När jag häcklade Cat5 i söndags och lade in en önskan om att ställa de ansvariga inför rätta.
Idag såg jag videon igen och blev inte alls lika förargad. Jag kände ingen vrede. Dessutom hade jg fel i att det var en tjej. Det var tydligen två. My mistake - men de ser fan exakt likadana ut. Låt dem leva.
Men jag vidhåller att det är en av de sämsta låtarna jag någonsin hört. Pinsamt dålig. Jag trodde den eran var över. Musikindustrins mörkaste kapitel. Tydligen inte.
tisdag, november 01, 2005
Mannen som blev trött ger sig in i rankstriden
Japp så är det. Var inne på bloggtoppen idag och såg att en glättig flicka från uppsala ligger absolut i topp med en "gamourblogg". Men inte länge till.
Jag har signat upp Bloggfrossa och tänkte ta upp kampen om förstaplatsen. Jag tänker bevisa en gång för alla att gnäll och klag är större framgångsfaktorer än glamour. Så passa dig glamourprincessan för nu blir det åka av.
Jag tackar återigen alla trogna läsare. Det är ni som ska hjälpa mig att envåldshärska bloggtoppen. Och då blir det kalas, men tills dess, sprid bloggfrossa för vinden.
(fortsättning följer...)
Jag har signat upp Bloggfrossa och tänkte ta upp kampen om förstaplatsen. Jag tänker bevisa en gång för alla att gnäll och klag är större framgångsfaktorer än glamour. Så passa dig glamourprincessan för nu blir det åka av.
Jag tackar återigen alla trogna läsare. Det är ni som ska hjälpa mig att envåldshärska bloggtoppen. Och då blir det kalas, men tills dess, sprid bloggfrossa för vinden.
(fortsättning följer...)
måndag, oktober 31, 2005
Imodiummannen
Han eller hon som skrev copyn till reklamen för Imodium (antidiarrétabletter) har jävligt komplex humor, men jag måste tillstå att jag flabbar lika mycket varje gång. De lyckas nästan lura en att det inte är skrivet för att vara roligt...
Speakerrösten ska läsa upp en text och men misslyckas fatalt med dramatiseringen.
Den går så här:
Åh nej, Diarré!
Diarré kommer alltid vid fel tidpunkt...
Samtidigt spelas säkert någon form av handling upp. Jag minns faktiskt inte för jag blir helt paralyserad av att någon med dåligt spelad panik använder ordet "diarré" två gånger på mindre än fem sekunder. Han låter så blasé som om han inte bryr sig. Alla som drabbats vet förresten att det kanppast finns någon rätt tidpunkt för lite diarré.
Jag tycker reklamen faller i trovärdighet vilket är synd. För jag vet av egen erfarenhet att Imodium är ett mirakelmedel. Jag var med några vänner i Magaluf vid 18 års ålder och satt på McDonalds en förmiddag. Vi hade bara ätit flytande föda några dagar och kanske var det en dålig räka som ställde till det. Iallafall hade vi stämt träff med några finfina norskor och skulle ta med dem till en vattenpark. Vi skulle bara äta lite innan vi teamade upp. Jag hann knappt smaka på mina pommes innan jag kände att helvetet var påväg att bryta lös. Jag sprang i total förtvivlan in på toan och jag lovar ett vulkanutbrott är jämförbart med den scen som utspelade sig där. Jag kom ut igen mindre sugen på pommes men tänkte att jag tar ett bett på min burgare. Holy mama - samma sak en gång till. Jag var omöjligt i stånd till att åka vattenrutchakana med sexiga norskor.
Jag bölade lite och fick mina comrades att haka på till hotellet där jag under tystnad och depp intog en karta Imodium och la mig under en filt. Två timmar senare var vi på vattenparken. De sexiga norskorna hade förvisso förvandlats till skitsura norskor. De uppskattade inte att vänta i två timmar (ofattbart att de gjorde det alls men de är ena sega jävlar i Norge) men jag hade ingen lust att berätta att min avföring bara en stund tidigare haft samma konsistens som drinkarna kvällen innan. Dålig sexappeal liksom.
Hade jag fått skriva copyn till samma scen hade de två första raderna låtit ungefär så här:
Shit i helvete... DIARREEEEEEÈ!!
Prygla mig, skjut mig men låt mig för guds skull inte drabbas av DIARREEEEEEÈ nu.
Speakerrösten ska läsa upp en text och men misslyckas fatalt med dramatiseringen.
Den går så här:
Åh nej, Diarré!
Diarré kommer alltid vid fel tidpunkt...
Samtidigt spelas säkert någon form av handling upp. Jag minns faktiskt inte för jag blir helt paralyserad av att någon med dåligt spelad panik använder ordet "diarré" två gånger på mindre än fem sekunder. Han låter så blasé som om han inte bryr sig. Alla som drabbats vet förresten att det kanppast finns någon rätt tidpunkt för lite diarré.
Jag tycker reklamen faller i trovärdighet vilket är synd. För jag vet av egen erfarenhet att Imodium är ett mirakelmedel. Jag var med några vänner i Magaluf vid 18 års ålder och satt på McDonalds en förmiddag. Vi hade bara ätit flytande föda några dagar och kanske var det en dålig räka som ställde till det. Iallafall hade vi stämt träff med några finfina norskor och skulle ta med dem till en vattenpark. Vi skulle bara äta lite innan vi teamade upp. Jag hann knappt smaka på mina pommes innan jag kände att helvetet var påväg att bryta lös. Jag sprang i total förtvivlan in på toan och jag lovar ett vulkanutbrott är jämförbart med den scen som utspelade sig där. Jag kom ut igen mindre sugen på pommes men tänkte att jag tar ett bett på min burgare. Holy mama - samma sak en gång till. Jag var omöjligt i stånd till att åka vattenrutchakana med sexiga norskor.
Jag bölade lite och fick mina comrades att haka på till hotellet där jag under tystnad och depp intog en karta Imodium och la mig under en filt. Två timmar senare var vi på vattenparken. De sexiga norskorna hade förvisso förvandlats till skitsura norskor. De uppskattade inte att vänta i två timmar (ofattbart att de gjorde det alls men de är ena sega jävlar i Norge) men jag hade ingen lust att berätta att min avföring bara en stund tidigare haft samma konsistens som drinkarna kvällen innan. Dålig sexappeal liksom.
Hade jag fått skriva copyn till samma scen hade de två första raderna låtit ungefär så här:
Shit i helvete... DIARREEEEEEÈ!!
Prygla mig, skjut mig men låt mig för guds skull inte drabbas av DIARREEEEEEÈ nu.
fredag, oktober 28, 2005
Dödsmatcher jag vill se
Som uppföljning till gårdagens inlägg så började jag fundera på liknande dödsmatcher som hade varit jävligt läckert att kolla in. Lite som romartidens gladiatorspel fast med olika kändisar från samma bransch (ex idrottsstjärna vs idrottsstjärna, författare vs författare etc.) som möter varandra mano a mano till en dukar under. Jag började fundera och för att få en extra spice i det så skulle det vara jävligt soft om man fick välja även historiska personer för att para ihop hypotetiskt pertfekta matcher. Inte perfekta på det sättet att de nödvändigtvis måste vara helt jämna odds, snarare tvärtom, nästan ännu bättre. Para ihop nån man diggar med nån man gärna skulle vilja se åka på en omgång bonk.
Skönt alternativ till bio med kompisar. För extra mys, tänk in lite öl och nötter och illegal vadslagning i nån liten rökig källarlokal med skum belysning.
Jag lekte lite snabbt med tanken och så här skulle en första matchkväll kunna se ut:
1. Björn Ranelid vs. Charles Bukowski
Den totala prettoförfattaren möter den totala underdogen. Bara det faktum att Björn Ranelid kallar sig själv "estradör" ger mig gåshud över hela kroppen. Han skulle bara må bra av att sättas på plats av beatgenerationens hårdaste vinfyllo. Solariebränna vs. acne vulgaris, hudkräm vs. kronisk tvåveckors skäggstubb och hårvatten vs. eau de naturelle i sin allra renaste form.
2. Stefan Holm vs. Alexandr Karelin
Den kortväxte höjdhopparen med putröv och världens största ego möter monsterbrottaren från Sibirien (som äter en björn till frukost). Lite som David och Goliat på riktigt. Inte någon jävla hittepå om hur den lille besegrar den store. Tänk er Holm börja i övre partärläge på Karelin. Koppla ett grepp och några tysta sekunder innan helvetet bryter lös. Resten är ren njutning. Kort men intensiv som det heter.
3. Robert Gustavsson vs. Thorsten Flinck
Inte för att jag tycker så värst illa om Robert Gustavsson. Jag tycker bara att han är lite "too much" med samma typ av skämt och samm rollkaraktärer gång på gång på gång... Det hade varit skönt att sätta honom mot en snubbe man verkligen aldrig vet var man har. Hela svenska folkets buskiskomiker mot svenska dramascenens demonpundare. Hade varit råsoft att käka popcorn och kolla på när Thorsten tar till disciplinära åtgärder mot Robert G.
4. Karl Serung vs. Rasputin
Troligen den jämnaste matchen. Sveriges exilpervo no. 1 möter Rysslands mest kända porrkille (religös snubbe) som lyckades knullfesta med tsarhusets alla kvinnor i början av 1900-talet, sanktionerat av tsar Nikolaj II själv. Om serung skulle köra sina bajstrix mot rasputin är jag säker på att han skulle klyva serung med sin enligt rykte gigantiska...
5. Rober Wells vs. Lemmy
Behöver jag säga nåt mer. Musikbranschens största mes mot den hårdaste musikern genom tiderna. Om Lemmy mot förmodan inte skulle döda Wells med sin blotta närvaro så skulle det vara jävligt skönt att se honom avsluta vårt (alla vi som INTE diggar Rhapsodymesen) lidande med en dubbelhandsfattad backhand med sin basgitarr mot Wells självgoda nuna.
Skönt alternativ till bio med kompisar. För extra mys, tänk in lite öl och nötter och illegal vadslagning i nån liten rökig källarlokal med skum belysning.
Jag lekte lite snabbt med tanken och så här skulle en första matchkväll kunna se ut:
1. Björn Ranelid vs. Charles Bukowski
Den totala prettoförfattaren möter den totala underdogen. Bara det faktum att Björn Ranelid kallar sig själv "estradör" ger mig gåshud över hela kroppen. Han skulle bara må bra av att sättas på plats av beatgenerationens hårdaste vinfyllo. Solariebränna vs. acne vulgaris, hudkräm vs. kronisk tvåveckors skäggstubb och hårvatten vs. eau de naturelle i sin allra renaste form.
2. Stefan Holm vs. Alexandr Karelin
Den kortväxte höjdhopparen med putröv och världens största ego möter monsterbrottaren från Sibirien (som äter en björn till frukost). Lite som David och Goliat på riktigt. Inte någon jävla hittepå om hur den lille besegrar den store. Tänk er Holm börja i övre partärläge på Karelin. Koppla ett grepp och några tysta sekunder innan helvetet bryter lös. Resten är ren njutning. Kort men intensiv som det heter.
3. Robert Gustavsson vs. Thorsten Flinck
Inte för att jag tycker så värst illa om Robert Gustavsson. Jag tycker bara att han är lite "too much" med samma typ av skämt och samm rollkaraktärer gång på gång på gång... Det hade varit skönt att sätta honom mot en snubbe man verkligen aldrig vet var man har. Hela svenska folkets buskiskomiker mot svenska dramascenens demonpundare. Hade varit råsoft att käka popcorn och kolla på när Thorsten tar till disciplinära åtgärder mot Robert G.
4. Karl Serung vs. Rasputin
Troligen den jämnaste matchen. Sveriges exilpervo no. 1 möter Rysslands mest kända porrkille (religös snubbe) som lyckades knullfesta med tsarhusets alla kvinnor i början av 1900-talet, sanktionerat av tsar Nikolaj II själv. Om serung skulle köra sina bajstrix mot rasputin är jag säker på att han skulle klyva serung med sin enligt rykte gigantiska...
5. Rober Wells vs. Lemmy
Behöver jag säga nåt mer. Musikbranschens största mes mot den hårdaste musikern genom tiderna. Om Lemmy mot förmodan inte skulle döda Wells med sin blotta närvaro så skulle det vara jävligt skönt att se honom avsluta vårt (alla vi som INTE diggar Rhapsodymesen) lidande med en dubbelhandsfattad backhand med sin basgitarr mot Wells självgoda nuna.
torsdag, oktober 27, 2005
Göran Greider och välgörenheten
Inatt drömde jag en så absurd dröm. Rolig som fan men jag tror att jag måste kolla hjärnan alltså. Jag hade löst biljett till en välgörenhetsgala. Men det var inte en sån där äcklig TV4-gala där Agneta Sjödin och Bengt Magnusson eller nåt annat äckel försöker förmå tittarna att ringa in cash till världens barn.
Jag hatar de galorna för att det alltför många gånger visat sig att den största delen av cashen stannar i de olika organisationernas sköna chefsfickor. Ständigt ser man bilder på hjälporganisationer som delar ut filtar och ris till kidsen i Afrika. Jag har börjat fundera lite. Om det samlas in låt säga fem mille (som ska gå OAVKORTAT) till en katastrof. Hur i helvete kan det då komma sig att allt de kan komma upp med är några filtar, lite ris och annan shit. Fatta hur mycket ris man kan köpa för fem mille, eller filtar. Barnen ser aldrig till de där sedelbuntarna direkt. Istället köps det plasma-tv:s och rullas hatt på lokal. Stadsmissionen är ett bra exempel på fifflarorganisation med absurda löner till ledningen. Inte konstigt att cashen bara räcker till några säckar ris.
Min gala gav pengarna oavkortat till de verkligt behövande. Pappalediga pappor. Såna som får en hutlöst klen dagersättning (hmm, undrar hur det kommer sig att jag drömde så?) Och underhållningen bestod inte av bertkarlassonprodukter och den tröttsammaste riksbögen, Jonas Gardell. Nej den bestod av kändisfighter. Ungefär som MTV’s ”Celebrity Death Match” fast här var det inte frågan om lerfigurer utan högst verkliga människor.
I min dröm spöade Dalademokratens Göran Greider upp Hänt Extras Hans Shimoda utav bara fan. Greider hade på sig en tight brottardräkt och fullkomligt mosade den lille Shimoda. Han lyfte upp honom på raka armar, över sin rufsiga mentalpatientfrisyr och frustade socialistiska slagord innan han avslutade med en ”ryggknäckare”. Shimodas glättiga liv skulle inte komma att bli lika koolt med flytande meny framöver. Göran Greider regerar.
Det kallar jag underhållning och snacka om att ställa upp för välgörenheten.
Jag hatar de galorna för att det alltför många gånger visat sig att den största delen av cashen stannar i de olika organisationernas sköna chefsfickor. Ständigt ser man bilder på hjälporganisationer som delar ut filtar och ris till kidsen i Afrika. Jag har börjat fundera lite. Om det samlas in låt säga fem mille (som ska gå OAVKORTAT) till en katastrof. Hur i helvete kan det då komma sig att allt de kan komma upp med är några filtar, lite ris och annan shit. Fatta hur mycket ris man kan köpa för fem mille, eller filtar. Barnen ser aldrig till de där sedelbuntarna direkt. Istället köps det plasma-tv:s och rullas hatt på lokal. Stadsmissionen är ett bra exempel på fifflarorganisation med absurda löner till ledningen. Inte konstigt att cashen bara räcker till några säckar ris.
Min gala gav pengarna oavkortat till de verkligt behövande. Pappalediga pappor. Såna som får en hutlöst klen dagersättning (hmm, undrar hur det kommer sig att jag drömde så?) Och underhållningen bestod inte av bertkarlassonprodukter och den tröttsammaste riksbögen, Jonas Gardell. Nej den bestod av kändisfighter. Ungefär som MTV’s ”Celebrity Death Match” fast här var det inte frågan om lerfigurer utan högst verkliga människor.
I min dröm spöade Dalademokratens Göran Greider upp Hänt Extras Hans Shimoda utav bara fan. Greider hade på sig en tight brottardräkt och fullkomligt mosade den lille Shimoda. Han lyfte upp honom på raka armar, över sin rufsiga mentalpatientfrisyr och frustade socialistiska slagord innan han avslutade med en ”ryggknäckare”. Shimodas glättiga liv skulle inte komma att bli lika koolt med flytande meny framöver. Göran Greider regerar.
Det kallar jag underhållning och snacka om att ställa upp för välgörenheten.
Pax lag
Om någon säger: "Jag vill sitta i framsätet" eller "Jag vill ha sista bullen" så är det förvisso tydliga markeringar på en vilja att få sitta fram eller mumsa bulle (fan vad det låter pervo men skitsamma) men faktum är att det bara är just markeringar/önskningar. Om man däremot skulle lägga till "Pax" före så får det hela plötsligt en mycket viktigare innebörd (ex. "Pax för framsätet"). Det kallas Pax lag.
Pax lag är den bästa och viktigaste lagen. Den finns inte skriven på papper men ändå verkar det vara den enda lag som ALLA förstår allvaret i. Det är en form av internationell helig hederskodex. Man bryter inte mot pax. Det är den enda funktion i samhället som verkligen är 100% intakt och aldrig falerar. Den är säkrare än larmsystemet på ett kärnkraftverk och reservenergisystemet på sjukhus. När pax väl är uttalat gäller den högre än alla andra lagar. Konstigt att den inte fins med i lagboken egentligen, men som sagt då hade den kanske tappat sin spirituella innebörd och brutits mot lika vilt som stöld-, misshandel- och mordlagen.
"Shotgun" är USA:s motsvarighet på pax vilket vid en första åhörande låter lite koolt men även typiskt amreikanskt republikanskt. Samtidigt det är synonymt med ett annat objekt och således skulle jag tro att det i USA inte råder riktigt samma allvarsnivå i ett pax som här.
Jag har alltid gillat att paxa grejer. Det är skönt att uttala ordet P-A-X... PAX... och det är en form av njutning att få slänga sig med det. Lite som att vara trollkarl med en magisk besvärjelse, dock med den stora skillnaden att pax är högst verkligt. Helt enkelt fulländat.
Jag undrar verkligen var det härstammar ifrån. På latin betyder det "fred" så det måste finnas en annan koppling eftersom pax snarare kan tolkas som en auktoritär makthandling. Åtminstone öppnar det för konflikt i vissa lägen.
Jag läste om en snubbe som sa att man nu kommit fram till att pax inte är bindande utan mer som en preliminärbokning. VAAAA??? Vem är man och hur i helvete kan man dra en sådan idiotslutsats. Preliminärbokning? Inte bindande? Alltså, enligt mig begår den snubben den åttånde dödsynden genom att verbalt degradera pax. Jag skulle helst se att sånt straffas hårdare och att bryta mot pax borde bestraffas med dantes nionde nivå i helvetet.
Dock finns det några tydliga kriterier för att ett pax ska vara bindande:
1. Man får inte hålla på och tjuvpaxa saker (paxa en massa saker bara för att). Pax bör användas sparsamt och bara när nöden kräver. Annars vattnas det ur.
2. Har man väl paxat nåt så måste man lösa in sitt pax. Man kan t.ex inte åka runt och tjuvpaxa (se ovan) tex en parkeringsplat och sedan skita i att ta den. Då blir man "Icke paxvärdig" och kan aldrig eller ytterst sällan vinna tillbaka sin paxrätt. Det kan vara trixigt att bedöma en persons paxvärdighet eftersom det inte finns något register (vilket det borde finnas) särskilt om det är en person man inte känner. På något sätt har jag dock aldrig stött på det problemet utan alltid lyckats känna av om en person har det eller inte.
3. Alltid paxa i god tid. Man kan inte paxa marsipanrosen* på en prinsesstårta när födelsedagsbarnet precis ska till att skära sin bit. Då är den opaxbar.
* Vissa hävdar att den alltid är opaxbar och automatiskt tillfaller födelsedagsbarnet men det är bara skitsnack.
4. Visa gott omdöme. Inte paxa helt orimliga saker. Det finns, även om det är ytters sällsynt, sånt som alltid är opaxbart. Det finns inte heller skrivet men kommer liksom med i paketet. Alla som tillämpar Pax lag vet av ren instinkt vad man kan paxa och inte.
Pax lag är den bästa och viktigaste lagen. Den finns inte skriven på papper men ändå verkar det vara den enda lag som ALLA förstår allvaret i. Det är en form av internationell helig hederskodex. Man bryter inte mot pax. Det är den enda funktion i samhället som verkligen är 100% intakt och aldrig falerar. Den är säkrare än larmsystemet på ett kärnkraftverk och reservenergisystemet på sjukhus. När pax väl är uttalat gäller den högre än alla andra lagar. Konstigt att den inte fins med i lagboken egentligen, men som sagt då hade den kanske tappat sin spirituella innebörd och brutits mot lika vilt som stöld-, misshandel- och mordlagen.
"Shotgun" är USA:s motsvarighet på pax vilket vid en första åhörande låter lite koolt men även typiskt amreikanskt republikanskt. Samtidigt det är synonymt med ett annat objekt och således skulle jag tro att det i USA inte råder riktigt samma allvarsnivå i ett pax som här.
Jag har alltid gillat att paxa grejer. Det är skönt att uttala ordet P-A-X... PAX... och det är en form av njutning att få slänga sig med det. Lite som att vara trollkarl med en magisk besvärjelse, dock med den stora skillnaden att pax är högst verkligt. Helt enkelt fulländat.
Jag undrar verkligen var det härstammar ifrån. På latin betyder det "fred" så det måste finnas en annan koppling eftersom pax snarare kan tolkas som en auktoritär makthandling. Åtminstone öppnar det för konflikt i vissa lägen.
Jag läste om en snubbe som sa att man nu kommit fram till att pax inte är bindande utan mer som en preliminärbokning. VAAAA??? Vem är man och hur i helvete kan man dra en sådan idiotslutsats. Preliminärbokning? Inte bindande? Alltså, enligt mig begår den snubben den åttånde dödsynden genom att verbalt degradera pax. Jag skulle helst se att sånt straffas hårdare och att bryta mot pax borde bestraffas med dantes nionde nivå i helvetet.
Dock finns det några tydliga kriterier för att ett pax ska vara bindande:
1. Man får inte hålla på och tjuvpaxa saker (paxa en massa saker bara för att). Pax bör användas sparsamt och bara när nöden kräver. Annars vattnas det ur.
2. Har man väl paxat nåt så måste man lösa in sitt pax. Man kan t.ex inte åka runt och tjuvpaxa (se ovan) tex en parkeringsplat och sedan skita i att ta den. Då blir man "Icke paxvärdig" och kan aldrig eller ytterst sällan vinna tillbaka sin paxrätt. Det kan vara trixigt att bedöma en persons paxvärdighet eftersom det inte finns något register (vilket det borde finnas) särskilt om det är en person man inte känner. På något sätt har jag dock aldrig stött på det problemet utan alltid lyckats känna av om en person har det eller inte.
3. Alltid paxa i god tid. Man kan inte paxa marsipanrosen* på en prinsesstårta när födelsedagsbarnet precis ska till att skära sin bit. Då är den opaxbar.
* Vissa hävdar att den alltid är opaxbar och automatiskt tillfaller födelsedagsbarnet men det är bara skitsnack.
4. Visa gott omdöme. Inte paxa helt orimliga saker. Det finns, även om det är ytters sällsynt, sånt som alltid är opaxbart. Det finns inte heller skrivet men kommer liksom med i paketet. Alla som tillämpar Pax lag vet av ren instinkt vad man kan paxa och inte.
tisdag, oktober 25, 2005
Så jävla lack!
