig. Nu väntar vi med spänning på att se om de kan tänka sig att returnera våra bidrag. Frågan är hur man får det levererat? Helst skulle jag själv vilja vara med på plats när databaskillen går in och plockar ut mitt klick ur deras loggfil, men det kanske är att begära för mycket. Kanske kan jag bara få höra på telefon när de klickar bort mitt klick och lita på att det är just mitt. De borde ju vara ärliga tycker man. Med 90-konto och allt det där. Sedan kanske de kan maila klicket till mig så att jag kan förvara det på något säkert ställe. Tills en gång det inte råder tvivel om att jag vill använda det.
Jag återkommer när vi får lite klarhet i den här klickhärvan. Var så säkra.
Jag får ångest varenda gång jag går in på den där sidan och ser att räknaren inte passerat tre mille ens. Det är så jävla kört. Allt är de där snikna sponsorernas fel. Där sitter de och håller på sina dollars medan de låter folk klicka ihjäl sig för att rädda en skogjävel de själva uppenbarligen skiter i. Hade de brytt sig om skogen på riktigt hade de fan gått in med lite deg vid det här laget. Ogint.
Fan också. Jag visste det. Jag ska ge fan i välgörenhet. Det blir bara fel.
Om ett par veckor är den där gammelskogen körd och vad händer då med mitt klick? Stiftelsen lovar att klicket inte är förgäves och säger att om de misslyckas med den här skogsaktionen så läggs pengarna på att rädda en annan skog istället. Det knyter sig i magen på mig. De tar alltså förgivet att de bara kan ta och använda mitt klick till att köpa något annat som jag kanske inte alls vill stödja. Det känns förjävligt.
Det är inte så att jag inte vill stödja en god sak, men det måste fan kännas helt rätt. På lunchen kom vi därför fram till att vi ska be om att få våra klick tillbaka. Så väl på kontoret igen tog min kollega M tag i saken och formulerade ett brev till stiftelsen. Han förklarade hur han i ögonblickets iver hade klickat utan att inse vad det innebar men att han nu ångrade sig. Nu väntar vi med spänning på att se om de kan tänka sig att returnera våra bidrag. Frågan är hur man får det levererat? Helst skulle jag själv vilja vara med på plats när databaskillen går in och plockar ut mitt klick ur deras loggfil, men det kanske är att begära för mycket. Kanske kan jag bara få höra på telefon när de klickar bort mitt klick och lita på att det är just mitt. De borde ju vara ärliga tycker man. Med 90-konto och allt det där. Sedan kanske de kan maila klicket till mig så att jag kan förvara det på något säkert ställe. Tills en gång det inte råder tvivel om att jag vill använda det.Jag återkommer när vi får lite klarhet i den här klickhärvan. Var så säkra.
onsdag, mars 04, 2009
Välgörenhet
Välgörenhet kan vara en ganska sliskig business och fötroendet för välgörenhetsorganisationer är generellt inte jättehögt hos mig. 90-konto eller ej. Ibland gillar jag dock välgörenhet bättre än annars.
På Ett klick för skogen kan du gå in och idka lite skön välgörenhet genom att bara ge dem ett litet gratis klick. För varje person som klickar skänks en liten summa pengar via sponsorer och en liten del av Verles gammelskog räddas undan avverkning. Verle är en gammal urskog 5 mil norr om Göteborg. Den är klassad som naturvärdesobjekt och delar av den uppfyller kraven för nyckelbiotop (vet inte riktigt vad det betyder men det låter sjukt kreddigt). Om pengarna inte kommer upp på bordet tänker markägaren kapa ner hela rubbet och göra flis och pellets eller nåt.
Totalt behöver 7 450 000 kr samlas in för att rädda skogen för alltid. Det låter ju inte så jävla mycket tycker jag. Problemet är att sista datum är 19 mars. Sedan startas motorsågen.
Gå in och ge dem ett klick för bövelen, gärna varje dag, så kanske skogen får stå kvar. Enklare blir det faktiskt inte att göra en god sak. Spread the word.
ettklickförskogen.se >>
På Ett klick för skogen kan du gå in och idka lite skön välgörenhet genom att bara ge dem ett litet gratis klick. För varje person som klickar skänks en liten summa pengar via sponsorer och en liten del av Verles gammelskog räddas undan avverkning. Verle är en gammal urskog 5 mil norr om Göteborg. Den är klassad som naturvärdesobjekt och delar av den uppfyller kraven för nyckelbiotop (vet inte riktigt vad det betyder men det låter sjukt kreddigt). Om pengarna inte kommer upp på bordet tänker markägaren kapa ner hela rubbet och göra flis och pellets eller nåt.
Totalt behöver 7 450 000 kr samlas in för att rädda skogen för alltid. Det låter ju inte så jävla mycket tycker jag. Problemet är att sista datum är 19 mars. Sedan startas motorsågen.
Gå in och ge dem ett klick för bövelen, gärna varje dag, så kanske skogen får stå kvar. Enklare blir det faktiskt inte att göra en god sak. Spread the word.
ettklickförskogen.se >>
måndag, mars 02, 2009
Slumdog Milllionarie
I lördags kollade jag på Slumbog Millionarie. Filmen som kammade hem en nätt liten slam på 8 statyetter på årets Oscarsgala. Runt om på bloggar och filmsajter hyllas den. Jag har inte läst en enda recension av den som inte tycker att den är fantastisk. Den enda jag hittills sett ta avstånd från filmen är Emma Gray Munthe och det gläder mig. Skarp tjej det där.
Jag har försökt sammanfatta filmen:
Jamal Malik växer upp i Mumbais slumområden och när filmen tar sin början har han lyckats ta sig till sista frågan i den indiska versionen av "Vem vill bli miljonär?". Hans bakgrund har gjort honom sjukt gatusmart med eftersom en simpel slumpojke knappast förväntas veta de rätta svaren misstänks han för fusk. Han blir misshandlad och tvingas under press bevisa sin oskuld. Jamal går igenom varenda fråga och för varje fråga visas en återblick från hans liv på gatorna tillsammans med sin bror. Däribland visas en rad händelser och möten med människor, för att inte tala om den hjärtknipande historien om Latika, en flickan han älskat och förlorat, hittar och förlorar, hittar, förlorar och hittar igen... men förlorar. I varje del av hans berättelse finns såklart svaret på frågorna som banar vägen mot en fet jackpot. Det visar sig dessutom att han mer eller mindre skiter i pengarna. Han är med i programmet för att han vet att hon brukar kolla på det.
Det måste verkligen ha brunnit där uppe på folk. Som den höjs till skyarna är det lätt att börja undra om det hela inte rör sig om en global hjärntvätt. Otäckt nästan. För ärligt talat, filmen är en enda lång krystvärk. Och att pressa in så mycket sentimentalt dravel på två timmar är att trotsa naturlagarna. Jag misstänker att det är det dåliga i-landssamvetet som gjort sig påmint hos de som kan låta en så banal historia passsera hjärnans naturliga skitfilmsmelitta. Kan någon förklara det stora med den för mig? I mitt tycke (och den här gången tror jag att jag har rätt) är det en ytterst trivial och själlös ursäkt till film. Man får inte någon riktig sympati för någon av alla platta karaktärer, dessutom är den berättad på ett sjukt enerverande sätt.
Inte ens Disneykoncernen hade kunnat vrida upp nivån av sliskigt publikfrieri. Och det är bara sjukt tjatigt med alla onödigt långa återblickar och alla scener med de stereotypa kåkstadsmiljöerna, småfifflet och hur de rika svinen hänsynslöst skor sig på fattigdomen.
Mot slutet var jag så trött skiten att jag hade börjat hata allt med Indien, inklusive tanken på att krubba indiskt. Nänä, glöm det. Det blir ingen mer chicken tikka för min del. Inte ens ett endaste litet naanbröd tänker jag äta på minst ett år. Det är min tysta protest mot mina medmänniskors dåliga omdöme.
Jag inser såklart att det är en rätt igenom värdelös strategi men det får mig i alla fall att må lite lite bättre.
Jag har försökt sammanfatta filmen:
Jamal Malik växer upp i Mumbais slumområden och när filmen tar sin början har han lyckats ta sig till sista frågan i den indiska versionen av "Vem vill bli miljonär?". Hans bakgrund har gjort honom sjukt gatusmart med eftersom en simpel slumpojke knappast förväntas veta de rätta svaren misstänks han för fusk. Han blir misshandlad och tvingas under press bevisa sin oskuld. Jamal går igenom varenda fråga och för varje fråga visas en återblick från hans liv på gatorna tillsammans med sin bror. Däribland visas en rad händelser och möten med människor, för att inte tala om den hjärtknipande historien om Latika, en flickan han älskat och förlorat, hittar och förlorar, hittar, förlorar och hittar igen... men förlorar. I varje del av hans berättelse finns såklart svaret på frågorna som banar vägen mot en fet jackpot. Det visar sig dessutom att han mer eller mindre skiter i pengarna. Han är med i programmet för att han vet att hon brukar kolla på det.
Det måste verkligen ha brunnit där uppe på folk. Som den höjs till skyarna är det lätt att börja undra om det hela inte rör sig om en global hjärntvätt. Otäckt nästan. För ärligt talat, filmen är en enda lång krystvärk. Och att pressa in så mycket sentimentalt dravel på två timmar är att trotsa naturlagarna. Jag misstänker att det är det dåliga i-landssamvetet som gjort sig påmint hos de som kan låta en så banal historia passsera hjärnans naturliga skitfilmsmelitta. Kan någon förklara det stora med den för mig? I mitt tycke (och den här gången tror jag att jag har rätt) är det en ytterst trivial och själlös ursäkt till film. Man får inte någon riktig sympati för någon av alla platta karaktärer, dessutom är den berättad på ett sjukt enerverande sätt.
Inte ens Disneykoncernen hade kunnat vrida upp nivån av sliskigt publikfrieri. Och det är bara sjukt tjatigt med alla onödigt långa återblickar och alla scener med de stereotypa kåkstadsmiljöerna, småfifflet och hur de rika svinen hänsynslöst skor sig på fattigdomen.
Mot slutet var jag så trött skiten att jag hade börjat hata allt med Indien, inklusive tanken på att krubba indiskt. Nänä, glöm det. Det blir ingen mer chicken tikka för min del. Inte ens ett endaste litet naanbröd tänker jag äta på minst ett år. Det är min tysta protest mot mina medmänniskors dåliga omdöme.
Jag inser såklart att det är en rätt igenom värdelös strategi men det får mig i alla fall att må lite lite bättre.
söndag, mars 01, 2009
Lägesrapport
Har varit på en liten vilosemester i Mellbystrand i helgen. Det var längesedan. Alldeles för längesedan. Hade glömt hur skönt det var att ligga och läsa, lyssna på ljudbok, kolla på film (mer om det imorgon), sova, dricka lite vin, promenera på stranden och göra lite annat. Ingen internet, ingen telefon och inget tv-utbud att tala om. Det är receptet för ultravila.
Jag har även vilat magen efter fredagens idiotlunch. Magen har inte varit helt nöjd och har reagerat med att producerat tung stridsgas som sipprat ut lite då och då till J:s stora förtret. Överjordiska är ett klent begrepp i sammanhanget. Seriöst har jag börjat fundera på om något kan ha dött där inne. Aldrig mer några dumma matutmaningar för min del.
Jag har även vilat magen efter fredagens idiotlunch. Magen har inte varit helt nöjd och har reagerat med att producerat tung stridsgas som sipprat ut lite då och då till J:s stora förtret. Överjordiska är ett klent begrepp i sammanhanget. Seriöst har jag börjat fundera på om något kan ha dött där inne. Aldrig mer några dumma matutmaningar för min del.
fredag, februari 27, 2009
Hamburgertallriken som gud glömde
I juni förra året skrev jag om att min kollega (R) hade handlat på sig en cheeseburgare på burk som han skulle äta på samma dag som sista bäst-före-datum den 26/2 – 2009. Han utmanade mig att göra samma sak. Något jag ångrade nästan direkt och sedan har förträngt (mer eller mindre).
Igår kom så dagen men R befann sig på resande fot, vilket innebar att vi fick skjuta på vår gemensamma lunch tills idag och riskera att äta dåliga burgare.
Jag vet inte vad jag ska säga. Brödet var saggigt och köttet var som en bit läderlivrem. Osten, ketchupen och gurkan hade format en konsistens som det mig veterligen inte finns något ord för att beskriva. Att sätta tänderna i den var ungefär som jag misstänker att det skulle kännas att ta ett bett av en badsvamp som legat till sig någott år under ett badkar. Mjukt och hårt och klibbigt i en enda röra. På något sätt måste konserveringsmedlet ha lyckats mota bort varenda tillstymmelse till smakpartiklar för burgaren smakade i ärlighetens namn nästan ingenting. Däremot utsöndrade tingesten en odör som smög sig upp genom näsborrarna och gav näring till hjärnarns äckelcentrum och hjälpte till att gymnastisera kräkreflexerna lite. Om satan hade hittat på hamburgaren hade den troligen smakat ungefär såhär
Resultat: Några timmar senare kan jag konstatera att den har lämnat en frivol och jävligt konstig eftersmak. Jag har huvudvärk och läpparna domnade bort en liten stund innan det övergick till att börja morra i magen. Det var inte det värsta jag har smakat och inte det bästa heller. Den var ungefär som en cheeseburgare från McDonalds som någon anställd med vissa luckor i sin hygienmoral har fulat sig lite med. Det ska bli intressant att föda sedan.
