torsdag, december 23, 2010

Mardrömstydning

Inatt drömde jag att J gjorde slut med mig för att jag köpte ett klädesplagg hon inte samtyckt till.

Vi var ute och kollade på kläder och jag frågade på skoj vad hon skulle säga om jag köpte mig en jeansskjorta utan ärmar. "Då skulle vi inte kunna vara tillsammans mer", svarade hon helt känslolöst. Jag blev provocerad och sa att hon inte kunde mena allvar. Men hon vidhöll att vårt förhållande skulle vara över om jag köpte ett så vederstyggligt plagg. Så jag köpte skjortan bara för att jävlas. Då gjorde hon slut. På riktigt.

Medan hon packade ihop sina grejer skrek jag lipande att hon för helvete diggar Bruce Springsteen trots hans ärmlösa jeansskjortor. Hon svarade att han var den ende mannen på jorden som kom undan med det. Att han hade skrivit Born to run och då får man klä sig hur fan man vill. Hulkande klämde jag fram att Chuck Norris minsann också kom undan med det. Då gick hon och smällde igen dörren efter sig. Det var slut.

Så jävla obehagligt. Vem fan gör något sådant?

Jag har hört att om man drömmer att man tappar tänderna så betyder det att man oroar sig för sin ekonomi. Frågan är hur jag ska tolka den här drömmen...

Att jag inte ska köpa en jeansskjorta utan ärmar va?

onsdag, december 22, 2010

Day 22 – Something that upsets you

Det skulle nästan vara löjligt av mig att skriva ett inlägg i det här ämnet. Jag tror att de flesta av er som läser har ganska god kläm på vad som gör mig upprörd. Eller hur?

tisdag, december 21, 2010

Day 21 – Another moment

Elva nätter!? Är ni verkligen säkra på det?
Ja, är det något fel?
Njae, nä inte fel men...
Vad då?
Mm, gör så att ni ställer väskorna och kollar rummet först...

Hettan hade slagit emot oss fem minuter tidigare när vi blev avsläppta på trottoaren framför Bowery's Whitehouse Hotel. Nu stod vi i receptionen och skulle precis till att checka in. Det var augusti 2004. Jag och min bror Peter hade åkt till New York för att semestra. Det sammanföll med republikanernas slutkonvent inför det stundande valet och nästan alla hotell var fullbokade. Dessutom hade vi en ganska begränsad budget så Peter hade fått i uppdrag att leta upp ett lämpligt ställe att bo på.

Någon månad tidigare hade han ringt med haft goda nyheter. Han hade nosat upp ett extremt prisvärt boende och läget kunde knappast vara bättre. Mitt på Bowery. Snett mittemot den legendariska rockklubben CBGB. Jag minns att han ringde och var ruggigt nöjd när han berättade att vi hade fått ett dubbelrum för bara $22 per natt. Jag oroade mig för att det var så oanständigt billigt, men han sa att det såg schysst ut på bilderna, och enligt hemsidan hade tydligen Bill och Hilary Clinton bott där med stor nöjsamhet (den här delen av historien vill han inte kännas vid idag). Det lät ju bra. Inget att tveka på utan bara att boka. Sagt och gjort. Vi var sjukt peppade.

När jag gick in på hemsidan för att titta på bilderna så var det första jag möttes av, en taffligt gjord banner där det glada ex-presidentparet via en pratbubbla deklarerade: "We enjoyed staying at the Whitehouse and you will too!". Hmm... Sitt göteborgarblod till trots hade Peter inte ens reflekterat över ordvitsen. Jag kände ett styng av nervositet, men samtidigt, det var Manhattan. Hur illa kunde det vara liksom. Det skulle visa sig att det utan konkurrens skulle bli det sämsta boendet jag någonsin varit med om. Ett rekord som håller än idag.

Vi ställde ifrån oss vår packning och blev uppsläppta via ett trapphus som direkt ledde mina tankar till Taxi Driver. När vi steg in på våning två var det alldeles mörkt. Väggarna bestod av ljusgult målade brädor på var sida som skapade en liten labyrint av gångar. Trångt skulle vara en alldeles för rymlig beskrivning. I taket gick några rangliga takfläktar på högvarv. De dämpade inte hettan nämnvärt men de gav ifrån sig ett svagt vinande läte. Jag minns att jag blev nervös att ett rotorblad skulle lossna vilken sekund som helst och skära halspulsådern av mig. Det hade varit bra typiskt. Man var tvungen att gå i sidled för att få plats. Vi gick under tystnad men utbytte oroliga blickar och mimade WTF!? till varandra med jämna mellanrum. Miljön kändes som att vi befann oss i ett jävligt nedgånget och sunkigt människohandelsnäste någonstans i Vietnam, men jag minns att jag fortfarande närde ett hopp om att det kanske skulle bli bra när vi väl kom till vårt rum. Det blev det inte.

Vi tog fram nyckeln och öppnade dörren till vårt rum. Den var precis som resten av inredningen ihopspikad av spontade brädor och påminde mest om dörren till ett källarförråd. Inne i rummet kom nästa överraskning. Väggarna bestod av spånskivor med små hål här och där, som av företagsamma gäster hade satts igen med det universella tätningsmedlet tuggummi. Som om detta inte vore nog gick de lövtunna väggarna inte hela vägen upp till taket. Istället hade man spänt upp hönsnät som fick fungera som innertak. Det var nu jag förstod att vi egentligen befann oss i en enda gigantisk sal med massor av små bås. Jag kände mig helt tom. Detta var inte alls vad jag hade sett framför mig. Värre råtthål har jag varken förr eller senare hört talas om. Jag kände hur jag fick panikångest. Elva nätter. Hur i helvete skulle vi palla det?

