Att jobba på kontor förgör i längden vilken man som helst. Att jobba med någon form av media utraderar alla spår, både fysiska och psykiska. Men det finns bot kan jag lova.
Idag besökte jag byggvaruhuset Hornbach (ja det ligger på HI vilket nästan gör det ännu bättre.) Jag skulle shoppa betongglas och lite murbruk. Känn på ordet "murbruk". Det andas så mycket testo att jag får gåshud. Fuck you very much Mr. Timell, tänkte jag när jag promenerade i de gigantiska gångarna och fluktade på diverse byggmaterial. För här kommer en kille som ska köpa cement. Jag tar en vagn. En sådan där som är helt omöjligt att köra framåt. Snett framåt är lösningen. Då ÄR det inte bara tungt. Det SER jävligt tungt ut också.
Jag frågar omanligt tjejen vid informationsdisken vart jag hittar betongglas (en riktig man skulle hittat själv) och hon svarar att det finns på drive in-avdelningen. Den del av butiken de riktiga männen besöker för att lasta slipers, spånskivor, isolering och andra helt tokigt manliga material på sina släpkärror. Tänk er ett Ikea (fast med femton-tjugo meter till tak och utomhustempererat) där man inte parkerar utanför utan plöjer världsvant in med sin SUV och köper "två tum fyra" (fackspråk för träreglar med samma mått) som om det vore de sista de gjorde här i livet. Bara grejen att använda tumsystemet känns overkligt, psykadeliskt nästan. Där råder bara naturens lagar. Störst går först liksom.
Jag kommer ut i hallen och och känner mig totalt bortkommen. Folk finns överallt och en man vrålar frenetiskt till en av de anställda om var i helvete de har takpapp och tjära. Otäckt. Jag frågar försiktigt för tredje gången vart jag kan hitta betongglas. Mannen som är iklädd randig koncernskjorta pekar med hela handen och jag bara gapar nickar. Plötsligt kommer en truck körande i vansinnesfart och jag känner pulsen höjas. Den rusar förbi och där står jag öga mot öga med en oändligt sortiment av gipsskivor. Längre bort ser jag betongplintar och vid horizionten skönjas det manligaste av det manliga. "Brädgår'n". Det blir för mycket för mig. En sådan kulturkrock skulle troligen resultera i en s.k. brain meltdown. Jag har gått för långt. Långt utanför gränsen.
Vilset springer jag runt i gångarna och letar efter det jag ska ha. Jag försöker fråga någon som jobbar där men de ser mig inte. Jag fylls av den där känslan man hade första dagen i högstadiet. När man börjar sjuan och det enda man vet är att risken att få huvudet nedtryckt i toan eller att bli kölhalad ovanpå niornas skåp är överhängande. Och plötsligt står jag där och stirrar på betongglas av alla möjliga slag.
Jag lastar min lilla kundvagn med sju stycken rutor. Det går som på räls och jag rätar på ryggen. Så är det dags att inhandla en 25 kg tung säck med murbruk. Det står en hel pall ett hyllplan upp. Jag klättrar upp och börjar rycka lite försiktigt i en säck. Den rubbas inte. Jag kör in hela armen och rycker för allt vad jag är värd och sakteligen får jag loss en säck. Det känns fint ända till jag drar ut armen igen. Jag gnyr till när jag ser att hela höger ärm på min snajdiga vindjacka är täckt av ett vitt damm (alla som köpt cement vet att de där säckjävlarna är lika mjöliga utanpå som inuti men jag tänker mig inte för alls). Jag svär och förbannar säcken men samlar mig snabbt. Får inte sabba detta nu. Jag tar av mig jackan och lyfter upp säcken på vagnen. Äntligen klar. Kassan nästa. Där får jag veta att man måste skriva ner artikelnumren på de varor man tar på "drive in-avdelningen" för de finns av nån anledning inte i "datan". Mannen bakom mig i kassan stönar för att markera vilken idiot jag är. Byggvaruhus är fyllda av oskrivna lagar helt klart.
Det är svårt att beskriva den känslan man har i kroppen när man kommer gående ut på parkeringen med en vagn full av byggmaterial. Det kvittar egentligen vad man har på vagnen men ju mindre förpackat det är och ju råare material desto större känner man sig. De fjolliga minuspoäng jag får för betongglaset väger cementen lätt upp.
Jag skulle lätt göra om det imorgon. Kanske åka och köpa lite skruv eller väggspackel bara för att få känna hur min (tackvare kontorslivet) totalt utraderade manlighet får sig en boost som heter duga.
15 kommentarer:
Min manlighet visar sig på kontoret genom att jag inte börjar gråta av papercuts. Iofs gör jag det tyst på toa, men ändå. Fasaden är viktig.
Jag bor på HI - hur ska jag ta det?
hahaha... ja du, jag är nära att ringa ambulans om jag får ett papercut.
Jontas det är manlighet nog att bo på HI det vill jag lova. All kredd till dig.