Läcker hamburgertallrik...
Fy fan!
Igår kom så dagen men R befann sig på resande fot, vilket innebar att vi fick skjuta på vår gemensamma lunch tills idag och riskera att äta dåliga burgare.
Jag vet inte vad jag ska säga. Brödet var saggigt och köttet var som en bit läderlivrem. Osten, ketchupen och gurkan hade format en konsistens som det mig veterligen inte finns något ord för att beskriva. Att sätta tänderna i den var ungefär som jag misstänker att det skulle kännas att ta ett bett av en badsvamp som legat till sig någott år under ett badkar. Mjukt och hårt och klibbigt i en enda röra. På något sätt måste konserveringsmedlet ha lyckats mota bort varenda tillstymmelse till smakpartiklar för burgaren smakade i ärlighetens namn nästan ingenting. Däremot utsöndrade tingesten en odör som smög sig upp genom näsborrarna och gav näring till hjärnarns äckelcentrum och hjälpte till att gymnastisera kräkreflexerna lite. Om satan hade hittat på hamburgaren hade den troligen smakat ungefär såhär
Resultat: Några timmar senare kan jag konstatera att den har lämnat en frivol och jävligt konstig eftersmak. Jag har huvudvärk och läpparna domnade bort en liten stund innan det övergick till att börja morra i magen. Det var inte det värsta jag har smakat och inte det bästa heller. Den var ungefär som en cheeseburgare från McDonalds som någon anställd med vissa luckor i sin hygienmoral har fulat sig lite med. Det ska bli intressant att föda sedan.
Läcker hamburgertallrik...
Fy fan!torsdag, februari 26, 2009
Nu gör jag det igen...
Äh vaffan, jag gör det trots att jag känner mig öm från förra gången. Jag drar ner brallorna, böjer mig framåt och fnaskar efter lite hjälp. Ja ja ja... jag vet vad ni tänker. "Nu gör han det igen".
Men grejen är att för exakt en månad sedan skickade jag upp en bild till en sajt som heter Göm dig.nu. Jag gjorde det på kul. För att visa här på bloggen. Att jag skulle ha en chans att vinna fanns inte på kartan, eftersom jag till skillnad från många andra, inte hade ansträngt mig för att smälta in i omgivningen utan för att det var min tjocka otur som spelade mig ett spratt. Jag tror faktiskt inte ens att jag fattade att det var en tävling när jag laddade upp bilden.
Det var när jag skulle gå och äta på en restaurang här i stan. Jag satte mig vid bordet och insåg först då att min skjorta var sydd av en av deras bordsdukar. Mavvafacka, vad stelt det kändes att sitta där draperad i en del av deras inredning. Mitt sällskap flabbade ut mig och jag kände hur människor runt omkring glodde och fnissade.
Så för några dagar sedan gick jag in och tittade och det visar sig att jag ligger top fem. Nu till och med etta.
Grejen är att av de fem som ligger på topp ska en jury utse en vinnare som får ett playstation. Jag misstänker att det kommer bli någon jävel som lagt ner sjukt mycket tid på sin kostym som vinner. Därför tänkte jag att det skulle vara kul om juryn får se att det inte nödvändigtvis bästa bidraget är så jätteplanerat.
Med andra ord. Hjälp mig. Gå in och ge mig högsta betyg och lämna gärna en kommentar också.
Den här gången är det väl ändå min tur att vinna och vara glad?
Rösta här >>
Men grejen är att för exakt en månad sedan skickade jag upp en bild till en sajt som heter Göm dig.nu. Jag gjorde det på kul. För att visa här på bloggen. Att jag skulle ha en chans att vinna fanns inte på kartan, eftersom jag till skillnad från många andra, inte hade ansträngt mig för att smälta in i omgivningen utan för att det var min tjocka otur som spelade mig ett spratt. Jag tror faktiskt inte ens att jag fattade att det var en tävling när jag laddade upp bilden.
Det var när jag skulle gå och äta på en restaurang här i stan. Jag satte mig vid bordet och insåg först då att min skjorta var sydd av en av deras bordsdukar. Mavvafacka, vad stelt det kändes att sitta där draperad i en del av deras inredning. Mitt sällskap flabbade ut mig och jag kände hur människor runt omkring glodde och fnissade.
Så för några dagar sedan gick jag in och tittade och det visar sig att jag ligger top fem. Nu till och med etta.
Grejen är att av de fem som ligger på topp ska en jury utse en vinnare som får ett playstation. Jag misstänker att det kommer bli någon jävel som lagt ner sjukt mycket tid på sin kostym som vinner. Därför tänkte jag att det skulle vara kul om juryn får se att det inte nödvändigtvis bästa bidraget är så jätteplanerat.
Med andra ord. Hjälp mig. Gå in och ge mig högsta betyg och lämna gärna en kommentar också.
Den här gången är det väl ändå min tur att vinna och vara glad?
Rösta här >>
onsdag, februari 25, 2009
Den starkt upprörande byxfadäsen
Idag fick GP veta hut för att de publicerade en bild där Daniel Westling rättade till sina byxor:
Upprörda läsare hörde genast av sig och gnällde om att det var respektlöst mot kungahuset och ifrågasatte redaktionens omdöme som valde att visa en sådan bild på Daniel där han framstår så obelevad. Sedan drog kommunistpaniken igång i kommentarsfältet. Tidningens Journalister anklagades vara vänstervridna och redaktionen anklagades för att vara oseriös som väljer ut en bild som väcker anstöt.
Anstöt? Ehh... Jag fick titta på bilden en gång till för att kolla om det var så att Daniel hade flängt ut pungen, kliade sig mellan skinkorna eller något liknande. Näe, det gjore han inte. Han rättade faktiskt bara till byxorna.
Upprörda läsare hörde genast av sig och gnällde om att det var respektlöst mot kungahuset och ifrågasatte redaktionens omdöme som valde att visa en sådan bild på Daniel där han framstår så obelevad. Sedan drog kommunistpaniken igång i kommentarsfältet. Tidningens Journalister anklagades vara vänstervridna och redaktionen anklagades för att vara oseriös som väljer ut en bild som väcker anstöt.
Anstöt? Ehh... Jag fick titta på bilden en gång till för att kolla om det var så att Daniel hade flängt ut pungen, kliade sig mellan skinkorna eller något liknande. Näe, det gjore han inte. Han rättade faktiskt bara till byxorna.
Grattis Sverige!
Nä. jag kan inte hålla mig. Tänkte ge fan i att blogga om det som ALLA andra redan bloggat om men det går bara inte...
Jag talar om förlovningen mellan Victoria och Daniel (a.k.a. Svenne Banan, enligt de mer traditionstrogna). Det var en glädjens dag på slottet (yeah right). Jag tycker uppriktigt väldigt väldigt synd om det unga tu. Finskare stämning får man leta länge efter. Om presskonferensen kändes verkade en smula mekanisk så bröt kungens tillkännagivande i tv, eller eklatering för de som föredrar termer från evolutionens begynnelse, helt ny och outforskad mark som i känslomässig steloperation. Kungaparet verkade ungefär lika uppsluppna som Volvochefen måste ha varit när han fick informera om massvarsel.
Bara det faktum att en trettioåring är helt livegen inför sin farsgubbes tycke och smak är så bisarrt att jag knappt kan ta in det. Skillnaden känns hårfin jämfört med de muslimska kvinnor som blir bortgifta i parti och minut och som vi brukar förfasa oss över.
Det måste ha känts extra fint och äkta för Daniel att sitta och ta emot kungaparets varma välkomnande direkt från fusklappen. Tyskens blick var så ihålig när hon beskrev sin blivande svärsons goda egenskaper att hon fan borde få någon slags utmärkelse. Det hade varit lätt att dra in duktigt med fickpengar på att, till marknadsmässiga priser, hyra ut tomrummet i hennes skalle som hyrlager.
Sedan blir det hela inte mindre obehagligt av att hela svenska folket plötsligt börjar ta sig rätt att föra en seriös diskussion kring om Daniel är rätt man eller inte. Det enda jag tycker är rätt gött är vetskapen om att det kommer bedrivas en hel jävla del tid åt ångestduschande i fosterställning hemma hos "förenade monarkister" den kommande tiden. Tänk så förfärligt att Bernadotte-dynastin kommer brytas av en gympajas utan så mycket som en promille blått blod. Eller?
Visst, det kan vara jättefint med traditioner. Själv gillar jag att äta skinka på julafton och skulle ogärna byta den mot fårfiol. Dock kan jag ur min högst subjektiva synvinkel tycka att även den mest konservativa person borde vara glad över att det äntligen kommer in lite nytt blod i en ganska traditionell (ur mer ädelboret synätt) genpool. Det minskar de risker som annars brukar uppstå när det idkats fortplantning inom släkten under för många generationer.
Hur som helst. Nu vankas det i alla fall kungahusextravaganza i ett par år famöver. Vare sig vi vill eller inte. Satan vad det kommer rapporteras. Varenda jävel med ledsyn och bättre kommer att få hjärnan utblåst av den vansinniga flodvåg av rojalism som lär dundra in från och med nu. Den jävligt uttjatade turisthajpen kring älgar kommer stå sig slätt mot all merchandise som kommer i bakvattnet av förlovningen och det som komma skall. Och Svensk Damtidnings ägare kommer fan att kunna börja vaska guld ur sitt bajs det kommande decenniet.
Det är bara att gratulera. Grattis Sverige!
Etiketter: Victoria, Daniel Westling, Förlovning, Victoria och Daniels förlovning, Kungens tal
Jag talar om förlovningen mellan Victoria och Daniel (a.k.a. Svenne Banan, enligt de mer traditionstrogna). Det var en glädjens dag på slottet (yeah right). Jag tycker uppriktigt väldigt väldigt synd om det unga tu. Finskare stämning får man leta länge efter. Om presskonferensen kändes verkade en smula mekanisk så bröt kungens tillkännagivande i tv, eller eklatering för de som föredrar termer från evolutionens begynnelse, helt ny och outforskad mark som i känslomässig steloperation. Kungaparet verkade ungefär lika uppsluppna som Volvochefen måste ha varit när han fick informera om massvarsel.
Bara det faktum att en trettioåring är helt livegen inför sin farsgubbes tycke och smak är så bisarrt att jag knappt kan ta in det. Skillnaden känns hårfin jämfört med de muslimska kvinnor som blir bortgifta i parti och minut och som vi brukar förfasa oss över.
Det måste ha känts extra fint och äkta för Daniel att sitta och ta emot kungaparets varma välkomnande direkt från fusklappen. Tyskens blick var så ihålig när hon beskrev sin blivande svärsons goda egenskaper att hon fan borde få någon slags utmärkelse. Det hade varit lätt att dra in duktigt med fickpengar på att, till marknadsmässiga priser, hyra ut tomrummet i hennes skalle som hyrlager.
Sedan blir det hela inte mindre obehagligt av att hela svenska folket plötsligt börjar ta sig rätt att föra en seriös diskussion kring om Daniel är rätt man eller inte. Det enda jag tycker är rätt gött är vetskapen om att det kommer bedrivas en hel jävla del tid åt ångestduschande i fosterställning hemma hos "förenade monarkister" den kommande tiden. Tänk så förfärligt att Bernadotte-dynastin kommer brytas av en gympajas utan så mycket som en promille blått blod. Eller?
Visst, det kan vara jättefint med traditioner. Själv gillar jag att äta skinka på julafton och skulle ogärna byta den mot fårfiol. Dock kan jag ur min högst subjektiva synvinkel tycka att även den mest konservativa person borde vara glad över att det äntligen kommer in lite nytt blod i en ganska traditionell (ur mer ädelboret synätt) genpool. Det minskar de risker som annars brukar uppstå när det idkats fortplantning inom släkten under för många generationer.
Hur som helst. Nu vankas det i alla fall kungahusextravaganza i ett par år famöver. Vare sig vi vill eller inte. Satan vad det kommer rapporteras. Varenda jävel med ledsyn och bättre kommer att få hjärnan utblåst av den vansinniga flodvåg av rojalism som lär dundra in från och med nu. Den jävligt uttjatade turisthajpen kring älgar kommer stå sig slätt mot all merchandise som kommer i bakvattnet av förlovningen och det som komma skall. Och Svensk Damtidnings ägare kommer fan att kunna börja vaska guld ur sitt bajs det kommande decenniet.
Det är bara att gratulera. Grattis Sverige!
Etiketter: Victoria, Daniel Westling, Förlovning, Victoria och Daniels förlovning, Kungens tal
tisdag, februari 24, 2009
Apokalyps-tv
Vilken tv-kväll vi har haft här hemma hittills ikväll. Först och främst den bisarra rapporteringen om förlovningen mellan Vickan och Daniel "Kung av Ockelbo" Westling. Dagen då Sverige förflyttade sig tillbaka ett par hundra år i tiden. Minst.