Jag satt och lirade lite poker nyss och mycket skicklighet må jag säga att det krävs. Mycket tålamod också. Men även lite tur. Om man ska vinna alltså. Jag har inget av de tre ovan nämnda resurserna. Allra minst tur. jag satt och segade i tre timmar och så mitt konto som jag så malligt byggt upp under dagen nollas.
Antiklimax nåddes när jag i slutet satt på kåk i tior och femmor redan på "turnkortet". Oövervinnerlig var jag och gick in i en hetsig bettingduell med en jävla gubbjävel på 60 bast som sa "Oj" varenda gång han kammade hem en pott. På riverkortet (sista kortet) så kommer en sexa och han vinner en sjukt stor pott till stor del bestående av mina "käsh". vad som helst men inte kåk i tior och sexor. Det är förnedring som heter duga.
Idioten säger "Oj" och jag blir galen. Hade det varit ett fysiskt pokerparti hade jag vält bordet och kvävt aset med hans egna marker.
Antiklimax nåddes när jag i slutet satt på kåk i tior och femmor redan på "turnkortet". Oövervinnerlig var jag och gick in i en hetsig bettingduell med en jävla gubbjävel på 60 bast som sa "Oj" varenda gång han kammade hem en pott. På riverkortet (sista kortet) så kommer en sexa och han vinner en sjukt stor pott till stor del bestående av mina "käsh". vad som helst men inte kåk i tior och sexor. Det är förnedring som heter duga.
Idioten säger "Oj" och jag blir galen. Hade det varit ett fysiskt pokerparti hade jag vält bordet och kvävt aset med hans egna marker.
Texas hold 'em feber i Majorna
Nu har även jag drabbats av pokerfebern. Juniorette har vanlig feber och sover mycket idag så då passar jag på att förlusta mig med lite hederlig Texas hold 'em.
Pokertrenden har ju spridits snabbare än fågelinfluensan men jag har automatiskt varit vaccinerad tack vare min ytterst strama ekonomi. Ända till jag la vantarna på en TV-serie som heter Tilt. Michael Madsen spelar en hårdför och jävligt mäktig pokerhaj. Har spanat halva serien nu och jag vill också vara Michaelmadsentuff. Gå klädd i satinskjorta, tala med hes röst och rynkad panna, vinna miljoner och spöa skiten ur folk.
Ken Lenard däremot, som är Sveriges pokerprofil nummer ett, är en riktig jävla mes. Han tar udden av pokern. Han är nyrikedomens allra äckligaste ansikte. Han står för allt jag hatar.
Hur som helst så signade jag upp mig på Everest Poker och håller mig på gratisborden. Där råder ju High Chapparall för alla spelar som en påse bönner. Bara för att det är gratis liksom. Hittills går det dock rätt bra för mig. Har tredubblat mitt gratissaldo tack vare att jag har en frysbox i magen. Lätt när det är monopolpengar man spelar med. Men jag tror fan att jag har en pokerådra nånstans.
Det hade varit ett skönt jobb tror jag. Bara man blästrar magen med losec och stelopererar alla nerver så är man nog hemma. Egentligen är jag den typen som aldrig läser manualer innan det uppstår problem. Men denna gång ska jag stå beredd. Jag ska hålla mig på gratisborden länge och läsa på för en gång skull. Lära mig äta sova och skita poker för att inte floppa direkt.
Ken Lenard here i come - så passa dig jävligt noga!
Pokertrenden har ju spridits snabbare än fågelinfluensan men jag har automatiskt varit vaccinerad tack vare min ytterst strama ekonomi. Ända till jag la vantarna på en TV-serie som heter Tilt. Michael Madsen spelar en hårdför och jävligt mäktig pokerhaj. Har spanat halva serien nu och jag vill också vara Michaelmadsentuff. Gå klädd i satinskjorta, tala med hes röst och rynkad panna, vinna miljoner och spöa skiten ur folk.
Ken Lenard däremot, som är Sveriges pokerprofil nummer ett, är en riktig jävla mes. Han tar udden av pokern. Han är nyrikedomens allra äckligaste ansikte. Han står för allt jag hatar.
Hur som helst så signade jag upp mig på Everest Poker och håller mig på gratisborden. Där råder ju High Chapparall för alla spelar som en påse bönner. Bara för att det är gratis liksom. Hittills går det dock rätt bra för mig. Har tredubblat mitt gratissaldo tack vare att jag har en frysbox i magen. Lätt när det är monopolpengar man spelar med. Men jag tror fan att jag har en pokerådra nånstans.
Det hade varit ett skönt jobb tror jag. Bara man blästrar magen med losec och stelopererar alla nerver så är man nog hemma. Egentligen är jag den typen som aldrig läser manualer innan det uppstår problem. Men denna gång ska jag stå beredd. Jag ska hålla mig på gratisborden länge och läsa på för en gång skull. Lära mig äta sova och skita poker för att inte floppa direkt.
Ken Lenard here i come - så passa dig jävligt noga!
fredag, oktober 21, 2005
Black Bush
Det är fredag förmiddag, klockan har inte slagit 11 och jag drack precis 4 cl Whiskey av märket "Black Bush". Jag är varkel alkis eller periodare men ända sedan jag såg "Dallas" när jag var liten, har jag drömt om möjligheten att kunna dricka sprit arbetstid. Det verkade så soft. Nu vet jag bättre. Det är skitsoft!
Som löneslav har jag fått lära mig att det är dekadent att lukta alkohol på kontorsdedikerad tid. Det är den enda sociala koden som är exakt likadan för alla - från bluecollar till slips, spelar ingen roll. Spritandedräkt mellan 9 till 5 mådag till fredag degraderar vem som helst med ett hederligt yrkesliv till tjackhorenivå. Löjligt egentligen. Självklart sklle det bli sunkigt om man drack sprit varje dag innan lunch men varför i hela världen ska man behöva vänta till solen gått ner för att få fresta gommen med den lena drycken när man känner för det.
Nu har jag kört eget i tre år och har levt kvar i samma bojjor. Det är fan tid att börja kosta på sig njutning när man själv vill och inte anpassa sig så förbannat efter regler som är satta av "de morgonpigga svinen."
Som löneslav har jag fått lära mig att det är dekadent att lukta alkohol på kontorsdedikerad tid. Det är den enda sociala koden som är exakt likadan för alla - från bluecollar till slips, spelar ingen roll. Spritandedräkt mellan 9 till 5 mådag till fredag degraderar vem som helst med ett hederligt yrkesliv till tjackhorenivå. Löjligt egentligen. Självklart sklle det bli sunkigt om man drack sprit varje dag innan lunch men varför i hela världen ska man behöva vänta till solen gått ner för att få fresta gommen med den lena drycken när man känner för det.
Nu har jag kört eget i tre år och har levt kvar i samma bojjor. Det är fan tid att börja kosta på sig njutning när man själv vill och inte anpassa sig så förbannat efter regler som är satta av "de morgonpigga svinen."
Sveriges äckligaste ord
Vi satt och diskuterade lite på lunchen nu kring vilket som är svenska språkets äckligaste ord.
Fredrik lindström hävdar ju att "grisfitta" är det fulaste ord han vet och står sig faktiskt ganska bra som äckligt också. Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till (iallafall tyckte jag det) att "analläckage" nog är det äckligaste ordet. Ingen kunde komma på nåt annat just då ialla fall.
Topp tre måste det vara.
Fredrik lindström hävdar ju att "grisfitta" är det fulaste ord han vet och står sig faktiskt ganska bra som äckligt också. Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till (iallafall tyckte jag det) att "analläckage" nog är det äckligaste ordet. Ingen kunde komma på nåt annat just då ialla fall.
Topp tre måste det vara.
torsdag, oktober 20, 2005
Att tjuvåka med stil
Det är en viss sötma att tjuvåka till jobbet. Från majorna till Linné. Att hoppa av vagnen och veta att man sparat en tjuga. Det är inte mycket men det är ändå så jävla gött.
Inte för att jag inte har råd att köpa kort, men precis som med tv-licensen så tycker jag att själva systemet är helt galet avvägt. Odemokratiskt. Det kostar lika mycket för mig som åker två-tre hållplatser (på en väldigt kort sträcka) som det kostar för en snubbe att åka från Lövgärdet till Saltholmen (c:a 2 mil ). Det är sånt som får det att suga i revolttarmen.
Jag sprayar inte ner vagnar och skär upp säten i protest. Jag är inte så utåtagerande och dessutom är det bara idioter som håller på med sånt. Jag låter bli att betala 90% av gångerna istället. Västtrafik kan höja hur mycket de vill. De har ändå passerat alla rimlighetens gränser. De kör med samma gamla vagnar som de gjort de senaste 20 åren. Jag blir spyfärdig varje gång jag åker för att min fantasi inte räcker till åt den mängd äckliga kroppsvätskor och annat skit de sätena sett i sina dagar. Men ändå höjer de avgiften. Jag kan börja betala oftare när de sätter in nya vagnar.
Utöver att den låga standarden och att prissättningen är helt barrock så är ångesten ytterligare en stor anledning till att inte betala. Få saker kan reta upp mig så mycket som att åka buss eller vagn till jobbet. En perfekt dag kan gå helt om intet under en minuts spårvagnsfärd.
Tre faktorer som mixtrar med min hjärna i lokaltrafiken och som upprepade gånger fått mig att hoppa av i vredesmod:
- Dåliga kontaktsökare (vinfyllon, sinnessjuka och hygienavvikare)
- Illaluktande, smutsiga och sjuka människor (fökylda as som sitter och hostar ut slempartiklar till sina medresenärer )
- Barn i flock. Det är nästan värre än ovan nämnda faktorer tillsammans. Det finns inget effektivare sätt att framkalla ett migränanfall än att låtaen hel lågstadieklass göra en gemensam tripp till universeum.
Jag har upprepade gånger råkat ut för kontrollanter men hittills har jag alltid lyckats slingra mig. Visst har jag fått förnedra mig med en och annan gråthistoria eller sinnesförvirrad udanflykt, samt springnotor - men det har det varit värt. Dock har det belastat paranoiakontot till den milda grtad så jag har tagit det kritiska beslutet att nästa gång jag åker fast ska jag bara klippa dem mitt i sitt förmanartal och säga: Jaja, whatever, ge hit boten för fan...
Nu är det slut med oro. Jag ska börja ta det kool och tjuvåka med stil. I slutändan kommer jag ändå tjäna på det.
Thank you but fuck you Västtrafik!
Inte för att jag inte har råd att köpa kort, men precis som med tv-licensen så tycker jag att själva systemet är helt galet avvägt. Odemokratiskt. Det kostar lika mycket för mig som åker två-tre hållplatser (på en väldigt kort sträcka) som det kostar för en snubbe att åka från Lövgärdet till Saltholmen (c:a 2 mil ). Det är sånt som får det att suga i revolttarmen.
Jag sprayar inte ner vagnar och skär upp säten i protest. Jag är inte så utåtagerande och dessutom är det bara idioter som håller på med sånt. Jag låter bli att betala 90% av gångerna istället. Västtrafik kan höja hur mycket de vill. De har ändå passerat alla rimlighetens gränser. De kör med samma gamla vagnar som de gjort de senaste 20 åren. Jag blir spyfärdig varje gång jag åker för att min fantasi inte räcker till åt den mängd äckliga kroppsvätskor och annat skit de sätena sett i sina dagar. Men ändå höjer de avgiften. Jag kan börja betala oftare när de sätter in nya vagnar.
Utöver att den låga standarden och att prissättningen är helt barrock så är ångesten ytterligare en stor anledning till att inte betala. Få saker kan reta upp mig så mycket som att åka buss eller vagn till jobbet. En perfekt dag kan gå helt om intet under en minuts spårvagnsfärd.
Tre faktorer som mixtrar med min hjärna i lokaltrafiken och som upprepade gånger fått mig att hoppa av i vredesmod:
- Dåliga kontaktsökare (vinfyllon, sinnessjuka och hygienavvikare)
- Illaluktande, smutsiga och sjuka människor (fökylda as som sitter och hostar ut slempartiklar till sina medresenärer )
- Barn i flock. Det är nästan värre än ovan nämnda faktorer tillsammans. Det finns inget effektivare sätt att framkalla ett migränanfall än att låtaen hel lågstadieklass göra en gemensam tripp till universeum.
Jag har upprepade gånger råkat ut för kontrollanter men hittills har jag alltid lyckats slingra mig. Visst har jag fått förnedra mig med en och annan gråthistoria eller sinnesförvirrad udanflykt, samt springnotor - men det har det varit värt. Dock har det belastat paranoiakontot till den milda grtad så jag har tagit det kritiska beslutet att nästa gång jag åker fast ska jag bara klippa dem mitt i sitt förmanartal och säga: Jaja, whatever, ge hit boten för fan...
Nu är det slut med oro. Jag ska börja ta det kool och tjuvåka med stil. I slutändan kommer jag ändå tjäna på det.
Thank you but fuck you Västtrafik!
onsdag, oktober 19, 2005
Jubileum - 10.000 besökare!!
...Och 10.000 besökare kan väl inte ha fel
Mycket roligt måste jag säga. Det trodde jag knappast när jag började i sommras. En nära vän till mig sa igår att hon minns när jag var mallig för 800 besökare. Det var inte så längesedan. Nu är jag malligare än mästerkatten i stövlarna.
Tack för alla mail och kommentarer. Jag svarar inte alltid men jag ser er;)
Över och ut
/mikebike
Mycket roligt måste jag säga. Det trodde jag knappast när jag började i sommras. En nära vän till mig sa igår att hon minns när jag var mallig för 800 besökare. Det var inte så längesedan. Nu är jag malligare än mästerkatten i stövlarna.
Tack för alla mail och kommentarer. Jag svarar inte alltid men jag ser er;)
Över och ut
/mikebike
tisdag, oktober 18, 2005
Frisörer - smaklöshetens bundsförvanter
Det finns en yrkeskår som har dödligt stora brister med sin kreativitet. Ironiskt nog är det den yrkeskår vi kunder förväntar oss mirakel varje gång. Vi lämnar ut oss i hopp om att de ska göra oss lite bättre, lite vassare än vi var innan. Och nästan alltid är vi lite missnöjda när vi går därifrån. Om inte så i alla fall väldigt sällan nöjda när vi ställer resultat i paritet med spenderade ekonomiska medel. Jag talar om frisörer.
Egentligen är det kanske i själva klippandet de brister så fatalt egentligen. Vissa av dem är rätt hyggliga på vad de gör. Det är mer det otroligt dåliga omdöme de visar upp när de namnger sina salonger – hembasen där de ska utföra sina stordåd. Det verkar nämligen inte vara någon hejd på hur smaklöst det får lov att bli.
När jag var och hämtade brorsan med bilen upp i Kålltorp, i öst där han bor, så åkte vi förbi en salong som hette ”Bel Hair”. Jag höll fan på att sätta i halsen och köra av vägen. Jag trodde nämligen att överfyndigheten nått en peak i Majorna vid Chapmans torg, där det ligger en salong vid namn ”Hair é vi”. Eller varför inte på Plantagegatan där i Linné där ”Klipp till Frisören” ligger (till den sistnämndes försvar kan man säga att han ligger runt hörnet på "Rabbattfynd" som anlitat Kurt Ohlsson somdragplåster i reklamfilmerna som sänds i lokal-tv).
Det har gått så långt att jag eldar upp mig rejält när jag ser sånt raffinerat vansinne. Hur i helvete kan man leva med sig själv när man väljer att kalla sin salong namn som ”Håroskåpet”, ”Basement Saxx” eller kort och kott ”Rubb & Stubb”. Jag tycker de angränsar självförnedring i nivå med tysk bajsporr rätt hårfint om man säger så.
Vidare så började jag bläddra på gula sidorna över hårfrisörer. Jag valde att begränsa mig till Göteborgsområdet och fick upp den ringa skaran av 801 stycken salonger. Jag trodde att bilskojare eller pizzabagare var det vanligaste yrket bland småföretagare. Men Icke. I alla fall så hittade jag snabbt några namn som gjorde mig lite gråtmild. ”Allroundfrisören”, ”Familjefrisören” och ”Hårkapar’n”. Tårkanalerna fuktades bokstavligt talat men inte som när man skär lök utan mer som när mamma läste ”Lassie” för mig när jag var liten. Jag tyckte synd om dem. Tanken är god och entreprenörsandan är det inget fel på men ändå blir det så fullkomligt pajigt när man tar ett sådant namn. Man börjar nästan fundera på om de är såna slackers att de inte vill ha kunder.
Sedan finns det de som valt namn som man förknippar med alla sorters obehag och katastrofer. Låt mig illustrera ett fåtal exempel:
- Götafrizzorna, med dubbel-z = Förväntning: Dansbandsfrippa?
- Klippotek Salo, direktkoppling till Pasolinis jävligt obehagliga film om italienska höjdare som roar sig med fascism och tortyr av en hoper ynglingar (jag har aldrig mått så dåligt av en film). Förväntning: Ja, vad förväntar man sig hos en sådan frisör?
- Salong Titanic, ingen närmre förklaring behövs väl. Förväntning: Det som inte dödar härdar. *Bonusinfo: Jag klippte mig där för några år sedan när jag var på desperat jakt efter en frisör. Jag var nära att få en stroke av ilska när jag kom hem. En persisk tant som inte kunde snacka svenska men började klippa för glatta livet, innan jag ens försökt förklara hur jag ville ha det.
- Salong Funny Hair, ger mig associationer till Fawlty Towers på något vis. Förväntning: Glöm det där med stylad frilla.
...Och så har vi den sista kategorin i frisörträsket. De trendiga. De har gärna namn som Tempel Lounge, Quomodo, Toni & Guy och andra extremt bögiga namn. De tar lätt en tusing för att fixa upp en schysst kutt, trots att skillnaden mellan dem och ”Salong Bosse” egentligen är prettonivån, prisnivån och att det är något mysigare att ha en modellsnygg Michaelas fingrar i håret än den gamla sjömansfrisören Bosses.
Slutligen, efter att ha bläddrat igenom cirka hälften, hittade jag en frisörsalong med ett riktigt hårt namn. ”Moscow”. Fy fan vad tufft! Där ska jag klippa mig nästa gång.
Kanske vore nåt för svenska frisörer som vill plocka marknadsandelar?
Egentligen är det kanske i själva klippandet de brister så fatalt egentligen. Vissa av dem är rätt hyggliga på vad de gör. Det är mer det otroligt dåliga omdöme de visar upp när de namnger sina salonger – hembasen där de ska utföra sina stordåd. Det verkar nämligen inte vara någon hejd på hur smaklöst det får lov att bli.
När jag var och hämtade brorsan med bilen upp i Kålltorp, i öst där han bor, så åkte vi förbi en salong som hette ”Bel Hair”. Jag höll fan på att sätta i halsen och köra av vägen. Jag trodde nämligen att överfyndigheten nått en peak i Majorna vid Chapmans torg, där det ligger en salong vid namn ”Hair é vi”. Eller varför inte på Plantagegatan där i Linné där ”Klipp till Frisören” ligger (till den sistnämndes försvar kan man säga att han ligger runt hörnet på "Rabbattfynd" som anlitat Kurt Ohlsson somdragplåster i reklamfilmerna som sänds i lokal-tv).
Det har gått så långt att jag eldar upp mig rejält när jag ser sånt raffinerat vansinne. Hur i helvete kan man leva med sig själv när man väljer att kalla sin salong namn som ”Håroskåpet”, ”Basement Saxx” eller kort och kott ”Rubb & Stubb”. Jag tycker de angränsar självförnedring i nivå med tysk bajsporr rätt hårfint om man säger så.
Vidare så började jag bläddra på gula sidorna över hårfrisörer. Jag valde att begränsa mig till Göteborgsområdet och fick upp den ringa skaran av 801 stycken salonger. Jag trodde att bilskojare eller pizzabagare var det vanligaste yrket bland småföretagare. Men Icke. I alla fall så hittade jag snabbt några namn som gjorde mig lite gråtmild. ”Allroundfrisören”, ”Familjefrisören” och ”Hårkapar’n”. Tårkanalerna fuktades bokstavligt talat men inte som när man skär lök utan mer som när mamma läste ”Lassie” för mig när jag var liten. Jag tyckte synd om dem. Tanken är god och entreprenörsandan är det inget fel på men ändå blir det så fullkomligt pajigt när man tar ett sådant namn. Man börjar nästan fundera på om de är såna slackers att de inte vill ha kunder.
Sedan finns det de som valt namn som man förknippar med alla sorters obehag och katastrofer. Låt mig illustrera ett fåtal exempel:
- Götafrizzorna, med dubbel-z = Förväntning: Dansbandsfrippa?
- Klippotek Salo, direktkoppling till Pasolinis jävligt obehagliga film om italienska höjdare som roar sig med fascism och tortyr av en hoper ynglingar (jag har aldrig mått så dåligt av en film). Förväntning: Ja, vad förväntar man sig hos en sådan frisör?
- Salong Titanic, ingen närmre förklaring behövs väl. Förväntning: Det som inte dödar härdar. *Bonusinfo: Jag klippte mig där för några år sedan när jag var på desperat jakt efter en frisör. Jag var nära att få en stroke av ilska när jag kom hem. En persisk tant som inte kunde snacka svenska men började klippa för glatta livet, innan jag ens försökt förklara hur jag ville ha det.
- Salong Funny Hair, ger mig associationer till Fawlty Towers på något vis. Förväntning: Glöm det där med stylad frilla.
...Och så har vi den sista kategorin i frisörträsket. De trendiga. De har gärna namn som Tempel Lounge, Quomodo, Toni & Guy och andra extremt bögiga namn. De tar lätt en tusing för att fixa upp en schysst kutt, trots att skillnaden mellan dem och ”Salong Bosse” egentligen är prettonivån, prisnivån och att det är något mysigare att ha en modellsnygg Michaelas fingrar i håret än den gamla sjömansfrisören Bosses.
Slutligen, efter att ha bläddrat igenom cirka hälften, hittade jag en frisörsalong med ett riktigt hårt namn. ”Moscow”. Fy fan vad tufft! Där ska jag klippa mig nästa gång.
Kanske vore nåt för svenska frisörer som vill plocka marknadsandelar?
söndag, oktober 16, 2005
Hotad till livet
Jag, brorsan och H åkte ut till Hisingen i förmiddags för att reka lite locations till dokumentärprojektet. Allt flöt på och vi hittade finfina miljöer (om man säger så). När vi kollat in ett ganska stort område vid vågmästareplatsen så hamnade vi vid en passage som tydligen kallas "Dammen". Det är ett halvt uttorkat vattenhål, c:a 2 bilar stort, som ligger mellan backaplan och vågmästareplatsen i höjd med ÖB ungefär.
När vi kommer gående säger H: "kolla där är det" och syftar på rävhänget bestående av några bänkar precis framför "Dammen". Bänkarna är ockuperade av ett gäng missbrukare som verkar häckla förbipasserande som inte ingår i kderas klubb. När vi närmar oss så hör vi en högljudd snubbe gapa: "... Det ser man ju på gången."
Killen ser lite tokig ut, som om han sköljt ner en hand full av rohypnol med en liter tändvätska. Han är ytters upprörd och syftar tydligen på oss men vi fortsätter gå. Så följer en skön hotmonolog:
"Vaffan gör ni här... Ni är såna där tekniska snillen, vaffan gör ni här. Pallra er här ifrån fort som fan. Det är våran dag idag, det är ju lördag... Stick härifrån annars ska jag fan sätta en 45:a i huvet på er era jävla..."
