Just nu genomgår jag och
Josefine en extrem psykträning här hemma. Det är en ynnest att ha Tintin som kursledare eftersom hon har gått in i en närmast militant del av
kan-själv-fasen och således är ytterst kompetent i ämnet. Jag känner hur min mentala styrka långsamt tar form, likt en skulptur som knackas ut bit för bit ur ett block granit. När det här är över kommer jag med största sannolikhet vara en tuff kaka och hårdför jävel. En tuff match till och med för människor som jobbar 9-5 med att knäcka människor, typ Guantanamopersonal och sådana där agenter som kan stirra ihjäl getter.
Jag vågar påstå att jag redan är mer härdad än ALLA människor utan barn. Jag vet att detta är information som lätt skulle kunna uppfattas som lätt provocerande av människor utan barn. Men det går ju inte att blunda för sanningen. Alla som skaffar barn kan vittna om att föräldraskapet per automatik garanterar en ganska gedigen grundutbildning i tålamod som under åren sedan växlas upp med en massa obligatoriska påbyggnadskurser (utvecklingsfaser). Den ena mer uthållighetsprövande än den andra och just nu maxar vi kan man säga.
Flera gånger varje dag uppstår situationer som är så kraftfullt intensiva att jag tror att min hjärna ska riskera att kollapsa i någon form av slaganfall. Värst är det i stressiga situationer som ofta råkar sammanfalla med hämtning och/eller lämning på dagis. Då trappas trycket i hjärnan upp något overkligt mycket och jag föreställer mig att det är som att bli fasttejpad i NASA:s g-kraftstestare på full speed.
I alla fall så kan ett kurstillfälle (hämtning) se ut som i fredags:
Jag anländer lätt stressad till dagis strax innan stängning. Tintin är på asbra humör och vi börjar friktionsfritt ta på henne ytterkläderna. Men eftersom jag vet att det är lite som att hantera en dunk nitroglycerin vid den här tiden på dagen så beter jag mig överpedagogiskt och hurtfriskt så till den milda grad att jag misstänker att personalen måste råhata mig. Allt får ta sin tid. Och det gör det. Jag beter mig som ett helt curlinglag och utbrister ett überentusiastiskt "sådärja", efter varje litet moment.
"koftan på...(eoner av tid) SÅ-DÄR-JA!",
"och jackan på... (eoner av tid) SÅ-DÄR-JA!". Sedan när det är dags att ta på stövlarna kommer Tintin på att vänta nu lite det här kan ju själv. På en tusendels sekund har barnet med solskenshumöret växlat karaktär och bytt ut all harmoni mot en scen av brutalt missnöje och påbörjat en motorvägsfärd mot totalt jävla kaos. Av med jackan. Av med koftan. Knapp. För. Knapp. Sedan börjas det om och jag kan se i dagislärarens ögon och på hennes stela leende att hon undrar vad i helvete vi håller på med. Men det är fredag och terrorbalansen hänger på en skör tråd. Gör jag ett fel nu så bryter helvetet lös och kulminerar i en skrikfest som riskerar att ödelägga resten av kvällen, så med all respekt – det får ta sin tid.
Med stor koncentration och en närmast hitlersk beslutsamhet börjar Tintin ta på sig koftan igen samtidigt som hon med en kraftigt utskjutande surläpp markerar att jag gör rätt i att hålla mig jävligt passiv nu. Hela tiden gnyr hon lite lätt och trots att det kliar i fingrarna att snabba upp tempot genom att assistera henne så håller jag mina fingrar undan. Efter många om och men är hon klar med koftan. Dags för jackan. Efter att ha försökt en lång stund ber hon mig till slut att hjälpa till med dragkedjan, ett erbjudande jag blixtsnabbt nappar på och utan att tänka mig för knäpper hela. Det var fel av mig. Det borde jag vetat. Tintin ville givetvis bara ha hjälp med det allra första momentet att sätta ihop dragkedjan. Att dra upp den vill hon GIVETVIS själv göra. Nu är allt förstört. Bara att börja om. Från början. Jag rekapitulerar och låter henne ta av jackan och hänga upp den på sin krok. Koftan ska också av. Inget jävla hafsjobb här inte. Ska det göras ska det göras på riktigt.
Kofta på. Jacka på. Stövlar på. I sakta mak. Äntligen första momentet klart. Dags att ta på mössan.