Sedan knäppte vi (helt frivilligt) på femman för att få ta del av den garanterade creepshow som Rosing borgar för i sin nya tv-serie. Den höll vad den lovade. Med besked. Det visade sig ganska otippat att Rosing i själva verket var den mest jordnära av alla deltagare (bortsett från hennes far). Det var inga dåliga ess som raddades upp. Det var synd att Guiness rekordbok inte var där för då skulle de lätt kunnat skapa ett helt ointagligt rekord à la "störst mängd dökött inom en radie av 10 meter" eller liknande. Alltså, Kanal 5:s castingavdelning måste ha vassare trynen än tryffelsvin. Att de lyckats nosa upp så många pundhuvuden (av rang) skulle jag inte ens vågat fantisera om. Det är smått fantastiskt. På sitt sätt. Fina vänner hon har som lät den sjukt obehagliga karatekillen i cargopants och raggarskinnpaj gå vidare. Han kommer att dräpa någon så fort sponken åker fram.
Sedan fortsatte samma kanal i det mänskliga förfallets tecken. En dokumentär om män som ligger med sina bilar. På riktigt ligger med dem. Kåtar upp sig genom att slicka på huven, smeka kofångarn och gnida sig mot förardörren tills de når klimax och lägger "den" på lacken. Det är ruggigt omoraliskt att helt skamlöst dra nytta av så sjuka människor. Det borde vara så jävla olagligt att göra sensationsunderhållning av sexavvikelser. När filmteamet visade spermaresterna på asfalten, efter att en av bilknullarna hade "förgripit" sig på deras stadsjeep i smyg, fick jag nog. Då hade min närsynthet troligen försämrats med 2.0 och den där dåliga känslan av förakt för mänskligheten börjat infinna sig. Jag bytte kanal.
Och gissa om inte fyran toppar med ännu ett avsnitt av Silvstedtsåpan. Å-maj-gaad.
Gonatt!
Sedan knäppte vi (helt frivilligt) på femman för att få ta del av den garanterade creepshow som Rosing borgar för i sin nya tv-serie. Den höll vad den lovade. Med besked. Det visade sig ganska otippat att Rosing i själva verket var den mest jordnära av alla deltagare (bortsett från hennes far). Det var inga dåliga ess som raddades upp. Det var synd att Guiness rekordbok inte var där för då skulle de lätt kunnat skapa ett helt ointagligt rekord à la "störst mängd dökött inom en radie av 10 meter" eller liknande. Alltså, Kanal 5:s castingavdelning måste ha vassare trynen än tryffelsvin. Att de lyckats nosa upp så många pundhuvuden (av rang) skulle jag inte ens vågat fantisera om. Det är smått fantastiskt. På sitt sätt. Fina vänner hon har som lät den sjukt obehagliga karatekillen i cargopants och raggarskinnpaj gå vidare. Han kommer att dräpa någon så fort sponken åker fram.
Sedan fortsatte samma kanal i det mänskliga förfallets tecken. En dokumentär om män som ligger med sina bilar. På riktigt ligger med dem. Kåtar upp sig genom att slicka på huven, smeka kofångarn och gnida sig mot förardörren tills de når klimax och lägger "den" på lacken. Det är ruggigt omoraliskt att helt skamlöst dra nytta av så sjuka människor. Det borde vara så jävla olagligt att göra sensationsunderhållning av sexavvikelser. När filmteamet visade spermaresterna på asfalten, efter att en av bilknullarna hade "förgripit" sig på deras stadsjeep i smyg, fick jag nog. Då hade min närsynthet troligen försämrats med 2.0 och den där dåliga känslan av förakt för mänskligheten börjat infinna sig. Jag bytte kanal.
Och gissa om inte fyran toppar med ännu ett avsnitt av Silvstedtsåpan. Å-maj-gaad.
Gonatt!
måndag, februari 23, 2009
Sofistikerat samtal rörande litteratur och annat
Pratade just med en kompis jag inte träffat på över ett år (i fredags lovade han att jag ska få Stieg Larsson-trilogin som ljudböcker) via msn:
Han: "Glömde lägga upp böckerna till dig, ska försöka komma ihåg det ikväll"
Jag: "Jess, lägg upp första först."
Han: "Inte sista?"
Jag: "Va? Alltså jag vet inte om jag orkar alla tre."
Han: "Var bara lite lustig"
Jag: "Haha, jag börjar med första."
Han: "Men du måste harva dig igenom alla tre för att förstå vad jag menar :)"
[LÅNG PAUS]
Han: "Oj vad nära det blev en exkrementblockerare nu."
Jag: "Vad?"
Han: "Bajsade så mycket att vattnet nästan rann över kanten på toan när jag spolade... shit, det var svettigt."
Sedan bestämde vi att vi måste ses och ta en öl snart. Det var alldeles för länge sedan.
Han: "Glömde lägga upp böckerna till dig, ska försöka komma ihåg det ikväll"
Jag: "Jess, lägg upp första först."
Han: "Inte sista?"
Jag: "Va? Alltså jag vet inte om jag orkar alla tre."
Han: "Var bara lite lustig"
Jag: "Haha, jag börjar med första."
Han: "Men du måste harva dig igenom alla tre för att förstå vad jag menar :)"
[LÅNG PAUS]
Han: "Oj vad nära det blev en exkrementblockerare nu."
Jag: "Vad?"
Han: "Bajsade så mycket att vattnet nästan rann över kanten på toan när jag spolade... shit, det var svettigt."
Sedan bestämde vi att vi måste ses och ta en öl snart. Det var alldeles för länge sedan.
söndag, februari 22, 2009
Pär Ström
Här är mannen som skrivit en bok där han förkastar feminismen och där det är männen som är offer för ojämnställdhet och det mariginaliserade könet. Han tar upp saker som "den kvinnliga härskarteknikens sex metoder, hur riggade forskningsprojekt skapat mansfientliga myter, hur kvinnor gynnas i domstolar, hur kvinnors misshandel av män tystas ned – och mycket mer".Det är en frustrerad kille vi har att göra med. En kille med ruggigt tajta kalsonger skulle jag tro. På sistone oroar han sig så hemskt mycket för att Stieg Larssons trilogi bidrar till att befästa den feministiska vulgärbilden av mannen eftersom det målas upp en så negativ bild av män i hans böcker. Män som begår våldtäkter, genomför grovt sadistiska akter mot kvinnor eller ”bara” misshandlar dem.
Jag vet inte Pär. Jag skulle nog tro att det är de män som som begår våldtäkter, genomför grovt sadistiska akter mot kvinnor eller ”bara” misshandlar dem som bär skulden för det där dåliga ryktet som du jiddrar om. Inte några fiktiva karaktärer i en skönlitterär deckartrilogi.
Mupp!
fredag, februari 20, 2009
Snöboll signerad Stieg Larsson
Jag hade en diskussion på jobbet tidigare i veckan. Min käre kollega A (a.k.a el guapo) kom fram och diskuterade det störande faktum att hela jävla Sverige verkar ha gått in i någon slags Stieg Larsson-psykos. Överallt ska den huvudpersonen Lisbeth jävla Salander diksuteras och analyseras men varken hon eller storyn presenteras alls. Alla bara förväntas vara helt insatta i ha koll på vem hon är och vad hon pysslar med. Jag har förståelse för att man förväntas veta vem Obama är och att han inte introduceras mer än som USA:s president. En viss skillnad dock. Det enda jag har fattat är att Lisbeth Salander är en komplicerad tjej som hade en jobbig uppväxt, något slags dystert datageni också som är omyndigförklarad för att hon tände eld på sin farsa. Ok, en EMO-brud alltså? Jag har faktiskt ingen riktig koll och börjar känna att jag vill skita i det av ren princip. Som jag gjorde med Da Vincikoden.
Sedan såg jag i förrgår att ämnet var uppe för diskussion igen, hos Ekdal i TV4. En av de inbjudna var Pär Ström, en riktig rövmössa, som kallar sig samhällsdebattör. Han var orolig för att hajpen kring EMO-Lisbeth underminerar hela samhället och ger eld åt mansförtrycket i feminismens fotspår. Han verkade på allvar oroad över den bild som ges av män i den s.k. milenniumtrilogin. Föga förvånande eftersom Per Ström har skrivit boken "Mansförtryck och kvinnovälde" där han sätter ner foten mot det omfattande mansförtrycket och belyser alla de fördelar och privilegier som kvinnor har. Oh my fucking god! Nu är alltså Stieg Larssons fiktiva karaktär som ett hot som ger energi åt mansfientlighet.
Hur många böcker och filmer finns det inte där en manlig huvudkaraktär tar lagen i egna händer och med grovt våld rensar upp i ett samhälle som enligt personen i fråga degenererats på ett eller annat sätt? Oftast bejublas den typen av filmvåld. Sällan skapar det någon debatt. Men om en kvinna står för upprättelsen, då jävlar utbryter moralpanik. Då blir det plötsligt ett samhällsproblem. Kvinnor ska fan inte ha några kontroversiella "hjältar" som gör upp med ondskan på sitt sätt. Dåliga förebilder. Otäckt som fan. Det ger ju mer eller mindre klartecken till tjejer att det är ok att göra så här, tycker upprörda röster. Det finns såklart ingen motsättning i att sedan gå hem och få bånge i tv-soffan när Gunvald Larsson eller någon annan hårdnackad jävel slår in tänderna på ett motsvarande as med sin pistolkolv.
Hur som helst. Stieg Larsson verkar ha rullat en fet snöboll innan han dog som verkar börjat komma i rullning. Jättekul. Verkligen. Men om en vanlig sketen deckare lyckas kvala in och bli ämne för en storskalig debatt skadar det kanske inte att lämna lite bakgrundsinfo. Kan jag tycka. Det blir liksom lite lättare att sätta sig in i diskussionen då om man råkar tillhöra en av de få svenskar som ännu inte köpt boken.
Sedan såg jag i förrgår att ämnet var uppe för diskussion igen, hos Ekdal i TV4. En av de inbjudna var Pär Ström, en riktig rövmössa, som kallar sig samhällsdebattör. Han var orolig för att hajpen kring EMO-Lisbeth underminerar hela samhället och ger eld åt mansförtrycket i feminismens fotspår. Han verkade på allvar oroad över den bild som ges av män i den s.k. milenniumtrilogin. Föga förvånande eftersom Per Ström har skrivit boken "Mansförtryck och kvinnovälde" där han sätter ner foten mot det omfattande mansförtrycket och belyser alla de fördelar och privilegier som kvinnor har. Oh my fucking god! Nu är alltså Stieg Larssons fiktiva karaktär som ett hot som ger energi åt mansfientlighet.
Hur många böcker och filmer finns det inte där en manlig huvudkaraktär tar lagen i egna händer och med grovt våld rensar upp i ett samhälle som enligt personen i fråga degenererats på ett eller annat sätt? Oftast bejublas den typen av filmvåld. Sällan skapar det någon debatt. Men om en kvinna står för upprättelsen, då jävlar utbryter moralpanik. Då blir det plötsligt ett samhällsproblem. Kvinnor ska fan inte ha några kontroversiella "hjältar" som gör upp med ondskan på sitt sätt. Dåliga förebilder. Otäckt som fan. Det ger ju mer eller mindre klartecken till tjejer att det är ok att göra så här, tycker upprörda röster. Det finns såklart ingen motsättning i att sedan gå hem och få bånge i tv-soffan när Gunvald Larsson eller någon annan hårdnackad jävel slår in tänderna på ett motsvarande as med sin pistolkolv.
Hur som helst. Stieg Larsson verkar ha rullat en fet snöboll innan han dog som verkar börjat komma i rullning. Jättekul. Verkligen. Men om en vanlig sketen deckare lyckas kvala in och bli ämne för en storskalig debatt skadar det kanske inte att lämna lite bakgrundsinfo. Kan jag tycka. Det blir liksom lite lättare att sätta sig in i diskussionen då om man råkar tillhöra en av de få svenskar som ännu inte köpt boken.
torsdag, februari 19, 2009
Skör och mör
Idag tillbringade jag och ett gäng kollegor lunchen med att träna Body Combat. Det var roligt men efteråt ville jag dö en stund och nu börjar kroppen ropa till mig att den tänker hämnas med en träningsvärk som kommer få mig att omvärdera begreppen smärta och lidande. Jag börjar redan nu smöra mentalt i hopp om att få ett lindrigt straff. Så jävla meningslöst. Det härnder ju aldrig.
Jag talar bara för mig själv men jag linkade upp till omklädningsrummet och kände mig bara som en ledsam ursäkt till kötthydda, vilket blev extra påtagligt blev det när högtalarna i omklädningsrummet började spela Elton Johns "Candle in the wind".
Livets ironi är en elak rackare ibland.
Jag talar bara för mig själv men jag linkade upp till omklädningsrummet och kände mig bara som en ledsam ursäkt till kötthydda, vilket blev extra påtagligt blev det när högtalarna i omklädningsrummet började spela Elton Johns "Candle in the wind".