Han kastar en kapsyl på brorsan och fortsätter att gapa tills vi inte hör honom längre. Tydligen bröt vi mot en regel vi inte visste fanns. Det var ju tydligen deras dag. Lördag är tydligen Missbrukarnas dag vid "Dammen". Det är lugnt, för min del de kan få ha den 24/7.
När vi kommer på säkerhetsavstånd tittar vi på varandra och säger: Hur ska vi lyckas bryta isen med den snubben? Han ska ju vara med, så är det bara. Vi kommer överens om att vi får åka dit nån lördag. Nerklädda som fan och bjuda på sprit. Då är vi nog hemma.
Hur som helst tar det på krafterna att bli hotad till livet. Jag var tvungen att nana på soffan en stund när jag kom hem.
När vi kommer gående säger H: "kolla där är det" och syftar på rävhänget bestående av några bänkar precis framför "Dammen". Bänkarna är ockuperade av ett gäng missbrukare som verkar häckla förbipasserande som inte ingår i kderas klubb. När vi närmar oss så hör vi en högljudd snubbe gapa: "... Det ser man ju på gången."
Killen ser lite tokig ut, som om han sköljt ner en hand full av rohypnol med en liter tändvätska. Han är ytters upprörd och syftar tydligen på oss men vi fortsätter gå. Så följer en skön hotmonolog:
"Vaffan gör ni här... Ni är såna där tekniska snillen, vaffan gör ni här. Pallra er här ifrån fort som fan. Det är våran dag idag, det är ju lördag... Stick härifrån annars ska jag fan sätta en 45:a i huvet på er era jävla..."
Han kastar en kapsyl på brorsan och fortsätter att gapa tills vi inte hör honom längre. Tydligen bröt vi mot en regel vi inte visste fanns. Det var ju tydligen deras dag. Lördag är tydligen Missbrukarnas dag vid "Dammen". Det är lugnt, för min del de kan få ha den 24/7.
När vi kommer på säkerhetsavstånd tittar vi på varandra och säger: Hur ska vi lyckas bryta isen med den snubben? Han ska ju vara med, så är det bara. Vi kommer överens om att vi får åka dit nån lördag. Nerklädda som fan och bjuda på sprit. Då är vi nog hemma.
Hur som helst tar det på krafterna att bli hotad till livet. Jag var tvungen att nana på soffan en stund när jag kom hem.
lördag, oktober 15, 2005
Lunchporr är väldigt osoft på nåt vis
Idag när vi hade varit och krubbat thaibuffe och var påväg tillbaka så passerar vi "Videolook" (porrbutik/porrklubb i gbg). Klockan var väl cirka 13.30 och ut kommer en slips (diretörstyp) ut. Det är inte så att jag drabbas av en chock men jag kan ändå inte låta bli att glo lite extra. Det är liksom lite udda.
Jag undrar alltid vad han haft för sig där inne. Kanske han kollat en stripshow och druckit folköl serverad mellan en avdankad strippas skrynkliga byst. Eller hanske hyrde han ett bås och trallade av till en tysk "Sheisse unt fistingextravaganza movie". Kanske experimenterade han med lite bögsex på övervåningen? Hur som helst så känns det lite tacky att ta sig lite lunchporr sådär mitt på dagen. Inte för att Videolook känns jätteclassy någon annan tidpunkt på dygnet men just lunchtid. Kanske gick han tillbaka till kontoret och jobbade på som vanligt, hade kundmöte och tog i hand.
Jag funderar om han inte arbetar på nåt statligt verk. Kan man ta porren till sig på jobbet får man ju ta sig till porren på rasten.
Jag undrar alltid vad han haft för sig där inne. Kanske han kollat en stripshow och druckit folköl serverad mellan en avdankad strippas skrynkliga byst. Eller hanske hyrde han ett bås och trallade av till en tysk "Sheisse unt fistingextravaganza movie". Kanske experimenterade han med lite bögsex på övervåningen? Hur som helst så känns det lite tacky att ta sig lite lunchporr sådär mitt på dagen. Inte för att Videolook känns jätteclassy någon annan tidpunkt på dygnet men just lunchtid. Kanske gick han tillbaka till kontoret och jobbade på som vanligt, hade kundmöte och tog i hand.
Jag funderar om han inte arbetar på nåt statligt verk. Kan man ta porren till sig på jobbet får man ju ta sig till porren på rasten.
torsdag, oktober 13, 2005
Jag tillhör den sämsta sortens hundägare
Det är många regler så när som skrivna i blod som gäller när man valt att skaffa hund. Vissa förpliktelser och vissa skyldigheter förväntas följas och respekteras. Det är svårt för de som aldrig haft hund att förstå. De är inte invigda så för dem ser det gärna ut som att man bara har hund. De ser inte att man ingår (vare sig man vill eller inte) i ett brödraskap där pennalism och rasism råder. Hierarkier och grader av värdighet på varje ägare bedöms helt utifrån det heliga förbundet RLA (Ras, Laganda och Ansvarskänsla) och jag brister stort på samtliga punkter.
Ras:
Vilken hundras man har är av största betydelse. Högst rankat är Schäfer, Rottweiler och Doberman. De ägarna är de mesta och de "bästa" ägarna. Duktiga som fan och alltid uppe i ottan med sitt gedigna hundintresse. Bonus är om man går klädd för skogen (trots att man flanerar runt i låt oss osökt ta Majorna som exempel).
Näst efter kommer de trevliga hundarna Golden, Labrador etc. De visa och rättskaffens hundägare. Lite som hundägarnas motsvarighet till Gandalf eller nån god fe. De älskar dressyr och ännu mer att visa upp resultatet.
Tätt efter kommer mindre familjehundar och pensionärssällskpshundar som Cocker Spaniel, Bichon och Jack Russel m.fl. Käckhet och utseende betyder allt. Dock är de förvånansvärt ofta de mest aggresiva och jävliga hundarna, vilket leder direkt över till näst sista kategorin. De aggressiva.
Agressiva raser står allmänt sett lite lägre än övriga (bortsett från i vissa förorter där det inte bara är hög status utan även en fråga om överlevnad att äga en "Kamphund") vilket gör att exempelvis Pitbullägare inte är särskilt högt rankade i den inre kretsen.
Absolut sämst status har man som ägare till en bastard och ju roligare kombo man har desto mindre hundägarstatus besitter man. De andra hundägarna skrattar gärna och frågar. Ofta säger de att de tycker att den ser störtskön ut. Men det är bara skitsnack. Deras största mardröm är att deras lilla ögonsten skulle bli betäckt av en annan och lägre stående ras. Själv har jag en "Tippet" (Tax korsad med Whippet) en jävligt kul och soft hund. Hur koolt är det inte med en snabb och smal tax med långa ben egentligen? Dessvärre kammar hon noll till mig i ägarstatus.
Laganda:
Detta är den punkt där jag kanske brister allra mest. Man kan faktiskt lyckas hyfsat bra som ägare till en blandras om man följer den outtalade kodex man har som hundägare. Att alltid hälsa och låta hundarna "prata" med varandra. Byta några fraser om respektives hund. Le, verka lite busy och artigt säga att nu måste vi fortsätta...
Jag hatar det tysta samförståndet. Visst, ibland kan det vara jättetrevligt att prata med en annan hundägare, men inte med alla och långt ifrån alltid. Men det är vad som utkrävs. Annars är man ett avskum. Jag själv är kanske lägst i Majorna. Jag låter nämligen bli att möta blicken och göra den där rutinmässiga nicken ibland när jag möter en annan hundägare på promenad.
Ansvarskänsla:
Den enda punkten där jag skäms lite för för mina brister. Det har inte bara blivit trendigt utan fullständigt självklart/normalt att plocka upp bajs efter hunden. Jag gör det inte. Eller jag gör det, men bara när det är absolut nödvändigt. T.ex. om min hund råkar bli skitnödig precis när jag är i närheten av en annan hundägare som har brorduktigbyxorna på sig och jag vet att jag inte kan komma undan. Eller om hon gör det på ett extremt olämpligt ställe som en trottoar eller där barn normalt brukar leka (jag är ju inte djävulen). Helst slipper jag nämligen känslan av varm bajs mot handen. Ett tunt lager svart plast emellan hjälper föga. Det förtar resten av promenaden och om hon inte gör det, där det uppenbarligen stör någon, så ser jag absolut ingen anledning att plocka.
Förbudsskyltar. Jag tar dem som ren provokation. Särskilt på ställen där det absolut inte finns någon anledning. Iskall diskriminering. Det känns ungefär som uppmaningarna "Whites only" och "Niggers keep out" som fortfarande kan ses i södra USA. Hade jag ägt en Terrier hade jag blivit ännu mer förbannad eftersom de tenderar att vara den mest frekvent avbildade rasen på alla hundrastningsförbudskyltar. Ibland låter jag till och med min hund lägga ett lass på förbjudet område, med flit, utan att göra något åt det. Bara för att.
För att komma undan har jag utveckalt ett enkelt trix. Jag har alltid en svart påse knuten i kopplet. Det är mitt pass, min biljett, till en lugn promenad. Sedan jag kom på det behöver jag aldrig försäkra mig om att ingen ska se när min hund gör nummer två. Om någon höjer på ögonbrynen eller tittar surt så flashar jag bara påsen och på en hundradels sekund är jag off the hook. Sweet!
Det är inte så att jag inte klarar av att plocka upp hundbajs. Jag har bara inte tänkt göra det till en karriär.
Ras:
Vilken hundras man har är av största betydelse. Högst rankat är Schäfer, Rottweiler och Doberman. De ägarna är de mesta och de "bästa" ägarna. Duktiga som fan och alltid uppe i ottan med sitt gedigna hundintresse. Bonus är om man går klädd för skogen (trots att man flanerar runt i låt oss osökt ta Majorna som exempel).
Näst efter kommer de trevliga hundarna Golden, Labrador etc. De visa och rättskaffens hundägare. Lite som hundägarnas motsvarighet till Gandalf eller nån god fe. De älskar dressyr och ännu mer att visa upp resultatet.
Tätt efter kommer mindre familjehundar och pensionärssällskpshundar som Cocker Spaniel, Bichon och Jack Russel m.fl. Käckhet och utseende betyder allt. Dock är de förvånansvärt ofta de mest aggresiva och jävliga hundarna, vilket leder direkt över till näst sista kategorin. De aggressiva.
Agressiva raser står allmänt sett lite lägre än övriga (bortsett från i vissa förorter där det inte bara är hög status utan även en fråga om överlevnad att äga en "Kamphund") vilket gör att exempelvis Pitbullägare inte är särskilt högt rankade i den inre kretsen.
Absolut sämst status har man som ägare till en bastard och ju roligare kombo man har desto mindre hundägarstatus besitter man. De andra hundägarna skrattar gärna och frågar. Ofta säger de att de tycker att den ser störtskön ut. Men det är bara skitsnack. Deras största mardröm är att deras lilla ögonsten skulle bli betäckt av en annan och lägre stående ras. Själv har jag en "Tippet" (Tax korsad med Whippet) en jävligt kul och soft hund. Hur koolt är det inte med en snabb och smal tax med långa ben egentligen? Dessvärre kammar hon noll till mig i ägarstatus.
Laganda:
Detta är den punkt där jag kanske brister allra mest. Man kan faktiskt lyckas hyfsat bra som ägare till en blandras om man följer den outtalade kodex man har som hundägare. Att alltid hälsa och låta hundarna "prata" med varandra. Byta några fraser om respektives hund. Le, verka lite busy och artigt säga att nu måste vi fortsätta...
Jag hatar det tysta samförståndet. Visst, ibland kan det vara jättetrevligt att prata med en annan hundägare, men inte med alla och långt ifrån alltid. Men det är vad som utkrävs. Annars är man ett avskum. Jag själv är kanske lägst i Majorna. Jag låter nämligen bli att möta blicken och göra den där rutinmässiga nicken ibland när jag möter en annan hundägare på promenad.
Ansvarskänsla:
Den enda punkten där jag skäms lite för för mina brister. Det har inte bara blivit trendigt utan fullständigt självklart/normalt att plocka upp bajs efter hunden. Jag gör det inte. Eller jag gör det, men bara när det är absolut nödvändigt. T.ex. om min hund råkar bli skitnödig precis när jag är i närheten av en annan hundägare som har brorduktigbyxorna på sig och jag vet att jag inte kan komma undan. Eller om hon gör det på ett extremt olämpligt ställe som en trottoar eller där barn normalt brukar leka (jag är ju inte djävulen). Helst slipper jag nämligen känslan av varm bajs mot handen. Ett tunt lager svart plast emellan hjälper föga. Det förtar resten av promenaden och om hon inte gör det, där det uppenbarligen stör någon, så ser jag absolut ingen anledning att plocka.
Förbudsskyltar. Jag tar dem som ren provokation. Särskilt på ställen där det absolut inte finns någon anledning. Iskall diskriminering. Det känns ungefär som uppmaningarna "Whites only" och "Niggers keep out" som fortfarande kan ses i södra USA. Hade jag ägt en Terrier hade jag blivit ännu mer förbannad eftersom de tenderar att vara den mest frekvent avbildade rasen på alla hundrastningsförbudskyltar. Ibland låter jag till och med min hund lägga ett lass på förbjudet område, med flit, utan att göra något åt det. Bara för att.
För att komma undan har jag utveckalt ett enkelt trix. Jag har alltid en svart påse knuten i kopplet. Det är mitt pass, min biljett, till en lugn promenad. Sedan jag kom på det behöver jag aldrig försäkra mig om att ingen ska se när min hund gör nummer två. Om någon höjer på ögonbrynen eller tittar surt så flashar jag bara påsen och på en hundradels sekund är jag off the hook. Sweet!
Det är inte så att jag inte klarar av att plocka upp hundbajs. Jag har bara inte tänkt göra det till en karriär.
Får man ta jobbet med sig in i himlen...
Skulle träffa H tidigt idag och snacka uppslag och idé kring Hisingenfilm. H var sen så jag tog en promenad på västra kyrkogården. Rätt rofyllt att promenera med all död så närvarande.
En sak jag la märke till snabbt var att många av de lite äldre gravarna hade männens yrkestitlar inristade. Skumt fenomen egentligen. Först såg jag "Sjökapten" - Carl Edvard Nilsson och tänkte att det var en klassfråga. Men så såg jag Övermaskinisten - Ernst Anderssons grav. Vidare såg jag tituleringar som Slöjdläraren, Bruksarbetaren, Mästerlotsen och Perukmakaren och förstod att det spände över alla socialgrupper - det verkade liksom kvitta vilket skitjobb man hade - man älskade det. Det måste varit en grej man hade för sig förr. Det känns som att det kanske låg i den tidens anda att göra sitt jobb till sin identitet. Dock känner jag att man måste VERKLIGEN älska sitt jobb om man väljer att ta det med sig in i döden.
Det ser ju knappast likadant ut idag. Men det hade varit väldigt kul att stöta på nya gravar med samma lilla gimmick så att säga. T.ex. skulle man kunna se titlar som "Svartmäklaren" - Filip Boström, "Bidragsfuskaren" - Kent Johansson eller varför inte "Blandmissbrukaren" - Benny Svensson.
Hur som helst ett väldigt lustigt fenomen.
Nu ska jag rusa för att möta upp nästa fikadejt. Tufft liv att vara farsaledig alltså!
En sak jag la märke till snabbt var att många av de lite äldre gravarna hade männens yrkestitlar inristade. Skumt fenomen egentligen. Först såg jag "Sjökapten" - Carl Edvard Nilsson och tänkte att det var en klassfråga. Men så såg jag Övermaskinisten - Ernst Anderssons grav. Vidare såg jag tituleringar som Slöjdläraren, Bruksarbetaren, Mästerlotsen och Perukmakaren och förstod att det spände över alla socialgrupper - det verkade liksom kvitta vilket skitjobb man hade - man älskade det. Det måste varit en grej man hade för sig förr. Det känns som att det kanske låg i den tidens anda att göra sitt jobb till sin identitet. Dock känner jag att man måste VERKLIGEN älska sitt jobb om man väljer att ta det med sig in i döden.
Det ser ju knappast likadant ut idag. Men det hade varit väldigt kul att stöta på nya gravar med samma lilla gimmick så att säga. T.ex. skulle man kunna se titlar som "Svartmäklaren" - Filip Boström, "Bidragsfuskaren" - Kent Johansson eller varför inte "Blandmissbrukaren" - Benny Svensson.
Hur som helst ett väldigt lustigt fenomen.
Nu ska jag rusa för att möta upp nästa fikadejt. Tufft liv att vara farsaledig alltså!
onsdag, oktober 12, 2005
Brittsommarens sista fluktarfika?
Igår när jag satt på ett cafe med två kompisar så kom plötsligt en jävligt skön transvestit gående. 1,95 lång och dressad till tänderna som värsta horan. Läderstövlar upp till låren, strumpbyxor och oanständigt kort kjol. Hade han inte gaffat upp pungen hade hela paketet hängt ut och sagt hej till publiken. Han staplade in på cafet och köpte fika som han avnjöt på uteserveringen. Snacka om blickfång.
Det var den längsta transvestit jag sett tror jag och jag är nästan helt säker på att det var samma som jag såg på Emmaus möbelavdelning för ett årsedan (läs Historier från hisingen - del 2). Snygga ben tänkte jag, men ärligt talat, måste det inte kännas det inte lite brunt att ha storlek 45 i skostorlek när man piffat upp sig så. Peruk och mörkt läppstift och vulgära mängder underlagskräm och puder. Ändå blir det inte så graciöst på nåt vis.
Kul med ett så udda inslag i vardagen ändå. Tycker det är rätt soft med en sådan blandning av mäniskor. Det är bara det att i lilla Göteborg är det inte direkt vardag med gigantiska transhoror så jag kunde inte låta bli att glosögt glo som en riktig bonnläpp. Transen märkte det direkt. Oerhört vakande på minsta reaktion. Jag skämdes. Taffligt kamouflerat tittade jag igen och det gjorde alla andra också. Han såg ruggigt obekväm ut. Han packade ihop och gick catwalkgång upp för gatan. Kvar satt vi med vår skam.
Jag försökte lindra mitt eget dåliga samvete med att det inte nödvändigtvis var alla blickar som fördrev honom. Kanske började klistret på gaffan släppa och han ville inte ställa till med en scen. Jag tänkte att detta var nog sista fluktarfikan för i år. Hädanefter blir det inomhusfika och jag kan inte komma ihåg när jag såg nåt riktigt kul inne på ett café senast.
Det var den längsta transvestit jag sett tror jag och jag är nästan helt säker på att det var samma som jag såg på Emmaus möbelavdelning för ett årsedan (läs Historier från hisingen - del 2). Snygga ben tänkte jag, men ärligt talat, måste det inte kännas det inte lite brunt att ha storlek 45 i skostorlek när man piffat upp sig så. Peruk och mörkt läppstift och vulgära mängder underlagskräm och puder. Ändå blir det inte så graciöst på nåt vis.
Kul med ett så udda inslag i vardagen ändå. Tycker det är rätt soft med en sådan blandning av mäniskor. Det är bara det att i lilla Göteborg är det inte direkt vardag med gigantiska transhoror så jag kunde inte låta bli att glosögt glo som en riktig bonnläpp. Transen märkte det direkt. Oerhört vakande på minsta reaktion. Jag skämdes. Taffligt kamouflerat tittade jag igen och det gjorde alla andra också. Han såg ruggigt obekväm ut. Han packade ihop och gick catwalkgång upp för gatan. Kvar satt vi med vår skam.
Jag försökte lindra mitt eget dåliga samvete med att det inte nödvändigtvis var alla blickar som fördrev honom. Kanske började klistret på gaffan släppa och han ville inte ställa till med en scen. Jag tänkte att detta var nog sista fluktarfikan för i år. Hädanefter blir det inomhusfika och jag kan inte komma ihåg när jag såg nåt riktigt kul inne på ett café senast.
Bekväma moralister
Fan vilket pådrag det blev när det för några dagar sedan avslöjades att en gruppchef på Migrationsverket surfat porr i obscena mängder. Media tutade i den stora tutan och folk reagearde med vämjelse och förakt, precis som om hela svenska folket kände sig svikna på nåt vis. Jag vill varken försvara eller kasta sten. Jag skiter ärligt talat i om han surfat porr, särskilt eftersom det verkar som att han skött sina arbetsuppgifter i övrigt.
Hur som helst fick det mig att tänka på att det högst sannolikt hade sett väldigt annorlunda ut ifall några andra yrkesgrupper begått samma oetiska illdåd.
Ponera att ett helt kontor med parkeringsvakter avslöjats med att surfa porr (vaddå 45%, jag synar och höjer till 70%) stora delar av sin arbetstid. Vågar jag gissa att det aldrig blivit en notis ens? Och ifall det blev rapporterat i media skulle det nog vara med lovsång som soundtrack. Allmänheten skulle stå i rad längs gatorna, som i gamla journalfilmer, papper skulle dala från himlen och festyra hade rådit. Parkeringsvakterna hade fått åka nedkabbat i parad. Utnämnda till folkhjältar. Samma sak skulle gälla om biljettkontrollanter, telefonförsäljare och dörrnasare av alla de slag gjort samma grej. Plötsligt tror jag att väldigt många som haft åsikter om verkschefens lilla "hobby" skulle tumma på moralen en aning. Det skulle inte alls vara lika bekvämt att klaga då.
Vilka tror att jag har rätt? Hand upp!
Hur som helst fick det mig att tänka på att det högst sannolikt hade sett väldigt annorlunda ut ifall några andra yrkesgrupper begått samma oetiska illdåd.
Ponera att ett helt kontor med parkeringsvakter avslöjats med att surfa porr (vaddå 45%, jag synar och höjer till 70%) stora delar av sin arbetstid. Vågar jag gissa att det aldrig blivit en notis ens? Och ifall det blev rapporterat i media skulle det nog vara med lovsång som soundtrack. Allmänheten skulle stå i rad längs gatorna, som i gamla journalfilmer, papper skulle dala från himlen och festyra hade rådit. Parkeringsvakterna hade fått åka nedkabbat i parad. Utnämnda till folkhjältar. Samma sak skulle gälla om biljettkontrollanter, telefonförsäljare och dörrnasare av alla de slag gjort samma grej. Plötsligt tror jag att väldigt många som haft åsikter om verkschefens lilla "hobby" skulle tumma på moralen en aning. Det skulle inte alls vara lika bekvämt att klaga då.
Vilka tror att jag har rätt? Hand upp!
Tillbaks igen
DÖD!
Men inte lika död som igår. Det känns både bättre och sämre än igår.
Bättre för att jag inte fick samma yrsel och höga blodtryck i huvudet. Sämre för att det kändes som om jag hade smort in benen med superlim innan. Bättre för att jag inte kände spysmak Sämre för att jag kände järnhalten i min blodsmak dubbelt så tydligt. Bättre för att jag inte höll på att börja lipa men sämre för att jag hade ännu högre puls idag.
Fan vad jag är taggad. Har stretchat benen och nu väntar situps. Tror detta kommer att gå som smort men skit samma. Jag ska inte använda Bloggfrossa som träningsdagbok. Det är bara för att detta är så "nytt" för mig. Vad är det man säger en gång ingen gång, två gånger ingen gång, tre gånger en vana.
Över och ut.
Men inte lika död som igår. Det känns både bättre och sämre än igår.
Bättre för att jag inte fick samma yrsel och höga blodtryck i huvudet. Sämre för att det kändes som om jag hade smort in benen med superlim innan. Bättre för att jag inte kände spysmak Sämre för att jag kände järnhalten i min blodsmak dubbelt så tydligt. Bättre för att jag inte höll på att börja lipa men sämre för att jag hade ännu högre puls idag.
