tisdag, januari 22, 2013

Vad är rea-priset på värdighet?

Som jag tidigare nämnt så älskar jag konceptet lokaltidningsbesvikelser. Det ligger ett så vackert skimmer av besvikelse över dessa män kvinnor som upplever sig ha blivit förorättade men inte ha fått upprättelse, och därför som en slags sista utpost, känner sig manade att "gå ut i media" för att berätta om det. Det kan vara allt från gropar i vägen, dålig service hos en internetleverantör, för mycket hundlort på stadens trottoarer, till att de får för mycket reklam i brevlådan eller blivit snuvade på en bra rabatt på läsk hos någon matvarujätte – eller vad som helst som sätter käppar i livets lyckohjul.

De kontaktar således sin lokaltidning som i gissningsvis 99% av fallen hugger direkt och skickar ut en reporter med digitalkamera som får lyssna av deras trauma och ta en bild på den besvikne i fråga (eller som i fallet nedan, de besvikna). Sedan kablas det hela ut i lokalpress och resulterar i inget utöver att de gjort sig kända som byns gnällrövar.

Men det finns också fall som når riksnivå. Där besvikelsen möjligen må vara fullt befogad, men där priset på den egna värdigheten reas ut som gårdagens frallor. Som i Kent och Veronicas fall nedan.

Paret Kent och Veronica Andersson åkte på semester, blev magsjuka så in i helvete, och förväntade sig att resebolaget skulle punga upp. Resebolaget nekade. Vad göra? Jo, de ringde "media" som i det här fallet råkar vara Expressen som i sin tur lyssnar på deras (extremt självutlämnande måste man ändå säga) story, fattar grejen och blåser upp det till en klassisk "kvällstidningsbesvikelse".

Så vad blir då resultatet?

All publicitet är... nåja, publicitet.


Jo, om vi säger så här. Det jag fick med mig från artikeln är att paret Kent och Veronica Andersson från Lindesberg blev råmagsjuka på semestern som de hade betalat 30.000 pix för. De sket sedan bokstavligt bort större delen av vistelsen. De var så fullkomligt under isen i vad som skulle kunna beskrivas som en regelrätt skitkoma att de knappt orkade lämna rummet. Deras räddning blev ett par de bodde grannar med, som var aningen mindre lösa i magen och som kunde serva Kent och Veronica med bland annat toapapper eftersom detta konsumerades en masse. För att riktigt toppa misären berättar Veronica hur hon på flyget hem (som kanske ärligast kan beskrivas som ett stort bajsinferno i höghöjdsformat) var så illa däran att hon svimmade av blev liggande, citat: "nedbajsad" utanför cockpit i sex timmar. Surt. Absolut. Jag förstår verkligen att det måste ha varit en fruktansvärd upplevelse och jag har svårt att tro att jag skulle kunna bli så mycket fiende med någon att jag önskar denne en sådan upplevelse.

Dock tror jag att hon tar fel när hon beskriver det som höjden av förnedring. Dit tror jag nog att hon har nått först nu sedan hon på eget bevåg gick och blev ansiktet utåt för våldsam turistdiarré. Jag kan tycka att de borde ha tecknat en liten tilläggsförsäkring till sin vanliga hemförsäkring. Eller helt enkelt bara bita i det sura och (förlåt!) skita i det hela och försöka glömma.

För egen del kan jag säga att jag tror mig ha empati nog att inse vidden av traumat hon fick utstå på sin flight hem. Men herregud, hade jag legat nedbajsad till allmän beskådan under sex timmar så kvittar det nästan hur mycket pengar som hade legat i potten. Jag hade i princip varit beredd att göra vad som helst för att det inte skulle presenteras i rikspress. Men vissa nöjer sig tydligen med att hoppas på (i bästa fall) 30 papp.

Snacka om värdighetsrealisation.

Relationsråd

I helgen utspelades en kort sekvens som gör att jag nu såhär i efterhand känner mig tvungen att låta min inre Doktor Phil blomma ut för en liten liten stund.

Säg att ni befinner er i bilen med er familj/partner och ska åka cirka 17 mil. Ni är redan lite sena. Men eftersom du under veckan (i god tid) har flaggat för att du på lördag ämnar besöka en butik som ligger utanför övriga familjemedlemmars intresseområde, så förutsätter du att det är helt i sin ordning att föreslå en liten sejour för att (helt taget ur luften) t.ex. provlyssna ett par nya högtalare.

Gör. Inte. Det.

Det är aldrig värt det. Om du inte råkar tända på konceptet finsk stämning i en svennebanankombi. Du kan ha alla rimliga argument på din sida. Trots att du har alla if:s så finns det ändå ALLTID en hel jävla hög med but:s när det kommer till produkter som faller inom ramen för teknik/elektronik. Du kan aldrig vinna den fighten. Det går inte. Det finns inga logiska skyddsnät i den typen av scenarier. Punkt.

fredag, januari 18, 2013

Var och en är sin egen lyckas smed

Läste precis den här artikeln i dn om en mjukvaruutvecklare i USA som kom på idén att outsourca sina arbetsuppgifter till ett gäng glada konsulter i Kina. Mot en femtedel av sin lön inte bara få sina egna arbetsuppgifter gjorda utan även kunde få en massa andra projekt lösta på köpet. När det hela uppdagades så blev det såklart ett jävla fuzz. Så till den milda grad att nyheten nu har nått global status.

Företaget där mannen är (?) anställd är svinförbannade över mannens hoax och massmedia skruvar upp det hela genom att "avslöja" vad mannen har använt sin tid till istället. Inte nog med att han lejt ut sitt jobb. Han har använt tiden till sinnebilden för det mest improduktiva göromål man kan ägna sig åt i den moderna världen. Titta på kattfilmer youtube. Ett sånt jävla svin va. Läsare chockas. Företagsledare äcklas. Men någonstans undrar jag om alla inte känner lite som jag. Avundsjuka.  

Men varför? Helt ärligt. Det enda han egentligen har gjort är exakt samma sak som företag världen över gör dygnet runt, året om. Outsourcing. Men i den privata marknadens regi. Mannen är ju för fan ett geni utan att ens ha kommit på idén själv (jag vägrar tro att han var först). Vilket tydligen ligger helt i linje med hela hans sätt att se på produktivitet.

Jag hoppas att han har blivit befordrad. Annars kanske hans chef borde se över sin syn på begreppet arbete. Är det viktiga att arbetet blir väl utfört? Eller är det viktiga att mannen i fråga arbetar? Om svaret blir det sistnämnda alternativet så finns det säkert klubbar för den typen av böjelser. Som jag ser det har mannen sett till att uppgifterna han tilldelats blivit lösta med ett tillfredsställande resultat. Mannen har till och med sett till att höja sin egen lön med några tusen procent utan att belasta företagets ekonomi med en enda krona extra.

Mannen ifråga är helt helt klart en strålande entreprenör. Inget annat. Jämför det med tulltjänstemännen som det rapporterades om för några år sedan, som också visade sig ha använt stora delar av sin faktiska arbetstid till annat än att lösa sina uppgifter genom att herrsurfa. De var idioter. För de glömde den viktigaste pusselbiten. Outsourcing.

onsdag, januari 16, 2013

När spärrarna släpper kan vad som helst hända

Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag ska imponeras av modet eller häpna över dumheten i fallet städerskan och tåget. Kanske lite av varje. Det är i alla fall en fängslande nyhet som lyckats bli föremål för den virala humorindustrin på the interwebz. Jag trodde själv att det var ett skämt när jag först såg det på buzzfeed, men det säger väl kanske mest om min egen usla nyhetsbevakning. Jag känner mig hur som helst sjukt nyfiken på hur hon tänkte. Hur hon gick från idé till handling. Det hade helt enkelt varit väldigt spännande att få ta del av loggfilen från hennes hjärnkontor.


Det känns spontant som att hon fått en liten impuls och följt den fullt ut. Det kan jag nästan bli lite avundsjuk på. Jag är själv alldeles för kontrollerad i min personlighet för att ens komma i närheten av att ta mig för ett liknande företag. Det gör att jag kommer att få gå genom livet med en massa oupplevda upplevelser. Och det är väl bra. Hur skulle det se ut om alla som någon gång låtit sin fantasi kittlats av tanken på att råna en bank eller göra något annat fullkomligt jävla idiotiskt skulle löpa linan ut direkt? Men jag måste ändå tillstå att hennes tilltag sätter lite krydda i nyhetsflödet. Sno ett helt tåg och bränna rätt in i ett vanligt vardagsrum. Hur går det ens till? Frågan är om det kräver skills eller en enorm brist på dito.

Att hon skulle få sparken lär ju någonstans ha varit uppenbart. Tågstöld liksom. Redan från början är ju flyktvägen ganska så begränsad när man bestämmer sig för att stjäla ett järnskepp på räls som i alla fall rent teoretiskt bara ska kunna framföras längs en superkontrollerad rutt. Nu lyckades hon ju förvisso att köra sin egen väg men ändå. Någonstans måste hon ju ändå ha förstått att det inte skulle bli något att stoltsera med i sitt cv om man vill vara med och konkurrera på den mer konventionella arbetsmarknaden. Eller? Vad anledningen än må vara så är jag ganska övertygad om att hon inte hade planerat att köra av spåret och ramma en lägenhet. Det är lite väl mycket James Bond-skurk över det. Jag tror faktiskt att det kan vara något så enkelt som en kombination av att hon var extremt blaserad inför sina arbetsuppgifter, kryddat med en eller flera olämpliga substanser, som fått henne att släppa den mentala handbromsen så att säga. Men vad vet jag?

Jag hoppas verkligen att det var värt det.

tisdag, januari 15, 2013

Kontraprutning for dummies

Att sälja grejer på blocket är för många (inklusive undertecknad) förenat med en mycket mentalt påfrestande kontakt med samhällets värsta slödder – blocketprutarna. Dessa asgamar som kletar ner och förstör ens dag med riktiga skambud och häpnadsväckande bytesförslag.

Så fort man lägger ut en annons, oavsett vad för skit man ämnar sälja, så börjar det strax läcka in en massa mail från dessa blocketprutare. Blocketprutare kommer i mången skepnad och består dels av människor som inte verkar utföra andra sysslor än att ligga och plöja blocketannonser 24-7, klicka sig runt och spontanpruta. För dem är blocket som ett slags shoppingmetadon som de använder för att nästanköpa prylar de inte ens vill ha. De förlustar sig med andras annonser som om det vore någon slags obskyr nätporr. De lockar desperata säljare utan minsta intention att köpa nåt. De är bara ute efter ett gött prut. De här typerna är helt jävla hopplösa och bör bara ignoreras även om man i stunden kan fyllas av en brinnande iver att leta upp dem där de bor och fylla deras brevlåda med allsköns avföring.

Men blocketprutare är också de som trots att priset redan är bra ändå ska på och tjata och tigga om ett par hundringar rabatt. De beter sig som att de är på svennecharter. De kan bara inte köpa en vara till utsatt pris. Det skulle vara under deras värdighet och de pratar till en som om man vore någon satans strandförsäljare som kränger "Ralf Lårent"-kalsonger till höger och vänster. Den här typen är nog den vanligaste och som tur är finns det bot. De vill till skillnad från den förstnämnda typen faktiskt köpa grejerna de prutar på. Och därför straffar jag dem hårt med ett fiffigt kontraprut. Plötsligt har de köpt prylen i fråga till ett dyrare pris än utannonserat. Vinst varje gång.