Livets ironi är en elak rackare ibland.
Sveriges sämsta ambassadör
Vissa tycker att kungafamiljen är bra reklampelare för Sverige och att de ger bra utväxling för sitt sköna appanage. Andra tycker att de är en trött produkt av generationers inavlel som bara skämmer ut landet. Jag bryr mig inte. Båda läger har nog rätt. Själv tror jag att vi både kan ha och mista dem utan att gå under. Jag hade väldigt gärna sluppit läsa fler spekulationer i massmedia om Vickan och kotlettfrillefleppot ska få gubbjävelns välsignelse att slå sina överklasspåsar ihop eller inte. För övrigt skiter jag i deras liv rätt så mycket. Det kommer väl lösa sig med tiden. Evolutionen brukar ju ta hand om de stora frågorna förr eller senare.
Däremot har jag de senaste veckorna haft den stora oturen att bli uppmärksammad om att Victoria Silvstedt har en egen tv-serie som heter "My Perfect Life". I programserien får man följa med henne på shopping, på fest och träffa på en alla andra ytliga skitmänniskor hon omger sig med. I likhet med kungafamiljens vara eller icke vara finns det två läger. Ett övervägande stort läger som verkar tycka att hon faktiskt lever det perfekta livet och att hon verkar vara en härlig tjej. Och ett lite mindre läger som inte verkar lika imponerade av henne men som mest av allt stör sig på att hon gör en egen version av en Dolph-gimmick och låtsas ha svårt att behärska sitt modersmål. Här sällar jag mig till den sistnämnda skaran, men det är så mycket mer som är störande än det faktum att hon snackar engelska hela tiden. Jag utgår ifrån att det är en utländsk produktion som är tänkt att funka rakt av i fler länder än här (annars är det så jävla sjukt att det i sig troligen skulle tvångsframkalla en blödning i hjärnan på mig) vilket i sig är jättekonstigt.
Om hon nu är känd utanför det här landets gränser. Jag menar på riktigt känd och inte som någon jävla Robinson-Robban-typ eller annan medial halvfigur. Då är hon den sämsta ambassadör Sverige kan ha. Jag hade nog hellre skickat runt Tomas Quick på världsturne än låta fröken Silvstedt fortsätta hållas.
Jag ryser upp en otrevnadskänsla som sätter sig tajt som en kroppsstrumpa när jag ser henne säga någon random skit in i kameran och följa upp med sin karaktäristiska spasm till grimasch (som jag inte ens kan hitta ord för att beskriva). Om vi ska prata bedrifter så måste jag ge henne det att hon faktiskt lyckas få plasthalten i plast att verka låg. Alltid något.
Igår när jag vaknade efter en tupplur på soffan så var programmet i full gång. Silvstedt var i Rom. Med sig hade hon en italiensk blonderad bög i femtioårsåldern som var hennes agent där nere. Hela tiden snackade hon skit bakom ryggen på honom och sa att hon skulle kicka honom så fort hon lärt sig italienska. Dessutom anlitade hon en assistent som fick uppdraget att springa och hitta en klänning till någon stekartillställning i Monaco. För så ska det vara. När assistenten kom tillbaka och visade upp sitt byte förnedrade Svilvstedt & Co henne med en långdragen urflabbning och idiotförklarande gliringar som sedan pågick i flera timmar. Sympatiskt.
Jag hatar mig själv idag för att jag inte kunde slita mig. Till försvar får jag säga att det var fascinerande på samma sätt som jag antar att en gammal hederlig freak show var när det begav sig. Cirkusen i My Perfect Life är verkligen en riktig 2000-talsupplaga av upplaga av ett sådant där kringresande sällskap där Silvstedt är motsvarigheten till dåtidens "geek" och själva huvudnumret.
Jag tycker att hon verkar leva ett riktigt ointressant skitliv. Må så vara, men hon får mig också verkligen att skämmas för att jag kommer från Sverige. Tur som fan att jag inte kommer från Bollnäs i alla fall. Jag känner att jag måste prata ut med mina vänner därifrån.
Etiketter:victoria silvstedt
Däremot har jag de senaste veckorna haft den stora oturen att bli uppmärksammad om att Victoria Silvstedt har en egen tv-serie som heter "My Perfect Life". I programserien får man följa med henne på shopping, på fest och träffa på en alla andra ytliga skitmänniskor hon omger sig med. I likhet med kungafamiljens vara eller icke vara finns det två läger. Ett övervägande stort läger som verkar tycka att hon faktiskt lever det perfekta livet och att hon verkar vara en härlig tjej. Och ett lite mindre läger som inte verkar lika imponerade av henne men som mest av allt stör sig på att hon gör en egen version av en Dolph-gimmick och låtsas ha svårt att behärska sitt modersmål. Här sällar jag mig till den sistnämnda skaran, men det är så mycket mer som är störande än det faktum att hon snackar engelska hela tiden. Jag utgår ifrån att det är en utländsk produktion som är tänkt att funka rakt av i fler länder än här (annars är det så jävla sjukt att det i sig troligen skulle tvångsframkalla en blödning i hjärnan på mig) vilket i sig är jättekonstigt.
Om hon nu är känd utanför det här landets gränser. Jag menar på riktigt känd och inte som någon jävla Robinson-Robban-typ eller annan medial halvfigur. Då är hon den sämsta ambassadör Sverige kan ha. Jag hade nog hellre skickat runt Tomas Quick på världsturne än låta fröken Silvstedt fortsätta hållas.
Jag ryser upp en otrevnadskänsla som sätter sig tajt som en kroppsstrumpa när jag ser henne säga någon random skit in i kameran och följa upp med sin karaktäristiska spasm till grimasch (som jag inte ens kan hitta ord för att beskriva). Om vi ska prata bedrifter så måste jag ge henne det att hon faktiskt lyckas få plasthalten i plast att verka låg. Alltid något.
Igår när jag vaknade efter en tupplur på soffan så var programmet i full gång. Silvstedt var i Rom. Med sig hade hon en italiensk blonderad bög i femtioårsåldern som var hennes agent där nere. Hela tiden snackade hon skit bakom ryggen på honom och sa att hon skulle kicka honom så fort hon lärt sig italienska. Dessutom anlitade hon en assistent som fick uppdraget att springa och hitta en klänning till någon stekartillställning i Monaco. För så ska det vara. När assistenten kom tillbaka och visade upp sitt byte förnedrade Svilvstedt & Co henne med en långdragen urflabbning och idiotförklarande gliringar som sedan pågick i flera timmar. Sympatiskt.
Jag hatar mig själv idag för att jag inte kunde slita mig. Till försvar får jag säga att det var fascinerande på samma sätt som jag antar att en gammal hederlig freak show var när det begav sig. Cirkusen i My Perfect Life är verkligen en riktig 2000-talsupplaga av upplaga av ett sådant där kringresande sällskap där Silvstedt är motsvarigheten till dåtidens "geek" och själva huvudnumret.
Jag tycker att hon verkar leva ett riktigt ointressant skitliv. Må så vara, men hon får mig också verkligen att skämmas för att jag kommer från Sverige. Tur som fan att jag inte kommer från Bollnäs i alla fall. Jag känner att jag måste prata ut med mina vänner därifrån.
Etiketter:victoria silvstedt
onsdag, februari 18, 2009
Milf
Läste Metro på vagnen till jobbet idag. Det stod att Monique Wadsted som företräder Hollywoodbolagen i The Pirate Bay-rättegången har blivit kallad Milf i någons (tror det var en av de åtalade) twitterfeed. Jag fnissade till. Högt. Det är väldigt väldigt roligt när en torr nyhetsartikel slänger sig med begreppet Milf och gör tydligt att det rör sig om ett "sexuttryk" som betyder "Mamma jag skulle vilja ligga med".
Det känns nästan lite pinsamt att läsa det. Obekvämt. Man vrider lite på sig. Ungefär som när man var liten och fick sitta uppe sent och kolla på tv med föräldrarna och det plötsligt kom en hum-hum-scen i filmen.
Det känns nästan lite pinsamt att läsa det. Obekvämt. Man vrider lite på sig. Ungefär som när man var liten och fick sitta uppe sent och kolla på tv med föräldrarna och det plötsligt kom en hum-hum-scen i filmen.
tisdag, februari 17, 2009
Great minds think alike
Fan. Det verkar som att någon annan redan har kört min pest-eller-kolera-variant men där har valet fallit på alternativ 1 istället. Läckert värre.
måndag, februari 16, 2009
Pest eller kolera gone wrong
Inatt drömde jag att jag fick välja mellan att bli skjuten eller utkastad från en hög höjd. En jobbig pest eller kolera. Det slutade med att jag inte kunde välja och blev knuffad över relingen på en sjukt hög båt. Alltså vi snackar lätt dubbla däckhöjen än en danmarks- eller finlandsfärja. Jag vaknade till med ett skönt ryck och triathlonpuls. En sådär bra start på en arbetsvecka.
Annars är pest eller kolera en ganska kul lek. Det funkar för det mesta. Jag och J brukar ibland köra den när vi inte kan somna. Det är kul att våndas se hur den andre får vrida på sig för att välja det minst ruttna alternativet av två scenarion. Vi brukar vrida oss av skratt när vi hånar varandras val och visualiserar dem verbalt. Men det kan också bli seriöst på ett väldigt konstigt sätt.
Nyss drog jag en pest eller kolera fast med tre alternativ:
1. Att tatuera in ett porträtt av Martin Timell och hans sjukt jobbiga flin stort på magen.
2. Att varje dag behöva gå förbi apoteket i Nordstan och rengöra knappen på nummerlappsapparaten med tungan.
3. Att tvingas gå runt med en Camel Toe Cup modell "Säffle" (extra bred klyfta) insydd i alla brallor
Det fick inte alls den effekt jag hade hoppats. Jag väljer tvåan sa hon utan att tveka en sekund. Så väljer bara en vettvilling... eller en som aldrig varit vinterkräksjuk. Jag försökte retas och förklara att hennes tunga skulle bli hård och valkig som en smednäve av alla infektioner. Hon kontrade blixtsnabbt att det skulle bli mest trist för mig eftersom jag skulle tvingas hångla med henne. Skit. Kul att bli punkad som en lastbil när man tror man kommit på en jävligt jobbig triss.
Jag tror att hon har pajat pest eller kolera för all framtid nu. Ungefär som när morsan pajade Fia med knuff, efter att hon provocerat fram en rejäl falling down ur mig, genom att systematiskt göra mig till enda offer för sitt hänsynslösa knuffande. Det hela skedde under ett strömavbrott då endast analoga familjeaktiviteter gavs utrymme. Sedan dess har vi aldrig spelat det spelet igen. Det packades ner och glömdes. Fan också.
Annars är pest eller kolera en ganska kul lek. Det funkar för det mesta. Jag och J brukar ibland köra den när vi inte kan somna. Det är kul att våndas se hur den andre får vrida på sig för att välja det minst ruttna alternativet av två scenarion. Vi brukar vrida oss av skratt när vi hånar varandras val och visualiserar dem verbalt. Men det kan också bli seriöst på ett väldigt konstigt sätt.
Nyss drog jag en pest eller kolera fast med tre alternativ:
1. Att tatuera in ett porträtt av Martin Timell och hans sjukt jobbiga flin stort på magen.
2. Att varje dag behöva gå förbi apoteket i Nordstan och rengöra knappen på nummerlappsapparaten med tungan.
3. Att tvingas gå runt med en Camel Toe Cup modell "Säffle" (extra bred klyfta) insydd i alla brallor
Det fick inte alls den effekt jag hade hoppats. Jag väljer tvåan sa hon utan att tveka en sekund. Så väljer bara en vettvilling... eller en som aldrig varit vinterkräksjuk. Jag försökte retas och förklara att hennes tunga skulle bli hård och valkig som en smednäve av alla infektioner. Hon kontrade blixtsnabbt att det skulle bli mest trist för mig eftersom jag skulle tvingas hångla med henne. Skit. Kul att bli punkad som en lastbil när man tror man kommit på en jävligt jobbig triss.
Jag tror att hon har pajat pest eller kolera för all framtid nu. Ungefär som när morsan pajade Fia med knuff, efter att hon provocerat fram en rejäl falling down ur mig, genom att systematiskt göra mig till enda offer för sitt hänsynslösa knuffande. Det hela skedde under ett strömavbrott då endast analoga familjeaktiviteter gavs utrymme. Sedan dess har vi aldrig spelat det spelet igen. Det packades ner och glömdes. Fan också.
lördag, februari 14, 2009
Fyllevänner
Igår kväll var jag på Stearin och drack mig en smula berusad på Grolsch. Inte för att jag gillar det men för att det var det som fanns att tillgå. När jag skulle gå på toa var det kö så jag ställde mig lydigt sist i ledet. Framför mig stod två tjejer i 25-årsåldern (tillsynes från helt olika världar) som började växla några ord. Plötsligt tjöt den ena högljutt: "Men guuuuuud, hur stor är chansen lixom? Jag har också gått på Schillerska.". Sedan ropade hon till sig sin killkompis som också hade gått på Schillerska. Plötsligt var de tre. Alla var förundrade. Världen är så liten.