Fan vad jag är taggad. Har stretchat benen och nu väntar situps. Tror detta kommer att gå som smort men skit samma. Jag ska inte använda Bloggfrossa som träningsdagbok. Det är bara för att detta är så "nytt" för mig. Vad är det man säger en gång ingen gång, två gånger ingen gång, tre gånger en vana.
Över och ut.
Ingen möda ingen belöning...
...brukar det väl heta? Ja nu är mödan uppnådd så nu väntar jag på belöningen. Jag känner inget spår av belöning men jag kanske är otålig. Vad vet jag. Jag vaknade idag med febriga benmuskler och en jämn värk i hela kroppen. Sån värk som är omöjlig att bota med treo. Varje steg fick mig att minnas när jag för några år sedan fick ett gymkort som betalning när jag vann ett vad. Jag stack till sats och pumpade skiten ur mig i ett massivt biceps-/bröstpass. Ta det lungt var ingen idé tyckte jag vilket resulterade i en tre dagars sjukskrivning. Tycksyndomläget var stort och jag är allvarlig när jag säger att jag verkligen inte kunde sträcka ut armarna och att jag fick hög feber. Allt jag kunde göra var att ligga på soffan och bli omhändertagen. Jag orkade inte ens se film.
1,5 km tycker jag är att mjukstarta. men likförbannat har jag en värk som gör mig svag. Enda botet är att gå på det igen så nu sitter jag och förbereder mig mentalt. Damn vad det är svårt att motivera sig när soffan ser så välkomnande ut.
Återkommer.
1,5 km tycker jag är att mjukstarta. men likförbannat har jag en värk som gör mig svag. Enda botet är att gå på det igen så nu sitter jag och förbereder mig mentalt. Damn vad det är svårt att motivera sig när soffan ser så välkomnande ut.
Återkommer.
tisdag, oktober 11, 2005
Frisksportar'n... eller no more loose fit
Ja idag har jag tagit steget kan man säga. Från det trygga soffpotatislandet till det otäcka och främmande fitnessriket. Igår sa min kropp nämligen halt. Den gjorde uppror mot min dekadenta kosthållning och gav mig ett helvete iform av magsmärtor. Hemma spekulerade vi lite i om det kanske berodde på att jag tidigare på dagen frestat gommen med en het Kabanoss på Ica Maxi men jag är säker på att detta var min kropps sista varning till mig. Typ: Antingen lägger du av eller så lägger jag av.
Jag har rätt länge känt att jag måste ta tag i min fysik lite. Jag har så sjukt dålig kondis att jag skäms och jag har även känt av krämpor som ryggont, stel nacke och dålig hållning etc. Men det är inte det värsta. Kroppsmässigt ser jag smal ut för en utomstående betraktare, vilket är en alldeles korrekt iakttagelse, men smal innebär nödvändigtvis inte spänstiga muskler har jag fått erfara den hårda vägen. Det är det som är det värsta. Synvillan. För jag har gått och blivit lös. I kroppen. Smala människor brukar vara fasta, feta brukar vara lösa men jag är i allra högsta grad lös. Det är rent förjävligt. I synnerhet eftersom jag (i och för sig för många år sedan) var extremt vältränad. Nu känner jag mig som min egen vikt i playdoh-lera. Fasansfullt.
Så plötsligt på eftermiddagen fick jag ett ryck. Det känns som evigheter sedan jag sa att jag ska börja träna och det är det också, men idag fick jag tummen ur och slängde på mig mina fräsiga lejonsneakers och började nöta asfalt.
Det började bra och jag kände hur mina fötter talade i vackert samförstånd med underlaget och jag kände mig allmänt reslig. I 150 meter ungefär. Efter 300 meter gjorde sig den välkända blodsmaken påmind (den jag för många årsedan brukade känna på lördagar när jag sprungit en mil och toppade med intervaller i en skidbacke). Jag bet ihop och fortsatte. Fötterna hade redan vid det laget slutat snacka med asfalten och nu var de värsta fiender. Det var som om fötterna växte fem storlekar. Jag fick yrsel och började känna mig lätt illamående. Folk jag mötte trodde nog att jag sprungit hela dagen men de skulle bara veta. Jag försökte låtsas lite oberörd när jag sprang förbi någon men den bluffen var nog lätt att avslöja. Av mitt andningsläte att döma lät jag ungefär som en asmatiker som runkat bulle i en centraldammsugare.
När jag sprungit 800 meter började jag fundera på vad i hela världen jag gett mig in på. Men tappert fortsatte jag att jogga. Stannade inte. Började inte gå eller så. Jag försökte hålla modet uppe även om jag kände hur blodet pressades upp i min skalle och skapade ett skönt högtryck. Det kändes precis som jag föreställer mig att en begynnande hjärnblödning skulle kunna kännas. Plötsligt blev det nedförsbacke och jag såg lite ljus längst in i tunneln. En spelmissbrukare som satt utanför sin butik och ropade "heja!" lite smådrygt när jag i ultrarapid hasade mig förbi. När jag bara hade 500 meter kvar susar det i mina öron och jag var alldeles yr. Jag började hallucinera och fick för mig att jag sprang på metall med magnetskor. Blodsmaken byttes mot spysmak och jag trodde uppriktigt att slutet var nära.
Jag rasade in genom min dörr, in i köket, för att titta på köksklockan och mäta min puls som visade sig ligga kring 180 efter knappa 1,5km jogging. Det är inte bra. jag vet inte vad det är normalt att ha för puls efter 10 minuters löpning men jag misstänker att när man knappt hinner räkna är det något för snabbt.
Det är illa ute med "Mannen som blev trött" helt klart men nu har jag gett mig fan på att springa imorgon igen och i övermorgon och dagen efter det och... ja ni fattar. Vi får se hur det blir men jag har bestämt mig för att inte vara lös nåt mer.
Jag har rätt länge känt att jag måste ta tag i min fysik lite. Jag har så sjukt dålig kondis att jag skäms och jag har även känt av krämpor som ryggont, stel nacke och dålig hållning etc. Men det är inte det värsta. Kroppsmässigt ser jag smal ut för en utomstående betraktare, vilket är en alldeles korrekt iakttagelse, men smal innebär nödvändigtvis inte spänstiga muskler har jag fått erfara den hårda vägen. Det är det som är det värsta. Synvillan. För jag har gått och blivit lös. I kroppen. Smala människor brukar vara fasta, feta brukar vara lösa men jag är i allra högsta grad lös. Det är rent förjävligt. I synnerhet eftersom jag (i och för sig för många år sedan) var extremt vältränad. Nu känner jag mig som min egen vikt i playdoh-lera. Fasansfullt.
Så plötsligt på eftermiddagen fick jag ett ryck. Det känns som evigheter sedan jag sa att jag ska börja träna och det är det också, men idag fick jag tummen ur och slängde på mig mina fräsiga lejonsneakers och började nöta asfalt.
Det började bra och jag kände hur mina fötter talade i vackert samförstånd med underlaget och jag kände mig allmänt reslig. I 150 meter ungefär. Efter 300 meter gjorde sig den välkända blodsmaken påmind (den jag för många årsedan brukade känna på lördagar när jag sprungit en mil och toppade med intervaller i en skidbacke). Jag bet ihop och fortsatte. Fötterna hade redan vid det laget slutat snacka med asfalten och nu var de värsta fiender. Det var som om fötterna växte fem storlekar. Jag fick yrsel och började känna mig lätt illamående. Folk jag mötte trodde nog att jag sprungit hela dagen men de skulle bara veta. Jag försökte låtsas lite oberörd när jag sprang förbi någon men den bluffen var nog lätt att avslöja. Av mitt andningsläte att döma lät jag ungefär som en asmatiker som runkat bulle i en centraldammsugare.
När jag sprungit 800 meter började jag fundera på vad i hela världen jag gett mig in på. Men tappert fortsatte jag att jogga. Stannade inte. Började inte gå eller så. Jag försökte hålla modet uppe även om jag kände hur blodet pressades upp i min skalle och skapade ett skönt högtryck. Det kändes precis som jag föreställer mig att en begynnande hjärnblödning skulle kunna kännas. Plötsligt blev det nedförsbacke och jag såg lite ljus längst in i tunneln. En spelmissbrukare som satt utanför sin butik och ropade "heja!" lite smådrygt när jag i ultrarapid hasade mig förbi. När jag bara hade 500 meter kvar susar det i mina öron och jag var alldeles yr. Jag började hallucinera och fick för mig att jag sprang på metall med magnetskor. Blodsmaken byttes mot spysmak och jag trodde uppriktigt att slutet var nära.
Jag rasade in genom min dörr, in i köket, för att titta på köksklockan och mäta min puls som visade sig ligga kring 180 efter knappa 1,5km jogging. Det är inte bra. jag vet inte vad det är normalt att ha för puls efter 10 minuters löpning men jag misstänker att när man knappt hinner räkna är det något för snabbt.
Det är illa ute med "Mannen som blev trött" helt klart men nu har jag gett mig fan på att springa imorgon igen och i övermorgon och dagen efter det och... ja ni fattar. Vi får se hur det blir men jag har bestämt mig för att inte vara lös nåt mer.
söndag, oktober 09, 2005
Hornbach = maximal manlighetsboost
Att jobba på kontor förgör i längden vilken man som helst. Att jobba med någon form av media utraderar alla spår, både fysiska och psykiska. Men det finns bot kan jag lova.
Idag besökte jag byggvaruhuset Hornbach (ja det ligger på HI vilket nästan gör det ännu bättre.) Jag skulle shoppa betongglas och lite murbruk. Känn på ordet "murbruk". Det andas så mycket testo att jag får gåshud. Fuck you very much Mr. Timell, tänkte jag när jag promenerade i de gigantiska gångarna och fluktade på diverse byggmaterial. För här kommer en kille som ska köpa cement. Jag tar en vagn. En sådan där som är helt omöjligt att köra framåt. Snett framåt är lösningen. Då ÄR det inte bara tungt. Det SER jävligt tungt ut också.
Jag frågar omanligt tjejen vid informationsdisken vart jag hittar betongglas (en riktig man skulle hittat själv) och hon svarar att det finns på drive in-avdelningen. Den del av butiken de riktiga männen besöker för att lasta slipers, spånskivor, isolering och andra helt tokigt manliga material på sina släpkärror. Tänk er ett Ikea (fast med femton-tjugo meter till tak och utomhustempererat) där man inte parkerar utanför utan plöjer världsvant in med sin SUV och köper "två tum fyra" (fackspråk för träreglar med samma mått) som om det vore de sista de gjorde här i livet. Bara grejen att använda tumsystemet känns overkligt, psykadeliskt nästan. Där råder bara naturens lagar. Störst går först liksom.
Jag kommer ut i hallen och och känner mig totalt bortkommen. Folk finns överallt och en man vrålar frenetiskt till en av de anställda om var i helvete de har takpapp och tjära. Otäckt. Jag frågar försiktigt för tredje gången vart jag kan hitta betongglas. Mannen som är iklädd randig koncernskjorta pekar med hela handen och jag bara gapar nickar. Plötsligt kommer en truck körande i vansinnesfart och jag känner pulsen höjas. Den rusar förbi och där står jag öga mot öga med en oändligt sortiment av gipsskivor. Längre bort ser jag betongplintar och vid horizionten skönjas det manligaste av det manliga. "Brädgår'n". Det blir för mycket för mig. En sådan kulturkrock skulle troligen resultera i en s.k. brain meltdown. Jag har gått för långt. Långt utanför gränsen.
Vilset springer jag runt i gångarna och letar efter det jag ska ha. Jag försöker fråga någon som jobbar där men de ser mig inte. Jag fylls av den där känslan man hade första dagen i högstadiet. När man börjar sjuan och det enda man vet är att risken att få huvudet nedtryckt i toan eller att bli kölhalad ovanpå niornas skåp är överhängande. Och plötsligt står jag där och stirrar på betongglas av alla möjliga slag.
Jag lastar min lilla kundvagn med sju stycken rutor. Det går som på räls och jag rätar på ryggen. Så är det dags att inhandla en 25 kg tung säck med murbruk. Det står en hel pall ett hyllplan upp. Jag klättrar upp och börjar rycka lite försiktigt i en säck. Den rubbas inte. Jag kör in hela armen och rycker för allt vad jag är värd och sakteligen får jag loss en säck. Det känns fint ända till jag drar ut armen igen. Jag gnyr till när jag ser att hela höger ärm på min snajdiga vindjacka är täckt av ett vitt damm (alla som köpt cement vet att de där säckjävlarna är lika mjöliga utanpå som inuti men jag tänker mig inte för alls). Jag svär och förbannar säcken men samlar mig snabbt. Får inte sabba detta nu. Jag tar av mig jackan och lyfter upp säcken på vagnen. Äntligen klar. Kassan nästa. Där får jag veta att man måste skriva ner artikelnumren på de varor man tar på "drive in-avdelningen" för de finns av nån anledning inte i "datan". Mannen bakom mig i kassan stönar för att markera vilken idiot jag är. Byggvaruhus är fyllda av oskrivna lagar helt klart.
Det är svårt att beskriva den känslan man har i kroppen när man kommer gående ut på parkeringen med en vagn full av byggmaterial. Det kvittar egentligen vad man har på vagnen men ju mindre förpackat det är och ju råare material desto större känner man sig. De fjolliga minuspoäng jag får för betongglaset väger cementen lätt upp.
Jag skulle lätt göra om det imorgon. Kanske åka och köpa lite skruv eller väggspackel bara för att få känna hur min (tackvare kontorslivet) totalt utraderade manlighet får sig en boost som heter duga.
Idag besökte jag byggvaruhuset Hornbach (ja det ligger på HI vilket nästan gör det ännu bättre.) Jag skulle shoppa betongglas och lite murbruk. Känn på ordet "murbruk". Det andas så mycket testo att jag får gåshud. Fuck you very much Mr. Timell, tänkte jag när jag promenerade i de gigantiska gångarna och fluktade på diverse byggmaterial. För här kommer en kille som ska köpa cement. Jag tar en vagn. En sådan där som är helt omöjligt att köra framåt. Snett framåt är lösningen. Då ÄR det inte bara tungt. Det SER jävligt tungt ut också.
Jag frågar omanligt tjejen vid informationsdisken vart jag hittar betongglas (en riktig man skulle hittat själv) och hon svarar att det finns på drive in-avdelningen. Den del av butiken de riktiga männen besöker för att lasta slipers, spånskivor, isolering och andra helt tokigt manliga material på sina släpkärror. Tänk er ett Ikea (fast med femton-tjugo meter till tak och utomhustempererat) där man inte parkerar utanför utan plöjer världsvant in med sin SUV och köper "två tum fyra" (fackspråk för träreglar med samma mått) som om det vore de sista de gjorde här i livet. Bara grejen att använda tumsystemet känns overkligt, psykadeliskt nästan. Där råder bara naturens lagar. Störst går först liksom.
Jag kommer ut i hallen och och känner mig totalt bortkommen. Folk finns överallt och en man vrålar frenetiskt till en av de anställda om var i helvete de har takpapp och tjära. Otäckt. Jag frågar försiktigt för tredje gången vart jag kan hitta betongglas. Mannen som är iklädd randig koncernskjorta pekar med hela handen och jag bara gapar nickar. Plötsligt kommer en truck körande i vansinnesfart och jag känner pulsen höjas. Den rusar förbi och där står jag öga mot öga med en oändligt sortiment av gipsskivor. Längre bort ser jag betongplintar och vid horizionten skönjas det manligaste av det manliga. "Brädgår'n". Det blir för mycket för mig. En sådan kulturkrock skulle troligen resultera i en s.k. brain meltdown. Jag har gått för långt. Långt utanför gränsen.
Vilset springer jag runt i gångarna och letar efter det jag ska ha. Jag försöker fråga någon som jobbar där men de ser mig inte. Jag fylls av den där känslan man hade första dagen i högstadiet. När man börjar sjuan och det enda man vet är att risken att få huvudet nedtryckt i toan eller att bli kölhalad ovanpå niornas skåp är överhängande. Och plötsligt står jag där och stirrar på betongglas av alla möjliga slag.
Jag lastar min lilla kundvagn med sju stycken rutor. Det går som på räls och jag rätar på ryggen. Så är det dags att inhandla en 25 kg tung säck med murbruk. Det står en hel pall ett hyllplan upp. Jag klättrar upp och börjar rycka lite försiktigt i en säck. Den rubbas inte. Jag kör in hela armen och rycker för allt vad jag är värd och sakteligen får jag loss en säck. Det känns fint ända till jag drar ut armen igen. Jag gnyr till när jag ser att hela höger ärm på min snajdiga vindjacka är täckt av ett vitt damm (alla som köpt cement vet att de där säckjävlarna är lika mjöliga utanpå som inuti men jag tänker mig inte för alls). Jag svär och förbannar säcken men samlar mig snabbt. Får inte sabba detta nu. Jag tar av mig jackan och lyfter upp säcken på vagnen. Äntligen klar. Kassan nästa. Där får jag veta att man måste skriva ner artikelnumren på de varor man tar på "drive in-avdelningen" för de finns av nån anledning inte i "datan". Mannen bakom mig i kassan stönar för att markera vilken idiot jag är. Byggvaruhus är fyllda av oskrivna lagar helt klart.
Det är svårt att beskriva den känslan man har i kroppen när man kommer gående ut på parkeringen med en vagn full av byggmaterial. Det kvittar egentligen vad man har på vagnen men ju mindre förpackat det är och ju råare material desto större känner man sig. De fjolliga minuspoäng jag får för betongglaset väger cementen lätt upp.
Jag skulle lätt göra om det imorgon. Kanske åka och köpa lite skruv eller väggspackel bara för att få känna hur min (tackvare kontorslivet) totalt utraderade manlighet får sig en boost som heter duga.
Tack Ewa på GP
Tack Ewa! För din artikel i GP igår fredag. Bra publicitet helt klart. Det har genererat många nya läsare. Det uppskattas mycket. Plus i min bok ;)
/mikebike
/mikebike
fredag, oktober 07, 2005
Grattis Migrationsverket!
Jag läste metro påväg till jobet idag. Det var längesedan men jag kunde liksom inte låta bli att läsa om hur en gruppchef på Migrationsverket lyckats surfa bort 45% av sin arbetstid under våren på porr.
"Hur i helvete lyckas man med en sån grej", tänkte jag avundsjukt.
Ett stort grattis till Migrationsverket som lyckats rekrytera en så sjukt effektiv gruppchef. Han lyckades ju trots våldsamt stort porrkonsumerande sköta sitt arbete, på bara halva tiden dessutom. Och grattis till DIG, gruppchefen, som lyckats lura dina chefer att du är värd varenda öre av din feta chefslön, trots att de självklart aldrig borde anställt dig på mer än halvtid.
Det enda tråkiga i denna historien är ju att nu när du är avslöjad måste du låtsas jobba alla de där sura timmarna. De timmarna som du förut kunde sitta med vinballe (halvhårt penistillstånd) i din ergonomiskt riktiga kontorsstol och dubbelklickande frottera dig med all världens snusk. Sorry det blir liksom aldrig som man tänkt sig.
"Hur i helvete lyckas man med en sån grej", tänkte jag avundsjukt.
Ett stort grattis till Migrationsverket som lyckats rekrytera en så sjukt effektiv gruppchef. Han lyckades ju trots våldsamt stort porrkonsumerande sköta sitt arbete, på bara halva tiden dessutom. Och grattis till DIG, gruppchefen, som lyckats lura dina chefer att du är värd varenda öre av din feta chefslön, trots att de självklart aldrig borde anställt dig på mer än halvtid.
Det enda tråkiga i denna historien är ju att nu när du är avslöjad måste du låtsas jobba alla de där sura timmarna. De timmarna som du förut kunde sitta med vinballe (halvhårt penistillstånd) i din ergonomiskt riktiga kontorsstol och dubbelklickande frottera dig med all världens snusk. Sorry det blir liksom aldrig som man tänkt sig.
torsdag, oktober 06, 2005
Bagelbrist i stan
Hemköp på Masthuggstorget har under ett halvårs tid varit min bagelkran. Varje morgon har jag lystet rotat igenom bagelskåpet efter den bästa bageln. Som en pundare efter the morning fix. En bagel får inte vara för liten, inte för stor, inte för länge gräddad och inte för lite gräddad. Jag älskar att de har sesamfrön på istället för blanka men inte för mycket sesam men ännu viktigare inte för lite sesam. Njutning är att sätta tänderna i en bagel som inte är krispig utan mer åt det sega hållet. Den där nybakade sega känslan. Med cream cheese på...
Mmm...
Men så igår morse, helt utan förvarning hade de inte mina älskade bagels inne. De hade olivchiabattor i mängder för att inte tala om de där äckliga ostbräcken. Alltså jag fattar inte. De har tjänat en smärre förmögenhet på mina bagelinköp så jag tar det nästan personligt. Kanske tycker nån i kassan att jag är en otäck jävel och tror att de blir av med mig om de tar bort mina älskade bagels. ALDRIG! Så lätt kommer de inte undan.
Jag kommer att varje dag gå in och kolla om de har bagels. Om inte så köper jag inget. Men jag kommer åter och stryker i gångarna. Om de aldrig har sett en fönstershoppare i butiken innan ska de få se på nåt nu. Jag bojkottar härmed Hemköp i Masthugget tills de tar in dem i sortimentet igen. Deras förslagslåda kommer fyllas till bredden med obsceniteter. Jag orkar knappt med tanken att inte få min morgonbagel. Det är ju min kickstart på dagen goddäm it.
Jag måste be om hjälp. Vart i stan har de jävligt goda bagels till ett rimligt pris??
Mmm...
Men så igår morse, helt utan förvarning hade de inte mina älskade bagels inne. De hade olivchiabattor i mängder för att inte tala om de där äckliga ostbräcken. Alltså jag fattar inte. De har tjänat en smärre förmögenhet på mina bagelinköp så jag tar det nästan personligt. Kanske tycker nån i kassan att jag är en otäck jävel och tror att de blir av med mig om de tar bort mina älskade bagels. ALDRIG! Så lätt kommer de inte undan.
Jag kommer att varje dag gå in och kolla om de har bagels. Om inte så köper jag inget. Men jag kommer åter och stryker i gångarna. Om de aldrig har sett en fönstershoppare i butiken innan ska de få se på nåt nu. Jag bojkottar härmed Hemköp i Masthugget tills de tar in dem i sortimentet igen. Deras förslagslåda kommer fyllas till bredden med obsceniteter. Jag orkar knappt med tanken att inte få min morgonbagel. Det är ju min kickstart på dagen goddäm it.
Jag måste be om hjälp. Vart i stan har de jävligt goda bagels till ett rimligt pris??
tisdag, oktober 04, 2005
Ryggskott borde straffas med nackskott
Jag fyller strax 29 och har redan nått höjden av mänskligt förfall. Eller kroppsligt förfall. Jag var inne på kontoret i söndags och flyttade in alla grejer och monterade våra nya skrivbord (är ju bara pappaledig tre dagar i veckan). En kollega hade med sig skruvdragar'n så det hela skulle gå i en handvändning.
Jag sätter igång och skruvar på benen på fyra skrivbord och pang jag är förbrukad. När jag reser mig upp så känns det som att jag har fått en sträckning i mina lungfästen. oerhörd smärta. senare känner jag det är i ryggen det smällt till. Vaffan! Det har gått så långt att jag inte ens kan skruva i några skruv med med en skruvdragare utan att gå i däck. Jag måste börja träna alltså. jag har sagt det förr men nu menar jag det. Jag hade gått ut redan igår om jag inte hade en sådan smärta. Jag får helt enkelt ligga på soffan och dricka te till jag blir bra... men sedan jävlar.
