Röris

Hittade en skön rörläggare på veteranpoolen. En riktig räv som inte har nåt emot att jobba helg. Skulle tippa att han lever i exil från knivsöder. Han bär en finsk spritbusekätting runt halsen och kallar mig kisen. Inte på det dåliga sättet. Det får mig att känna mig ung. Han pladdrar konstant och säger att jag ska ta det isigt hela tiden. När jag lämnade lägenheten ropade han morsning korsning, helt ironibefriat. Så jävla mäktigt. Så jävla äkta.

No one's like to party like i party hardy...

Så jävla briljant... och kul.

En magsjuka senare

Så här i efterhand kan jag nästan skratta åt det smått ironiska i att jag i söndags kväll skrev ett inlägg där jag beklagade mig över en helvetesnatt. Med tanke på att söndagsnatten bjöd på ett insjuknande i en hejdundrans magsjuka. Jag skulle kunna vara detaljerad angående min lösaktiga röv, men för allas trevnad låter jag bli.

Sagan om när den tappre mannen fick lida helvetets alla kval

04.15 ljuder ett illvrål ut över Majorna. En katt(jävel) har just väckt sin husse genom att ta sin lilla äckliga tass och välta ner ett stort glas iskallt vatten, med precision, rakt ner mellan skinkorna på honom. Vi snackar 40 cl isvatten som snabbt breder ut sig som en sjö av kiss i en sängvätarbäddd. Chocken är total, vreden analkande. Den förvirrade mannen ruskar i sin sambo (som tror att skriket var "ännu ett överdrivet utspel") förklarar det fruktansvärda och förväntar sig medlidande. Istället blir mannen tillsagd att skärpa sig, lägga en filt över vattenfläcken och lägga sig igen. Frasen, du är väl vuxen för fan, uttalas. Mannen biter ihop och ber sin sambo i lugn ton att känna på fläcken. Då först förstår hon.

Mannen går med iskalla skinkor och ett förkrymt scrotum till garderoben och rotar fram ett stort badlakan samt ett täcke, lägger dem över fläcken, hämtar ytterligare ett täcke och lägger sig igen och försöker somna ifrån sin nya vilopuls på 220 bpm. Det går dåligt. Känslan av att ha blivit skändad av sin katt moler i huvudet på honom.

Desutom visar det sig att katten har blivit lite hungrig av all uppståndelse och börjar knapra torrfoder med samma ljudlighet som en stenkross maler ner block av gråsten till grus. Som lök på laxen börjar mannens sambo hosta en vedervärdigt hög hosta (det utan konkurrens värsta ljudet mannen vet). I rummet intill börjar även den lilla dottern att vakna till och när mannen tittar på klockan visar den plötsligt 05.59. En minut senare stämmer ljudet av barnaskrik in och kompletterar den sinnesförsvagande symfonin av vrålhosta och högljutt torrfoderknaster på ett pikant vis. Mannen känner att det hade varit skönt att bryta ihop och börja snorgråta men låter av oklar anledning bli. Efter blöjbyte och välling ligger dottern åter i sin säng, varpå mannen tar tillfället i akt att gå på toaletten. Utan att tända orienterar han sig likt en ninja genom övervåningen som är täckt av byggmaterial och diverse luriga hinder. När han väl kliver in i badrummet känner han något mjukt och blött mellan sin fotsula och mosaikgolvet. Bajs eller kräks, bajs eller kräks, hinner passera mannens tankecentrum, innan glimtändaren kickar igång lysröret och han med äckel möter svaret, med samma spänning som en livstrött pensionär möter innehållet i Bingolottos hemliga lådor. Kräks. Katten vs. Husse 2-0.

Mannen drar en djup suck. Utan att i rent ursinne gå loss och slå sönder all inrednig på toaletten, vilket hade varit den mest naturliga reaktionen vid det här laget, tvättar han i lugn och ro av sin fot och tvättar bort den lilla kattspyan som är snyggt placerad rakt under handfatet.

Väl tillbaka i sängen tittar den tappre mannen på klockan som nu hunnit bli 07.05. Dottern har somnat om, så även hans sambo som dessutom har slutat hosta. Ett lugn råder i lägenheten och mannen kryper till kojs i hopp om att få en liten stund sömn innan det är dags att gå upp och möta soluppgången med sina alldeles för osövda ögon. Då hör han hur den ena katten börjar krafsar på garderobsdörren och därmed framkallar ett av mannens absoluta hatljud. Mannen känner hur hjärnpulsådern är nära att brista ut i en bastant stroke, och skrikväser fram en fattwa om ond bråd död för kattskrället i fråga. Stressnivån är nu såpass hög att man kan utvinna atomkraft ur den passiva aggressivitet som uppstår i energifältet runt mannen. Katten verkar förstå allvaret och går och lägger sig. Mannen börjar så sakta slappna av. Så mycket man kan slappna av när man känner att kallt vatten sakta börjar läcka igenom underlaget man sover på. Han tittar en sista gång på klockan som nu visar 07.50. Mannen somnar. Tio minuter senare har dottern sovit färdigt och det är dags att vakna och gå upp.

Tatueringstankar

Har gått i tatueringstankar på sistone. Det gör jag då och då. Jag har vacklat så mycket i mellan olika motiv genom åren att jag har lovat mig själv att inte vara för impulsiv. Min senaste tanke som jag tror att jag inte skulle ångra är att göra en skrivmaskin. En gammal Olympia på underarmen eller nåt...

Men så fick jag syn på den här:



Som tagen rätt ur random roman av Hans Gunnnarsson. Jag blir så nyfiken på ägaren. Jag har sett människor tatuera in sådant som ligger dem extra varmt om hjärtat förr. Men hur mycket älskar man inte att parkera röven i sin snurrfåtölj om man tatuerar in den. Med fotpall och allt. Mäktigt.

Semmelmannen

En god vän till mig har äntligen gjort slag i saken och startat en semmeltestarblogg som är fullkomligt delikat i sin briljans. Hans identitet är ännu okänd för de flesta, bara ett fåtal är invigda i hans hemlighet, men precis som sin blogg rör han sig över Stockholm under namnet "Semmelmannen". Han är semmelrikets egen Bruce Wayne som med rättvisan (och en slynig plånbok) som enda medel är på jakt efter den perfekta temlan. Typ.



Från den 1:e februari ända till självaste fettisdagen kommer han testa minst en semla om dagen och recensera den. Seriöst, detta är ta mig fan ett av de bästa initiativ jag har hört talas om. Särskilt i tider som dessa när det stökas, bråkas och lids så förbannat runt om på klotet. Jag förklarade genast att jag var avundsjuk på hans skapelse och tjatade om att få hans välsignelse att öppna filial i 031-området. Om allt går som det ska kan jag komma att starta upp göteborgskontoret redan nästa år, och vem vet, kanske kommer Semmelmannens imperium ha biffat upp sig och blivit rikstäckande om några år. Semlornas egen Guide Michelin. Man kan alltid drömma.

Nåväl, nu handlar det om originalet.

Semmelmannen är den enskilt roligaste entusiastblogg jag har läst. Jag älskar själv semlor och känner både vördnad och stor respekt för detta bakverks gudomliga skapelse. Ofta kan jag drömma återkommande gräddiga semmeldrömmar, redan från säsongsavslut till försäsongen. Ändå kan jag inte låta bli att skratta så att det nästan kommer kiss när jag läser Semmelmannens alldeles underbara formuleringar och detaljnörderi. Den bästa humorn är ofta sprungen ur det djupaste allvar. Glöm aldrig det.

Nu ska jag sluta tjata och låta er njuta. Läs semmelmannen här. Det kan vara det bästa beslut ni tar i hela ert liv.

Skönt är att bli förvånad

Det är så otroligt skönt att bli förvånad. Det blir jag inte särskilt ofta nuförtiden. Jag har liksom vant mig vid världens vansinne vid det här laget. Vant mig vid att tugga, svälja och glömma så fort jag slår upp en tidning, och det sämsta mänskligheten har att erbjuda skyfflas rakt ner i halsen på mig. Jag har till och med lärt mig slappna av när Peter Settman sätter igång att fista mig, när allt jag vill är att koppla av framför tv:n.

Men när jag såg Dressmans nya Rolling Stones-kampanj blev jag faktiskt paff på riktigt. Så in i helvete sjukt men fantastiskt roligt på samma gång. Den som lyckades signa rättigheterna kommer ju gå till historien som personen som lyckades knäcka de gamla rockrävarnas varumärke en gång för alla. Varken pedofilskandaler, överdoser eller ens ålderdom har ju lyckats rå på dem hittills. Men så plötsligt, från ingenstans, kommer Dressman in på arenan och klyver gobbajävlarna som fuktig furu.

Fatta hur många medelålders män som knappt vågat drömma om att slippa lös ur sina strykfria byxor och ribbstickade tröjor av egyptisk bomull, som plötsligt fått ett alibi för att våga bli lite "rockiga". Och så kommer deras modeleverantör nummer ett och dukar upp till köpfest. Bara sådär. Grattis Sverige!

Dessutom har de som alltid lyckats få till en riktigt schysst Ullared-patina på samtliga tryck. Ett konstsycke i sig. Det hela är våldsamt genialt. De kommer givetvis sälja grossvis med t-shirts till sin målgrupp (män som gett upp) och i samma veva tokdöda all annan konkurrens.

Ingen kommer någonsin vilja riskera att få frågan om man köpt sin bandtröja på Dressman. Saker som bär muntrycket kommer inte ens duga till att elda med utanför Dressmans kundgrupp (som för övrigt kommer att fyllas på underifrån i all evighet). Det är bara att applådera. Dressman har troligen lagt grunden för ett vattentätt monopol på Rolling Stones-merchandise från nu.

The botten is nådd

Igår när vi kom hem efter att ha varit ute en sväng, stod jag och muttrade medan jag grävde i fickan efter dörrnycklarna. Jag gruvande mig ljudligt inför att behöva möta lukten av den förhatliga kattlådan i hallen. Den nya kattmaten har nämligen fuckat upp de små livens tarmflora såpass att de har utvecklat en massiv produktionslinje för ett nytt aggressivt C-stridsmedel på kuppen.

Ivrigt rusade S:et in först för att säkra. Väl inne utbrast hon förtjust: "Näe pappa, det luktar inte bajs... Det luktar bara skräp".

Jag tittade på J och kände hur tröttheten grep tag om mig igen. Man vet att man har nått en slags bottennivå när familjens 6-åring försöker peppa upp stämningen med att det bara luktar sopor hemma. Måtte den här jävla renoveringen bli klar snart.

Mys enligt Mikael

Jag har med ingen framgång försökt komma i kontakt med strutsgänget på nightlife.se i veckan. Trängtan fullkomligt bultade i mig efter att få uttrycka min otroliga tacksamhet och glädje över det fantastiska bloggpriset jag fick skickat till mig förra veckan. Ni vet det som bestod av ett stycke goodiebag (innehållande diverse reklamartiklar = ren skit) samt en "mysdress". Men ingen verkar vilja svara. Så agerar riktiga proffs *hrrrmm...rövhål...host*.