Hittills har jag inte misslyckats en enda gång och här följer alltså en liten guide för hur jag brukar lägga upp ett klassiskt kontraprut nu för tiden:
  1. Jag skannar blocket för att kolla vad andra tar för samma grej.
  2. Jag lägger in min egen annons (fördel helgtid) och lägger mig en femtiolapp eller en hundring under lägsta det priset och hamnar på så sätt överst i alla blocketprutares intresselista. Egentligen räcker fem spänn under lägsta pris för det är bara en mental gräns.
  3. Sedan väntar jag tills mailen med prutbud har börjat ticka in. Det där oseriösa bruset sanerar jag bort direkt.
  4. Jag väljer ut en prutare och tackar ja till hens pissbud på flera hundralappar mindre. Hen blir glad och vill hämta genast, men jag säger att jag har det lite körigt men lovar att hålla grejen om hen kan tänka sig att komma 2-3 dagar senare. Personen blir ivrig och jag har lyckats med det viktigaste av allt. Väcka köplust.
  5. Sedan svarar jag raskt en annan blocketprutare på volley och säger att jag redan har fått flera bud på mitt utannonserade pris men att personen/personerna i fråga inte kan hämta förrän 2-3 dagar senare och att jag självklart bara vill bli av med grejerna så snabbt som möjligt. Jag erbjuder med andra ord den aktuella blocketprutaren "chansen" att också få köpa min pryl till utannonserat pris mot att denne lovar att komma och hämta dagen därpå. Detta steg brukar fungera omgående men om inte så är det bara att försöka igen tills du fått napp.
  6. Jag hör nu av mig till den förste prutaren som jag bestämt tid med och säger att jag just fått ett bud på en eller flera hundralappar (beroende på vad det är för produkt och vad som må vara rimligt) mer än det utannonserade priset. Jag beklagar men säger att jag vill erbjuda den förste prutaren att få grejen om denne kan toppa priset. Ibland kan det gå en vända och om jag känner att jag är påväg att tappa affären kan jag "bjuda till"och nöja mig med att hen lägger sig på samma pris. Till sist toppar jag med att säga att det verkar som en lucka har uppstått och att jag nog kan få till en överlämningtidigare än väntat.
  7. Sedan kan man antingen välja att svara fler obesvarade prutbudare med att ytterligare höja. Mest effekt får man om man tar det via telefon. Då kan man sucka och låta nästan plågad av det översvallande intresset. Har man tur känner personen att det är nu eller aldrig och toppar budet med en hundring. Då brukar jag nöja mig och föreslå ett så snabbt möte som möjligt och sedan skita totalt i de andra. Jag föredrar att göra så för då känns affären så ren som möjligt. Men ibland kan hoppet bli för stort att ta i första kontraprutvändan och då kan det vara lättare att lirka upp priset ytterligare ett babystep med en redan invigd intressent. 
  8. Affären är klart och du har pengarna i hand. Sweet.
Jag skulle vilja påstå att detta är en bombsäker metod. Hittills har jag aldrig fått ut mindre än jag annonserat ut mina grejer för. Någon enstaka gång har det slutat med att jag fått summan i annonsen. Men de allra flesta gånger går jag med bra vinst när jag tar mig an en blocketprutare av dna-profil nummer två. I helgen sålde jag lite stereoprylar och lyckades mot alla odds gå 600 kr plus på mitt minimumpris. Det har blivit lite av en konstform och samtidigt ett fint sätt att hämnas på såna som håller sig med olater som okynnesprutande.  

måndag, januari 14, 2013

Saker man ser

Jag är på väg till affären. En kvinna väller ut från sin port och går med målmedvetna steg före mig in. Hon är klädd i en lång skidjacka av nylon och arméns långkalsonger (som när hon rätar på benen blottar det oangenäma sladdret som uppstår när ens knän har töjt textilen ett tag). Hon tar rummet på ett sätt som bara någon som vet vad den verkligen ska ha kan ta ett rum. Hon beställer distinkt men med ett visst flås tre paket röda Prince och en ask tändstickor. Sedan tar hon med abstinensdarrande händer emot varorna och skyndar ut. När jag kommer ut igen ser jag henne snabbt försvinna in i sin port. Tid till rök, max 20 sekunder.

Jag fylldes av tomhet, motsägelsefullt nog. Jag vet ju ingenting om den här personen men hon hade en sådan aura av att röka med patos. Sånt gör mig deppig. Något säger mig att det nog inte är första gången hon kedjeinhalerat en kvarts limpa under en spisfläkt. Hela scenen var över snabbt som en örfil men har gett resten av dagen en klangfärg i moll.

torsdag, januari 10, 2013

En kullabergs-fylla och lite underhållningsvåld på det så

Kulturåret 2013 toppar redan i januari visar det sig.

På lördag ska jag och en förnämlig skara människor först samlas och förfesta "Kullaberg-style", något som enligt min vän Albin (kvällens värd ifråga) är inget mindre än en klassiskt förfest, helt i enlighet med den gamla skolans upplägg. Det innebär alltså egentligen bara att man tar med sin egen spritpåse och inte förväntar sig att bli bjuden på något. Särskilt kommer vuxenvärldens fancy bjudgrejer som svår öl, kanapeer, hemgjord korv, macarons, allmänt närproducerade grejer och annat brus att lysa med sin frånvaro. Avskalat och enkelt. Jag gillar det skarpt.

Sedan är det dags för kvällens huvudnummer. I samlad trupp ska vi sedan gå på något så pubertalprimitivt som wrestling. Män i spandex och en dimma av testosteron. Svettigt. Bröligt. och alldeles fantastiskt såklart... hoppas jag.


tisdag, januari 08, 2013

Förnyelse i Hamsterdam

Jag gillar början av Januari. I ett par veckor råder den där känslan av förnyelse i hela samhället. Alla är trötta på det gamla. Fuck that shit liksom.

Det yttersta beviset för att det för tillfället spritter lite överallt fick jag nog idag när jag var på väg till jobbet. I höjd med Göteborgs eget "Hamsterdam" (Lundby Hotell) tittar jag upp mot fasaden där de olika rummens fönsterrutor som vetter ut mot gatan ser ut som en slags misärkalender, där varje lucka döljer sin egen livstragedi och tillsammans bjuder på en slags extremt eländig mångfald. Jag ser direkt att allt inte är som vanligt. Pundarna som bor långt ner till höger från gatan sett har ju gjort lite till sitt signum, att inreda sina fönster med filmaffischer som de tejpat upp – med motivet utåt. Ett osjälviskt och mycket uppskattat grepp som skänker oss förbipasserande lite Hollywoodglans samtidigt som det decimerar jobbigt ljusinsläpp och skapar en ny praktisk och vit väggyta i lyan. Win-win.

Det är lätt att tro att de som bor där är helt jävla ointresserade av vad de kommunicerar utåt eftersom skillnaden för dem själva inte blir nämnvärd när de byter affisch. Vitt är ju vitt. Även om det kan ha nyanser som Äggskal, Antik och Stockholm. Men där tar vi alltså fel. Idag var där plötsligt två flång nya filmplanscher: Dark Knight Rises och Killer Joe.

Fräscht.

måndag, januari 07, 2013

In med det nya...

Nytt år. Skönt. 2012 var bra men 2013 ska bli ännu bättre har jag tänkt mig. Året då jag blir en bättre människa. Dock får det ju finnas gränser. Men här kommer i alla fall en lista på vad jag har bestämt mig för att bli bättre på. Lite som ett nyårslöfte.

– Svara på SMS. Jag är orimligt dålig på att svara på SMS. Så att jag skäms. Detta inkluderar även Facebook-meddelanden, mail och andra kommunikationsvägar.

– Umgås med mina vänner. De senaste åren har nästan 100% av min umgängesform skett under formen över en öl (där "en" innebär en mycket obestämd form). Jag måste bli bättre på att hitta på annat med mina vänner. Också. Fortfarande ta "en" öl men även gå på bio, utställning, konsert, fika, luncha, spela tv-spel eller waddevva.

– Träna. Japp, den gamle käpphästen. Jag ger mig på ännu ett försök att upprätthålla någon form av värdighet när det kommer till hållning och omfång. Men jag ska inte sätta upp några idiotmål eller följa någon diet eller annan skit som förtar all livsglädje. Keep it simple. Mindre portioner. Mindre onyttigheter. Kontinuitet. Dessutom ska jag börja utnyttja lunchtimmen till träningen och inte förlägga allt till kvällstid eftersom det ändå inte funkar för mig att gå iväg en timme fyra gånger i veckan. Det kommer alltid något emellan. Att träna på lunchen har tidigare varit förenat med pina och obehag eftersom det har inneburit att jag då tvingats avstå en daglig och mycket social aktivitet som jag uppskattar mycket – den värdiga lunchen. Nu när jag arbetar på Hisingen är detta inte längre ett problem eftersom värdiga luncher är ytterst fridlyst här ute (separat hatinlägg kommer).

– Bloggandet. Jag är nästan trött på att säga att jag ska ta mig i kragen med bloggandet. Jag har återfått lusten men inte haft tiden. 2013 ska jag reclaima det kravlösa bloggandet som tidigare har skänkt mig glädje. Det där jag inte oroar mig för besöksstatistik och antal läsare. Jag har nått botten känns det som. Vet knappt om jag har några läsare längre eller vilka ni är (visa har jag koll på såklart). Men ur askan kan det bara bli bättre. Jag vill mer än gärna ha många läsare men jag kommer fortsättningsvis att skriva om det jag känner för (hur banalt det än må vara) och inte försöka anpassa mig till vad som är poppis på Twitter. Mer kärlek. Mer hat. Mer starka känslor och mindre mellanmjölk. Således.

– Skaffa/Arbeta in en klädstil som jag trivs med. Jag är trött på att vara så fladdrig i min klädstil. Trött in till märgen på att alltid gå runt i billiga t-shirts som är producerade av genuint lidande i tredje världen, Acne-Jeans och andra kläder av pisskvalité. Det är för enkelt och får mig bara att se fet och deppig ut. Som alla och ingen på en gång. Jag är inte ute efter att se unik ut. Tvärtom. Jag vill gärna hitta något som gör att jag vid en första anblick alltid ser precis likadan ut utan att vara det. Jag vill ha en enkel och nedtonad men proper stil, som blir min stil som jag kan känna mig trygg i, så att jag aldrig mer behöver förbereda mig mentalt i en vecka innan jag ger mig ut för att köpa kläder. Jag fan hatar det. Jag vill ha en stil att åldras i. En värdig stil. Och så vill jag göra det enkelt för mig. Jag vill se bra ut i mina kläder men utan att anstränga mig och utan att bli ett offer för dressmanstilen. Därför tänker jag mig en version av min gamle kollega Jens egenutvecklade modekoncept Adult Contemporary (som är en briljant och ganska självförklarande titel) där jag tar tillvara och bygger vidare på mina tillgångar som skägg och nya glasögon. Intellectual Contemorary skulle man kunna kalla den. Eller kanske ännu bättre; Autistic Contemporary. Vi får se.


fredag, december 28, 2012

Gubbröra

Var det någon mer än jag som kollade SVT:s återutsändning av Rolling Stones jubileumskonsert där de firade 50 år?


OMG!

Det måste vara det ovärdigaste jag har sett. Då är jag ändå en riktig nostalgisucker som brukar kunna rysa upp en ordentlig gåshud eller två bara av orden återförening och comeback. Men det här var som att titta på en blandning av en zombiekomedi och en Grotesco-sketch om ett sjövilt ålderdomshem. Först var det kul men sedan blev det snabbt tragiskt. I utzoomat läge såg Mick nästan spänstig ut när han sprätte runt på scenen, medan Ronnie och Keith stor i bakgrunden och vaggade lite lätt som animerade pappfigurer.

