Igår när jag satt på ett cafe med två kompisar så kom plötsligt en jävligt skön transvestit gående. 1,95 lång och dressad till tänderna som värsta horan. Läderstövlar upp till låren, strumpbyxor och oanständigt kort kjol. Hade han inte gaffat upp pungen hade hela paketet hängt ut och sagt hej till publiken. Han staplade in på cafet och köpte fika som han avnjöt på uteserveringen. Snacka om blickfång.
Det var den längsta transvestit jag sett tror jag och jag är nästan helt säker på att det var samma som jag såg på Emmaus möbelavdelning för ett årsedan (läs Historier från hisingen - del 2). Snygga ben tänkte jag, men ärligt talat, måste det inte kännas det inte lite brunt att ha storlek 45 i skostorlek när man piffat upp sig så. Peruk och mörkt läppstift och vulgära mängder underlagskräm och puder. Ändå blir det inte så graciöst på nåt vis.
Kul med ett så udda inslag i vardagen ändå. Tycker det är rätt soft med en sådan blandning av mäniskor. Det är bara det att i lilla Göteborg är det inte direkt vardag med gigantiska transhoror så jag kunde inte låta bli att glosögt glo som en riktig bonnläpp. Transen märkte det direkt. Oerhört vakande på minsta reaktion. Jag skämdes. Taffligt kamouflerat tittade jag igen och det gjorde alla andra också. Han såg ruggigt obekväm ut. Han packade ihop och gick catwalkgång upp för gatan. Kvar satt vi med vår skam.
Jag försökte lindra mitt eget dåliga samvete med att det inte nödvändigtvis var alla blickar som fördrev honom. Kanske började klistret på gaffan släppa och han ville inte ställa till med en scen. Jag tänkte att detta var nog sista fluktarfikan för i år. Hädanefter blir det inomhusfika och jag kan inte komma ihåg när jag såg nåt riktigt kul inne på ett café senast.
1 kommentar:
Ha ha ha! Briljant!
Skicka en kommentar