Först måste jag erkänna att deras totalignorans genererade en smula irritation inom mig, sedan ilska, för att till sist blomma ut i en lika oväntad som nyfunnen fetischform. Tack alla nightlife-svin för att ni höll ut och vägrade svara, för att ni stod på er och teg mig in i ett perverterat avvikarbeteende. Jag är oändligt tacksam ska ni veta. Aldrig kunde jag ana hur eggande det skulle vara att komma hem från en arbetsdag, kränga på sig sin alldeles för trånga gimpdräkt i collegematerial, och sedan lägga sig och riktigt njutläsa tantsnusk på hårt underlag. Fy fan, jag svallar av kåthet.


Och vilken fingertoppskänsla sedan. Nightlife bara måste ha anställt gamla profilers från FBI för att lyckas med sådan spjutspetsmänniskokännedom. Jag tappar andan av deras träffsäkerhet. Jag kommer troligen aldrig att läsa en ny bok igen. Jag tänker nog köpa på mig en hel låda av Abby Gaines mästerverk "Bröllopsmissen" och läsa den om och om igen tills den dagen jag dör. Så jävla bra är den...

Låt mig bjuda på ett litet stycke ur fjärde kapitlet:

"Beröringen av Adams fingertoppar fick Casey att sluta skratta. Hennes ögon blev stora och hon bet sig osäkert i underläppen. Efter några sekunders tvekan lutade hon sig fram mot honom.
Den här gången frågade han inte om lov, och det fanns inte heller någon publik som kunde se och kommentera hur ivrigt och hungrigt hon särade på läpparna för honom.
Det här måste vara en reaktion på den extrema stresshan utsatts för under det senaste dygnet, försökte Adam intala sig själv medan han tog hennes mjuka läppar i besittning. Hennes tunga var lika ivrig som hans, hon slog armarna om hans hals och Adam slutade försöka rättfärdiga sitt beteende. Han hängav sig helt och fullt åt den underbara kyssen och drog Casey närmare. Det märktes att hon var förvånad, men hon verkade inte ovillig..."

The new guy syndrome

Den här veckan har varit tung. Utöver en mentaldödande förkylning, en pågående kökrenovering som nådde ett slags klimax i och med montering av stommar och panikjakt efter en elektriker, började jag även mitt nya jobb. Som om det inte vore nog med att plötsligt tvingas gå upp 06.30 för att ens ha en suck att hinna komma i tid till lämningar och jobb. Man är inte så värst frack i roten efter sju månaders föräldraledighet, och jag påmindes hårt om varför jag tycker det är så in i helvetet jobbigt att byta arbete. Känslan av att vara "den nye". Hatar det. Den tröttar mer än allt tillsammans. Det brukar alltid ta ett par månader att komma förbi det, innan man har skapat sig kontaktytor och känner sig hemma bland sina nya kollegor. Samtidigt känns det väldigt kul. Det finns en värme och öppenhet på företaget som gör att söndagsångesten helt uteblir. Skönt.

Elektriker sökes

Hjälp!

Vi är mitt uppe i en panisk köksrenovering och har kommit till el-delen. Så jag skulle bli väldigt glad och jättetacksam om någon kunde rekommendera en bra (gärna trevlig, dock inget krav) elektriker. Helst, och nu vet jag att jag kräver mycket, skulle jag vilja att det inte är en av alla de ockerhjon som smutsat ner elektrikerbranschen och gjort mig ömsom fobiskt ömsom hatiskt inställd till hela yrkeskategorin.

Exempel:
Sist vi anlitade en elektriker var uppdraget att flytta ett redan befintligt uttag cirka 30 cm i sidled. Materialåtgången var ett plaströr på runt två meter samt lite el-kabel. Tidsåtgång 40 minuter. Prislapp: 2400 kr.

INTE ok!

Om ni undrar...

Så har jag och J monterat våra nya köksstommar själva (för att vi är så jävla äckelsnåla). Två kvällar i rad från det att barnen lagt sig till efter midnatt.

Hur det känns?

Jag vill spy och dö såklart.

Återupplivad clownskräck

Man blir väldigt dekadent av att renovera och vara utan kök. Man tappar all karaktär och trots vetskapen om det efterföljande självhatet gjorde vi ett spontanbesök på McDonalds i lördags. Det visade sig att de hade någon slags familjedag, vilket till och med var ännu otäckare än det låter.

Alla barn kunde få sig en ansiktsmålning och på plats fanns även deras husclown Ronald McDonald för att trolla lite för barnen, samt dela ut lite gratisskit. Extremt obehagligt. Jag får kalla kårar varje gång jag ser en vuxen människa utklädd till clown. Vitmålat ansikte och den där glada munnen. Fy fan. Det är en underhållningsform som John Wayne Gacy rimligtvis borde ha satt P för i slutet av 70-talet, när det uppdagades att han våldtagit och strypmördat minst 33 unga pojkar mellan sina extraknäck som Pogo The Clown. Men det krävs tydligen mer än så för att sabba ett clownrykte.


På natten drömde jag om ett sjukt vidrigt clown-prank. Jag drömde att alla inhyrda clowner hade samlats på en och samma plats efter familjedagsgiget, och sedan börjat röra genom stan som en massiv clownklunga. Jag vaknade med ett ryck. Det hade blivit bråda dagar på psykakuterna en tid framöver om det hade varit på riktigt.

Nä, om man skulle ta och flytta till Rom... för ett tag

Det är bara en dag kvar av min föräldraledighet. Måndag. På tisdag är det dags att börja jobba igen. Brrr... Ska bli kul men samtidigt har fasta rutiner varit mig vilt främmande i sju månader och nu ska jag plötsligt förväntas vara på en viss plats vid en viss tid varje dag. Vilket trauma det kommer bli för min kropp, men jag antar att det bara är att bita ihop…

Eller kanske också inte…

Man kanske skulle ta och boka sig ett billigt hotellrum i Rom istället. Det lär ju vara den perfekta tillflyktsorten när det hettar till lite om öronen. Käka lite pasta, ränna runt i spanska trappor, bada i fontäner och high fiva med stans kreddigaste pensionär, påven. Så kan man alltid sluta upp med andra exilsvenskar och älta vardagens vedermödor och det svenska kylskåpsklimatet.

Annars är det tänkt att jag ska salutera min föräldraledighets undergång med att montera köksstommar till jag kräks imorgon. Vi får se hur dagen utvecklar sig helt enkelt.

Jag har fått en goodiebag!

I oktober 2010 hade nightlife av oklar anledning en tävling som hette "Göteborgs bästa blogg". Jag vann och "Grymt pris" utlovades. I veckan, tre månader efter att tävlingen avgjordes kom priset. Jag hämtade ut paketet på posten och öppnade det...

Priset bestod av en "goodiebag", innehållande en Onepiece (en slags mysdress i jumpsuit-modell) i storlek small. Kul. Om det hade varit Leif Pagrotsky som vann. Men det var det inte. Dessutom var den mönstrad med ungefär 150 Onepiece-loggor. Ett överblivet pr-exemplar med andra ord. Vidare innehöll påsen en flytande tvål, två varuprovsförpackningar munvatten, en varumärkesprydd återförslutningskork för flaskor, ett oidentifierbart plastföremål från Tupperware, ett svettband, lite reklamflyers för ett hotell, åtta tugummin och den här boken:



Låt mig återge den rafflande baksidestexten:

"Adam Carmichaels enda avsikt hade varit att rädda Casey från fullständig förödmjukelse. Memphis mest eftertraktade ungkarl hade absolut inte väntat sig att deras låtsasvigsel på tv var juridiskt bindande.

Medan de väntar på att få äktenskapet upphävt, gör de allt för att övertyga media och sina respektive familjer om att de faktiskt älskar varandra. Men vad händer om någon av dem trillar dit och blir kär på riktigt innan leken är över?"
Ja, hur ska det egentligen gå för Adam och Casey? Jag kan knappt bärga mig.

Behöver jag ens berätta att detta är det sämsta jävla rövpris jag vunnit någonsin? Då har jag ändå vunnit en liten affisch med Lasse Åbergs grönskaskmusse i ett skollotteri en gång. De har gjort mig till en person som har fått en goodiebag. Det känns som en förolämpning. Jag hade blivit gladare om de hade eldat upp min bil och skickat hem ett örfilogram till mig. På riktigt. En jävla goodiebag liksom. Det är ju som att bli kissad i ansiktet (om man nu inte råkar vara av den art som uppskattar gyllene duschar, för då gillar man säkert goodiebags också).

Jag måste nästan fråga hur de tänkte. Jag vill liksom veta hur människor som refererar till en hög blandade gratisprodukter som ett "grymt pris" fungerar. Jag tror det har potential att bli en aningen hätsk mailväxling.

Världens bästa låt

När jag fick frågan om jag ville skriva ett gästinlägg på bloggen "202 bra låtar" ( f.d. "365 bra låtar" på folkvett.se) blev jag mycket smickrad och tackade genast ja. Endast två personer före mig hade fått äran. Så jag tackade självklart ja och passade på att lyfta fram kanske världens bästa låt.

I alla fall enligt mig.

Ett lästips kommer lastat

Åh, jag blev sugen att öppna min gamla klagogramservice igen när jag läste det här inlägget hos bloggen Bananprojektet. Briljant. Jag vet inte om det är på riktigt, men jag vill att det ska vara på riktigt.

Texten innehåller en sådan fantastisk blandning av vrede och galenskap.

Stoppa pressarna, Birro åker till Rom

Det skulle mycket väl kunna vara titeln på hans nästa barnbok. Men det är det inte. Det är bara Marcus Birro som vill meddela svenska folket via Aftonbladet att han tar sin familj och åker på semester till Rom ett tag.

Anledningen till utlandsresan, enligt Marcus Birro själv, är att näthatet (hans mest frekvent använda ord efter poetjävel) blivit för mycket. Han känner sig kränkt efter att hans främlingsfientliga åsikter blivit ifrågasatta och han känner sig ledsen över att han tvingats stå ut med den senaste tidens anklagelser och påhopp. Folk verkar ju tro att han är någon sorts rasist. Jag vet inte men kanske, bara kanske, beror det på att han vid upprepade tillfällen uttryckt åsikter som är svåra att tolka på ett annat sätt. Som den här och den här bara för att nämna två exempel.

Jag tycker att det är festligt att läsa hans bittra citat i fetstil:

”Eftersom jag är en sådan jävla lipsill så flyttar jag”

Jaha?! Men gör det då och stanna gärna så länge du kan. Helst för alltid.

Dock tror jag inte att lyckan varar särskilt länge utan att det bara tar ett par veckor, max en månad innan den narcissistiska martyren flyttar tillbaka igen. Bara han inte väljer Göteborg.

Riksoffret Marcus Birro

Jag välter upp sängen på högkant, sätter mig bakom och borrar in mitt ansikte i en Fatboy. En alldeles på tok för liten skämskudde för att dämpa vågen av skam som sköljer över mig så fort jag bara tänker på Marcus Birro. Den jävla lipsillen. Jesus dog martyrdöden men det var värsta skitgrejen om man ställer det mot hur Marcus Birro har lyckats göra martyrskapet till en alldeles egen livsstil.

De flesta som sticker ut hakan och tycker saker i tid och otid brukar också göra det med vetskapen om att när skiten träffar fläkten så kan det lätt stänka omkring ett par varv och träffa en själv i nyllet. En del kallar det karma. Inte Birro. Han kallar det näthat. Ett ord som han på helt egen hand (möjligtvis lätt flankad av Björn Ranelid) lyckats vattna ur och devalvera till knappt halva värdet av en sur morgonfis.