Det var när kamerorna zoomade in man satte skrattet i halsen... eller om det var redan före konserten när tv-reportern gick runt och frågade en massa fans om vilken bandmedlem de helst skulle ha sex med. Gud så perverst. Är det ens relevant? Att köra en "pest eller kolera" där man tvingas välja vilken gammal mumifierad gubbkuk man skulle föredra att bli penetrerad av. Om man var tvungen att välja. En situation som även rent hypotetiskt är helt absurd.

Alltså, Rolling Stones må vara rockens absoluta ikoner. Och det ÄR imponerande att de faktiskt ens klarar av att stå på benen, särskilt med tanke på att mängden heroin som lär ha pumpats in i de där kropparna troligen inte ens skulle rymmas i en fodersilo. Men. Man kan inte blunda för fakta. De rockar inte längre och de borde inte låtsas som att de gör det heller. Gemensamt för allihop är att de har transformerats till ett gäng utmärglade tanter med "rockiga" frisyrer och allmänt säckiga anletsdrag. I deras blick har allt vad gnista heter slocknat och lämnat plats för tomhet som brukar vara ett typiskt kännetecken på någon form av demens. Det ska dock sägas att bandets trummis, Charlie Watts, är den ende som faktiskt har sin värdighet i behåll. Mick Jagger såg ut som en knotig sprattelgubbe. Det medicinska undret Keith Richards var så klart i absolut sämst skick av alla och endast en frottémorgonrock ifrån ett knivskarpt porträtt av en långvårdspatient i livets absoluta slutskede. Ronnie Wood såg inte riktigt lika senil ut men vägde upp med sin hud som ser ut att ha präglats fram den svåra vägen, med en limpa cigg per dag och levnadsår, tills ett infrastrukturellt kaos av rökrynkor spridit ut sig i ansiktet på honom och tillsammans med en taggig kalufs och en fräsig t-shirt med trycket "party" givit honom samma särpräglade look som själva nidbilden av en klassisk gekås-kvinna från Borås.

Allt gick långsamt. Både deras rörelser och tempot i musiken. De stod liksom och guppade långsamt som bäst men det var otroligt mycket stilltid. Om någon bad mig sammanfatta konsertupplevelsen skulle jag säga att det var som om någon hade placerat hela bandet i en gigantisk snöglob, fyllt den med sirap och satt igång en skiva på 1/3 av originalhastigheten. Det enda som fick mig att förstå att bilden inte laggade var gästartisterna som kom in och påminde mig om att det inte var en slow motion.   

måndag, december 24, 2012

God Jul

Jag vill bara passa på att önska er som läser en riktigt god jul. Den bästa. Klart slut.

söndag, december 23, 2012

Tropicopop

Hej på er! Nu är jag hemma från Thailand igen. Eller ja, jag kom hem i tisdags men sedan dess har jag mer eller mindre legat rådäckad i en äcklig feber. Hann dessutom ligga och stressa upp mig något så inåt helvetet med lite klassisk sjukdomsgoogling (min hypokondriska ådra lever visst än) att jag till slut började ställa in mig på japansk encefalit (någon form av hjärnhinneinflammation), denguefeber eller någon annan tropisk skit. Jag hade nämligen fått ett läckert batteri av myggbett som utvecklats på ett färgsprakande sätt och blev typ lila med hudblödningar. Alltså jag kan inte förklara hur jävla dålig jag var fram till i fredags kväll. Men det som inte dödar... gör en jävligt trött.

I alla fall var jag på infektionskliniken på östra och har således fått mig ett par matchande heroinistarmar lagom till julmiddagen. Provsvaren får jag lagom till nyår (soft att vänta) men nu mår jag i alla fall rätt bra igen. Det om det.

Resan var asbra men nu är det gött att vara hemma igen.

lördag, december 15, 2012

Otäckheter

Det verkar som att våra solsemestrar alltid sammanfaller med en massaker. Sist var det Utøya och nu (ännu en i raden av meningslösa skolskjutningar i USA) i Newtown.

Det är skrämmande. Att en person kan få för sig att det bästa sättet att lämna avtryck i mänskligheten är att radera delar av den. Det är skrämmande att det är så förbannat lätt att få tag i, inte bara ett, utan en smärre arsenal av vapen och ammo i det där jävla landet.

Men mest skrämmande är den "logik" som i grund och botten lett till att det är som det är:

http://www.buzzfeed.com/ryanhatesthis/people-who-think-giving-teachers-guns-would-stop-s

Hur börjar man som meningsmotståndare ens att argumentera mot sådan imbecillism?

U-landsproblem

I Thailand finns det bara en sorts toapapper. Värdelöst. De har satsat all statsbudget på turismen och noll på teknisk utveckling. Det är beklämmande. Jag tänker på den oändliga floran av toapapper vi har hemma i Sverige. Jag tänker på rullängdee, hårdhetsgrader och friktion. Jag tänker på Edet Maxi.

På håll ser toapappret här ut som helt vanligt toapapper. Men det är bara en hägring. I själva verket är det fragilt och poröst, nästan fuktigt, redan när man öppnar förpackningen. Det är luftigt lindat som smördegen i en croissant vilket gör att en rulle i snitt bara räcker till en omgång. Dessutom är hållfastheten ungefär lika fast som en näve sand så pappret fastnar som tusen små pappersnoppror på ställen man inte vill att det ska fastna. Varje toalettbesök är en besvikelse. Det är barockt.

fredag, december 14, 2012

Myggkoma

Jag vet inte vad fan det är med myggen här men de måste fan gå på steroider. Jag har fått en massa myggbett på benen främst och det ser fan inte ut som efter en svensk sommarkväll kan kag säga. Snarare som att jag dressat mig i honung och haft nakenparty i en bålgetingsvärm. Då har jag ändå sprejat på ett fett lager av nåt inhemskt myggmedel. Thailändska mygg räds inte ens dödskallesymboler.

Säg att jag har typ 15 giftfyllda svullnader som kliar nåt så djävulskt att jag vaknar om nätterna och känner en nästan oemotståndlig lust att lust att sätta eld på de gamla skånkarna. Inatt fick jag dessutom för mig att gränsen var nådd och att mina njurar inte klarade av att processa mer gift. Det värkte när mina inre organ vred sig i kramper. Ett liv i dialysmaskinen tornade upp sig och jag började kallsvettas av rå avskalad ångest och begynnande panik. Jag måste ha svimmat... eller somnat om för på morgonen vaknade jag utsövd och till och med klådan hade lagt sig en aning.

Jag sa inget till Josefine om min paranoia för det visade sig att värken bara berodde på att jag behövde bajsa. Jättemycket.

Lärdom: Nödighet och jobbiga insektsbett är ingen vidare kombo. De kompletterar varandra på sämsta tänkbara sätt och det finns säkerligen någon matematisk formel som bevisar hur lidandet tripplas.

En dag med sväng

I förrgår var vi på snorkelutflykt till en "paradis-ö" som heter Koh Rok. Både det dummaste och det bästa vi gjort på den här resan. Bästa för att jag hade glömt hur coolt det är att få tjuvkika in i korallrevens färgsprakande och psykadeliska värld. Sämst för att Josefine först på båten köämmer ur sig att hon är skräckslagen inför att färdas med speedboat på öppet hav, för att Tintin blev brutalt sjösjuk innan vi lämnat vår egen ö och spydde tolv gånger innan det var dags att kliva i land på Koh Rok. Stella började tjura när det visade sig vara för höga vågor och hårda underströmmar för att jag skulle känna mig bekväm med att ha med henne i vattnet. Jag paddlade runt lite menlöst och njöt noll av skådespelet under ytan. Så jag klättrade upp i båten igen efter knappt tio minuter.

Jag försökte prata med Josefine som vid det laget var så illamående att hon börjat fantisera om att hyra helikopter för att ta oss därifrån. Hon var omunter minst sagt och jag fick för mig att hon hatade mig och tyckte att allt var mitt fel. fast det inte alls var det. Alla andra i båten (inklusive de muntra thailändare som körde båten) undrade nog vad fan vi hade där att göra. Vi var enda barnfamiljen och i mina tankar förbannade jag den lille thaikillen som krängde på oss resan som en toppenaktivitet för barnfamiljer (även om han inte uttryckligen inkluderade sjösjuka, sura och icke simkunniga barn. Resten av sällskapet bestod av en yster samling backpackertyper. Några fransmän, britter och ett och annat tyskt par. Stämningen var minst sagt tryckt i båten. För att inte säga raffinerat finsk. Jag lekte kort med tanken att knuffa av thaikillarna när alla andra var i vattnet och bara dra. Inte en nobelvinnartanke kanske men det kändes lockande just då.

Efter vad som kändes som en evighet var det dags att kliva iland på ön. Efter en spartansk lunch och lite uppståndelse kring en varan som strök omkring äntrade vi vattnet och stranden. Plötsligt var det värt lidandet. Detta tyckte även barnen. Vi snorklade och barnen lekte i timmar. På väg hem stannade vi på ett ställe till. Barnen stannade i båten och fick hjälpa till att mata fiskarna med banan medan jag och Josefine snorklade. Med oss hem fick vi ett minne för livet och en massa helvetiskt kliande myggbett.

måndag, december 10, 2012

Yin eller yang

Det bor en härlig tant på hotellet. Hon är 60+ och livet ser ut att ha behandlat henne väl. Hon går hela tiden runt ensam och ler ett, vad det verkar, ärligt leende och hon kisar sådär mysigt hela tiden. Jag påpekade för Josefine att jag uppskattar henne för att hon har en väldigt harmonisk aura och att jag hoppas att det inte är för att hon rökt hasch. Josefine svarade att det säkert beror på att hennes man har dött som hon känner att hon kan blomma ut. Jag börjar undra vem familjens verklige cyniker är.

I alla fall så insåg jag först idag (med viss besvikelse) att hon har asiatiskt påbrå så det är inte alls säkert att hon går runt i sådan total sinnesfrid. Hennes ögon ser bara naturligt ut så och skulle lika gärna kunna dölja ett konstant brinnande hat. Hoppas inte. Det skulle paja min fina bild av henne lite.

Självinsikt

Och jag som alltid har trott att mitt humör varit immun mot hunger har landat hårt i insikten att så inte alls är fallet. Därför lägger jag härmed den imaginära superhjältedräkten på hyllan ett tag och ansluter till Josefines, Stellas, Tintins och alla andra i de hungerkänsligas skara.

Halvtid

Så har en vecka gått. Vi har det bra. Jävligt bra till och med. Beukar alltid börja längta hem efter en vecka men inte nu. Koh Lanta är inget av det Thailand jag hade förväntat mig. Typ.

Jag har aldrig tidigare varit på ett så oturistigt turistställe. Bortsett från att de turister man möter på är svenskar till en frekvens av c:a 98%. Men ingen trängsel, varken på stranden eller vid poolen. Inga strandförsäljare, inget tjat. Folk är trevliga med inte lismande. Vi har inte sett prostitution och andra sunkigheter (med undantag för igår när vi tror att vi kanske såg ett sånt ställe men inte är säkra). Det är ganska muslimskt och skönt. Det som bäst stämmer in med förväntningarna är stranden och havet. Otroligt fint och harmoniskt. Den totala avkopplingen är ett faktum.