Efter visst överläggande beslöt vi oss för att bara ta det. Vad hade vi för val? Med tanke på det stora konventet skulle det var helt omöjligt att hitta ett hotellrum söder om Bronx. Så mycket fattade vi. Vi betalade för rummet och hämtade våra väskor. Rummet var litet, smutsigt och extremt ostädat. Det rymde två enkelsängar som verkade vara byggda av lastpallar. Klassigt. Kuddarna och madrasserna hade plastöverdrag och vi hade blivit tilldelade varsitt lakan i något engångsmaterial. Jag kände mig deppig. Bilderna jag hade sett var från den nyrenoverade toppvåningen. Vi satt i en kolmörk andravåning med ett par fönster i var sin sida av lokalen som enda naturliga ljuskälla. Desssutom hade vi inget el-uttag på rummet så laddning av kamerabatteriet skulle få ske sittandes i korridoren ungefär en och en halv timme varannan dag.

Peter gick på toa och jag sträckte ut mig på sängen. Madrassen var bara 170 cm lång, så fötterna fick hänga utanför. Jag orkade inte ens bli upprörd, bara blundade och bet mig i tungan. Plötsligt hörde jag ett läte. Någon öppnade en dörr. När jag tittade upp fick jag ögonkontakt med en lätt överviktig man. Genom det ganska frikostiga mellanrummet mellan dörr och karm på säkert två tre centimeter. Jag gjorde en riskkalkyl över hur stor sannolikheten var att jag skulle återvända till Sverige med bibehållet förstånd. Den verkade ganska obefintlig. När Peter kom tillbaka efter en långsittning berättade han den glada nyheten att toadörrarna endast var runt 140 centimeter höga, vilket gjorde att han ganska ofrivilligt redan hade hunnit bli intim med ett flertal av våra våningsvänner.

Plötsligt verkade receptionistens initiala skepsis ganska välgrundad. De närmsta dagarna skulle det visa sig att inte ens riktigt hårdföra backpackers stannade mer än två, på sin höjd tre nätter. Detta till stor del beroende på att fastigheten även inhyste ett större antal bofasta missbrukare och människor med varierande mental ohälsa, som tydligen inte kunde vräkas av ägaren på grund av en väldigt skum paragraf i New Yorks lag om ockupationsrätt. Detta avspeglade sig i nattliga raseriutbrott och andra ljudliga stämningssänkare.

Men vi klarade det. Kanske mest tack vare en ganska påfrestande strategi som gick ut på att vi steg upp senast klockan åtta varje morgon, vilket gjorde att vi hann duscha utan att behöva stå upp till anklarna i andra gästers kroppssmuts och även slapp många jobbiga konfrontationer. Sedan var vi ute hela dagen, kom hem vid 22 och lämnade av kameraväskan och bytte om för att gå ut och supa till klockan fyra. Varje dag. Tills det efter elva nätter var dags att checka ut och vi lämnade New York som två härdade män.

måndag, december 20, 2010

Day 20 – This month

December. Ja, vad ska man säga om december egentligen? Högvinter. Snö och hela faderullan är här. Bara dopparedagen kvar. Och nyår såklart. Det är som vanligt. Springer runt på dagarna och försöker rodda med de sista klapparna. Stressen börjar ta ut sin rätt men jag försöker intala mig att det hör julen till och det gör det kanske också. Till helgen ska det flängas runt. Det ska firas lite här och där så det blir åka av. Det ska bli trevligt och kul på alla sätt, men jag längtar lite till när det är dags för oss att börja fira jul hemma. När folk får flänga för att komma till oss. Men mest av allt längtar jag till mellandagarna. Då ska jag parkera röven i soffan och hårdpunda film och tv-serier. Det är i alla fall planen. Vi får se hur det går med det.

Jag gillar december. Det är den bästa vintermånaden. Det ges så många tillfällen att mysa och ha det lite kurigt. Mina tankar går till de som är ensamma. Helt ensamma. Man ska inte behöva vara det. Inte kring jul i alla fall. Jag skulle gärna vilja göra något bra för någon någon gång. Men jag vet inte riktigt vad. Att köpa Faktum känns lite futtigt men det är ju bättre än inget.

Jag brukar tänka på en historia som min gamla chef berättade. Jag minns inte exakt hur det var men det var ungefär såhär:

Det var vinter och han hade varit ute på krogen. Hans flickvän och relativt nyfödda son låg hemma och sov. När han kom hem såg han en hemlös stå och huttra utanför hans bostad i centrala Göteborg. Det var iskallt ute och mannen frös som fan. Av någon anledning började de snacka och utan att tänka så spontanbjöd han in mannen att käka något och lät honom sova på soffan. På morgonen kom hans flickvän in och frågade vem i helvete mannen i deras vardagsrum var. Min chef hade råkat glömma av att nämna deras oplanerade nattgäst. När mannen hade fått vaknat och fått frukost så tackade han för sig och gick. Väldigt tacksam.

Det är en fin historia. Helt jävla galen, men väldigt fin.

Apropå gammal chef. Jag inledde även den här månaden med att säga upp mig. Det var ett jobbigt beslut. Jag gillar alla mina kollegor och har mycket att vara tacksam mot byrån för. Men det var kanske dags. Min anställning upphör på nyårsafton. På tolvslaget. Sedan ska jag vara pappaledig en månad till innan det är dags att möta världen utanför igen.

söndag, december 19, 2010

Day 19 – Something you regret

Varje gång jag vaknar bakfull ångrar jag de där sista ölen. Bittert. Jag kan ofta ångra mitt val av lunch. När jag ser att jag borde valt fisken istället för köttet, eller tvärtom. Annars kan jag inte komma på något så specifikt.