Det är ju inte som att Marcus Birro aldrig hävt ur sig, tvärtom, om det är någon som älskar att raljera är det han själv. Något han fortfarande verkar tro att han har monpol på. För gud nåde om den som säger emot honom. Då jävlar tvingas resten av befolkningen att möta hans ända in i ryggmärgen inrepeterade offerblick. Ett ok av kollektiv skuld är tungt att bära. Det skulle vara en mardröm att bära ansvar för bara en av de otaliga bittra, besvikna och lessna nunor han har levererat efter att någon har varit stygg mot honom. De skulle lätt kunna föda en konceptbloggs (typ Faces of A Serial Crybaby) hela existens i flera år.

Han har alltid varit varit så missförstådd. Tackas lille Marcus Birro. Många gånger har jag hört historien om den missförstådda angeredspôjken, som tvingades ta sitt pick och pack och flytta till Norrköping, bara för att komma undan de elaka kulturdemonerna i Göteborg. Han fick helt enkelt inte den respons han hade hoppats på sitt författarskap. Ingen har väl flyttat från Göteborg och varit så osaknad som han. Hans lama försök till självdistans övertygar inte med antalet "poetjävel" han lyckas få in i sina texter. Hans Marcel Proust-komplex lyser igenom starkare än allt neon på Reeperbahn.

Kan ingen stiga fram och berätta för Marcus Birro att det räcker nu? Förklara att det är han som borde be om ursäkt. Eller åtminstone sluta lipa och bara hålla käft. Det hade räckt gott för mig. Världen är inte emot Marcus Birro. Det är kväljande narcissistiskt av honom att tro det. Han är bara inte ett dugg bättre än de han kallar belackare. Han är snarare en av de mest fördomsfulla, plumpa och sämsta mediapersonligheterna i landet.

Några exempel:

- Marcus Birro blir fullkomligt rasande på Schulmanbröderna. I vredesmod slänger han sig bland annat med formuleringen "Elitism-Judism" och råkar därmed avslöja sina egna fördomar om judar.

- Marcus Birro får dåliga poäng i Let's Dance, eftersom det ser ut som att han dansar med en piassavakvast uppstucken i stolgången. Han börjar käfta med Tony Irving och hänvisar i ett utbrott till sin egen dansstass som "den här jävla bögskjortan".

- Marcus Birro fick en dålig recension i Norrköpings Tidning. Som straff slutar han skriva åt dem. *Plats för gapflabb*.

- Marcus Birro skriver en rasistisk krönika om en liten flicka rullstol och hur hans skepsis mot österländska män nu har befästs för alltid. Krönikan blir kraftigt kritiserad av bland annat Magnus Betnér. Birro replikerar genom att sluta Twittra och skriva ytterligare en krönika där han återigen antar offerrollen och pratar näthat. *Plats för gapflabb*.

Vad snopen Marcus Birro måste ha blivit när det några dagar senare uppdagades att hans den där rullstolsflickan och de buskiga männen från österland ingick i en inspelning av TV3:s nya doldakameranserie "Varning för barn". *Plats för näthat*.

Schmerz!

Jag lider. Jag och J har lagt hela helgen på att flytta ner hela vårt kök och vardagsum (grejerna alltså) till vårt sovrum. Sånt tär på en kropp. Men det blev en mäktig lya. Vi har nu precis allt vi äger i ett och samma rum. Kaffebryggare och mikro alldeles vid tv:n. Soffan framför sängen och porslin i bokhyllan. Trivsamt. Men det var ett rent helvete innan det var klart. Har till och med hunnit sälja kyl/frys och spis på blocket (bara det en mental härdsmälta).

Nu har jag har så ont i hela kroppen nu att jag vill få ett raseriutbrott. Det kanske jag får. men jag måste sova först. Fan vet om jag orkar flytta upp skiten igen. Ska fråga J vad hon säger om att blocka alla böcker... eller så låter vi det bara stå för det är rätt mysigt. Kanske ska man låta det vara omöblerat i vardagsrummet, bara slänga in ett par yogamattor eller nåt. Och ett flipperspel.

En bra skräckupplevelse

Vi var i Mellbystrand i helgen. Det är väldigt få åretruntboende i det området så man kan lugnt säga att det var ödsligt. Och mörkt som i satans anus.

Jag hade propsat på att vi skulle se Ils (Them) på kvällen (lätt att tuffa sig innan). J var ytterst tveksam till idén redan från början och pratade om att det nyligen hade varit en rad inbrott i grannskapet, varav två stycken i de närmsta husen. Och efter att J:s pappa berättade att han hade tänkt överraska oss med ett litet spratt, där han plötsligt skulle sitta iklädd svetsmask och yxa på den inglasade altanen, avtog suget efter franskrumänsk skräck en aning. Så när vi väl satt där i soffan med fönster runt om oss och ett nästan tryckande mörker utanför, valde vi att spara på nerverna och se den smått rörande dokumentären The Story of Anvil istället. Skönt, J somnade nämligen mer eller mindre omgående, vilket lämnade mig i en ensamhet som jag fick tränga bort genom att hetsäta salta pinnar och skölja ner dem med en halv vinare.

Men så igår tog vi oss i kragarna och såg den. Ils. Så fantastiskt bra i sin genre. En av de bättre skulle jag drista mig att påstå. Ohyggligt nervpillande och välgjord. Bland det otäckaste jag sett. Från start till slut. Den innehåller givetvis många av de element man är van vid från skräckisar, men det är gjort med en fingertoppskänsla och ett sätt som gör att obehaget aldrig släpper utan stegras konstant ända till sista sekund. Den är kanske inte oförutsägbar, men väl annorlunda. Ils är helt enkelt en kvalitetsskräckis av rysligaste sort. Se för bövelen.



Ps.
Ge mig GÄRNA tips om fler rysare av den här kalibern.

Bloggkoma

Har inte bloggat på några dagar. Tror att det kan ha med måndagens TRE vändor till IKEA att göra. Försök att sätta er in i hur livsdränerande det var. Jag vet att det är helt omöjligt att föreställa sig hur något sådant känns, men tänk på det värsta som skulle kunna hända och multiplicera det med fyra. Då når ni kanske halvvägs och det får duga.

Frågor som "varför" undanbedes. Vi köpte kök och då är det viktigt med måtten. Jääääävligt viktigt.

Så nu har vi försökt blåsa liv i den där lilla gnistan av liv som nästan slocknade i det där stora blågula huset ute i Kållered. Bland annat var vi på Åbybadet (för andra gången på en vecka) igår. Det blir man också trött av, men på det bra sättet. Så nu börjar jag sakta komma tillbaka till mitt gamla vanliga jag igen.

Appropå humor

Satt i bilen igår eftermiddag och hade på P3. Lilla Al-Fadji. Fy fan. Jag kan i min vildaste fantasi inte få ihop hur ett sådant program gick från ett halvtaskigt fylleskämt, till pilotprogram, till fast tablå. Vem finner det roligt? Det är ju så enormt dåligt. Jag brukar alltid snabbt byta kanal snabbt som fan, men igår lät jag den förlamande tråkiga programledaren våldta mina trumhinnor, ända tills mina händer ströp ratten så hårt att det nästan kom rattjuice. Om Lilla Al-Fadji inte är vansinne så finns det inget vansinne i världen.

Programmet har ju funnits hur länge som helst. Den enda rimliga förklaringen till att ingen stoppat det, är att någon maktfullkomlig person på Sveriges Radio med böjelse för lyteskomik, sitter på beslutsfattarpost och helt samvetslöst vinkar förbi Lilla Al-Fadji, likt en korrupt tulltjänsteman låter långtradare med heroin passera gränsen. Jag kan verkligen inte förstå det roliga i konceptet; förståndshandikappad dvärg med dåligt spelad brytning och läspljud. Det skulle vara intressant att komma i kontakt med någon som faktiskt gillar programmet. Någon som kan förklara exakt vilka mekansimer som kittlar skrattnerven tills den utlöser ett bubblande skratt. Jag tror inte att någon sådan existerar. Jag vill inte tro det. Jag har för dålig tilltro till mänskligheten som det är.

Jag har aldrig hört någon säga att det är roligt. Jag har nästan trott att hela programmet är en återkommande hörvilla, för jag tror faktiskt inte att Lilla Al-Fadji har varit på tal över huvudtaget. Ändå sänds det vecka efter vecka. Det är ett skamligt program.

Jag kan inte ens föreställa mig hur förnedrande det skulle kännas att anta den rollen i sändning och mellan låtarna prata helt normalt med sina gäster. På riktigt, vartenda hårstrå på min kropp får erektion av det obehagliga i tanken. Vilket otroligt självförakt jag skulle känna om jag var han.

Arbeit macht glutenfrei

Det finns ett glutenfritt bageri i Majorna. Blomgrens. Det gör mig alldeles deppig varje gång jag går förbi. Fruktansvärt nedstämd. Det känns lite som ett koncentrationsläger för bröd. En plats där saftiga fullkornsbröd, vackra briocher, fluffiga småfranskor och deras pösiga rågbröder blir berövade sin värdighet, sitt självförtroende och slutligen sina liv. Jag tänker på hur hela brödfamiljer hålls fångna där inne, kanske inlurade av någon lömsk liten glutenfri Petit-choux-jävel att allt kommer bli guld och gröna... men det händer aldrig.

Istället blir de knådade i något jämmerligt rismjöl och drogade med förtjockningsmedel ända tills de blir medgörliga och viljelösa nog. De blir utmärglade slavar som i bästa fall slutar som en torr tekaka eller stabbig lingonkubb. Ett fruktansvärt brödöde.

Hemma

Då var andra dagen av Tinos inskolning på dagis över. Det går bra. Hon gillar det. Alldeles strax kommer hon att vara ett fullfjädrat dagisbarn och börja hänga med annat löst folk hela dagarna.

Jag har drabbats av ambivalens. Jag har inte riktigt fattat att jag snart ska kastas ut i verkligheten utan henne. Vårt hem är vår borg och hon har ju varit min ständiga vapendragare de senaste sju månaderna. Det känns jobbigt. Vi är ju som ler och långhalm. Visst, det kommer att bli asbra. Det ska bli skönt att börja jobba också, men det här är utan tvekan det bästa jag har gjort. Att ha varit hemma så länge. Jag älskar hemma.

Bildredaktörerna vs. Astrid, 1-0

Vadslagningen om vem som ska pryda 200-kronorssedeln har börjat. I topp ligger Astrid Lindgren (ungefär lika otippat som minusgrader i januari). Det är som vanligt. Så fort en utmärkelse ska delas ut, oavsett vad det må gälla, går Astrid Lindgren-drevet igång på alla fyra. Själv är jag så trött på kärringen att jag drabbas av ett tröttmaanfall bara jag hör talas om henne.

Visst, Astrid Lindgren var en av de största barnboksförfattarna det här landet någonsin har haft, så okej, låt henne pryda den där sedeln då. Bara det inte blir en pressbild som får stå som förlaga. Då kommer jag att förvägra den valören en plats i min plånkas sedelfack. Den kommer att få ligga lika skrynklig som Astrid själv och trängas bland de smutsiga mynten.