Jag var inte den ende som tog ut mig helt under flytten. Jag pratade med min kollega P igår kväll. Han hade ont i hela kroppen, plus tandvärk.
Och min andre kollega, M, var totalt utmattad efter att han "burit" skruvdragaren ända till kontoret (ett kvarter) eftersom han även var tvungen att bära en takeawaylatte och en toast. Han hade kramp och ringde till min tredje kollega, D, för att få hjälp med att bära upp från gatan.
Det finns ett ord för såna som oss i groviskretsar. Alldeles för vulgärt för att nämnas på blogg. Men vi vet alla.
Fatta läget alla kontorsslavar:
Vi är världens avskum, tecknet på mänsklighetens totala förfall. Det här med att sitta framför en skärm hela dagen har blivit vad vi kallar arbetsdag och att dubbelklicka är numera synonymt med tungt arbete. Vi borde inte få pengar för det. Vi borde få stryk!
Om man drabbas av ryggskott vid knapp fysisk ansträngning borde man straffas med nackskott. Det är ett hån mot mänskligheten och jag står främst i ledet och skäms.
Jag sätter igång och skruvar på benen på fyra skrivbord och pang jag är förbrukad. När jag reser mig upp så känns det som att jag har fått en sträckning i mina lungfästen. oerhörd smärta. senare känner jag det är i ryggen det smällt till. Vaffan! Det har gått så långt att jag inte ens kan skruva i några skruv med med en skruvdragare utan att gå i däck. Jag måste börja träna alltså. jag har sagt det förr men nu menar jag det. Jag hade gått ut redan igår om jag inte hade en sådan smärta. Jag får helt enkelt ligga på soffan och dricka te till jag blir bra... men sedan jävlar.
Jag var inte den ende som tog ut mig helt under flytten. Jag pratade med min kollega P igår kväll. Han hade ont i hela kroppen, plus tandvärk.
Och min andre kollega, M, var totalt utmattad efter att han "burit" skruvdragaren ända till kontoret (ett kvarter) eftersom han även var tvungen att bära en takeawaylatte och en toast. Han hade kramp och ringde till min tredje kollega, D, för att få hjälp med att bära upp från gatan.
Det finns ett ord för såna som oss i groviskretsar. Alldeles för vulgärt för att nämnas på blogg. Men vi vet alla.
Fatta läget alla kontorsslavar:
Vi är världens avskum, tecknet på mänsklighetens totala förfall. Det här med att sitta framför en skärm hela dagen har blivit vad vi kallar arbetsdag och att dubbelklicka är numera synonymt med tungt arbete. Vi borde inte få pengar för det. Vi borde få stryk!
Om man drabbas av ryggskott vid knapp fysisk ansträngning borde man straffas med nackskott. Det är ett hån mot mänskligheten och jag står främst i ledet och skäms.
Pappaledig
Andra dagen på pappaledigheten och jag har redan hunnit bli en "day-tv sucker". Fan jag har inte glott på Emerdale sedan jag var liten och var hos mormor på helgerna. Då visades det varje söndag på förmiddagen precis som nu fast nu går det varje dag. Smutt att vara pappaledig. Lite som att vara arbetslös fast änå inte.
Shit, nu börjar glamour...
Shit, nu börjar glamour...
lördag, oktober 01, 2005
IKEA - En samlingspunkt för arbetslösa
Jag har hört att ikea är ett prefekt exempel på ett mikrosamhälle. Att deras besökare representeras av ett exakt genbomsnitt av befolkningen. Alla oavsett socialstatus åker till Ikea då och då. "För de många människorna" hade de tydligen som ett slags internt mantra. Inga andra butiker i Sverige kan stoltsera med det.
Nu på förmiddagen har jag och två kollegor varit där och kittat upp med möbler inför vår kontorsflytt på söndag. Parkeringen var helt full. Vi fick parkera längst bort från ingången. Vad fan är detta tänkte vi. Men nu vet vi åtminstone var alla arbetslösa håller hus på dagarna.
Nu på förmiddagen har jag och två kollegor varit där och kittat upp med möbler inför vår kontorsflytt på söndag. Parkeringen var helt full. Vi fick parkera längst bort från ingången. Vad fan är detta tänkte vi. Men nu vet vi åtminstone var alla arbetslösa håller hus på dagarna.
Videojapanen
När jag skulle gå till vagnen nu på morgonen utsattes jag för ett obehagligt återseende, eller "encounter" är nog mer rätta termen.
För ett par år sedan arbetade en sur japan i videobutiken vid chapman. En riktigt obehaglig kille. Han var så jävla lättretlig. Bara väntade på att få sätta dit någon och allra hels bruka våld. Vi var nära att hamna i handgemäng då han hävdade att jag satt i system att komma sent med mina filmer och att det nu var dags att sätta stopp för det. Problemet var bara att jag var där tre minuter innan dödslinjen vilket fick honom att tappa ansiktet. Han ställde till en scen med en oskyldig kund och jag svor att aldrig mer hyra hos honom.
Efter ett tag slutade han på videobutiken och började arbeta som väktare. Jag mötte honom ofta i backen upp och han tittade alltid brunt på mig. Precis som att han väntade på en signal för att få dra fram batongen och gå lös. Jävla dåre!
Nu var det ett bra tag sedan jag såg honom, men nu på morgonen stod han och läste metro mitt i övergångsstället till hållplatsen. Liksom sökte konflikt. Jag minns att han var rätt spinkig när han började på videobutiken men det verkar sterroiderna ha tagit hand om bra. Nu var han biffig som fan. Dock verkade han ha blivit sjukt lynnig. Jag kände hur han tittade på mig men jag mötte inte hans blick. Det skulle han tagit som mucksignal. det är jag hundra på. Verkligen en störig jävel.
Videojapanen är alltså tillbaka. Shit, måtte han inte börja jobba på videobutiken igen bara. de har börjat bygga upp ett rätt schysst lager med kvalitetsfilm på DVD.
För ett par år sedan arbetade en sur japan i videobutiken vid chapman. En riktigt obehaglig kille. Han var så jävla lättretlig. Bara väntade på att få sätta dit någon och allra hels bruka våld. Vi var nära att hamna i handgemäng då han hävdade att jag satt i system att komma sent med mina filmer och att det nu var dags att sätta stopp för det. Problemet var bara att jag var där tre minuter innan dödslinjen vilket fick honom att tappa ansiktet. Han ställde till en scen med en oskyldig kund och jag svor att aldrig mer hyra hos honom.
Efter ett tag slutade han på videobutiken och började arbeta som väktare. Jag mötte honom ofta i backen upp och han tittade alltid brunt på mig. Precis som att han väntade på en signal för att få dra fram batongen och gå lös. Jävla dåre!
Nu var det ett bra tag sedan jag såg honom, men nu på morgonen stod han och läste metro mitt i övergångsstället till hållplatsen. Liksom sökte konflikt. Jag minns att han var rätt spinkig när han började på videobutiken men det verkar sterroiderna ha tagit hand om bra. Nu var han biffig som fan. Dock verkade han ha blivit sjukt lynnig. Jag kände hur han tittade på mig men jag mötte inte hans blick. Det skulle han tagit som mucksignal. det är jag hundra på. Verkligen en störig jävel.
Videojapanen är alltså tillbaka. Shit, måtte han inte börja jobba på videobutiken igen bara. de har börjat bygga upp ett rätt schysst lager med kvalitetsfilm på DVD.
torsdag, september 29, 2005
Inget ont som inte har gott i bagen
Pratade med min vän H idag. Han satt och drack fegisar och sa att han blivit sugen på att dra igång ett filmprojekt efter att ha läst "Historier från Hisingen del 1 & 2". Jag tolkade det som god kritik och vi beslöt att vi ska träffas och diskutera format och handling snarast. Själv tror jag att en kvasidokumentär film om HI (Hising Island) skulle kunna bli hur smutt som helst. Spännande!
Jag frågade om han verkligen vågade använda sina proffsgrejer till att filma där ute, men han lugnade mig och sa att vi självklart lånar. Låter som en bra idé. Man tar ju inte gärna med sina egna grejer till ett sånt ställe.
Jag frågade om han verkligen vågade använda sina proffsgrejer till att filma där ute, men han lugnade mig och sa att vi självklart lånar. Låter som en bra idé. Man tar ju inte gärna med sina egna grejer till ett sånt ställe.
Ärlighet avlönar sig inte
De flesta jag känner som är "arbetssökande" har skrivit tusen ansökningar utan framgång. De är alldeles för kassa för att få det där jobbet. Kassa på att ljuga alltså. De får antingen skriva tusen till eller lära sig dra i den stora klockan. Kan det vara så att arbetsgivarna är oändligt trötta på allt skitsnack de blir matade med inför varje nyrekrytering?
Jag har länge funderat över vad jag skulle få för respons om jag verkligen la manken till för att skriva en helt ärlig arbetsansökan. Den skulle kunna se ut ungefär såhär:
Mitt namn är Förnamn Efternamn och jag söker tjänsten som "Tenisk projekledare med säljansvar".
Tjänsten passar egentligen inte mig särskilt väl då jag aldrig tidigare arbetat med liknande arbetsuppgifter, varken under mina år som brevsorterare på posten, orderplockare på ett lager eller HTML-slav på en reklambyrå. Men ärligt talat. Jag är bra sugen på en större lönecheck, för att inte tala om egen firmabil och representationskonto.
Jag skulle inte påstå att jag ären naturlig ledare. Jag ser ofta problem och hinder före möjligheter. Lojal, kanske det. Jag skulle hellre säga att jag är bekvämlighetstrogen. Vad beträffar ansvarskänsla så tycker jag det är klart överskattat. Mer ansvar betyder mer Losec i min värld och jag har faktiskt aldrig riktigt förstått dem som säger att de gillar utmaningar. Jag tror snarare att de antingen blåljuger eller är helt skruvade. Räkmackemodellen är nog mer anpassad för mig.
Att sätta mig in i problem och lösa dem är inget jag tänder på direkt men visst kan jag ge det en chans, ifall nåt kommer upp. Många bollar i luften gör mig snurrig och stress ger mig ofta huvudvärk. Jag är precis så effektiv som krävs av mig. Varken mer eller mindre. Jag trivs bäst med att arbeta i ett skönt tempo och är riktigt bra på att fika.
Min främsta egenskap är att jag har lätt för att komma överens med människor. Anpassar mig snabbt och blir en i gänget. Jag smälter in lika bra bland könsvitsare som i akademikerkretsar.
Mina sämsta egenskaper (ur en presumtiv arbetsgivares synvinkel) torde vara att jag är sjukt morgontrött vilket gör att jag har svårt att passa exakta klockslag under arbetsdagens första timmar. Flextid är att föredra. Jag har en tendens att bli lite disträ framåt eftermiddagen (beroende på hur hårt jag slitit under dagen såklart) och ordning och reda är inte direkt mina familjemedlemmar. Snarare de snygga och vattenkammade kusiner jag aldrig haft.
Jag klarar att arbeta ensam såväl som i grupp och är socialt sett fullt duglig. För mig är lönen dock det viktigaste. Jag drivs av min målmedvetenhet att tjäna såpass bra att jag kan gå i pension riktigt bustidigt. Med mig i företaget blir ni knappast halare men jag är övertygad om vi skulle kunna få riktigt kul tillsammans.
Med förhoppning om ett personligt möte.
Förnamn Efternamn
Jag har länge funderat över vad jag skulle få för respons om jag verkligen la manken till för att skriva en helt ärlig arbetsansökan. Den skulle kunna se ut ungefär såhär:
Mitt namn är Förnamn Efternamn och jag söker tjänsten som "Tenisk projekledare med säljansvar".
Tjänsten passar egentligen inte mig särskilt väl då jag aldrig tidigare arbetat med liknande arbetsuppgifter, varken under mina år som brevsorterare på posten, orderplockare på ett lager eller HTML-slav på en reklambyrå. Men ärligt talat. Jag är bra sugen på en större lönecheck, för att inte tala om egen firmabil och representationskonto.
Jag skulle inte påstå att jag ären naturlig ledare. Jag ser ofta problem och hinder före möjligheter. Lojal, kanske det. Jag skulle hellre säga att jag är bekvämlighetstrogen. Vad beträffar ansvarskänsla så tycker jag det är klart överskattat. Mer ansvar betyder mer Losec i min värld och jag har faktiskt aldrig riktigt förstått dem som säger att de gillar utmaningar. Jag tror snarare att de antingen blåljuger eller är helt skruvade. Räkmackemodellen är nog mer anpassad för mig.
Att sätta mig in i problem och lösa dem är inget jag tänder på direkt men visst kan jag ge det en chans, ifall nåt kommer upp. Många bollar i luften gör mig snurrig och stress ger mig ofta huvudvärk. Jag är precis så effektiv som krävs av mig. Varken mer eller mindre. Jag trivs bäst med att arbeta i ett skönt tempo och är riktigt bra på att fika.
Min främsta egenskap är att jag har lätt för att komma överens med människor. Anpassar mig snabbt och blir en i gänget. Jag smälter in lika bra bland könsvitsare som i akademikerkretsar.
Mina sämsta egenskaper (ur en presumtiv arbetsgivares synvinkel) torde vara att jag är sjukt morgontrött vilket gör att jag har svårt att passa exakta klockslag under arbetsdagens första timmar. Flextid är att föredra. Jag har en tendens att bli lite disträ framåt eftermiddagen (beroende på hur hårt jag slitit under dagen såklart) och ordning och reda är inte direkt mina familjemedlemmar. Snarare de snygga och vattenkammade kusiner jag aldrig haft.
Jag klarar att arbeta ensam såväl som i grupp och är socialt sett fullt duglig. För mig är lönen dock det viktigaste. Jag drivs av min målmedvetenhet att tjäna såpass bra att jag kan gå i pension riktigt bustidigt. Med mig i företaget blir ni knappast halare men jag är övertygad om vi skulle kunna få riktigt kul tillsammans.
Med förhoppning om ett personligt möte.
Förnamn Efternamn
måndag, september 26, 2005
Historier från Hisingen - 2
Detta inlägget är en ett år gammal (vilket betyder att vissa platser/ställen kanske inte ens existerar idag) artikel jag publicerat på ett annat ställe. Jag lägger in den av två anledningar:
1. Jag har fått så många mail från läsare som känner ett stort sug efter Hisingenberättelser (många stockholmare till min stora glädje).
2. För att jag faktiskt inte har något bättre att skriva om idag känner jag.
Med detta inlägg avslutar jag min häckling av Hisingen. Le grand finale!
Det är ett marathonlångt inlägg så häll upp en kopp och luta er tillbaks så ska ni få följa med på en resa i västkustens Hades.
Jaha, då har man sett helvetet i vitögat. Det är sant. Jag och min bror Peter tog oss över till andra sidan. Det var annorlunda än jag hade föreställt mig. Det var inte särskilt varmt, inte kallt heller för den delen. Där var fullt av människor men ändå kändes det kusligt tomt och öde. Förfallet. Göteborgs svar på Tjetjenien. Hisingen tror jag bestämt att det heter.
Vi tog buss 52 från brunnsparken, destination andra sidan hamnen och Backaplan. Vi skulle se efter om Emmaus där var så fantastiskt som vi hört. Alla andrahandsbutiker i stan är ju alltid så förbannat utplockade. Det som ser schysst ut sitter oftast på dem som jobbar i butiken. Kvar blir bara pundarjackor, ballongskjortor och fläckiga chinos.
När vi kommer ut börjar vi med att passera en park mellan systembolaget och en stor avspärrad industritomt. Endast ruiner är kvar av den gigantiska fyndmarknad som folk och hisingebor brukade vallfärda till dagligen. Där ser vi ett gäng rävar som redan är inne på lunchölen. De gapar och skrävlar. En kvinna i mockaväst gestikulerar yvigt och aggressivt där hon står framför den ockuperade bänken. Vi låter blicken vandra längs hela parken och ser en mängd grupperingar. De äger parken. Strangers keep out! De olika falangerna har mobiliserat hela den tvåhundra meter långa gräsremsan och drar sig inte för att häckla förbipasserande. Trevligt som fan med sådan sammanhållning.
Det slår mig att jag faktiskt inte sett till de horder av rävar som vanligtvis brukar inta gräsmattan och lekplatsen framför Sjöfartsmuseet i år. Varje sommar flyttar de till det sköna Majornas höjder. "Med solen kommer missbrukarna" brukar vi säga. Det har i och för sig inte varit mycket sommar att tala om. Antingen så har de bestämt sig för att semestra hemma för en gångs skull, eller också har de kollektivt bestämt sig för att plocka ut sen semester i år.
Utan att söka ögonkontakt passerar vi rävhänget och går över den lilla bron som leder längre in i västkustens hades. Förbi Överskottsbolaget och in mellan taggtrådskantade gångstigar med diverse skrot liggande i drivor, på gräsmattor och i buskage. Jag har alltid funderat på hur kylskåp, spisar, bildelar, trasmattor och diverse källarförrådsinnehåll lyckas hamna på den typen av platser. Platsen känns varken särskilt smidig eller naturlig att dumpa grovsopor på. Vi ser skylten "Emmaus - fyndmarknad" peka åt höger och följer stigen. Det är en sådan stig man inte vill vara på när mörkret fallit och inte när det är ljust heller. Stället ligger väldigt avsides men ändå mitt i smeten. Det är för övrigt en rätt bra beskrivning av Hisingen bara det.
Vi går in på Emmaus, en gammal industrilokal med ingång via lastbryggan, och kollar snabbt igenom sortimentet. Jag måste säga att både jag och bror kände feta trailerparkvibbar när vi ser på folket som trängs bland den till nittionio procent skit som finns där. De flesta har den där buffliga och högljudda gör-som-jag-säger-annars-jävlar-attityden, samtidigt som de är extremt distanstagande till sin omgivning.
Jag hade fått ett hett tips om att det skulle finnas massor av koola grejer där. Jävligt koolt! Träningsjackor, puffskjortor, formlösa skinnpajer och högt skurna jeans i stentvätt med resår - oh my sweet lord - resår!
Jag känner mig besviken och smutsig. Vi går ner en våning till möbelavdelningen. Nästan folktomt. En klassisk rollspelartyp i långt hår, pipskägg och t-shirt med fantasyhårdrocksmotiv sitter och läser ett seriemagasin lite lojt. Avdelningsansvarig. Mäktigt jobb. Sitta och vakta en massa skitmöbler i en fuktig källare, för det skall sägas, jag har aldrig sett ett så värdelöst sortiment av möbler i en second handbutik. Det var vi, två kids och en sjukt lång transvestit som synade inredningsavdelningen.
Vi lämnar bygget lite modstulna och går vidare mot kvarteret som gud glömde - eller gav totalt fan i åtminstone.
På parkeringen utanför står en kvinna i leopardlinne, högt uppdragna jeans i ljus tvätt, vida upptill och smala nedtill. Hopsnörda med ett flätat läderskärp och nedstoppade i ett par allvädersstövlar. Tjusigt.
Vi passerar ett limegrönt hus med galler för mörktonade skyltfönstren. Listmusik strömmar ur ett par högtalare på taket. De säljer bilstereogrejer och jag undrar vilken typ av bil som krävs för att få plats med den typen av högtalare. Nästa fastighet har inget skyltfönster men utlovar lösgodis till det ringa priset av 3.90 kr/hg. I korsningen där vi ska svänga vänster ligger, tro det eller ej, en "nattklubb". Skylten är blålila och den neonrosa texten lyder: "Cobra - bar, dans, och casino". Jag vet nog vad de serverar för dans. Inte är det jitterbugg i alla fall. Tvärs över gatan ligger Smyrnakyrkans nedlagda secondhand och på samma innergård trängs ytterligare två andrahandbutiker. Jag börjar undra vad fan jag har där att göra.
Jag pekar med hela handen och säger till brorsan: "Där ligger helvetet Peter, där bor djävulen." Längst in på gården ligger det sunkigaste stället jag någonsin varit på och då har jag besökt riktigt gudsförgätna platser vill jag lova.
Ett stort vardagsrumsbord av spegelglas och lättmetall blockerar delvis ingången. Peter vill absolut kolla in spektaklet så in går vi. I ingången står den bistra ägaren och talar i telefon. Han ser ut att vara från Marocko. Han dealar.
Vi går in i butiken som är stor som en gymnastikhall. Belysningen är dålig och golvet är täckt med röd heltäckningsmatta. Stora plastbunkar och behållare till hälften fyllda med vatten står utplacerade här och var. Jag har varit där när det regnade en gång och stället läcker som ett såll. Vi stannar till alldeles innanför dörren och utforskar hyllan med begagnade vhs-filmer. Den rymmer ett smalt sortiment. Mestadels porr och lågbudgetvåld till fantastiska överpriser. Jag känner den fräna mögellukten. Jag har känt den förut och vill vända, men Peter vill titta lite till. Vi spanar på en 16mm projektor och passerar en sliten diskmaskin, en sprillans ny motorsåg (i en monter av någon anledning) och en rad jävligt begagnade tv-apparater.
Då ser vi den plötsligt uppenbaras. Den som gjorde hela trippen värd all misär.
Det är en säng. Nä förresten, det är ett moderskepp. Den tillhör största och utan tvekan det mest överdådiga jag sett (och då bor jag ändå nära en möbelbutik som specialiserat sig på storslagen inredning från de lite sydligare breddgraderna). Sängen som är rökgul är fullspäckad med metalldetaljer i guldfärg och spegelglas. Sänggaveln vid huvudet är inte en sänggavel i vanlig bemärkelse. Det är en pjäs med inbyggd klockradio, bandspelare, askkopp, en form av spegelinklätt altare för drinkglaset, belysning, nattduksbord och bokhylla. Allt i ett. Stora gula fläckar på madrassen vittnar om att diverse filminspelningar troligen ägt rum.
Vi står en lång stund och funderar. Först på hur det skulle vara att faktiskt ha en sådan i sitt sovrum, sedan på vilken typ av människa som designat den och slutligen på den scen som utspelats när den såldes för första gången. Vem kunde på fullaste allvar ha köpt en sådan? Vem skulle kunna stå för en sådan? Ja, jag är fortfarande mållös. Min fantasi räcker inte halvvägs men ironiskt nog hittar vi den självklart på Hisingen.
Efter det beslutar vi oss för att gränsen är nådd och går en omväg tillbaks mot Hjalmar-Brantingsplatsen där spårvagnen tillbaks till verkligheten avgår. Vi går förbi en lagerlokal där de direkt ur garageporten säljer tre liter Cherry Coke-kopia för tio kronor och kexchoklad till kusligt låga priser. Hela området påminner löjligt mycket om Eight Mile Road i Detroit med igenbommade fastigheter och stängsel med taggtråd längst upp.
Längre ner på gatan kommer en person gående. Han ser ut att inte ha "alla läsk i backen" så vi viker av på en tvärgata och tar till vänster på nästa parallellgata. Obehagligt. Vi går längs med ett stort omålat plank som en gång varit ett hus som nu brunnit ner. Vid slutet av planket finns ett stort hål. Vi kikar in och där står ett bilvrak, ett bilvrak. En stulen bil har körts igenom planket, någon har slaktat den på delar, den har brunnit och hunnit rosta ordentligt. Den har stått där längre än en vecka om jag säger så.
Precis vid en stor korsning står vi med öppen mun. Hundrafemtio meter längre bort ligger Kville polisstation. En pundare passerar. En tokig arab gör en våldsam u-sväng och några kids skriker "håll käften fitta" till en kvinnlig cyklist som ringer på sin ringklocka.