Jag kan ångra risker/chanser jag låtit bli att ta, så nu försöker jag att inte stå och titta på och låta saker bara passera längre. Inte av fel anledningar i alla fall. Visst kan jag ångra saker ibland. Saker jag sagt, saker jag skrivit, saker jag gjort. Jag ångrar mig oftast när jag gjort någon ledsen. Jag ångrar att jag var en feg stackare i början av mitt och J:s förhållande, men samtidigt är ångern en bra lärare.

Jag minns när jag hade skrivit en vidrigt elak text om Björn Ranelid, i affekt efter att ha blivit hetsad till det. Dagen efter vaknade jag av att en kollega messade för att berätta att de just citerat ett illa valt stycke ur min bloggtext i svt:s morgonprogram. Då ångrade jag mig mycket. Det gör jag fortfarande.

lördag, december 18, 2010

Day 18 – Your favorite birthday

Det finns en födelsedag som jag varken innan eller efter har längtat efter med en sådan passion som min 15-årsdag. Jag fyller i november medan ingen av mina dåvarande vänner fyllde efter Juni. Det innebar att medan alla mina kompisar körde sina trimmade moppar fick jag dra runt i bakvattnet ett drygt halvår på Blå skottet. Bra för konditionen. Dåligt för allt annat.

Mamma kan än idag prata (med visst förakt i rösten) om hur min kompis Torsken svängde upp med sin flång nya Yamaha DT, utanför vårt köksfönster en morgon. Den 2 maj närmare bestämt. Hans födelsedag, sånär som exakt sex månader innan det skulle bli min tur. Han tutade och ropade högt: "Bara ett halvår kvar". Sedan stegrade han sitt mäktiga fordon och drog iväg på bakhjulet. Kvar stod jag. Helt tom inombords. Den sommaren cyklade jag många mil. Mina kompisar tyckte att den enda aktiviteten värd att syssla med var att åka planlöst runt med mopparna. Ner till centrum, upp till Munkegärde, tillbaka till centrum, hem till Komarken, ut till Ytterby, via Rollsbo upp till Munkegärde igen, ner till centrum och sedan gamla vägen ut till Romelanda. Varje JÄVLA dag!

Jag hade min moppe på landet. En silverfärgad Zündapp KS-50. Spitzenklasse. Jag hade fått med en liten handbok samt några reklambroschyrer som jag bläddrade sönder och samman. Bland annat med en så kallad livsstilsbild. Jag kunde inte se mig mätt på den bilden. Senare upptäckte jag att det var en tjej med på bilden också.


Jag minns att jag vid ett tillfälle var så less på att cykla att jag bröt ihop. Mina föräldrar satt i vardagsrummet och duttade på sina bingolotter när jag kom hem. Jag hade samlat på mig en sådan vrede att jag helt utan förvarning exploderade. Jag pekade och skrek. Frågade hur i helvete de hade tänkt när de skaffade mig. Frågade varför de inte kunde ha knullat på midsommarafton som vanligt folk, utan tvunget skulle vänta till vintern. Så jävla oansvarigt. Vad var det för fel i huvudet på dem egentligen. Kunde det inte fattade att det var jag som fick lida. De satt och tittade med öppen mun på mig, medan jag fick ett nedfallande där jag stod, mellan dem och Leif "Loket" Ohlssons odiösa tryne. Sedan började jag gråta. Otröstligt. Mitt liv var skit.

Till slut kom den där födelsedagen i alla fall. Jag minns egentligen inget annat än den efterlängtade känslan att få hoppa upp på moppen och dra iväg. Att äntligen få vara med på samma villkor. Det är utan konkurrens den absolut viktigaste födelsedagen i mitt liv. Än så länge.

fredag, december 17, 2010

Day 17 – Your favorite memory

Det känns helt omöjligt att gå igenom hela sitt liv för att försöka hitta sitt absoluta favoritminne. Det finns ju så många minnen som skulle kunna platsa och väljer man ett så finns det tusen till som är minst lika bra.

Tidigare idag berättade jag i alla fall för Kulturkoftan om när jag träffade J för första gången. Det är ett både fint och sjukt minne.

Vi träffades på Mariaplan och gick till Café Kardemumma som ligger precis i närheten. Jag var sjukt nervös för hon var den första personen jag kommit i kontakt med genom bloggen och sedan träffade för att ta en fika med. Vi beställde varsin latte och satte oss på uteserveringen. Jag vet inte hur min tankegång gick, men för att bryta isen valde jag att berätta om när jag fick en allergichock av räkor. Detta när vi hade träffat varandra i kanske fem minuter.

Detaljerat berättade jag om hur jag hade fått en nysattack och snabbt börjat svullna upp runt ögonen medan jag satt och bajsade i mina föräldrars kolonistuga. Det hela gick fort och när jag kom ut från toan såg jag hur min mamma ryggade vid åsynen av sin groteska son. Jag sa att jag kände mig konstig och att jag kanske borde åka till sjukhuset. På väg till sjukhuset eskalerade svullnaden i ansiktet till missbildningar av elefantmannennivå. Väl på sjukhuset tog det under en minut innan jag hade blivit av med alla kläder, fått en adrenalinspruta i benet och en helvetes massa kortison. Jag berättade att till och med läkaren hade skrattat åt mig och skämtat om att hon verkligen hoppades att detta inte var min vanliga look. Jag var i mitt esse. Det fanns inga gränser på vad hur långt jag kunde tänka mig att gå när det gällde att bjuda på mig själv. Jag blev allvarlig och förklarade helt seriöst för stackars J hur alla kroppens funktioner lägger av vid en sådan allercichock. Jag berättade hur jag hade fått springa i sjukhusets nattsärk, genom akutens väntrum med mitt vanskapta anlete och vräkt mig in på toaletten för att explodera i en högljudd diarré av sällan skådat slag.