Det slår aldrig fel. Så fort det skrivs en artikel om Astrid Lindgren så ackompanjeras texten av en bild där hon sitter med ett flabbigt starrnylle och en hy av soltorkad åkerlera. En vaxdocka förmedlar mer liv. Det är så ovärdigt. Nä, jag tycker inte heller att hon ska få Nobelpriset, men varför vill man henne SÅ ont. Det råder ingen tvekan om att det finns bättre bilder. Men det är som att landets samtliga bildredaktörer råhatar Astrid Lindgren så till den milda grad, att de har slutit ett kollektivavtal om att alltid förnedra minnet av henne i den mån det går.

Och de lyckas rätt bra.

Bästa sämsta filmen

Tack för alla filmtips. Nu har vi fått så vi tiger. Ett tag i alla fall. Som tack vill jag bjuda tillbaka med ett tips om Best Worst Movie, en mycket bra dokumentär som jag för ett tag sedan hittade en trailer för på Onyanserat.

I korthet handlar den om det sjuka kultfenomen som uppstått i bakvattnet av filmen "Troll 2" från 1990. Filmen blev så hårt bespottad av kritiker världen över och hånad av den stora publiken, att den tillintetgjordes som ett filmhistoriens största skämt, stämplad som "världens genom tiderna sämsta film". Så började den av någon oförklarlig anledning plötsligt att få en skara trogna fans som sedan dess bara växt sig större, genom idel utsålda specialvisningar, fester och event. Det har helt enkelt skapats en stor rörelse bakom "Troll 2" (en i grund och botten helt vansinnigt pinsam fotnot i filmskapandets tidslinje) som säger sig dyrka den, just för att dess uselhet är det deppiga resultatet av ett hundra procent ärligt uppsåt från filmskaparnas sida.

Vi får träffa "skådespelarna" som allt sedan filmen blev till, i de allra flesta fall, har fortsatt leva sina liv långt bortom drömmen om Hollywood. En mycket brokig skara människor som bland annat rymmer George Hardy, en omtyckt och respekterad tandläkare med egen praktik i en liten avkrok någonstans i Alabama. En märklig kuf som vid tiden för filminspelningen hade permission från ett mentalsjukhus. Vi får även träffa den extremt omvärldsskygga och integritetspundande Margo Prey, som trots att hon inte har gjort en enda roll varken före eller efter Troll 2, lever i någon slags villfarelse att hon fortfarande är en högst aktiv skådespelerska som snart ska få snurr på sin karriär. Plötsligt hyllas de som filmstjärnor och får efter 20 år uppleva sina 15 minuter stjärnglans, när de plötsligt blir inbjudna till diverse Troll 2-visningar, får skriva autografer och ta emot massornas hyllningsjubel från scen. Men det ligger något äckligt i publikens förhållande till sina "idoler". Man blir inte riktigt klok på om de faktiskt gillar Troll 2 eller om de är omedvetet ironiska.

Även filmskaparna uppvaktas. Regissören Claudio Fragasso står efter 20 år fortfarande helt frågande till kritiken. Han tycker att det är en bra film om människor och relationer, att människor bara inte var mogna för hans nytänkande när det begav sig. Klippkillen hakar på. Han menar på fullaste allvar att det i själva verket var Troll 2 som banade väg för framgångarna med Harry Potter. Claudio Fragassos fru Rossella Drudi skryter om sin kreativa förmåga och hur den irritation hon kände inför vegetarianer blev hennes inspiration till en historia om vegetariantroll som gör människor till föda genom att först förvandla dem till krukväxter. De är givetvis fullblodsidioter men hade det inte varit för deras totala brist på självdistans hade man nästan tyckt synd om dem. Istället blir deras arrogans ett alibi för att börja hata dem. Men inte så till den grad att det förstör den stora humor som uppstår i mötet med "fansen" och skådespelarna.



Best Worst Movie tar oss med på en snabb resa från anonymitet till stjärnstatus tillbaka till anonymitet igen och där hade dokumentärens skapare Michael Stephenson med fördel kunnat gräva mycket djupare. Med tanke på att vi nu har passerat toppen på dokusåpeåldern vars hela existens bygger på den cykeln hade det varit extra intressant att få följa den känslomässiga berg och dalbanan och dess baksida. Flera gånger kände jag hur det började knyta sig i magen, han är nära men når inte riktigt ända dit.

Hur som helst är det en fantastisk liten berättelse. Se den.

Tullfest tullfest hela dan

Hejsan alla glada bagarbarn...

Västnytts stora dragplåster för dagen är ett avslöjande om kraftigt porrsurfande från Tullverkets datorer. Wow, en förvåningens suck hörs från... precis ingen. Det är väl den gängse uppfattningen, att statsanställda tjänstemän (slipsrunkare) över lag plöjer ner en ansenlig del av sin arbetstid i att flukta på olika sorters naket. Inte ens Tullverkets egen säkerhetschef Inger Withalisson verkar nämnvärt överraskad av att hennes kollegor tar sig en glutt på knullis.com till morgonkaffet då och då. Lagom blasé reagerar hon bara på hur massiv trafiken har varit: "Jag är förvånad över att det här avsnittet som jag har sett nu är såpass omfattande tidsmässigt sett", säger hon. Så jävla roligt.


Lagom blasé reagerar på är hur massiv trafiken har varit: "Jag är förvånad över att det här avsnittet som jag har sett nu är såpass omfattande tidsmässigt sett".

Lite förströelse på raster är en sak men nu ska det gås till botten med. Och jag gnider händerna av förtjusning. Jag skulle betala bra i inträde för att få vara med idag. Personaltoaletterna kommer lukta mer ångest och de mörka partierna under tulltjänstemännens beiga skjortärmar lär vara större än vanligt. Alla kommer att tassa på tå i en tryckande väntan. Ända tills dess att den värsta odygdspåsen blivit inkallad på Grodan Bolls rum, fått en stram åthutning, och efter bricklunchen blivit dubbad till "Knullis" i mellannamn (på livstid) av kollegiet.

Sedan kommer det troligen att göras tillslag på några ton knark inom kort, innan allt är som vanligt igen.

Filmcraving

Jag och J är inne i ett filmtittar-flow nu och ser lite av varje. Dock är vi sjukt sugna på att se något riktigt jävla gåshudsspännande (tänk Seven, Eden Lake, Bourne-trilogin) för vi vill spänningspunda lite. Det får gärna vara en politisk thriller, hämndfilm, stalker/psykopat-thriller, heist- och/eller fängelsefilm eller en bra rysare (den kategorin vi i 99% av fallen är otillfredställda). Filmen måste absolut inte vara ny heller. Bara den är bra.

Så snälla! Ge oss lite tips.

Om ni inte har några tips på spännande, men väl ett storslaget drama, kvävningsrisksrolig komedi, action med finess eller bara en helt fantastisk film oavsett genre så tas det emot med stor tacksamhet.

Utbyggnad av ordförrådet

J lärde mig precis ett nytt ord. Fekaliemousse. Hon är fin hon.

God gärning

Idag när jag stod och skottade bort snö runt min bil och under dess däck kom en bötsugen parkeringsvakt långsamt spankulerande uppför gatan, med sin neonväst och lilla digitala handenhet i högsta hugg. När han var i höjd med mig ställde han sig och började titta på. Jag noterade hans närvaro genom att heja trevligt, varpå han frågade hur det gick. Jag sa att jag satt fast och var tvungen att skotta. Han sa att det beror på att alla parkerar på gatan så att snöröjarna (jävligt mäktig yrkestitel) inte kommer åt att skotta. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med informationen eftersom gatan består av betalparkeringar och att jag, visserligen av lättja eftersom jag parkerade på gatan bara för att jag inte orkade gå från garaget igår, betalt min parkering. Så jag höll käft och skottade.

Parkeringsvakten fortsatte att titta och jag kände mig tvungen att skoja till det, så jag frågade om han kunde ha överseende med att jag eventuellt behövde sticka och hämta grus och låta bli att ge mig böter då. Han tittade på mig som om han faktiskt övervägde att straffa mig med 800 kronor. Sedan drog han på smilbanden och sa: Nä, det är ok.

Jag provade att komma loss men däcken spann så jag fick gå ut igen och fortsätta skotta. Det måste ha varit veckans höjdpunkt för parkeringsvakten för han kunde inte slita sig. Att erbjuda lite putthjälp verkade knappast vara med på agendan och jag frågade inte. Förnedringen skulle jag kunna ta (att bli räddad av sin bödel) men jag ville inte pusha hans goda vilja genom att tigga om en hjälp som uppenbart satt jävligt långt inne. Istället började han prata om att det skulle komma mer snö inatt. Jaså, svarade jag med en begynnande anfåddhet. Han fortsatte att informera mig om väderläget runt om i landet och jag svarade artigt hela tiden. Till slut hade jag skottat helt rent runt bilen och det var dags att prova igen. Han frågade om jag hade vinterdäck. Jag tittade på honom och försökte se om han drev med mig men han verkade högst allvarlig. Jag önskade parkeringsvakten en trevlig dag och satte mig i bilen. Han verkade ha sett nog och fortsatte äntligen att gå. Och jag kom banne mig loss.

Jag körde långsamt upp för gatan och kostade till och med på mig att le och vinka lite morsigt till parkeringsvakten när jag passerade honom. När jag väl var kom till garaget upptäckte jag hur uppåt jag kände mig. Väl till mods liksom. Det kändes bra att jag hade varit trevlig mot parkeringsvakten, trots att han var mycket märklig i sättet. Nästan som om jag hade gjort en god gärning.

Jag vet inte varför, men jag lider av ett konstant dåligt samvete mot parkeringsvakter. Det gör att jag har en otrolig tolerans med dem. Njuter av att vara trevlig mot dem. Jag tror att en psykolog skulle klassa det som en form av böjelse. Men någon måste ju ha det också. De är så hatade. Så jag försöker alltid vara extra snäll mot dem. Till och med när de står och idiotförklarar mig.

Vem är det jag lever med?

Hittade nyss följande fras inskriven i googlesökfältet på datorn i sovrummet: "Rolf Lassgård sexigast". Vet inte riktigt hur man hanterar en sådan upptäckt. Det kan vara den absolut äckligaste formuleringen jag någonsin läst. Då vill jag påminna om att jag har ett exemplar av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen stående i min bokhylla.

Stans största slynor

Den här vinterkylan påverkar min kropp negativt. Särskilt fossingarna. När de är frusna släpper de precis all värdighet. De bjuder ut och förnedrar sig utan vidare. Gör vad som helst, med vem som helst för lite värme. Riktiga slynor är vad de är.


I en av julklapparna låg ett par HotSox (bilden). En slags tofflor med inbyggda vetevärmare. Kanske världens osexigaste plagg alla kategorier. Men de erbjuder värme och då är mina fötter inte sena att lägga upp sig. De penetrerade de heta tofflorna med en iver som var nästan motbjudande att skåda och belöningen lät inte vänta på sig. Nu har mina fötter byggt upp ett destruktivt förhållande till värmetofflorna. Varje kväll när barnen har lagt sig så spritter det under fotsulorna och blotta ljudet av mikrovågsugnen eggar dem så till den milda grad att de nästan börjar försvettas lite. Fötterna vet att det är mot alla sociala normer att hora så för lite lättförtjänt värme. Men vad ska de göra? Kylan har drivit dem in i en nedåtgående spiral som är svår att vända.

Hjälp! Mina fötter har gått och blivit fullfjädrade veteluder.

Hej Telia, nu vankas det lite hat!