Jag har ju levt lite i den manliga branschen då jag jobbade som servicetekniker men jag är helt grön på gör-det-själv mekket.
Fösta gången jag var på Hornbach så skulle jag köpa färg för att måla om badrummet.
Jag gjorde det som de flesta män gör , frågar ej utan hittar själv. Efter 2 rundor runt färghyllorna inser jag mitt misstag och frågar tjejen vid info efter badrumsfärg.
Hon pekar åt den sektion jag förklarar att jag varit där men hittar ej, så jag ber henne följa med.....otroligt macho :).
E man grön är det bättre att erkänna det för andra gången man e där kan man glänsa o gå direkt dit man skall utan att fråga eller se helt vilsen ut.
Två gånger? Man målar väl bara om badrummet en gång i livet?
" Två gånger? Man målar väl bara om badrummet en gång i livet?"
Riktiga män målar ALDRIG om badrummet. Varför skulle man det om det redan är målat en gång? -:)
Att det är sjukt manligt att köpa verktyg och dylikt på byggmarknader tror jag vi alla är rörande överens om. Däremot vill jag belysa en fråga tillika problem som jag under en längre tid har brottats med:
- Är det lika macho att köpa lågprisprodukterna som att köpa den betydligt dyrare proffsutrustningen? Jag menar, blir man liksom avslöjad på vägen till kassan om man har en produkt som är av "fel" märke? Går det att jämföra med pinsamheten när man blev upptäckt i femte klass iklädd ett par Elvis-jeans istället för Levis-jeans?
Själv var jag på ett tvättäkta tyskt byggvaruhus härrom dagen för att köpa en cirkelsåg (die Kreissäge-n). Nöjd som fanken hittade jag en blå best som kostade hälften så mycket som de övriga modellerna. På vägen till kassan upplevde jag att de tyska arbetskarlarna, iförda sedvanliga tighta grönställ samt tillhörande grov mustach, sökte upp varandra med smygande blickar och därefter utbytte snea flin. Som ett hemligt macho kodspråk för "Kolla in lillkisen med musarm".
Jag kände mig utanför, långt hemifrån och väldigt väldigt klen.
//ulf
Som glesbygdsbo (Orust är en av Sveriges tätast befolkade glesbygder faktiskt) har jag förmånen att bygga min manlighet genom att handla på Ejnar Abrahamssons trä istället för på Hornbach, Bauhaus el. dyl. stormarknader. Visst är det dyrare men det är ju aldrig fel att hamna i en diskussion om europeisk nutidshistoria med etablissemangets ägare alternativt diskutera senaste matchresultatet för flickor-14 (där våra respektive döttrar spelar) med en av materialutkörarna. Dessutom är det skönt att slippa sponsra superstora företag med vidrigt uppfordrande kryptofascistoida reklamskyltar som menar att: "Det finns alltid nåt att göra".
Vem sa något om att jag målat om mitt badrum 2 gånger?
Det var otroligt manligt att måla om i badrummet för det ser roligare ut nu.
Klart att man kan få ett o annat getöga efter sig om man köper "fel" maskiner, men man e lite dum om man köper "dewalt-maskiner" som bara skall användas i hemmet.
En snickare jag känner (jo det är sanning) brukar tom köpa viss utrustning på Netto (han påstår inte att det håller lika bra men vissa saker använder man så sällan även som snickare att det inte gör något) så jag antar att man kommer undan med billiga grejor?
Jag skulle köpa en list på ett sånt där MEGAstort byggvaruhus. För att den skulle gå in i bilen fick jag ställa mig och såga av 20 cm för hand utanför kassan precis (vilket jag gjorde rätt bra). Snacka om att jag kände mig som värsta lebb-bruden (läs _butch_). Så COOL och SÅ hög brudraggarfaktor!
För den som vill känna sig riktigt proffsig så är det bara att starta sitt eget byggföretag och tävla på Dewalts hemsida. Prylarna för dem med fett mustasch.
http://62.146.25.231/sitekit.asp?mktid=8&lid=11&sid=88&site=1
Nej, det är inte reklam. Har själv tävlat.
Meen!!.. mikebike!! Du gör livet värt att leva, jag dör av skratt här borta...
skön sängfösare asså...
höhö synd att det skulle få den effekten (att jag dog av skratt) när man väl hade hittat en mening med det hela.. ;)
Alla: fan vad roligt att höra alla stories. det verkar som det här gör-det-självandet hittat en nerv hos oss alla. jag blir mycket glad av all uppskattning ska ni veta.
Nellie: det är inga dåliga ord du kommer med nellie. livet värt att leva. vilken tur att jag kommer hålla på med bloggfrossa länge framöver;)
hoppas att du inte går åt.
mikebike...
Jag bara älskar din berättelse. Jag arbetar på Hornbach och gjorde det även 2005. Får jag lov att skriva ut den här och hänga upp den i vårt lunchrum, så underhållande.
mvh Camilla D
Skicka en kommentar