Jag vet inte. Med tanke på att det är en av stans största gymnasieskolor så borde väl ödeskänslan inte så otroligt överväldigande kan jag tycka. Det är ju inte riktigt som att man råkat bosätta sig i ett litet zigenarsamhälle någonstans i Kazachstanska obygden och plötsligt springer på en gammal klasskompis. Då hade jag kunnat hålla med om att det hela skulle ha verkat en aning ödesmättat. Men det är klart. Alla är olika och vem är jag att döma.
Killen bjöd frikostigt in den nya tjejen och hennes kille att höja en bägare i goda vänners lag med resten av deras sällskap. Det var verkligen fint att de hittade varandra i den göteborska höstacken till krogliv. Gemenskapen, den gemenskapen. Inget som går av för hackor precis. Fyllevänner är bland det finaste som finns. Visst är det.
Jag vet inte. Med tanke på att det är en av stans största gymnasieskolor så borde väl ödeskänslan inte så otroligt överväldigande kan jag tycka. Det är ju inte riktigt som att man råkat bosätta sig i ett litet zigenarsamhälle någonstans i Kazachstanska obygden och plötsligt springer på en gammal klasskompis. Då hade jag kunnat hålla med om att det hela skulle ha verkat en aning ödesmättat. Men det är klart. Alla är olika och vem är jag att döma.
Killen bjöd frikostigt in den nya tjejen och hennes kille att höja en bägare i goda vänners lag med resten av deras sällskap. Det var verkligen fint att de hittade varandra i den göteborska höstacken till krogliv. Gemenskapen, den gemenskapen. Inget som går av för hackor precis. Fyllevänner är bland det finaste som finns. Visst är det.
fredag, februari 13, 2009
Kulturpretton vs. Grisfamiljen
Åhh! Igår orkades det inte med något matinköp och tillagning så det blev mat ute i sin allra enklaste form. Precis som så många andra dagar. Så vi gick till musikens hus i Majorna. Maten är jämndålig men får duga när man inte orkar och inte har någon vidare ekonomisk bäring. Särskilt eftersom det ligger ett par minuter till fots från hemmets hank och stör.
Vi beställer och sätter oss. Jag, J och Juniorette. In kommer ett par som är så ruggigt kulturpretto att rummet tystnar. Och då domineras ändå stället totalt av kulturvänster och idealister av olika slag.
Paret släpar fötterna efter sig och går runt lite halvlamt i rummet. De ser sig om i ultrarapid med var sitt dumleende som verkar ha fastnat i ansiktet på dem. Tjejen har på sig ett par jeans-hängslebyxor som hon gjort om till shorts för att kunna stoltsera med sina punkigt söndertrasade kalasbyxor. Killen har en T-shirt med så stor ringning att den hela tiden faller ner och blottlägger ena axeln och bröstvårtan typ. Resten av kläderna orkar jag inte ens kommentera men det syns att de helst av allt vill ropa: Hallå alla! Titta på oss, vi är udda. Jävligt udda och sjukt svåra. Givetvis slår de sig ner på bordet bredvid. Finns det något jag har svårt för så är det pretton i allmänhet och kulturpretton i synnerhet. Jag känner att jag hatar paret redan från start.
Sedan sätter de sig och börjar dividera. Allt som kommer mellan deras läppar är svårsnack. Det är nästan som att de är i osynk. Troligen fattade de inte ett skit av vad vare sig de själva eller den andre snackade om. Men det spelade nog ingen roll så länge det var svårt och tungt kulturellt. Killen var nog allra värst. Han var en sådan som anser att Prousts romansvit på sju band tillhör glättig mainstreamlitteratur och gärna vill att folk ska tro att han faktiskt brukar runka loss till Stäppvargen.
Det hela är ett så uppenbart spel för galleriet. Ingen är så svår. Det är helt omöjligt att bli så egen utan en psykdiagnos. Möjligtvis ifall man blir uppfostrad av en vargflock i en urskog någonstans. knappt då. Jag får eksem som flaganr av mina trumhinnor när jag tvingas dela luft med den typen av människor.
Plötsligt utbrister Juniorette högljutt att vi är en GRISFAMILJ samtidigt som hon fullkomligt skrikflabbar. Jag är minsann en grispappa, hon och j är gristjejer och Ryssland (vår katt) är en griskattunge. Paret kommer av sig , stannar upp och glor. Juniorette rapar som alkisen i The Simpsons och konstaterar det faktum att vi har roligare än alla andra i rummet. Först fryser jag till men sedan brister både jag och J också ut i skratt. Ja, visst fan har vi roligare än alla omkring oss som troligen sitter och diskuterar någon form av aktivism eller kanske ältar drömmen om planekonomi. Jag känner en viss kyla i rummet. Vi är för vanliga. Det är dags att gå.
Ibland blir jag väldigt stolt över min dotter.
Vi beställer och sätter oss. Jag, J och Juniorette. In kommer ett par som är så ruggigt kulturpretto att rummet tystnar. Och då domineras ändå stället totalt av kulturvänster och idealister av olika slag.
Paret släpar fötterna efter sig och går runt lite halvlamt i rummet. De ser sig om i ultrarapid med var sitt dumleende som verkar ha fastnat i ansiktet på dem. Tjejen har på sig ett par jeans-hängslebyxor som hon gjort om till shorts för att kunna stoltsera med sina punkigt söndertrasade kalasbyxor. Killen har en T-shirt med så stor ringning att den hela tiden faller ner och blottlägger ena axeln och bröstvårtan typ. Resten av kläderna orkar jag inte ens kommentera men det syns att de helst av allt vill ropa: Hallå alla! Titta på oss, vi är udda. Jävligt udda och sjukt svåra. Givetvis slår de sig ner på bordet bredvid. Finns det något jag har svårt för så är det pretton i allmänhet och kulturpretton i synnerhet. Jag känner att jag hatar paret redan från start.
Sedan sätter de sig och börjar dividera. Allt som kommer mellan deras läppar är svårsnack. Det är nästan som att de är i osynk. Troligen fattade de inte ett skit av vad vare sig de själva eller den andre snackade om. Men det spelade nog ingen roll så länge det var svårt och tungt kulturellt. Killen var nog allra värst. Han var en sådan som anser att Prousts romansvit på sju band tillhör glättig mainstreamlitteratur och gärna vill att folk ska tro att han faktiskt brukar runka loss till Stäppvargen.
Det hela är ett så uppenbart spel för galleriet. Ingen är så svår. Det är helt omöjligt att bli så egen utan en psykdiagnos. Möjligtvis ifall man blir uppfostrad av en vargflock i en urskog någonstans. knappt då. Jag får eksem som flaganr av mina trumhinnor när jag tvingas dela luft med den typen av människor.
Plötsligt utbrister Juniorette högljutt att vi är en GRISFAMILJ samtidigt som hon fullkomligt skrikflabbar. Jag är minsann en grispappa, hon och j är gristjejer och Ryssland (vår katt) är en griskattunge. Paret kommer av sig , stannar upp och glor. Juniorette rapar som alkisen i The Simpsons och konstaterar det faktum att vi har roligare än alla andra i rummet. Först fryser jag till men sedan brister både jag och J också ut i skratt. Ja, visst fan har vi roligare än alla omkring oss som troligen sitter och diskuterar någon form av aktivism eller kanske ältar drömmen om planekonomi. Jag känner en viss kyla i rummet. Vi är för vanliga. Det är dags att gå.
Ibland blir jag väldigt stolt över min dotter.
torsdag, februari 12, 2009
När alla idéer tagit slut
Vad fan ska vi hitta på när alla fräsiga tv-format redan har brännts av?
Ungefär så kan jag tänka mig tankarna gick innan Tv4plus-formatet tänkte innnan de kom upp med den fantastiska programidén till "Såld på hus". Jag trodde seriöst att det var på skämt när jag zappade förbi häromdagen. Det kändes nämligen lika fräscht som det skojfriska heybaberibagängets sketcher. Skillnaden var bara det att det inte var på skoj. Det var så rubbat, så sjukt att jag självklart fastnade. Hungrigt som en fluga på en bajshög njöt jag av skiten.
Programmet går ut på att ett gäng människor med världens näst smutsigaste yrke – bostadshallickar (fastighetsmäklare) – ställs mot varandra och får uppskatta värdet på nyligen sålda objekt på olika platser i landet. Thats it. Det är ganska provocerande att se exakt hur jävla värdelösa de är på det också. De gissade 1,5 mille fel på ett hus typ och enda kommentaren var oj, det var oväntat. Snacka om idiotbingo. Bara clownnäsan fattades på det hala aset med dunjacka, bilförsäljarslips och ett flin som får Mats Sundins tandrad att verka äkta. Usch. Fy fan vad jag föraktar mäklare. Jag tror nästan att jag skulle ha mindre problem att förklara för mina föräldrar att jag ville syssla med människohandel.
Samtidigt undrar jag om inte programet är gjort med uppsåt att blotta hur lite mäklarkåren egentligen kan. Mäklare är ett ganska lokalt jobb som alla läskunniga människor skulle kunna bli bra på. Allt handlar om hur priserna ligger i ett område precis då. Det krävs ju ingen imponerande intelligenskvot för att kunna läsa av statistik på tidigare försäljinngar i ett område. Det är också väldigt komiskt att se vilket "grovt" jobb de lägger ner för att komma fram till ett rimligt värde på sina objekt. Att hamna en miljon fel för att de misstänker att innerdörrarna från 70-talet skulle ligga ett objekt så i fatat visar lite hur de faktiskt jobbar. På riktigt.
Och när så själva poängen med programmet (gissningarna ställs mot den faktiska försäljningssiffran) presenteras. Då blir enda reaktionen från de tävlande ett halvförvånat där ser man. Sedan drar de vidare. Att programmet skulle vara angeläget för alla som programhemsidan påstår är lite av en överdrift måste jag säga. Värre slöseri med tv-tid och nationens hjärnor torde man få leta bra länge efter.
Efter att ha tänkt i tio sekunder fick jag en tio gånger så bra programide: Skjut mäklarna och visa en slideshow på random bostäder och summan de såldes istället. Då får man ett hum om värdet och slipper se de lismande nasarna med oförtjänt tjocka plånkor.
Ungefär så kan jag tänka mig tankarna gick innan Tv4plus-formatet tänkte innnan de kom upp med den fantastiska programidén till "Såld på hus". Jag trodde seriöst att det var på skämt när jag zappade förbi häromdagen. Det kändes nämligen lika fräscht som det skojfriska heybaberibagängets sketcher. Skillnaden var bara det att det inte var på skoj. Det var så rubbat, så sjukt att jag självklart fastnade. Hungrigt som en fluga på en bajshög njöt jag av skiten.
Programmet går ut på att ett gäng människor med världens näst smutsigaste yrke – bostadshallickar (fastighetsmäklare) – ställs mot varandra och får uppskatta värdet på nyligen sålda objekt på olika platser i landet. Thats it. Det är ganska provocerande att se exakt hur jävla värdelösa de är på det också. De gissade 1,5 mille fel på ett hus typ och enda kommentaren var oj, det var oväntat. Snacka om idiotbingo. Bara clownnäsan fattades på det hala aset med dunjacka, bilförsäljarslips och ett flin som får Mats Sundins tandrad att verka äkta. Usch. Fy fan vad jag föraktar mäklare. Jag tror nästan att jag skulle ha mindre problem att förklara för mina föräldrar att jag ville syssla med människohandel.
Samtidigt undrar jag om inte programet är gjort med uppsåt att blotta hur lite mäklarkåren egentligen kan. Mäklare är ett ganska lokalt jobb som alla läskunniga människor skulle kunna bli bra på. Allt handlar om hur priserna ligger i ett område precis då. Det krävs ju ingen imponerande intelligenskvot för att kunna läsa av statistik på tidigare försäljinngar i ett område. Det är också väldigt komiskt att se vilket "grovt" jobb de lägger ner för att komma fram till ett rimligt värde på sina objekt. Att hamna en miljon fel för att de misstänker att innerdörrarna från 70-talet skulle ligga ett objekt så i fatat visar lite hur de faktiskt jobbar. På riktigt.
Och när så själva poängen med programmet (gissningarna ställs mot den faktiska försäljningssiffran) presenteras. Då blir enda reaktionen från de tävlande ett halvförvånat där ser man. Sedan drar de vidare. Att programmet skulle vara angeläget för alla som programhemsidan påstår är lite av en överdrift måste jag säga. Värre slöseri med tv-tid och nationens hjärnor torde man få leta bra länge efter.
Efter att ha tänkt i tio sekunder fick jag en tio gånger så bra programide: Skjut mäklarna och visa en slideshow på random bostäder och summan de såldes istället. Då får man ett hum om värdet och slipper se de lismande nasarna med oförtjänt tjocka plånkor.
måndag, februari 09, 2009
Bara lite värme
Det här är inget som händer ofta på Bloggfrossa men...