Vi befinner oss i hjärtat av Hisingen. En hållplats från centrum. På mindre än två timmar har vi upplevt en odyssé av missbruk, elände och galenskap. Det är sommarens soligaste dag men istället för att åka till stranden gör vi ett studiebesök i helvetet. Påfrestande men lärorikt. Man lär sig att uppskatta sitt liv för hur jobbigt livet än kan kännas i perioder så kan man alltid tänka: "Det kunde ha varit värre, jag kunde ha bott på Hisingen."
1. Jag har fått så många mail från läsare som känner ett stort sug efter Hisingenberättelser (många stockholmare till min stora glädje).
2. För att jag faktiskt inte har något bättre att skriva om idag känner jag.
Med detta inlägg avslutar jag min häckling av Hisingen. Le grand finale!
Det är ett marathonlångt inlägg så häll upp en kopp och luta er tillbaks så ska ni få följa med på en resa i västkustens Hades.
Jaha, då har man sett helvetet i vitögat. Det är sant. Jag och min bror Peter tog oss över till andra sidan. Det var annorlunda än jag hade föreställt mig. Det var inte särskilt varmt, inte kallt heller för den delen. Där var fullt av människor men ändå kändes det kusligt tomt och öde. Förfallet. Göteborgs svar på Tjetjenien. Hisingen tror jag bestämt att det heter.
Vi tog buss 52 från brunnsparken, destination andra sidan hamnen och Backaplan. Vi skulle se efter om Emmaus där var så fantastiskt som vi hört. Alla andrahandsbutiker i stan är ju alltid så förbannat utplockade. Det som ser schysst ut sitter oftast på dem som jobbar i butiken. Kvar blir bara pundarjackor, ballongskjortor och fläckiga chinos.
När vi kommer ut börjar vi med att passera en park mellan systembolaget och en stor avspärrad industritomt. Endast ruiner är kvar av den gigantiska fyndmarknad som folk och hisingebor brukade vallfärda till dagligen. Där ser vi ett gäng rävar som redan är inne på lunchölen. De gapar och skrävlar. En kvinna i mockaväst gestikulerar yvigt och aggressivt där hon står framför den ockuperade bänken. Vi låter blicken vandra längs hela parken och ser en mängd grupperingar. De äger parken. Strangers keep out! De olika falangerna har mobiliserat hela den tvåhundra meter långa gräsremsan och drar sig inte för att häckla förbipasserande. Trevligt som fan med sådan sammanhållning.
Det slår mig att jag faktiskt inte sett till de horder av rävar som vanligtvis brukar inta gräsmattan och lekplatsen framför Sjöfartsmuseet i år. Varje sommar flyttar de till det sköna Majornas höjder. "Med solen kommer missbrukarna" brukar vi säga. Det har i och för sig inte varit mycket sommar att tala om. Antingen så har de bestämt sig för att semestra hemma för en gångs skull, eller också har de kollektivt bestämt sig för att plocka ut sen semester i år.
Utan att söka ögonkontakt passerar vi rävhänget och går över den lilla bron som leder längre in i västkustens hades. Förbi Överskottsbolaget och in mellan taggtrådskantade gångstigar med diverse skrot liggande i drivor, på gräsmattor och i buskage. Jag har alltid funderat på hur kylskåp, spisar, bildelar, trasmattor och diverse källarförrådsinnehåll lyckas hamna på den typen av platser. Platsen känns varken särskilt smidig eller naturlig att dumpa grovsopor på. Vi ser skylten "Emmaus - fyndmarknad" peka åt höger och följer stigen. Det är en sådan stig man inte vill vara på när mörkret fallit och inte när det är ljust heller. Stället ligger väldigt avsides men ändå mitt i smeten. Det är för övrigt en rätt bra beskrivning av Hisingen bara det.
Vi går in på Emmaus, en gammal industrilokal med ingång via lastbryggan, och kollar snabbt igenom sortimentet. Jag måste säga att både jag och bror kände feta trailerparkvibbar när vi ser på folket som trängs bland den till nittionio procent skit som finns där. De flesta har den där buffliga och högljudda gör-som-jag-säger-annars-jävlar-attityden, samtidigt som de är extremt distanstagande till sin omgivning.
Jag hade fått ett hett tips om att det skulle finnas massor av koola grejer där. Jävligt koolt! Träningsjackor, puffskjortor, formlösa skinnpajer och högt skurna jeans i stentvätt med resår - oh my sweet lord - resår!
Jag känner mig besviken och smutsig. Vi går ner en våning till möbelavdelningen. Nästan folktomt. En klassisk rollspelartyp i långt hår, pipskägg och t-shirt med fantasyhårdrocksmotiv sitter och läser ett seriemagasin lite lojt. Avdelningsansvarig. Mäktigt jobb. Sitta och vakta en massa skitmöbler i en fuktig källare, för det skall sägas, jag har aldrig sett ett så värdelöst sortiment av möbler i en second handbutik. Det var vi, två kids och en sjukt lång transvestit som synade inredningsavdelningen.
Vi lämnar bygget lite modstulna och går vidare mot kvarteret som gud glömde - eller gav totalt fan i åtminstone.
På parkeringen utanför står en kvinna i leopardlinne, högt uppdragna jeans i ljus tvätt, vida upptill och smala nedtill. Hopsnörda med ett flätat läderskärp och nedstoppade i ett par allvädersstövlar. Tjusigt.
Vi passerar ett limegrönt hus med galler för mörktonade skyltfönstren. Listmusik strömmar ur ett par högtalare på taket. De säljer bilstereogrejer och jag undrar vilken typ av bil som krävs för att få plats med den typen av högtalare. Nästa fastighet har inget skyltfönster men utlovar lösgodis till det ringa priset av 3.90 kr/hg. I korsningen där vi ska svänga vänster ligger, tro det eller ej, en "nattklubb". Skylten är blålila och den neonrosa texten lyder: "Cobra - bar, dans, och casino". Jag vet nog vad de serverar för dans. Inte är det jitterbugg i alla fall. Tvärs över gatan ligger Smyrnakyrkans nedlagda secondhand och på samma innergård trängs ytterligare två andrahandbutiker. Jag börjar undra vad fan jag har där att göra.
Jag pekar med hela handen och säger till brorsan: "Där ligger helvetet Peter, där bor djävulen." Längst in på gården ligger det sunkigaste stället jag någonsin varit på och då har jag besökt riktigt gudsförgätna platser vill jag lova.
Ett stort vardagsrumsbord av spegelglas och lättmetall blockerar delvis ingången. Peter vill absolut kolla in spektaklet så in går vi. I ingången står den bistra ägaren och talar i telefon. Han ser ut att vara från Marocko. Han dealar.
Vi går in i butiken som är stor som en gymnastikhall. Belysningen är dålig och golvet är täckt med röd heltäckningsmatta. Stora plastbunkar och behållare till hälften fyllda med vatten står utplacerade här och var. Jag har varit där när det regnade en gång och stället läcker som ett såll. Vi stannar till alldeles innanför dörren och utforskar hyllan med begagnade vhs-filmer. Den rymmer ett smalt sortiment. Mestadels porr och lågbudgetvåld till fantastiska överpriser. Jag känner den fräna mögellukten. Jag har känt den förut och vill vända, men Peter vill titta lite till. Vi spanar på en 16mm projektor och passerar en sliten diskmaskin, en sprillans ny motorsåg (i en monter av någon anledning) och en rad jävligt begagnade tv-apparater.
Då ser vi den plötsligt uppenbaras. Den som gjorde hela trippen värd all misär.
Det är en säng. Nä förresten, det är ett moderskepp. Den tillhör största och utan tvekan det mest överdådiga jag sett (och då bor jag ändå nära en möbelbutik som specialiserat sig på storslagen inredning från de lite sydligare breddgraderna). Sängen som är rökgul är fullspäckad med metalldetaljer i guldfärg och spegelglas. Sänggaveln vid huvudet är inte en sänggavel i vanlig bemärkelse. Det är en pjäs med inbyggd klockradio, bandspelare, askkopp, en form av spegelinklätt altare för drinkglaset, belysning, nattduksbord och bokhylla. Allt i ett. Stora gula fläckar på madrassen vittnar om att diverse filminspelningar troligen ägt rum.
Vi står en lång stund och funderar. Först på hur det skulle vara att faktiskt ha en sådan i sitt sovrum, sedan på vilken typ av människa som designat den och slutligen på den scen som utspelats när den såldes för första gången. Vem kunde på fullaste allvar ha köpt en sådan? Vem skulle kunna stå för en sådan? Ja, jag är fortfarande mållös. Min fantasi räcker inte halvvägs men ironiskt nog hittar vi den självklart på Hisingen.
Efter det beslutar vi oss för att gränsen är nådd och går en omväg tillbaks mot Hjalmar-Brantingsplatsen där spårvagnen tillbaks till verkligheten avgår. Vi går förbi en lagerlokal där de direkt ur garageporten säljer tre liter Cherry Coke-kopia för tio kronor och kexchoklad till kusligt låga priser. Hela området påminner löjligt mycket om Eight Mile Road i Detroit med igenbommade fastigheter och stängsel med taggtråd längst upp.
Längre ner på gatan kommer en person gående. Han ser ut att inte ha "alla läsk i backen" så vi viker av på en tvärgata och tar till vänster på nästa parallellgata. Obehagligt. Vi går längs med ett stort omålat plank som en gång varit ett hus som nu brunnit ner. Vid slutet av planket finns ett stort hål. Vi kikar in och där står ett bilvrak, ett bilvrak. En stulen bil har körts igenom planket, någon har slaktat den på delar, den har brunnit och hunnit rosta ordentligt. Den har stått där längre än en vecka om jag säger så.
Precis vid en stor korsning står vi med öppen mun. Hundrafemtio meter längre bort ligger Kville polisstation. En pundare passerar. En tokig arab gör en våldsam u-sväng och några kids skriker "håll käften fitta" till en kvinnlig cyklist som ringer på sin ringklocka.
Vi befinner oss i hjärtat av Hisingen. En hållplats från centrum. På mindre än två timmar har vi upplevt en odyssé av missbruk, elände och galenskap. Det är sommarens soligaste dag men istället för att åka till stranden gör vi ett studiebesök i helvetet. Påfrestande men lärorikt. Man lär sig att uppskatta sitt liv för hur jobbigt livet än kan kännas i perioder så kan man alltid tänka: "Det kunde ha varit värre, jag kunde ha bott på Hisingen."
fredag, september 23, 2005
Ibland känner man sig bra svinig
Imorse gick jag ut på amazon.com för att spana in ett fett bokpaket. Parallelt med det läste jag aftonbladet att orkanen "Rita" troligen kommer gå hårt åt den amerikanska ekonomin. Då tänkte jag: "Man kanske ska vänta till på måndag då, när dollarn är billigare".
Ibland blir jag nästan rädd för mig själv. Hur cynisk får man lov att bli?
Ibland blir jag nästan rädd för mig själv. Hur cynisk får man lov att bli?
onsdag, september 21, 2005
Jag trodde det var röken
Varför känner man sig alltid äcklig och smutsig dagen efter en fylla? Jag trodde det berodde på röken men nu när ingen röker på krogen längre så finns känslan likförbannat där ändå.
När jag vaknade i morse föreställde jag mig att det var exakt så det måste kännas när man haft sex med en prostituerad.
När jag vaknade i morse föreställde jag mig att det var exakt så det måste kännas när man haft sex med en prostituerad.
Smedens återkomst
Jag och min kollega P sprang just på smeden. Det var ett roligt återseende måste jag säga. För hur absurt det än kan låta så har jag saknat hans närvaro här i Linné. Jag skulle tippa på att alla som brukar hålla till längs Långgatorna i Göteborg vet vem jag talar om, men för de som inte haft fördelen att stifta bekantskap med denna excentriska (väldigt milt uttryckt) person, får jag göra en liten presentation.
Smeden är en underlig man och vad man i folkmun brukar kalla "en karaktär för sig själv". Han är storväxt och ser extremfarlig ut och kan nog så vara de dagar han vaknat på fel sida vägen. Hans temprament är galet. När han är glad är han manisk och när han är arg är han våldsamt arg. Saker flyger i luften. Ingen har knarkat och supit så hårt som smeden skulle jag tro. Till och med min stora idol C. Bukowski skulle troligen te sig som en prao-elev vid Smedens sida. Han verkar ha provat det mesta man kan prova (totalvägrat rätta sig in i svenssonledet) och bra dagar berättar han gärna om sitt extravaganta sexliv, om brazilianska luder och eldsprutande mumintroll. Dåliga dagar håller man sig undan.
Smeden har en sådär skönt självutnämnd guvernörstatus i nedre Linné. Han kommer och går precis som han vill. Tar vad han vill. Gör vad han vill, och jag kan lova att ingen vågar stoppa honom. Han ser ut att kunna slita skallen av vem som helst som muckar och han är den där man talade om förr i tiden som åt småbarn till brecky. Han driver en smedja under långgatornas marknivå och där i mörkret vet nog ingen vad som pågår. Kanske inte ens han själv.
Det går alltid rykten om Smeden. Vissa sanna och andra så absurda att man inte kan tro att de är sanna. Plötsligt en dag, strax innan sommaren, försvann han spårlöst. Smedjan kedjades igen och ingen tycktes veta vart han tagit vägen. Det ryktades om att han blivit vräkt (vilket jag starkt betvivlade för vem i världen med minsta uns av självbevarelsedrift skulle våga vräka honom?) Andra sa att han spårat ur totalt och börjat tjacka igen. Hur som helst har han varit som uppslukad av jorden sedan slutet av maj. Tills idag.
När jag och P varit på strategimöte (druckit kaffe) nu på eftermiddagen och öppnar dörren till företagets trappupgång så står han där och ropar glatt:
"Tjennare, hur är läget", som om inget hänt.
"Jotack bra, själv då?".
"Ganska bra... (konstpaus)... börjar ordna upp sig igen (tillägger han och öppnar upp för konversation)"
"Gött", svarar vi diplomatiskt.
Jag fattar så mycket som så att han varit i en djup svacka och jag vet inte riktigt hur/om jag skulle kunna tackla en gråthistoria från Smeden. Jag ser mig liksom inte riktigt krama om killen och säga att det är bra nu. Sist han kom ur en svacka berättade han att pillrena äntligen börjat kicka in och att han skulle få knulla "sin nya" på kvällen. Skönt med så öppna människor. Det är precis vad man vill höra. Dock är inte så lätt att replikera på det. Det känns lite skumt att snacka sexliv med en kille som Smeden. Inte helt avspänt liksom. Då svarade jag med den klassiska:
"Åh fan!", följt av vad som kändes som tusenårig tystnad.
Jaja, mycket kan man säga om Smeden men utan tvekan är han en skön karaktär som sätter färg på Linné hur grå dagen än må vara. Välkommen tillbaka Smeden, vi är många som har saknat dig.
Smeden är en underlig man och vad man i folkmun brukar kalla "en karaktär för sig själv". Han är storväxt och ser extremfarlig ut och kan nog så vara de dagar han vaknat på fel sida vägen. Hans temprament är galet. När han är glad är han manisk och när han är arg är han våldsamt arg. Saker flyger i luften. Ingen har knarkat och supit så hårt som smeden skulle jag tro. Till och med min stora idol C. Bukowski skulle troligen te sig som en prao-elev vid Smedens sida. Han verkar ha provat det mesta man kan prova (totalvägrat rätta sig in i svenssonledet) och bra dagar berättar han gärna om sitt extravaganta sexliv, om brazilianska luder och eldsprutande mumintroll. Dåliga dagar håller man sig undan.
Smeden har en sådär skönt självutnämnd guvernörstatus i nedre Linné. Han kommer och går precis som han vill. Tar vad han vill. Gör vad han vill, och jag kan lova att ingen vågar stoppa honom. Han ser ut att kunna slita skallen av vem som helst som muckar och han är den där man talade om förr i tiden som åt småbarn till brecky. Han driver en smedja under långgatornas marknivå och där i mörkret vet nog ingen vad som pågår. Kanske inte ens han själv.
Det går alltid rykten om Smeden. Vissa sanna och andra så absurda att man inte kan tro att de är sanna. Plötsligt en dag, strax innan sommaren, försvann han spårlöst. Smedjan kedjades igen och ingen tycktes veta vart han tagit vägen. Det ryktades om att han blivit vräkt (vilket jag starkt betvivlade för vem i världen med minsta uns av självbevarelsedrift skulle våga vräka honom?) Andra sa att han spårat ur totalt och börjat tjacka igen. Hur som helst har han varit som uppslukad av jorden sedan slutet av maj. Tills idag.
När jag och P varit på strategimöte (druckit kaffe) nu på eftermiddagen och öppnar dörren till företagets trappupgång så står han där och ropar glatt:
"Tjennare, hur är läget", som om inget hänt.
"Jotack bra, själv då?".
"Ganska bra... (konstpaus)... börjar ordna upp sig igen (tillägger han och öppnar upp för konversation)"
"Gött", svarar vi diplomatiskt.
Jag fattar så mycket som så att han varit i en djup svacka och jag vet inte riktigt hur/om jag skulle kunna tackla en gråthistoria från Smeden. Jag ser mig liksom inte riktigt krama om killen och säga att det är bra nu. Sist han kom ur en svacka berättade han att pillrena äntligen börjat kicka in och att han skulle få knulla "sin nya" på kvällen. Skönt med så öppna människor. Det är precis vad man vill höra. Dock är inte så lätt att replikera på det. Det känns lite skumt att snacka sexliv med en kille som Smeden. Inte helt avspänt liksom. Då svarade jag med den klassiska:
"Åh fan!", följt av vad som kändes som tusenårig tystnad.
Jaja, mycket kan man säga om Smeden men utan tvekan är han en skön karaktär som sätter färg på Linné hur grå dagen än må vara. Välkommen tillbaka Smeden, vi är många som har saknat dig.
måndag, september 19, 2005
Ännu en måndag från helvetet!
Jag verkligen avskyr måndagar. Den där känslan när man vaknar och inte riktigt fattar att det är sant. Man tänker lite desperat att det kanske, kanske är söndag ändå. Att allt bara är en dålig mardröm. Men det är det aldrig.
När jag kommer in till kontoret på måndagar så tänker jag alltid på hur mycket jag hatar att arbeta egentligen. Det har jag alltid gjort. Jag har faktiskt inte fattat poängen med att arbeta förutom det sorgligt lilla cashflow det genererar till slutet av varje månad. Jag har aldrig förstått dem som säger att de hade gått ner på halvtid om de vann några mille. De är idioter. Jag hade gått ner till nolltid på dagen.
Jobba är inte för mig brukar jag säga. Softa är min grej. Låt Jobba vara någon annans.
Det är lustigt hur omvärlden ser på en som föraktar jobb. Som om man är avskum så fort man säger sin mening. Men vaddå? Jag jobbar ju faktiskt måste jag gilla det också? Det är ett orimligt krav. De värsta är "karriäristerna" (de som gör en grej av det) som ÄR sitt jobb, som lever för sitt arbete. De kallas framgångsrika men de är förvånansvärt ofta helt tomma människor. Det enda de är fulla av är representationssprit och annan skit. Hör ordet, känn på det. A.R.B.E.T.E. Fy fan, det måste vara världens fulaste ord. De som har det bäst är kanske de som har ett arbete som ingen förväntar sig att någon ska tycka om. Det är nämligen ett ok man får bära om man har ett jobb som anses vara roligt. När jag arbetade på reklambyrå fick en gammal arbetskompis skäll på utvecklingssamtalet. Han spred negativ energi omkring sig eftersom han inte flabbade tillräckligt mycket. Han genomgick just i den perioden en livskris men förväntades att hålla masken på jobbet. Sjuka värld.
De som har det allra bäst är ju självklart den 0,001 promille av befolkningen som lever på sitt intresse. Det klassas dock inte som arbete i min värld.
När jag tänker efter är det enda jag gillar med att jobba att det finns så mycket utrymme för att fika och ta långlunch (iaf om man driver eget), kolla/skriva mail och sluta tidigt. Resten suger getkuk för att uttrycka mig lindrigt.
Nu är det snart lunch och jag har nästan slitit ut "skickaochtaemotknappen" i mitt mailprogram.
Det är måndag igen och livet ler åt mig... hånler!
När jag kommer in till kontoret på måndagar så tänker jag alltid på hur mycket jag hatar att arbeta egentligen. Det har jag alltid gjort. Jag har faktiskt inte fattat poängen med att arbeta förutom det sorgligt lilla cashflow det genererar till slutet av varje månad. Jag har aldrig förstått dem som säger att de hade gått ner på halvtid om de vann några mille. De är idioter. Jag hade gått ner till nolltid på dagen.
Jobba är inte för mig brukar jag säga. Softa är min grej. Låt Jobba vara någon annans.
Det är lustigt hur omvärlden ser på en som föraktar jobb. Som om man är avskum så fort man säger sin mening. Men vaddå? Jag jobbar ju faktiskt måste jag gilla det också? Det är ett orimligt krav. De värsta är "karriäristerna" (de som gör en grej av det) som ÄR sitt jobb, som lever för sitt arbete. De kallas framgångsrika men de är förvånansvärt ofta helt tomma människor. Det enda de är fulla av är representationssprit och annan skit. Hör ordet, känn på det. A.R.B.E.T.E. Fy fan, det måste vara världens fulaste ord. De som har det bäst är kanske de som har ett arbete som ingen förväntar sig att någon ska tycka om. Det är nämligen ett ok man får bära om man har ett jobb som anses vara roligt. När jag arbetade på reklambyrå fick en gammal arbetskompis skäll på utvecklingssamtalet. Han spred negativ energi omkring sig eftersom han inte flabbade tillräckligt mycket. Han genomgick just i den perioden en livskris men förväntades att hålla masken på jobbet. Sjuka värld.
De som har det allra bäst är ju självklart den 0,001 promille av befolkningen som lever på sitt intresse. Det klassas dock inte som arbete i min värld.
När jag tänker efter är det enda jag gillar med att jobba att det finns så mycket utrymme för att fika och ta långlunch (iaf om man driver eget), kolla/skriva mail och sluta tidigt. Resten suger getkuk för att uttrycka mig lindrigt.
Nu är det snart lunch och jag har nästan slitit ut "skickaochtaemotknappen" i mitt mailprogram.
Det är måndag igen och livet ler åt mig... hånler!
Paddan did it again
Var precis nere på Hemköp. Skulle inhandla lite "recovery food". Jag var på partaj igår igen och slängde i mig omåttliga mängder sprit, öl och vin och annat. Hela dagen har jag gått ochg varit jävligt seg men inte sådär sjukt bakfull så att jag varit tvungen att möta upp med en liggdusch.
I alla fall så skulle jag handla lite snask att ha när jag kollar in film så jag gick ner till Hemköp. Enligt sedvanlig rutin scannade jag snabbt av kassorna för att se om Paddan satt där. Det gjorde hon, men en kassa till var öppen så kusten var klar. Jag går snabbt igenom butikten och på en minut har en kassa hunnit stänga. Inte Paddans såklart. Jag blev s alltså tvungen att genomgå den otroligt förnedrande proceduren när Paddan tar betalt av mig.
Jag känner mig som en hemköpstorsk... brrrr... smutsig.
I alla fall så skulle jag handla lite snask att ha när jag kollar in film så jag gick ner till Hemköp. Enligt sedvanlig rutin scannade jag snabbt av kassorna för att se om Paddan satt där. Det gjorde hon, men en kassa till var öppen så kusten var klar. Jag går snabbt igenom butikten och på en minut har en kassa hunnit stänga. Inte Paddans såklart. Jag blev s alltså tvungen att genomgå den otroligt förnedrande proceduren när Paddan tar betalt av mig.
Jag känner mig som en hemköpstorsk... brrrr... smutsig.
torsdag, september 15, 2005
Bloggfrossa firar 5000-besökarjubileum
Sweet!