Att J och jag är ett par idag säger kanske mer om henne än om mig.

torsdag, december 16, 2010

Day 16 – Your first kiss

Hon hette Linda (tror jag) eller Frida. Jag minns inte exakt, men jag är nästan säker på att det var Linda. Hon kom från Nödinge och var den tuffaste tjej jag hade träffat.

Jag och några kompisar satt och drack folköl på Thorildskolans skolgård i Kungälv. Jag gick i sjuan och det vankades polisdisco (drogfritt disco anordnat av Kungälvspolisen) på Kvarnkullen. Vi satt och peppade varandra med påhittade skrythistorier om våra erövringar. Det var i slutet av sjuan eller början av åttan och ingen av oss hade ens varit i närheten av att få hångla med någon. Inte på riktigt. Bara uppstyrda hångel i form av ryska posten. Ändå satt vi där och snackade knulla medan vi blev fulla. Precis som vanligt.

Jag minns att jag kunde ligga på kvällarna och be till någon högre makt, att bara jag fick vara med om ett samlag en gång innan jag dog så skulle jag bli lycklig. En enda gång (drama har alltid varit min grej). Samtidigt tänkte jag att det kanske var att begära lite väl mycket för en kille som inte ens hade fått torrknulla (hångla samtidigt som man gnider sig mot varandra med kläderna på) med en tjej ännu.

Vi var uppsluppna. Trots att vi var ett gäng högoddsare kunde man ju aldrig vara helt säker på att det inte skulle bli något den här gången heller. Även om så oftast var fallet. Hoppet dog efter varje helg för att reinkarneras lagom till nästa. There is a light that never goes out.

Plötsligt kom tre ganska så välberusade tjejer insläntrande på skolgården. Rakt mot oss. Vi försökte se om vi kände igen någon av dem men det gjorde vi inte. De var utomsocknes och det var en bra sak. Då kunde jag vara precis vem jag ville. Jag kunde vara en häftig kille, gärna svår och till och med lite farlig. De hälsade och så plockade den ena av dem upp en svart sprejburk och började klottra blandade könsord, samt "Nödinge was here", stort på skolväggen. Vi tappade andan. Några fräckare tjejer hade vi aldrig träffat, och nu satt de och drack öl med oss som att det var världens mest naturliga sak. Jag tänkte att när som helst kommer jag att vakna ensam på mitt pojkrum, men det skulle dröja ända till imorgon. En kompis började göra närmanden mot sprejburkstjejen, en lång tjej med dimmig blick som fick smeknamnet flum, och en annan kompis försökte med dålig framgång fånga den tredje tjejens intresse.

Jag vet inte hur det gick till, det hände liksom bara. Från att jag satt och pratade med Linda till att vi började kyssas. Det fanns ingen övergång vad jag minns. Det var mer som en tidsglitch, där vi i ena sekvensen utbytte ord, och i nästa saliv. Det var så enkelt. Och så jävla bra. I den stunden kände jag mig som en riktig vinnare.

En halvtimma innan stängningsdags släntrade vi in både stelfrusna och drängfulla på polisdiscot. Vi gungade tätt ihop och omkring till Scorpions – Wind of change, och vi hånglade för kung och fosterland. Alla var där. Sedan skiljdes vi åt med bytta telefonnummer och löften om evig kärlek.

På måndagen kom klassens drottning fram till mig innan religionslektionen och frågade vem tjejen från helgen var. Hon hade något lurigt i blicken. Jag berättade och förstod att jag just hade lagt grunden till något som skulle kunna liknas vid en liten gnutta ryktbarhet. Min status höjdes ett par snäpp bara genom den bekräftelsen. Senare på dagen blev jag inkallad på rektorns kontor. Han sa att han hört talas om att jag visste vem som bar ansvar för klottret på skolväggen och att det var bäst att jag klämde fram det. Annars skulle jag kanske bli polisanmäld. Eller avstängd från skolan. Jag ljög dåligt, sa att det var någon kille från Stenungsund. Rektorn kastade sin nyckelknippa i skrivbordet med en sådan kraft att nyckelringen brast och nycklarna flög som små projektiler ur en splitterbomb. Han var fullkomligt rasande och påminde mig högljutt om att det stod "Nödinge was here" på väggen och frågade om jag trodde att han var helt dum i huvudet. Jag teg. Det fick duga som svar. Inget skulle kunna få mig att sälja ut flickan från andra sidan älven.

Jag träffade aldrig Linda igen. Vi pratade bara i telefon några gånger, innan våra planer på att ses till slut rann ut i sanden, som ett litet men fint minneskorn.

onsdag, december 15, 2010

Day 15 – Your dreams

Jag drömmer om att kunna leva på att skriva precis vad jag vill och gärna leva ganska bra på det. Såpass bra att jag kan köra runt i en gammal Jagga med feta lädersäten och direktörslyx extra allt. Eller en helkromad Padda. Bara för att det är kul. Jag drömmer om att bo utomlands någon gång. Helst i Berlin eller New York och då föredragsvis någonstans i Brooklyn. Jag drömmer om att ha en svinsnygg villa någonstans i Göteborg, kanske ett hus på Styrsö eller Brännö, om vi inte skaffar en paradvåning på någon höjd med stans bästa utsikt då. Eller en sommarstuga, lagom avskilt och mysigt, gärna vid en sjö eller direkt vid havet. Jag drömmer om att bli kompis och hänga med Larry David, Ricky Gervais och Bruce Springsteen. Jag drömmer om pengar och rikedom. Om lottovinster och vad jag skulle göra med dem. Jag drömmer om att göra långa resor, både med och utan barnen, men alltid med J. Jag drömmer om äventyr och upplevelser. Jag drömmer om kul.