Vi har inte gjort några större utflykter ännu. Bortsett från i fredags när vi hyrde en tuk-tuk och brände upp och ner längs västkusten och åkte in till Saladan – öns största stad... eller nåja, by kanske är en bättre benämning. Det kändes lagom avkopplande med tanke på att det verkar råda någon form av anarki i trafiken här. Att det dessutom är vänstertrafik gör det inte mindre panikartat. Men efter ett tag kändes det rätt soft, ända till Josefine upplyste mig om att alla flabbade åt oss där vi kom åkande som familjen präktig, för att vi hade hjälm. Tydligen riktigt fittigt här.

Innan vi åkte hade jag i förväg redat upp mig på "charterproffsen". Ni vet de som redan vid incheckningen på flygplatsen dressar om till hawaiiskjorta, bananväska och flip-flops och som sedan skränar och dricker sig redlösa innan planet har nått utanför Sveriges gräns. De som vet hur det går till att åka på charter och beter sig på ett sätt som får mig att vilja plocka fram slaktmasken. Jag hade visualiserat dem framför mig och gjort dem till alldeles verkliga hjärnspöken så jag blev nästan besviken när det bara var en fet familj från Skåne som infriade löftet.

tisdag, december 04, 2012

Min grannes trosor (revisited)

Snart framme på hotellet så det här är ett schemalagt inlägg.

En sen kväll förra sommaren bankade det plötsligt på min ytterdörr. Jag befann mig på nedre våningen och sorterade våra för dagen nytvättade kläder, men hörde hur Josefine öppnade. Utanför stod vår granne H, en mycket trevlig kvinna i 45-50-årsåldern som bor på våningen under oss. Hon var extremt uppstressad och förklarade att hon just varit nere i tvättstugan för att hämta sin tvätt, när hon till sin stora fasa upptäckte att någon stulit alla hennes trosor. Det lät ju helt jävla galet. Att något litet jävla pervo skulle stryka omkring i vårt kvarter och göra anspråk på vilt främmande kvinnors underkläder. Brrr.

Jag hörde hur paniken fick hennes röst att gå upp i pitchat läge. Hon berättade att hon skulle resa till Italien tidigt morgonen därpå och under eftermiddagen hade kört en spontan stortvätt av alla sina kläder. Josefine hade tvättat på morgonen så H kom upp för att fråga om vi möjligtvis hade lagt märke till någon/något. Josefine uttryckte sin djupaste empati och även jag tycker att det hela känns en aning kymigt. Undrar vad det kunde vara för en sjuk jävel som gjorde något sådant? Jag behövde bara fundera i tre sekunder för att komma på en misstänkt. En mycket tystlåten herre i kvarteret som jag aldrig riktigt fått kläm på. Jag dyker ner med armen i tvättkorgen och plockar upp ett helt knippe blandtrosor som jag märkligt nog inte känner igen... ahhh... vänta nu lite.

Under fem brinnande sekunder stod jag som förstelnad och stirrade på klotet av granntrosor som fyllde min labb. Hur fan hamnade de i min korg? Efter att ha fastnat i en freeze frame som raderade allt medvetande och förpassade min hjärna till ett slags zombie state helt fritt från tankar. Som en blixt från klar himmel slog det mig. Plötsligt insåg jag att när jag var nere för att hämta sista omgångens tvätt så rafsade jag ner allt från torkskåpen, torktumlaren och högen med sängkläder som Josefine hade vikt och lagt i en prydlig hög på bänken. Dessutom fick jag ett svagt minnesfragment av att jag även hade packat ner en hög underkläder som låg på mangeln. Aha! Jag var boven i dramat och trots att det bara rörde sig om ett beskedligt misstag så kände jag mig plötsligt ultrapervers.

På övervåningen gick grannen på. Hon var alldeles utom sig och visste inte vad hon skulle ta sig till. Inte jag heller. En del av mig ville bara hålla käften och låtsas som om inget hade hänt, trycka ner troshelvetena i en soppåse och smyga ut dem till soprummet när mörkret lagt sig. Men det skulle göra mig till en fullfjädrad sociopat och den vägen ville jag ju inte ta. Jag bet ihop och ropade på Josefine. Josefine... Josefine... JOSEFIIINE!! Till slut kom hon ner och undrade vad fan det var med mig. Jag vinkade henne till mig och höll fram ett stort multifärgat nystan. Hon tittade i vad som kändes som en evighet innan hon förstod vad det var hon tittade på. Jag viskade fram min förklaring varpå Josefine greppade högen med trosor och gick upp till grannen. Tystnaden bröts av ett gapskratt som till slut tvingade mig upp från undervånngen för att möta skammen. Det var lugnt. Jävligt pinsamt men lugnt.

Sedan dess har jag faktiskt inte pratat så jättemycket med min granne. Inte så att jag har undvikit kontakt men jag har definitivt inte sökt upp tillfällen att snacka. Vi har mest morsat på håll och långsamt långsamt har minnet av det fruktansvärda bleknat bort. Tills i lördags när jag håller på att tvätta inför resan. När jag står i tvättstugan för att hänga in den sista omgången i torkskåpet så öppnas dörren och in kliver H. Det är hennes tid som just ska börja. Vi hälsar och pratar på. Om ditten och datten. Hon säger att hon brukar glömma sina tvättider, jag säger att jag är värdelös på att komma ihåg att hämta min tvätt. Då kontrar hon utan förvarning med att jag i alla fall är rätt bra på att hämta andras underkläder. Så skrattade vi. Hon hjärtligt. Jag ansträngt.

Hej då ett år av långsam skambearbetning.

måndag, december 03, 2012

En studie i flygrädsla #1

Josefine har utvecklat en enorm flygrädsla genom åren. Varken statistik eller argument imponerar. All logik är satt ur funktion. När vi gick på planet och såg folks förbeställda taxfree-påsar ligga och vänta på sätena sa hon:

– Usch, jag blir alldeles stressad när jag ser att folk beställer så mycket taxfree-sprit.
– Varför då?
– Det känns som att det blir för tungt för planet.

söndag, december 02, 2012

En svensk klassiker

Nu är allt fixat (hoppas jag). Kattvakt, lägenhetsvakt, pengaväxling, vaccinationer en masse, ekonomidränerande småinköp som innefattar allt från solskyddskrämer, magtabletter och vätskeersättningar till sommarkläder, baddito och en packning bokstavligt talat från helvetet. Resa med barn alltså. Det slutar. Aldrig. Kosta. 

Det har varit en mental prövning för mig det här. Resfebern har varit brutal den senaste veckan. För Josefine med. Hon har haft sådan flygskräck att hon inte kunnat tänka på vad vi ska hitta på när i kommer fram. Men nu har hon varit hos fabbo doktorn och fixat Stesolid, så nu har hon börjat njuta av tanken. Tror jag det. Skönt att sitta zonkad. Det går snabbare då. Men inte för mig som har ansvar för barnen. Men jag ska inte gnälla. Jag har laddat iPaden full med skit så nu är det bara en tiotimmars flygresa och en femtimmars tranfer kvar. Sedan. Nirvana. Thailand. Vi går all-in med en klassisk svennecharter så här lagom till jul. Genidrag eller vansinne. Den som lever får se.

tisdag, november 27, 2012

Extra allt om rulltrappsbytet i Skövde!

Jag har för mig att köping har utnämnts till Sveriges tråkigaste stad vid en rad tillfällen. Jag som tycker att Göteborg har ett ganska påvert utbud har nog aldrig riktigt kunnat förstå hur i i helvete stor tristessen på mindre orter kan vara. NÅGONTING finns det ju alltid att göra. Eller?

Men när jag nyligen var i Skövde över dagen insåg jag plötsligt vidden av vad händelselöshet kan göra med människor.

På tågcentralen i Skövde håller de som bäst på att byta ut den gamle rulltrappan. Big shit. Tydligen har allmänintresset värderats såpass högt att kommunpolitikerna bemödat sig att ta fram en kampanj (i alla fall minst lite skyltar och en separat webbsida) för att informera om bygget. Ifall man skulle råka vilja veta mer om det stora rulltrappsbytet. Och det vill man väl?


Nä, jag ska inte vara sådan. Egentligen tycker jag att det är lite gulligt. På riktigt. De flesta kommuner skulle göra allt för att inte väcka uppmärksamhet och undvika jobbiga frågor. Där går budgeten åt till att bespara både medborgarna och sig själva medelst mörkläggning. Men inte i Skövde. Där fixar man webbsupport och upprättar en telefonlinje. Man uppmanar folk, nästan vädjar till dem att ställa frågor och undra över saker och ting som har med stadens stolthet, rulltrappan, att göra.

Det bara måste vara unikt?

fredag, november 23, 2012

Skilda referensvärldar

Ibland uppstår ett märkligt glapp i relationen till andra människor. Som idag när jag blev varse att jag och min ad-kollega, trots att vi arbetar tillsammans, lever ganska liknande liv, gillar samma typer av tv-serier och rent logiskt sett borde ha i alla fall någorlunda synkade referensarkiv, inte alls har det.

På en sekund blev skillnaden stor som ett gap mellan två världar. Ungefär som jag föreställer mig ett första möte mellan två personer där den ena har växt upp och levt hela sitt liv i Kongo och den andra i Kungsbacka.

Vi håller på att göra en film där vi på ett kul sätt ska illustrera hög hastighet. Så vi satt och snackade när jag plötsligt kom att tänka på en scen ur Mel Brooks Star Wars-parodi "Spaceballs". Jag googlade fram klippet och sätte igång det. Jag bubblade av retrofniss. Min kollega tittar koncentrerat och i exakt den här bildrutan när Lord Dark Helmet har fällt upp sitt visir utbrister hon: "Men vänta... det här är ju inte Star Wars!"



måndag, november 19, 2012

En ny sida av språkförbistring

Tintin är inne i en spännande fas kan man säga. Förra veckan beskrev jag hur trotsen tar sig uttryck just nu. Men även hennes språk utvecklas och även om hon inte riktigt kommit dit än, att hon en riskfaktor att ta i beaktning inför vistelser ute bland folk när det gäller den konfrontativa beteendefasen (jag minns när Stella började kommentera medresenärer på spårvagnen, i affären, på kaféer etc), så kan hennes språk ändå ställa till det lite ibland. Hon är väldigt duktig och kan faktiskt uttala de flesta bokstäver ganska korrekt. Det är när det kommer till sammansättningen av meningar och enskilda ord det strular till sig lite.

Det är inte ofta jag skäms längre. Både jag och Josefine har redan genomgått den typen av stålbad och det härdar. Det lättaste sättet att undvika skammen är att spela med. Föra samtalet framåt och bara låta det hemska passera som en liten episod hur fruktansvärt det än är när ens barn kommenterar hudfärg, utseende, eller något annat som kan avvika från deras standardbild av hur saker och ting är mest. Men ibland går det inte att agera utifrån sin erfarenhet. Ibland låser det sig bara. Igår var ett sådant ibland och en föraning om att man aldrig riktigt går säker.  

Igår fyllde Stella 8 år. Vi hade kul. Åt frukost hemma, hade presentöppning och gick iväg och bowlade. På hemvägen passade vi på att äta lunch på Zenith. Stämningen var uppsluppen och lokalen var full av folk. Gott så. Vi beställer mat och barnen vill ha varsin toast. Till toasten kommer en liten grönsallad samt några skivor gurka. Tintin älskar gurka. Älskar. Men gurka är just ett sådant ord hon inte riktigt behärskar i enlighet med... ehh... konventionellt språkbruk. I stället för att som de flesta barn bara ersätta bokstaven R med J som hade resulterat i det beskedliga [gujka] så uttalar hon R:et som en slags hybrid mellan ett rullande och ett skorrande R, därtill byter hon ut G mot ett oväntat N (?) och kastar sedan om bokstäverna så att hennes uttal av Sveriges vanligast förekommande grönsak kommer ut på ett aningen mer pikant sätt.