Jag fick ett mail från Abbes Pappa förra veckan om att han tänker annordna en välgörenhetsauktion varje vecka under februari månad. Han auktionerar ut presentkort på ekobaby och skänker pengarna till Hjärt- och Lungfondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Idag börjar auktion nummer två.
Jag gillar både både Abbes pappa och hans blogg väldigt mycket. Det finns mycket okonstlad värme där. Mycket känslor. Det är en sådan där blogg som får en att fundera lite. Sätta saker i perspektiv och tänka till. Utan moralkakor. Det är en rackarns bra blogg helt enkelt som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.
Jag fick ett mail från Abbes Pappa förra veckan om att han tänker annordna en välgörenhetsauktion varje vecka under februari månad. Han auktionerar ut presentkort på ekobaby och skänker pengarna till Hjärt- och Lungfondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Idag börjar auktion nummer två.
Jag gillar både både Abbes pappa och hans blogg väldigt mycket. Det finns mycket okonstlad värme där. Mycket känslor. Det är en sådan där blogg som får en att fundera lite. Sätta saker i perspektiv och tänka till. Utan moralkakor. Det är en rackarns bra blogg helt enkelt som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.
Blåsta på knullkonfekten
Jag slits mellan mina känslor när jag ser det här klippet. Ömsom en elak flabbfest, ömsom irritation. Båda övergår dock till den där jävligt jobbiga klumpen i magen. Kan det verkligen vara sant? Samtidigt har jag svårt att se att någon skulle ställa upp på att fejka så oerhört senutvecklad i en lågstatusproduktion. Jag skulle hellre... nej, jag hittar inga exempel på tillräckligt grov förnedring.
Det är hemskt hemskt hemkst. Det stackars paret har åkt på charter och beställt ETT dubbelrum i tron om att de då ska erhålla två rum. Ett lekrum med kabel-tv extra allt till barnen och ett rejält knullnäste till sig själva.
Spontant vill jag bara gapskratta åt deras uppenbara intelligensbortfall men det känns bara för cyniskt och elakt. Om två människor verkligen har lyckats med konststycket att helt missa innebörden av enkel- respektive dubbelrum så reser man nog inte alltför ofta är min gissning. Tonen i rösterna och det blanka i tjejens blick vittnar om att det precis gått upp för dem att de är så ruggigt jävla blåsta på konfekten.
Det är hemskt hemskt hemkst. Det stackars paret har åkt på charter och beställt ETT dubbelrum i tron om att de då ska erhålla två rum. Ett lekrum med kabel-tv extra allt till barnen och ett rejält knullnäste till sig själva.
Spontant vill jag bara gapskratta åt deras uppenbara intelligensbortfall men det känns bara för cyniskt och elakt. Om två människor verkligen har lyckats med konststycket att helt missa innebörden av enkel- respektive dubbelrum så reser man nog inte alltför ofta är min gissning. Tonen i rösterna och det blanka i tjejens blick vittnar om att det precis gått upp för dem att de är så ruggigt jävla blåsta på konfekten.
fredag, februari 06, 2009
Krimmiga artistnamn
I veckan frigavs Juha Valjakkala på permanent basis. Som alltid visade han såklartt god smak och hade dressat up i en sweden-tischa och trekronor-keps. Mördarhumor när den är på topp. Nu ska han börja sitt nya lugna liv är det tänkt. Jag tror det kommer gå jättebra för honom. Särskilt nu när han skaffat sig både fru och bytt namn.Jag gillar frugan i en intervju försvarar honom genom att säga att han sonat sitt brott och att en människa inte kan ställas till svars i all evighet för något han gjorde för länge sedan. Man måste kunna förlåta och glömma. Det är lätt att säga men jag vet inte om utplåning av en familj faller inom ramen för saker som glöms och förlåts. Sedan påstår hon att hon aldrig skulle vara tillsammans med en man som är farlig. Det får mig att inse att vi alla har olika höga trösklar för att bedöma farlighet. Kanske fint på ett sätt... eller också inte.
Appropå namnbyte så har jag funderat lite på det det där med grova brottslingar och deras namnbyten. Borde inte poängen vara att välja en rätt svennigt namn för att öka chanserna att smälta in i mängden och inte sticka ut i onödan. Därför kan jag känna att det är lite lustigt att Juha valt Nikita Fouganthine. Det är väl för i helvete inte ett namn man väljer för att kunna söka ett jobb (om det inte är inom värdetransportrånarbranschen man tänker sig en framtida karriär)? Det är ju för satans alla drängar ett tvättäkta artistnamn. Typ som The Boss, Prince och King Diamond. Lite som när Clark Olofssson valde Daniel Demuynck.
Killarna vill gå vidare men ändå sticka ut. Bli ihågkomna. Vore det inte väldigt mycket enklare om de isåfall behöll sin redan etablerade krim-namn?
onsdag, februari 04, 2009
Listan som förföljer mig
I helgen skrev jag att jag är glad att jag inte ligger med hjärnan bakom CP-listan. Det kändes skönt. Idag fick jag däremot svart på vitt veta att min månatliga lönecheck ställs ut av en av upphovsmännen (inte den rosa mannen). Först gapflabbade jag, sedan började jag fundera lite... vad gör det mig till?
Vi pratade om det medan jag åt lunch. Hans försvar är att det är tolv tretton år sedan den skrevs och att han då spenderade sina dagar i en gymnasieskola. Jag sa att det var ett bra argument och att det torde vara förlåtet vid det här laget. Då började han malla sig över det faktum att han var med och skapade en av världens första internetviraler. Det kanske inte låter så speciellt för de flesta som läser här men i min bransch så är det het skit kan jag säga. Han ville också meddela att alla idag var respektabla medborgare som levde ordnade liv. Bortsett från den rosa mannen. Han var visst lite speciell.
Vi pratade om det medan jag åt lunch. Hans försvar är att det är tolv tretton år sedan den skrevs och att han då spenderade sina dagar i en gymnasieskola. Jag sa att det var ett bra argument och att det torde vara förlåtet vid det här laget. Då började han malla sig över det faktum att han var med och skapade en av världens första internetviraler. Det kanske inte låter så speciellt för de flesta som läser här men i min bransch så är det het skit kan jag säga. Han ville också meddela att alla idag var respektabla medborgare som levde ordnade liv. Bortsett från den rosa mannen. Han var visst lite speciell.
Petimetermännniskor
Ända sedan igår har Aftonbladets artikel om den stora räkbluffen gnagt på mitt humör. Christina Brunes i Norrköping slog larm om att hennes lokala Hemköp inte räknar bort påsens vikt när man handlar räkor i lösvikt, något som fick henne att fullkomligt gå i taket och springa till skvallerpressen. Systematiskt förskingring. Vilken skandal. Vilket barockt tilltag av Hemköp-svinen. Sådant måste stoppas till varje pris. Cristina är i stan och hon står på de godas sida... eller så är hon bara en stor jävla gnällspik. Värsta sortens petimetermänniska.
Jag undrar om hon känner sig nöjd nu när hon har blivit radhuslängans lokala hjälte har satt en tumme i ögat på räkskojarna och sett till att folket får mer skaldjur för sina pengarna från och med nu. Ärligt talat. Hur fan orkar hon leva med sig själv egentligen? Är det verkligen något att lipa över ifall det råkar kosta några spänn extra när hon ändå står där och redan lagt ut ett par hundra på på en bag-in-box och tänker spendera minst lika mycket på räkor? Isåfall kanske det är bättre att hon börjar köpa färdigskalade räkor i lake, fast det är klart, laken väger ju också. Alltid blir man lurad åt något håll.
Det uppseendeväckande är väl egentligen att hon faktiskt gått hem och kontrollvägt, blivit så jävla upprörd att hon dundrat tillbaka till butiken (vilket i sig är helt jävla sinnes) och när det inte röjde den framgång hon hoppats på lyfter luren och ringer Aftonbladet för att leverera sitt scoop. Att aftonbladet sedan hoppar på skiten tänker jag inte ens kommentera. Det är inte konstigare än att de fortsätter att detaljrapportera kring Linda Rosings liv.
Det är dock väldigt roligt att när Christina Brunes påtalade det hela för räkförsäljaren så gav han henne räkor (2 stycken) motsvarande påsens vikt som plåster på såret. Men inte heller det föll henne på läppen. "Det blir ingen räkmacka av två räkor" gnyr hon ur sig till Aftobladets reporter. Nä men vad fan har det med saken att göra? Det är väl helt rimligt att få kompensation i räkor om det är räkor man handlar. Hon kan väl för i helvete inte förvänta sig att bli ersatt med en smörgåstårta för att hon fick betala flera kronor för påsjäveln.
Jag vet en ostförsäljare i saluhallen som skulle taga henne ur daga med ett tjockt jävla block brieost i exakt samma ögonblick som hon började sagga om vikten på omslagspappret.
Mitt råd till Christina Brunes är att hålla sig så långt ifrån delikatesser hon bara kan. Hon borde beläggas med livstids besöksförbud i varenda fiskdisk och chark för att hon ens kan med att gnöla om en sådan här sak.
Jag undrar om hon känner sig nöjd nu när hon har blivit radhuslängans lokala hjälte har satt en tumme i ögat på räkskojarna och sett till att folket får mer skaldjur för sina pengarna från och med nu. Ärligt talat. Hur fan orkar hon leva med sig själv egentligen? Är det verkligen något att lipa över ifall det råkar kosta några spänn extra när hon ändå står där och redan lagt ut ett par hundra på på en bag-in-box och tänker spendera minst lika mycket på räkor? Isåfall kanske det är bättre att hon börjar köpa färdigskalade räkor i lake, fast det är klart, laken väger ju också. Alltid blir man lurad åt något håll.
Det uppseendeväckande är väl egentligen att hon faktiskt gått hem och kontrollvägt, blivit så jävla upprörd att hon dundrat tillbaka till butiken (vilket i sig är helt jävla sinnes) och när det inte röjde den framgång hon hoppats på lyfter luren och ringer Aftonbladet för att leverera sitt scoop. Att aftonbladet sedan hoppar på skiten tänker jag inte ens kommentera. Det är inte konstigare än att de fortsätter att detaljrapportera kring Linda Rosings liv.
Det är dock väldigt roligt att när Christina Brunes påtalade det hela för räkförsäljaren så gav han henne räkor (2 stycken) motsvarande påsens vikt som plåster på såret. Men inte heller det föll henne på läppen. "Det blir ingen räkmacka av två räkor" gnyr hon ur sig till Aftobladets reporter. Nä men vad fan har det med saken att göra? Det är väl helt rimligt att få kompensation i räkor om det är räkor man handlar. Hon kan väl för i helvete inte förvänta sig att bli ersatt med en smörgåstårta för att hon fick betala flera kronor för påsjäveln.
Jag vet en ostförsäljare i saluhallen som skulle taga henne ur daga med ett tjockt jävla block brieost i exakt samma ögonblick som hon började sagga om vikten på omslagspappret.
Mitt råd till Christina Brunes är att hålla sig så långt ifrån delikatesser hon bara kan. Hon borde beläggas med livstids besöksförbud i varenda fiskdisk och chark för att hon ens kan med att gnöla om en sådan här sak.
tisdag, februari 03, 2009
Stephen Hawking och big bang
Vi tittade just på kunskapskanalen som visade en dokumentär om Stephen Hawking. Jag blev trött i huvudet när de gick på om hans makalösa upptäckter. Jag ska villigt erkänna att hans enorma intelligens provocerar mig. Jag orkar liksom inte ens föreställa mig hur det gick till när han kom på hur det går att förena Einsteins relativitetsteori med kvantteorin, som används för att beskriva energinivåerna hos atomer, molekyler och subatomära system och annat jox. Låter som kaxigt mycket jidder från en kille som bara kan skriva tre ord i minuten och måste tala genom en maskin. Och vilket tålamod.
Lite skillnad mot mitt jobb som till stor del går ut på att hitta på kul sätt att få folk att tro att de vill ha saker de egentligen inte alls behöver.
Om intelligens var den allmänna normen för att mäta sexighet skulle han vara en av världens hetaste snubbar. Då skulle han få kamma grovt med pynt för att vika ut sig på en björnfäll i något glättigt magasin och pryda omslaget på tonnistidningar för att inte tala om hur han skulle hemsöka tanter i deras nattliga snuskdrömmar. Han skulle spöa skiten ur Brad Pitt, Johnny Depp och George Clooney på en sur tisdagsmorgon och han skulle få knulla mer är Gene Simmons gjorde på 80-talet. Då skulle hela hans liv bestå av ett hejdundrans big bang så att säga. Men nu är fallet tyvärr inte riktigt så. J hävdade dock att hon tror att han får knulla en del. Att han har groupies som hänger på låset för att få lite professor Hawking i sig. Hon kanske har en poäng men isåfall är jag helt hundra på att inte är en så kallad giver. Stephen Hawking är en klassisk reciever.
Lite skillnad mot mitt jobb som till stor del går ut på att hitta på kul sätt att få folk att tro att de vill ha saker de egentligen inte alls behöver.