Ibland drömmer jag mardrömmar om hur allt går åt helvete. Om tragedier och sorg. Om att någon av mina närmaste blir sjuka eller råkar ut för något hemskt. Jag drömmer mardrömmar om att det börjar brinna, om att råka ut för en katastrof eller att J ska tröttna på oss och dra. Jag drömmer dåliga drömmar om att inte räcka till. Allt jag egentligen vill är att få vara en Svensson, och helst en lyckad sådan.

En gång drömde jag att Maud Olofsson hade sex med mig. Då blev jag rädd för mitt inre mörker. Sedan tog det flera dagar innan jag blev mig själv igen.

Stefan Holm sänker ribban

Jag hade på riktigt börjat tro att Stefan Holm och jag inte hade något otalt längre. Jag har inte känt någon irritation överhuvudtaget gentemot honom på över ett år. Tänkte nästan att min bloggterapi hade lyckats slipa ner de ultrakänsliga triggerpunkter hos mig, som han så effektivt brukade reta upp bara genom att synas i bild. Men så fick jag en länk på mail för ett par dagar sedan som tipsade om något fruktansvärt. Och nu är allt som vanligt igen. Stefan Holm och någon annan torr pajas har gett ut en bok med, håll i hatten nu, ordvitsar. De båda pågarna har känt varandra sedan länge och har roat sig med att sms:a hundratals vitsar och oneliners till varandra (försök greppa hur sinnessjuk deras relation måste vara) och kom under resans gång på att de bästa borde ges ut i bokform.

Med de bästa syftar de på goingar som exempelvis: ”Köttbonde blev tjurig när han kallades nöt”, "Höjdhoppare fick rivningskontrakt", Modemedveten fotograf bär kortbyxor" och ”Manlig potatisodlare skaffade sommarskor - köpte karltoffel".

Jimmy Nordins "Fram till EM-skandalen" framstår med ens som en fullständigt normal utgivning.

Det finns två saker jag har extremt svårt för. Det ena är besserwissrar och det andra är ordvitsar. Det förstnämnda infriar Stefan Holm genom att bara existera. Han skulle vara den självklara omslagspojken för besserwisseri på en överdos av tillväxthormon även med internationell konkurrens. Att titta på ett avsnitt av På spåret när han sitter i en av burarna, är för mitt humör vad en glödande grillbrikett är för en bensintank. Hur en person som på ett så egenkärt och oblygt sätt hävdar sitt intellekt kan gå och bli folkkär jag inte får ihop. Det är egentligen helt emot alla naturlagar. Ändå verkar det finnas en stark grogrund i det här förbannade landets ruttna radhusmylla.

Och så har vi ordvitsar. Detta satans påfund som av någon märklig anledning blivit lika starkt förknippat med Göteborg, som huvudet är med resten av kroppen. Det är den allra lägsta av humorformer. Till och med värre än Falkenbergsmongoloiderna Stefan & Kristers bedrövliga yttringar inom det naturvidriga buskis- och revyformatet. Dessutom tenderar människor som gillar ordvitsar att gilla det så mycket att det mer eller mindre framstår som komplexa vokala tics. De kan liksom inte låta bli att vränga på ord. Jag ryser av tanken på de få gånger min latenta 031-tourettes har blossat upp och jag inte kan låta bli att skoja till det med en ordvits. Då föraktar jag mig själv på ett sätt som skulle vara närmast obehagligt att beskriva i ord. Vi kan lämna det vid att jag duschar och gråter i timmar medan rotborsten får löpa som en oxpiska över min sorgliga lekamen, trots att jag vet att sådan smuts inte kan lögas bort, den måste tvagas bort med skammen som tvål.

Stefan Holm och hans kamrat knådar alltså ihop dessa två vidrigheter till en riktigt präktig surdeg. Och de sparar inte på krutet. Boken ska heta Tvetydigheter 1 & 2. Ett OCH två, tänker ni. Ja, för när man läst färdigt boken så vänder man bara på den och vips så sitter man där med del två i näven. "Köp en och betala för två", som de båda lustigkurrarna själva skojar till det.

Jag vill även passa på att bjuda på några citat ur artikeln i VF:

"Det var med tanke på marknadsföringsknepet. Och så blir det lite miljövänligare, vi tänkte att vi kanske kunde få den Gunde Svanen-märkt, säger Holm".


Hur lyckas man bli så här kvaddad i huvudet, tänker jag.

"Inga kritiska ögon har granskat urvalet. Men Stefan Holm har testkört några av vitsarna på sin Facebook med, enligt honom, gott resultat".

Oj, vad förvånande att pappa Johnny och några halvfigurer från värmländska besserwisserföreningen applåderar Stefan Holms nya projekt.

"Författarna är överens om att det kan vara i Göteborg den stora marknaden för boken finns".

Och här blir jag så förbannad att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig klart. Jag känner att jag förpassas in i ett märkligt chocktillstånd. Att bara släppa boken hade räckt mer än väl som förnedring, måste han verkligen pissa mig i ansiktet också. Det är faktiskt inte snällt.