Igår var jag tvungen att gå in till en av Telias butiker. Det är något jag drar mig för mer än något annat, av den enkla anledningen att jag alltid känner mig som en stor papperspåse laddad med skit när jag efter alldeles för lång tid kommer därifrån. En välfylld och alldeles muschig påse som någon varsamt placerat sin fot mot och sedan pressat på, ända tills tyngden fått det fuktiga pappret att spricka upp likt skinnet på en wienerkorv i stekpannan och börjat läcka. Det är ingen särskilt angenäm känsla (Tack Telia) vill jag lova.

Mitt besök rörde att jag behövde få ett nytt SIM-kort, eftersom Apple-svinen inför iPhone 4 fick för sig att göra ett modellbyte lite extra svinjobbigt, genom att byta storlek på korten. Jag rös när jag insåg att jag inte hade något val utan skulle bli tvungen att göra ett butiksbesök för andra gången på mindre än en månad. Strax innan jul var jag inne för att köpa ett kontantkort, ett besök som nästan slutade i massiv stroke, då det tog över en halvtimma (37 minuter för att vara exakt) med endast två personer framför mig i kön.

Visst är det trevligt när butikspersonal tar sig tid att småprata med sina kunder, lär känna dem inte bara på ytan, utan intresserar sig för deras liv, karriär, musiksmak, hälsotillstånd och hund. OM DET ÄR PÅ ETT SNABBKÖP I FINSPÅNG. Inte när man har en räcka människor som står på kö med livstrött blick och inget hellre önskar än att få köpa sin skit och återvända till livet på kortast möjliga tid.

Jag har tidigare ondgjort mig över Apotekets receptkassor eftersom man tvingas se på hur de lallar omkring där inne i sina vita rockar, snickesnackar och gör precis ingenting, medan man själv knappt vågar andas, av rädsla för att dra i sig en klase virus och infektionssjukdomar. Väntan på att få ut sin kåvepeninkur mot en bihåleinflammation i förstadiet kan mycket väl leda till att du på plats går åt i en fullt utvecklad hjänhinneinflammation. Ändå är det ingenting, jag upprepar INGENTING, om du ställer det mot ett besök i valfri Teliabutik. Det är en facking all-inclusive-semester i jämförelse. Ineffektiviteten hos Telias butikspersonal är snudd på farsartad (och gud vet att jag hatar fars). Det är som att kliva in mitt i en föreställning av Gubbhäng och spritklåda på Fredriksdalsteatern och tvingas vara med, vilket utan längre övervägning hamnar över "få scrotum bortslitet i en träsvarv" på min mardrömslista.

De går runt i sina lustigt bjärta pikettröjor och partillejohnnyfrisyrer och riktigt antijobbar, i en lokal som mer påminner om ett homestylat internetcafe än om ett ställe där man köper saker. Kassorna är utspridda och de har segregerat kunderna om två grupper; viktiga företagskunder och pöbel. Det är nästan alltid fler av butikspersonalen än av kunderna. Ändå går det enklaste ärende trögare än på en nordkoreansk passcentral. Seriöst hann jag både komma in och lämna butiken medan en säljare och en lärling (som jag vägrar att skriva om eftersom det skulle innebära högre halter lyteskomik än en här bloggen klarar) sålde på en gubbjävel ett par hörlurar och lite skyddsplast till hans iPhone. Då var jag ändå där i en halvtimma och väl det. Att se något så långsamt är som att stirra in i en laserstråle. Det bränner till och så blir det svart.

Jag noterade dessutom att flera av säljarna gick ut backstage till personalrumet mellan varje kund och var borta länge. Helt oförklarligt. Vid flera tillfällen var det bara hörlursförsäljaren och hans protegé som "arbetade" medan alla andra var borta. De liksom nickade och log menande när de passerade varandra, inte på det kollegiala sättet, utan som om de bar på en otäck hemlighet. Medan jag stod där och led började jag fundera på om de som bestämmer på Telia har en aning om den kundslakt som försiggår i deras butiker. Hade de sett hur sölig personalen är hade de troligen gått in med hela handen och förpassat dem raka vägen till nästa säsong av Ung & bortskämd och lämnat plats åt veteranpoolens mer hungriga personal.

Eller så är det hela bara ett bara en sjukt ondskefull affärsstrategi som baseras på en hemlig experimentell forskning av människohjärnan (kundernas) under tung stress.

Gott nytt år!

Kära läsare. Jag vill bara passa på att önska er alla ett riktigt gott nytt. Jag uppskattar er väldigt mycket ska ni veta. Varenda en. Nu är jag äntligen fri från listan dessutom. Så jävla gött. Så ut med det gamla, in med det nya. Välkommen 2011.

Day 30 – One last moment

Den här historien som har hängt efter mig i snart fem år.

En av de första dagarna på den arbetsplats jag strax ska sluta på, försökte jag mig på en mindre lyckad isbrytare kan man säga. Det är i grund och botten en högst oskyldig historia, i originalform inte ens ett ögonblick att minnas, men som tack vare säkert tio olika kollegor och lika många förbättringsvändor landat i en helt ny version varje gång den återberättas (vilket den gör på varje företagsfest inför nyanställda). Den har blivit en slags vandringssägen.

Som helt ny vill man ju inget hellre än att passa in så snabbt som möjligt. Man vill slipa ner den där lilla naturliga friktion som uppstår i gruppen när man som kommer in i ett redan sammansvetsat gäng och stökar om i rutiner och vanemönster. Alla är på sin vakt. Trevliga men extremt lyhörda för små detaljer. Håller man inte tungan rätt i mun faller man lätt utanför ramen och blir ett knäppo istället för en skön kille.

Det finns således en sann och en något putsad version av historien. Döm själva.


Originalversionen:

Jag skulle på lunch med fyra av mina nya arbetskamrater. Vi stod och väntade på hissen och alla småsnackade lite. Artighetsfraser utbyttes, det pratades och ditten och om datten. Väl i hissen vänder sig en av mina nya kollegor om och frågar: Och hur är läget med dig då Mikael?

Jag berättade att jag var trött. Jag hade sovit dåligt för att jag hade blivit väckt mitt i natten av något ljud ute på gatan och sedan haft svårt för att somna om. Gott så. Min nyfikne kollega envisades dock med fortsätta fråga om vad det var för ljud jag hade hört, så jag berättade hur jag hade vaknat av att jag tyckte mig höra en dov röst väsa "hjälp" två gånger. Det hade låtit som det var alldeles utanför min balkong. Kollegan frågade då om jag hade kollat om det var något, men jag svarade att jag inte var säker på om det bara var som jag hade drömt eller om jag faktiskt hört något på riktigt och därför hade legat kvar och avvaktat. Kollegan konfronterade mig och frågade hur fan jag tänkte då. Jag kände att det nog lät lite konstigt sådär i efterhand. Något som bekräftades av att alla tittade på mig under den finskaste tystnad jag upplevt. Desperat började jag försöka trixa mig ur det hela genom att förklara att min säng faktiskt var inklämd bakom en rumsavdelare i form av en stor ikea-bokhylla, och att jag skulle ha blivit tvungen att åla mig ut vid fotändan, vilket var en smula bökigt. Särskilt med tanke på jag förmodligen bara hade hört i höre. Vilket visade sig vara sanningen.


Den efterarbetade versionen:

Vi skulle på lunch och med oss var Mikael, en helt ny arbetskamrat som börjat tidigare samma vecka. Vi stod och väntade på hissen och alla småsnackade lite. Artighetsfraser utbyttes, det pratades och ditten och om datten. Väl i hissen vänder sig någon mot Mikael och frågar: Och hur är läget med dig då Mikael?

Mikael berättade med klagan i rösten hur illa däran av trötthet han var. Han hade sovit dåligt för att han hade blivit väckt mitt i natten av en person ute på gatan som verkade vara i nöd. Det visade sig vara en man som låg på farstutrappan och skrek på hjälp. Mikael berättade att han bara blivit irriterad. En sådan jävla rövstil att störa hans nattsömn på det viset. Dessutom hade det varit jättesvårt att somna om sedan.

Stumma av bestörtning såg vi hur Mikael med stor förtjusning hånade hur den nödställde mannen hade legat och kvidit fram; hjälp mig... hjäälp mig... snälla hjäääälp mig, jag döööör. Alla stod tysta i chock över Mikaels helt skamlösa cynism och helamputerade moral. Till slut frågade en i gänget om Mikael verkligen bara hade låtit honom ligga där och ropa på hjälp medan livet skata rann ur honom och hans röst långsamt tystnade i ett hest dödsrossel? Ja självklart hade svaret blivit.

Till sitt försvar berättade Mikael att hans säng minsann var inklämd bakom en rumsavdelare i form av en stor ikea-bokhylla, vilket medförde att han inte fann det tillräckligt komfortabelt att kliva ur sin säng, för att det skulle vara värt att rädda en stackars medmänniskas liv (troligen ett oskyldigt offer för det oprovocerade våldet desssutom). Medan Mikael låg där i sin säng låg den stackars mannen och vädjade efter hjälp. Något Mikael tänkte förvägra honom med motiveringen att han tyckte att han var ett riktigt jävla as som låg där och blödde ihjäl på trottoaren när Mikael som bäst behövde sin skönhetssömn. Någon frågade om Mikael av barmhärtighet åtminstone inte ens hade övervägt att ringa 112. Icke. En person som håller ett helt kvarter vaken med sin Tom Waits-stämma är inte ens värd att slösa batteritiden på.

Till slut hade Mikael blivit så till sig av vrede att han klivit upp i alla fall, gått raka vägen till städskåpet och hämtat ett dammsugarrör som han sedan använt för att själv släcka livet på den gamle mannen, slag för slag, medan han ord för ord uttalade meningen "håll käft nu din jävel".

Bara sista luckan kvar!

Skönt. Det har varit mastigare än jag trodde. Den här jävla listan med 30 i förväg definierade bloggämnen. Jag trodde det skulle bli en bit kaka, men det har varit svårt. Mycket har varit kul men vissa ämnen alltså... jag borde ha tänkt mig för innan.

Imorgon ska jag försöka avsluta det här med ett sista ögonblick. Hmm... jag har ingen aning om vad jag ska välja då. Livet är ju alldeles fullt av ögonblick.

Jag hoppas att det har varit i alla fall lite kul för er, att jag kommer ut på andra sidan med hedern i behåll, det har definitivt varit lärorikt för mig själv.

Day 29 – Your aspirations

Jag vill se mina döttrar växa upp och bli starka självständiga individer som inte försöker passa in i någon annans mall utan tar för sig av livet och går sin egen väg. Som lär sig tänka själva och inte tar någon skit. Kloka och snälla. Det finns gott hopp om det för när jag ser dem idag ser jag två små kärnreaktorer av egen vilja och liv. Vi har lyckats bra hittills, men jag kan bli nedstämd när jag tänker på alla hinder de kommer bli tvungna att meja ner på sin resa till vuxenvärlden. Det tuffaste blir nog alla förväntningar de kommer att möta. Det finns så mycket dåliga förväntningar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag på vägen inte förvandlas till en sådan där förälder som ger dem dåligt samvete. Det är min absolut viktigaste ambition här i livet.