Om intelligens var den allmänna normen för att mäta sexighet skulle han vara en av världens hetaste snubbar. Då skulle han få kamma grovt med pynt för att vika ut sig på en björnfäll i något glättigt magasin och pryda omslaget på tonnistidningar för att inte tala om hur han skulle hemsöka tanter i deras nattliga snuskdrömmar. Han skulle spöa skiten ur Brad Pitt, Johnny Depp och George Clooney på en sur tisdagsmorgon och han skulle få knulla mer är Gene Simmons gjorde på 80-talet. Då skulle hela hans liv bestå av ett hejdundrans big bang så att säga. Men nu är fallet tyvärr inte riktigt så. J hävdade dock att hon tror att han får knulla en del. Att han har groupies som hänger på låset för att få lite professor Hawking i sig. Hon kanske har en poäng men isåfall är jag helt hundra på att inte är en så kallad giver. Stephen Hawking är en klassisk reciever.
söndag, februari 01, 2009
Ett axplock av mina proffslur
I förra inlägget berättade jag om hur J systematiskt brukar försöka lura mig. Ibland har jag gått på dem och jag har varit generös och bjudit på mig själv. Nu tänkte jag bjuda lite på henne också genom att berätta om några lyckade lur som jag dragit och hon köpt rätt av:
1. Hitler och den svarta stenen Kaba
Jag förklarade att Hitler rakade sin mustasch i den karakteristiska formen som ett hån mot muslimernas heliga svarta sten i Kaba. J var chockad. Det hade hon inte en aning om.
2. Färdtjänst i Masthugget
Jag lurade i henne att alla som bor i Gamla Masthugget automatiskt får rätt till färdtjänst när de fyller 50 (för att det är så sjukt backigt däruppe). Det lät rimligt tyckte J.
3. Pormasksluret
Ett proffslur där jag fick J att gå på att pormaskar kallas maskar just för att det ÄR en slags maskar som lever i ens porer. Hon var först skeptisk men erkände sedan att hon faktiskt inte visste det. Ka-tjing!!
4. Napoleon style
Jag undervisade J i lite historia och berättade att Napoleon inte alls hade syfilis och att han skulle dölja sin hand bara var ett illvilligt rykte. I själva verket var det bara hans pose. Ett slags karakteristiskt uttryck. Typ som gangsta rapparnas YO!
1. Hitler och den svarta stenen Kaba
Jag förklarade att Hitler rakade sin mustasch i den karakteristiska formen som ett hån mot muslimernas heliga svarta sten i Kaba. J var chockad. Det hade hon inte en aning om.
2. Färdtjänst i Masthugget
Jag lurade i henne att alla som bor i Gamla Masthugget automatiskt får rätt till färdtjänst när de fyller 50 (för att det är så sjukt backigt däruppe). Det lät rimligt tyckte J.
3. Pormasksluret
Ett proffslur där jag fick J att gå på att pormaskar kallas maskar just för att det ÄR en slags maskar som lever i ens porer. Hon var först skeptisk men erkände sedan att hon faktiskt inte visste det. Ka-tjing!!
4. Napoleon style
Jag undervisade J i lite historia och berättade att Napoleon inte alls hade syfilis och att han skulle dölja sin hand bara var ett illvilligt rykte. I själva verket var det bara hans pose. Ett slags karakteristiskt uttryck. Typ som gangsta rapparnas YO!
Lurad (igen)
Alldeles nyss lurade J i mig att det var hon som skrev "CP-listan" en gång i tiden, samtidigt som hon försvarade sig med att det var på mellanstadiet. Jag satte kaffet i halsen och tittade henne i ögonen. Inte ett spår av skämt. Jag sa nä. Hon sa jo. Jag sa fattar du vad det skulle innebära. Hon svarade googla det. Jag gjorde det och som hon flabbade när hon såg skräcken i mitt anlete.
Phew. Det var första gången det var skönt att bli lurad. En jävla tur. Tänk att om jag skulle lyckats träffa så fel så att jag delat säng med hjärnan bakom CP-listan. En av historiens första internetviraler förvisso. Även i mellanstadiemått mätt är det "humor" framställd av en underutvecklad Göteborgarhjärna. Och det är den sämsta humorformen. Jag blir illamående oc ryser upp en gåshud som skulle kunna misstas för en miljard myggbett när jag läste de första av tusen förslag på saker man kan ta sig för om man vill bli ett "äkta CP_DELUXE". Inte ens ett barn kommer undan med sånt. Jag skulle bli tvungen att göra mig av med henne och sedan mig själv. En klassisk dirtnap för två.
Jag tror att jag ska skälla lite på henne när hon vaknar. Det var ett jättekonstigt lur. Ovärdigt. Någon nivå får det fanimej vara på luren i den här familjen säger jag. Jag är besviken. Vi pratar om samma kvinna som lyckats lura i mig att kvinnor kan råka suga upp vatten med vaginan av misstag ifall de bär kjol och råkar plaska till för hårt när de går i en vattenpöl (mitt enda frågetecken var hur vattnet kunde komma förbi trosorna... ehhh... "retard alert?"). För att inte tala om när hon skrämde upp mig med luret att man kan drabbas av åkomman slapp tarm ifall man håller in fisar.
Phew. Det var första gången det var skönt att bli lurad. En jävla tur. Tänk att om jag skulle lyckats träffa så fel så att jag delat säng med hjärnan bakom CP-listan. En av historiens första internetviraler förvisso. Även i mellanstadiemått mätt är det "humor" framställd av en underutvecklad Göteborgarhjärna. Och det är den sämsta humorformen. Jag blir illamående oc ryser upp en gåshud som skulle kunna misstas för en miljard myggbett när jag läste de första av tusen förslag på saker man kan ta sig för om man vill bli ett "äkta CP_DELUXE". Inte ens ett barn kommer undan med sånt. Jag skulle bli tvungen att göra mig av med henne och sedan mig själv. En klassisk dirtnap för två.
Jag tror att jag ska skälla lite på henne när hon vaknar. Det var ett jättekonstigt lur. Ovärdigt. Någon nivå får det fanimej vara på luren i den här familjen säger jag. Jag är besviken. Vi pratar om samma kvinna som lyckats lura i mig att kvinnor kan råka suga upp vatten med vaginan av misstag ifall de bär kjol och råkar plaska till för hårt när de går i en vattenpöl (mitt enda frågetecken var hur vattnet kunde komma förbi trosorna... ehhh... "retard alert?"). För att inte tala om när hon skrämde upp mig med luret att man kan drabbas av åkomman slapp tarm ifall man håller in fisar.
torsdag, januari 29, 2009
... men vad hände egentligen med kuken?
Nu vet vi att Tummen lever och frodas på Twitter men vad hände egentligen med Kuken?
Kuken var ju Tummens ständiga rival, mindre medial och lite mer populistiskt lagd måhända, men i det stora hela en ganska skön kille. Lite av en underdog skulle man kunna säga. Jag gillade att han tog avstånd från journalister och konsekvent vägrade att ställa upp på intervjuer. DET är integritet. Till skillnad från Tummen som var en riktig mediahora redan från början.
Det lär ha varit Kuken som sa: "Om jag någonsin ställer upp i ett nöjesprogram så skjut mig tack. Rakt av. Bara sätt ett skott i pannan på mig om nu skulle se mig i Så ska det låta". Något jag har för mig att Magnus Betnér senare snodde och gjorde en egen variant av.
Vart är du någonstans Kuken? Kom fram, vi saknar dig!
Kuken var ju Tummens ständiga rival, mindre medial och lite mer populistiskt lagd måhända, men i det stora hela en ganska skön kille. Lite av en underdog skulle man kunna säga. Jag gillade att han tog avstånd från journalister och konsekvent vägrade att ställa upp på intervjuer. DET är integritet. Till skillnad från Tummen som var en riktig mediahora redan från början.
Det lär ha varit Kuken som sa: "Om jag någonsin ställer upp i ett nöjesprogram så skjut mig tack. Rakt av. Bara sätt ett skott i pannan på mig om nu skulle se mig i Så ska det låta". Något jag har för mig att Magnus Betnér senare snodde och gjorde en egen variant av.
Vart är du någonstans Kuken? Kom fram, vi saknar dig!
Tummen lever!
Jag har ofta funderat på vad det blev av Tummen. Ni vet Inger och Lasse Sandbergs sköna barnbokskaraktär. Han var högst närvarande under min uppväxt, en riktig kändis som var med på tv jämt, men sedan försvann han plötsligt (bortsett från i tryck på diverse merch som kläder, figuer och annat skit till dagens kids) och hans öde har sedan dess varit höljt i dunkel. Ungefär som han som spelade Karlsson på taket.
Länge har jag varit övertygad om att han började supa och knarka och gick ner sig till följd av sitt destruktiva leverne. Det verkar vara ett öde skrivet i blod när det kommer till barnkändisar. Jag har även misstänkt att han gått med i någon sekt, börjat jobba med porr eller blivit deprimerad och kanske tagit livet av sig.
Men tack vare ett länktips av min kollega S kan jag idag meddela att tummen lever. Han finns och är aktiv på twitters bildtjänst.
Länge har jag varit övertygad om att han började supa och knarka och gick ner sig till följd av sitt destruktiva leverne. Det verkar vara ett öde skrivet i blod när det kommer till barnkändisar. Jag har även misstänkt att han gått med i någon sekt, börjat jobba med porr eller blivit deprimerad och kanske tagit livet av sig.
Men tack vare ett länktips av min kollega S kan jag idag meddela att tummen lever. Han finns och är aktiv på twitters bildtjänst.
onsdag, januari 28, 2009
Mysko!
Inför nomineringarna i Stora Bloggpriset gick Alex Schulman ut och lovade att använda sitt digra besökarantal till att sabba hela jippot.
Som jag har väntat. Jag har väntat och väntat och väntat. Med spänning. Jag ville se vad han skulle hitta på för jävelskap. Men han har bara hållit tyst. Sveriges uppkäftigaste bloggare kniper plötsligt helt tätt som en slangklämma. Det blev ingen antikampanj. Inte ett ljud har nämnts om sabotaget sedan och det gör mig väldigt nyfiken.
Jag vet inte vad det kan bero på men jag misstänker att antingen har Jan Helin lagt en så kallad nötknäppare kring Schulmankulorna och låtit klargöravissa saker. Eller så har Alex fått köpa sig en lite rymligare portmonä. Egentligen skiter jag i vilket men det skulle vara riktigt kul att veta. Alex utlovade ju mer eller mindre att stå på barrikaderna. Det hela är aningen mysko.
Förresten vill jag passa på att säga tack till alla som röstat på mig. Jag är väldigt tacksam för det. Era röster betyder mer än ni tror. Tack!
Som jag har väntat. Jag har väntat och väntat och väntat. Med spänning. Jag ville se vad han skulle hitta på för jävelskap. Men han har bara hållit tyst. Sveriges uppkäftigaste bloggare kniper plötsligt helt tätt som en slangklämma. Det blev ingen antikampanj. Inte ett ljud har nämnts om sabotaget sedan och det gör mig väldigt nyfiken.
Jag vet inte vad det kan bero på men jag misstänker att antingen har Jan Helin lagt en så kallad nötknäppare kring Schulmankulorna och låtit klargöravissa saker. Eller så har Alex fått köpa sig en lite rymligare portmonä. Egentligen skiter jag i vilket men det skulle vara riktigt kul att veta. Alex utlovade ju mer eller mindre att stå på barrikaderna. Det hela är aningen mysko.
Förresten vill jag passa på att säga tack till alla som röstat på mig. Jag är väldigt tacksam för det. Era röster betyder mer än ni tror. Tack!
tisdag, januari 27, 2009
Lösningen på allt krångel, alla regler och förbud
Idag kom jag av en ren slump in på en hemsida som fick mig att fnissa till lite. Eller faktiskt ganska mycket.
Den drivs av en kille som ledsnade på allt krångel alla regler och förbud på krogen och bestämde sig för att göra något åt saken. Så han byggde sig en egen bar. Hemma. Vilken alldeles superb och strålande idé. Jag minns att mina kompisar och jag brukade snacka om hur mäktigt en hemmabar skulle pryda vardagsrummet så fort man skaffat egen lya. Då var vi var 15 år. Åldern då ett inköp på ett sexpack follisar tvingades föregås av ett intensivt mutprojekt på lätt en vecka.
Jag förstår honom verkligen. Det känns så sjukt krångligt att gå till ett ställe och köpa öl över disk när man kan vara den som kontrollerar pumpen utan att ens behöva lämna sitt vardagsrum. Dessutom fördelen att gå före i kön, släppa åldersgränsen fri och kunna njutröka i sig en hel limpa Glenn på tio minuter utan att en jävel kan säga pip. Bara för att man känner för det liksom. Ja, jag fattar verkligen motivet med att skaffa en hemmabar.