Alltså, var i ligger det rimliga att en historiskt sett ganska medioker höjdhoppare får något slags kreativt fripass till att utveckla finurliga tokigheter och sedan vind för våg får komma till tals om dem i media (även om det oftast är strikt avgränsat till värmländsk sådan)? Ibland är verkligheten så sjuk att jag får mardrömmar. Varför kan Stefan Holm inte bara ta och börja hålla lite käft någon gång och skaffa sig ett jobb på bruket istället? Låta minnet av sina missgärningar som idrottsman läggas att vila, tillsammans med hans slyniga kortbyxorna i någon byrålåda i Kil.

tisdag, december 14, 2010

Day 14 – What you wore today

Se lucka 10. Minus budskaps-t-shirt (man kan inte alltid stå på barrikaderna), plus en grå- och svartrandig HM-dito. Roligare än så blir det inte idag.

måndag, december 13, 2010

Day 13 – This week

Idag har vi hämtat en katt. Det är en kritvit katt som J lovade att jag skulle få döpa till det flotta namnet Higgins, men som hon sedan ångrade sig och tog tillbaka. Dåligt. Jag var även inne på att den skulle heta Bruschan, dels för att vi hämtade honom i Lövgärdet men även eftersom han blir Rysslands lillebror. Sedan har det stått mellan en rad dåliga namn samt Mats, Kaj eller Lorens; som vi båda gillar. Vi får se vad det landar i. Det kan nog bli en vecka i namnbråkets tecken. Förslag på bra kattnamn mottages med försiktighet (inga dubbelnamn eller krystat fyndiga).

Imorgon ska jag vara hemma och städa lite. Sedan blir det så lite aktivitet som möjligt och så mycket långkalsong som möjligt. Onsdag blir det fika med en kollega på förmiddagen. Torsdag fika med en vän som jag träffar alldeles för sällan. På fredag kanske jag ska gå på julfest, men känner mig väldigt ambivalent där. Lördagen kommer med andra ord att antingen utkämpas på bakfyllans slagfält eller mitt i julklappsångestens gatlopp.

Ps. Angående lucka 12, så slapp vi Lasse Åbergs-konsten i väskan den här gången. J:s systrar hade varit mycket mer raffinerade den här gången och gav tavlan i födelsedagspresent till S. Men inte nog med de. De gav henne även ett paket med tre Smurfhitsskivor. Så jävla lågt att utnyttja ett litet sexårigt barn för att få förnedra två vuxna. I väskan låg bara en VHS med Lasse Åbergs Hälsoresan. Men vi skrattar bara. Vi har nämligen kommit på en dubbelt så låg och nästintill djävulskt listig hämnd. S ska (nästan själv) få välja ut ett par riktigt fina julklappar i år. Man kan inte neka, byta eller lämna tillbaka något man får av ett barn. Inte ens Hitler hade haft hjärta till det. Så huka er systrar – snart är det jul.

söndag, december 12, 2010

Civilförsvaret tipsar

Idag när vi satt i bilen och lyssnade på nyheterna så hör vi att civilförsvaret, med anledning av gårdagens bombdåd i Stockholm, går ut och uppmanar allmänheten att vara uppmärksamma på människor med avvikande beteende. De menade på att självmordsbombare oftast har en sådan otroligt hög stressnivå att man kan se det i ansiktet på dem. Bra tips. Verkligen skitbra. Särskilt med tanke på att årets julhandel står inför sitt upplopp. Skulle ett irrationellt ångestladdat rörelsemönster och en fullkomligt panisk blick vara ett avvikande beteende i dessa dagar?

Lustigt att normen för avvikande beteende baseras på ett lugn som inte ens en procent av befolkningen upplever förrän de sitter med svullen buk och jäser framför Karl-Bertil Jonssons julafton.

Jag skulle vilja vända på tipset. Om man ser någon som flanerar runt på stan med något jävla mañana-beteende och verkar onormalt avslappnad och opåverkad av julrushen, någon som INTE har en blick som är sådär otäckt stresskadad. Då är det läge att ringa säpo, lägga benen på ryggen och Forrest Gump-springa hela vägen hem.

Day 12 – What’s in your bag

I vanliga fall går jag sällan runt med väska. Men som av en händelse råkar vi befinna oss i Laholm över helgen har jag packat ner lite skit i min svarta sport-bääg. Därför har jag packat ner kläder, tandborste, linsgrejer, glasögon, mobilladdare, mysbrallor samt ett par badshorts inför dagens sstundande spa-behandlingar på Hotell Skansens i Båstad.

Medan vi befinner oss på spa:t är det mycket troligt att innehållet i väskan adderas med random Lasse Åberg-konst och/eller en VHS med Stefan & Krister. Ett stående prank i J:s familj.

lördag, december 11, 2010

Day 11 – Your siblings

Jag har en bror som heter Peter. Han är 30 år och bor i Kålltorp.

Jag skulle kunna säga att han lever lite som The Dude i The Big Lebowski, men det gör jag inte, då kanske han blir sur. Dessutom bowlar han inte.

Jag minns när Peter hade jobbat sin första dag inom hemtjänsten. Då ringde han och sa att han hade sett mörkret. Peter gillar inte att arbeta med människor. Idag arbetar han som ostförsäljare på deltid. Där emellan har han hunnit arbeta med flygplansstädning och lagerjobb. Han har även gått en Skeppsmäklarutbildning.

Peter har starka åsikter om det mesta. Även saker han inte alls har särskilt mycket koll på. Precis som jag. Peter gillar musik, partaj och damer. Han har en förkärlek för karaktärer och går gärna mot strömmen. När Peter tar sig an ett projekt är det sällan något enkelt. Förra året fick han för sig att han skulle plöja Prousts På spaning efter den tid som flytt (en nätt liten svit om sju romaner och ca. 3000 sidor). Han började och slutade kan man säga (även om han själv nog bara tycker att han tagit en paus). Däremot är han en jävel på att plöja tv-serier. Där har han noll konkurrens.

Även om våra liv på många sätt är varandras raka motsatser står vi varandra väldigt nära och är på många sätt väldigt lika. Jag trivs i Peters sällskap och vi har haft så sjukt kul i varandras sällskap under åren. Han har det största tålamodet jag vet. Själv är jag av naturen ganska hetsig och utåtagerande. Peter låter det brinna inombords. För jag vet att han kan hata precis som jag men på ett annat sätt. Vi har samma humor och gillar väldigt ofta samma sorts filurer, både i film och böcker. Vi har rest tillsammans och varit på många festivaler ihop. Vi kompletterar varandra.