Day 28 – Something that you miss

Jag saknar barndomen. Inte urskiljningslöst hela barndomen såklart, jag skulle inte vilja bli bestämd över som ett barn igen, inte vara lika försvarslös som ett barn. Men jag kan sakna den naiva delen av barndomen, när man inte hade något som helst begrepp om pengar eller tid. Den tiden när de största problemen i livet kretsade kring hur jag skulle lyckas varva ett tv-spel, om jag skulle vara Zeb eller Luke när vi lekte familjen Macahan eller hur jag skulle göra för att maximera kvantiteten på lördagsgodiset. Jag kan sakna barndomen något enormt för dess fantastiska kravlöshet och för att man agerade med en reflexmässig spontanitet på precis allting. Frikopplad från all logik och logistik. Aldrig en tanke på konsekvenser. Det är nog så de flesta egentligen skulle vilja leva om de verkligen kunde välja – istället för att kämpa med ett slarvigt utstansat livspussel på tio tusen bitar.

Samtidigt skulle det bli en helt jävla sinnessjuk värld om alla levde precis så.

Day 27 – Your favorite place

Om jag hade fått frågan när jag var liten, vilket mitt favoritställe var, hade jag troligen svarat att det var hos mormor i Lilla Edet. Vi var där nästan varje helg under min uppväxt och där hade jag och brorsan några kompisar som vi gjorde helt andra grejer med än med kompisarna hemma i stan. Vi byggde en trevåningskoja i bergen, dämde upp bäckar i skogen och hade oss. Det fanns ett äventyr i allt och det var så obeskrivligt skönt att komma ut på landet och helt slippa oroa sig för äldre faror. Bara vara.

Nu när jag är 34 och försöker komma på vilket mitt favoritställe är så är det inte lika lätt längre. Visst, det finns flera ställen jag gillar och trivs på, men jag kan inte påstå att jag har ett sånt där riktigt favoritställe. Inte som när jag var liten. Svennebananen i mig vill att jag ska svara hemma, för jag älskar verkligen att vara hemma, här finns allt jag gillar. Men om jag ska svara något annat ställe så får det nog bli Prenzlauer Berg och Kreuzberg i Berlin. Jag tror aldrig att jag har trivts så bra någonstans när jag har varit utomlands som i just de stadsdelarna. De gånger jag har varit där har jag känt mig nästan lika hemma som i mitt vardagsrum och det är bra det. En dag vill jag nog bo där.

Day 26 – Your fears

Jag har egentligen inte så många rädslor... eller nu ljög jag. Eller det beror på hur man ser på saken. Jag är en inbiten hypokondriker och skulle man räkna varje liten sjukdom (både riktiga och icke existerande sådana) jag har njoat över, skulle det här nog ha god potential att bli världens längsta inlägg. Jag vet inte varför jag är sån. Kanske beror det på att min mamma var väldigt sjuk ett par omgångar när jag var liten. Eller för att jag alltid blivit skräckblandat förtjust över vilken sjuk skit kroppen kan komma upp med. Annars har jag inte så många rädslor faktiskt.

Självklart är jag rädd att något hemskt ska hända min familj. Det är nog min största rädsla. Också den skulle kunna brytas ner i tusen olika sub-rädslor. Men som ni märker väljer jag att gruppera lite. Jo spindlar, ormar och kryp måste jag nog räkna till mina rädslor. Summerar man det framstår det som en ganska försynt lista; sjukdomar, familjetragedier och äckliga djur.

Sedan finns såklart lite saker som tekniskt sett skulle kunna kallas för rädslor men som jag väljer att klassificera mer som olika obehag. Den listan rymmer punkter som; att prata inför grupper, höga höjder utan skyddsanordningar, människor som äger skåpbilar, att bli tunnhårig (vilket är högst osannolikt med tanke på att cellgiftet nog endast skulle ha samma effekt på min frisyr som en uttunningssax), offentliga toaletter, impotens, rötmånaden, att hissgolvet ska lossna, skimming, att sticka mig på en narkomankanyl, bli inklämd i bredvid någon som luktar varm mellanmjölk på spårvagnen i rusningstrafik, bli instängd i ett skyddsrum, frysrum eller levande begravd, att brinna inne, bli fast på en öde ö med Stefan Holm, tappa minnet, radioaktivitet, att ramla och slå ut mina tänder mot ett räcke, trottoarkant eller dyligt, det bruna i Gorby's, el-stötar och säkert en miljard saker till.

Day 25 – A first

Det var dags för mig att gå min allra första match. Jag hade tränat i över ett år och nu stundade ABC Open i Angerd, en av Sveriges största Boxningsgalor. Jag hade vägt in mig i weltervikt och nu väntade vi bara på lottningen för att få veta vilka vi skulle gå upp mot. Nervositeten låg tjock i luften. Min tränare gick fram och kollade listan. Sedan kikade han i min motståndares bok, jag såg att det var något, sedan slog han ihop den och sa "det är viktigt att du tänker på att utnyttja din längd och boxas tekniskt ikväll". Det lät inte bra. Jag fattade att jag nog inte fått den ultimata motståndaren. När jag lite senare fick syn på min motståndare förstod jag. Jag har nog aldrig känt mig så nervös som jag gjorde då. Alltså nervös helt utan förväntan.

Så var det dags. Vi gick in i ringen. Killen jag skulle möta var en halvrysk järnkamin med riktigt dålig uppsyn. Han var lätt ett huvud kortare än jag men var kraftig som fan, och då menar jag inte kraftig som i fet utan kraftig som i Ivan Drago-kraftig. Fram till nu hade jag känt mig ganska duktigt. Min tränare hade sagt att jag hade talang, att jag hade utvecklats snabbt och blivit en tekniskt bra boxare med potential. Jag tänkte att han var så full av skit när jag stod där och bokstavligt talat kände hur slutmuskeln darrade inför den mängd stryk jag stod inför. Han såg ut att kunna ha ihjäl mig med en halvmiss.

Gonggongen ljöd och vi intog våra positioner och matchen var igång. För varje jabb jag gjorde landade han en tung vänster, följt av en hetsig slagserie. Han slog verkligen hårt. Det tog inte lång tid innan jag var nere för räkning. Men det gav mig tid att samla mig lite och när domaren sa box överraskade jag med en snabb och stenhård höger rakt på näsan som fick honom att stanna upp med ett förvånat ansiktsuttryck. Om det här hade varit en klassisk underdoghistoria är det ungefär nu det skulle vända och jag skulle vinna över honom. Men det är det inte. Min höger fick honom bara att haja till en sekund, bli förbannad, sedan började vedergällningen. Han boxades aggressivt, gick på som den ryss han var och trots att jag lyckades skydda mig ganska hjälpligt så kom det så många slag att ett och annat satt precis där de skulle och fick mig att tappa fokus. Så fick han in ett tungt kroppsslag som pressade ur mig all luft. Hans korta stabbiga vänster vakuumförpackade min spinkiga kropp. Jag kunde inte andas och tappade min gard. Slagen haglade över mig och i ögonvrån ser jag hur min tränare kastar in handduken.

Det var min första match och jag hade åkt på så jävla mycket stryk. Först var jag bara glad att det var över men när jag hade duschat och bytt om kom nedstämdheten. Jag var ju för helvete helt kass. Talanglös. Var det ens någon idé att fortsätta och varför hade tränaren ljugit för mig? Tränaren sa att jag hade haft osedvanlig otur som fick möta en sån kille i min första match. Han berättade att ryssen gick sin sista match på samma nivå som jag och hade vunnit alla sina tidigare matcher på knock out förutom en som han hade vunnit på teknisk knock out. Dessutom var han southpaw. Det hade inte varit min dag helt enkelt. Det var en klen tröst men det fick mig åtminstone att fortsätta släpa mig till träningarna.

Det var tur det för annars hade det varit världshistoriens sorgligaste boxningskarriär. Tre månader senare gick jag min andra match och vann. Men det är en helt annan historia. A second.

God Jul hörrni!

Nu har jag överlevt/genomlevt julmat en masse och en tvåakters julklappsöppning. Så jag tänkte passa på att önska alla er som läser här (troligen nästan ingen idag men tanken räknas alltid) en riktigt God Jul. Precis som J skrev på sin blogg är jag sjukt glad över er som läser här. Jag har sagt det förut men det tål att sägas många gånger. Det känns stort som fan.

Hade min adventskalender varit en normal 24-luckorskalender så hade idag varit sista luckan, men ni får stå ut med den i ett par dagar till. Jag börjar själv tycka att det känns lite tradigt. Men vid tolvslaget på nyår är vi alla fria från den.

Nu ska jag fortsätta fira med sällskapsspel och vin. Jag och J ska spöa skiten ur mina föräldrar och bror. Gött.

Day 24 – Something that makes you cry

Senast jag grät var härom veckan när jag och J såg Max & Mary. En rätt igenom fantastisk historia. Jag har en tendens att bli blödig till sorgligheter i film och tv-serier. Som slutscenen i Six Feet Under, när det blir synd om David i Kalla fötter och när "hjältarna" kommer hem i Armageddon (vilket jag skäms som en hund för eftersom det är helt jävla sinnessjukt). The Reader lipade jag nästan episkt till. Jag skulle kunna nämna hur många fler exempel. Samma sak med böcker.

När jag var liten vägrade jag att se E.T. på bio för jag hade hört hur vidrigt sorglig den var och jag visste att det skulle få mig att börja lipa. När mamma läste Lassie fanns det ingen hejd på tårarna. Den modiga lilla hunden som var så modig och gjorde så många bra grejer och så. Jag svalde och svalde och försökte hålla igen till känslovallarna brast och tårarna sprutade som vatten ur en Super Soaker 2000. Generellt har jag alltid haft svårt för historier där djur hamnar i kläm. Därför tog det mig över ett år att ta mig an The Cove.

Det är rätt gött att lipa loss till litteratur och film. Det kan kännas som ett reningsbad ibland. Men jag föredrar nog att göra det ensam. Jag brukar försöka låta bli att grina när J är med, hon blir alltid så till sig. Hon älskar när jag bölar till film. Hon tycker det är fint och gulligt. Och så brukar hon alltid glatt flika in vilken hårding hon tycker jag är.

Day 23 – Something that makes you feel better

Åh, det där är så olika. Det beror ju helt på situation och tillfälle... men jag är nog en ganska enkel person egentligen.

Men några exempel på saker som kan få mig att må bättre är; blogga när jag stör mig på något, sömn när jag är alldeles för trött, treo när jag har ont i huvudet, pizza när jag är hungrig, en rejäl liggdusch när jag är våldsamt bakfull, sex när jag är kåt, sällskap när jag känner mig ensam, ensamhet när jag behöver tankero, massage när jag är stel, när jag lyckas göra ett klipp, en kram när jag är ledsen, köpa saker när jag egentligen inte har råd, pepp när jag känner mig lite nere, att skrika när jag är arg, gråta när jag är ledsen, en klippning när jag känner mig åt helvete för sunkig, när lönedagen äntligen kommer, när jag gör rätt val efter en svår beslutsångest, klapp på axeln när jag gjort något bra, när jag vinner i spel, om trafiken flyter på när jag kör bil och jag slipper leta till det glöder i huvudet efter en parkering, saker som bara fungerar, ett snällt ord från någon när jag förtjänar det. Och kärlek såklart.

Lyssna på Spotify och dricka vin med J hemma i soffan fungerar på de flesta sinnesstämningar. Samma sak med böcker filmer och tv-spel. Att skriva får mig generellt att må väldigt bra.

Mardrömstydning

Inatt drömde jag att J gjorde slut med mig för att jag köpte ett klädesplagg hon inte samtyckt till.