Runka.

Jag sitter alltså på kaféet med en unge som glatt deklarerar att hon älskar runka. Men hon nöjer sig inte med att säga det en gång, vilket i bästa fall hade inneburit en sådan där glitch-effekt (som i Fight Club där Tyler Durden arbetar på en biograf och prankar publiken genom att klippa in en bildruta kuk i disneyfilmer) så att alla hade uppfattat det men inte kunnat vara säkra på att de verkligen hade hört rätt.  Här rådde inget tvivel. Som en ivrig estradpoet upprepade hon sin poäng. Jag älskar runka, jag älskar runka, titta pappa, en stor runka. Jag greps av inre panik. Även om det hela blåste över på tio femton sekunder så var det fruktansvärt att sitta där och låtsas som att det var helt normalt, vilket det ju är, men ändå inte. Så mycket komplexitet i ett enda litet jävla ord som för den ena parten betyder grönsak man skivar och för alla andra är en synonym till onani. Det kändes som att min hjärna var lågan på ett stearinljus som man blåser ut. Kvar blir bara en glödande kärna som strax slocknar lämnar en förkolnad veke. Dessutom var Josefine iväg och hämtade servetter eller något och slapp på något mirakulöst sätt undan det allra värsta och kom tillbaka precis när det hela klingade av någonstans med att Tintin vände sig mot Stella och sa att hon minsann hade en större runka än henne. Vid det laget hade jag hunnit parera alla blickar med katatoni och girigt kaffesörplande.

Det hela blåste som sagt över och när vi kom ut gjorde jag ett litet försök att bearbeta traumat med Josefine. Vi har flabbat åt det över frukostbordet åtskilliga gånger, men jag insåg plötsligt att vi har kommit dit nu, att vad som helst kan hända, var som helst och när som helst. Stella har passerat den åldern sedan länge men lämnat över uppgiften att försegla grundjobbet till sin lillasyster...

Och det har bara börjat.


fredag, november 16, 2012

Detta må vara ett ganska uttjatat humorgrepp...

Men den här gången passar det synnerligen bra:




Appropå dagishämtningar...

Jag hämtar barnen de dagar Josefine jobbar kväll vilket innebär att jag kommer dit vid halv fem. Då är jag alltid sist eller näst sist. Varje gång berättar personalen att de sista andra hämtade för ungefär en timma sedan. Hur i helvete är det möjligt så som dagens samhälle är uppbyggt kring jobb och karriärer? Jag lyfte frågan med lite kollegor och alla säger samma sak. Att de hämtar sist. Då har jag ändå ett väldigt flexibelt jobb. Alla har dåligt samvete också. Som att man är en riktig jävla pissförälder om man arbetar mer än 75%.

Förresten var det en person som påminde mig om fyraårstrotsen. Jag har alltså inget att se fram emot det närmsta året. Damn.

söndag, november 11, 2012

En faders klagan

Just nu genomgår jag och Josefine en extrem psykträning här hemma. Det är en ynnest att ha Tintin som kursledare eftersom hon har gått in i en närmast militant del av kan-själv-fasen och således är ytterst kompetent i ämnet. Jag känner hur min mentala styrka långsamt tar form, likt en skulptur som knackas ut bit för bit ur ett block granit. När det här är över kommer jag med största sannolikhet vara en tuff kaka och hårdför jävel. En tuff match till och med för människor som jobbar 9-5 med att knäcka människor, typ Guantanamopersonal och sådana där agenter som kan stirra ihjäl getter.

Jag vågar påstå att jag redan är mer härdad än ALLA människor utan barn. Jag vet att detta är information som lätt skulle kunna uppfattas som lätt provocerande av människor utan barn. Men det går ju inte att blunda för sanningen. Alla som skaffar barn kan vittna om att föräldraskapet per automatik garanterar en ganska gedigen grundutbildning i tålamod som under åren sedan växlas upp med en massa obligatoriska påbyggnadskurser (utvecklingsfaser). Den ena mer uthållighetsprövande än den andra och just nu maxar vi kan man säga.

Flera gånger varje dag uppstår situationer som är så kraftfullt intensiva att jag tror att min hjärna ska riskera att kollapsa i någon form av slaganfall. Värst är det i stressiga situationer som ofta råkar sammanfalla med hämtning och/eller lämning på dagis. Då trappas trycket i hjärnan upp något overkligt mycket och jag föreställer mig att det är som att bli fasttejpad i NASA:s g-kraftstestare på full speed.

I alla fall så kan ett kurstillfälle (hämtning) se ut som i fredags:

Jag anländer lätt stressad till dagis strax innan stängning. Tintin är på asbra humör och vi börjar friktionsfritt ta på henne ytterkläderna. Men eftersom jag vet att det är lite som att hantera en dunk nitroglycerin vid den här tiden på dagen så beter jag mig överpedagogiskt och hurtfriskt så till den milda grad att jag misstänker att personalen måste råhata mig. Allt får ta sin tid. Och det gör det. Jag beter mig som ett helt curlinglag och utbrister ett überentusiastiskt "sådärja", efter varje litet moment. "koftan på...(eoner av tid) SÅ-DÄR-JA!", "och jackan på... (eoner av tid) SÅ-DÄR-JA!". Sedan när det är dags att ta på stövlarna kommer Tintin på att vänta nu lite det här kan ju själv. På en tusendels sekund har barnet med solskenshumöret växlat karaktär och bytt ut all harmoni mot en scen av brutalt missnöje och påbörjat en motorvägsfärd mot totalt jävla kaos. Av med jackan. Av med koftan. Knapp. För. Knapp. Sedan börjas det om och jag kan se i dagislärarens ögon och på hennes stela leende att hon undrar vad i helvete vi håller på med. Men det är fredag och terrorbalansen hänger på en skör tråd. Gör jag ett fel nu så bryter helvetet lös och kulminerar i en skrikfest som riskerar att ödelägga resten av kvällen, så med all respekt – det får ta sin tid. 

Med stor koncentration och en närmast hitlersk beslutsamhet börjar Tintin ta på sig koftan igen samtidigt som hon med en kraftigt utskjutande surläpp markerar att jag gör rätt i att hålla mig jävligt passiv nu. Hela tiden gnyr hon lite lätt och trots att det kliar i fingrarna att snabba upp tempot genom att assistera henne så håller jag mina fingrar undan. Efter många om och men är hon klar med koftan. Dags för jackan. Efter att ha försökt en lång stund ber hon mig till slut att hjälpa till med dragkedjan, ett erbjudande jag blixtsnabbt nappar på och utan att tänka mig för knäpper hela. Det var fel av mig. Det borde jag vetat. Tintin ville givetvis bara ha hjälp med det allra första momentet att sätta ihop dragkedjan. Att dra upp den vill hon GIVETVIS själv göra. Nu är allt förstört. Bara att börja om. Från början. Jag rekapitulerar och låter henne ta av jackan och hänga upp den på sin krok. Koftan ska också av. Inget jävla hafsjobb här inte. Ska det göras ska det göras på riktigt.

Kofta på. Jacka på. Stövlar på. I sakta mak. Äntligen första momentet klart. Dags att ta på mössan.

Mössan åker på. Win! Sedan vill Tintin ha Uff-Uff (mjukisugglan) som sitter i hennes fack. Utan att tänka mig för plockar jag ner Uff-Uff och sätter den i händerna på Tintin. Pang. Mössan åker av och Uff-Uff ska upp i facket. Ah, det var tydligen extremviktigt att hon fick plocka ner Uff-Uff själv. Det borde jag ju ha fattat. Jag hjälper henne att sätta tillbaka Uff-Uff. Protestsången dubblar i styrka. Nu har jag gjort dubbelfel som inte kunde hålla mina klåfingrar ifrån hennes uggla vare sig på ner eller uppvägen. Nu är hela livet piss. Till slut får dagisfröken rycka in och neutralisera konflikten genom att hon sätter tillbaka Uff-Uff på sin plats. Tintin lugnar sig. Hon plockar ner Uff-Uff och jag pekar på jordgubbsmössan som ligger kvar på golvet. Tintin kommer på sig själv med att ha glömt ordningen hon ville ha så Uff-Uff åker upp i facket igen sedan tar hon på sig mössan och plockar ner Uff-Uff igen. SÅ-DÄR-JA! Dags att ta paraplyet. Fälla upp fälla ihop fälla upp fälla ihop fälla... ja ni fattar. När vi till slut kommer ut från dagis låter jag den fuktiga regnluften fylla mina lungor med några djupa inandningar. Jag känner hur veckoslutslugnet som just förintats ändå börjar gro i mig igen men det tvärdör så fort vi kommer till bilen. Paraplyet ska med in i uppfällt läge. Det går inte. Jag fäller irriterat ihop det. Tintin tittar skeptiskt på mig i en sekund innan hon formligen briserar i en skrikfest. Ett sådan fruktansvärt övergrepp. Pappa stängde plyet, pappa stängde plyet ekar det mellan husen. En sådan otrolig skitpappa.

Efter att Tintin lugnat sig och fällt upp och ner plyet ett antal gånger lägger hon till sist ner det, med visst motstånd såklart, bakom sin bilstol och börjar klättra in i bilen. Jag ser hur sätet leras ner. Allt går trögt. Tintin frustar och chostar, halkar till, börjar om, kommer inte riktigt på plats, börjar om, frustar och chostar. Jag tänker inte längre. Allt är vakuum. Jag tar ett djupt andetag och sedan sätter jag henne i stolen kopplar på bältet. Mina trummhinnor töjs ut av ljudvågen som slår mot mig. Det var INTE så här det skulle gå till enligt Tintins planer. Jag smäller igen dörren och känner en närmast extatisk njutning blixtra till inom mig när ljudmattan klipps av bildörren. Jag går långsamt långsamt runt bilen till förardörren och tänker på Louis C.K. och vilket jäva geni han är som beskrev just exakt det momentet, när man går runt bilen till förardörren, som semester. Ingenting har någonsin känts sannare.

Innan jag tar plats vid ratten passar jag på att punda tystnaden och tacka gud för att jag var så jävla briljant att jag handlade maten till kvällens middag redan igår. Hade jag behövt valla Tintin genom ett folkfyllt ICA på detta, och vetat att jag hade samma bilmoment att vänta en gång till, hade jag troligen tappat allt förstånd och försökt välta en tung hylla över mig själv i ren desperation. Eller svälja en avokado hel. Starkare än så är jag nämligen inte. Än.

Det här skulle kunna bli en roman så för att snabba upp lite byter jag tempus och sammanfattar det med att eftersom Tintins humör var ungefär lika skört som en sudansk vapenvila hann det uppstå konflikt ett par gånger till och slutligen tog det lätt femton goda minuter att komma upp i lägenheten från det att vi parkerat bilen utanför på gatan. Sedan kraschade hon i soffan och sov tungt som en spårvagnsalkis tills det var dags att nana i sängen. Så kan det vara ibland. Ganska ofta för tillfället.