En av Peters bästa egenskaper är att han tar allt som det kommer, inte stressar upp sig och flippar ur när saker inte går enligt plan. Peter kan vara en trollkarl när det kommer till att anpassa sig. En gång när vi var i New York bodde vi på Bowery Whitehouse i elva nätter (en historia jag planerar att utveckla under lucka 21). Om det inte hade varit för honom hade jag troligen blivit sinnessjuk bortom all räddning då.

fredag, december 10, 2010

Day 10 – What you wore today

Större delen av dagen kommer jag att gå runt iklädd det här:

- Lilla mosmenyn + Twix 29 kr. Ett kraftfullt budskap. Fick den i present av min svägerska Emelie. Då kände jag mig värdefull. Tur att det snart är jul, så jag får möjlighet att köpa något riktigt fint till henne.

- Långkalsonger med snirkelmönster. Kärleksgåva av J. Jag trivs som fisken i dem. Älskar att gå runt och sprätta med tajt tyg runt skånkarna när jag är hemma. Bästa känslan under vinterhalvåret.

- En äkta Gasio. Fick den nyligen i present av min vän Morgan, som trodde han hade gjort ett riktigt klipp när han hade kommit över ett smärre parti av detta smäckra armbandsur, under sin senaste Indienresa. Jag gillar storyn bakom eftersom jag själv blivit blåst av den här typen av försäljare många gånger. Morgan hade tänkt köpa ett gäng Casio-klockor och göra sig en bra hacka på dem här hemma. Han beställde därför en hel drös av en gatuförsäljare och fick delbetala i förskott. På utsatt tid och plats kom han med spänd förväntan för att skörda frukten av sin tufft framförhandlade klockklipp. Det fanns en risk att han skulle ha blivit lurad på pengarna och få gå hem igen, tomhänt i skam och förnedring. Icke. Försäljaren var en hedersman och hade lyckats fixa fram en hel hög klockor. Affärsuppgörelsen slutfördes. Båda var nöjda och glada. Jag kan verkligen leva mig in i lyckoruset Morgan kände när han på lätta ben sprang upp till hotellet med sin skatt. Vilken vinnare han var just då.

På hotellet satt han och beundrade sitt glänsande klockfynd när en vän till honom råkade uppmärksamma det lilla horisontella strecket i slutet på C:et. Ett två millimeters streck som förvandlade hans Casio-lager till ett Gasio-lager. Åh, jag kan ta på besvikelsen han kände i den sekunden. Vreden. Hatet mot det lilla hala försäljarsvinet. Att det var kopior var ju en del av spelet. Men att det skulle vara kopior med en twist var aldrig med i beräkningen. Så lika men ändå så olika helt plötsligt. Precis som när jag köpte en bärbar Panasonic cd-spelare på Kanarieöarna för länge sedan, och först på hotellet insåg att jag hade köpt en Panasoanic. Den där glimrande förstaklasskänslan förvandlades till brun tredjeklass.

Men när man väl smält det hela så får de där blåsningarna ett större värde än originalen.

Nä, nu är jag tvungen att gå ut i kylan en stund och då blir jag ju tvungen att anpassa mig efter mer sociala normer. Jag kommer att dölja mina innerkläder med en skön svart vinterparkas, jeans och mina underbara Blundstones. Men sedan blir det samma stass igen.

Julpyssel

Sådär ja! Då har man smällt ihop ett praktfullt muminpepparkakshus, helt utan stress, missöden, frustration, irritation och fula ord. På nästan ingen tid alls. Det här vill jag verkligen göra om.


*Inlägget är skrivet på lite tvärtomspråkish.

torsdag, december 09, 2010

Day 09 – Your beliefs

Jag tror att:

Man ska följa sitt hjärta i livets stora frågorna.
Positivt tänkande är överskattat.
Jag förtjänar dyra julklappar.
SJ hatar sina resenärer.
Jag har en bum appeal
Liggdusch skulle bli en het spa-trend.
Jag kan dricka fler öl än jag egentligen klarar.
Banan visst är en frukt.
Riktig kärlek är för alltid.
Jag lider lite mer än andra när jag är sjuk.
Kim Jong Il har en pytteliten snopp.
Halloumi är den ultimata mejeriprodukten.
Mina barn är helt perfekta barn.
Göteborgs spårvägar bränner sina intäkter på horor och knark.
Chuck Norris har världens tätaste skägg.
Treo (citrus) är den bästa värktabletten.
Robert De Niro aldrig kommer att göra en bra film igen.
Något slags öde sammanförde mig och J.
Tomas Bolme är en riktigt ond jävel.
Gamla människor pundar delikatesser.
Det sugs oerhörda mängder kuk i vatikanen.
Ett perfekt artificiellt bacon skulle belönas med Nobelpris.
Världen hade varit tråkig utan supertlativ.
Jag skulle få väldigt lågt betyg i ett moraltest.
Jag är en ganska bra person.
Mojito är den allra godaste drinken.
Berlin är bäst.
Jag alltid gör ett dåligt första intryck.
Doctor Phil är pervers på det dåliga sättet.
Homofober är rädda för sina egna lustar.
What goes around comes around.
Hisingen är sämst.
Stefan Holm är en genuint osympatisk människa.
Skåpbilen uppfanns i Belgien.
Ernst Kirchsteiger världens snällaste man.
Larry David är ett geni.
Cynism är viktigt för att orka med det svenska klimatet.
En massa andra saker...

onsdag, december 08, 2010

Day 08 – A moment

Där satt jag med ett pyttelitet knyte insvept i den gula sjukhusfilten. Vi tittade på varandra. Försökte ta in vad som just hade hänt. Lika förvånade båda två. Belysningen var dämpad och vi satt helt ensamma i vårt rum. Det var natt och vi var alldeles knäpptysta. Jag hade blivit pappa. Den där underbart fina lilla tjejen som låg i min famn och bara tittade på mig var min dotter. Jag var hennes pappa. Det var första gången jag kände hur världen faktiskt stannade. På riktigt. Jag hade trott att det bara var något man sa, men den yttre världen hade aldrig någonsin känts så långt borta som nu.