Vi var ute och kollade på kläder och jag frågade på skoj vad hon skulle säga om jag köpte mig en jeansskjorta utan ärmar. "Då skulle vi inte kunna vara tillsammans mer", svarade hon helt känslolöst. Jag blev provocerad och sa att hon inte kunde mena allvar. Men hon vidhöll att vårt förhållande skulle vara över om jag köpte ett så vederstyggligt plagg. Så jag köpte skjortan bara för att jävlas. Då gjorde hon slut. På riktigt.

Medan hon packade ihop sina grejer skrek jag lipande att hon för helvete diggar Bruce Springsteen trots hans ärmlösa jeansskjortor. Hon svarade att han var den ende mannen på jorden som kom undan med det. Att han hade skrivit Born to run och då får man klä sig hur fan man vill. Hulkande klämde jag fram att Chuck Norris minsann också kom undan med det. Då gick hon och smällde igen dörren efter sig. Det var slut.

Så jävla obehagligt. Vem fan gör något sådant?

Jag har hört att om man drömmer att man tappar tänderna så betyder det att man oroar sig för sin ekonomi. Frågan är hur jag ska tolka den här drömmen...

Att jag inte ska köpa en jeansskjorta utan ärmar va?

Day 22 – Something that upsets you

Det skulle nästan vara löjligt av mig att skriva ett inlägg i det här ämnet. Jag tror att de flesta av er som läser har ganska god kläm på vad som gör mig upprörd. Eller hur?

Day 21 – Another moment

Elva nätter!? Är ni verkligen säkra på det?
Ja, är det något fel?
Njae, nä inte fel men...
Vad då?
Mm, gör så att ni ställer väskorna och kollar rummet först...

Hettan hade slagit emot oss fem minuter tidigare när vi blev avsläppta på trottoaren framför Bowery's Whitehouse Hotel. Nu stod vi i receptionen och skulle precis till att checka in. Det var augusti 2004. Jag och min bror Peter hade åkt till New York för att semestra. Det sammanföll med republikanernas slutkonvent inför det stundande valet och nästan alla hotell var fullbokade. Dessutom hade vi en ganska begränsad budget så Peter hade fått i uppdrag att leta upp ett lämpligt ställe att bo på.

Någon månad tidigare hade han ringt med haft goda nyheter. Han hade nosat upp ett extremt prisvärt boende och läget kunde knappast vara bättre. Mitt på Bowery. Snett mittemot den legendariska rockklubben CBGB. Jag minns att han ringde och var ruggigt nöjd när han berättade att vi hade fått ett dubbelrum för bara $22 per natt. Jag oroade mig för att det var så oanständigt billigt, men han sa att det såg schysst ut på bilderna, och enligt hemsidan hade tydligen Bill och Hilary Clinton bott där med stor nöjsamhet (den här delen av historien vill han inte kännas vid idag). Det lät ju bra. Inget att tveka på utan bara att boka. Sagt och gjort. Vi var sjukt peppade.

När jag gick in på hemsidan för att titta på bilderna så var det första jag möttes av, en taffligt gjord banner där det glada ex-presidentparet via en pratbubbla deklarerade: "We enjoyed staying at the Whitehouse and you will too!". Hmm... Sitt göteborgarblod till trots hade Peter inte ens reflekterat över ordvitsen. Jag kände ett styng av nervositet, men samtidigt, det var Manhattan. Hur illa kunde det vara liksom. Det skulle visa sig att det utan konkurrens skulle bli det sämsta boendet jag någonsin varit med om. Ett rekord som håller än idag.

Vi ställde ifrån oss vår packning och blev uppsläppta via ett trapphus som direkt ledde mina tankar till Taxi Driver. När vi steg in på våning två var det alldeles mörkt. Väggarna bestod av ljusgult målade brädor på var sida som skapade en liten labyrint av gångar. Trångt skulle vara en alldeles för rymlig beskrivning. I taket gick några rangliga takfläktar på högvarv. De dämpade inte hettan nämnvärt men de gav ifrån sig ett svagt vinande läte. Jag minns att jag blev nervös att ett rotorblad skulle lossna vilken sekund som helst och skära halspulsådern av mig. Det hade varit bra typiskt. Man var tvungen att gå i sidled för att få plats. Vi gick under tystnad men utbytte oroliga blickar och mimade WTF!? till varandra med jämna mellanrum. Miljön kändes som att vi befann oss i ett jävligt nedgånget och sunkigt människohandelsnäste någonstans i Vietnam, men jag minns att jag fortfarande närde ett hopp om att det kanske skulle bli bra när vi väl kom till vårt rum. Det blev det inte.

Vi tog fram nyckeln och öppnade dörren till vårt rum. Den var precis som resten av inredningen ihopspikad av spontade brädor och påminde mest om dörren till ett källarförråd. Inne i rummet kom nästa överraskning. Väggarna bestod av spånskivor med små hål här och där, som av företagsamma gäster hade satts igen med det universella tätningsmedlet tuggummi. Som om detta inte vore nog gick de lövtunna väggarna inte hela vägen upp till taket. Istället hade man spänt upp hönsnät som fick fungera som innertak. Det var nu jag förstod att vi egentligen befann oss i en enda gigantisk sal med massor av små bås. Jag kände mig helt tom. Detta var inte alls vad jag hade sett framför mig. Värre råtthål har jag varken förr eller senare hört talas om. Jag kände hur jag fick panikångest. Elva nätter. Hur i helvete skulle vi palla det?

Efter visst överläggande beslöt vi oss för att bara ta det. Vad hade vi för val? Med tanke på det stora konventet skulle det var helt omöjligt att hitta ett hotellrum söder om Bronx. Så mycket fattade vi. Vi betalade för rummet och hämtade våra väskor. Rummet var litet, smutsigt och extremt ostädat. Det rymde två enkelsängar som verkade vara byggda av lastpallar. Klassigt. Kuddarna och madrasserna hade plastöverdrag och vi hade blivit tilldelade varsitt lakan i något engångsmaterial. Jag kände mig deppig. Bilderna jag hade sett var från den nyrenoverade toppvåningen. Vi satt i en kolmörk andravåning med ett par fönster i var sin sida av lokalen som enda naturliga ljuskälla. Desssutom hade vi inget el-uttag på rummet så laddning av kamerabatteriet skulle få ske sittandes i korridoren ungefär en och en halv timme varannan dag.

Peter gick på toa och jag sträckte ut mig på sängen. Madrassen var bara 170 cm lång, så fötterna fick hänga utanför. Jag orkade inte ens bli upprörd, bara blundade och bet mig i tungan. Plötsligt hörde jag ett läte. Någon öppnade en dörr. När jag tittade upp fick jag ögonkontakt med en lätt överviktig man. Genom det ganska frikostiga mellanrummet mellan dörr och karm på säkert två tre centimeter. Jag gjorde en riskkalkyl över hur stor sannolikheten var att jag skulle återvända till Sverige med bibehållet förstånd. Den verkade ganska obefintlig. När Peter kom tillbaka efter en långsittning berättade han den glada nyheten att toadörrarna endast var runt 140 centimeter höga, vilket gjorde att han ganska ofrivilligt redan hade hunnit bli intim med ett flertal av våra våningsvänner.

Plötsligt verkade receptionistens initiala skepsis ganska välgrundad. De närmsta dagarna skulle det visa sig att inte ens riktigt hårdföra backpackers stannade mer än två, på sin höjd tre nätter. Detta till stor del beroende på att fastigheten även inhyste ett större antal bofasta missbrukare och människor med varierande mental ohälsa, som tydligen inte kunde vräkas av ägaren på grund av en väldigt skum paragraf i New Yorks lag om ockupationsrätt. Detta avspeglade sig i nattliga raseriutbrott och andra ljudliga stämningssänkare.

Men vi klarade det. Kanske mest tack vare en ganska påfrestande strategi som gick ut på att vi steg upp senast klockan åtta varje morgon, vilket gjorde att vi hann duscha utan att behöva stå upp till anklarna i andra gästers kroppssmuts och även slapp många jobbiga konfrontationer. Sedan var vi ute hela dagen, kom hem vid 22 och lämnade av kameraväskan och bytte om för att gå ut och supa till klockan fyra. Varje dag. Tills det efter elva nätter var dags att checka ut och vi lämnade New York som två härdade män.

Day 20 – This month

December. Ja, vad ska man säga om december egentligen? Högvinter. Snö och hela faderullan är här. Bara dopparedagen kvar. Och nyår såklart. Det är som vanligt. Springer runt på dagarna och försöker rodda med de sista klapparna. Stressen börjar ta ut sin rätt men jag försöker intala mig att det hör julen till och det gör det kanske också. Till helgen ska det flängas runt. Det ska firas lite här och där så det blir åka av. Det ska bli trevligt och kul på alla sätt, men jag längtar lite till när det är dags för oss att börja fira jul hemma. När folk får flänga för att komma till oss. Men mest av allt längtar jag till mellandagarna. Då ska jag parkera röven i soffan och hårdpunda film och tv-serier. Det är i alla fall planen. Vi får se hur det går med det.

Jag gillar december. Det är den bästa vintermånaden. Det ges så många tillfällen att mysa och ha det lite kurigt. Mina tankar går till de som är ensamma. Helt ensamma. Man ska inte behöva vara det. Inte kring jul i alla fall. Jag skulle gärna vilja göra något bra för någon någon gång. Men jag vet inte riktigt vad. Att köpa Faktum känns lite futtigt men det är ju bättre än inget.

Jag brukar tänka på en historia som min gamla chef berättade. Jag minns inte exakt hur det var men det var ungefär såhär:

Det var vinter och han hade varit ute på krogen. Hans flickvän och relativt nyfödda son låg hemma och sov. När han kom hem såg han en hemlös stå och huttra utanför hans bostad i centrala Göteborg. Det var iskallt ute och mannen frös som fan. Av någon anledning började de snacka och utan att tänka så spontanbjöd han in mannen att käka något och lät honom sova på soffan. På morgonen kom hans flickvän in och frågade vem i helvete mannen i deras vardagsrum var. Min chef hade råkat glömma av att nämna deras oplanerade nattgäst. När mannen hade fått vaknat och fått frukost så tackade han för sig och gick. Väldigt tacksam.

Det är en fin historia. Helt jävla galen, men väldigt fin.

Apropå gammal chef. Jag inledde även den här månaden med att säga upp mig. Det var ett jobbigt beslut. Jag gillar alla mina kollegor och har mycket att vara tacksam mot byrån för. Men det var kanske dags. Min anställning upphör på nyårsafton. På tolvslaget. Sedan ska jag vara pappaledig en månad till innan det är dags att möta världen utanför igen.

Day 19 – Something you regret

Varje gång jag vaknar bakfull ångrar jag de där sista ölen. Bittert. Jag kan ofta ångra mitt val av lunch. När jag ser att jag borde valt fisken istället för köttet, eller tvärtom. Annars kan jag inte komma på något så specifikt.

Jag kan ångra risker/chanser jag låtit bli att ta, så nu försöker jag att inte stå och titta på och låta saker bara passera längre. Inte av fel anledningar i alla fall. Visst kan jag ångra saker ibland. Saker jag sagt, saker jag skrivit, saker jag gjort. Jag ångrar mig oftast när jag gjort någon ledsen. Jag ångrar att jag var en feg stackare i början av mitt och J:s förhållande, men samtidigt är ångern en bra lärare.