Det är tur att kontrasterna är så starka för dagen efter vaknade den gladaste tjejen på jorden med ett solstrålehumör som höll i sig... tja, till efter lunch i alla fall. Då är allt förlåtet och jag tänker att hon är banne mig världens gulligaste och enklaste busfrö. Mina barn verkligen sätter guldkant på livet så jag skäms lite för att mitt tålamod är så klent. Men kärleken är total och mitt i allt det där härliga vet jag att den här trotsåldersextravaganzan dels är övergående (om än långsamt) och dels är på väg att bygga mig ett psyke som skulle kunna få Dirty Harry att bita i gräset med en blinkning. Sedan är dags för nästa kurstillfälle och jag återigen bryts ner som en menig under främlingslegionens grundträning. Så går livet på. Och det är inte så jävla dumt ändå.

tisdag, november 06, 2012

Opepp

Tillbringade tyvärr lunchen med att botanisera i i hyllorna på Biltema. Det kan vara det värsta jag har gjort. Utan att generalisera allt för mycket kan jag säga att jag inte kände någon direkt samhörighet varken med personalen eller den stora kundmassan. Som människa alltså. Jag greps av brutalångest. Energinivån var så låg i den stora plåtbyggnaden att jag bokstavligt talat kunde känna mina aniktsmuskler domna av och ge mig samma ledsna ansiktsuttryck som hos en blodhund. Blev helt matt. Det var som att jag fick punka på hela kroppen och att livsglädjen läckte ur mig som unken luft.

Vet ni, det satt människor och fikade där. I entren och utanför kassorna. Som att det är världens mest normala sak att använda dagens få ljusa timmar till att åka och köpa lågprismojänger och sedan komplettera hela upplevelsen med saggiga wienerbröd och pappmuggskaffe.

Usch.

måndag, november 05, 2012

Oss glasögonormar emellan

Nu har jag sett Åhléns-reklamen som går på tv ett flertal gånger. Varenda gång har det skavt en hel del och hur trevlig Linda Öhrström än verkar kan jag bara inte hålla käft längre. Jag måste få ventilera.

Vad i helvete är det för jävla brillor hon har på sig? Är det någon slags skämt eller? Det är det va? Annars fattar jag verkligen ingenting. Då arbetar jag ändå i en bransch (reklam) där man bokstavligt talat gjort en sport av att lägga till med ironiska hipster-accessoarer. Mustascher, inomhushalsdukar och voluminöst grovbågade glasögon (vars frekvens jag annars möjligtvis bara kan ha kommit i kontakt med när jag senast bläddrade igenom särskolesektionen i min skolkatalog från någon gång på 80-talet). Och ändå är det ingenting mot bågarna som vilar på Linda Öhrströms näsrygg. INGENTING.


Grejen är att jag inte kan se någon som helst antydan till att hon skulle vara ironisk. Jag har googlat och hittat bilder i helt andra situationer där också hon går runt med samma jävla skyltfönster i ansiktet. Det är yrkestiteln skönhetskonsult som får mig att misstänka att hon bara skojar med oss. Eller är hon så fantastiskt jävla super-edge att ingen annan i hela världen har hunnit fatta grejen eller vågar ifrågasätta hennes omdöme? För om hon verkligen på allvar tycker att de är snygga måste väl någon i hennes närhet rimligtvis ha lyft frågan varför hon har låtit specialtillverka ett par brillor av två pizzatallrikar i klarglas.

Jag kan riktigt se plotten i nästa James Bondfilm. Linda Öhrström spelar en Bondskurk som planerar att utplåna allt liv på jorden, genom att helt enkelt använda sina jätteglas till att reflektera bort allt solljus från vårt jordklot tillbaka ut i universum, så att medeltemperaturen genast sjunker till minus 5000 grader. Det finns bara en man som kan stoppa hennes ondskefulla plan. Bond. James Bond.

Alltså i egenskap av glasögonorm känner jag mig, kanske inte kränkt, men i alla fall hånad av Linda Öhrström. Det är nämligen ganska uppenbart att hon själv inte ens har något synfel, utan möjligen bär sitt moderskepp till glasögon för att skapa en slags nidbild av oss närsynta. Hur jag kommit fram till fakta i frågan? Lätt. Det existerar nämligen inte så högbrytande glas på marknaden att man ens med ett blygsamt synfel eller Banes (psykopaten i senaste Batman-filmen) nackmuskler skulle orka bära upp en så massiv glastyngd utan att riskera att riskera invalidisering på permanent basis. Verkligen dålig stil.

I ett försök att spåra varifrån hon kan ha fått tag i sina minst sagt uppseendeväckande glasögonbågar gjorde jag en bildgoogling på "jätteglasögon" och hittade den här gamla klassikern som jag vet brukade finnas i Butterick's sortiment:


Likheten är slående.

torsdag, november 01, 2012

Jaha, då var det den dagen på året igen...

Idag välkomnar jag traditionsenligt mitt 36:e levnadsår med en gammal goding:

torsdag, oktober 25, 2012

Passa er jävligt noga för Phone House på Backaplan

Känsliga läsare varnas. Det här blogginlägget kommer att innehålla scener som ingående beskriver de våldsamt koncentrerade halter av kundhat och antiservice personalen på Phone House Backaplan bemöter sina kunder med. Bloggaren tar inte ansvar för eventuell huvudvärk, ont i käkar, yrsel och annat skav som vanligen uppstår i samband med intagande av extremt provocerande information.

Det har nästan tagit en vecka för mig att hämta mig efter förra fredagens lunch då jag festade till det genom att följa med min vän O (ja, han med en minimotorcykel i bagageluckan) till Phone House som ligger beläget ute på djävulsöns stora festplats. Backaplan. O hade fått meddelande om att mobilen han lämnade in på reparation för ett tag sedan var klar för avhämtning. Gott så.

Redan när vi kliver in i butiken känner jag på mig att det inte kommer att bli ett angenämt besök. I kassan står en svanktatuerad fitnesshona och det går inte att ta miste på tröttheten i hennes ansiktsuttryck när det går upp för henne att hon inte ska komma att tjäna en enda spänn på den här kunden, eftersom det gäller ett garantiärende. Hon letar uttråkat runt i skåpen och efter en stund hittar hon fram en plastficka och häller ut den lagade mobilen på disken. O testar att sätta igång telefonen och till hans stora belåtenhet verkar den funka som den ska. Han frågar efter mobilladdaren och tillbehören eftersom han lämnade in telefonen i originalkartongen med manualer, kablar, laddare och hela faderullan. Tjejen i kassan tittar frågande på O och säger att hon inte kan hitta någon notering om att han skulle ha lämnat in laddaren. Jag ser hur O:s käkmuskler spänns innan han sakligt förklarar att så är i alla fall fallet. Den finska stämningen börjar sakta infinna sig i lokalen och jag känner själv hur min puls höjs avsevärt. Och nu börjar det bildas kö i butiken.

Efter en stunds lika tafatt som fruktlöst letande skickar butiksbiträdet slutligen  iväg ett sms till sin chef för att hon ska komma och reda upp "situationen". Innan vi vet ordet av kommer butikschefen inrusande, hon är inte otrevlig (än) men undrar i ganska stram ton vad problemet är, varpå O gör ett nytt försök att förklara att han gärna skulle vilja ha tillbaka sin laddare. Då går butikschefen i tydlig försvarsställning. Det finns inget noterat om någon laddare. För att hjälpa henne på traven förklarar O att han,  bara en liten stund efter det att han lämnat in telefonen, hade blivit uppringd av den person som tagit emot den. Personen i fråga hade plötsligt påstått att de inte hade möjlighet att förvara kartongen i butiken och hade sag att O antingen fick komma och hämta lådan pronto, eller så skulle den slängas (oklart är varför han inte hade informerat om det vid inlämningen utan väntade en halvtimme tills dess att O var på väg tillbaka till ett viktigt jobbmöte).

Här någonstans hade de flesta som representerar ett företag fattat grejen och bett så hemskt mycket om ursäkt och fixat fram en ny laddare. Men inte på Phone House på Backaplan. Istället väljer Butikschefen att gå i högljudd debatt och även lägga skulden på O. De hade minsann ringt från butiken, hade de inte det? Jo. De hade sagt att han måste hämta kartongen, hade de inte det? Jo. Men O hade sagt att han inte kunde... Spelar ingen roll. De hade informerat O om att de i så fall skulle slänga kartongen, hade de inte det? Jo. O säger att han tyckte att det var befängt men att han inte hade haft något annat val än att acceptera och säga att han i så fall skulle få klara sig utan låda. Sagt och gjort. De slängde lådan. Och laddaren. Och manualer. Och annat kablage. Fullständigt rimligt enligt den arroganta butikschefen vars norska stämma börjar kännas som en glasskärare i hjärnbarken på mig (och säkert alla andra i butiken).

O tittar på mig som för att få bekräftelse. Jag bara skakar på huvudet och säger att det låter helt vansinnigt. Han tar ett djupt andetag och försöker en gång till. Han har aldrig bett dem slänga laddaren. Det vore ju närmast debilt eftersom han självklart skulle behöva kunna ladda telefonen när den är reparerad. Allt han hade gått med på (mot sin vilja) var att de kunde slänga kartongen om det inte fanns någon möjlighet att förvara den i butiken för han skulle inte hinna hämta den samma dag. Men hade inte laddaren legat i lådan? Jo. Som han hade bett dem slänga. Nej inte bett  dem. Accepterat. Ja, men då hade han alltså varit okej med att de skulle slänga lådan. Ja. Och Då hade de gjort så. Ja, men de måste väl FÖR I HELVETE ha förstått att han inte ville att de skulle SLÄNGA HANS JÄVLA LADDARE??? Hur skulle de då kunna veta att laddaren låg i lådan han bett dem slänga? INTE BETT. ACCEPTERAT. Och de måste ju ha känt att något låg i lådan och om inte annat kontrollerat så att det inte låg något i den innan de slängde den? Nej. NEJ?? Nej. Inte om han ber dem slänga lådan nej. "MEN JAG BAD DEM INTE SLÄNGA...", försöker en utmattad O. Han tar ett djupt andetag och frågar sedan hur de ska lösa det här. Butikschefen säger att det enda hon kan göra är att ge honom en bra rabatt på en ny laddare.

Jag ser att O är röd i ansiktet och jag känner själv att adrenalinet har pumpats ut i mitt system och står mig upp i halsen. Det spänner runt tinningarna. Vid det här laget är jag både djupt imponerad över och äcklad av att O har lyckats tygla sin vrede, så till den milda grad att han inte fullkomligt ballat ur. Ett strypmord hade möjligen varit oacceptabelt men fullt förståeligt i sammanhanget. Själv hade jag sagt upp mitt förhållande till värdigt beteende och börjat gå loss på inredning, gapa, skrika och leva runt som en dåre, för att hindra min kropp att försättas i en anafylaktisk chock av bemötandet från den JÄVLA SOPAN till butikschef. Maken till servicefientlig människa har jag aldrig mött tidigare.

Så för att sammanfatta händelseförloppet:
  1. O lämnar in sin mobil i originalkartong med alla tillbehör till Phone House på Backaplan.
  2. När O är påväg tillbaka till arbetet ringer personen på Phone House, som tog emot den och säger att de inte kan förvara lådan i butiken, utan kommer slänga den om O inte kan komma och hämta den.
  3. O går motvilligt med på att de slänger lådan.
  4. Phone House slänger lådan utan att ta ut laddare etc.
  5. Butikschefen på Phone House Backaplan säger att det är O:s eget fel.
  6. O får erbjudande om att köpa (KÖPA) en ny laddare till ett förmånligt pris.
Det är lika delar beklämmande och förvånande att ett företag som lever på att sälja mobiltelefoner anser sig ha råd att behandla kunder på ett sådan nonchalant och föraktfullt sätt. Jag är förbluffad. Särskilt med tanke på hur ett företags rykte idag helt riskerar att förstöras genom negativ kritik i bloggar och sociala medier. Kanske blir det så när man pressar sin säljpersonal (källa: Dokument Inifrån) över en viss gräns? Jag vet inte. Hur som helst borde det ligga i ledningens intresse att sanera den värsta smutsen i företaget genom att skicka ut ovan nämnda butikschef i en stabil långtidsarbetslöshet.