Det hade varit en lång tuff förlossning som hade slutat med katastrofsnitt som de kallade det. Mot slutet hade något plötsligt hänt. Alla värden blev dåliga och bebisen måste ut. Fort. Rummet fylldes av människor. Kaos. Jag började samla ihop våra saker. En barnmorska skrek på mig att släppa allt och komma. Sedan minns jag bara att jag zoomade ut och hamnade i ett blurr. Jag befann mig utanför en operationssal. Bredvid mig satt en dvärg som upprepade ett mantra; allt kommer ordna sig. Jag såg hur en manlig läkare stod och tvättade händerna. Han hade gummistövlar på sig. Det var som att jag befann mig i Twin Peaks.

Efteråt visade det sig att dvärgen bara var en väldigt kort barnmorska. Varför läkaren hade gummistövlar fick jag aldrig förklarat för mig. Allt hade gått bra och då kom tårarna. Jag grinade av lättnad. Floder av glädje sköljde genom mig i form av gråt. Jag hade blivit pappa och nu skulle jag tillbringa de närmsta timmarna helt ensam med lilla S medan hennes mamma låg på uppvaket någonstans på det gigantiska sjukhuset. De där timmarna var skrämmande och fina på samma gång.

Fem år senare...

J vrålade av smärta. Rakt ut. Hennes hand knycklade ihop min med en kraft som jag aldrig hade kunnat tro var möjlig för en människa att åstadkomma. Det började flimra för min ögon. Det var nära nu sa den sista i raden av barnmorskor. Alldeles lugnt. Jag kunde inte förstå hur hon kunde vara så lugn. Att detta bara var en vanlig dag på jobbet för henne samtidigt som det var den mest omvälvande stunden i våra liv. Man kunde se huvudet nu sa hon. Bara lite till. Jag vågade inte titta. J snyftade av utmattning. Orkade inte mer sa hon. Det gjorde hon visst det, sa barnmorskan, och jag tänkte att det var tur att det var hon som sa det och inte jag. Så var det dags igen. J började skrika. Ett långt hjärtskärande skrik, samtidigt som hon på nytt stoppade blodtillförseln till mina fingrar. Och så hände det bara.

Plötsligt var hon ute. Lilla T. Skrynklig och röd och så väldigt liten. Världens finaste lilla människobarn. Hon fick ligga på J:s bröst och bli trygg en stund. Vänja sig vid den nya konstiga världen hon just anlänt till. Jag kände hur världen stannade på det där märkliga men enormt mäktiga sättet igen. Sedan släppte anspänningen och lyckan steg som ett rus och svämmade över mina tårkanaler. Jag hade blivit pappa. Jag hade banne mig blivit pappa igen.

Två helt olika förlossningar. Samma enorma lyckokänsla. En känsla som raderar allt det fula i världen för en stund. Det sägs att födseln är ens livs största trauma, samtidigt finns det inget större ögonblick i livet än när man blir förälder.

tisdag, december 07, 2010

Dignitet

I söndags utmanade jag min dödslängtan och spontanåkte med J till Ikea för att köpa gardinstång och gardiner. Frivilligt. Allt gick bra, men jag fick en liten klump i magen när vi passerade matsalen och såg en massa par sitta och äta julbordsbuffé. Jag vet inte varför, men det är något som tar emot med att först röja mig fram med min visa-kortsmachete genom Ingvar Kamprads möbeldjungel, och precis på mållinjen sätta mig i grovköket och börja hetsäta sylta, sillsallad och aladåber till jag spyr av självförakt.

Måste den där giriga smålänningen verkligen bända upp en peng på precis allt som går att sälja?

Om Kampradgubben inte ens kan låta bli att talla på julmaten, dröjer det säkert inte så länge förrän det officiella midsommarfirandet börjar direktsändas från huvudkvarteret i Älmhult. Och sedan är steget nog inte särskilt långt till drakbåtsveckor med försäljning av pinnbröd på Ikea. Kanske att riksdagens rookies plötsligt får en riktig anledning att känna sig skakis över alla fornminnens existens.

I alla fall... När vi hade plockat åt oss gardinlängderna och gardinstången i form av ett vajerkit (med det ytterst ironiska namnet Dignitet) tog vi oss så mot kassorna. Vi betalade och åkte hem. Slutet gott allting gott... trodde vi. Men när jag senare öppnade vajerkitet och började montera så visade det sig att det ena fästet var helt felgängat och inte funkade. Kaputt. Vi måste alltså ta vår lilla räsernissan och medelst högst onödig miljöpåverkan köra den sura vägen tillbaka till varuhuset, i vinterväglag, för att byta en felgängad plattan som urspungligen inte ens kostade en hundring. Plötsligt kommer vi vara uppe i det dubbla bara i bränslekostnad. Adderat med tidsåtgång och irritationsslitage på hjärnan blir det kanske en av de sämsta affärerna jag har gjort. Detta om vi vill ha upp gardinerna före jul vill säga. Annars erbjöd de sig faktiskt att skicka ett nytt fäste men det skulle ta MINST tio dagar. Service anropar Ikea.

Var finns digniteten i en sådant ineffektivt logistikmaskineri undrar jag?