När killen hade byggt klart sitt moderskepp visade sig lagen om alltings jävlighet stå och hänga på låset. Det visade sig vara nästan omöjligt att få tag på alla tillbehör som behövs för att kunna upprätta ett propert barhäng bredvid hörnsoffan eller i gillestugan. En sådan osis va. Men skam den som ger sig. Det finns inte på kartan för en kille som lagt ner dryga mantimmar och sitt anletes svett på drömmen om en egen bar. Till slut hittade han rätt prylar på internätt. Rättvist. Vidare ledde en diskussion i goda vänners lag till att han också beslutade sig för att våga satsa fullt ut och slå mynt av sin hjärtefråga. Som den vite riddaren av alla proffshemmasupare han faktiskt är bestämde han sig för välsigna sitt skrå och sätta upp en retail-verksamhet.
Resultatet blev: Svenska HemmaBaren.
Den drivs av en kille som ledsnade på allt krångel alla regler och förbud på krogen och bestämde sig för att göra något åt saken. Så han byggde sig en egen bar. Hemma. Vilken alldeles superb och strålande idé. Jag minns att mina kompisar och jag brukade snacka om hur mäktigt en hemmabar skulle pryda vardagsrummet så fort man skaffat egen lya. Då var vi var 15 år. Åldern då ett inköp på ett sexpack follisar tvingades föregås av ett intensivt mutprojekt på lätt en vecka.
Jag förstår honom verkligen. Det känns så sjukt krångligt att gå till ett ställe och köpa öl över disk när man kan vara den som kontrollerar pumpen utan att ens behöva lämna sitt vardagsrum. Dessutom fördelen att gå före i kön, släppa åldersgränsen fri och kunna njutröka i sig en hel limpa Glenn på tio minuter utan att en jävel kan säga pip. Bara för att man känner för det liksom. Ja, jag fattar verkligen motivet med att skaffa en hemmabar.
När killen hade byggt klart sitt moderskepp visade sig lagen om alltings jävlighet stå och hänga på låset. Det visade sig vara nästan omöjligt att få tag på alla tillbehör som behövs för att kunna upprätta ett propert barhäng bredvid hörnsoffan eller i gillestugan. En sådan osis va. Men skam den som ger sig. Det finns inte på kartan för en kille som lagt ner dryga mantimmar och sitt anletes svett på drömmen om en egen bar. Till slut hittade han rätt prylar på internätt. Rättvist. Vidare ledde en diskussion i goda vänners lag till att han också beslutade sig för att våga satsa fullt ut och slå mynt av sin hjärtefråga. Som den vite riddaren av alla proffshemmasupare han faktiskt är bestämde han sig för välsigna sitt skrå och sätta upp en retail-verksamhet.
Resultatet blev: Svenska HemmaBaren.
Erkänn, man kan inte låta bli att älska honom lite. Det gäller att kämpa för de rätta grejerna här i livet.
måndag, januari 26, 2009
Ljudnarkotika
Man vet att man börjar bli gammal när man blir upplyst av sin flickvän att ljudknark är "old news". Det var i alla fall helt nytt för mig.
Jag har fanimej aldrig hört talas om något dummare heller (iofs blev jag i ett svagt ögonblick nästan ilurad att en japan hade utvecklat ett program som kunde producera högfrekventa ljud som påverkade luktsinnet och att det skulle vara integrerat i nästa version av flash, men ändå). Det är tydligen något snille som kommit på att man kan mjölka studiemedlet ur den här generationens fjortisar. Genom att langa knark i mp3-format. Fatta hur mycket sci-fi det är.
Någon nisse har suttit hemma i sitt pubertetsosande pojkrum, smekt sin acne och plojat loss i något ljudprogram. Personen i fråga besitter troligen ingen musikalisk förmåga alls utan bara lyckats komma upp med något störigt jävla oljud. Däremot har den kreativa förmågan varit snäppet vassare för vips så fanns I-Doser, fyllt av "binaural brainwave doses". Man kan få vilken drog som helst i ljudformat. Är man sugen på kokain eller lsd, inga problem. Man kan till och med köpa sig en orgasm att lägga i sin playlist. Vilt och galet, smidigt och lagligt. Fan vad gött att kunna skjuta öronen fulla med heroin genom att bara trycka på play och luta sig tillbaka. Det borde inte krävas särskilt många iq-taggar för att fatta att det är båg och allmänt lurendrejeri på gång. Särskilt som varje dos bara sägs funka en gång. Engångsljud alltså. Jag vet inte om det är personen som kom på skiten som förtjänar gruppstryk eller de som faktiskt handlar.
Det fullkomligt kryllar av missnöjda tonnisar på nätet som lipar om att de inte kände nåt, trots att de suttit och lyssnat fokuserat på ett ambient ljud med ströande brussignaler i timmar, utan att känna av det där galna ruset som alla snackar om. Om någon känt av ett ljudrus någon gång så beror det troligen på att ljudet är så vansinnigt störigt att det utlöst någon slags aggressionskick. Eller så har kroppen tagit i med oändliga mängder placebo. Men tar det död på affärsidén? Nej då, då är det bara dags att landsätta boken med instruktioner om hur man gör för att förstå hur det funkar? Och den säljer som smör. Alla vill veta och ha chansen att lära sig det som inte går att uppleva. Så ska en slipsten dras!
Det är nästan så att jag blir imponerad på riktigt.
När jag idag satt och läste om skiten och förfasade mig insåg jga plötsligt att jag är ute två år försent. Och då får man ta i beaktning att ett internetår är jämförbart med tio vanliga.
Jag har fanimej aldrig hört talas om något dummare heller (iofs blev jag i ett svagt ögonblick nästan ilurad att en japan hade utvecklat ett program som kunde producera högfrekventa ljud som påverkade luktsinnet och att det skulle vara integrerat i nästa version av flash, men ändå). Det är tydligen något snille som kommit på att man kan mjölka studiemedlet ur den här generationens fjortisar. Genom att langa knark i mp3-format. Fatta hur mycket sci-fi det är.
Någon nisse har suttit hemma i sitt pubertetsosande pojkrum, smekt sin acne och plojat loss i något ljudprogram. Personen i fråga besitter troligen ingen musikalisk förmåga alls utan bara lyckats komma upp med något störigt jävla oljud. Däremot har den kreativa förmågan varit snäppet vassare för vips så fanns I-Doser, fyllt av "binaural brainwave doses". Man kan få vilken drog som helst i ljudformat. Är man sugen på kokain eller lsd, inga problem. Man kan till och med köpa sig en orgasm att lägga i sin playlist. Vilt och galet, smidigt och lagligt. Fan vad gött att kunna skjuta öronen fulla med heroin genom att bara trycka på play och luta sig tillbaka. Det borde inte krävas särskilt många iq-taggar för att fatta att det är båg och allmänt lurendrejeri på gång. Särskilt som varje dos bara sägs funka en gång. Engångsljud alltså. Jag vet inte om det är personen som kom på skiten som förtjänar gruppstryk eller de som faktiskt handlar.
Det fullkomligt kryllar av missnöjda tonnisar på nätet som lipar om att de inte kände nåt, trots att de suttit och lyssnat fokuserat på ett ambient ljud med ströande brussignaler i timmar, utan att känna av det där galna ruset som alla snackar om. Om någon känt av ett ljudrus någon gång så beror det troligen på att ljudet är så vansinnigt störigt att det utlöst någon slags aggressionskick. Eller så har kroppen tagit i med oändliga mängder placebo. Men tar det död på affärsidén? Nej då, då är det bara dags att landsätta boken med instruktioner om hur man gör för att förstå hur det funkar? Och den säljer som smör. Alla vill veta och ha chansen att lära sig det som inte går att uppleva. Så ska en slipsten dras!
Det är nästan så att jag blir imponerad på riktigt.
När jag idag satt och läste om skiten och förfasade mig insåg jga plötsligt att jag är ute två år försent. Och då får man ta i beaktning att ett internetår är jämförbart med tio vanliga.
Fail
Var på restaurang och skulle äta i fredags. Det var trivsamt på alla sätt och vis. Förutom att min röd/vitrutiga skjorta visade sig vara identisk med bordsduken. Lyckat att sitta och se ut som en förlängnining av bordet. Jag kände mig ytterst obekväm när servitören tittade på mig. Jag vet inte vad han tänkte men det var nog inget bra. J och hennes föräldrar gapflabbade. Sedan plockades systemkameran fram och jag tvingades ofrivilligt posera.
När jag gick på toa tittade bartjejerna på mig och jag tyckte mig kunna skönja ett försmädligt leende. Jag vek ned min blick och kände mig som en idiot.
Uppdatering:
Kolla in spektaklet här! >>
När jag gick på toa tittade bartjejerna på mig och jag tyckte mig kunna skönja ett försmädligt leende. Jag vek ned min blick och kände mig som en idiot.
Uppdatering:
Kolla in spektaklet här! >>
lördag, januari 24, 2009
Siewert Öholm-metoden
I förrgår gjorde jag ett klasiskt bakfyllebeslut. Jag plockade ut den där planksteken som egentligen var tänkt att fungera som belöning när jag lyckats tvinga bort två ångestkilon till från min lösbleka överkropp. Det kändes bra då men idag kom bearnaisesåsvåndan ikapp mig.
Så på lunchen igår tog jag en skräckträning. Jag gick världsvant till gymmet. Efter den dramatiska handduksglömmningen i anslutning till förra passet kunde inget knäcka mig. Så när jag hade bytt om och insåg att jag hade glömt nycklarna till mitt hänglås skrockade jag bara obrytt, packade ner alla kläder och skit i väskan och tog med den in på gymmet. Träningen fördelades sedan lika på crossover, rodd och Siewert Öholm. Jag tittade på reprisen av svt:s Debatt samtidigt och måste säga att jag hade glömt bort hur vansinnigt obehaglig den mannen är. Han ger mig kalla kårar. För mig symboliserar han det dåliga med mänskligheten genom sin predikan av ultrakonservativ översittarskit. Alla minns väl hans käftande om homolobby när Mark Levengood och Jonas Gardell höll i Melodifestivalen 2003. Förresten är väl hela det där mello-konceptet en enda stor homolobby isåfall.
Jag tror att jag brände ett par hundra extra kalorier bara av ilksan som uppstod av att se och höra Siewert sitta och jiddra om KD:s värdefrågor. På riktigt. Först blev jag lack och önskade att någon, vem som helst, skulle spänna upp läskiga Siewert bakom ett gloryhole på någon sunkig knullbar i Hamburg. Sedan kom jag på att man kanske skulle slå mynt av honom istället och producera en tränings-dvd; Rasa i vikt med Sievert Öholm-metoden. En timmes ihopklippta idiotuttalanden av mannen som givit skabbig skäggväxt ett ansikte. Garanterad effekt!
Så på lunchen igår tog jag en skräckträning. Jag gick världsvant till gymmet. Efter den dramatiska handduksglömmningen i anslutning till förra passet kunde inget knäcka mig. Så när jag hade bytt om och insåg att jag hade glömt nycklarna till mitt hänglås skrockade jag bara obrytt, packade ner alla kläder och skit i väskan och tog med den in på gymmet. Träningen fördelades sedan lika på crossover, rodd och Siewert Öholm. Jag tittade på reprisen av svt:s Debatt samtidigt och måste säga att jag hade glömt bort hur vansinnigt obehaglig den mannen är. Han ger mig kalla kårar. För mig symboliserar han det dåliga med mänskligheten genom sin predikan av ultrakonservativ översittarskit. Alla minns väl hans käftande om homolobby när Mark Levengood och Jonas Gardell höll i Melodifestivalen 2003. Förresten är väl hela det där mello-konceptet en enda stor homolobby isåfall.
Jag tror att jag brände ett par hundra extra kalorier bara av ilksan som uppstod av att se och höra Siewert sitta och jiddra om KD:s värdefrågor. På riktigt. Först blev jag lack och önskade att någon, vem som helst, skulle spänna upp läskiga Siewert bakom ett gloryhole på någon sunkig knullbar i Hamburg. Sedan kom jag på att man kanske skulle slå mynt av honom istället och producera en tränings-dvd; Rasa i vikt med Sievert Öholm-metoden. En timmes ihopklippta idiotuttalanden av mannen som givit skabbig skäggväxt ett ansikte. Garanterad effekt!
fredag, januari 23, 2009
Fred
Jag och J har bloggbattlat lite de senaste dagarna genom att försöka få varandra att skämmas lite. Uppenbarligen lyckades jag ganska bra med min fuling om fransjackan (som jag hittade på tradera) eftersom hälften av alla som kommenterade faktiskt gick på det. Att ingen kom med rådet att se över mitt förhållande förvånar mig. Jag kan på allvar säga att jag hade haft svårt att se min flickvän i ögonen om hon hade gått omkring i en sådan vederstygglig franspaj och tyckt att den var fräck. Det är bara raggare och metamfetaminister som kommer undan med en sådan utstyrsel.
I alla fall tänkte jag sluta fred nu. Hon har sådan energi och på grund av tung bakfylla och annat har jag hamnat lite på efterkälken. Jag hade tänkt toppa fransjackan (oh sweet lord vilka grejer jag har på lager), men jag sparar det till en annan gång.
I alla fall tänkte jag sluta fred nu. Hon har sådan energi och på grund av tung bakfylla och annat har jag hamnat lite på efterkälken. Jag hade tänkt toppa fransjackan (oh sweet lord vilka grejer jag har på lager), men jag sparar det till en annan gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)