Jag minns när jag hade skrivit en vidrigt elak text om Björn Ranelid, i affekt efter att ha blivit hetsad till det. Dagen efter vaknade jag av att en kollega messade för att berätta att de just citerat ett illa valt stycke ur min bloggtext i svt:s morgonprogram. Då ångrade jag mig mycket. Det gör jag fortfarande.

Day 18 – Your favorite birthday

Det finns en födelsedag som jag varken innan eller efter har längtat efter med en sådan passion som min 15-årsdag. Jag fyller i november medan ingen av mina dåvarande vänner fyllde efter Juni. Det innebar att medan alla mina kompisar körde sina trimmade moppar fick jag dra runt i bakvattnet ett drygt halvår på Blå skottet. Bra för konditionen. Dåligt för allt annat.

Mamma kan än idag prata (med visst förakt i rösten) om hur min kompis Torsken svängde upp med sin flång nya Yamaha DT, utanför vårt köksfönster en morgon. Den 2 maj närmare bestämt. Hans födelsedag, sånär som exakt sex månader innan det skulle bli min tur. Han tutade och ropade högt: "Bara ett halvår kvar". Sedan stegrade han sitt mäktiga fordon och drog iväg på bakhjulet. Kvar stod jag. Helt tom inombords. Den sommaren cyklade jag många mil. Mina kompisar tyckte att den enda aktiviteten värd att syssla med var att åka planlöst runt med mopparna. Ner till centrum, upp till Munkegärde, tillbaka till centrum, hem till Komarken, ut till Ytterby, via Rollsbo upp till Munkegärde igen, ner till centrum och sedan gamla vägen ut till Romelanda. Varje JÄVLA dag!

Jag hade min moppe på landet. En silverfärgad Zündapp KS-50. Spitzenklasse. Jag hade fått med en liten handbok samt några reklambroschyrer som jag bläddrade sönder och samman. Bland annat med en så kallad livsstilsbild. Jag kunde inte se mig mätt på den bilden. Senare upptäckte jag att det var en tjej med på bilden också.


Jag minns att jag vid ett tillfälle var så less på att cykla att jag bröt ihop. Mina föräldrar satt i vardagsrummet och duttade på sina bingolotter när jag kom hem. Jag hade samlat på mig en sådan vrede att jag helt utan förvarning exploderade. Jag pekade och skrek. Frågade hur i helvete de hade tänkt när de skaffade mig. Frågade varför de inte kunde ha knullat på midsommarafton som vanligt folk, utan tvunget skulle vänta till vintern. Så jävla oansvarigt. Vad var det för fel i huvudet på dem egentligen. Kunde det inte fattade att det var jag som fick lida. De satt och tittade med öppen mun på mig, medan jag fick ett nedfallande där jag stod, mellan dem och Leif "Loket" Ohlssons odiösa tryne. Sedan började jag gråta. Otröstligt. Mitt liv var skit.

Till slut kom den där födelsedagen i alla fall. Jag minns egentligen inget annat än den efterlängtade känslan att få hoppa upp på moppen och dra iväg. Att äntligen få vara med på samma villkor. Det är utan konkurrens den absolut viktigaste födelsedagen i mitt liv. Än så länge.

Day 17 – Your favorite memory

Det känns helt omöjligt att gå igenom hela sitt liv för att försöka hitta sitt absoluta favoritminne. Det finns ju så många minnen som skulle kunna platsa och väljer man ett så finns det tusen till som är minst lika bra.

Tidigare idag berättade jag i alla fall för Kulturkoftan om när jag träffade J för första gången. Det är ett både fint och sjukt minne.

Vi träffades på Mariaplan och gick till Café Kardemumma som ligger precis i närheten. Jag var sjukt nervös för hon var den första personen jag kommit i kontakt med genom bloggen och sedan träffade för att ta en fika med. Vi beställde varsin latte och satte oss på uteserveringen. Jag vet inte hur min tankegång gick, men för att bryta isen valde jag att berätta om när jag fick en allergichock av räkor. Detta när vi hade träffat varandra i kanske fem minuter.

Detaljerat berättade jag om hur jag hade fått en nysattack och snabbt börjat svullna upp runt ögonen medan jag satt och bajsade i mina föräldrars kolonistuga. Det hela gick fort och när jag kom ut från toan såg jag hur min mamma ryggade vid åsynen av sin groteska son. Jag sa att jag kände mig konstig och att jag kanske borde åka till sjukhuset. På väg till sjukhuset eskalerade svullnaden i ansiktet till missbildningar av elefantmannennivå. Väl på sjukhuset tog det under en minut innan jag hade blivit av med alla kläder, fått en adrenalinspruta i benet och en helvetes massa kortison. Jag berättade att till och med läkaren hade skrattat åt mig och skämtat om att hon verkligen hoppades att detta inte var min vanliga look. Jag var i mitt esse. Det fanns inga gränser på vad hur långt jag kunde tänka mig att gå när det gällde att bjuda på mig själv. Jag blev allvarlig och förklarade helt seriöst för stackars J hur alla kroppens funktioner lägger av vid en sådan allercichock. Jag berättade hur jag hade fått springa i sjukhusets nattsärk, genom akutens väntrum med mitt vanskapta anlete och vräkt mig in på toaletten för att explodera i en högljudd diarré av sällan skådat slag.

Att J och jag är ett par idag säger kanske mer om henne än om mig.

Day 16 – Your first kiss

Hon hette Linda (tror jag) eller Frida. Jag minns inte exakt, men jag är nästan säker på att det var Linda. Hon kom från Nödinge och var den tuffaste tjej jag hade träffat.

Jag och några kompisar satt och drack folköl på Thorildskolans skolgård i Kungälv. Jag gick i sjuan och det vankades polisdisco (drogfritt disco anordnat av Kungälvspolisen) på Kvarnkullen. Vi satt och peppade varandra med påhittade skrythistorier om våra erövringar. Det var i slutet av sjuan eller början av åttan och ingen av oss hade ens varit i närheten av att få hångla med någon. Inte på riktigt. Bara uppstyrda hångel i form av ryska posten. Ändå satt vi där och snackade knulla medan vi blev fulla. Precis som vanligt.

Jag minns att jag kunde ligga på kvällarna och be till någon högre makt, att bara jag fick vara med om ett samlag en gång innan jag dog så skulle jag bli lycklig. En enda gång (drama har alltid varit min grej). Samtidigt tänkte jag att det kanske var att begära lite väl mycket för en kille som inte ens hade fått torrknulla (hångla samtidigt som man gnider sig mot varandra med kläderna på) med en tjej ännu.

Vi var uppsluppna. Trots att vi var ett gäng högoddsare kunde man ju aldrig vara helt säker på att det inte skulle bli något den här gången heller. Även om så oftast var fallet. Hoppet dog efter varje helg för att reinkarneras lagom till nästa. There is a light that never goes out.

Plötsligt kom tre ganska så välberusade tjejer insläntrande på skolgården. Rakt mot oss. Vi försökte se om vi kände igen någon av dem men det gjorde vi inte. De var utomsocknes och det var en bra sak. Då kunde jag vara precis vem jag ville. Jag kunde vara en häftig kille, gärna svår och till och med lite farlig. De hälsade och så plockade den ena av dem upp en svart sprejburk och började klottra blandade könsord, samt "Nödinge was here", stort på skolväggen. Vi tappade andan. Några fräckare tjejer hade vi aldrig träffat, och nu satt de och drack öl med oss som att det var världens mest naturliga sak. Jag tänkte att när som helst kommer jag att vakna ensam på mitt pojkrum, men det skulle dröja ända till imorgon. En kompis började göra närmanden mot sprejburkstjejen, en lång tjej med dimmig blick som fick smeknamnet flum, och en annan kompis försökte med dålig framgång fånga den tredje tjejens intresse.

Jag vet inte hur det gick till, det hände liksom bara. Från att jag satt och pratade med Linda till att vi började kyssas. Det fanns ingen övergång vad jag minns. Det var mer som en tidsglitch, där vi i ena sekvensen utbytte ord, och i nästa saliv. Det var så enkelt. Och så jävla bra. I den stunden kände jag mig som en riktig vinnare.

En halvtimma innan stängningsdags släntrade vi in både stelfrusna och drängfulla på polisdiscot. Vi gungade tätt ihop och omkring till Scorpions – Wind of change, och vi hånglade för kung och fosterland. Alla var där. Sedan skiljdes vi åt med bytta telefonnummer och löften om evig kärlek.

På måndagen kom klassens drottning fram till mig innan religionslektionen och frågade vem tjejen från helgen var. Hon hade något lurigt i blicken. Jag berättade och förstod att jag just hade lagt grunden till något som skulle kunna liknas vid en liten gnutta ryktbarhet. Min status höjdes ett par snäpp bara genom den bekräftelsen. Senare på dagen blev jag inkallad på rektorns kontor. Han sa att han hört talas om att jag visste vem som bar ansvar för klottret på skolväggen och att det var bäst att jag klämde fram det. Annars skulle jag kanske bli polisanmäld. Eller avstängd från skolan. Jag ljög dåligt, sa att det var någon kille från Stenungsund. Rektorn kastade sin nyckelknippa i skrivbordet med en sådan kraft att nyckelringen brast och nycklarna flög som små projektiler ur en splitterbomb. Han var fullkomligt rasande och påminde mig högljutt om att det stod "Nödinge was here" på väggen och frågade om jag trodde att han var helt dum i huvudet. Jag teg. Det fick duga som svar. Inget skulle kunna få mig att sälja ut flickan från andra sidan älven.

Jag träffade aldrig Linda igen. Vi pratade bara i telefon några gånger, innan våra planer på att ses till slut rann ut i sanden, som ett litet men fint minneskorn.

Day 15 – Your dreams

Jag drömmer om att kunna leva på att skriva precis vad jag vill och gärna leva ganska bra på det. Såpass bra att jag kan köra runt i en gammal Jagga med feta lädersäten och direktörslyx extra allt. Eller en helkromad Padda. Bara för att det är kul. Jag drömmer om att bo utomlands någon gång. Helst i Berlin eller New York och då föredragsvis någonstans i Brooklyn. Jag drömmer om att ha en svinsnygg villa någonstans i Göteborg, kanske ett hus på Styrsö eller Brännö, om vi inte skaffar en paradvåning på någon höjd med stans bästa utsikt då. Eller en sommarstuga, lagom avskilt och mysigt, gärna vid en sjö eller direkt vid havet. Jag drömmer om att bli kompis och hänga med Larry David, Ricky Gervais och Bruce Springsteen. Jag drömmer om pengar och rikedom. Om lottovinster och vad jag skulle göra med dem. Jag drömmer om att göra långa resor, både med och utan barnen, men alltid med J. Jag drömmer om äventyr och upplevelser. Jag drömmer om kul.

Ibland drömmer jag mardrömmar om hur allt går åt helvete. Om tragedier och sorg. Om att någon av mina närmaste blir sjuka eller råkar ut för något hemskt. Jag drömmer mardrömmar om att det börjar brinna, om att råka ut för en katastrof eller att J ska tröttna på oss och dra. Jag drömmer dåliga drömmar om att inte räcka till. Allt jag egentligen vill är att få vara en Svensson, och helst en lyckad sådan.

En gång drömde jag att Maud Olofsson hade sex med mig. Då blev jag rädd för mitt inre mörker. Sedan tog det flera dagar innan jag blev mig själv igen.