5000 besökare. Vilken grej alltså. Det trodde jag knappast när jag började för några månader sedan. Visst alla träffar är inte unika, men ändå. Det tyder på att bloggfrossa börjar få fäste. Det ger motivationen att fortsätta en kick i rätt riktning.
Tack alla som läser bloggen och tack till alla er som mailar. Sprid gärna länken vidare.
5000 besökare. Vilken grej alltså. Det trodde jag knappast när jag började för några månader sedan. Visst alla träffar är inte unika, men ändå. Det tyder på att bloggfrossa börjar få fäste. Det ger motivationen att fortsätta en kick i rätt riktning.
Tack alla som läser bloggen och tack till alla er som mailar. Sprid gärna länken vidare.
Hämnd - en underskattad hobby
Hämnden har fått oförtjänt dålig status i vårt samhälle. Det anses generellt lite fult att hämnas en oförrätt, men i ärlighetens namn, är det inte dags att ändra på den inställningen? Det är alldeles för mycket meseri här i världen.
Frågan är varför det skickas så få bajsbrev nu för tiden. Den hämnden har jag sparat till när/ifall jag blir alldeles extra otrevligt bemött någon gång. Visst är det en sjuk hämnd att kitta upp en försändelse med avföring. Men fan vad jag hade velat se minen på den jäveln (kanske någon arbetsförmedlare eller någon kundtjänstmänniska som riktigt sabbat upp en dag) vid paketöppningen. Jag fick helt oväntat en ihopsamlad el-räkning från plusenergi på 6600 strax innan semestern ett år. Då hade jag ändå bett dem kolla mätaren (vilket de gjorde men sa att det stämde). Jag började lipa. Idag hade jag vetat bättre. Jag hade skickat en bajsbomb. Pubertalt? Kanske det, men vilken vinnare man skulle känna sig som efter en sådan hämnd.
När jag var liten skvallrade en granne för mina föräldrar om att jag och några kompisar letat i papperskontainern (aka. ”Kontan”) efter porrisar. Vi tog straffet och skammen. Men vi glömde inte. Ett halvår senare kom hämnden En brädbit med två feta spikar under passagerarsidans framhjul. Sweet. Ytterligare ett tag senare fyllde vi hans avgasrör med fogskum. Genialt tyckte vi och bilen mådde inget bra alls. Så går det när man messar med småkillar vars enda brott är ett starkt begär efter att få bläddra i begagnad porr. Detta är första gången jag berättar den storyn tror jag. En väl bevarad hemlighet.
Vem som helst kan svina och vara ett dåligt ägg. Men det krävs en skarp hjärna och en massa kreativitet för att komma på en styv hämnd. Det är ju inte precis så att det måste röra sig om dödshämnd varje gång. Även små illdåd är sköna att ge tillbaks för.
För ett tag sedan så var det nåt svin som hade för vana att aldrig hämta sin tvätt ur torkrummet. Så när jag skulle hänga min tvätt hann den aldrig torka riktigt. Min lägenhet var fylld av blöta kläder på element, hyllor och andra ställen där man kunde hänga. Det hände flera gången och killen ifråga sket totalt i det. Jag blev rasande inombords men istället för att springa upp och säga till honom varje gång så laddade jag upp min irritation. Och en dag var det dags för lite payback.
Eftersom jag hade tiden efter honom skulle det vara lite väl uppenbart ifall jag messade upp nåt då så jag väntade. En fredag efter jobbet gick jag förbi för att sätta upp en tvättid och såg att hans tvättlås glänste i låset på torkrum 2. Jag log för mig själv och stuffade hans tvättlås med en massa toapapper (som jag packade hårt med min nyckel) så att han inte kunde få ut kläderna. Hela helgen fick de hänga där för fastighetsskötarna hade gått för dagen. Åh som jag njöt. Plötsligt kändes det värt att tvingas hänga kläderna i lägenheten. Veckan efter hade han satt sitt tvättlås på "parkering" (där man sätter det när man inte har en tid bokad). Då gjorde jag det igen. Jag kände mig djävulsk för nu skulle han knappast kunna boka den tid han ville ha. Åh, vad jag njöt. Efter det har jag inte sett honom fubba med tiderna mer. Han är löjligt punktlig istället. Det är vad jag kallar hämnd i förebyggande syfte.
Nyckeln till en lyckad och njutningsbar hämnd är:
1. Planera noga och inte förhasta sig.
Genom att vänta ett tag sopar man bort alla spår som skulle leda till direkt en själv om man svarade upp med hämnden direkt i anslutning till missgärningen.
2. Alltid sätta hämnden i paritet till brottet.
Inte ta i för mycket. Jag har en gyllene regel som innebär att jag aldrig hämnas mer än tre gånger hårdare än brottet är. Det vore löjligt att sätta upp grannens katt med bultpistol för att oavbrutet parkerar för nära ens egen bil i garaget. Där skulle det definitivt räcka med att beställa hem ett dussin kukringar från martinshop i hans namn. I alla fall till att börja med. Vi människor har en tendens att mjukna i vår attityd när vi blir utsatta för oväntade attentat. Man skulle tänka: ”Vem har ett ont öga till mig?” och bli lite försiktigare i sin rock ’n rollattityd. Om inte, då trappas hämnden upp ett snäpp och så vidare…
3. Om möjligt övervaka hämndaktionen.
Detta är det trixigaste. Men om det är möjligt att planera in en hämnd där man får se minen på sitt offer. Obetalbart.
Frågan är varför det skickas så få bajsbrev nu för tiden. Den hämnden har jag sparat till när/ifall jag blir alldeles extra otrevligt bemött någon gång. Visst är det en sjuk hämnd att kitta upp en försändelse med avföring. Men fan vad jag hade velat se minen på den jäveln (kanske någon arbetsförmedlare eller någon kundtjänstmänniska som riktigt sabbat upp en dag) vid paketöppningen. Jag fick helt oväntat en ihopsamlad el-räkning från plusenergi på 6600 strax innan semestern ett år. Då hade jag ändå bett dem kolla mätaren (vilket de gjorde men sa att det stämde). Jag började lipa. Idag hade jag vetat bättre. Jag hade skickat en bajsbomb. Pubertalt? Kanske det, men vilken vinnare man skulle känna sig som efter en sådan hämnd.
När jag var liten skvallrade en granne för mina föräldrar om att jag och några kompisar letat i papperskontainern (aka. ”Kontan”) efter porrisar. Vi tog straffet och skammen. Men vi glömde inte. Ett halvår senare kom hämnden En brädbit med två feta spikar under passagerarsidans framhjul. Sweet. Ytterligare ett tag senare fyllde vi hans avgasrör med fogskum. Genialt tyckte vi och bilen mådde inget bra alls. Så går det när man messar med småkillar vars enda brott är ett starkt begär efter att få bläddra i begagnad porr. Detta är första gången jag berättar den storyn tror jag. En väl bevarad hemlighet.
Vem som helst kan svina och vara ett dåligt ägg. Men det krävs en skarp hjärna och en massa kreativitet för att komma på en styv hämnd. Det är ju inte precis så att det måste röra sig om dödshämnd varje gång. Även små illdåd är sköna att ge tillbaks för.
För ett tag sedan så var det nåt svin som hade för vana att aldrig hämta sin tvätt ur torkrummet. Så när jag skulle hänga min tvätt hann den aldrig torka riktigt. Min lägenhet var fylld av blöta kläder på element, hyllor och andra ställen där man kunde hänga. Det hände flera gången och killen ifråga sket totalt i det. Jag blev rasande inombords men istället för att springa upp och säga till honom varje gång så laddade jag upp min irritation. Och en dag var det dags för lite payback.
Eftersom jag hade tiden efter honom skulle det vara lite väl uppenbart ifall jag messade upp nåt då så jag väntade. En fredag efter jobbet gick jag förbi för att sätta upp en tvättid och såg att hans tvättlås glänste i låset på torkrum 2. Jag log för mig själv och stuffade hans tvättlås med en massa toapapper (som jag packade hårt med min nyckel) så att han inte kunde få ut kläderna. Hela helgen fick de hänga där för fastighetsskötarna hade gått för dagen. Åh som jag njöt. Plötsligt kändes det värt att tvingas hänga kläderna i lägenheten. Veckan efter hade han satt sitt tvättlås på "parkering" (där man sätter det när man inte har en tid bokad). Då gjorde jag det igen. Jag kände mig djävulsk för nu skulle han knappast kunna boka den tid han ville ha. Åh, vad jag njöt. Efter det har jag inte sett honom fubba med tiderna mer. Han är löjligt punktlig istället. Det är vad jag kallar hämnd i förebyggande syfte.
Nyckeln till en lyckad och njutningsbar hämnd är:
1. Planera noga och inte förhasta sig.
Genom att vänta ett tag sopar man bort alla spår som skulle leda till direkt en själv om man svarade upp med hämnden direkt i anslutning till missgärningen.
2. Alltid sätta hämnden i paritet till brottet.
Inte ta i för mycket. Jag har en gyllene regel som innebär att jag aldrig hämnas mer än tre gånger hårdare än brottet är. Det vore löjligt att sätta upp grannens katt med bultpistol för att oavbrutet parkerar för nära ens egen bil i garaget. Där skulle det definitivt räcka med att beställa hem ett dussin kukringar från martinshop i hans namn. I alla fall till att börja med. Vi människor har en tendens att mjukna i vår attityd när vi blir utsatta för oväntade attentat. Man skulle tänka: ”Vem har ett ont öga till mig?” och bli lite försiktigare i sin rock ’n rollattityd. Om inte, då trappas hämnden upp ett snäpp och så vidare…
3. Om möjligt övervaka hämndaktionen.
Detta är det trixigaste. Men om det är möjligt att planera in en hämnd där man får se minen på sitt offer. Obetalbart.
tisdag, september 13, 2005
Historier från Hisingen - del 1
De som tror sig ha sett allt har aldrig sett Hisingen.
Jag har fått påtryckningar från alla möjliga håll om fler historier från Hisingen. Det gör mig glad att fler med mig gillar att frossa i sägner och sanningar om dekadenses metropol no.1.
Generellt gäller att all skit du hör om Hisingen är sant. Allt bra du hör kommer antingen från ett mentalfall, nyinflyttad från landet (bonnaflärp) eller nån limsniffare som bott där sedan sin födelse. Särskilt spektakulärt är att de som försvarar hisingen alltid pratar om Älvstranden och Torslanda medan de själva UTESLUTANDE bor någonstans mellan Frihamnen och Länsmansgården. De som bor på Älvstraden känner inte alls den patriotanda som så starkt utmärker Hisingen. De skiter i det. De flabbar åt Hisingen för de tycker sig tillhöra utelivet i centrum snarare än pundarna från Kville. Och de har nog rätt.
Jag fick ett mail från en tjej som jag tror vill vara anonym. Hon berättade att hon snicksnackat med en kille som läst bloggen och hade blivit upprörd av mina hisingsdissningar. Han sa att jämföra Vågmästareplatsen med Länsmansgården är som att jämföra Irak med Paris (det skulle tydligen påvisa nivåskillnaden i helvetet). Lustigt att han ställer ett land mot en stad i sin jämförelse. Eller är det som jag misstänker att han inte vet att Irak inte är en stad (eller Paris inte ett land). Sedan sa han dräpande att det är till Majorna man åker för att köpa hasch... Hahaha, vilken lirare. Han straffar ut sig så fort han öppnar käften... Men han har förvisso en poäng. På Hisingen är olika lösningsmedel, heroin och crack generellt mer poppis än hasch.
Nog om detta. Låt mig berätta.
I fredags eftermiddag var jag så illa tvungen att ta mig ut till djävulsön för att inhandla en pryl på Inet data. Glad i hågen hoppade jag på sexan vid Järntorget och lyckan varade ända till Nordstan där karaktären på folket helt plötsligt ändrades från vanligt trevligt till övrigt bösigt. Som tur är så skulle jag inte ta mig särskilt långt in i helvetet utan hoppa av innan det knappt hunnit börja, på frihamnen. Före mig går tre rökiga snubbar som kollar på mig skumt hela tiden. Jag anar oråd men inget händer. Jag passerar ett litet buskage där det står tre kundvagnar från Willys med uppbrutna myntfack. Jag upprepar UPPBRUTNA. Då ska det också nämnas att det inte finns nåt Willys på flera kilometers avstånd. Vem gör sig sånt besvär för mellan 15-30 riksdaler om inte en hisingsbo. Vad säger man?
Jag fortsätter rätt fram längs den dödligt långa Ringövägen som kantas av olika industrier och annat tragiskt tills jag kommit halvvägs. Där ligger Pizzeria Roma och på dess uteservering sitter ett gäng hisingskids och äter pizza. Mysigt! Om det inte vore för att tre pikétpoliser, fem meter framför dem, bryter upp en kille mot sin Volvo 340:s motorhuv. Det går hyfsat vålsdsamt till och killen på motorhuven ser verkligen skön ut. Rakad skalle och ärrigt ansikte, en pösig röd collegetröda och en fet guldlegering kring tjurnacken. Han ser ut att ha blandat rohypnol med hembränt ett antal gånger för mycket och har verkligt softa tjackartänder. Allt det hinner jag se med mina ögon som nästan poppar ur som jag stirrar. Jag lägger även märke till att kidsen på pizzerian, som bara är hälften så långt ifrån intermezzot, inte ens gör sig beväret att vrida skallen 45 grader för att kolla vad som händer. De är helt enkelt så vana. För dem är en sån här grej inte mer uppseendeväckande än de skabbiga duvorna på Järntorget är för mig.
Påväg tillbaka från butiken händer inget speciellt. Piketstyrkan har dragit tillbaka (bara 340:n står kvar) Kidsen har käkat klart. På höger sida nästan framme vid hållplatsen ser jag dock en storväxt nazi sitta i en slags solstol (utanför Militaryshop) och flukta i nån skön vapenlektyr eller hatpropaganda. Och så är jag äntligen framme. Jag går över gångbron vid hållplatsen som ska ta mig tillbaks till verkligheten. Min verklighet. Då ser jag nåt som ramar in hela Hising Island-extravaganzan snyggt. En riktigt dimmig medborgare iklädd prasselmysbyxor står och pissar mitt på hållplatsen som leder åt andra hållet, längre in i geggan. Jag håller lite hårdare i min Inetpåse och hoppas att han inte är en kontaktsökare. Det är han inte. Vagnen kommer in och han får väldigt bråttom med att skaka av snoppen (åtminstone hoppas jag att det var det han gjorde men inget förvånar mig längre).
Klockan är 17.45 och jag har fått mer än nog av ö-liv för denna gången.
Jag har fått påtryckningar från alla möjliga håll om fler historier från Hisingen. Det gör mig glad att fler med mig gillar att frossa i sägner och sanningar om dekadenses metropol no.1.
Generellt gäller att all skit du hör om Hisingen är sant. Allt bra du hör kommer antingen från ett mentalfall, nyinflyttad från landet (bonnaflärp) eller nån limsniffare som bott där sedan sin födelse. Särskilt spektakulärt är att de som försvarar hisingen alltid pratar om Älvstranden och Torslanda medan de själva UTESLUTANDE bor någonstans mellan Frihamnen och Länsmansgården. De som bor på Älvstraden känner inte alls den patriotanda som så starkt utmärker Hisingen. De skiter i det. De flabbar åt Hisingen för de tycker sig tillhöra utelivet i centrum snarare än pundarna från Kville. Och de har nog rätt.
Jag fick ett mail från en tjej som jag tror vill vara anonym. Hon berättade att hon snicksnackat med en kille som läst bloggen och hade blivit upprörd av mina hisingsdissningar. Han sa att jämföra Vågmästareplatsen med Länsmansgården är som att jämföra Irak med Paris (det skulle tydligen påvisa nivåskillnaden i helvetet). Lustigt att han ställer ett land mot en stad i sin jämförelse. Eller är det som jag misstänker att han inte vet att Irak inte är en stad (eller Paris inte ett land). Sedan sa han dräpande att det är till Majorna man åker för att köpa hasch... Hahaha, vilken lirare. Han straffar ut sig så fort han öppnar käften... Men han har förvisso en poäng. På Hisingen är olika lösningsmedel, heroin och crack generellt mer poppis än hasch.
Nog om detta. Låt mig berätta.
I fredags eftermiddag var jag så illa tvungen att ta mig ut till djävulsön för att inhandla en pryl på Inet data. Glad i hågen hoppade jag på sexan vid Järntorget och lyckan varade ända till Nordstan där karaktären på folket helt plötsligt ändrades från vanligt trevligt till övrigt bösigt. Som tur är så skulle jag inte ta mig särskilt långt in i helvetet utan hoppa av innan det knappt hunnit börja, på frihamnen. Före mig går tre rökiga snubbar som kollar på mig skumt hela tiden. Jag anar oråd men inget händer. Jag passerar ett litet buskage där det står tre kundvagnar från Willys med uppbrutna myntfack. Jag upprepar UPPBRUTNA. Då ska det också nämnas att det inte finns nåt Willys på flera kilometers avstånd. Vem gör sig sånt besvär för mellan 15-30 riksdaler om inte en hisingsbo. Vad säger man?
Jag fortsätter rätt fram längs den dödligt långa Ringövägen som kantas av olika industrier och annat tragiskt tills jag kommit halvvägs. Där ligger Pizzeria Roma och på dess uteservering sitter ett gäng hisingskids och äter pizza. Mysigt! Om det inte vore för att tre pikétpoliser, fem meter framför dem, bryter upp en kille mot sin Volvo 340:s motorhuv. Det går hyfsat vålsdsamt till och killen på motorhuven ser verkligen skön ut. Rakad skalle och ärrigt ansikte, en pösig röd collegetröda och en fet guldlegering kring tjurnacken. Han ser ut att ha blandat rohypnol med hembränt ett antal gånger för mycket och har verkligt softa tjackartänder. Allt det hinner jag se med mina ögon som nästan poppar ur som jag stirrar. Jag lägger även märke till att kidsen på pizzerian, som bara är hälften så långt ifrån intermezzot, inte ens gör sig beväret att vrida skallen 45 grader för att kolla vad som händer. De är helt enkelt så vana. För dem är en sån här grej inte mer uppseendeväckande än de skabbiga duvorna på Järntorget är för mig.
Påväg tillbaka från butiken händer inget speciellt. Piketstyrkan har dragit tillbaka (bara 340:n står kvar) Kidsen har käkat klart. På höger sida nästan framme vid hållplatsen ser jag dock en storväxt nazi sitta i en slags solstol (utanför Militaryshop) och flukta i nån skön vapenlektyr eller hatpropaganda. Och så är jag äntligen framme. Jag går över gångbron vid hållplatsen som ska ta mig tillbaks till verkligheten. Min verklighet. Då ser jag nåt som ramar in hela Hising Island-extravaganzan snyggt. En riktigt dimmig medborgare iklädd prasselmysbyxor står och pissar mitt på hållplatsen som leder åt andra hållet, längre in i geggan. Jag håller lite hårdare i min Inetpåse och hoppas att han inte är en kontaktsökare. Det är han inte. Vagnen kommer in och han får väldigt bråttom med att skaka av snoppen (åtminstone hoppas jag att det var det han gjorde men inget förvånar mig längre).
Klockan är 17.45 och jag har fått mer än nog av ö-liv för denna gången.
Bakfyllan lindrar förkylningen
Jag har ju alltid förbannat min bakfylla. I alla år har jag lidit svårt av de helveteskval jag får om jag utsätter mig för alkohol och inte förrän igår trodde jag att det fanns något som berättigar dess existens. Men nu har jag insett att den kan fylla en viktig funktion.
I lördags fick jag en våldsam förkylning på halsen och trodde inte att jag skulle överleva dagen och än mindre kvällen. Jag var bjuden på fest och vill inte missa den. Jag gick och efter några drinkar innanför västen så började allt kännas fint igen. Sprit lindrar de värsta förkylningar.
Och igår så vaknade jag klockan sju och kände att nu kommer världen strax att rasa samman (min värld). Spriten hade flödat vilt som vattnet i Mississippi på partajet så jag släppte taget och bad inte ens om ett lindrigt straff. Men helvetet brakade aldrig lös. Jag låg och mådde konstant bara halvskitigt hela dagen och fann att bakfyllan verkade neutralisera förkylningen och förkylningen i sin tur verkade dämpa bakfyllans slagkraft. Fantastico.
Bakfyllan avledde uppmärksamheten från förkylningen, precis som liggduschen gör med bakfyllan. Jag funderade på vad som skulle ske om jag toppade med en liggdusch också men jag vågade inte experimentera. Tänk om jag skulle sabba upp någonstans i ledet och istället få dubbelt upp från två håll. så jag höll mig kool. Så fort gårdagsspritsmaken hade släppt så började jag känna förkylningen igen. Halsont och febersvallningar. Hela baletten. För första gången i mitt liv saknade jag bakfyllan lite.
Nu sitter jag här i skrivandes stund och funderar på om jag kanske ska ta mig en spritfylla så jag kan få en soft morgondag. Det här med förkylning är inte min grej alls.
I lördags fick jag en våldsam förkylning på halsen och trodde inte att jag skulle överleva dagen och än mindre kvällen. Jag var bjuden på fest och vill inte missa den. Jag gick och efter några drinkar innanför västen så började allt kännas fint igen. Sprit lindrar de värsta förkylningar.
Och igår så vaknade jag klockan sju och kände att nu kommer världen strax att rasa samman (min värld). Spriten hade flödat vilt som vattnet i Mississippi på partajet så jag släppte taget och bad inte ens om ett lindrigt straff. Men helvetet brakade aldrig lös. Jag låg och mådde konstant bara halvskitigt hela dagen och fann att bakfyllan verkade neutralisera förkylningen och förkylningen i sin tur verkade dämpa bakfyllans slagkraft. Fantastico.
Bakfyllan avledde uppmärksamheten från förkylningen, precis som liggduschen gör med bakfyllan. Jag funderade på vad som skulle ske om jag toppade med en liggdusch också men jag vågade inte experimentera. Tänk om jag skulle sabba upp någonstans i ledet och istället få dubbelt upp från två håll. så jag höll mig kool. Så fort gårdagsspritsmaken hade släppt så började jag känna förkylningen igen. Halsont och febersvallningar. Hela baletten. För första gången i mitt liv saknade jag bakfyllan lite.
Nu sitter jag här i skrivandes stund och funderar på om jag kanske ska ta mig en spritfylla så jag kan få en soft morgondag. Det här med förkylning är inte min grej alls.
måndag, september 12, 2005
Tycksyndomläge!
En mikebike har gått och snuvat ner sig. Kittel i hals och allmänt hängig. Med andra ord råder högsta tycksyndomläge i mitt hem just nu. Men ingen verkar ha fattat det utom jag.
Ialla fall är det därför bloggandet fått lida ända sedan i torsdags. Jag ville bara informera alla trogna bloggfrossaläsare så att ni inte tror att jag börjar slacka av. Kanske tar jag igen en del redan idag/ikväll. Jag vågar utlova en fin recension om Hisingen (jag var tvungen att göra ett snabbesök i fredags).
Ialla fall är det därför bloggandet fått lida ända sedan i torsdags. Jag ville bara informera alla trogna bloggfrossaläsare så att ni inte tror att jag börjar slacka av. Kanske tar jag igen en del redan idag/ikväll. Jag vågar utlova en fin recension om Hisingen (jag var tvungen att göra ett snabbesök i fredags).
torsdag, september 08, 2005
Jag blir så otroligt trött...