---

För att till sist ändå ge hela historien lite balanserad kritik så löste situationen sig till slut genom att O skrev ett inlägg på Phone House Facebook-sida samtidigt som jag tjallade till Toni (ett föredöme som borde bli befordrad) via deras online-kundtjänst (ja, så upprörd var jag att jag inte kunde släppa det trots att det inte ens var mig ärendet gällde). Toni tyckte det hela lät beklagligt och erbjöd sig reda ut situationen så att O fick sin laddare. I början av veckan hörde någon form av högre chef också av sig till O och bad så mycket om ursäkt och lovade att kompensera O. Det är bra på alla sätt och vis, men reparerar tyvärr inte skadan. Så länge jag riskerar att bli bemött av sådan otrolig arrogans av deras butikspersonal kommer jag inte att sätta min fot där, och jag kommer göra allt jag kan för att ingen annan heller ska göra det. De måste jobba lite på sitt kundförakt innan jag ens överväger att välja dem när det finns så många andra ställen att köpa mobiltelefon på.

Och för all del, var inte blyga att sprida detta...

Hör upp kvinnfolk!

Nästa fredag släpper Fujitsu sin nya extra eleganta dator speciellt utvecklad för kvinnor. Ja, du läste rätt. Vilken fantastiskt bra ide. Varför har ingen tänkt på det innan undrar man ju? Men det krävs tydligen en bunt kreativa japaner för att väga upp de misstag läkemedelsindustrin gjort sig skyldiga till, genom att nästan all medicin är framtagen med utgångspunkt från den manliga delen av befolkningen. 

Fujitsu visar alltså på en enorm mognad och pionjärsanda, när de bevisligen tagit fasta på mäns och kvinnors olikheter och äntligen lanserar en sprillans ny datamaskin som ska svara upp för alla särskilda krav kvinnor ställer på teknisk utrustning. Enligt rykten ska den gå under namnet Floral Kiss. Bara en sådan sak. Den ska också komma i tre olika färger för att täcka in hela smakbredden hos kvinnsen: Elegant white, Feminine pink och Luxury brown. Visst pirrar det till? De har även tänkt på användbarheten och tänkt på att den ska vara enkel att använda med långa naglar. Men bäst av allt är att den kommer förinstallerad med mjukvara som alla kvinnor älskar och främst använder sin data till. Dagboks-, scrapbooking- och horoskopprogram.

Det enda jag kan tycka är att de tyvärr faller lite väl mycket på mållinjen (epic fail-varning) när de utelämnat sådana biologiska självklarheter som smart förvaring för sminkgrejer, inbyggd spegel samt lagt in några årgångar av brandmanskalendern och alla säsonger av Days of Our Life, Glamour och Oprah.

onsdag, oktober 24, 2012

"En go gäng #26"

Män med ett öga för god design

Tack för bilden Claes

söndag, oktober 21, 2012

Den vilda jakten på hundpattarna

Följande scen utspelades igår kring lunchtid när hela familjen kom åkande, med mig bakom ratten, ner för Djurdårdsgatan i Majorna:

Alla pratade i munnen på varandra och det är allmänt trevligt. Precis som det brukar vara. Halvvägs ner på gatan vrålar Josefine plötsligt rätt ut:

J: HERRE-GUUUUD!!
Varpå jag rycker till, och i chocken hinner tänka att nu blir vi påkörda eller utplånade i något annat hemskt trafikrelaterat trauma...

J: VILKA PATTAR den hunden hade. Såg du?
M: Eh va?
J: Ja men alltså, det var det mest groteska jag har sett. Som ett juver, med riktiga spenar. Rosa.
M: Åh, fyfan...
J: Vänd om!
M: Va?
J: Vänd om. Du måste se hundpattarna.
M: Ameh, vaffan. Nej.
S: Jooo pappa, vänd om.
T: Vänd.
J: Kom igen nu kör runt.
M: är ni helt sjuka i huvudet eller?
J, S och T i kör: Väääääänd om!!
M: Jajaja, fan vad sjukt detta är.

Sedan tar jag vänster på Amiralitetsgatan och vänster igen uppför Kommendörsgatan. Stämningen är hetsig i bilen. Josefine skrattar så att hon nästan kissar på sig och Stella och Tintin verkar tycka att detta är det festligaste som har hänt. Jag kör som en dåre. Hela vägen upp för gatan men inser att där är enkelriktat och att jag måste vända.

M: FAAAN, enkelriktat.
J: Gör det bara. Kör. Det är värt det.
M: Nej, jag måste vända.
S: Nej kom igen, gör det pappa... jag vill också se hundpattarna.
J: Hahahahahaaaaa

Vid det här laget är Stella så allierad med Josefine att hon håller med om vad som helst utan att ens veta vad det är Josefine föreslår att jag ska göra ska göra. Tintin vansinnesskrattar i baksätet och jag vänder trots protester och kör i en rasande fart ner igen för Kommendörsgatan och tar höger in på Koopmansgatan. Jag känner mig som en flyktbilsförare när jag kör som om jag hade halva poliskåren efter mig. När vi kommer fram till korsningen pekar Josefine upp för gatan och långt där uppe kan jag se att en hund och dess husse har bytt sida. Nu är goda råd dyra. Jag svänger ut och trycker plattan i botten.

J: DÄR är den, skynda dig. Du vill inte misa det här.
S: Skynda dig pappa.
M: Ja ja jag håller ju på.
J: Faaan också. De går in på gården.
S: Neeeej
T: Neeeeeeeeej.
M: Det var då satan, men de kanske bara genar!?

Jag tog höger in på Oljekvarnsgatan och körde fram till Kommendörsgatan, men varken hunden eller hundägaren kom gående. Vi hade missat vår chans och besvikelsen var total. Det var kört och det var bara att inse det faktum att dagen troligen inte skulle bjuda på någon freakshowupplevelse (utöver den som just utspelats i vår franska kombi) och gå vidare. Inte gräva ner sig. Och trots en massiv förarinsats, värdig Bullitt, i en stressituation som hade medfört ett adrenalinpåslag av guds nåde hos samtliga familjemedlemmar, så höll vi oss lugna och stack och fikade. Som om ingenting hade hänt.
 
Först idag, med lite distans till det hela inser jag hur fruktansvärt jävla skruvad hela den scenen skulle framstå om vi hade sett den i en film. Men just där och just då var det fullständigt naturligt. För hela familjen. Att unisont släppa allting och göra precis vad som helst för att få en glimt av de fantastiskt groteska hundpattarna (ett ord jag för övrigt inte ens i min vildaste fantasi skulle ha trott mig få höra komma ur Josefines mun). Det är ändå lite fint på något sätt.

fredag, oktober 19, 2012

Måns & Afrikat

Måns hälsar att han mår bättre igen. Det gör mig glad. Jag gillar Måns. Seriöst.

 Bättre, undrar ni?

Jo, så här ligger det till. Måns har varit i Afrika. Igen. Sveriges stolthet, sång- och dansmannen Måns Zelmerlöv med familj har varit och laddat batterierna i den världsdel han nu har såpass mycket historia med nu att man nästan skulle kunna drista sig till att påstå att han har sina rötter där. Den här gången var det Zambia, Botswana, Namibia som stod på menyn, och så Sydafrika såklart. Men den här gången var det varken livsglädjen eller misären som satte guldkant på semestrandet för familjen Zelmerlöv, utan en otäck jävla feber som sänkte Måns så att han fick läggas in i Malmö. Men nu är han i alla fall bättre. Så nu vet ni det.

Till dig Måns: Skönt att höra att du är på bättringsvägen, och vad är det nu man brukar säga... skånskt krut förgås inte av lite tropisk skit. High five!

Och till er andra: Vad har vi då egentligen lärt oss av det här?

1. Måns gillar verkligen Afrika och INGET stoppar honom från att åka dit gång på gång. Varken sviterna av blodiga inbördeskrig eller riskerna för mystiska insjuknanden.

2. När Måns Zelmerlöv mår dåligt tvekar Expressen inte en sekund på att avsätta lika mycket redaktionsresurser som vid mordet på Olof Palme (källa: screenshot från bild-bylinen nedan) för att säkerställa att "breaking news" av denna art får den balanserade bevakning de förtjänar.




Läs tidigare delar i följetongen Måns & Afrikat här:
Del 1 >>
Del 2 >>

torsdag, oktober 18, 2012

Avdelningen: Saker mina vänner har i bagaget

Igår efter jobbet skulle jag få skjuts hem av O (som för övrigt vill vara anonym). Innan vi hoppade in i bilen skulle han bara lägga sin väska i bagageutrymmet och det var då jag fick syn på det här:


O åker alltså omkring med en fullt fungerande men liten liten bensindriven motorcykel i bakluckan på sin bil. Absolut inget konstigt med det. Själv har jag en resesäng, en filt, en tom pet-flaska och ett bouleset i min bil.

Vad har ni för skit i bagaget?

onsdag, oktober 17, 2012

Regel nr 1: Jiddra aldrig med företag som baserar hela sin affärsidé på mens

Den 8 oktober postade britten Richard Neill följande inlägg på Bodyforms (Libresse) facebook-vägg:


Och igår kom svaret:




Tipstack: Familjen Nordstierna

Parkeringsgudarna är med mig

Det började i fredags eftermiddag. Fredagar är den absolut värsta parkeringsdagen. Då är folk som galna. De slutar tidigare bara för att hinna hem och knipa en bra plats som de sedan kan sitta och tjuvhålla på hela helgen. Kommer man körande efter kl 16 på en fredag är det per definition lögn i helvetet att lyckas få en plats inom rimlig radie.

Men just denna fredagen hände det som aldrig händer. Jag kom körande vid 17.40-snåret, lätt stressad och våldsamt uppgiven på grund av att jag tillbringat en smärre evighet på, butiken med den i vårt universum sävligaste kassapersonal Coop Extra vid Eriksberg. Bara för att jag lovat att inhandla en vital ingrediens till fredagens Flygande Jakob. Bacon. Som för övrigt alltid är en vital ingrediens. När jag kommer fram till min gata svänger jag slentrianmässigt in, trots att jag vet att chansen att plocka en parkeringsficka vid det laget är mindre än att plocka passionsfrukt på Sydpolen.

Den lyste som en hägring. Längre ner på gatan tyckte jag ana ett litet litet tomrum. Kunde det vara så att... nä, jag har blivit lurad för många gånger för att våga tro. Känt pulsen höjas och hoppet infinna sig för att när jag väl kommer fram se en Smart, Ford Ka, Nissan Micra, Fiat Punto eller någon annan äcklig liten pissbil stå där och förstöra min dag. Men ändå. Det såg banne mig tomt ut på en plats alldeles utanför min port.

