I förrgår var vi på snorkelutflykt till en "paradis-ö" som heter Koh Rok. Både det dummaste och det bästa vi gjort på den här resan. Bästa för att jag hade glömt hur coolt det är att få tjuvkika in i korallrevens färgsprakande och psykadeliska värld. Sämst för att Josefine först på båten köämmer ur sig att hon är skräckslagen inför att färdas med speedboat på öppet hav, för att Tintin blev brutalt sjösjuk innan vi lämnat vår egen ö och spydde tolv gånger innan det var dags att kliva i land på Koh Rok. Stella började tjura när det visade sig vara för höga vågor och hårda underströmmar för att jag skulle känna mig bekväm med att ha med henne i vattnet. Jag paddlade runt lite menlöst och njöt noll av skådespelet under ytan. Så jag klättrade upp i båten igen efter knappt tio minuter.
Jag försökte prata med Josefine som vid det laget var så illamående att hon börjat fantisera om att hyra helikopter för att ta oss därifrån. Hon var omunter minst sagt och jag fick för mig att hon hatade mig och tyckte att allt var mitt fel. fast det inte alls var det. Alla andra i båten (inklusive de muntra thailändare som körde båten) undrade nog vad fan vi hade där att göra. Vi var enda barnfamiljen och i mina tankar förbannade jag den lille thaikillen som krängde på oss resan som en toppenaktivitet för barnfamiljer (även om han inte uttryckligen inkluderade sjösjuka, sura och icke simkunniga barn. Resten av sällskapet bestod av en yster samling backpackertyper. Några fransmän, britter och ett och annat tyskt par. Stämningen var minst sagt tryckt i båten. För att inte säga raffinerat finsk. Jag lekte kort med tanken att knuffa av thaikillarna när alla andra var i vattnet och bara dra. Inte en nobelvinnartanke kanske men det kändes lockande just då.
Efter vad som kändes som en evighet var det dags att kliva iland på ön. Efter en spartansk lunch och lite uppståndelse kring en varan som strök omkring äntrade vi vattnet och stranden. Plötsligt var det värt lidandet. Detta tyckte även barnen. Vi snorklade och barnen lekte i timmar. På väg hem stannade vi på ett ställe till. Barnen stannade i båten och fick hjälpa till att mata fiskarna med banan medan jag och Josefine snorklade. Med oss hem fick vi ett minne för livet och en massa helvetiskt kliande myggbett.
2 kommentarer:
Inga tigermyggor med denguefeber och sånt hoppas jag!
Nilla: det hoppas inte jag heller... Denguenånting låter obehagligt.
Skicka en kommentar