Kollektiv i all ära. Man får köpa en del bök och stök när man väljer att dela på utrymmen tillsammans med en massa andra människor, alla med sina egenheter. Charmigt nästan. Det finns många fördelar och det krävs att man inte är av den känsliga sorten. Dock måste ju gränsen dras någonstans.
Någon i vårt företagskollektiv visar upp ett väldigt dåligt omdöme när det gäller kostintag. Det är inte nyttighets- och hälsofaktorn jag reagerar över. Det är stanknivån. Denne någon verkar ha en fetisch för en sjuk mat bestående av blomkål/broccoli/kål eller något annat som han eller hon kokar eller gör något annat fasansfullt med. En stank sprider sig varje lunch i hela lokalen och hänger kvar som senapsgas. Jag känner hur den retar mina kräkreflexer och genererar högoktanig vrede. Det är fanimig perverst att tillaga "föda" som luktar värre än avföring. Skitsamma hur nyttigt, ekologiskt eller politikskt korrekt det än må vara. Man måste förstå att det finns vissa regler när man lever i ett samhälle. Man kan bara inte förvänta sig hänsyn för vissa aktiviteter. Jag kan bara inte acceptera att en potentiell coprofag tar med och utövar sitt sjuka intresseområde i det kök där jag brygger mitt kaffe. Så är det bara.
Men hur tacklar man problemet utan att stöka om alltför mycket? Det är ju inte så soft att skicka ett gruppmail riktat till "den som äter något som luktar bajs" varje gång det är lunch. Samtidigt finns det ju inget snyggt sätt att förklara problemet på. Är detta vad man kallar kontorslandskapens moment 22? Eller ska jag bara köra hårt?
Man får kanske räkna med några K-I-A:s när denna typ av problem tillstöter.
Någon i vårt företagskollektiv visar upp ett väldigt dåligt omdöme när det gäller kostintag. Det är inte nyttighets- och hälsofaktorn jag reagerar över. Det är stanknivån. Denne någon verkar ha en fetisch för en sjuk mat bestående av blomkål/broccoli/kål eller något annat som han eller hon kokar eller gör något annat fasansfullt med. En stank sprider sig varje lunch i hela lokalen och hänger kvar som senapsgas. Jag känner hur den retar mina kräkreflexer och genererar högoktanig vrede. Det är fanimig perverst att tillaga "föda" som luktar värre än avföring. Skitsamma hur nyttigt, ekologiskt eller politikskt korrekt det än må vara. Man måste förstå att det finns vissa regler när man lever i ett samhälle. Man kan bara inte förvänta sig hänsyn för vissa aktiviteter. Jag kan bara inte acceptera att en potentiell coprofag tar med och utövar sitt sjuka intresseområde i det kök där jag brygger mitt kaffe. Så är det bara.
Men hur tacklar man problemet utan att stöka om alltför mycket? Det är ju inte så soft att skicka ett gruppmail riktat till "den som äter något som luktar bajs" varje gång det är lunch. Samtidigt finns det ju inget snyggt sätt att förklara problemet på. Är detta vad man kallar kontorslandskapens moment 22? Eller ska jag bara köra hårt?
Man får kanske räkna med några K-I-A:s när denna typ av problem tillstöter.
Kollektivtrafikens vilda västern
En kompis och jag diskuterade fenomenet varför Göteborg är den enda stad i världen som ställer sig utanför det oskrivna, men alltid lika högaktuella, regelverket gällande förhållningsregler vid resa med kollektivtrafiken. Speciellt på- och avstigningsprocessen. Vi kom inte fram till något vattentätt svar men konstaterade att det troligen rör sig om en bakomliggande och väldigt komplex problematik som helt enkelt INTE går att lösa över en kopp fika. Vi fastställde också att den vanlige göteborgaren, mer än resten av mänskligheten, visar tydliga symtom på en underutvecklad förståelseförmåga så fort det vankas buss- eller spårvagnstur.
Överallt i världen följer människor den mycket enkla släpp-av-innan-du-går-på-processen men i Göteborg råder total anarki på spårvagnshållplatserna. Det är som att stå mitt i en "mexican stand-off" i någon gammal västernfilm.
Så fort vagnen skymtas vid horisonten börjar folk inta en slags startposition (som vid ett hundrameterslopp). När vagnen bromsar in tätnar trängseln och alla vidriga människor fokuserar på en enda sak. Det gäller att komma först på vagnen och till vilket pris som helst. Använd gärna armbågar och tillhyggen. Trampa ner pensionärer och för all del handikappade. Låt inget stoppa dig nu.
De allra värsta är de med barnvagn. De tror sig ha rätten på sin sida att göra vad fan de vill. De plöjer fram genom massan med en slags rockstjärneattityd. Störst går först och fan för den som står i vägen. Hur många hälsenor har inte sett sina sista dagar i vitögat när en BRIO-Kombivagn rycker fram som en pansarbrigad. Ingen verkar förstå det ganska självklara i att släppa av de som ska av innan man själv går på. Jag vet inte hur ofta det hänt att jag knappt hunnit av för att utgångarna täppts till av en massa svin som vägrar att göra som man gör i resten av världen.
Jag lackar bara jag tänker på det. Jag känner att dagen snart är kommen då allt brister och jag plockar med mig ett stort och saftigt bollträ. Bara för att resan till jobbbet ska flyta på liksom.
Jag uppmanar alla som inte bor i Göteborg att nästa gång ni kommer hit. Istället för att ta en tur med Paddan* (båten alltså) ta en sväng med trean från Centralen till Chapmans torg, gärna i eftermiddagsruschen.
Först då får ni en bild av det riktiga Göteborg. En vilda västern-extravaganza.
*Fotnot: Om ni tar turen med trean så passa på att spana in Paddan II på hemköp Chapmans Torg.
Överallt i världen följer människor den mycket enkla släpp-av-innan-du-går-på-processen men i Göteborg råder total anarki på spårvagnshållplatserna. Det är som att stå mitt i en "mexican stand-off" i någon gammal västernfilm.
Så fort vagnen skymtas vid horisonten börjar folk inta en slags startposition (som vid ett hundrameterslopp). När vagnen bromsar in tätnar trängseln och alla vidriga människor fokuserar på en enda sak. Det gäller att komma först på vagnen och till vilket pris som helst. Använd gärna armbågar och tillhyggen. Trampa ner pensionärer och för all del handikappade. Låt inget stoppa dig nu.
De allra värsta är de med barnvagn. De tror sig ha rätten på sin sida att göra vad fan de vill. De plöjer fram genom massan med en slags rockstjärneattityd. Störst går först och fan för den som står i vägen. Hur många hälsenor har inte sett sina sista dagar i vitögat när en BRIO-Kombivagn rycker fram som en pansarbrigad. Ingen verkar förstå det ganska självklara i att släppa av de som ska av innan man själv går på. Jag vet inte hur ofta det hänt att jag knappt hunnit av för att utgångarna täppts till av en massa svin som vägrar att göra som man gör i resten av världen.
Jag lackar bara jag tänker på det. Jag känner att dagen snart är kommen då allt brister och jag plockar med mig ett stort och saftigt bollträ. Bara för att resan till jobbbet ska flyta på liksom.
Jag uppmanar alla som inte bor i Göteborg att nästa gång ni kommer hit. Istället för att ta en tur med Paddan* (båten alltså) ta en sväng med trean från Centralen till Chapmans torg, gärna i eftermiddagsruschen.
Först då får ni en bild av det riktiga Göteborg. En vilda västern-extravaganza.
*Fotnot: Om ni tar turen med trean så passa på att spana in Paddan II på hemköp Chapmans Torg.
onsdag, september 07, 2005
White Trash Consulting
Mannen som blev trött har efter stora påtryckningfar startat WTC-Enterprise. En sorts konsultverksamhet (helt pro bono såklart) där jag hjälper alla som vill att bedöma om en person bör klassificeras som White Trash eller inte.
Följande brev fick jag av en trogen Bloggfrossaläsare igår:
Hej Mike!
Du verkar ju vara insatt i white trash, kan du hjälpa mig att
klassificera om detta är en white trash eller ej:
* Bor på Hisingen
* Har en skåpbil som han BOR i på sin semester (obs, ej en husbil!)
* Ganska sunkigt yttre (typ trasiga kläder, oljefläckar över hela
byxorna som han utan att tänka på det har på kontoret (han HAR jobb ja, det kan ju göra det lite svårklassat är klart...)
* Äter nästan bara skräpmat
* På lunchrestaurang säger personalen till honom att inte gunga på stolen.
* Med mera sunkiga attribut.
Svar:
Hej!
Kul att du anförtror mig det stora ansvaret att bedöma denne gentleman. Du satte stopp för spekulationer redan efter första punkten. "Bor på hisingen" = Case closed. Självklart är han White Trash tänkte jag direkt. Men så kom jag att tänka på att hisingen är stort och det hisingen som jag tänker på är inte Älvstranden direkt. Det gör det hela lite trixigare, man kan komma undan i vissa undantagsfall, så jag läste vidare.
Punkt två gör dock gällande att detta är ett fullblod till White Trash-snubbe. Det kvittar om det skulle röra sig om en riktig husbil eller inte, det är ändå bara tyskar och White Trash som tillbringar sitt liv (eller delar av det) på det sättet.
Punkt tre. Sunkigt yttre är bara en konsekvens av punkt ett och två. Ett jobb gör inte någon till mindre White Trash. En snubbe köper sex är lika mycket torsk oavsett om han arbetar som pizzabagare eller kommunalpolitiker.
Punkt fyra & fem. Hahaha... jag behöver knappast fler bevis.
Punkt sex. Du gör mig ånyo intresserad. Hur många fler sunkiga attribut kan en redan trashig lirare möjligtvis ha?
Följande brev fick jag av en trogen Bloggfrossaläsare igår:
Hej Mike!
Du verkar ju vara insatt i white trash, kan du hjälpa mig att
klassificera om detta är en white trash eller ej:
* Bor på Hisingen
* Har en skåpbil som han BOR i på sin semester (obs, ej en husbil!)
* Ganska sunkigt yttre (typ trasiga kläder, oljefläckar över hela
byxorna som han utan att tänka på det har på kontoret (han HAR jobb ja, det kan ju göra det lite svårklassat är klart...)
* Äter nästan bara skräpmat
* På lunchrestaurang säger personalen till honom att inte gunga på stolen.
* Med mera sunkiga attribut.
Svar:
Hej!
Kul att du anförtror mig det stora ansvaret att bedöma denne gentleman. Du satte stopp för spekulationer redan efter första punkten. "Bor på hisingen" = Case closed. Självklart är han White Trash tänkte jag direkt. Men så kom jag att tänka på att hisingen är stort och det hisingen som jag tänker på är inte Älvstranden direkt. Det gör det hela lite trixigare, man kan komma undan i vissa undantagsfall, så jag läste vidare.
Punkt två gör dock gällande att detta är ett fullblod till White Trash-snubbe. Det kvittar om det skulle röra sig om en riktig husbil eller inte, det är ändå bara tyskar och White Trash som tillbringar sitt liv (eller delar av det) på det sättet.
Punkt tre. Sunkigt yttre är bara en konsekvens av punkt ett och två. Ett jobb gör inte någon till mindre White Trash. En snubbe köper sex är lika mycket torsk oavsett om han arbetar som pizzabagare eller kommunalpolitiker.
Punkt fyra & fem. Hahaha... jag behöver knappast fler bevis.
Punkt sex. Du gör mig ånyo intresserad. Hur många fler sunkiga attribut kan en redan trashig lirare möjligtvis ha?
tisdag, september 06, 2005
Liggdusch - inget bot men den enda vägen till lindring
Jag tillhör den där sorgliga lilla skaran av människor som inte blir sådär lyxigt och vanligt bakfull. Jag måste alltid lida en svår ”baksjuka” efter intagande av alkoholhaltig dryck. Det behöver inte röra sig om storslagna mängder ens. Det kan räcka med en handfull öl för att jag ska gå i däck dagen efter.
Jag är en av de utvalda. Det kan låta viktigt, men jag är en av de få som tydligen ska straffas för den övriga mänsklighetens dekadenta alkoholintag. Ta smällen helt enkelt.
Det är så tröttsamt att höra de som dagen efter en sjuk blandfylla beklagar sig över seghet och huvudvärk. De har inte fatta någonting. Har man inte spytt blod efter lite svirande ska man bara hålla käft. Kom tillbaka när ni sett Dantes nionde nivå i helvetet så ska vi snacka.
Den som aldrig sett sovrumstaket centrifugsnurra och legat med frossa så hård att ett epilepsianfall ter sig underbart. Eller aldrig spytt till blodkärlen brustit under ögonen och känt gallblåsan krampar sig och sätta smak på dagen. Eller för all del, den som aldrig känt hjärnbarken skava stora sår mot skallbenet, aldrig tappat synen och halva talförmågan efter en svår fylla. DEN har enligt min mening aldrig känt på hur det är att lida av fyllornas fula kusin.
Det finns egentligen inget bot mot sådant lidande, men det finns en väg till lindring.
Jag talar om den förlovade liggduschen. För när man är nere på botten så är det enda räddningen, att ligga i fosterställning under svalt strilande vatten. Nakna timmar i gåshud, gärna på kallt underlag, gör susen. Varje droppe märker huden och som i en avledningsmanöver drar den uppmärksamheten från baksjukan. Att ligga där och inte tänka alls, som i ett vakuum. Inga känslor utan bara utdragen väntan. Ty endast en liggdusch kan skapa hjältar av slagna män/kvinnor. Bara en lång liggdusch gör att man orkar härda ut och sammanbitet vägrar uttala förnedringens mantra. Det som man så många gånger har bölat i desperation. ”Jag ska aldrig dricka mer”.
Alla vet att när man väl sagt de djävulska orden så är man förlorad. Att man har förlorat mot sig själv. Men få vet att liggduschen är den enda vägen till lindring.
Jag är en av de utvalda. Det kan låta viktigt, men jag är en av de få som tydligen ska straffas för den övriga mänsklighetens dekadenta alkoholintag. Ta smällen helt enkelt.
Det är så tröttsamt att höra de som dagen efter en sjuk blandfylla beklagar sig över seghet och huvudvärk. De har inte fatta någonting. Har man inte spytt blod efter lite svirande ska man bara hålla käft. Kom tillbaka när ni sett Dantes nionde nivå i helvetet så ska vi snacka.
Den som aldrig sett sovrumstaket centrifugsnurra och legat med frossa så hård att ett epilepsianfall ter sig underbart. Eller aldrig spytt till blodkärlen brustit under ögonen och känt gallblåsan krampar sig och sätta smak på dagen. Eller för all del, den som aldrig känt hjärnbarken skava stora sår mot skallbenet, aldrig tappat synen och halva talförmågan efter en svår fylla. DEN har enligt min mening aldrig känt på hur det är att lida av fyllornas fula kusin.
Det finns egentligen inget bot mot sådant lidande, men det finns en väg till lindring.
Jag talar om den förlovade liggduschen. För när man är nere på botten så är det enda räddningen, att ligga i fosterställning under svalt strilande vatten. Nakna timmar i gåshud, gärna på kallt underlag, gör susen. Varje droppe märker huden och som i en avledningsmanöver drar den uppmärksamheten från baksjukan. Att ligga där och inte tänka alls, som i ett vakuum. Inga känslor utan bara utdragen väntan. Ty endast en liggdusch kan skapa hjältar av slagna män/kvinnor. Bara en lång liggdusch gör att man orkar härda ut och sammanbitet vägrar uttala förnedringens mantra. Det som man så många gånger har bölat i desperation. ”Jag ska aldrig dricka mer”.
Alla vet att när man väl sagt de djävulska orden så är man förlorad. Att man har förlorat mot sig själv. Men få vet att liggduschen är den enda vägen till lindring.
söndag, september 04, 2005
Bloggfrossa is the shit
Vad kan vara bättre PR än när en riktigt dimmig snubbe som snackar upp Mannen som blev trött?
En kompis ringde för en stund sedan, direkt från en kräftskiva. Låt mig säga så mycket som att det lät som han nog hade ätit lite för många kräftor. Han berättade lätt sluddrigt att han marknadsfört bloggfrossa (för vilket han får tapperhetsmedalj) i en kvart på festen. Inte dåligt betyg för en blogg må jag säga. Det är Bloggfrossa som gäller nu. Tror bannemig att jag får ta ett snack med expressen och se om det inte är bättre att jag tar över Linda Skugges bloggplats.
Tydligen var det Lädertanten, Apoteket och Stefan "Holmgångajävlen" Holm som väckte intresse. Jag hoppas själv att historien om lädertanten är ett avslutat kapitel men Holm kommer jag nog inte att släppa. Det känns nästan som att det är lite min förtjänst att sportredaktionerna tiger ihjäl killen nu.
Sedan fick jag en specialförfrågan om att förklara min fäbless för den heliga liggduschen, tillika enda bot mot svåra dagenefterspritsjukor. Hur tackar man nej till sånt. Det kan man ju bara inte. Så håll ögonen öpnna.
Över och ut
/mikebike - Mannen som blev trött
En kompis ringde för en stund sedan, direkt från en kräftskiva. Låt mig säga så mycket som att det lät som han nog hade ätit lite för många kräftor. Han berättade lätt sluddrigt att han marknadsfört bloggfrossa (för vilket han får tapperhetsmedalj) i en kvart på festen. Inte dåligt betyg för en blogg må jag säga. Det är Bloggfrossa som gäller nu. Tror bannemig att jag får ta ett snack med expressen och se om det inte är bättre att jag tar över Linda Skugges bloggplats.
Tydligen var det Lädertanten, Apoteket och Stefan "Holmgångajävlen" Holm som väckte intresse. Jag hoppas själv att historien om lädertanten är ett avslutat kapitel men Holm kommer jag nog inte att släppa. Det känns nästan som att det är lite min förtjänst att sportredaktionerna tiger ihjäl killen nu.
Sedan fick jag en specialförfrågan om att förklara min fäbless för den heliga liggduschen, tillika enda bot mot svåra dagenefterspritsjukor. Hur tackar man nej till sånt. Det kan man ju bara inte. Så håll ögonen öpnna.
Över och ut
/mikebike - Mannen som blev trött
fredag, september 02, 2005
Bara en tanke om självmordsbombare
Ja vad ska man säga om självmordsbombare och terrorister i allmänhet. Är de så jävla vassa egentligen?
Visst lyckas de få till ett par fullträffar här och där, men av alla snubbar som rännt omkring dressade i dynamitväst och stökat till det, så verkar förvånansvärt många av dem vara riktiga förlorare.
Det snackas ofta om att de genomgått träningsläger hit och dit men jag får ofta känslan att det är ena jävla hemvärnspajsare som kittar upp inför den heliga trotyldöden. Jag syftar på att de faktiskt oftast bara får med sig en eller ett par människor in i döden. Jämför man det med alla highschoolkillers i USA, som oftast begås av en fjortis eller två, så får de med mångdubbelt antal.
Ser man på det krasst så är en Al-Qaidalirare alltså inte mycket farligare än en råmobbad och jävligt bitter tonåring.
Det är nästan skrattretande, att en kille med tillgång till sin egen kroppsvikt i dynamit, statisktiskt sett inte klarar av att ställa till med ens hälften så mycket oreda som en finnig tonåring. Skillnaden är att träningslägret för den sistnämnde går ut på att lyssna på Judas Priest, prenumerera på Guns 'n Ammo och onanera till skolkatalogen.
Så mycket för Al-Qaidas mentala träning.
Visst lyckas de få till ett par fullträffar här och där, men av alla snubbar som rännt omkring dressade i dynamitväst och stökat till det, så verkar förvånansvärt många av dem vara riktiga förlorare.
Det snackas ofta om att de genomgått träningsläger hit och dit men jag får ofta känslan att det är ena jävla hemvärnspajsare som kittar upp inför den heliga trotyldöden. Jag syftar på att de faktiskt oftast bara får med sig en eller ett par människor in i döden. Jämför man det med alla highschoolkillers i USA, som oftast begås av en fjortis eller två, så får de med mångdubbelt antal.
Ser man på det krasst så är en Al-Qaidalirare alltså inte mycket farligare än en råmobbad och jävligt bitter tonåring.
Det är nästan skrattretande, att en kille med tillgång till sin egen kroppsvikt i dynamit, statisktiskt sett inte klarar av att ställa till med ens hälften så mycket oreda som en finnig tonåring. Skillnaden är att träningslägret för den sistnämnde går ut på att lyssna på Judas Priest, prenumerera på Guns 'n Ammo och onanera till skolkatalogen.
Så mycket för Al-Qaidas mentala träning.
torsdag, september 01, 2005
Lilla Hisingen
Trots att Majorna givetvis ger ett väldigt genuint helhetsintryck så finns det saker som drar ner den där riktigt krispiga känslan av perfecto. Även solen har fläckar heter det ju och det finns en gata som heter Karl-Johansgatan som är en lång jävla gata. Den rymmer mycket men framförallt rymmer den något som i folkmun kallas för Lilla Hisigen.
På en väldigt kort sträcka har vi ett antal affärsrörelser som sätter standarden så lågt som allt på Hisingen. Där finns matställen/pubar som Västerhus, Majornas krog, af Chapman, Jeffreys och Kinahänget vid Jaegerdorf (missbrukarhäng allihop). Inblandat som i en välblandad kortlek finns även en bingohall (finns det nåt mer tragiskt än bingohallar), en möbelaffär som säljer möbler i östblocksdesign, minst ett ungkarlshotell, karaoketajare och en jävla massa annan sjuk skit.
Det är synd och skam att det blivit så men anledningen är solklar. Det är på grund av den årliga vallfärden, när slöddret från Hisingen befäster sin sommarbostad (Majorna), som är boven i dramat. Det är som på vilken jävla turistort som helst. Det är samma fenomen som gör att Magaluf är fyllt till bredden av svenska suparställen. Svenskar är enkla människor. Vi vill ha det som vi har hemma. Problemet är att vi som bor i Majorna inte vill ha det som DE har det hemma på Hisingen.
Varje stad har ju en skylt man passerar när man kör in i staden. På Göteborgs står det "Sveriges framsida". På Bollnäs tror jag det står "Det är här det händer", i god entreprenörsanda. Hisingens stadsdelsnämnd borde sätta upp egna skyltar vid infarterna till sin jävla Ö. Förslagsvis kunde texten lyda: "No class, shit only".
På en väldigt kort sträcka har vi ett antal affärsrörelser som sätter standarden så lågt som allt på Hisingen. Där finns matställen/pubar som Västerhus, Majornas krog, af Chapman, Jeffreys och Kinahänget vid Jaegerdorf (missbrukarhäng allihop). Inblandat som i en välblandad kortlek finns även en bingohall (finns det nåt mer tragiskt än bingohallar), en möbelaffär som säljer möbler i östblocksdesign, minst ett ungkarlshotell, karaoketajare och en jävla massa annan sjuk skit.
Det är synd och skam att det blivit så men anledningen är solklar. Det är på grund av den årliga vallfärden, när slöddret från Hisingen befäster sin sommarbostad (Majorna), som är boven i dramat. Det är som på vilken jävla turistort som helst. Det är samma fenomen som gör att Magaluf är fyllt till bredden av svenska suparställen. Svenskar är enkla människor. Vi vill ha det som vi har hemma. Problemet är att vi som bor i Majorna inte vill ha det som DE har det hemma på Hisingen.
Varje stad har ju en skylt man passerar när man kör in i staden. På Göteborgs står det "Sveriges framsida". På Bollnäs tror jag det står "Det är här det händer", i god entreprenörsanda. Hisingens stadsdelsnämnd borde sätta upp egna skyltar vid infarterna till sin jävla Ö. Förslagsvis kunde texten lyda: "No class, shit only".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)