Plötsligt såg jag ur en bil kom inkörande på gatan från motsatt riktning och dess strålkastarljus fungerade som luktsalt på min begynnande helgkoma. Stressen infann sig direkt, som ett hårt slag i solarplexus, och jag förstod att det var nu eller aldrig. Sanningens ögonblick var inne och jag insåg att jag faktiskt hade ett, om än bara mikroskopiskt, så ändå ett övertag, eftersom jag redan hade svängt in på gatan. Föraren i bilen mittemot måste ha insett samma sak i samma sekund för som på signal höjdes hans strålkastarljus vilket innebar att han också tryckte plattan i botten. Platsen var verkligen ledig. Det var ingen synvilla. Jag kände hur adrenalinet pumpades ut som om jag injicerade heroin rakt in i hjärtat med en brandslang. Det var ett chicken race som skulle gå till historien. Där och då kände jag att jag var beredd att dö för den platsen. När vi båda var tillräckligt nära att påbörja inkörningen släppte jag på gasen och vann hela kalaset med den minimala marginalen att parkeringsrutornas vita linjer var vinklade till min favör.

När jag slutligen svängde in mötte jag blicken på den andre föraren, en man jag kände igen som en av V70-männen från någon av gårdarna där jag bor. Jag gjorde mitt yttersta för att inte bryta ut i ett vansinnigt vinnarflabb och lyckades ända tills jag hörde hur han rusade sin motorn och i vredesmod försvann upp längs gatan. Åh, den känslan. Njutningen var fullkomlig. Att lyckas knipa en parkeringsplats är sexigt i sig. Att sno den framför näshåren på en V70-granne är en massiv extas. Som att stimulera en hypererogen zon. Där satt jag i bilen och kände hur det bubblade inom mig. Jag utstötte ett ovärdigt segertjut samtidigt som jag frenetiskt trummade med händerna på ratten.

Vilken jävla kickstart på helgen.

Redan dagen efter utspelades ett lugnare men nästan liknande scenario när jag var tvungen att åka till systembolaget för att hinna lägga vantarna på en flaska rött. När jag kom tillbaka fanns en ledig plats och jag tog för mig precis före bakomliggande bil. Och på söndagskvällen när vi kom hem efter en middag stod den sista platsen på andra sidan huset, där det normalt ALDRIG finns en ledig plats, och väntade på oss.

Snacka om att ha parkeringsgudarna på sin sida.

onsdag, oktober 10, 2012

I vetenskapens namn är (nästan) allt tillåtet

Jag gjorde det. Efter moget övervägande tog jag mod till mig och kastade mig ut i vetenskapens förunderliga värld. Jag har genomfört det superavancerade och mycket riskabla experimentet jag talade för några inlägg sedan. Detta trots att ett flertal ledande forskare vid CERN-laboratoriet har hört av sig och uttryckligen avrått mig från att gå vidare med ett så oprövat och kontroversiellt metafysiskt experiment som att köra världens tjockaste gangster Victor Joseph Espinoza genom Fatbooth-appen. Det har skapat stor oro runt om i världen eftersom ingen har kunnat förutse resultatet. Det har talats om att krafter som får Stephen Hawkings svarta hål att framstå skrattretande skulle kunna sättas i rullning. Jag, rent teoretiskt skulle ju i princip vad som helst kunna hända. Men någon måste ju våga tänja gränser också och varför ska inte jag vara den någon?

Så... Fuck art. Lets do some science:


Hemligheten bakom experimentet är i grund och botten rätt simpel: E=mc²+Fatbooth©

Jag har alltså använt mig av en modifierad version av Einsteins gamla relativitetsteoriformel E=mc², som anger relationen mellan energin (E) hos Espinozas kropp, och dess massa (m), med hjälp av ljushastigheten i vakuum i kvadrat (c²) och slutligen adderat lite klassisk Fatboothmagi.


1. Jag började alltså plocka fram Victor Joseph Espinozas odödliga mugshot (redan en modern klassiker) där han ser ut att ha svalt en hel back med Skogaholmslimpor.

2. Jag startade mirakelmaskinen Fatbooth i min mobil, laddade in bilden och körde igång själva tjockifieringsprocessen. Ett matematiskt hästjobb. Jag kände hur luren frustade av ansträngning och hur dess processor började gå på högvarv. Den svettades, precis som man gör efter en brutal kalorikoma. Spänningen var olidlig.

3. Men till slut presenterades resultatet:


Resultat: En go gäng Sannfinländare.

Förbluffad av min upptäckt provade jag igen... och igen... och igen. Varje gång en ny Sannfinländare. Mycket förvånande, men så är det ju med vetenskapen ibland. Den kan gäcka en till förbannelse.

tisdag, oktober 09, 2012

Epic retardness

Det är verkligen lustigt att vissa människor blir så himla till sig i brallan när man reagerar på uppenbar idioti att de bara måste komma på något för att kväsa en. Det är nästan ännu lustigare att  utgångspunkten för deras försök till smädelse nästan alltid bottnar i någon slags beklagande över att man är för politiskt korrekt eller moraliserar. Trots att de inte ens är kapabla till att förstå innebörden av begreppen så är det värsta de kan komma på. Brrr... jag ryser, vilken förolämpning.

I förra inläggets kommentarsfält fick jag plötsligt erfara prov på så otroligt koncentrerad nivå av utvecklingsstörning att jag vill ägna ett alldeles eget inlägg åt det.

Låt mig presentera:

Stina sa... 
Usch och fy för denna jäkla fruktansvärt rädda PK-hållningen du kör nu Mr M! Så länge ni PK-töntar från majorna och liknande söderkisar orkar hålla på och tro att någon i dagens samhälle någonsin menar något rastistiskt med att kalla någon för neger, svartskalle, guling, viting eller what so ever... Näää gå och göm er tills vi alla förstår att det är helt OK att vara t.ex. "svarting",hade gärna varit det själv by nature så hade jag sluppit att sola. FATTA någon gång att svarting, neger, indian, vit är olika hudtyper - inget annat. Det ska inte finnas något fult i negerordert. Helt galet att jag ska behöva förklara det för er barn här! Usch och fy igen! 

---

bloggare på icedaniel.se sa... 
Fan vilken skön moralblogg. Ord sån inte bör användas är givetvis svarting. Men att alltid märka ord hela tiden och förstora upp allting. Visst ska man vårda sitt språk i offentliga sammanhang, men man kan också tagga ner lite. Vissa påstår ju att viklök borde byta namn men det skiter jag i om det heter viklök eller inte. Ber Bosse om ursäkt och lovar att inte använda sån ord på läktaren så är väl det ok. Eller ?

 ---

Anonym sa... 
Nästa gång man möter Bosse på stan kan man ju säga "bög" till honom. Det är inte nedsättande i min mening. Dessutom är han ju homosexuell. Han har ju haft ihop det med han Svan som har gester med gäster. Bra skrivet för övrigt.

---

Sluta dalta med Bo Hansson

Kollade in Jenny Strömstedts pratshow igår kväll. Det vara egentligen uppföljningen av hennes lilla "konflikt" med Pelle Hellström från Nordpolen som drog. Det var för övrigt ganska kul. Störde mig inte alls på honom längre. Tvärtom. Nästan.

I alla fall var en av programpunkterna Bo Hanssons omtalade lilla fadäs häromdagen, då han råkade hamna i radiosportens sändning av en match mellan AIK–Gefle när han utbrast: "Inte en svarting till", syftandes på AIK:s Kwame Karikari som blev inbytt.

Jag gned händerna och tänkte helt allvarligt att det skulle bli kul att få vara med och uppleva hedersgästen Jan Guillou våldföra sig verbalt på den gamle fossilen. Upplevelsen uteblev. Kapitalt. Alla tillfrågade i programmet var av åsikten att det gjordes för stor sak av en petitess. Det är beklämmande men Bo Hanssons rasism skrattades mer eller mindre bort som en åldermans senilsvammel. Jan Guillou använde till och med Bo Hanssons egna argument för att tona ned det hela. Att han är så in i helvete gammal att han förhåller sig till orden på ett helt annat sätt än vad som är brukligt. Det är något man måste ha överseende med. Det var ju faktisk ok att använda svarting när Bo Hansson var ung och nu så här på ålderns höst känns det inte riktigt rimligt att begära att han ska behöva anpassa sig.

Med Bo Hanssons logik skulle Statens institut för rasbiologi fortfarande ha existensberättigande.

Bo hanssons egna ord:
– Jag är så gammal så jag har en annan bakgrund med sådana här ord. För mig är svarting inget nedsättande. Jag kan säga guling om en kines, jag skulle kunna säga jävla viting också. För mig är det mest en beskrivning.

Men det håller inte riktigt. Inte på långa vägar faktiskt. Om han nu hade varit så omedveten om att det han sa var rasistiskt hade han kunnat be om ursäkt. Då hade det troligen slutat där. Men på frågan om han såhär i efterhand ångrar sitt uttalande säger han:

– Jag ångrar förstås att det gick ut. Hade jag vetat det hade jag inte sagt det. Men jag visste inte om det.

Alltså. Varför daltas det så förbannat med Bo Hansson? Vad har han gjort för att förtjäna någon sorts diplomatisk immunitet när det kommer till hur man förhåller sig till samhället i övrigt? Varför är han så omhuldad att så många offentliga personer försöker vifta bort hans ganska så uppenbart rasistiska uttalande? Det är smått anmärkningsvärt kan jag tycka.

Jag är själv född både före barnaga förbjöds och medan homosexualitet fortfarande klassificerades som en sjukdom. Jag har dock svårt att se mig själv eller någon annan från min generation använda det som argument för att i framtiden börja prygla mina barn eller demonstrera mot samkönade äktenskap. Tiderna förändras och så bör även människor. Jag menar, om Bo Hansson är så jävla gammal att han  har svårt att anpassa sig i takt med hur samhället i stort förändras, om det är hans ålder som gör honom totalt oförmögen att bete på ett värdigt sätt eller att ens förstå att han faktiskt är ute och cyklar här. Då kanske det vore en god idé att omyndigförklara honom. Först då kanske han kan friskrivas sitt förbannade ansvar som medborgare och människa när han beter sig som en rasist och jävla idiotjävel.

Jag förstår och håller till viss del med om att det kanske inte är helt balanserat att blåsa upp en gammal stofils privata åsikter i varenda tidning. Men den saken förändras helt när en rad personer går ut och tar honom i försvar och försöker att tona ned det uppenbart rasistiska i hans uttalande. Då blir det konsekvens.

måndag, oktober 08, 2012

En liten fundering bara...

Det finns ju ett ordspråk som lyder: "Fat people are hard to kidnap". Men det verkar inte helt smidigt att väga 200 pannor och ge sig in i kidnappningsbranschen heller.


Såg ett mugshot på mannen som i Aftonbladet refereras till som 200-kilosmannen och beskrivs som gangster, Victor Joseph Espinoza. Han greps när han försökte "kidnappa" en 10-årig kille. Fräscht. Tydligen var det tack vare polisens infraröda kameror man upptäckte honom. Men frågan är om de verkligen behöver använda sån CSI-skit när man jagar en kille med en haka så matig att den troligen syns från månen med en sketen teaterkikare. Dessutom säger ju lagen om alltings rimlighet att en kille med sådan volym bör ligga och trycka inom en hundrametersradie.

Hur som helst, jag tittade på bilden och förbluffades över hans fetma. Sedan började jag fundera lite. Jag undrar verkligen hur Victor Joseph Espinoza skulle se ut om han testade den roliga appen Fatbooth? Alltså på riktigt. Klarar appen sådan extremfetma eller kollapsar den? Jag tänker att hans ehhh... dubbelhaka, kanske tar ut sig själv och neutraliseras helt av någon slags meta-lag. Kanske uppstår ett helt parallellt universum.

Fan, nu har jag fått det på hjärnan så nu måste jag nästan veta.