Mössan åker på. Win! Sedan vill Tintin ha Uff-Uff (mjukisugglan) som sitter i hennes fack. Utan att tänka mig för plockar jag ner Uff-Uff och sätter den i händerna på Tintin. Pang. Mössan åker av och Uff-Uff ska upp i facket. Ah, det var tydligen extremviktigt att hon fick plocka ner Uff-Uff själv. Det borde jag ju ha fattat. Jag hjälper henne att sätta tillbaka Uff-Uff. Protestsången dubblar i styrka. Nu har jag gjort dubbelfel som inte kunde hålla mina klåfingrar ifrån hennes uggla vare sig på ner eller uppvägen. Nu är hela livet piss. Till slut får dagisfröken rycka in och neutralisera konflikten genom att hon sätter tillbaka Uff-Uff på sin plats. Tintin lugnar sig. Hon plockar ner Uff-Uff och jag pekar på jordgubbsmössan som ligger kvar på golvet. Tintin kommer på sig själv med att ha glömt ordningen hon ville ha så Uff-Uff åker upp i facket igen sedan tar hon på sig mössan och plockar ner Uff-Uff igen. SÅ-DÄR-JA! Dags att ta paraplyet. Fälla upp fälla ihop fälla upp fälla ihop fälla... ja ni fattar. När vi till slut kommer ut från dagis låter jag den fuktiga regnluften fylla mina lungor med några djupa inandningar. Jag känner hur veckoslutslugnet som just förintats ändå börjar gro i mig igen men det tvärdör så fort vi kommer till bilen. Paraplyet ska med in i uppfällt läge. Det går inte. Jag fäller irriterat ihop det. Tintin tittar skeptiskt på mig i en sekund innan hon formligen briserar i en skrikfest. Ett sådan fruktansvärt övergrepp. Pappa stängde plyet, pappa stängde plyet ekar det mellan husen. En sådan otrolig skitpappa.
Efter att Tintin lugnat sig och fällt upp och ner plyet ett antal gånger lägger hon till sist ner det, med visst motstånd såklart, bakom sin bilstol och börjar klättra in i bilen. Jag ser hur sätet leras ner. Allt går trögt. Tintin frustar och chostar, halkar till, börjar om, kommer inte riktigt på plats, börjar om, frustar och chostar. Jag tänker inte längre. Allt är vakuum. Jag tar ett djupt andetag och sedan sätter jag henne i stolen kopplar på bältet. Mina trummhinnor töjs ut av ljudvågen som slår mot mig. Det var INTE så här det skulle gå till enligt Tintins planer. Jag smäller igen dörren och känner en närmast extatisk njutning blixtra till inom mig när ljudmattan klipps av bildörren. Jag går långsamt långsamt runt bilen till förardörren och tänker på Louis C.K. och vilket jäva geni han är som beskrev just exakt det momentet, när man går runt bilen till förardörren, som semester. Ingenting har någonsin känts sannare.
Innan jag tar plats vid ratten passar jag på att punda tystnaden och tacka gud för att jag var så jävla briljant att jag handlade maten till kvällens middag redan igår. Hade jag behövt valla Tintin genom ett folkfyllt ICA på detta, och vetat att jag hade samma bilmoment att vänta en gång till, hade jag troligen tappat allt förstånd och försökt välta en tung hylla över mig själv i ren desperation. Eller svälja en avokado hel. Starkare än så är jag nämligen inte. Än.
Det här skulle kunna bli en roman så för att snabba upp lite byter jag tempus och sammanfattar det med att eftersom Tintins humör var ungefär lika skört som en sudansk vapenvila hann det uppstå konflikt ett par gånger till och slutligen tog det lätt femton goda minuter att komma upp i lägenheten från det att vi parkerat bilen utanför på gatan. Sedan kraschade hon i soffan och sov tungt som en spårvagnsalkis tills det var dags att nana i sängen. Så kan det vara ibland. Ganska ofta för tillfället.
Det är tur att kontrasterna är så starka för dagen efter vaknade den gladaste tjejen på jorden med ett solstrålehumör som höll i sig... tja, till efter lunch i alla fall. Då är allt förlåtet och jag tänker att hon är banne mig världens gulligaste och enklaste busfrö. Mina barn verkligen sätter guldkant på livet så jag skäms lite för att mitt tålamod är så klent. Men kärleken är total och mitt i allt det där härliga vet jag att den här trotsåldersextravaganzan dels är övergående (om än långsamt) och dels är på väg att bygga mig ett psyke som skulle kunna få Dirty Harry att bita i gräset med en blinkning. Sedan är dags för nästa kurstillfälle och jag återigen bryts ner som en menig under främlingslegionens grundträning. Så går livet på. Och det är inte så jävla dumt ändå.